Kitabı oku: «På Elghyttan», sayfa 6

15

När Gustaf Adolf for tillbaka till Upsala vid vårterminens början, följde honom Torvald för att begynna i skolan. De båda bröderna skulle bo tillsammans, då den yngre väl behöfde den äldres tillsyn.

Irene fann det rysligt tomt efter Torvald och den regelbundna läsningen. Elisa, som förstod detta, gaf henne praktisk sysselsättning i stället. Och hon lyckades väcka den yngre systerns intresse för denna genom att ej blott använda henne såsom sin hjälpreda utan låta henne få ansvaret för det ena efter det andra. Härigenom fick Elisa så småningom mera tid för Sven Rise, och hon dolde ej sin tacksamhet mot Irene, hvilket ytterligare ökade arbetets behag för denna.

Förtroligheten mellan den sjuke och hans vårdarinna växte hastigt, och snart föll det sig naturligt för dem båda att för hvarandra uttala sina innersta tankar. Blott en sak vidrörde de aldrig med tydliga ord, och det var den känsla, som förenade dem. Den röjde sig dock i allt och erkändes både af dem själfva och omgifningen utan att nämnas. Ingen undrade på, att de hade mycket att säga hvarandra. Sven Rise betraktades som Elisas särskilda tillhörighet, så att när han blef sämre, kände alla det svårt, men deltagandet koncentrerades kring henne.

Fram i mars förmådde han ej mera stiga upp. Elisas mod sjönk, men hon kämpade tappert för att hålla det uppe; den ökade vården och omsorgen hjälpte henne.

»Vänta bara, när vårsolen blir starkare, då kanske du kommer upp igen», sade hon med en hoppfullhet, som dock saknade resonansbotten inom henne.

Vårsolen blef starkare, men Sven Rise svagare.

»Hvarför får aldrig jag hjälpa dig att sköta honom? Han är ju min lärare, och jag tycker så mycket om honom», sade Irene en dag till Elisa.

»Du är så ung och kan lätt ta skada af att vara mycket därinne», svarade denna.

»Skada?» upprepade Irene.

»Tuberkler smitta.»

»Men du då?»

»Vid min ålder är det mindre farligt, dessutom är jag så frisk.»

»Det är jag med.»

»Men du växer så fort, har blifvit tunn och blek på sista tiden», sade Elisa smeksamt och strök sin kind mot Irenes. »Jag är så rädd om min lilla syster.»

Ingen kunde vara mer intagande än Elisa i sina veka stunder. På sista tiden hade hon mjuknat så underbart och fått något hjälpsökande i blicken, särskildt rörande hos en, som alltid blott brukade vara till hjälp.

»Elisa, jag måste få lätta arbetet för dig», utbrast Irene; »du är blek af nattvak.»

»Det är ej af nattvak.»

»Hvad då af?»

»Hjärtesorg», hviskade Elisa knappt hörbart och gick ifrån den lilla systern in till sin patient.

Irene gick tankfull fram till det öppna fönstret i vestibulen och såg ut i den tidiga aprilkvällen. Nymånen stod i skyn utan att lysa, då dagen ännu ej slocknat. Den kyliga luften svepte med ett knappt kännbart drag om flickans panna, så stilla var det. I naturen låg en stark aning om stundande vår. Irene grät sakta sådana där vemodstårar utan medveten orsak, som man kan gråta vid femton år. Hon önskade sig en hjärtesorg. Det måste vara något ljufligt och högstämdt, en njutningsfylld smärta, som lyfter!

Den unga flickan stod och svärmade i det öppna fönstret, tills månskäran började lysa och hon själf frös.

Tant Cilla blef en alldeles oväntad hjälp i sjukrummet. Den unge mannens tålamod under svåra plågor hade en förunderlig verkan på den gamla damen, som alltid fråssat i sina egna lidanden. Hon erkände verkligen, att här var en, som led mer än hon, och hon sade ej, som hon annars alltid brukat, då andra hade något ondt, att hon haft alldeles detsamma, bara ännu värre. Sven Rise var fortfarande hennes synnerliga favorit, och då hon nu såg honom tyna bort, vaknade hos henne ett begär att tjäna och hjälpa.

Elisa hade svårt att dölja sin öfverraskning första gången hon fann tant Cilla vid den sjukes bädd. Tanten föreföll generad och ansåg sig föranlåten att komma med ursäkter, men både Sven Rise och Elisa visade, att de satte stort värde på hennes hjälp. Sedan isen sålunda var bruten, sågs hon ofta därinne.

Majoren försökte fortfarande tro, att ingen fara var för handen, utan att försämringen blott var tillfällig. Men den ifver hvarmed han försäkrade detta, trots det att ingen motsade honom, visade bäst att han behöfde öfvertyga sig själf därom.

Stämningen på Elghyttan var, fastän allvarlig, dock icke dyster. Den sjukes lugn meddelade sig till hans omgifning. Men ibland, då andnöden steg till kväfning, förmådde han ej uppehålla sina vänner, och då kändes det bäst hvem som var stark. Tant Cilla skyndade alltid ut, när tecken till ett sådant anfall visade sig, Christian blef utom sig. Elisa var den enda, hvilken stod kvar vid bädden och gaf den hjälp, som kunde ges, men ingen visste hvad det kostade henne. Efteråt sökte hon ensamheten för att tillkämpa sig kraft att lefva vidare. I en sådan svår stund skref hon till Gustaf Adolf och bad honom komma hem.

Han kom så snart han hann, och med honom följde tröst. Hans blotta närvaro ingaf ett slags hopp, fast man ju så väl visste, att han ej kunde göra mer än andra.

Sven Rise lyste upp vid hans åsyn.

»Nu lämnar du mig icke mer», sade han tryggt.

»Icke förr än du blir bättre», svarade Gustaf Adolf.

»Det blir jag snart – alldeles bra», sade Rise leende, och hans ord mottogos af en förstående tystnad.

En eftermiddag öfverfölls den sjuke af en särskildt svår kväfningsattack. Gustaf Adolf och Elisa väntade att lifvet skulle fly, men ännu var ej stunden kommen. Anfallet gick öfver. Sven Rise försökte le, så snart han kunde, för att lugna de kringstående, men han var så matt och föll i en dvallik sömn.

Elisa smög sig upp till sitt eget rum för att ge fritt lopp åt sin ångest och förtviflan. Endast i ensamheten gaf hon vika, inför andra och framför allt inför den sjuke själf var hon alltid behärskad.

Hon grät icke nu, gick blott af och an, vridande händerna i trotsiga upprorstankar mot Gud. Fann han sin lust i att plåga människors barn? Hvarför hade han varit så grym att skapa dem?

Plågsamt medveten om det orätta i dessa tankar kämpade hon emot dem, men var långt ifrån färdig, då Gustaf Adolf trädde in. Sällan kom han olägligt i hennes tycke, men nu hade hon helst velat vara i fred.

»Hvem är hos Sven?» frågade hon i tvungen ton.

»Tant Cilla. Han sofver lugnt.»

Gustaf Adolf såg på henne med en blick så full af värme, att hon började darra till följd af den ansträngning det kostade henne att förhålla sig lugn.

Men han hade uppsökt henne lika mycket för att få som att ge tröst och deltagande. Det gjorde honom därför godt, att se hur hon led samma lidande som han.

»Elisa, låt oss tillsammans be för honom, att Gud lindrar hans plågor. Gud har ju särskildt lofvat att höra en bön, som två af hans lärjungar komma öfverens om att bedja.»

Hon ville svara, att hon kände sig alltför trotsig för bön, men hon fick ej fram ett ord, innan han tagit hennes hand och böjt knä med henne.

Sedan bad han för Sven Rise. I början lät det, som om han velat tvinga Gud, som om han ej kunnat finna sig i att ej bli bönhörd, men under bönen böjde sig hans sinne, så att när han slutade med de orden: »ske icke vår vilja utan din, ty du vet bäst hvad du gör», då gingo dessa orden verkligen af hjärtat.

De båda syskonen reste sig upp. Gustaf Adolfs blick var åter ljus och hoppfull, men fast trotset var kufvadt i Elisas själ, hade hon ej rum för annat än bäfvan och sorg. Att Guds vilja var den bästa, visste hon, men icke dess mindre fruktade hon den. Om han ville, att Sven Rise skulle plågas länge än, hur kunde hon väl vilja detsamma?

Allt föreföll henne så hopplöst och mörkt i denna stund.

Hon såg ut genom fönstret. I den tidiga vårkvällens ljus låg den ännu kala nejden och drömde om kommande lif, som började röra sig i det fördolda.

»Hvad är det värdt med allt lif, som arbetar sig fram här i världen?» utbrast hon. »All dess sträfvan bär blott mot död och förgängelse.»

»Nej, det sträfvar mot död och förvandling», svarade Gustaf Adolf segervisst, »mot förvandling och förklaring.»

»Jag ser ingen förklaring i dödskampen», sade Elisa dystert.

»Men du skall få se den i uppståndelsen», sade han hoppfullt och tillade med något af den inspiration, som stundom kom öfver honom: »Hvad är dödskampen i ett fall som detta annat än stoftets sista förtviflade försök att kvarhålla en odödlig ande, som trår till sitt ursprung? Snart kommer stunden, då stoftet faller besegradt tillbaka och anden frigjord går till Gud.»

»Hvarifrån har du fått gåfvan att se ljus i det mörkaste mörker?» frågade hon efter en stunds tystnad.

»Ja, hvem är alla goda gåfvors gifvare?» frågade han tillbaka.

»Ack om Gud ville låta mig få lida i Sven Rises ställe; det är så gräsligt att se honom plågas.»

Gustaf Adolf drog henne till sig med den honom egna varma, friska ömheten, så fullkomligt fri från all känslosamhet.

»Tror du Herren älskar honom mindre än du gör?» frågade han.

»Nej.»

»Kan du då ej med förtroende lämna honom i hans Herres händer?»

Elisa svarade ej. Ett par tårar heta och brännande som eld trängde sig fram mellan ögonfransarna och banade sig väg utför kinden. Hans ord hade gifvit henne tröst och mjukat upp hennes sinne.

De båda syskonens gemensamma bön blef hörd, den sjuke slapp lida länge. Blott ett par dagar senare kom döden stilla och utan kamp.

Alla samlades kring bädden, till och med majoren vågade vara inne, men han höll sig nära dörren, färdig att skynda ut, om något svårt skulle komma på. Irene stod skygg bredvid honom med blicken oafvändt fäst på den döendes anletsdrag. Hon vågade knappast andas för att icke störa den högtidliga tystnad under hvilken dödsängeln nalkades.

Sven Rise halflåg i bädden stödd af Elisas arm. Gustaf Adolf, som såg att hennes ställning var obekväm, ville aflösa henne, men hon skakade sakta på hufvudet.

Den sjuke fick ej störas, och för intet i världen ville hon afstå från sin plats närmast honom.

Hon lyssnade till de flämtande andetagen, som blefvo allt svagare. En obeskriflig frid intog hennes hjärta, då hon såg honom så lugnt och säkert glida utom räckhåll för allt lidande och allt ondt. Med hvarje sekund fördes han fram mot evigheten. Himmelens portar stodo öppna, och glansen därinnifrån tycktes falla öfver det bleka stoftet, hälsande anden, som sakta frigjordes därifrån.

De bortdöende andetagen upphörde, och dödens obeskrifbara stillhet inträdde. Himmelens portar slötos, Sven Rise var ingången.

Gustaf Adolf drog Elisa till sig, men ej för att trösta henne, ty ännu behöfde hon icke tröst. Ännu föll evighetens återglans öfver hennes själ. Så helt var i denna stund hennes varelse vänd mot den härlighetens värld, dit Sven Rise gått, att hon ej märkte hans tomma plats härnere. Och Gustaf Adolf kände detsamma som hon. De voro betagna af sällhet som inför en förklaring.

16

De dagar, som följde, buro sorgens högtidsprägel. I den dödes rum, som pryddes med ljus, blommor och grönt, tillbringade Elisa oförgätliga stunder.

En dag hade det gått henne emot, och hon kände sig retad. Det var i något hon ej fått sin vilja fram, detta hände sällan, men var, då det någon gång inträffade, en svår pröfning för hennes själfständiga natur. Som hon nu gick och förargade sig, fick hon mottaga en blomstergärd till Sven Rise, sänd från ett par af hans forna kamrater. Elisa tog kransen och gick till hans rum med den.

Men utanför dörren stannade hon, obenägen att taga med sig dit in sin småsinta vrede. En känsla af oändlig sorgsenhet grep henne. För första gången sedan hans död kände hon sig skild ifrån honom.

Hon ämnade just modstulen vända om igen, då Christian kom förbi. I tanke att kransen hindrade henne öppna dörren, gjorde han det åt henne, och hon kom sig ej för med annat än gå in. Sedan stängde han dörren lika tyst, som han öppnat den, och aflägsnade sig.

Elisa gick stilla och tveksam fram och lade kransen öfver den dödes fötter.

Länge förblef hon stående bredvid kistan och såg på de älskade, liflösa dragen. De voro så marmorbleka och vackra i döden.

Under lifstiden hade mildheten varit det förhärskande uttrycket i detta ansikte, nu var det mindre framträdande. Det fanns där visserligen, men paradt med något allvarligt, icke afvisande men omutligt. Det kallnade stoftet bar redan nu helighetens prägel, fast det var dömdt att förmultna. Öfver det hvilade höga, ljusa uppståndelselöften, som bestå, när himmel och jord förgås.

Den döde talade mäktigt till Elisa. Hennes vrede smälte bort, hon blygdes och sörjde öfver den och öfver sitt hjärtas orenhet, af hvilken vredeskänslan blott varit ett symtom. Hvad äro väl enstaka fel i sig själfva, jämförda med det inre hjärtelag de uppenbara?

Åter kände Elisa på sin kind några af dessa heta, brännande tårar, som den sista tidens erfarenheter lärt henne fälla. Hon grät öfver sig själf. Sorgen efter Guds sinne hade kommit till henne dold i den jordiska sorgen.

Elisa såg på den döde, och hennes tanke dröjde vid hans sista stunder. Hans bortgång tycktes henne präglad af en höghet, som blott kan vara uppfyllelsen af Jesu löfte: »Den mig tjänar, honom skall min Fader ära.» Det var ej Sven Rise, som dog, det var hans Herre, som kom och tog honom.

Hennes tanke gick längre tillbaka, hon såg hans lif som ett enda helt. Han hade ej varit en stark ande i sig själf; all hans styrka hade så tydligt varit Jesus Kristus.

Och Kristus bjuder sig åt hvar och en, i synnerhet åt den, som behöfver honom. Elisa knäppte sina händer och bad:

»O Herre, blif min så, som du varit hans!»

Hon bad om rening i det blod, som flutit också för henne, hon bad om tålamod och uthållighet i kampen för lifvets krona. Sven Rise, som nått målet, hade ej alltid varit där, han hade en gång börjat vandringen dit han också; Elisa ville nu i sin tur börja den på allvar.

Det kändes som om bönen åter förenat henne med den älskade döde. Hon var ej så vidt skild från honom som nyss, då en syndig känsla haft makt med henne. Endast synden, men icke döden kan skilja dem, som hafva en andlig gemenskap i Jesus Kristus, det kände Elisa. För första gången erfor hon kraften af att ha sitt samfund i himmelen.

Gustaf Adolf kom in. Han böjde sig öfver den döde och kysste lätt den hvita pannan.

»Det blir tomt, när vi ej längre ha honom här», sade han till Elisa.

»Ja», instämde hon. »Det borde vara så, att vi kunde få behålla honom. Det skulle bara vara till hjälp att få gå in hit och stilla sig ibland. Det renar att se på honom.»

»Det vore raka vägen till afguderi», svarade Gustaf Adolf. »Gud vet nog hvad han gör, då han tvingar oss att mylla ned våra döda, så att vi inte frestas att gå till dem i stället för till honom, då vi önska rening.»

Elisa teg, men kände sanningen i hans ord.

»Det ligger nog nära till hands att vilja kanonisera sina kära efter döden», fortfor han, »och ställa dem mellan Gud och sig själf. Men Sven Rise vore den siste att vilja stå på en sådan plats.»

17

Först efter begrafningen kom den stora tomheten. Värst kände Elisa den. En tröst hade hon i det medvetandet, att Sven Rise ej kunde lida mer. Styrkan af denna känsla visade henne bäst, hur orolig hon under hans sjukdom varit för de plågor, som möjligen kunde ha väntat honom.

All sin lilla kvarlåtenskap hade han testamenterat till henne. När hon ordnade den, hoppades hon finna en dagbok eller något dylikt, där han skrifvit ned sina tankar, men allt hvad hon fann var några pappersblad med verser. Dem gömde hon och kunde dem snart utantill.

Öfverst på ett pappersark stod med hans stil skrifvet:

»Två mig, att jag må snöhvit varda!»

Tydligen hade han tänkt skrifva något öfver detta språk, men det hade ej blifvit af.

Tårar fyllde Elisas ögon. Denna bön på det för öfrigt oskrifna arket föreföll henne som en bild af Sven Rise själf.

Hon tog pappersarket och lade det i sin skrifbordslåda bland räkenskapsböcker och andra hvardagliga ting, på det att hennes blick ofta skulle komma att fästas vid dessa ord och hennes tankar därigenom midt under lifvets mångahanda vändas till det enda nödvändiga. Hon började öfvervinna sin skygga vördnad för Guds ord. Längtan efter rening från synden tvang henne att omfatta och taga det till sig.

Sven Rises bibel blef nu hennes. Den var använd och nött, full af hans märken och understrykningar. Hon läste den dagligen och hade en känsla af att under de stunderna vara tillsammans med honom. Ibland hade han strukit under med särskild kraft. De ställena blefvo hennes älsklingsstycken. Hon tyckte sig höra hans röst uttala bibelspråken, och hon tyckte sig nästan vidröra hans händer, då hon bläddrade i denna af honom så handterade bok. Den blef henne öfver allting dyrbar.

Men en kväll råkade bibeln ut för en olycka och det genom Irenes förvållande. Hon kom att slå omkull en brinnande lampa. Lyckligtvis var det mycket litet fotogen i den, men det, som fanns där, rann ut just öfver bibeln, hvilken förstördes innan den häftiga elden hann bli släckt.

Elisa blef så upprörd och ond, att ingen sett henne sådan förr. Hon for ej ut i häftighet, men blef alldeles blek och svarade ej ett ord på Irenes bön om förlåtelse.

»Gå ifrån mig, du vet inte hvad du gjort mig», sade hon till sist med skälfvande röst, och Irene lydde gråtande.

Den stackars flickan, som ju ej menat det minsta ondt, kände sig djupt olycklig och hårdt behandlad. Hon gick ut i den sena, mulna vårkvällen tunnklädd, som hon var. Det vore ju bara bra, om hon förkylde sig och dog, då slapp Elisa se henne mer. Vid denna tanke grät Irene af medömkan med sig själf, och sedan började hon fråssa i föreställningen om systerns för sena ånger.

När klockan ringde till kvällsvard, måste Irene gå in. Hon hade ej hunnit vara ute länge, men hoppades hafva förkylt sig tillräckligt ändå. Vid bordet försökte hon hosta. Det lät ganska lofvande, men Elisa, för hvilken hostan var ämnad, märkte den icke. Ej heller tog det skruf, då hon försökte med att icke äta. Den enda, som visade någon oro, var fadern.

»Hvad är det åt ungen, som inte äter?» frågade han.

»Jag orkar ingenting», svarade Irene och sneglade på Elisa, hvilken dock tydligen hade sina tankar på helt annat håll.

»Kära barn», sade tant Cilla mildt klagande, »jag vet nog, hur det käns att inte ha matlust. Men ser du, man får lof att tvinga sig, det går inte an att ge efter, då skulle man snart dö.»

»Tant Cilla har en beundransvärd makt öfver sig själf», anmärkte Christian med en blick på den försvarliga portion tanten med lidande min och god aptit inmundigade.

»Du vet inte hvilken ansträngning det kostar mig. Jag har varit så dålig på sista tiden, fast ingen märkt det, att jag måste uppehålla krafterna med alla medel», svarade tant Cilla ytterst obehagligt berörd.

Irene var mindre belåten med att uppmärksamheten genom detta samtal togs ifrån henne. Hon hostade då och då, men utan framgång i något afseende.

Efter kvällen uppsökte hon en fönstersmyg, där hon ostörd hängaf sig åt sin martyrstämning till sängdags.

Då hon lagt sig, men ej hunnit släcka ljuset än, fick hon besök af Elisa. Irene blef förtjust. Nu skulle hon väl komma åt att visa, hur sårad hon var. Hon vände hufvudet mot väggen, då systern satte sig på sängkanten.

»Ja, du har skäl att vända dig bort ifrån mig», sade Elisa. »Jag förstod ju genast, att du inte rådde för hvad du gjorde. Kan du förlåta att jag blef så ond på dig?»

Irene vände hufvudet litet åt systern till.

»Du är ond ännu», anmärkte hon.

»Nej icke ond», svarade Elisa och såg ut i rummet med en så sorgsen blick, att Irene började få samvetskval öfver att blott ha tänkt på sig själf och icke alls på den förlust hennes ovarsamhet vållat systern.

Irene glömde sitt martyrskap.

»Åh, jag är så ledsen; det var ju Sven Rises bibel!» utbrast hon. »Jag tänkte inte på det förut, nu undrar jag inte alls på, att du blef förtvifladt ond. Jag skulle vilja ge mitt lif för att skaffa den tillbaka åt dig.»

Och tårarna, som aldrig voro långt borta, fyllde hennes ögon. Elisa kysste henne tröstande.

»Gråt inte!» sade hon. »Du har bara gjort väl. Jag läste för mycket i hans bibel, ser du; nu tvingas jag att hädanefter bara läsa Guds bibel. Gråt inte, lilla syster; Guds hand var denna gång i din ovarsamhet.»

Elisa steg upp, släckte ljusen på nattduksbordet och gick in till sig.

Irene låg vaken och tänkte. Hvarför hade Gud beröfvat Elisa den bibeln, och hur kunde hon ta det som hon gjorde? Var Gud grym och Elisa kall? Nog visste Irene, att hon aldrig skulle nänts att med vett och vilja beröfva systern något så kärt som denna bibel, men Gud hade gjort det. Och om Irene älskat och förlorat sin älskade, hur utom sig skulle hon ej blifvit öfver att hafva mist sitt käraste minne efter honom! Men Elisa hade förefallit lugn och nöjd egentligen, fast litet ledsen. Irene hann ej komma på det klara med allt detta förr än hon somnade.

Men i rummet bredvid låg Elisa länge vaken med sin egen bibel och sökte sig fram till Gud igen. För henne tedde sig ej hans handlingssätt grymt, sedan hon väl förstått det. Hon smakade sötman af att känna sig vara föremål för Guds underbara, starka kärlek, som har kraft att smärta djupt, när det gäller att rycka bort något, som ställer sig emellan honom och den människa han utvalt åt sig. Hur stort att vara så älskad af Herrars Herre och Konungars Konung! Elisas hjärta klappade honom till mötes, och åter erfor hon, hur jordisk förlust kan ge rum för himmelsk tröst och glädje. Hon var färdig att bedja öfver sig sorger, då de visade sig hafva sådan verkan.