Kitabı oku: «På Elghyttan», sayfa 7

18

Intrycken från Sven Rises död bleknade så småningom bort hos de flesta och skrinlades såsom rena minnen, väl värda att då och då få en saknadens tanke. Med Elisa var det icke så; för henne bibehöllo dessa minnen en lefvande friskhet, och de voro en lyftande kraft; ty så ofta hon tänkte på Sven Rise, drogs hennes tanke också helt naturligt till den värld, där han nu var, till himmelen, som alltjämt står öppen öfver lifvet. Hvarför skall det vara så svårt att alltid se in i denna himmel, men däremot så lätt att gräfva ned sitt intresse på jorden, så att man förgäter se uppåt?

Vintern efter Sven Rises död gick Irene och läste tillsammans med en jämnårig kamrat, Ester Bro, som bodde på Elghyttan. Ester var från Upsala och syster till en af Gustaf Adolfs studentkamrater och vänner.

Lifvet på Elghyttan hade snart återtagit sin gemytliga och sorglösa prägel, hvilket var naturligt där en sådan som majoren var den tongifvande. Nöjd och belåten var han och hade lagt sig till med ytterligare ett halft dussin vanor, hvilkas utöfvande sysselsatte honom dagen igenom. Det var underbart hvilken förmåga han hade att alltid vara mycket upptagen utan att egentligen uträtta någonting.

Tant Cilla var fridfullare och mildare än förr. Öfver sina krämpor klagade hon alltjämt, men det var man så van vid, att ingen lade märke till, att hon började blifva verkligt klen. För Ester Bro fattade hon tycke, och det var henne en glädje att hafva de båda flickorna omkring sig, helst i skymningen eller vid brasan och berätta för dem små tilldragelser ur sitt förflutna. Hon var kommen till det stadium, då man minnes bättre det, som skett för trettio år sedan, än det, som hände i går. De båda flickornas ungdom framkallade osökt och lifligt för henne hågkomsten af hennes egen ungdom, som varit ovanligt glad, och hon älskade att åter lefva sig in i den tillsammans med dem.

Då Elisa en gång fann de tre sålunda sysselsatta framför brasan, stannade hon osedd och lyssnade. Tanten berättade om sin första bal och beskref noga allt, från hvad hon haft på sig till hvad hon känt. Irene och Ester slukade med intresse hvarje ord. Men då tant Cilla blef Elisa varse, hejdade hon sig tvärt och såg förlägen ut.

»Fortsätt! Kan inte jag också få höra på?» sade Elisa och gick fram till gruppen.

»Nej, du föraktar sådant nonsens», sade tant Cilla.

Elisa böjde sig ned och kysste henne. Aldrig hade tanten varit så meddelsam och liflig i hennes sällskap som nyss i Esters och Irenes. Elisa undrade om hon utöfvade ett tyngande och hämmande inflytande på sin omgifning. Det var icke hvad hon ville. Hon sade dock ingenting, men det låg en stum afbön i hennes kyss, som tant Cilla måtte ha uppfattat, ty hon tillade:

»Ser du, det är bara för sextonåringar jag kan blotta mina små svagheter från mina egna sexton år.»

»Tror du aldrig jag har varit sexton år då, tant Cilla?»

Tanten log halft förläget och halft skälmskt.

»Knappast», svarade hon och skakade på hufvudet, »åtminstone har du icke varit det på samma sätt som jag.»

Det var nog så. Elisa tänkte tillbaka på sin sextonårsålder. I stället för den första balens förtjusande oro hade den första sorgen lagt beslag på hennes sinne. Det var då hon förlorat sin mor. Faderns hjälplöshet i saknaden, småsyskonens beroende, de unga bröderna, som förlorat sitt bästa jordiska stöd just vid den tid, då lifvets korsande vindar begynna slita i seglen, allt detta hade Elisa känt och tagit på sina unga skuldror jämte den egna sorgen. Allvarlig och tänkande redan af naturen, blef hon det i än högre grad genom detta stora ansvar. Underligt nog tyngde det ej ned henne, utan alstrade i stället en tidig själens mognad. Hennes andes krafter utvecklades blott af att användas. Men det antagandet låg nära till hands, att hon härigenom förlorat förmågan att fullt förstå och sympatisera med en lätt och sorglös ungdom, för hvilken lifvet ter sig som en lek. Kanske var det därför tant Cilla förstummades vid hennes inträde och ej kunde förmås att berätta vidare om sina barnsligheter från flydda tider. Af samma orsak gingo de båda unga flickorna till andra än Elisa, när de sökte sympati för sina små intressen och önskningar. Och ändå älskade de henne mest af alla i huset, ja Ester ägnade henne till och med en hängifvenhet, som hade en stark tillsats af svärmeri. Elisa ville icke vara hög, hon ville intressera sig för hvad som intresserade dem, men med bästa vilja i världen förmådde hon ej se något riksviktigt i sådant som utseende, kläder, nöjen och famlande svärmerier. Hon hade kommit att stå för mycket ansikte mot ansikte med lifvets verklighet och med mänsklighetens lifsfrågor. Hon försökte tala med de båda unga konfirmanderna om detta, men saknade förmågan att göra det enkelt och gladt. De rördes och lyssnade med beundran, men hon kände, att de ej förstodo henne. Tant Cillas berättelser vunno mera genklang hos dem.

Men detta betydde dock ej, att de voro utan alla allvarliga tankar. När tiden för konfirmationen och den första nattvardsgången nalkades, kände de dess vikt. Då sökte de ej tant Cilla utan Elisa.

På våren vid pingsten ägde konfirmationen rum. Sedan reste Ester Bro till Irenes stora saknad. Men bröderna kommo hem öfver ferierna, och sommaren gick gladt nog.

På hösten, sedan de rest, blef det dock så mycket ödsligare. De sjutton årens oförklarliga längtan af vemod och lust blef Irene tung. Hon kunde ej likt Elisa gå upp i verksamhet hemma och bland folket på godset, hon begärde något annat. Lefva för andra förstod hon icke, och att lefva sig själf hade hon så föga tillfälle till. Spegeln sade henne, att hennes mörka hår hade en vacker glans, att hennes bruna ögon voro riktigt söta med sitt unga, trånande uttryck, samt att kinden just fått den första ungdomens så snart försvinnande, täcka rundning. Men ingen var det ju, som såg allt detta och beundrade det! På bjudningarna i trakten träffade Irene endast sådana, som sett henne sedan barndomen och därför ej kunde få klart för sig, att hon nu vuxit upp. Irene längtade ut i världen efter något alldeles nytt.

Elisa förstod denna längtan, ty det hade varit en tid, då hon känt den starkt, och hon kände den ännu ibland, men hon hade kommit underfund med den och funnit medel för dess tillfredsställande, därför plågade den henne ej. Det var ut i diktens, tankens och historiens världar hon längtade, och dit kunde hon komma utan att lämna Elghyttan. Böcker hade hon fullt upp af alla slag, och så många hon önskade kunde hon skaffa sig. Hon läste mycket och tänkte öfver det. På senare tid hade hon genom Sven Rises och Gustaf Adolfs inflytande fått lust för den rent allvarliga litteraturen, där hon kom i beröring med fler än en af mänsklighetens ädlaste andar. Lifvet vidgade sig och blef fullt af intresse genom läsning af sådant, som kunde och borde omsättas i praktiken.

Men Irenes håg stod ej till dylikt, hon ville ut i den brokiga, lockande världen. Hon ville lefva lifvet. Tänka öfver det kunde hon ej; försökte hon det, blefvo tankarna endast drömmar, som stegrade ungdomslusten och i kapp därmed missbelåtenheten öfver de nuvarande, enformiga förhållandena.

Elisa insåg, att den lilla systern behöfde komma ut och se sig om, och hon försökte få fadern och tant Cilla att inse det också, men det var omöjligt. De voro båda af gamla stammen och ansågo, att en ung flickas plats var i föräldrahemmet, tills hon bildade eget hem. Allt hvad resa hette föreföll dem så obeskrifligt besvärligt, det kunde då ingen tycka vara annat än plågsamt, och någon sysselsättning utom hemmet fick ej komma på frågan. Så stod saken, då ett bref kom från Ester Bro, som bjöd Irene till Upsala, helst för flera månader. Intet kunde varit välkomnare för Irene. Hon jublade. Fadern och tant Cilla gjorde invändningar. Det skulle bli så tomt på Elghyttan, och inte kunde Irene resa ensam; om hon än fick brödernas sällskap till Upsala efter jul, hvem skulle följa henne hem? Ingen brydde sig dock om detta svaga motstånd, hvilket heller ej var så allvarligt menadt. De båda gamla gåfvo med sig och Irene for. Nog var hon litet hjärtnupen i afskedsstunden, och ymniga tårar fällde hon då, men de torkade snart. Väl kommen till Upsala fick hon så roligt, att ej det minsta lilla rum blef ledigt för någon hemlängtan.

En person förekom ofta i hennes bref och blef snart deras hufvudinnehåll, och det var Esters stiliga bror Helmer. Elisa märkte detta med en viss oro. Irene var ju ett sådant barn ännu. Men hon lugnade sig med tanken att systerns utkorade var Gustaf Adolfs vän; han skulle ej leka med barnet. Och Gustaf Adolf var ju i närheten; han skulle nog vaka öfver sin lilla svärmiska syster.

En dag fram på våren trädde Elisa öfver tröskeln till sin fars rum. Hennes min var betydelsefull.

»Jag har fått ett bref från Irene, som skall glädja dig», sade hon.

»Hvad står i det?»

»Jag skall läsa upp det.»

»Nej, nej, säg först nyheten», sade majoren ifrigt, ty han såg, att det var något särskildt.

»Irene är förlofvad», upplyste då Elisa.

»Hvad säger du? Är ungen förlofvad? Med hvem? Tag hit brefvet, får jag se! Åh, kära hjärtandes då, en sådan liten brud!»

Han tog brefvet och läste det halfhögt, interfolierande med sina egna anmärkningar.

– Helmer Bro. Han är den ädlaste, stiligaste, vackraste och bästa man på jorden —

»Vet skäms, unge! Glömmer du far din?»

– Jag har älskat honom från första stunden jag såg honom —

»Det är äkta glöd, det. Ja ja, hon är min unge, det märks. Jag blef blixtkär i din mor första gången jag såg henne en afton hos lagman Skalm. Ja, det är hundra år sedan dess.» Och majoren torkade sig i ögonen. Han fällde alltid en tår, då han nämnde sin aflidna hustru.

– Jag tycker ej jag lefvat förr än nu – stod det längre fram i brefvet. – Du anar inte hvad det vill säga att vara förlofvad, Elisa, och det är synd; jag skulle unna dig en sådan lycka. Kanske får du den någon gång, du också; det är ingen som vet, fast förstås en sådan fästman som Helmer får du aldrig; det finns ej två sådana som han. —

»Jo jag tackar, jag, tösasnärtan är morsk, hon låter helt beskyddande mot dig. Hvad säger du om det, Elisa?»

– Vi vilja båda eklatera så snart som möjligt. Jag har bedt honom komma till Elghyttan nu i vår, och då kan det ske, ty eklateringen bör ju försiggå i fästmöns hem. Du skall lofva mig att vara riktigt vänlig och rar emot honom, Elisa, och låta honom få det bästa gästrummet. Nå ja, jag kommer ju själf hem och hjälper dig ställa i ordning —

»Själf! Hvad säger du om det? Hon tycker sig ha blifvit ett litet själf nu, kan tänka. Ska’ vi bli snälla emot honom, hva?»

»Hur skulle vi egentligen kunna annat mot Irenes trolofvade och Gustaf Adolfs vän?» svarade Elisa leende.

»Du har rätt som alltid. Men säg mig en sak, min älskling: tycker du inte att stumpan kunde ha nämnt ett ord om mig och mitt samtycke?»

Majoren såg fundersam ut, då denna tanke gick upp för honom. Nog var det en smula kränkande för en far att i en dylik angelägenhet alls icke tagas med i räkningen. Elisa kände detta. Hon lade smeksamt armen om hans hals och vände på brefvet, som han höll i handen.

»Du har ej läst slutet än», sade hon.

Majoren läste brefvets post skriptum:

– Du skall naturligtvis ge pappa del af allt detta; jag hinner inte nu skrifva till honom, men omfamnar honom i tankarna —

Majoren blef rörd. Han begärde icke mycket. För honom var det minsta lilla uttryck af ömhet från barnens sida alldeles nog. Kanske kände han med sig, att han häfdat sin faderliga värdighet för litet för att kunna fordra någon tribut åt den.

»Må hon bli riktigt lycklig nu», sade han. »Jag skulle allt vilja se den där karlen, innan de eklatera.»

Denna ödmjuka önskan grep Elisa och gaf hennes svar till Irene en extra tillsats af allvar, som i hög grad förtörnade denna lilla dam.

»Kan du tänka dig hvad Elisa skrifver», utbrast hon harmsen, där hon satt bredvid sin trolofvade. »Hon säger att jag ej får betrakta min förlofning för så alldeles afgjord, förr än pappa gifvit sin tillåtelse till den. Liksom om kärleken nånsin väntar på tillåtelse! Det märks bäst att Elisa aldrig älskat.»

Helmer Bro smålog och lugnade henne. Han tyckte heller inte om Elisas ord, påstod han, men måste ändå ge dem rätt.

»Rätt?» utbrast Irene full af förvåning.

»Ja. Förr än du är myndig har du icke rätt att gifta dig utan din fars samtycke.»

Irene funderade några ögonblick, så började underläppen darra på ett förrädiskt sätt.

»Men hvarför i all världen skall pappa vägra sitt samtycke?» utbrast hon.

»Vägrar han?» frågade Helmer misstroget.

»Ja, se själf. Inte vet jag. Jag förstår mig inte på Elisa; hon måtte vara afundsjuk.»

Hon räckte Helmer systerns bref.

»Här står ej ett ord om någon vägran», sade han sedan han läst det. »Och hur du kan se någon afundsjuka i dessa varmhjärtade rader, begriper jag inte. Sällan har jag läst ett så tilltalande och fint bref. Det har ingifvit mig riktig sympati för din syster.»

Irene lät trösta sig af dessa ord.

»Ja, Elisa är mycket snäll och stilig», medgaf hon, »bara väl allvarsam och sträng ibland.»

»Jag har svårt att tro, att hon aldrig älskat, som du sade», återtog Helmer; »då skulle hon knappast kunnat skrifva så förstående som hon gjort.»

»Jo, hon har älskat på sitt sätt, men det var kandidat Rise, som dog hos oss. Han var ju så sjuk, att de aldrig kunde tänka på att nånsin gifta sig, så hon var aldrig förlofvad med honom.»

Irene uttalade ordet förlofvad med ett särskildt viktigt tonfall, som roade Helmer och lät honom känna, att hans kärlek höjt henne betydligt i hennes egna tankar.

19

Det var vid midsommartid Helmer Bro kom till Elghyttan. Irene hade varit hemma några veckor förut och hjälpt Elisa ställa i ordning åt honom, eller rättare sagdt: Elisa hade fått hjälpa henne.

Eklateringen ägde rum på själfva midsommaraftonen. Irene kände sig i hvit klädning, sjuttonårig och med slät guldring på vänster hand som en mycket poetisk uppenbarelse.

På kvällen ville hon nödvändigt gå ned till ängen, där bygdens ungdom dansade kring majstången. Sin fästman och Torvald fick hon utan svårighet med sig, och de andra behöfde icke mycken öfvertalning.

Elisa kom litet senare. Hon stannade några ögonblick på höjden ofvanför ängen och såg, hur långdansen gick i ringar under sång och skratt. Ännu var midsommarfesten i sin början, ännu voro barnen med och göto oskuld i leken. Ännu stod solen högt, gjorde sig ingen brådska, funderade på att ej alls gå ned i kväll.

»Elisa, hvarför står du där? Skynda dig!» ropade Irene.

Elisa hade ej ämnat deltaga i dansen, hon kände sig för gammal och allvarlig till det. Men det låg ras och ysterhet i själfva luften, och ungdomsglädjen kring majstången drog henne med sig. Fadern, tant Cilla, Gustaf Adolf och några andra bildade en åskådaregrupp och väntade, att hon skulle sluta sig till dem. Men hon skakade leende på hufvudet och sprang in i ringen. De dansande kände, som om de vunnit en oväntad triumf, och de båda, åt hvilka hon räckt sina händer, strålade af stolthet och glädje. Ingen var så afhållen som fröken Elisa på Elghyttan.

Af springdansen fick kinden högre färg och ögat förökad glans, men hon kunde le åt sig själf och den tillfälliga ungdomslust, för hvilken det föll henne in att ett ögonblick ge vika. Det drottninglika lämnade henne ej, fast hon lekte som ett barn.

På stigen, som gick fram utmed skogsbrynet öfver ängen, kommo två ryttare. De höllo in sina hästar och sågo med lifligt intresse på dansen.

»Hvem är hon?» frågade den ene plötsligt.

»Elisa Spitzenholdt, Elghyttans drottning», svarade den andre, »ty jag förmodar du menar henne; om någon annan frågar man icke så.»

»Men majoren är ju änkling, sade du?»

»Det hindrar väl inte, att han kan ha en dotter», svarade den andre skrattande.

»Och hon är ogift? Hur är det möjligt?»

»Ja, säg det. Jag kan bara förklara det så, att hon är kall som is, ty hvarje man i trakten har då haft sin period af svärmeri för henne, men förgäfves.»

»Du också?»

»Ja, naturligtvis. Och jag var illa däran, må du tro, innan min lilla Térèse förbarmade sig öfver mig och läkte hjärtesåret. Skola vi gå dit ned och bocka oss? Här på Elghyttan fordras ingen etikett.»

»Vågar du för Térèse?»

»Har ingen fara. Med dig är det värre. Törs du?»

»Hvad har jag att förlora?» Detta sades med en axelryckning.

De bundo sina hästar vid ett träd och gingo ned på ängen.

Majoren välkomnade dem med sin vanliga älskvärda hjärtlighet. Han kände blott den ene, brukspatron Hansson på Bergsjö bruk, beläget norr om den milslånga Hanebyskogen.

Brukspatronen presenterade sin vän, doktor Hessel, som var hos honom på besök.

Då Elisa såg att gäster anländt, lämnade hon dansen för att hälsa dem. Irene följde henne förtjust och stolt åt att få visa sin guldring och sin fästman. Hon var ännu så mycket barn, att hon väntade få se herrarne utbrista i förvåning, och brukspatron Hansson, som i åratal varit vän och granne till familjen, tillfredsställde hennes förväntningar i detta afseende; det hade ej förr än nu fallit honom in, att Irene skulle föreställa fullvuxen. Doktor Hessel däremot gratulerade henne med en främlings likgiltighet.

Elghyttan var ett gästfritt hem, där man ej visste af krus. Därför föll det ingen in annat än, att de båda herrarne skulle stanna till kvällen och med familjen fira Irenes trolofning.

Man lämnade snart dansen och drog sig i grupper upp mot byggnaden. Irene och Helmer gingo arm i arm och kommo naturligtvis efter. De kommo upp på terrassen till de öfriga samtidigt med att kvällsvarden annonserades.

»Du ser så allvarsam ut i afton, du ångrar dig väl inte?» frågade Gustaf Adolf skämtsamt och slog Helmer på axeln, då man efter slutad måltid lämnade matsalen.

»Ångrar mig? Nej», sade Bro, »men jag känner ansvaret.»

»Ansvaret?»

»Ja. Irene är ett barn och ser upp till mig alldeles för mycket. Hur skall jag kunna leda henne rätt?»

»Hon älskar dig, och hon är lättledd», svarade Gustaf Adolf lugnande.

Men det var just hvad som oroade Helmer Bro. Han kunde ej förstå sina känslor, då han trädde in i salongen och Irene skyndade emot honom. Hennes ansikte strålade upp, som om hon sökt och saknat honom under de två minuter han dröjt.

Han skulle velat fråga, hvarför hon var så glad just i dag, de hade ju ägt hvarandra lika mycket förut. Men hon tycktes sätta särskildt stort värde på, att de nu tillhörde hvarandra i allas åsyn. Att det just var den omständigheten, som gjorde honom beklämd, förstod han ej själf.

Elisa gick förbi dem, smålog och sade något vänligt i förbifarten. Hon var glad, att hon kunde tycka så mycket om sin systers trolofvade, och hon visade oförställdt sin sympati för honom, då hon såg, att det gladde både honom och Irene.

Nu verkade hennes ord och blick ett välgörande omslag i Helmers sinnesstämning. Han såg med ömhet ned på Irene och lofvade sig själf att göra henne så lycklig, som Elisa tycktes vänta det af honom.

»Nej, nu få vi väl lof att tänka på hemfärden, Hessel», sade brukspatron Hansson; »solen lurar oss i kväll, det är inte värdt att rätta sig efter den.»

De båda herrarne togo afsked och redo hem en genväg genom Hanebyskogen.

Härinne var drömmande skönt och trollskt. I fjärran drillade en trast, och en annan svarade på närmare håll; de glömde att stoppa hufvudet under vingen denna ljusa natt. Där träden stodo tätt var det skumt, alla föremål voro dock skönjbara, men antogo fantastiska konturer i dunklet och sågo ut som något annat än de voro. Men på de öppna platserna skulle man godt kunnat se att läsa. Själfva luften tycktes lysa, ty ljuset kastade inga skuggor.

Doktor Hessel höll in sin häst.

»Låt oss lyssna», sade han.

Brukspatronen stannade, men saknande sinne för naturen, betraktade han förstulet sin vän.

»Jag tror nästan du förlorat något där nere på Elghyttan ändå», anmärkte han.

»Jag hade ingenting att förlora, men nu förefaller det mig, som om jag fått det», svarade doktorn och satte åter sin häst i gång.

»Hessel», sade brukspatronen efter en stunds tystnad, »du stannar väl länge hos oss? Både min hustru och jag önska det. Du är en sådan som man trifs med i hvardagslag.»

»Tack! Jag trifs också så bra hos er, men hur länge jag stannar är ovisst. Jag är en orolig själ.»

»Så mycket mer behöfver du barlast och ankare.»

»Hu, bevara mig väl!» utbrast doktorn.

Brukspatronen skrattade.

»Hvad tycker du om familjen på Elghyttan?» frågade han. »Fann du dem icke älskvärda?»

»Jo, i hög grad. En son är ju bortrest, sade du? Det är väl han, som är pietistisk?»

»Nej, Christian Spitzenholdt gör inte skäl för det tillmälet», svarade brukspatronen och fick sig ett godt skratt. »Det var just pietisten, som var hemma och som jag såg dig komma så bra öfverens med.»

»Menar du den där käcka, trefliga karlen?»

»Just han.»

»Och jag som trodde mig vara människokännare!» sade doktor Hessel snopen. »Jag skulle kunnat slå mig i backen på, att den där Gustaf Adolf vore ärligheten själf.»

»Det tror jag fullt och fast han är också», sade brukspatronen.

»Det vore intressant att studera honom på nära håll. En ärlig pietist vore i sanning ett kuriosum.»

»Du har två sådana rariteter på Elghyttan att öfva din skarpsinnighet på. Elisa lär vara af samma ull som brodern.»

»Hon!» sade doktor Hessel tankfullt och berörde med ridspöet sin häst på öronen, så att denne otåligt kastade med hufvudet och munderingens rassel bröt nattens drömmande stillhet. »Jag skulle vilja känna också henne på närmare håll.»

»Akta dig, det blir ett studium farligt för ditt lugn.»

»Mitt lugn! Det är minsann icke stort förut», svarade doktorn med ett kort skratt, men tillade strax därpå i samma tankfulla ton som nyss: »Om hon är hvad hon förefaller, så mister man ingenting på att förlora till henne.»

»Tala tydligare, om du vill att jag skall begripa dig; jag är så trivial, ser du», sade brukspatronen.

»Om du inte begriper mig, så gör det precis detsamma», svarade doktor Hessel, såg upp mot den glänsande natthimmelen och hvisslade en munter melodi, som disharmonierade både mot naturens stämning och de känslor, som nyss trängt sig på honom.

Han kände disharmonien starkt och njöt af att på trots framkalla den. Plötsligt afbröt han sig själf med att skratta.

»Hvad nu?» frågade brukspatronen och skrattade med, utan att veta åt hvad.

Han var ingen stämningsmänniska och hade ej nerver, som kunde uppfatta och plågas af missljud, men i ett godt skratt var han alltid färdig att instämma.

»Jag kom bara att tänka på tanken i ett skaldestycke jag läst en gång. Den var dråplig. Om slumpen bara för en rätta stunden i en kvinnas väg, hugnas man af hennes kärlek, hon må vara aldrig så ädel och man själf aldrig den.»

Brukspatronen log förnöjd. Denna gång begrep han sin vän.

»Ja slumpen gifve, att rätta tiden för Elisa vore inne nu», sade han och gaf doktorn ett litet vänskapligt rapp med ridspöet.

»Slumpen!» upprepade doktor Hessel åter tankfull och allvarsam. Hans sinnesstämning var orolig och växlande i natt. »Hon förefaller att vara ledd af högre makter än slumpens.»

»Hon själf anser sig vara ledd af Gud», anmärkte brukspatronen.

»I hennes närhet blir man verkligen frestad att tro det», sade doktorn. »Men är det så, gör jag bäst i att hålla mig undan. Den blinda slumpen kunde jag möjligen hoppas något af, men af Gud!»

»Hoppas allt af kärleken, du. ’Les femmes aiment toujours les mauvais sujets’, så du har goda utsikter hos din sköna.»

»Tack för artigheten», sade doktor Hessel leende. »Alltför gärna skulle jag vilja vara föremål för hennes reformförsök, förutsatt bara att hon ej lyckas.»