Kitabı oku: «Mitt lif och lefverne», sayfa 8

EN KVINNOSAKSKVINNA

Klockan 12 på natten skulle ångbåten gå.

– Säg oss någon bra varieté, kapten, men inte för långt härifrån!

– Varieté, tja, det beror på – har herrarna aldrig varit i Amsterdam förut? Nå, då är saken klar – då måste ni se Warmoe straat – vid den gatan och vid Naess, som är en fortsättning av Warmoe straat, finns det att välja på. Varieté i vartenda hus, och gatan är lång som fan, och alla klasser finns det, tag bara ingen förstklassig fröjd, ty de ä slätstrukna, utan tag tredje, fjärde klass. Akta er bara för slagsmål, och Herren vare med er! Ni kan förstå: man har gjort en vits av Warmoe straat och kallar hela stadsdelen De warme Kwarter!

Frid och fröjd!

Snart voro vi inne på Warmoe straat. Den gode kaptenen hade inte överdrivit. Bara den gatan skulle kunna fylla Sveriges behov av varieté! Framför de mer eller mindre prunkande entréerna stodo mer eller mindre gentilt galonerade portierer, vilka då vi passerade läto dörrarna skilja sig åt och oss ana litet av härligheten därinnanför. Vi valde emellertid inte första bästa utan drevo gatan framåt med folkströmmen. Där var liv och stoj. Fulla och nyktra sjömän av alla nationaliteter sökte efter lämpliga ställen att blöta sina slantar på, och kvinnor med stora hattar trängdes omkring dem. På alla möjliga språk skrek man och köpslog. Två lindrigt nyktra matroser ramlade ut från en port. – Ur vägen för galna Karlson, era jäklar! skrek han på rena rama svenskan. – Akta rej för klacken, tjö! genmälte min kamrat. – Ä si på fan, svenskar! Kom med and have a drink with us – varför inte det då, ä ni strama, era bönhasar? drunknade det i sorlet.

Elysium! strålade det grant över en port. Dörrarna skilde sig åt. Fri entré, sade portieren. Vi slunko in i den stora salen, som låg i skymning, medan allt ljus var koncentrerat på en estrad, där ett halvt dussin vitpudrade mamseller sutto i en halvcirkel. En stol var tom och dess ägarinna sjöng just en engelsk slagdänga, medan hon då och då illustrerande viftade på kjolen och sparkade i vädret.

Som en pil dök en kypare på oss. – Behagas det bord? Två gulden, om jag får be!

Det var alltså den fria entrén.

– Ge oss vars en curaçao!

Runt om oss satt man vid sina likörer och vid varje bord prålade en eller två vitsminkade, djärvt blickande och plymviftande damer.

Curaçaon kom. – Vad äro herrarna för landsmän? frågade kyparen. Vi visste att det på dessa lokaler var chic att bjuda någon av de uppträdande på en likör eller en stout, och som alla damerna på estraden voro av olika nationalitet, gavs det i de flesta fall tillfälle att få tala sitt hemlands vilda tungomål. Men ingen av oss var vid humör att tala annat än inbördes. Kyparen upprepade sin fråga och jag svarade: – Turkar!

Han log överlägset. Sådant folk har erfarenhet.

Nu kom en tysk visa. Hon som sjöng och sparkade var en liten mörk mamsell med uppnäsa. Då applåderna tystnat, började hon igen, men, vad nu då?

– Vårt land, vårt land, vårt fosterland, pep hon på så äkta

Mosebacketungomål, att något tvivel om hennes hemort var omöjligt.

Alltnog, hon sjöng, och för att göra den för publiken obegripliga sången njutbarare, sparkade hon och smådansade några pas efter varje vers. Det tog sig rätt egendomligt ut.

Så fick hon sina applåder och försvann från scenen. En negress, den enda som inte var vitpudrad, sjöng en hisklig negervisa och efter henne framsparkade en annan icke fullt så mörk skönhet på syditalienska den genuina

Chiarasté, chiarasté!

Tu pecché m'abandunato?

Då öppnades en liten dörr bredvid estraden och ut trädde vår Mosebackeflicka, nu klädd i något litet mindre extravagant toalett och med en väska på magen. Hon såg sig prövande omkring i salongen. Plötsligt ilade vår kypare som en meteor rakt på henne, gestikulerade och pekade på oss.

Hur i herrans namn kunde karlen förstå, att vi voro svenskar?

Den unga damen styrde likaledes med en himlakropps säkerhet rakt på vårt bord, neg till hälften och hälsade med oefterhärmligt tonfall på söderdialekt:

– G'afton! Får jag lov å slå mej ner?

– Var så god!

Vi svarade utan särskild entusiasm. Kyparen framstörtade igen. – Vad får jag lov servera fröken?

– Giv fröken en curaçao!

– Ä, ge mej en stout, det kostar lika mycket.

Hon fick sin stout. Hon såg spörjande och glatt på oss. Vi kände en viss förstämning i luften. Något skulle man väl säga.

– Nå, hur trivs fröken med att uppträda så här?

– O, jag trivs alldeles utmärt, o, jaa då! Jag och min syster uppträder här tillsammans, vi ha uppträtt i alla större städer, jaa då, London, Paris, jaa då, och språk lär man sig, o, så många språk! Engelska, franska, tyska, allt, allt, jaa då! Pallevufrangsä? Oui, oui, mossiö. Do you speak english? Oh yes! Aoh yes! O, man lär sig mycket, bara man får vara ute bland fina människor, o, vi har så fina bekanta, jaa då, riktigt gentilt folk, o, i utlandet finns det mycket fint folk!

Hon talade i sträck och på söderflickornas manér, då de vilja tala elegant.

– Nå, men är det inte lite tråkigt ibland ändå? Varför inte resa tillbaka till Stockholm?

– Ståckålm! O, neej då! O, en föskräcklig sta, Ståckålm! Neej då! Neej, jag tycker att en kvinna ska klara sej på egen hand utan några karar! Jag sjunger bra å har figur å ja reder mej självandes, aldrig skulle jag villa gifta mej, o, neej då, aldrig i live!

En kvinnosakskvinna alltså! Det fanns således dylika utrikes också!

Hon fortsatte:

– Att vara gift med en otäck kar, o, neej då, det passar inte mej! O, jag har klarat mig självandes – det föstås gift kunde ja ju ha varit, jaa då, riktigt gift! Men förlovad har ja varit, riktigt förlovad, jaa då!

– Vem var det med?

– O, han var baron! O, en sån vacker kar, o! Allt vad ja ville fick ja, om ja ville ta en droska, o, ja fick'en mäsamma, jaa då – å en bicykel! – ja sa: Ah, ge mej en bicykel! Nej, sa han, då sa ja genast: ja, då går ja te en annan kar! – O, då fick ja genast, vad ja ville, pengar hur mycke ja ville, tusen, tusen, tusen, jaa då! Å, en hel våning! – vi bodde tillsammans, man gör alltid så här i Amsterdam, då man är förlovad – o, en sån våning, sidenmöbler å speglar me slipning å mahognybord å – o!!

– Nå, men varför gifte ni er inte med honom?

– O, han dog! – Ni ä från Ståckålm? O, ja ä också från Ståckålm – min mamma hade Flaggen å pappa hade brädgård på Söder! O, jaa då! Herrarna ä ju grosshandlare?

– Jaa då!

– Känner ni Konrad, baron Konrad, o, sån en trevlig kar! Han var här förra mån, o, vi hade så trevligt, så. – Ska vi inte äta frukost i morgon tillsammans? O, de finns så många trevliga reståranger, riktigt trevliga, o, jaa då.

– Kanske det! Men nu måste vi gå.

– Gå?! Nu?! Men ja ä inte ledig förrän klockan två! Sångerskorna måste stanna kvar i lokalen tills den stängs, jaa då! Ska ni gå nu? Ä nej! Men ni bjuder väl på en stout till? Tänk, att ni ska verkligen gå, o, dä tråkit, riktigt tråkigt, så trevliga karar!

Hon fick sin stout.

– Adjö nu! Far inte illa med er. Far tillbaka till Stockholm, det är mycket bättre.

– Ståckålm, o, neej då! O, man klarar sej mycket bättre här, då man kan språket, o, så många språk! Franska, tyska, engelska! Å, ja tycker att en kvinna ska klara sej på egen hand självandes! Gifta sej! O, neej då! Man ä välan inte fnåski, neej då! Bjuder ni på frukost i morgon? O, ja har en bicykel, vi kan åka bicykel ut nånstans —

Vi voro redan ute på gatan och kvinnosakskvinnans svada höggs av av dubbeldörrarna, som föllo igen.

Genom den växande trängseln arbetade vi oss ned till hamnen och en halvtimme senare sutto vi i röksalongen vid en grogg på väg hem till Ståckålm.

Kalle Andersson och jag äro ute med snäckan och vättarna i det brännande solskenet för att få oss en pracka – delvis – och delvis emedan det är omöjligt att vistas på land, ty luften som våra lungor pumpa i sig är glödande och vinden är död. Jag klär av mig utanför Loskäret och ror naken in under Storkubben. Jag söker reda på en bra sten och förtöjer båten. Dyningen skvalpar sakta. Tärnorna skrika åt oss som om vi vore fiender. Taxen, som vi ha med oss, hoppar i land och nosar efter något i skrevorna. Kanske har någon utter varit uppe och solat sig med sin avföda.

Vi ha geväret och kikaren, tobak och pipa, drag och öl med oss. Vi ta en bunt märling och knyta om några pilsner och sänka dem i havets djup för att de skola få djupets friska kyla innan vi höja deras temperatur till 37 grader, vilket är vår avsikt.

Och så vänta vi tills det blir tid att äta för att sedan lägga ut vättarna.

Tillvaron är härlig, vilket nog kan synas på Kalle Andersson här ovan. Ingen telefon, ingen post kan nå oss, ingen konstkritik eller annan kritik kan äckla oss. Det kan hända vad som helst i land, utan att det generar oss.

Kanske äro vi japaner, då vi i kväll lägga till i posthamnen.

Då tiden är vorden fullbordad, lägga vi ut vättarna, sedan vi klätt på oss litet som ser ut som berget som skall bli vår bakgrund. Det kommer en bris och en rospigg, som legat för slappa segel ute till havs, får sig en stunds bidevind och skrämmer till oss en flock ejder, och vi glädja oss åt den några minuter där den simmar bland vättarna. Men så höres ett sus av vingar – en skrak kommer och får skottet över våra huvuden, gör en kullerbytta, slår i sjön och stänker upp en hel vattenkonst. Ut med båten och in med fågeln.

Fortfarande ingen telefon.

Och när kvällen kommer med sin svala bris, bränner solen fortfarande magasinerad i våra ansikten, halsar och händer.

Vi lägga till hemma. Stugorna tyckas sova. Men herre gud vad grönskan är varm och vad väggarna lysa röda ändå så länge sommarnatten varar. Skalderna tala om mystik och se älvor och annat, därför att de icke kunna se tydligt nog i snåren. Men mera mystik är det med färgen. Jag tycker riktigt att färgen glöder under nattens täckelse, att skogen är en kalospinterokromatokrene, fast den inte skriker ut sina hemligheter som om dagen.

Det är sant – älvor äro ju omoderna nu.

* * * * *

Från fjärdarna smyger kvällsdimman över ängar och gärden och för med sig en lukt av fuktig jord, pors, barr och tång. Det skymmer, och ett handklaver låter svagt från någon förstukvist i byn. Det är uppfordran till dans och kärlekslekar och ho kan stå emot? Flickorna som just kliva ut över fäjströsklarna, och pojkarna som samlats kring litern i drängkamrarna lyssna. Ho kan stå emot? Snart är dansen i gång, och det jämna dunket från loggolvet förkunnar till morgonen, att kolportören har ett styvt arbete framför sig om han vill försöka värva proselyter här!

Jag, som är en gammal man med börjande flintskalle, är ute och plockar daggmask i en rostig hummerburk. Min hatt är hemsk att skåda, mina skor äro grova och leriga, mitt hår är oklippt och mitt skägg växer vilt. Den ljuva sommargästande alpstavflicka, som vill förälska sig i mig, måste bli kär endast i min själ. Min kropp är den otympliga puppan, ur vilken hon möjligen kan locka fram en fjärilsvingad psyke om hon är tillräckligt ljuv. Och tillräckligt listig. Men det är hon nog inte.

Nattdimman strör diamanter i björkarnas hår – enligt skalderna – och månen kommer upp konturlös, beslöjad, som en melonskiva i färgen. Handklaveret spelar Donauwellen med underbara löpningar och drillar. Det hörs i fjärran, som myggsång, men tydligt och lockande, och dansdunket är som taktfasta slag på en puka från andra sidan en sjö.

Jag stannar framför en hindrande dyngstack. Ljuset i min lykta lyser matt. I dyngstackens kant ligga daggmaskarna tätt och glansdagern på deras kopparglänsande ormkroppar rör sig vackert, där de söka varandra parvis. Ty inte endast på logen utan också i åkern har man sånt där för sig. Jag rätar på min värkande rygg och ser ut i mörkret framför mig. Jag söker bestämma sommarnattens färg, sordinen på grönskan och skuggorna som leva och fläta sig tillsammans i snåren till en röra av färg.

Plötsligt hör jag att jag icke är ensam. I ett dike bredvid mig jagar en padda daggmask. Jag hör då hon slår ihop munnen med ett smackande ljud och jag lyser försiktigt över hennes jaktmark. Tyst som Skinnstrumpan närmar hon sig masken och hugger hans huvud i ett blixtsnabbt tag. Så arbetar hon med framfötterna, alldeles som om hon skulle nysta till sig masken. Ibland kliar hon sig i huvudet med en mänsklig rörelse. Och då masken släppt, sväljer hon den. Hennes mage sväller, och jag antar att daggmasken i början inte ligger stilla i sitt fängelse. Så går hon på sned till nästa mask och hinner med en hel del, innan hon däst av vällevnad släpar sig tillbaka in i sitt snår, sedan hon först tagit sig en klunk vatten ur diket.

Nu börjar Svartklubbens fyr tuta i dimman. Den låter som om olycka vore å bane, den siar olycka. Skulle man inte kunna stämma mistlurarna i dur på något sätt? Strax lite gladare!

Att plocka daggmask är en konst, som icke är sämre än någon annan konst. Jag tror att det skulle göra de eteriska skalderna gott att för några kvällar slita sig ifrån skaldandet om sina egna själars dekistillstånd och ägna sig åt jakt på daggmask. Detta inom parentes.

Då jag går hem med min hummerburk full av daggmask, möter jag en flicka. Hon trallar en visa, hennes hår är i oordning och schaletten ligger nere på ryggen. Hon tystnar, då hon får se mig och jag hälsar generat, ty min hatt är ful, mitt skägg är vilt och jag är lerig upp till knäna. Och månen är uppe.

At forma viros neglecta decet.

RELIGION

Sedan långa tider var det bekant att fiskarna och lotsarna på Ramundsö voro Guds barn. Ön ligger långt ute i havsbandet och nymodiga och hedniska funderingar hade icke fått rotfäste därute. Man fick icke höra en svordom, gubbarna läste till bords, och om kvällarna lästes högt ur Arndts postilla. På söndagarna samlades folket hos mästerlotsen i hans stora sal och tullvaktmästare Erikson höll föredrag. Ty tullvaktmästaren hade talets gåva och kunde utlägga även de mest krångliga kapitlen i Pauli brev. Efteråt sjöngs ur psalmboken eller ur Sankeys sånger, och det hela avslutades med en bön av tullvaktmästaren eller någon av lotsarna som hade nåden.

Men varannan söndag var en högtid. Ty då kom pastor Johanson ut till Ramundsö i lotsekan och höll föredrag. Allt vad liv hade var där, ty pastorn var en man som i allra högsta grad var innehavare av nåden.

Pastorn var en mörklagd och slätrakad karl, vilkens anletsdrag talade om ett och annat. Kvinnorna suckade i hans närhet och bönderna knöto nävarna i byxfickorna. Man talade om, att han giljade till mästerlotsen Evelina och somliga voro nog lumpna att prata om, att de levde tillsammans ute i markerna alldeles som gifta. Men dessa ryktens upphovsmän voro pojkar och pojkar prata smörja. Pastor Johanson var en oförvitlig man, styv i utförandet och utläggningen av Guds ord. Ryktena skadade icke pastor Johanson. Ramundsö var en filial av Guds rike på jorden och söndagseftermiddagarna voro ljuvliga nådestunder för allt folket.

Ända till dess vintern kom, ty då kunde pastorn icke resa dit ut. Då bodde han i Stockholm eller irrade omkring på landsbygden bedjande och åkallande.

Det var vår eller början till vår. Isen kom och gick med ström och vind och längst ute på iskälen lågo sälarna och i brunnarna mellan kålen låg alfågeln och ejdern tjockt som gröt. Där grälades och snattrades och putsades och de hungriga måsarna flögo omkring utan kött på bröstbenet och avundades de feta och rika sjöfåglarna, som bara behövde gå ned till bottnen och ta vad de behövde.

En fransk brigg på väg till Gävle, som trodde att isen skulle ha gått sin väg, kom seglande utanför Simpnäsklubb och mötte isen. Det var hård bris och brisen växte till storm. Ålands hav växte och isen maldes sönder till snömos. Han försökte hålla sjön mot sydosten, och folket arbetade dag och natt ända till dess briggen kom in bland skruvisen och en planka brast i vattenlinjen. Det var natt. Folket kom ut på ett iskäl som bröts sönder och man efter man försvann i djupet. Bara en halvvuxen pojke, kajutvakten, sprang och simmade och hoppade och kröp, tills han kom i land vid Svartklubbens fyr.

Dagen därpå voro Ramundsögubbarna ute och bärgade tre konjaksfat som lågo och hackade i dyningen utanför Vedskäret. Tre konjaksfat och en mast med wirerope och full av grejor.

Två veckor efteråt kom pastor Johanson seglande ut med lotsekan för att övervaka öns själar.

Han lade till vid söderbryggan under sjöbodarna. På bryggan stod gubben Matts Andersson.

– Frid med dig, broder, Herren välsigne din ingång! sade pastorn.

– Va faen ä du för en jävel? Kom hit, får ja titta på dej!

– Vad går åt dig, käre broder, känner du inte igen pastor Johanson?

– Köss mej på flasklocket, ä dä Johanson. Håll i mej, Johanson! Har du Guss ord mä dej? Vill du ha dej en dragnagel, så säj till, men säj inte nej, jäkla prästgesäll! Här finns, förstår du, här finns.

– Men käre broder, vad tänker du på? Är det sant, att jag skall träffa dig i ett sådant tillstånd? Käre broder, du, som var ett av fåren, far du vill eller vad har hänt?

– Får, sa du – en sån där jävel som inte kan slå ett halvslag eller splitsa ett öga! För dej, va?! Kom i land får du si mä vems ande du guppar! Säjer du något, så får du dej en jäkel, så du far så långt in i hälsike som dä finns hår på hästar i sju konungariken! Får, för dej!! Får för dej! Hi, hi, hi! Kom opp å dansa en bagarevals, men plocka ut löständerna, annars får du dom i halsen, jäkla Josua!!!

Pastor Johanson lade ut från bryggan. Det behövs bara tre fat konjak för att förändra en liten skärgårdsös religiösa begrepp. Ramundsön är nu fullständigt hednisk. Visserligen ha inga konjaksfat flutit i land mera, men andan är kvar, och pastor Johanson lär nu försöka sin lycka på Orisselön, understödd av en lotsänka och två troende tullvaktmästare.

FRUNTIMMER

Olagus Jonsson hade ett litet helvete tillsammans med sin hustru, som många ha väl det. Han hade som dräng blivit kär i hennes gula hår och röda kinder och i hennes mun som såg ut som ett blödande sår med en knivrispa i. Han hade frågat fan efter tankarna som rörde sig bakom den blanka pannan och bakom hennes blå ögon, som lyste alldeles svarta, då hon såg över hans axel i dansen.

Nu voro de gamla. Barnen voro i Amerika och Stockholm och litet varstans. Hon var en torr, benig människa med skäggfinnar och knotiga armar, som kunde ta ett tag när det gällde. Hon hade kanske också haft ett litet helvete med Olagus, men man vänjer sig också vid helvetet, och nu gingo de arbetande vid varandras sida, tigande av vana och talande endast då den ena parten ville påskynda den andras arbete.

Skola vi röra mera i deras privataffärer?

Tänkom oss dem som två knarriga gamla människor med livet bakom

sig, fästade vid varandra av vana och slöhet. Åldern kommer och mal känslorna till grått mjöl, av vilket man icke ens kan baka nödbröd.

Skall jag nu börja skämta igen? Nyss var jag allvarlig, men min uppgift är ju att berätta lustiga historier.

Då jag stulit mig hemifrån kom jag ofta i närheten av Olagus stuga. Den låg fjärran från människors boningar, i kanten av en hallonfälla bredvid ett stalp, där det satt bergkristaller i väggen, och under gick en fors om vårarna.

På sommarn fanns där knappt något vatten, utom i några dyhålor, där feta kräftor kröpo omkring. Det gick en gammal spång över forsen och dess stolpar hade blivit lysved som lyste grönt om kvällarna. Underliga ormbunkar kantade en damm, där det fanns gäddor, och en och annan and hittade också dit om höstarna.

På den tiden var jag svår på att snärja gäddor med mässingssnara, och utmed dammens dystränder stodo gäddorna under näckrosbladen och halvsovo med magen full av löjor och annan småfisk. Ibland hade den snärjda gäddan en annan gädda i magen, så stor, att stjärten stack ut ur munnen.

Alldeles som bland människor. Visserligen ser man inte stjärten av den slukade, ty människors stjärtar äro icke konstruerade som gäddors, men den som har ögon ser tämligen bra ändå, vad det är fråga om.

Nu kommer det humoristiska, om man så vill.

Jag gick med min nyglödgade mässingssnara fäst på min stolthet, en härlig ung tallstam, smal som ett bamburör och smidig och född i en hjortronmyr, där allt vackert födes.

(Tillåt mig en parentes.) Ibland det härligaste, som jag minns från min ungdom, äro de småländska hjortronmyrarna med martallar försvinnande mot horisonten och under dem en matta av vitmossa med pors, hjortron, ängsull och odonris. En gång låg jag på rygg i en sådan där mosse. Det var sommar och alla slags mygg och andra flygfän flögo över mig. Varje träd var som en orgel full av flygfämusik. Jag låg där och sjönk ner, tills min rygg blev våt, ty strax bredvid fanns ett hål i mossen. Det hålet hade ingen botten, men släppte man ner en rev med en husmask på kroken, högg genast en sutare, en svartryggad fan med stenålderskaraktär, som såg ut, som om han levat där och velat vara i fred sedan många hundra år.

Det här om hjortronmyren hör strängt taget inte hit, men lika gärna, som man i ett sällskap förirrar sig från samtalsämnet, kan jag ju få dilla ut på mina privata stigar, då jag skriver själv.

Alltnog! Jag gick en solig söndagseftermiddag med mitt tallspö och min snara utefter Olagus' damm, då jag fick höra ett skrik uppifrån torpet. Skriket blev till en symfoni av oljud, jag trodde, att någon mördades, och jag sprang uppför branten. Jag stannade framför stugan. Taktfasta, snabba steg ljödo därinnanför – dunk, dunk, dunk, tills de slutligen stannade och ett smärtans skrän skar i mitt öra. Jag sprang in, jag såg Olagus vridande sig i plågor krypa bort till tvåmanssängen.

Jag sprang fram och hjälpte honom upp i den.

Bredvid stod gumman med svetten porlande utför pannan.

– Vad är det fråga om?

– Tänk sej, herrn, en sån jävel! Ja har vatt van sen tretti år å ta mej ett halvstop brännvin på mornarna – å så kommer ja underfund mä, att kärngfan blandar vatten i spriten å dä har ho hållit på länge mä! Jesses jäklar! Gud, va ja slo mej!

Olagus hade upptäckt gummans försiktighetsmått och blivit ursinnig samt förföljt henne genom rummen runt spiseln. Men Olagus hade snavat över en av de höga trösklarna och slagit knät. Nu låg han där.

I hans öga fanns intet spår av hans ungdoms kärlek till hustrun. Där fanns bara hjälplöshet och hat.

Alldeles som hos kultiverade människor.

* * * * *

År gingo. Gumman hade dött och Olagus levde ensam så gott han kunde. Tänk er en gammal torpare som lever ensam utan en kvinna! Han inrättade sitt liv efter helt andra principer än vi ha. Han blev alltmer praktisk. Han kokade varje måndag ihop en stor gryta mjöl och ärter och fläskbitar och kött av fåglar som han skjutit, en olla podrida av vad landet alstrade. Och han kokade av praktiska skäl ihop det så hårt, att han kunde skära det med kniv och ta sig en bit, då han blev hungrig. Inte så dumt!

En dag kom jag till hans stuga. Allt var förfallet runt omkring. Men det stod rök ur skorstenen och dörren var öppen. Olagus var hemma.

I förstugan hörde jag mummel inifrån köket. Olagus gick omkring och svor.

Jag öppnade dörren. Olagus hade blivit en liten vithårig, krokryggig gubbe, som tittade på främlingen med små i smuts inbäddade blåsvarta mullvadsögon. Han höll en björkslya i handen och uppe på spiselkransen stod en katta och sköt rygg. Kattans ögon lyste gröna av hat eller kärlek, vad det nu var.

– Kan han tänka sig – den jävla kattan! Hon har fått vana att gå opp i grytan å göra ifrån sej. Dä förstås, att dä gör mindre för jag kokar'et så hårt, men nog ä dä faen! Ja, si fruntimmer! Gör dä samma om di ä djur eller människor, samma släkte ä di! Alltid ska di fördärva dä en karlstackare behöver – men nog har en rättighet å bli förbannad, när di ger sej opp i maten!

* * * * *

Jag vill alltid komma ihåg Olagus' stuga och stalpet och forsen och kräftorna och gäddorna. Där målade jag min närapå första tavla, grönt i grönt. Färgen blev tjock som Olagus' gröt, men jag vill påminna mig att där fanns något av Småland i den. Åtminstone fanns där ingen teknik.