Kitabı oku: «Mitt lif och lefverne», sayfa 9

JULSEGLATS

Dagen för dopparedan, och än ligger kostern i hamnen! Blåisen skär, som den vore av stål och nöter och gnager. Snön ligger tung på kapp och på däck, och styv som av järnplåt vilar storn på sin bom, ty sist när vi kryssade nordvart, höllo vi fullt i en by, som jagande bister och blåsvart sprutade skummet till gaffeln och small som hagel mot duken.

Snart skall kostern dragas i land att vila till våren, men låt oss pröva ännu en dans medan riggen är uppe! Stark står Nordan och kall och skoten kyla i näven, men med vantarna på och luvan ned över örat, fårskinnsvästen och skor med mjukt och värmande lapphö och en sup vid hård bidevind, när det biter i näsan, reder sig människan gott. Från däcket skotta vi yrsnön, hissa och staka oss ut om udden, och fyllande seglen vänliga kårar från land ge oss fart. Vi svänga om Loskär, lovande upp mot en by, som pressar skutan på sida. Vattnet forsar på däcket i lä och det knakar och knarrar djupt i skrovet och knastrar i skot och skramlar i rundhult.

Livet är härligt ändå, trots allt, när jag känner i handen rorkulten leva, som hade han själ, och när sjöarna spotta pärlande skum över lovarts bog och det darrar i stagen, grågröna sjöar vältra sig fram och krusande kårar födda i fjärran svepa förbi och försvinna i fjärran. Hej! Där skvätte en sjö mot lovarts låring, och blixtsnabbt tar jag emot dem med ryggen och snart står håret i nacken styvt av is och ett pansar av is har lagt sig på rocken. Däcket glänser av is och klyvarn är tumstjock vid peket, liken svälla, och sprött det klirrar i skot och barduner när vid en gir de slappna ibland och sträcka sig åter. Men i salongen skönt i pälsarna vila de andra, medan på spritköket brinner en glögg. Jag smackar vid tanken. Livet är ljuvligt ändå och än förbarmar sig Herran! – Akta vår glögg! Pass opp för en sjö! Den stegrande skutan stannar som tveksam högst på dess kam, det rycker och fladdrar, sliter ilsket och dånar i storn och smäller i klyvarn, tills med ett stamp det bär nedåt igen, och susande rullar brottet akter i väg. – Gick glöggen?! Gud vare lovad! Langa hit med ett glas och skål för vattnet och jorden, luften och elden och allt som har liv och andas och rör sig! Nu är det jul och det doftar av jul! Nu vända vi, gossar! Ner med rodret och släck på skotet och knuffa på bommen, blocket är som en skalle av is! Nu länsa vi hemåt. Skymningen sänker sig ren över sjön, och bakom de vita stränderna flammar i rött och i guld från den sjunkande solen. Vänligt ur stugorna tindrar ett sken från härdarnas brasor, blinkande muntra löften om jul, och när stjärnorna tändas glida vi in i vår hamn —

MONSIEUR PERNELET

När den stora glasbassängen med de tjugufem krokodilerna sköts in på arenan, tystnade sorlet i hela cirkus. Det var verkligen för en gångs skull ett originellt nummer och den lika originelle förevisaren, Monsieur Pernelet, måste vara en djärv karl.

Under frenetiska applåder steg han upp i bassängen till de krälande vidundren som hälsade honom med att smälla ihop sina ohyggliga käkar. Hans enda vapen var en liten käpp, med vilken han avvisade de närgångna. Det gällde att se upp, ty vid minsta förbiseende hade han varit förlorad. Hade han halkat skulle han ha varit en död man inom några sekunder, och inom några minuter skulle icke så mycket som en byxknapp varit kvar av hela herr Pernelet.

Nu började föreställningen. Krokodilerna skulle matas. En medhjälpare kom med kött och krokodilerna började kräla uppför herr Pernelet, som slängde in bit efter bit i de vita gapen. De höggo efter hans fingrar och ansikte, ty för en krokodil är det icke stor skillnad mellan olika slags kött. Med den lilla käppen parerade han skickligt de smällande huggen av de närmaste medan han sparkade undan dem som ville åt hans ben.

Han kastade ett stort stycke mitt ibland krokodilerna och vattnet i bassängen förvandlades ögonblickligen till vitt fräsande skum. Det stänkte högt i luften och genom de gröna glasväggarna skymtade då och då de stridandes kroppar. De väldiga stjärtarna piskade vattnet och smällde ilsket mot varandra och bassängväggarna. Herr Pernelet steg ur bassängen och ur den skummande oredan och vimlet bände han så småningom med en stång upp två krokodilhuvuden över vattenytan. De beto i var sin ända av köttstycket och piskade förtvivlat floder av vatten över förevisaren.

Emellertid var matningen slut och herr Pernelet steg åter upp i sitt och krokodilernas element, där han satte sig på ryggen av den största, en hundratjugufemåring med munkorg. Denne reagerade mot ryttaren och sökte kasta av honom. Nå, ritten varade ju ej så långt stycke, och herr Pernelet höll sig kvar.

Genom förmedling av cirkusens sekreterare, kom jag att göra bekantskap med Mr Pernelet. Jag fick tillåtelse att från nära håll betrakta krokodilerna. Vi träffades ute i ryttargången.

Mr Pernelet kom, och vi betraktade krokodilerna tillsammans. Han talade franska med spansk accent, en underlig pidginfranska, en blandning av franska, spanska och italienska och dålig tyska.

Han bar en sombrero och hans hy var mörkbrun. Hans kinder voro fulla av ärr och ungefär vartannat finger var borta. Jag bjöd Mr Pernelet på en whisky – men först måste vi betrakta krokodilerna på ännu närmare håll. Vi gingo till bassängen.

– Maura! attendez!!

En av Mr Pernelets väninnor kom fram med öppnat gap och väntade på en köttbit som hon också fick. Negro! Venez!!

Hundratjugufemåringen närmade sig, han som bar munkorg. Näsan låg över vattnet och ögonen lurade hemskt.

Jag stod och beundrade Mr Pernelets krokodiler. Han visade mig, hur de kände sina namn. Jag frågade om han inte ville komma genast som gäst på den där whiskyn, och han kom.

Nu låter jag Mr Pernelet tala.

– Ni är artist! Jag är lycklig att träffa en människa som er. Jag är också artist fast på ett annat område. Jag sysslar med krokodiler – det är också en uppgift. Skål på er!

Jag skålade med Mr Pernelet.

– Hur har ni egentligen kommit på idén att ägna er åt krokodiler?

– Monsieur, varje människa har sin uppgift. Jag var sjökapten, jag kom på en engelsk skuta ned i Röda Havet. Vi strandade och jag kom i land, jag hade pengar och rustade en expedition. Ni förstår – att gå månadtals under tamarinder med lianer och apor i och icke se himlen under månader. Ormar! Och skorpioner! Vi levde på svarta apor och leoparder – ni förstår – och i kärren fanns flodhästar och pelikaner. Det var där jag fångade krokodiler! Jag hade 50 stycken från början, som jag släpade med mig genom urskogen. Mat? Herre Gud! De levde av mina negrer och ibland av aporna, som jag sköt. Monsieur! Jag är själv en krokodil!

– Men monsieur ser inte precis ut som en krokodil!

– Monsieur! Jag är en krokodil. Jag äter allt. Jag minns i Afrika! Vi åto sköldpaddor och pelikaner och svarta apor och rinoceros och lejon.

– Men krokodilerna äta också negrer!

– Monsieur! Jag har ätit negrer och jag vill rekommendera dem. Fötterna äro särskilt bra. Händerna äro inte heller illa. Ryggen är dålig – men herre gud – man kan ju inte begära något av en neger.

Vi drucko whisky och skålade.

– Jag är lycklig att träffa en artist, sade Mr Pernelet. Ni är gift! Ni är lycklig? Inte sant? Jag är gift – men min hustru förstår inte krokodilerna. Hon går aldrig på cirkus.

– Alltså är Mr Pernelet inte lyckligt gift! Vore jag specialist på krokodiler, skulle min hustru vara min bästa medhjälpare i facket.

– Monsieur, sade herr Pernelet. Ni känner inte kvinnorna!

– Monsieur Pernelet, svarade jag, jag inbillade mig känna dem. Men kanske misstar jag mig?

– Monsieur! Med all säkerhet!

Jag svarade indignerat: – Man måste möjligen umgås med krokodiler för att förstå kvinnans verkliga beskaffenhet. Menar ni verkligen det?

Monsieur Pernelet svarade: – Krokodiler äro barn emot kvinnor! Jag går hellre obeväpnad in i min krokodilbassäng än in i en salong. Se på mina händer!!

Jag hade redan sett Mr Pernelets händer. Ungefär vartannat finger var bortslitet av krokodilerna.

– Jag går in i en salong – jag talar med kvinnorna, jag är älskvärd, jag är man, jag är Mr Pernelet – hur mycket tror ni jag riskerar? Jag vill säga: Jag umgås hellre med krokodiler än med kvinnor.

Jag svarade: – Jag umgås hellre med kvinnor än krokodiler – kanske på grund av att jag icke är specialist på krokodiler. Den jakten kräver kanske också sin man – men jag har inte mod – jag riskerar fingrarna.

Monsieur Pernelet gav mig en lång blick, tömde sin grogg och sade: —

Jag går hem! Madame Pernelet undrar kanske var jag håller hus i kväll.

NATTLIGA INTRYCK

Jag sitter min ovana trogen uppe till efter midnatt och arbetar. Havet dånar utanför – dyningen efter stormen i kväll arbetar ännu i stränderna. Vinden är nordost och min gardin vajar som i takt med det växande och avtagande bullret. Gud vet var blåsten tränger in, men nordosten har sina hemliga vägar!

Jag tar på min fårskinnsrock, smyger utför trappan och vrider om förstunyckeln.

Marken är ju vit!

Visst kom ett och annat korn i skymningen, men nu är ju nästan skidföre.

Stormen har knappt bedarrat, märker jag, men luften är klar och snön har slutat falla. Havet ligger som svartnat bly, men brotten utanför Loskäret blänka till ibland med en kall blåvit glans. Och i stränderna jäser vågen vitgrön, en nyans mörkare än klippornas blå snö.

Jag går ner till mitt utvalda berg, den yttersta udden av mitt område, där jag snart skall ha en liten stuga nitad fast i graniten. Då sjön går hög, skall skummet spruta över dess fönster, och därinne skall jag ha en kamin och ett staffli. Där må ni tro kan gå sjö! Efter var storm driva bitar av det vrak jag kallar mitt i land i viken bredvid, teakträbjälkar med mässingsbultar i. Nu är väl bara bottnen kvar med sin stenballast, ty i väl trettio år har det legat där. Men då vintern kommer på allvar, slå vi hål på isen och fiska teak. Och uppfinna möjligen någon kratta att peta ur ballasten med.

Över det blysvarta havet står himlen mörkblå och brotten lysa visionärt, irrblosslika. Längst ute arbetar en skuta i sjön. Jag ser endast dess babordslanterna, hur den doppar i sjöarna, försvinner ibland och glindrar svagt igen, som slocknande.

Men över himlen i norr vrider sig med regelbundna mellantider Svartklubbens fyrsken, alldeles som om en ofantlig vit vinge skulle svepa över Ålands hav, en jättesvan som flaxar emot stormen.

Medan jag står här på berget just där min stugas nordöstra hörn skall skruvas fast i klippan och skummet yr över min fårskinnsrock, kommer jag ihåg seglingar jag gjort, medan jag ännu hade min ruttna koster kvar. Den var en likkista och läkte på babords låring som om den varit törstig. Jag skötte om den, stack med kniven och kittade, men det hjälpte inte. Borden sågo friska ut – ända tills den en dag på vårkanten där den stod uppstöttad på stranden fick sig en knuff av den påskjutande havsisen så att stöttorna bräcktes och han ramlade på sidan. Då befanns det, att två av borden i vattenlinjen på babords låring bestodo av snus med ett tunt lager av ek och ett tjockt lager av olja och fernissa utanpå.

– Vi sätter en blyplåt på, sade Grisslehamns-experterna. Sjön håller nog ihop skutan.

Jag skänkte den frikostigt till experterna.

Nå, med den kostern hade jag seglat två år i rad ända till dagen före julafton, då jag lät lägga upp den och hade ett så kallat båtuppdragningskalas för landets söner, som hjälpt till med oskadliggörandet av den stolta galejan.

Den som seglat på vintern, vet vad det vill säga. Vinden är stålhård, skummet fryser till is på däcket, peket som doppar i sjön växer i omfång, och stormklyvarns nedandel kan bli alnstjock. Blocken bli allt svårhanterligare och bli runda som barnhuvud av is. Skoten frysa fast och man måste fram med kniven. Medan natten faller på och stormen växer. Då undrar man stundom, varför man givit sig ut på havet, när man kunde ha en bekväm stol framför en kakelugn och en bok av någon djävul att läsa i.

Jag kommer ihåg två seglingar med den där kostern på vintern. Det blåste hård nordost och klyvarskotet sprang. Det gällde att få in den smattrande ändan av skotet och jag kröp föröver för att knyta ihop grejorna. Skepparen som satt till rors lade upp skutan i vind, men seglet slängde så förbannat, att jag ett ögonblick befann mig med ena benet utanför relingen. Jag lyckades hålla mig kvar, hur, vet jag ej, men i detsamma kom en sjö och slängde mig ner mot masten. Jag fick tag i nagelbänken och hasade mig ned akteröver.

Mitt försök att knyta ihop ändarna hade lyckats utan att jag visste det. Ta mig tusan jag än vet hur jag hunnit med det. Jag kan åtminstone ej påminna mig ett enda handgrepp själv.

En annan gång länsade jag hemåt efter en orrjakt på en av öarna i Singöfjärden. Plötsligt märkte vi, att vi i mörkret seglat fel och måste börja kryssa. I den kryssningen fick babords låring sin beskärda del, och inom kort hade vi vatten i salongen. Det mörknade och vi förlorade bestämt landsikte. Jag stod vid rodret, men rätt som det var upptäckte jag att ankaret där i förn ville ge sig i väg. Jag bad min kamrat ta rodret och kröp föröver för att surra ankaret. Däcket var is och kommen fram till masten slog jag ändan av klyvarfallet om livet och begav mig asande på magen fram till klyset. Jag minns än att min känsla av sjövildhet icke alls var så stor som den nu är, då jag berättar episoden. Vi kommo emellertid hem i hamn med en alns vatten i salongen. Och vatten är en dålig ballast.

Nu har jag passerat den naturliga utvecklingen från koster till motorbåt och sedan reaktionen tillbaka till kostertypen, eller rättare till den norska livräddningssköjten av Colin Archers typ. Den är tills vidare mitt ideal. Nu drar jag mig fram med en plåttäckt blekingseka, som jag köpt av Kalle Andersson. Den är 13 fot lång och indäckad som kanot och kan trotsa vilket väder som helst, om man bara täcker över sitthålet. Med tre rev inne och – om man vill ha en kamrat med – en lugn och förstklassig prisse, kan man segla nästan vart man vill med den båten. Eller rättare: med en större båt av den typen kan man segla nästan vart man vill. Med litet mera järn i botten är den okanterbar.

Allt det där tänker jag på, medan jag står på min bergudde. Stormen tar till och vågorna slicka min byggnadsgrund allt högre och högre.

Men luften har klarnat och jag kan urskilja stjärnorna, och då jag kliver hemåt genom drivorna, ser jag vintergatan välva sig över mig och mitt hem, en driva av stjärnor, hopyrd av samma kraft som den som täcker mina berg med snö och kommer Ålands hav att dåna mig i sömn.