Kitabı oku: «Leonna», sayfa 17

«De måste ej i sin ungdom lefvat i den fria naturen, ej heller upplefvat ett skådespel likt det närvarande,» svarade den unga flickan efter ett besinnande. «Ty inneslutet i trånga rum, på tätt bebygda ställen måste ljudet och ljuset bryta sig. Jag kan väl icke uttrycka mig rätt, som jag önskade, men jag tror att det måste vara annorlunda i städerna, än på landet. Som det lär ligga i menniskans natur att frukta hvad hon ej begriper, så fordras väl antingen god undervisning, eller en så kallad lyckträff, för att ingifva en bättre känsla och uppfattning af detta naturfenomén.»

«Du har förklarat saken som en liten professor, söta Leonna! men säg mig nu också, hvad var fallet med dig sjelf?»

«O! Jag har genomgått många grader,» svarade Leonna skrattande. «I min första barndom, trodde jag när åskan gick, att Gud var mycket ond och ville straffa någon; och detta i anledning af de böner och korstecken vår gamla deja gjorde vid sådana tillfällen. Att mormor ej syntes frukta åska och blixt, fann jag alls icke underligt, ty jag ansåg henne för den bästa af alla menniskor. Sedan kom jag till Stockholm. Var det så, att vi dessa åren ej hade några starka åskväder, eller om det jemna bullret på gatorna förtog ljudet, nog af; åska och blixt hade der intet rum i min tankegång; men hemkommen igen, då saknad och ensamhet gjorde läsningen af några medförda goda barnaböcker till mitt käraste tidsfördrif, fattade jag af mig sjelf en annan åsigt af saken! Det var ju omöjligt att Gud, som är godheten och kärleken, kunde ha den afsigt att skrämma och hata sina barn, tänkte jag, och föll på den idén, att han snarare ville locka oss till bättring och genom blixtskenet göra oss uppmärksamma på den herrlighet och det ljus, hvartill vi sedan skulle få komma efter döden, ehuru det visserligen gick öfver mitt dåvarande begrepp, huru våra ögon skulle fördraga ett sådant sken – då gaf ett bref från Ottilia Lurhjelm mig anledning att söka upplysning af henne, och dess goda onkel. Jag lärde mig att inse upphofvet och de välsignelserika följderna af ett åskväder, och beklagar nu hvar och en som af okunnighet är rädd, och afhålles att njuta ett skådespel, som mera än något annat, upphöjer själen till dess skapare.»Med stigande rörelse och ett eget välbehag betraktade den åldriga frun den unga talarinnan, der hon stod liksom förklarad i de täta, men likväl allt svagare blixtarne; ovädret drog sig längre bort.hon stod liksom förklarad i de täta, men likväl allt svagare blixtarne; ovädret drog sig längre bort.

«Ha dina sednare begrepp alldeles utträngt de förra?» frågade hon.

«Sådant lär aldrig rätt låta göra sig,» svarade flickan leende. «Men de ha ordnat sig; genom upplysning finner jag mig lycklig i min öfvertygelse, om Guds storhet, allmakt och kärleksfulla omsorg om allt, som lif och anda har. Huru vackert skall icke allt vara i morgon!»

«Leonna har i sin redogörelse helt och hållet glömt sin mamma?»

«Jag vet ej hvad hon tänkte deröfver,» svarade fröken litet förlägen. «Jag var så sällan i mina föräldrars hus – och – händelsevis» —

Friherrinnan afbröt ett ämne, som hon såg vara obehagligt, med den anmärkning att, som ovädret stillat sig, vore det tid att söka hvilan.

Morgonsolen upplyste den vederqvickta naturen; hussvalan, som dagen förut flugit omkring under ett ängsligt skri, gaf med sitt glada qvitter tillkänna, när hon från jorden eröfrade ett byte för sina ungar under taklisten. Boskapen, som den omsorgsfulla matmodren de två heta dagarna hållit under skjul, gjorde höga krumsprång öfver sin återfunna frihet, när den uttågade på betet. I träden qvittrade tusentals foglar sin lofsång till skaparen: allt andades glädje och tacksamhet. Hvad gör menniskan? —

Löfsala värdinnan kom och frågade om fröken och mamsell Elise hade lust att komma och plocka smultron i skogsbacken. Leonna var genast färdig; äfven för Elise var denna lilla förströelse välkommen. Med högtuppskörtade klädningar vandrade de bort. Under tiden och långt förr, än de voro väntade, anlände de båda herrarna från Johanneshof.

Sedan Lagman Bärendorf med utsökt artighet helsat på sin tant, presenterade han den på afstånd dröjande Lindendal.

Under ett långt innehållsrikt lif hade erfarenheten lärt friherrinnan att något så när uppfatta menniskor, när hon såg dem första gången, och hennes fattade vänskap för Elise, gjorde det här till en pligt att skärpa blicken. Men var det något i hans utseende, eller hans röst, som så frapperade henne? Det vissa var, att hon nästan stammade fram sitt «var välkommen min herre!» under det en liflig rodnad färgade hennes kinder. Men van att beherrska sig, dolde hon sin förvirring, och anslog den vanliga sällskapstonen. Hade icke hennes systerson varit för mycket upptagen af sin egen värda person, skulle han nog blifvit varse, att tanten knappt kunde taga blicken från Lindendal, och endast med halft öra, hörde på lagmannens ursäkter för deras tidiga ankomst.«Morgonen var så charmant,» sade han, «och jag har några affärer att uträtta i kyrkbyn hos Nordenskans junior. Jag har derföre ej låtit spänna ifrån, utan reser straxt dit. Jag ville blott i förbifarten aflemna min reskamrat, och rekommenderar honom hos min tant; hvilka affärer som förer honom hit, derom har han ej gjort mig förtroende. Jag har nu fullgjort mitt löfte till Tit. Z. i Borgå och aflemnat honom på ort och ställe.» Under denna skämtsamma harang, hade friherrinnan fattat sig, och tillsade om frukosten, som inom få ögonblick var i ordning.

«Morgonen var så charmant,» sade han, «och jag har några affärer att uträtta i kyrkbyn hos Nordenskans junior. Jag har derföre ej låtit spänna ifrån, utan reser straxt dit. Jag ville blott i förbifarten aflemna min reskamrat, och rekommenderar honom hos min tant; hvilka affärer som förer honom hit, derom har han ej gjort mig förtroende. Jag har nu fullgjort mitt löfte till Tit. Z. i Borgå och aflemnat honom på ort och ställe.» Under denna skämtsamma harang, hade friherrinnan fattat sig, och tillsade om frukosten, som inom få ögonblick var i ordning.

Bärendorf var bortfaren och friherrinnan allena med den främmande. Hon intog sin vanliga plats i gungstolen och anviste honom en stol nära sig. Icke utan ansträngning började hon: «jag vill icke dölja, herr Lindendal, att jag tror mig veta anledningen till er hitkomst. Mamsell Sellzing, för hvilken jag fattat både vänskap och aktning – oss emellan sagdt, är jag eljest för gammal och erfaren, att slösa med dessa känslor – ja, hvad var det nu jag ville säga? – jo, hon visade mig i går ett förtroende och omtalade ert möte, ert handlingssätt och edra yttranden, som lika mycket hedra edra tänkesätt, som hon skall rättvisa ert val. Men lemnom detta; hon återkommer väl snart, och tillfredsställ emellertid en gammal gummas nyfikenhet. Så framt ej alla mina sinnen bedraga mig är herr Lindendal nära anförvandt till en af mina ungdomsbekanta. Jag skulle tro att denna frappanta likhet i ställning, utseende och röst, endast kunde tillhöra en son, men namnet Lindendal förvillar mig.»

«Det är också icke min fars namn jag bär, fru friherrinna,» svarade han med någon förundran öfver hennes synbara rörelse. «Från helt unga år har jag blifvit uppfostrad af min farbror, som af mig okända orsaker antagit namnet Lindendal; som hans arfvinge, bär jag enligt hans vilja detta namn. Min far hette Lönndal» —

«Vidare min herre, hvad hade han för en syssla?» —

«Han var bataljonsläkare vid ett svenskt regemente. Han dog och lemnade min mor fattig med två ouppfostrade gossar; min bror, flere år äldre än jag, visade håg för studier. En af min fars fordna vänner lagade så, att han kom till Upsala; der förvärfvade han sig flere gynnare genom sin flit, sitt stilla uppförande; mellan terminerna konditionerade han i ett adligt hus på landet, hvars namn jag glömt, ty jag var då endast ett barn, och långt aflägsen derifrån hos min farbror – min bror Arnold dog vid tjuguett år af» – Han kunde ej fortfara, han varseblef, att hans berättelse hade gjort ett för honom oförklarligt intryck på hans åhörarinna; ty vid hans sista ord öfverfölls hon af en konvulsivisk darrning. Hon visade på en vattenkaraff; sedan hon druckit ett glas, återhemtade hon sig något, och sade med sväfvande röst:«Förlåt, jag måste aflägsna mig för att i enslighet stilla min upprörda själ, ty hvad ni sagt, har hos mig väckt smärtsamma hågkomster. Jag är skyldig er en förklaring, och vill göra det med få ord, vi tala sedan ej mera derom! Er far var min ungdomsvän, i mitt hus vistades er bror som informator, och der dog han. – Hans död gjorde mig barnlös – ty min Laura, min enda glädje, följde honom om få veckor i grafven! de förenades der – Jag älskade Arnold som en son; er likhet med honom, men ännu mera med er far, ger er stora anspråk på min vänskap. Mina böner skola höjas till eder välgång!» – Med vördnad kysste Lindendal den hand hon räckte honom. Han blef ensam.

Han kunde ej fortfara, han varseblef, att hans berättelse hade gjort ett för honom oförklarligt intryck på hans åhörarinna; ty vid hans sista ord öfverfölls hon af en konvulsivisk darrning. Hon visade på en vattenkaraff; sedan hon druckit ett glas, återhemtade hon sig något, och sade med sväfvande röst:

«Förlåt, jag måste aflägsna mig för att i enslighet stilla min upprörda själ, ty hvad ni sagt, har hos mig väckt smärtsamma hågkomster. Jag är skyldig er en förklaring, och vill göra det med få ord, vi tala sedan ej mera derom! Er far var min ungdomsvän, i mitt hus vistades er bror som informator, och der dog han. – Hans död gjorde mig barnlös – ty min Laura, min enda glädje, följde honom om få veckor i grafven! de förenades der – Jag älskade Arnold som en son; er likhet med honom, men ännu mera med er far, ger er stora anspråk på min vänskap. Mina böner skola höjas till eder välgång!» —

Med vördnad kysste Lindendal den hand hon räckte honom. Han blef ensam.

Han insåg att det måtte varit mer än ungdomsvänskap, som uttalade sig i hennes fråga och uttryck om fadren; då hade den ännu fina kinden skiftat i rödt, sedan blektes den af moderssmärta och bittra hågkomster.

Men nu inträdde våra bärplockerskor, utan all aning om att någon fremmande ännu var här, ty ingen hade mött dem och de öfverraskades af att finna Lindendal, och ännu mer, att finna honom allena i rummet.

Med få ord underrättade han dem om hvad som händt. Leonna blef orolig, smög sig till friherrinnans kammardörr och frågade med bedjande röst: «Får Leonna komma in?» Ett vänligt «ja» blef svaret.

Bjuden till middagen af friherrinnan, kom Nordenskans i sällskap med lagman Bärendorf. Då föreställde Lindendal dem Elise Sellzing som sin fästmö, och intog platsen vid hennes sida under måltiden.

Friherrinnan hade någorlunda tillkämpat sig sin vanliga sinnesstämning, och var en artig, treflig värdinna, men Leonnas vackra ögon buro spår af utgjutna tårar, och hon iakttog den gamla med deltagande blickar; endast hon blef varse det vemodiga uttryck, hvarmed denna betraktade de älskande, som obekymrade om de andras närvaro vexlade tysta, ljufva ord och blickar. Hon såg då en enslig tår bana sig väg på den ännu bleka kinden, men som hastigt och oförmärkt af de andra, borttorkades.

I anledning af åskvädret förliden natt, berättade Bärendorf, på ett lika muntert som pikant sätt, huru rädda tant Barbara och fröknarna Strutz varit, huru de alldeles icke velat vara i sina egna rum deruppe, utan inqvarterat sig i flickornas kammare, der luckorna kunde tillskrufvas.

«Likväl kan det väl hända, att vår vittra kusin Eva ger oss en poetisk naturbeskrifning,» tillade han skämtande.

Hade han, som vi, varit underrättad om en katastrof under ovädret, skulle han snarare förmodat en hjeltedikt, men då skaldinnan sjelf spelade hjeltinnans rol, hindrades hon väl af blygsamhet att illustrera händelsen.

Vi kunna dock icke låta bli, att helt prosaiskt meddela den, som en motsats till hvad som på samma tid passerade på Löfsala.

I «frökenkammarn» sutto de tre nämnda fröknarna, vid det halfrunda bord, som stod emellan båda fönstren; luckorna voro tillslutna och två upptända ljus stodo på bordet, tvenne andra brunno på klaveret, (denna der ovanliga upplysning, skulle enligt deras tanke förtaga skenet af blixten genom de hjertformiga öppningarna på luckorna). Bata sof redan, men de två äldre syskonen lågo vakna. Barbara hade nyss snusat och sedan tagit fram glasögonen ur sitt foderal, i tanke att läsa i den medförda «Andeliga Dufvorösten.» De andra skulle höra på; men huru, när man höll för båda öronen, det lemnar jag derhän. Då öppnades mycket långsamt och varligt den dörr, som förde till «spökkammarn;» huspigan kom ut derifrån med en hög med kläder på armen, och ett ljus i handen; som dörren var smal, måste hon nästan tränga sig ut med sin börda.

Hvad nu Eva Strutz, som satt med ryggen vänd mot denna dörr, såg, eller trodde sig se, måste vi lemna osagdt, ty ännu har hon ej meddelat någon sin upptäckt. Hon rusade upp af stolen; stötte i farten omkull den stol hvarpå Barbara satt, och störtade med ett gällt ångestskri ut genom den dörr, som förde till den mörka gången utanför.

Det fordrades en Hogarths pensel för att måla den tafla, som nu visade sig i det af fem ljus upplysta rummet. Stolen, som ej måtte stått på stadiga ben, låg åt ena sidan, Barbara åt den andra; glasögon, ridikyl, snusdosan och «Dufvorösten» voro kringspridda på golfvet; Renata blek som ett lik, hade väl ärnat springa ned, ehuru hon just icke rätt visste hvarföre, men förskräckelsen förlamade hennes leder.

Pigan, som var en oskyldig orsak till denna villervalla, blef stående helt förbluffad i dörren, med öppen mun och spärrade ögon. Nu uppgåfvo Jeanette och Emma ett skallande skratt, och detta löste förtrollningen.

Pigan lade ifrån sig klädbördan, och hjelpte upp Barbara och hennes tillhörigheter.

Eva återkom något skamflat; på tillfrågan, svarade hon, att hon tyckt sig höra och se något alldeles «haskligt,» från inre rummet.

När hon nu såg orsaken till sin löjliga förskräckelse, frågade hon häftigt hvad pigan hade der att göra denna tid på natten. Med den näsvisa ton, sådant folk ofta antager mot dem de anse för bipersoner i herrskapets hus, svarade denna: «hej! det man int hinner «pretestera» med dagsljus, tränger man fuller göra om natten, vet jag. Jag har hängt upp de kläder hennes nåd och fröknarna haft på sej de häran dagarna, och tagit ned dem som ska i byke, vet jag, men allri kund jag «maschinera» mej att jag derför sku tas för spök.»

Sådant var detta lilla äfventyr, som gaf ungdomen och köksdepartementet anledning till skratt och skämt på alla tre fröknarnas, men i synnerhet på Evas bekostnad. Att lagmannen var okunnig om detta, kom sig deraf, att han och Lindendal reste innan damerna ännu voro uppstigna.

Lagman Bärendorf, som hade ett eget intresse att närmare lära känna Nordenskans och ännu mera dess egendom, antog klyftigt nog med nöje en bjudning att tillbringa morgondagen på Grönskog. De reste mot aftonen. Lindendal blef qvar här, till dess hans följeslagare återkom för att afhämta honom. Leonna måste fara med herrarna hem till Grönskog, för att göra «les honneurs» som värdinna, med löfte att få komma tillbaka med lagmannen. Vi hafva anledning att förmoda, att Johanneshof ej vann i jemförelse med Grönskog, om det förras ägare icke var desto mera egenkär.

Icke nog dermed, att den sistnämnda egendomens jordbruk var bättre vårdadt, utmärkte den sig genom anspråkslös beqvämlighet, varaktighet i anläggningen och ordningsanda, så väl i det yttre som inre af hushållningen, lika mycket som den förstnämnda gjorde det genom yttre prål och cacheradt slarf.

Vid återresan dröjdes en stund i kyrkbyn hos befallningsman. Leonna blef alldeles förtjust i sin lilla brorsdotter, som var rask och välmående, och hade enligt hennes tanke fått ett helt annat utseende. Maria skrattade något tvunget och sade: att detta inträffar med alla små barn under de första veckorna.

Lindendal for med lagman Bärendorf; dagen derefter reste han till sitt eget nya hem, för att i början af september kunna ditföra sin fru. Elise dröjde endast tvenne dagar på Löfsala. Hon måste äfven laga sig i ordning. Hennes afsked från friherrinnan, som hon likväl hoppades återse, innan hon reste från orten, och från Leonna, var ånyo ett bevis, att själsfrändskap knyter fastare band än blotta slägtskapen.

Innan vi för alltid skiljas vid Elise Sellzing, hvars uppträdande endast hör till de strödda partierna i vår teckning, anse vi oss böra redogöra huru hon, med den uppfostran och bildning hon egde, ej dragit bättre parti af sina den tiden i Finland sällsynta talanger, utan uppoffrade sin bästa, vackraste tid, att med handarbeten förskaffa sig sin bergning; ett företag som ofta ådrager sig missaktning af oförståndet.

Hvad var det som gaf henne mod? ty dertill fordras mera sannt och moraliskt mod, än mången tror! Huru ofta hör man icke den bättre klassens fruntimmer säga: «jag ville gerna arbeta något smått, för att få det eller det, bara ingen skulle få veta det.» —

Sellzing hade varit en man, som i sina välmaktsdagar aldrig förhäft sig öfver andra, och borde således icke sedermera så hafva känt dessa små men hvassa nålstygn, småsinnet ger åt den olyckligblefne rike; men han var ytterst känslig för sitt rykte som affärsman och köpman. När han, genom andras oredlighet, kom på obestånd, lemnade han alltsammans åt kreditorerne, på det ingen måtte förlora på honom, och sökte sig en aflägsen boningsort, der han kunde lefva dold för alla dem som fordom kännt honom. Denna sinnessjukdom, ty annorlunda kunna vi ej benämna denna svaghet, som lemnade honom till rof för overksamhetens följder, förslappning till själ och kropp, afhöll dottern att formera någon jemnårig bekantskap, eller söka någon förströelse, tillhörande hennes ålder. Hennes åsigt af lifvet blef allvarlig och reflekterande. Goda frön, nedlagda i hjertats bördiga jordmån, utvecklade sig till ett inre högre lif, osynligt för andra. Hon umbar frivilligt, hvad hon i början försakade. Snart var deras lilla återstående kapital sammansmält; öfvergifva sin far kunde hon ej; att genom yppande af sina kunskaper – söka sig elever – tillät han icke; ty hon hade derigenom fäst uppmärksamhet på honom. – Hon fattade nålen och saxen, och blef en slaf för andras nycker och fåfänga.

Men hon lärde äfven känna menniskor, för hvilka det var en glädje att arbeta; personer, lika upphöjda genom ädla tänkesätt, som välsinnade mot mindre vällottade likar. Lyckligtvis kom hon att bo i samma gård med den aktningsvärda familj, vi redan flere gånger omnämnt. De gåfvo i tysthet akt på henne, och beredde henne mången liten oväntad glädje. Efter fadrens död, ansågs hon nästan som en medlem i familjekretsen. Genom tim-undervisning ökade hon sin inkomst.

Friherrinnans berättelse, der ordspråket sannas: "Gammal kärlek rostar aldrig!"

Leonna hade följt Elise ett stycke på vägen; långsamt återvände hon. Åter hade hon förlorat en själsförvandt; men hon ansåg det, som passerat under denna korta tid af få dagar, som det lyckligaste förebud för hennes egen lycka. Hon visste genom Elises förtroende, att Lindendal varit hennes första och enda kärlek. De hade ömsesidigt genomgått ett tioårigt prof. Lika många månader hade hon varit skild från sin Feodor, – och tiden hade varit henne så lång! «outtalad kärlek måtte ändå vara lättare att bära,» tänkte hon, «men tålamod och tro öfvervinner allt!»

Hon återfann friherrinnan något upprörd; hon räckte Leonna handen, och sade sorgligt leende: «Nu får du icke lemna mig så snart. Din närvaro skall vara mig välgörande. Du måste hjelpa mig att skingra de sorgliga minnen, åsynen af Lindendal, och deras stilla kärlekslycka väckt i min själ. Först vill jag likväl berätta dig det hufvudsakligaste af mina öden; sedan de blifvit uttalade, skall jag åter, som en kristen anstår, bära dem med undergifvenhet för hans vilja, som pålagt mig dem.»

Med en känsla af nyfikenhet, blandad med det hjertligaste deltagande, satte sig Leonna på en pall vid hennes gungstol. Vi meddela berättelsen med friherrinnans egna ord:

«Jag var den yngsta af trenne systrar: fader- och moderlös vid fjorton år. Jag upptogs som eget barn af en fru von Holst, en af min aflidna moders ungdomsbekanta. Hon var för andra gången enka, och hade blott en obetydlig pension efter sin man att lefva af.»

«Du som mången annan kunde fråga, huru hon i dessa omständigheter ville åtaga och belasta sig med en ung person, som fordrade kläder, föda och uppfostran. Saken var denna. Hon hade så väl sjelf, som genom sina begge giftermål, mångfaldiga slägtförbindelser, både i Sverige och här i Finland. Jag hade fallenhet för alla den tidens granlåts-arbeten, uti hvilka än den ena än den andra af hennes bekanta skänkte mig undervisning. Snart blef hon således, äfven för min skull, allt mera välkommen på sina långvariga besök; ty under det hon roade sällskapet med sitt muntra och lifliga umgänge, med sina ofta snillrika infall, arbetade jag från morgon till sena aftonen för den familj, der vi uppehöllo oss.»

«Jag var aderton år, när fru Holst reste jemte mig, för att besöka en nära anförvandt, som bodde i en af Södermanlands småstäder. Ehuru underrättad om vår ankomst, hade familjen rest till hufvudstaden på några veckor, men lemnat tjenstfolket befallningar för vårt emottagande.»

«Fru Holst, som under resan klagat sig illamående, intog vid framkomsten genast sjuksängen. Händelsen ville, att husets vanliga läkare rest bort på en tid. Hans tjenst förrättades af en ung medicine-kandidat, som nu efterskickades.»

«Hennes sjukdom varade i flere veckor. Den unga läkaren, hvars namn var Lönndal, visade henne en outtröttlig omvårdnad. Hvarje ledig stund egnade han oss. Han medförde intressanta böcker, läste ur dem för oss, och talade sedan om det lästa. På sådant sätt inträdde jag i en för mig förut okänd verld och han gjorde allt större intryck på mitt obevakade hjerta. Tusende små bevis sade mig också, att jag ej var honom likgiltig; detta uttalade sig i hans blick, i röstens modulationer, men aldrig i ord.»

«På engång blefvo hans besök mera sällsynta och korta; dröjde han någongång och fru Holst, som vant sig vid hans föreläsningar, uppmanade honom att fortsätta dem; var han ytterst tankspridd och tystnade snart. Såg jag då upp från mitt arbete, fann jag hans ögon fästade på mig med ett ömt, men sorgligt uttryck.»

«En dag, den står så lifligt för mitt minne, fastän nära ett halft århundrade förflutit sedan dess – en dag kom han för att taga afsked. Han var utnämnd till chirurg vid ett lazarett, och skulle genast dit och mottaga sysslan. Som ett åskslag på en klar dag träffade mig underrättelsen om hans bortresa, men jag hyste ännu alltid det hopp att han i skilsmessans ögonblick skulle uttala det, hvad jag trott mig läsa i hans blickar. Då jag, som med möda återhöll de frambrytande tårarne, ville följa honom som vanligt genom yttre rummet, tillät han det ej, tryckte blott häftigt min hand till sina läppar och störtade ut.»

«Sex veckor derefter underrättade oss tidningarne att han var gift.»

«Fem år hade förflutit, och ännu hade ingen utträngt hans bild ur mitt hjerta, då jag oförmodadt träffade honom på en bal i W – g. Han var då bataljonsläkare. Han hade åldrats och jag tyckte mig i hans ansigte finna ett drag af bitterhet, som förr icke var synligt der.»

«Öfverraskningen var ömsesidig; men han fann sig snart och utbad sig, att för oss få presentera sin hustru, som äfven var på balen. Hon var ett långt, blekt fruntimmer, som syntes vara äldre än han; det låg något hvasst i hennes anletsdrag.»

«I hennes närvaro berättade han, att de voro jemnåriga, att de förlofvat sig vid 18 år, men att han först vid 26 år kunnat hemföra henne som sin hustru.»

«Af några våra bekanta på stället, som kände dem, erforo vi sedermera, att detta äktenskap icke räknades till de lyckliga. Deras bekantskap skedde i ett hus, der hon var lärarinna, och der han, ännu gymnasist, läste med sönerna. I ungdomligt svärmeri bytte de löften, eder och ringar; snart voro de skiljda åt hvar sitt håll, korresponderade flitigt; men återsågo ej hvarandra på fem år.»

«Hon, som lefde blott i tanken på honom, fann sitt ideal förskönadt genom de manligare dragen. Han åter hade säkert funnit mången flicka, som öfverträffat henne på utseendets vägnar, men då ingen gjort något djupare intryck på hans hjerta, förnyade han sina löften, men afvaktade först en syssla för att kunna uppfylla dem. Detta inträffade efter nya två år; men då trodde hans vänner sig märka, att endast pliktkänslan qvarhöll honom vid sin förbindelse. Deras husliga omständigheter sades ej vara de bästa, ehuru hans inkomster, som omtyckt läkare, ej vore att förakta. Frun, hette det, var ingen husmoder; ty hon, som de flesta guvernanter, hade förmodligen hvarken haft öfning eller fallenhet för de småaktiga, men nödiga husliga omsorgerna.»

«Dessa underrättelser erhöll jag småningom. Den tid vi uppehöllo oss i W – g, undvek Lönndal att träffa mig: likväl såg jag ofta en skymt af honom, när jag minst förmodade det. Så infann han sig äfven just då vi satte oss i vagnen för att lemna staden, och jag fick således ännu en gång lida afskedets tysta inom mig slutna smärta» —

Friherrinnan gjorde här ett uppehåll, och smekte Leonnas kind, som glänste af en tår, och sade vemodigt leende: «mången skulle förlöjliga den sjuttioåriga gumman, som ännu röres af hågkomsten af de känslor, som uteslutande tillhöra, eller borde, enligt deras tanke, blott tillhöra ungdomen. Men en ren, från hjertat gående kärlek försvinner ej af tider och skiften. Hans bild och till och med rösten var så inpräglad i mitt minne, att jag på ögonblicket anade i Lindendal hans son.» Hon fortfor:

«Ett tiotal af år hade passerat: jag var maka åt baron Perlkrans och mor för tvenne barn.» —

«Och tant kunde likväl gifta sig med en annan!» inföll Leonna.

«Dertill fanns flera skäl, mitt barn,» svarade hon. «Jag var fattig och lefde i ett tungt beroende; genom mitt giftermål med en hederlig man, som jag väl icke älskade med ungdomskänslans värma, men ärade och ansåg som den mig af Gud beskärda maken, blef jag försatt i den verkningskrets, der jag kunde gagna och söka lyckliggöra min omgifning. Det är qvinnans bestämmelse, mitt barn! men afbryt mig icke nu mera, goda Leonna!»

«Vi bebodde en liten vacker egendom, några mil från – köping. Belägenheten var god för jagt och fiske, min man nästan svärmade för båda, men föredrog dock det förstnämnda nöjet; vi hade flere grannar, som delade samma böjelse; vissa tider om året var han således sällan hemma, jag deremot fann mitt största nöje i hemmet med mina barn.»

«En dag sedan Perlkrans rest bort, för att tillbringa dagen hos en af sina vänner, fick vår son, Axel, då fem år gammal, ett svårt anfall af strypsjuka, som påkallade snar läkarevård. Min man hade händelsevis sagt, att doktor F. sannolikt skulle träffas, dit han begaf sig; och som detta ställe låg oss närmare än – köping, skulle budet vika in, så väl för att meddela min man den ledsamma händelsen, som att höra efter om doktorn verkeligen var der.»

«Efter en väntan, full af oro och ångest, återkom budet åtföljdt af doktorn; Perlkrans var icke med. Då jag med moderlig ångest och otålighet störtade mot den kommande, finner jag Lönndal.»

«Stadd på en resa, hade han tagit in hos sin fordna akademikamrat doktor F. och med denna blifvit bjuden ut på landet, der de träffade min man. Herrarne hade ej ännu lemnat middagsbordet, när budet kom, som underrättade Perlkrans om Axels sjukdom, – men då både han och doktor F. varit något upprymda efter måltiden, hade Lönndal erbjudit sig att fara i vännens ställe. Obekant på orten, kände han icke med hvem baron Perlkrans, som han äfven här såg för första gången, var gift; aldraminst förmodade han i denna fru träffa fröken – sköld.»

«Gossens lif räddades genom hans skicklighet; en timma senare hade hjelpen likväl varit förgäfves.»

«Orons stunder voro förbi. Både gossen och vi voro lugnare; sittande vid barnets lilla säng, språkade han och jag om nytt och gammalt. Vi voro nu båda i de år, då passionen ej gerna springer bort med förnuftet, så framt det ock en gång haft öfverväldet. Och detta var händelsen med oss båda. Likväl voro vi unga nog, att inom oss känna, att allt kunnat vara annorlunda än det var.»

«Förnämsta samtalsämnet var våra barn. Han talade om sin äldsta son Arnold, som, vid nyss fyllda 15 år, var ett ovanligt exempel på flit och skicklighet. En af hans egna ungdomsvänner hade derföre lofvat befordra ynglingen till Akademin.»

«Under det Lönndal så talade, höll han min åttaåriga Laura på sitt knä, och smekte flickans rosiga kind. Då uppsteg hos mig den tanken att i våra barn söka förena de känslor, som vi sjelfva genom ödets skickelse varit tvungne att innesluta i egna hjertan.»

«Nära midnatt kom Perlkrans hem, och morgonen derpå, när gossen var utom all fara, reste Lönndal. Vi sågo hvarannan för sista gången. Två år derefter dog han.»

«Genom en af mina bekanta gjorde jag mig tid efter annan underrättad om Arnold, som studerade i Upsala. Alla instämde i hans beröm för flit och rena seder. Som Axel var i de år då han behöfde en lärare, rådgjorde jag med min man, som deruti gick min önskan till mötes; Arnold antog med glädje det tillbud, som gjordes genom min korrespondent, och var snart en medlem i vår lilla familjekrets.»

«Den älskvärda ynglingen gjorde sig snart afhållen. När han under terminerna var vid universitetet, saknade vi honom alla, men i synnerhet Laura, som kallade honom för sin äldste bror; hvar gång han återkom till oss, såg jag det band fastare knytas, som förenade alla deras tycken, tankar och känslor, ehuru ingendera ännu förstod att gifva dessa något namn.»

«O huru ljus syntes mig ej deras framtid! Hvilken utsigt för min ålderdom! Något allvarligt motstånd af min man fruktade jag icke. Han var i allmänhet icke fördomsfull i anseende till börd och adelskap; och när han i sina båda söner – vi hade nu två – såg sitt namn föras till efterverlden, var han nog öfverseende med sin dotter, om hennes val fölle på en ofrälse man, så mycket mer som han äfven i allmänhet, ansåg oss qvinnor för ett bihang – ganska nyttiga möbel i hus och kök, – men oändeligt många grader under männernas egen latitud! När jag dessutom såg, huru mycket han verkeligen höll af och saknade Arnold, när denna var borta, minskades ej mitt hopp, och inga hinder syntes stå mina önskningar i vägen.»