Kitabı oku: «Leonna», sayfa 18

«Menniskan spår, och Gud rår! Dessa önskningar voro säkert icke gillade af den, som icke vill att föräldrar egenmäktigt söka styra sina barns framtida öden, utan att de, sedan de med vårdande, kärleksrik hand fört dem genom barna- och läroåren, med förtröstan öfverlemna dem till Hans vishet och till barnens egna hjertan.»

Leonna kysste den hand som gumman höll på sitt knä, under det hon talade. Efter ett kort uppehåll fortfor hon åter:

«Laura var i sitt sextonde år. Hon var ej någon af de drifhusplantor man ser växa upp i stora städer, förklemade både till själ och kropp. Hon var ett okonstladt naturens barn, som fått röra sig i det fria landtlifvet, och lärt sig njuta af dess oskyldiga fröjder; sprittande af känsla och lif» —

«Det är så vanligt att jemföra er, unga flickor, med blommor. Skulle nu jag äfven göra det, liknade jag Laura helst vid äppleblomman, just när hon öppnar sin röda, doftande, saftiga knopp. Men ack, då kom olyckans sirocco vind – smärtans makt tärde på blommans kalk. Hon vissnade hastigt och – föll bort.»

Efter en kort smärtfull tystnad, fortfor hon med tillkämpadt lugn: «Laura var, som jag sagt, 15, Arnold, 21 år. Det återstod honom endast att erhålla lagerkransen. Han hade valt den juridiska banan för sin framtida verksamhet, och flera vägar stodo honom öppna till befordran.»

«Äfven han var en frisk och kraftfull telning af den gamla nordiska stammen; ingen omåttlighet hade lossat håret på hans hjessa; glasögon behöfde han icke för att dölja sina ögon, eller synglas för att underhjelpa en försvagad syn. Till utseendet var han mindre lik sin far, än brodren.»

«I ett yttre rum – gemensam genomgång till Arnolds och Axels kammare och våra egna hvardags rum – var en hel vägg upptagen af jagtredskap och skjutgevär. Bland dessa hängde äfven en liten vacker fogelbössa, som Axel fått af sin far, och som han redan lärt begagna. Tillika med flera andra bössor hade äfven den varit i bruk dagen förut, men alla hängde nu i sin vanliga ordning.»

«I ett rum innanför detta, stod jag sysselsatt en förmiddag; dörren stod öppen så väl till detta, som till Arnolds rum, hvilket låg snedt emot. Nu kom min fyraårige yngsta gosse och bad mamma taga ned hans barnbössa från väggen och leka soldat med honom, såsom han var van att göra det med Axel. Denne hade gått ut med sin far och en fremmande, för att bese en af Perlkrans anlagd trädskola. Jag, som väntade dem tillbaka hvart ögonblick, gaf mig ej tid att uppfylla barnets önskan, utan bad honom vänta tills syster Laura slutat läsa för informatorn. Han sprang då till henne, som i det samma lade bort sina böcker.»

«Hon tog också ned hans lilla bössa, och ville gå in till mig, men gossen var envis och ropade: «Mamma lofvade, att du skulle leka soldat med mig; tag du Axels bössa!» – «Jag törs icke, den är laddad,» svarade hon undvikande, då sade Arnold, som kunde höra och se allt från sitt rum: «baron tog sjelf ut skotten i går aftons, innan gevären hängdes upp.»

«Laura, som alldeles icke var ovan att handtera skjutgevär, blåste i bösspipan; den gaf ett ihåligt ljud, och nu var hon säker. Hon verkställde flera tempo, och gossen gjorde efter dem. Man kunde med välbehag se på hennes lätta och behagfulla rörelser. Arnold stod i sin dörr, lutad mot dörrposten och såg på henne med varma blickar. Nu lade hon an, och ropade «gefyr!» i det att hon tryckte på låset. – Ett skott brann af, vi gåfvo alla till ett anskri af förskräckelse – när röken skingrat sig, så låg – o, låt mig ej skildra denna fasansfulla syn! Arnold badande i blod – Laura, som kastat ifrån sig det olyckliga redskapet, låg förstelnad af fasa och sorg öfver hans kropp. – Han var svårt träffad i venstra sidan af bröstet.»

«Skyndsam hjelp anskaffades, men ingen räddning var möjlig. Haglen hade djupt inträngt i de ädlare delarne. Arnold lefde likväl 24 timmar och egde full redighet. Uti vittnens närvaro förklarade han vår dotter för oskyldig. För oss tillstod han öppet sin kärlek till henne, samt att han i anseende till vår godhet emot honom, hyst den förhoppning att en gång få kalla Laura sin maka. Både min man och jag gåfvo honom den uppriktiga försäkran, att detta hopp skulle gått i fullbordan, om Laura älskat honom. Tacksamt tryckte han våra händer till sina läppar, och Laura, som nu hade namn för de känslor hon länge burit i sitt hjerta – hennes sorg var gränslös! Ack, hon som för få timmar ännu strålade af friskhet och glädje, satt nu en bild af smärtan, vid den så innerligt älskades dödssäng. Deras händer lågo förenade inom hvarandra, öga skådade i öga; blott då och då hörde man ett hviskande ljud från deras läppar, – de förstodo hvarandra utan ord.»«Båda bönföllo, att han måtte få sin graf i vår trädgård, på ett ställe der Arnold hösten förut planterat en hvit törnrosbuske, och anlagt ett torfsäte. Detta var väl ett svärmeri, så vanligt vid deras ålder – men det hade varit hårdt att neka den döende sin önskan. Äfven ansåg jag det nyttigt för flickan; hon kunde der få gråta ut sin smärta. Arnold dog – stället invigdes till hans hvilorum. Låt mig nu sluta, ty – en månad sednare, hvilade mitt barn – min Laura – vid hans sida.»Skakad i själens innersta, hade Leonna lyssnat till utgången af den förfärliga händelsen. När Lauras olyckliga mor, sluteligen upphörde att tala, och nu satt försänkt i stum smärta med stirrande blick; då tryckte den gråtande flickan hennes sammanknäppta händer till sina läppar, och sade med innerlig, till hjertat gående stämma: «Goda, älskade tant! Sörj icke mera! besinna blott huru lycklig Laura och hennes älskade Arnold äro hos Gud långt borta från jordlifvets sorger.»

«Båda bönföllo, att han måtte få sin graf i vår trädgård, på ett ställe der Arnold hösten förut planterat en hvit törnrosbuske, och anlagt ett torfsäte. Detta var väl ett svärmeri, så vanligt vid deras ålder – men det hade varit hårdt att neka den döende sin önskan. Äfven ansåg jag det nyttigt för flickan; hon kunde der få gråta ut sin smärta. Arnold dog – stället invigdes till hans hvilorum. Låt mig nu sluta, ty – en månad sednare, hvilade mitt barn – min Laura – vid hans sida.»Skakad i själens innersta, hade Leonna lyssnat till utgången af den förfärliga händelsen. När Lauras olyckliga mor, sluteligen upphörde att tala, och nu satt försänkt i stum smärta med stirrande blick; då tryckte den gråtande flickan hennes sammanknäppta händer till sina läppar, och sade med innerlig, till hjertat gående stämma: «Goda, älskade tant! Sörj icke mera! besinna blott huru lycklig Laura och hennes älskade Arnold äro hos Gud långt borta från jordlifvets sorger.»

Skakad i själens innersta, hade Leonna lyssnat till utgången af den förfärliga händelsen. När Lauras olyckliga mor, sluteligen upphörde att tala, och nu satt försänkt i stum smärta med stirrande blick; då tryckte den gråtande flickan hennes sammanknäppta händer till sina läppar, och sade med innerlig, till hjertat gående stämma: «Goda, älskade tant! Sörj icke mera! besinna blott huru lycklig Laura och hennes älskade Arnold äro hos Gud långt borta från jordlifvets sorger.»

«Det vet jag, mitt goda barn, men det är så grymt att minnas, att tänka, att hon var hans mörderska!»

«För Guds skull kalla henne icke så,» utbrast Leonna ofrivilligt rysande. «Hon var fullkomligt oskyldig. Låt oss anse hela händelsen som en skickelse af försynen, som snart ville förena dessa likstämda själar, innan ödet lagt sig deremot; ty hvem kan veta, hvilka hinder kunnat uppstå mot deras förening? De voro ju så unga båda. Visst var det hårdt för tant, att förlora en sådan dotter, men om hon sedan fått framsläpa ett sorgfullt, aftynande lif, utan all glädje – hade ej detta varit svårare att uthärda, än att nu veta henne lycklig?»

«Detta har äfven varit min tröst under de långa åren. Jag har i ödmjukhet böjt mig under Guds tuktande hand och skall äfven med hans hjelp göra det hädanefter; ty med hvarje dag nalkas jag närmare grafven, och till alla mina älsklingars möte. Äfven min make och båda mina söner finner jag der. Och låt oss nu för alltid lemna dessa sorgliga ämnen; hade ej händelsen väckt dessa minnen, hade du kanske aldrig hört mig omtala dem.»

Några timmar derefter sutto de åter förtroligt tillsammans. Friherrinnan syntes alldeles återvunnit sitt vanliga, trefliga, underhållande lynne. «Vill du vara uppriktig emot din gamla vän, Leonna?» frågade hon vänligt. «I anledning af hvad du sagt mig om dina förhållanden, borde du ännu knappt veta, att äfven du har ett hjerta, men i dag har jag märkt det, och är öfvertygad, att du varmt älskar någon, ehuru ej alldeles lyckligt. Har jag orätt?»

Frågan var oväntad, och från hvarje annan person hade Leonna ansett den obehörig, men här var hon glad att få lemna ett förtroende, och underkastade gerna sitt uppförande denna sin moderliga väns pröfning, och hoppades på goda råd för det tillkommande. Hon förteg således ej det ringaste.

Den gamla gillade väl icke, att Leonna förtegat sitt förhållande till Feodor för sin far, men hon som sett och tänkt öfver så mycket, ansåg icke detta fel som oursäktligt. Det är icke så lätt för det blyga, sig sjelf knappt medvetna flick-hjertat, att lemna ett sådant förtroende åt föräldrar, i hvilkas dagliga sätt mot hvarandra, i hvilkas yttrande, de aldrig se och ana en ömmare känsla. För en far i synnerhet, som endast uttalar det materiella, ofta nog i sträfva ordalag! Detta var väl icke alldeles händelsen med kapten Nordenskans, men han var för mycket upptagen af det aktiva lifvet. Själen och hjertats behof ansåg han som en bisak, som ett nonsens, kroppens behof var det hufvudsakliga. Så hade hans åsigt varit tills dato.

Under berättelsens gång, omrördes äfven Hedda Smitts medverkan, så vida Leonna kände den. Tanten bad henne taga sig till vara för denna bekantskap. «Lättsinniga, obetänksamma fruntimmer – och ett sådant måste hon vara – blottställa icke allenast sig sjelfva, utan äfven sina oskyldiga bekanta för elaka omdömen. Hvem tror väl den, som en gång blifvit funnen med intriger eller osanningar? – Hvad löjtnant Harlinghausen beträffar,» fortfor hon, «afhåller jag mig tills vidare från alla omdömen. Väl synes han vara något häftig och stolt; men ädel stolthet pryder mannen, och din halfbroders uppförande var äfven egnadt att reta tålamodet hos en ung militär. Han har till och med i anseende till honom uppfört sig med moderation, och hvad hans tystnad angår, så betänk att det nu är krig. Huru lätt förkommer icke då ett bref.»

«Men huru lätt kan icke en» – kula komma, ärnade Leonna tillägga, då friherrinnan hastigt inföll; «Ja, deruti har du rätt. Huru lätt kan icke en annan friare anmäla sig, som har din fars bifall och samtycke.»

«Så menade icke jag, söta tant, dertill är jag allt för obetydlig; vi lefva utomdess för litet med, att jag skulle frukta för något sådant, men jag» —

«I det fallet känner jag mera än du. Lagman Bärendorf spekulerar på dig för sin son,» försäkrade friherrinnan.

«Det var en ledsam nyhet! men jag hoppas att tant bara vill narras litet.»

«Nej mitt barn, det är mitt rena allvar. Men frukta icke; sedan jag känner din böjelse, vill jag förebygga saken hos din far. Jag vet ty värr ganska väl, att egennyttan uppgjort denna plan, och Janne är alltför bortblandad, att kunna fatta en allvarlig kärlek. En dåraktig slägtkärlek skall aldrig hindra mig, att göra hvad som är rätt, om jag äfven skulle ådraga mig deras missnöje derigenom.» —

Som en liten «muntration» från det föregående, och för att höra hvad intryck Leonna gjort i den ungdomskrets, hon nyligen lemnat, så göre vi ett kort

Besök på Vestervik

Tidigt om eftermiddagen samma dag lagmannen och Lindendal om morgonen reste till Löfsala, såg man en mindre båt, förd af en enda roddare, glida öfver sjöns blanka yta. Passagerarne voro unga herrskapet på Johanneshof; farkosten styrdes till den vik, der major Möllerstedts lilla rödmålade boning, så landtlig ock treflig, tittade fram genom träden på något afstånd från landningsplatsen.

I samma ögonblick båten svängde om udden för att sedan lägga till, lade äfven en ökstock ut, från motsatta stranden; deruti sutto äfven damer jemte manliga följeslagare, som med några raska årtag förde den till samma svigtande brygga, öfver hvilken de förut omtalta redan passerat.

Snart stodo alla på «terra firma.» De sist ankomne voro fröknarna R., häradshöfdingen, magistern och gossarna. Inalles bestod sällskapet af tolf personer, som under prat och skratt vandrade uppåt gården, dit vi skynda att förekomma dem.

Boningshuset var, som vi redan anmärkt, litet, med två fönster på hvardera sidan om trappan och dessa endast af två rutors höjd; men den nyligen anbragta röda färgen på huset, den snygga med enris beströdda trappan, med dess snöhvita säten, väckte en känsla af trefnad hos hvar och en som kom dit. Ena sidan af mangården upptogs nästan af en äfven rödmålad loftboda; der utanföre hängde stänger med fint linnegarn och nystickade halfstrumpor för att blekas; den andra sidan skuggades mot middagssolen af åldriga rönnar och aspar; under dem stodo tvänne gungbräden.

På det ena af dessa finna vi husets värdinna i enkel huslig drägt, sittande med fru Snabbeck; båda stickade träget; framför dem stod ett omåladt, snöhvitt bord, med tre par koppar och en liten kaffepanna, som lutade på tre qvart. På andra brädet låg, utsträckt i hela sin längd, sonen i huset, herr fanjunkaren, och sof så djupt, att han icke vaknat, när hans mor nyss med en duk betäckte hans ansigte mot insekter.

Fruarna talade om bästa sättet att af potater tillreda mjöl och gryn. Båda hade redan sagt sin mening derom, när fru Möllerstedt fortfor, i den halfhöga tonen de nu begagnade: «Jag tänker i höst låta rifva några tunnor på spekulation. Kanske får jag besvära frun, som har så mycket bekanta, att hos sig försälja en del deraf; jag skall icke vara otacksam för besväret. Man får lof att försöka på allt sätt; tiderna bli svårare. Förut lefde vi nöjde med gårdens afkastning och Möllerstedts halfva lön; men sedan barnen blifvit större, och vi sakna hans biträde vid fisket och jordbruket,» – hon hade med ögonen visat på sonen – «vill det icke hinna till, i synnerhet sedan vi fått de förnäma grannarna på Johanneshof – hvilka efter hvad jag tror, vilja flyga högre än vingarne bära. Det värsta är, att de narra andra att flyga med, man må vilja eller icke. Det kan gå an för assessorns på Östervik, som säga sig hafva att förvänta ett stort arf, men ej så för oss. Gud skall veta att jag i alla mina dagar varit van att arbeta och gjort det gerna, och vill äfven att Bina skall göra detsamma, men nu går tiden så, att man intet så kan säga. Den ena dagen samlas de här, den andra der, och sqvitter och sqvatter så länge dagen räcker! Ja innan man vet ordet af har man hela sqvadronen här, som måste fägnas och trakteras. Den ena kan ju intet vara sämre än den andra, och likväl händer det lätt, att det högtförnäma herrskapet skrattar ut en stackare, när man vänder ryggen till. Ja ja, jag tror icke den nådi frun och hennes sällskapsfröknar mera än jemnt i det fallet»…

Fru Snabbeck ville just svara på denna utgjutelse af ett länge doldt missnöje, när kalkontuppen, som vandrade utanför grinden, bullrade häftigt till, och en liten hund, som legat i rolig sömn i fru Snabbecks knä, sprang ned och begynte skälla, de sågo upp och varseblefvo det af oss omtalta sällskapet, för hvilket informatorn öppnade grinden.

«Nå Gud förlåte synderna!» utbrast majorskan, och steg upp. «Der ha vi dem igen.»

Hon ville väcka sonen, men blef förekommen af Bata, som sprang fram och knep fanjunkaren rätt eftertryckligt i näsan. Han satte sig upp med det mindre artiga uttrycket: «hvad fan är det för dumheter!» som förmodligen gällde någon af hans mindre bröder, men vid åsynen af damerna förvandlades tonen och nu blef det: «ödmjukaste tjenare» – «ber tusen gånger om ursäkt,» m. m., i det han skyndsamt trädde armarna i en urblekt sommarrock, som tjenat honom till hufvudgärd.

Man helsade och efterfrågade Bina.

«Jag skall be henne komma hit,» sade frun i det hon tog kaffepannan och tekopparna. «Hon sitter uppe i sin kammare och syr; vi ha brådt med linnesöm för Clas, som snart skall resa bort.» Nu ville hon gå uppför trappan, men hindrades af ett par af flickorna, som ville öfverraska Bina, hvilken de funno insomnad med Spies's «tolf sofvande jungfrur» bredvid sig. «Ack så roligt att ni kom!» var hennes glada utrop när hon vaknade. Hon gaf föga akt på modrens missnöjda utseende, när denna missbilligande besåg arbetet och lade in det i en låda.

Om en stund hade en stor kaffepanna intagit den mindres ställe, omgifven af ett dussin koppar, och för att begagna majorskans ord var «sqvittret och sqvattret» i full gång.

Unga Bärendorf och Jeanette hade båda i kapp, på det löjligaste sätt, berättat äfventyret under åskvädret, och ingendera sparade «tanterna.» Majorskan hade två gånger frågat efter fröken Nordenskans, och hvarföre hon icke gjort dem sällskap hit. Antingen hade Jeanette, som satt henne närmast, icke hört, eller brytt sig om frågan, alldeles upptagen som hon var af de andras prat; men nu svarade hon: «Åh hon for bort redan i går, med sin söta mamsell! Den menniskan hade så förhexat henne, att hon ju hvarken såg eller brydde sig om någon annan.»

«Du är bra otacksam Jeanette,» förebrådde henne Emma, «hade de båda ej varit så flitiga tillsammans, så hade du minsann ej fått svänga dig i din nya klädning.»

Majorskan nickade henne ett vänligt bifall. Jeanette låtsade ej höra, men svarade på broderns anmärkning att: «Leonna var en förbannadt vacker flicka!»

«Det är visst bra, om du ännu tycker så om några år; ty jag vet hvad jag vet!» yttrade Bata och klappade händerna.

«Hvad betyder väl hennes vackerhet» anmärkte Wendla R. med en grimace, «när hon icke vet bättre välja sitt sällskap.»

«Den mamselln kan ju vara ett hederligt fruntimmer nog – fastän hon icke har ett von i släpet,» sade majorskan litet retad, «och talanger hade hon också. Hon talade tyska med den resande herrn, och litet är det visst, som jag förstår af sång och spel, ehuru jag har hört något af hvarje, men efter mitt tycke gjorde hon båda delarna bättre än mången annan, jaha gjorde hon så! – Lagmannen berömde henne sjelf, och han förstår nog hvad som duger. Lagmanskan sade att fröken Nordenskans är en söt och god flicka, och det har jag hört af andra förut. Att hon är vacker sågo vi ju alla.» —

«Det må hon vara!» inföll Jeanette, med en knyck på näsan, «men både pappa och mamma sade också, att hon ännu behöfver bildas och lära «savoir vivre.»»«Hvad var det hon ännu behöfver lära?» frågade majorskan nyfiken, men erhöll intet svar. Hon vände sig med samma fråga till häradshöfdingen, som stod med ryggen mot närmaste trädstam, och hvilken äfven hört hvad Jeanette sagt. Antingen kunde han ej återgifva ordet på svenska, eller ville han göra sig qvick, nog af, han svarade fermt: «litet fransyska, min nådiga!»

«Hvad var det hon ännu behöfver lära?» frågade majorskan nyfiken, men erhöll intet svar. Hon vände sig med samma fråga till häradshöfdingen, som stod med ryggen mot närmaste trädstam, och hvilken äfven hört hvad Jeanette sagt. Antingen kunde han ej återgifva ordet på svenska, eller ville han göra sig qvick, nog af, han svarade fermt: «litet fransyska, min nådiga!»

«Desto bättre talar hon då modersmålet,» anmärkte majorskan icke utan humör, och gaf fru Snabbeck en vink att följa sig.

«Din mamma är bra enfaldig, kära Bina!» yttrade Jeanette, sedan hon ej mer kunde höras af de bortgående, «men ändå på sitt vis litet pikant; modersmålet, det skulle väl vara finska kan jag tro, ha, ha, ha, ha! Talar kusin Schafhausen finska?»

«Nej bevars, derpå kan man fullkomligt sälja bort mig,» svarade han skrattande.

«Om de alla vore så långt härifrån som pepparen växer!» sade majorskan när hon var allena med fru Snabbeck. «Det ligger likväl ett godt gry i Emma.»

Friherrinnan Perlkrans besöker Johanneshof

Den tiden nalkades, som friherrinnan bestämt för hemresan från landet, och ännu hade hon ej besökt lagman Bärendorfs; nu beslöt hon likväl fara dit, och en vacker morgon i början af September, satte hon sig med Leonna som sällskap och kusk tillika, i en schäs; de kunde då köra efter behag och fritt tala om hvad som föll dem in.

Det var redan middag, och alla voro samlade i matsalen på Johanneshof, man väntade blott på lagmannen, som under några dagar varit ovanligt upptagen af skrifning, i och för återtagandet af sin tjenstebefattning.

Medan de väntande stodo vid fönstren, sågo de schäsen uppe i backen, men ingen kunde känna dem på detta afstånd, och under det att de doldes af träden, gissades hit och dit.

«Till oss komma de visst icke,» försäkrade lagmanskan. «Våra bekanta färdas icke så der, de ämna säkert taga vägen till Vestervik.»

«Jag kände igen hästen, mamma,» försäkrade Anton, den nu hemmavarande äldsta sonen, «det är Hvitfot från Östervik.»

«Då är det inspektorskan,» inföll Jeanette. «Hon skjutsade för magistern till Lovisa, der hon skulle köpa allehanda för flickornas räkning; jag far dit på eftermiddagen. Hvem kommer med?» frågade hon; alla syskonen ville med.

«Jag har lust att göra sällskap,» sade Eva Strutz, «ty magistern lofvade med henne skicka mig en visbok, som han lånat till en af sina bekanta i Lovisa.»

«Men hvem kunde den andra väl vara?» frågade någon.

«Kanhända är det fru Snabbeck, som var på Vestervik i somras. Hon bor i Lovisa,» yttrade Emma.

«Fru Snabbeck; Hvad är det för en personage?» frågade hennes mor skrattande.

«Minns mamma icke henne? hon var ju här på pappas namnsdag i somras.»

«Ja, så, var det hon som Möllerstedtskan drog med sig hit. Men tyst! de köra in på gården. – De ärna säkert lemna boken till Eva. Gå ut, kära du, och hindra dem att stiga ur. För dem åtminstone icke hit, jag vill dem ingenting.»

Eva gick. Litet triumferande, litet skadeglad, kom hon straxt tillbaka, och förde med sig friherrinnan Perlkrans och Leonna.

Nu skall man tro det blef en uppståndelse, ehuru friherrinnan undanbad sig hvarje förändring i middagsmåltiden; hon försäkrade att den enklaste rätt vore henne välkommen, ty resan hade gifvit henne god matlust.

Men länge fick hon vänta, innan den tillfredsställdes. Bärendorf, som under sommaren ofta tagit tantens gästfrihet i anspråk och kände hennes enkla smak och ordningskärlek, ville förgås af otålighet.

Efter maten sutto damerna och småpratade, och smågäspade. Då friherrinnan frågade efter fröken Barbara, som nu icke mera var der, föll Jeanette in med den fråga, «om grandtanten kunde säga, hvarför icke Barbara blifvit gift, då hon icke var fattig, och som hon hört sägas äfven icke sett illa ut som ung, och sjelf sade sig haft många friare.»

«Anser du det för en så stor olycka, att ej blifva gift?» frågade tanten.

«Ja visst, snarare dö, än kallas «gamla fröken» och vara ett åtlöje för andra» – försäkrade Jeanette.

«Dö kan man ej förrän Gud behagar, utan att bli sjelfmördare,» sade tanten med strängt allvar. «Men det ligger i vår egen makt att göra oss hedrade och älskade på vår ålderdom, man må sedan vara gift eller ogift. Hvad som är orsaken att Barbara är ogift, känner jag icke, ty jag var ej här på orten, när hon var ung, och vi ha sedermera sällan eller aldrig träffats tillsamman. Men i allmänhet finnas många orsaker till ett sådant förhållande. Mången flicka har fäst sitt hjerta vid en ovärdig person, och brutit sin förbindelse, utan att vilja ingå i en annan. För mången har döden borttagit föremålet för en ädel och trogen kärlek; och ömsesidig fattigdom bryter äfven lag. Men mången flicka har också att tacka sig sjelf, och sin egen dårskap, att ingen fäster sig vid henne. Hvilken karl med sundt förnuft, fattar väl ett allvarligt tycke för en tanklös, behagsjuk, öfvermodig yrhätta, som sjelf illa uppfostrad medför sina fel i arf åt hans barn? Titelsjukan har äfven bortgifvit mången korg, som sedan blifvit ångrad. – Jag har, som du finner indelat dem i tvenne klasser. De förra äro aktningsvärda; de andra förtjena väl vårt medlidande, men aldrig åtlöje. De äro varnande exempel.»

Lyckligtvis afbröt lagmannen genom sin mellankomst dessa reflexioner, som synbarligen vidrörde ömtåliga strängar, för att dömma efter den färgskiftning, och de sidoblickar lagmanskan och hennes kusiner vexlade.

Jeanette tog Leonna under armen och drog henne med sig i yttre rummet. Emma följde dem.

«Hur har du härdat ut hos den tråkiga grandtanten?» utbrast Jeanette. «Jag är allaredan mätt på hennes moralkakor, och du har utan tvifvel fått dem till frukost, middag och qväll!»

«Det är bra illa, att du så kan uppfatta hennes önskan att genom sin erfarenhet gagna oss, som träda in i lifvet,» svarade Leonna sårad af den andras lättsinne. «Jag välsignar den dag, som förde mig till henne.»

«Du har också, som jag nu hör, profiterat af lektionerna!» sade Jeanette skrattande: «men uppriktigt sagdt, Leonna! en «dusamell» på en ung flickas hufvud ser löjlig ut.»

Lagmanskan, som blifvit utkallad, gick i detsamma genom rummet; Jeanette följde henne.

Emma anmärkte, att hon och systern bedömde grandtanten mycket olika, att hon sjelf gerna lyssnade till hvad tanten talade; det var allt så klokt och välmenande, sade hon. Men alla hade här en viss fördom mot grandtanten, utom hennes far; han hade en gång önskat att Emma kunde komma på en tid till henne, men så mycket hon äfven bett modren, hade hon ej fått fara med till Löfsala under hela sommarn.

«Men skulle du väl vilja följa med henne till Borgå?» frågade Leonna vänligt.

«Ack så gerna! Hon måste vara god efter du håller af henne. Men hur blir det möjligt för mig att komma dit?» sade hon litet fundersam.

«Det blir min sak, goda Emma. Låt oss nu gå in.»

Den af oss meranämnda Maja Stina, användes alltid af sin matmoder, när någon beskickning af diplomatisk beskaffenhet var i fråga. Nu var hon återkommen från «grannarna,» dit hon sändes genast, när de fremmande anlände.

Hennes officiella instruktion var att bjuda Öster- och Vesterviks damerna på kaffe, som sällskap åt friherrinnan Perlkrans; den hemliga: att få låna thé och ett eller par marker socker. Nu vilja vi lyssna på utgången.

Maja Stina for först till Vestervik, det var som vädret fört båten dit, tyckte hon; majorskan var i köket och klöf hveteskorpor till torkning. Då Maja Stina framförde bjudningen, hade hon svarat: «det passade just bra, ty jag har haft en riktig längtan efter godt kaffe i dag; och ärnade skicka lilla Kalle och fråga om hennes nåd kunde betala det kaffe och socker, som lånades i förra veckan. Jag är utan båda delarna, tills Österviks inspektorskan hemtar hem annat från staden, men hon kommer först i öfvermorgon derifrån. Påminn således hennes nåd, kära Maja Stina! Helsa eljest rätt mycket, och säg att både jag och Bina skola hafva den äran.»

Naturligtvis kunde Maja Stina ej der tala om ett nytt lån; utan for till Östervik. Der trodde hon sig gå ganska klokt tillväga, ty hon begärde låna först och när svaret var enahanda, bjöd hon dem icke heller; ty det ansåg hon för bäst, när «traktaten» felades.

Hennes fru kunde ej neka att slutsatsen var riktig nog, men var ledsen att Möllerstedtskan var bjuden och intet assessorns. De måste ännu bjudas, men huru få the och dess oundvikliga bihang sockret?

«Nog vet jag, att Russila bonden har båda delarna och annat godt dessutom;» sade Maja Stina betänkligt, «men han lånar icke och lemnar också intet något på krita, isynnerhet se'n hans nåd gräla me'n, när han ville ha pengar för hvad löjtnant «Schan» tog hos honom, när han var hemma i somras.» —

Hvad skulle man göra i betrycket? Hennes nåd beslöt att skicka henne dit.

«Skall jag gå till pappa och begära pengar,» frågade lilla Etta, pappas favorit.

«Nej min engel,» svarade mamma. «Pappa får icke veta, att vi köpa något från Russilas, ty han har förbjudit det. Äfven får ingen säga honom, att de fremmande äro hitbjudna, ty då ville han att allt skulle vara annorlunda. Det skall se ut som om de kommit hit af sig sjelfva.»

«Men hvarföre ber mamma dem då?» frågade Bata.

«Aftonen blefve alltför lång och odräglig med grandtanten, som icke spelar kort, äfven ni får roligare när ni blir flera.»

Derpå befalltes betjenten Eklund taga den bättre båten, och först sätta Maja Stina i land vid Russila strand, sedan ro så fort han förmådde till Östervik med begäran, att om de hörsammade bjudningen, skulle de genast följa med, ty det var långt lidet på dagen.

De båda tjensteandarna skyndade just bort, när lagmannen hastigt öppnade köksdörrn för att fråga hvarför frun dröjde ute, när hon visste att han var upptagen.

«Ack, söta Fritz, jag står verkeligen litet bekymrad här, sade hon. Just när tant kom hit i dag, for Maja Stina till Vestervik med en väfsked jag haft till låns af majorskan; der berättar hon i sin enfald att vi erhållit besök af friherrinnan Perlkrans, och hvad tycker du väl! Möllerstedtskan lät genom Maja Stina säga, att både hon och fru R. vore så nyfikna att se tanten, och att hon ville gifva dem bud på Östervik; således lära vi få dem hit allesammans. O, om de velat hållas borta den här gången, ty jag har nästan intet socker hemma!»«Hvarföre säger du intet till i tid, att man kan vara försedd, utomdess låt barnen mindre ofta koka karameller!» och härmed vände han om.Barnen, ty deraf voro fyra närvarande, äfvensom tjenstefolket, voro vittnen till detta intrigerande; detta förhemligande för husfadren, och denna dubbelhet, som visst rörde småsaker, men ändå verkade som menliga exempel. Äfven hans framkastade ord om hennes mindre omtanka och misshushållning, som sedan framkallade orden: «Visa icke pappa en annan gång, när mamma ger er socker!»I förstugan träffade lagmanskan grandtanten. Hon hade bett Emma och Leonna föra sig i trädgården. Detta visste lagmanskan på ett skickligt sätt afböja, och ville föra dem till nya delen af huset, men Eva Strutz kom i detsamma, och af en hos lifliga personer vanlig idéförbindelse, påminde hennes åsyn friherrinnan om «spökkammarn,» och hon önskade först bese de gamla rummen med utsigten åt gården.«Jag har varit här endast en gång förut,» sade hon. «Det var året efter min systers giftermål, Fritz var ännu icke född. Sedan reste jag med fru Holst till Sverige, och när vi åter på ett år besökte Finland, var hon hos sina slägtingar i Wasa och deromkring, och jag återsåg aldrig hvarken min syster eller Johanneshof. När jag sedan som enka flyttade till min födelsebygd, var svåger omgift, och jag ansåg mig sjelf för fremmande i huset. Nu skall det roa mig att se, om dessa rum påminna mig om fordom, ty hvad jag härtills sett gör det icke.»