Mord i slottet

MORD I SLOTTET

(EN MYSDECKARE OM LACEY DOYLE – BOK ETT)

FIONA GRACE

Fiona Grace

Debutförfattaren Fiona Grace är skaparen bakom mysdeckarserien om LACEY DOYLE, som inkluderar MORD I SLOTTET (Bok #1), DÖDEN OCH HUNDEN (Bok #2) och BROTT I BAGERIET (Bok #3). Hör gärna av dig till Fiona på www.fionagraceauthor.com där du även kan ladda ner gratis e-böcker, ta del av de senaste nyheterna och hålla kontakten.

Copyright © 2019 av Fiona Grace. Alla rättigheter förbehållna. Med undantag för vad som tillåts enligt US Copyright Act of 1976, får ingen del av denna publikation reproduceras, spridas eller överföras i någon form eller på något sätt, eller lagras i en databas eller ett hämtningssystem, utan att ha föregåtts av tillstånd från författaren. Denna e-bok är licensierad endast för personligt bruk. Denna e-bok får inte säljas vidare eller ges bort till andra människor. Om du vill dela denna bok med en annan person, vänligen köp en extra kopia för varje mottagare. Om du läser den här boken och inte köpte den, eller om den inte köptes för endast din användning, vänligen returnera den och köp din egen kopia. Tack för att du respekterar det hårda arbete som denna författare lagt ner på att färdigställa boken. Detta är ett skönlitterärt verk. Namn, karaktärer, företag, organisationer, platser, händelser och incidenter är antingen produkter av författarens fantasi eller används skönlitterärt. Alla likheter med faktiska personer, levande eller döda, är rent slumpmässiga. Jacket image Copyright Helen Hotson, används under licens från Shutterstock.com.

BÖCKER AV FIONA GRACE

MYSDECKARE OM LACEY DOYLE

MORD I SLOTTET (Bok#1)

DÖDEN OCH HUNDEN (Bok #2)

BROTT I BAGERIET (Bok #3)

INNEHÅLL

KAPITEL ETT

KAPITEL TVÅ

KAPITEL TRE

KAPITEL FYRA

KAPITEL FEM

KAPITEL SEX

KAPITEL SJU

KAPITEL ÅTTA

KAPITEL NIO

KAPITEL TIO

KAPITEL ELVA

KAPITEL TOLV

KAPITEL TRETTON

KAPITEL FJORTON

KAPITEL FEMTON

KAPITEL SEXTON

KAPITEL SJUTTON

KAPITEL ARTON

KAPITEL NITTON

KAPITEL TJUGO

KAPITEL TJUGOETT

KAPITEL TJUGOTVÅ

KAPITEL TJUGOTRE

KAPITEL TJUGOFYRA

KAPITEL TJUGOFEM

KAPITEL TJUGOSEX

KAPITEL TJUGOSJU

KAPITEL TJUGOÅTTA

EPILOG

KAPITEL ETT

Oskyldiga.

Så skildrade skilsmässopapperna dem båda i frågan om skilsmässomotivering, skrivet i svart bläck och fet text som stod ut från det vita pappret.

Oskyldiga.

Lacey suckade med blicken fäst vid dokumenten. Den till synes harmlösa mappen hade precis levererats till hennes dörr av en finnig tonåring med en nonchalant attityd som om det inte var mer än en pizzabeställning. Och trots att Lacey omedelbart hade vetat varför hon fick brev, kände hon ingenting nu. Det var först efter att hon slängde sig på vardagsrumssoffan – där cappuccinon hon hade övergett vid ljudet av dörrklockan stod på bordet och puttrade ur sig små rökspiraler – och lät dokumenten glida ur mappen, som det slog henne.

Skilsmässopapper.

Skilsmässa.

Hennes reaktion hade varit att skrika och kasta dem på marken som någon med araknofobi som precis fått en tarantella hemskickad.

Och där låg de nu, utspridda över den moderna och oerhört dyra mattan hon hade fått av sin chef, Saskia, på inredningsfirman där hon jobbade. Orden David Doyle vs Lacey Doyle stirrade upp på henne. Från den textmassa som mest liknade nonsens började ord att ta form framför hennes ögon: äktenskapsupplösning, oförsonliga olikheter, ömsesidig överenskommelse…

Hon plockade famlande upp papperna.

Det var förstås ingen överraskning. David hade avslutat deras fjortonåriga äktenskap med att skrika, ”Min advokat kommer höra av sig!” trots allt. Men det hade ändå inte förberett Lacey på det känslomässiga nedfallet som följde att ha de fysiska dokumenten i händerna. Att känna deras tyngt, deras konkreta form och se den där hemska, feta, svarta texten som hävdade att ingen av parterna stod till svars för upplösningen.

Det var så New York skötte det – oskuldsfulla skilsmässor är mindre röriga, inte sant? – men att kalla dem båda oskyldiga var att ta i, i alla fall enligt Lacey. Skulden låg enligt David på henne. Trettionio år och inga barn. Inte det minsta lilla kli i fingrarna efter att få häcka. Inga hormonvågor vid åsynen av deras bekantas nyfödda – och det hade varit många; de materialiserades i en oändlig ström av söta små mjuka saker som inte alls fick någonting att vakna inuti henne.

”Du är en tickande klocka,” hade David förklarat över ett glas merlotvin en kväll.

Vad han egentligen menade var förstås, ”Vårt äktenskap är en tickande bomb.”

Lacey suckade djupt. Om hon bara hade vetat när hon gifte sig med honom som tjugofemåring, i en lycksalig stormvind av vit konfetti och champagnebubblor, att det skulle bita henne i baken att prioritera karriären över moderskap.

”No-fault.” Oskyldiga. Ha!

Hon gick för att leta fram en penna – med en kropp som nu tycktes gjord av stål – och hittade en i nyckelskålen. Nu var i alla fall saker och ting organiserade. Ingen David som letade efter borttappade skor, borttappade nycklar, borttappade solglasögon. Nu för tiden låg allt där hon hade lämnat det. Men just nu kändes det inte som mycket till tröstpris.

Hon återvände till soffan med pennan i handen och positionerade den över den prickade linjen hon skulle signera. Men i stället för att trycka pennspetsen mot pappret, stannade Lacey upp, lät pennan sväva drygt en millimeter ovanför linjen, som om det fanns en osynlig barriär mellan spetsen och pappret. Ordet ”underhållsbidrag” hade fångat hennes uppmärksamhet.

Med rynkad panna bläddrade Lacey till sidan som innehöll den paragrafen och ögnade igenom den. Eftersom hon var den i paret som tjänade mest – och ensamägare för den lägenhet i Upper East Side där hon just nu satt – skulle Lacey betala en ”fast summa” i ”upp till två år” till David, så att han fick hjälp att ”återställa” sitt liv till ett ”tillstånd jämlikt med det som vederbörande tidigare har levt.”

Lacey kunde inte låta bli att släppa lös ett bedrövat skratt. Hur ironiskt var det inte att David nu gynnade från hennes karriär, som var exakt det som slet isär dem från första början? Han skulle förstås inte se det på det viset. David skulle kalla det för ”gottgörelse” eller något liknande. Han var pedantisk när det kom till balans, rättvisa och jämvikt. Men Lacey visste vad dessa pengar egentligen var. Vedergällning. Hämnd. Motattack.

Snacka om att bli biten i ändan dubbelt om, tänkte hon.

Plötsligt rubbades Laceys synfält och en fläck dök upp över hennes efternamn, fick bläcket att förvrängas och pappret att skrynklas. En flyktig tår hade fallit från hennes öga. Hon torkade det förbrytande ögat aggressivt med baksidan av handen.

Jag kommer behöva byta namn, tänkte hon och stirrade ner på det deformerade ordet. Återgå till mitt flicknamn.

Lacey Fay Doyle fanns inte längre. Raderad. Det namnet tillhörde David Doyles fru och, när hon väl hade signerat den där prickade linjen, var hon inte längre den kvinnan. Hon skulle återigen bli Lacey Fay Bishop, en flicka hon inte hade varit sedan tjugoårsåldern och som hon knappt ens mindes.

Men Bishopnamnet betydde ännu mindre för Lacey än det hon hade lånat från David under de senaste fjorton åren. Hennes pappa hade stuckit när hon var sju, direkt efter en annars charmig familjeresa till den idylliska kuststaden Wilfordshire i England. Hon hade inte sett honom sedan dess. Där ena dagen – ätande glass på en barsk, vild och blåsig strand – borta den andra.

Nu var hon lika misslyckad som sina föräldrar! Efter alla barndomstårar hon hade fällt för sin försvunna pappa, alla arga tonårsförolämpningar hon hade kastat på sin mamma, hade hon gått och upprepat exakt samma misstag som dem! Hon hade misslyckats som gift, precis som dem. Den enda skillnaden, resonerade Lacey, var att hennes misslyckande inte skadade någon annan. Hennes skilsmässa skulle inte lämna två upprörda, skadade döttrar bakom sig.

Hon stirrade återigen ner på den där satans linjen. Den krävde att signeras. Men ändå tvekade Lacey. Hennes hjärna verkade ha fastnat på hennes nya namn.

Jag kanske bara kan skippa efternamn helt och hållet, tänkte hon sarkastiskt. Jag skulle kunna vara Lacey Fay, som någon slags popstjärna. Hon kände en bubblande hysteri i bröstkorgen. Men varför sluta där? Jag skulle kunna byta namn till vad som helst för några dollar. Jag skulle kunna bli – hon såg sig omkring efter inspiration och lät ögonen landa på den fortfarande orörda kaffekoppen på bordet framför henne – Lacey Fay Cappuccino. Varför inte? Prinsessan Lacey Fay Cappuccino!

Hon brast ut i skratt, slängde bak huvudet med glansiga, svarta hårlockar som guppade och nästintill röt mot taket. Men ögonblicket var kort och skrattet tog slut lika fort som det hade börjat. Tystnad fyllde den vanligtvis tomma lägenheten.

Kvickt kluddade Lacey sin namnteckning på skilsmässopappret. Nu var det gjort.

Hon tog en klunk av kaffet. Det var kallt.

*

På väg mot jobbet som vanligt klev Lacey på den trånga tunnelbanan som gick mot kontoret där hon arbetade som assistent för en inredningsarkitekt. Klackar, handväska, ingen ögonkontakt; Lacey var precis som vilken annan pendlare som helst. Förutom att hon inte var det. För, utav den halva miljonen människor som för tillfället åkte genom New Yorks tunnelbanor den morgonen, var hon den enda som hade serverats skilsmässopapper den morgonen – så kändes det i alla fall. Hon var den senaste medlemmen i Den Sorgsna Klubben För Frånskilda.

Lacey kände hur tårarna trängde sig fram. Hon skakade på huvudet och tvingade tankarna mot lyckligare ting. De hamnade direkt i Wilfordshire, på den där fridfulla men vilda stranden. I ett plötsligt, levande minne, såg Lacey havet och kände den salta luften. Hon mindes glassbilen med sin otäckt klingande vinjett och deras pommes frites – chips, hade pappa sagt att britterna kallade det – som kom i små frigolitbägare med en liten trägaffel och alla fiskmåsar försökte stjäla dem ifrån henne så fort hennes koncentration svajade. Hon tänkte på sina föräldrar, på de leenden de hade burit den semestern.

Hade allt varit en lögn? Hon hade bara varit sju och Naomi hade varit fyra; ingen av dem var gamla nog att märka av nyanserna hos vuxnas känslor. Hennes föräldrar hade uppenbarligen varit bra på att dölja saker, för allt var fullständigt normalt ända tills det över en natt blivit förödande.

De hade verkligen sett lyckliga ut då, tänkte Lacey, men för den yttre världen hade säkert hon och David det också. De hade det. I sin fina lägenhet med välbetalda, tillfredsställande jobb. Bra hälsa. Det enda som saknades var de där jäkla barnen som så plötsligt blivit viktiga för David. Faktum var att det hade varit lika abrupt som när hennes pappa stack. Det kanske var en manlig sak. Ett plötsligt eureka-ögonblick där man tog ett beslut som aldrig kunde vändas, så att allt som stod i vägen fick brinna ner – varför lämna någonting oskatt?

Lacey lämnade tunnelbanestationen och gick tillsammans med en hop andra människor genom New York Citys gator. Hon hade kallat New York för sitt hem hela sitt liv. Men nu tycktes det kvävande. Hon hade alltid älskat hur högt tempo det var, för att inte tala om arbetslivet. New York var helt och hållet hon. Men nu blev hon överväldigad av en längtan efter att något skulle förändras radikalt. Längtan efter en nystart.

Medan hon passerade de sista kvarteren innan kontoret, drog hon fram mobilen från handväskan och ringde Naomi. Hennes syster svarade efter första signalen.

”Allt okej, gumman?”

Naomi hade nervöst väntat på att skilsmässopapperna skulle komma, därav det snabba svaret trots att det var tidigt. Men Lacey ville inte diskutera skilsmässan.

”Minns du Wilfordshire?”

”Va?”

Naomi lät trött. Som ensamstående mamma åt Frankie, världens ostyrigaste sjuåriga pojke, var det väntat.

”Wilfordshire. Sista semestern medan mamma och pappa var tillsammans.”

En stunds tystnad följde.

”Varför frågar du mig?”

Precis som deras mamma hade Naomi tagit ett tysthetslöfte angående allt som hade med deras pappa att göra. Hon var yngre när han stack och hävdade att hon inte hade några minnen alls av honom, så varför slösa energi på att bry sig om hans frånvaro? Men efter för många shots en fredagskväll, hade hon erkänt hur tydligt hon mindes honom, hur ofta hon drömde om honom och att hon hade ägnat hela tre år av terapi åt att beskylla hans övergivande för allt som gått fel i hennes förhållanden i vuxen ålder. Naomi hade hoppat på karusellen för passionerade, kaotiska förhållanden när hon var fjorton och hade aldrig hoppat av. Naomis kärleksliv gjorde Lacey yr.

”De kom idag. Papperna.”

”Åh, gumman. Jag är ledsen. Är du – FRANKIE LÄGG NER DEN DÄR, FÖR GUDS SKULL!”

Lacey ryckte till och höll mobilen bort från örat medan Naomi skällde sina dödshot mot Frankie om han inte slutade göra vad det nu var han inte fick göra.

”Förlåt, gumman,” sa Naomi, återigen med samtalston. ”Är du okej?”

”Det är lugnt.” Lacey pausade. ”Nej, det är faktiskt inte lugnt. Jag känner mig impulsiv. På en skala från ett till tio, hur galet vore det att skolka från jobbet och ta nästa flyg till England?”

”Eh, typ elva? De kommer att avskeda dig.”

”Jag kan be om ledigt för en personlig kris.”

Lacey kunde praktiskt taget höra Naomi himla med ögonen.

”Från Saskia? Verkligen? Tror du att hon ger dig en dag för dig själv? Kvinnan som tvingade dig att jobba förra julafton?”

Laceys läppar vred sig i bestörtning, en gest hon hade ärvt från sin pappa, enligt hennes mamma. ”Jag måste göra nånting, Naomi. Jag känner mig kvävd.” Hon drog på polotröjans krage som plötsligt kändes som en snara.

”Självklart känner du så. Ingen beskyller dig för det. Men gör inget förhastat. Jag menar, du valde din karriär över David, så riskera den inte.”

Lacey stannade upp och rynkade förvirrat pannan. Var det så Naomi hade tolkat situationen?

”Jag valde inte min karriär över honom. Han gav mig ett ultimatum.”

”Se det hur du vill, Lace, men… FRANKIE! FRANKIE, JAG SVÄR—”

Lacey var vid kontoret. Hon suckade. ”Hejdå, Naomi.”

Hon lade på och stirrade upp på det höga tegelhuset åt vilket hon hade ägnat femton år av sitt liv. Femton år åt jobbet. Fjorton åt David. Det var väl ändå dags att ägna något åt sig själv? Bara en liten semester. En resa över minnesfältet. En vecka. Två veckor. En månad, högst.

Med en plötslig känsla av beslutsamhet marscherade Lacey in i byggnaden. Hon hittade Saskia lutad över en dator, skällande befallningar åt en av de skräckslagna praktikanterna. Innan hennes chef ens hann säga ett ord till henne, höll Lacey upp handen för att stoppa henne.

”Jag tänker ta lite egentid,” sa hon.

Hon hann se Saskia blänga innan hon vände på klacken och marscherade ut, samma väg som hon kom.

Fem minuter senare bokade Lacey ett flyg till England.

KAPITEL TVÅ

“Du har härmed blivit galen, syrran.”

”Älskling, du beter dig irrationellt.”

”Mår moster Lacey bra?”

Orden från Naomi, deras mamma och Frankie spelades om i Laceys huvud när hon klev av planet ner på Heathrowflygplatsens asfalt. Hon kanske var galen som hoppade på första bästa flyg från JFK och spenderade sju timmar på planet utan mer än sin handväska, sina tankar och en tygkasse med kläder och toalettartiklar hon hade köpt på flygplatsens butiker. Men att vända ryggen åt Saskia, New York och David, gjorde henne upprymd. Det fick henne att känna sig ung. Bekymmerslös. Äventyrlig. Modig. Faktum var att det hade påmint henne om den Lacey Bishop hon varit f.D. (före David).

Att meddela nyheten till sin familj att hon gett sig av till England utan varning – över högtalarfunktionen, dessutom – hade varit mindre uppjagande, eftersom ingen av dem verkade ha något filter och alla tre hade den dåliga vanan att högt uttrycka vad än de tänkte.

”Tänk om du får sparken?” hade hennes mamma ylat.

”Åh, det får hon definitivt,” hade Naomi bekräftat.

”Har moster Lacey ett sammanbrott?” hade Frankie frågat.

Lacey kunde se framför sig hur alla tre satt samlade runt ett konferensbord och gjorde sitt bästa för att spräcka hennes bubbla. Men givetvis var inte det den verkligen situationen. De var hennes nära och kära; det var deras jobb att servera den hårda sanningen. I denna nya, obekanta epok, e.D. – efter David – vem skulle annars göra det?

Lacey gick igenom terminalgången, följde de andra tröttögda passagerarna. Det kända, engelska duggregnet hängde i luften. Vilken vår. Med fukten som krusade hennes hår fick Lacey äntligen ett ögonblicks paus att reflektera. Men det fanns ingen återvändo nu, inte efter sju timmars flygresa och flera hundra dollar dragna från hennes bankkonto.

Terminalen var en enorm växthusliknande byggnad av stål och slätt, blåaktigt glas, toppat med ett toppmodernt, bågformat tak. Lacey gick in i det glansiga, kaklade rummet – dekorerat med kubistiska väggmålningar av pittoreskt döpta British Building Society – och anslöt sig till kön för passkontroll. När det blev hennes tur var vakten en blängande, blond kvinna med svarta, klossliknande ögonbryn. Lacey gav henne sitt pass.

”Anledning till resan? Arbete eller nöje?”

Vaktens dialekt var hård, långt ifrån de mjuktalande brittiska skådespelarna som hade charmat Lacey på hennes mest älskade kvällspratshower.

”Jag är på semester.”

”Ingen returbiljett.”

Det tog Laceys hjärna ett ögonblick att förstå vad kvinnan egentligen menade; hon talade med en okonventionell grammatik. ”Det är ingen tidsbegränsad semester.”

Vakten höjde sina stora, svarta ögonbryn och hennes sura uppsyn blev misstänksam. ”Du behöver visum om du ska jobba.”

Lacey skakade på huvudet. ”Det ska jag inte. Det sista jag vill göra här är att jobba. Jag skilde mig precis. Jag behövde lite tid att reda ut tankarna och äta glass och se på dåliga filmer.”

Vaktens ansiktsdrag mjuknade omedelbart med empati och gav Lacey det distinkta intrycket av att hon också var medlem i Den Sorgsna Klubben För Frånskilda.

Hon gav tillbaka Laceys pass. ”Ha så kul. Och upp med hakan, va.”

Lacey svalde den lilla klumpen som hade formats i halsen, tackade vakten och gick vidare till ankomsthallen. Där stod flera distinkta grupper av människor som väntade på sina närstående. Vissa höll ballonger, andra blommor. En grupp väldigt blonda barn höll upp en skyld med texten ”Välkommen hem, mamma! Vi har saknat dig!”

Det fanns förstås ingen där att hälsa Lacey välkommen och när hon korsade den fullspäckade salen, på väg mot utgången, tänkte hon på hur hon aldrig skulle bli välkomnad av David på en flygplats igen. Om hon bara hade vetat när hon kom hem från den där affärsresan – där hon hade shoppat antika vaser i Milan – att det var sista gången David skulle överraska henne på flygplatsen med ett leende på läpparna och en stor bukett tusenskönor i famnen. Hon skulle ha njutit av det mer.

Väl ute på gatan vinkade Lacey till sig en taxi. Det var en svart ”hackney carriage” och åsynen slog henne med nostalgi. Hon, Naomi och deras föräldrar hade åkt en av dessa ikoniska svarta taxibilar den där gången, under deras sista och avgörande familjesemester.

”Vart nånstans?” frågade den mulliga chauffören när Lacey slank ner i baksätet.

”Wilfordshire.”

Ett ögonblick passerade. Chauffören vände sig om och såg på henne med en djup rynka mellan sina stripiga ögonbryn. ”Vet du om att det är en två timmar lång resa?”

Lacey blinkade, osäker på vad han försökte förmedla.

”Det är lugnt,” sa hon med en liten axelryckning.

Han såg ännu mer förvirrad ut. ”Du är jänkare, va? Tja, jag venne hur mycket du är van att lägga på resor hemma, men på den här sidan av vattnet kommer en tvåtimmarsresa att kosta en fin penning.”

Hans abrupta sätt förvånade Lacey, inte för att det inte matchade hennes mentala bild av den muntra, engelska taxichauffören, men för att det var en förklädd antydan att hon inte hade råd med en sådan resa. Hon undrade om det hade något att göra med att hon var en ensam, kvinnlig resenär. Ingen ifrågasatte någonsin David när de åkte långa taxiresor tillsammans.

”Jag kan betala,” försäkrade hon honom med en kall ton.

Chauffören vände sig framåt igen och startade taxametern. Den pep till och en grön pundsymbol lystes upp; även detta väckte nostalgin i henne.

”Så länge du kan det,” sa han tunt och svängde ut från trottoaren.

Snacka om brittisk gästvänlighet, tänkte Lacey.

*

De nådde fram till Wilfordshire efter två timmar – som lovat – och ”tvåhunrafemti quid” senare. Men det dyra priset och den ovänliga chauffören föll fort i glömska när Lacey klev ur bilen och andades in den friska havsluften. Det luktade precis som hon mindes det.

Lacey hade alltid funnit det anmärkningsvärt hur dofter och smaker kunde väcka sådana starka minnen – denna stund var precis likadan. Den saltiga luften fick en plötslig våg av bekymmerslös glädje att resa sig inuti henne, en glädje hon inte hade känt sedan innan hennes pappa lämnade dem. Den var så stark att hon nästan fick henne att tippa omkull. Ångesten som hennes familjemedlemmars reaktioner till den oförberedda resan hade satt i henne smälte nu bort. Lacey var precis där hon behövde vara.

Hon begav sig ner för huvudgatan. Duggregnet som hade omgivit Heathrow Airport syntes inte till och de sista spåren av solsken badade allt i ett guldigt ljus; det såg magiskt ut. Precis som hon mindes det – två parallella rader av uråldriga stenstugor, byggda ända framme vid kullerstenstrottoarerna med sina ursprungliga burspråk fortfarande kvar, vars glas buktade ut mot gatan. Inga av butikerna hade moderniserats sedan hon var här sist. Det såg till och med ut att vara samma gamla träskyltar som dinglade ovanför dem. Varje butik var dessutom helt unik från de andra och sålde allt från barnkläder och sybehör till bakelser och små kaffepaket. Det fanns till och med en antik karamellbutik med stora glasburkar fyllda av godis i olika färger, där allt kunde köpas enskilt för ett öre.

Det var april och staden var dekorerad med färgade flaggväv inför påskfirandet, upphängt mellan affärerna i ett sicksackande mönster över gatorna. Det fanns massvis med folk runt omkring – som precis slutat jobba, antog Lacey – sittande utanför pubar på picknickbänkar med sina stora ölglas eller vid kaféernas uteserveringar, ätande desserter. Alla verkade utsöndra goda vibbar och deras munterhet blev en tröstande bakgrundsmusik, som vitt brus.

Känslan av att allt stod rätt till kom som en lugnande bölja genom Laceys kropp. Hon tog upp mobilen och knäppte ett kort på huvudgatan. Med havet likt ett glittrande silverband runt horisonten och den vackra, rosastrimmade himlen, såg det ut som ett vykort, så hon delade den i gruppchatten hon hade med sin familj: Bishop Girlz. Naomi hade döpt den, helt i enlighet med Laceys misstycke.

Det är precis som jag minns det, lade hon till under den pittoreska bilden.

Ett ögonblick senare gav mobilen ifrån sig ett pling. Naomi hade svarat.

Ser ut som att du hamnat av misstag i Diagon Alley, syrran.

Lacey suckade. Det var det typiskt sarkastiska svaret hon kunde ha väntat sig från sin lillasyster. Det var självklart att Naomi inte bara kunde vara lycklig för hennes skull eller stolt över hur Lacey hade tagit kontroll över sitt liv.

Använde du ett filter? undrade hennes mammas svarsmeddelande en stund senare.

Lacey himlade med ögonen och lade undan mobilen. Fast besluten att inte låta någonting förstöra hennes bra humör tog hon ett djupt, lugnande andetag. Skillnaden på luftkvaliteten här, jämfört med den förorenade New York Cityluften hon hade andats in den morgonen, var otrolig.

Hon fortsatte längs gatan, lyssnade till ljudet av sina egna skors klick-klackande mot kullerstenarna. Hennes nästa mål var att hitta ett hotellrum för det obestämda antalet nätter hon skulle vara här. Hon stannade till utanför det första vandrarhemmet hon fick skymten av, The Shire, men såg att skylten i fönstret hade vänts till ”Inga lediga rum”. Ingen fara; gatan var lång och om Laceys minne stämde, fanns det många fler ställen att testa.

Nästa vandrarhem – Laurel’s – var målat rosa som sockervadd och dess skylt informerade: ”Fullbokat”. Andra ord, samma mening. Men denna gång väcktes en oro i Laceys bröstkorg.

Hon tvingade bort den. Det var bara den mask som hennes familj hade satt i hennes öra. Det fanns ingen anledning att stressa. Hon skulle snart hitta ett ställe.

Hon fortsatte. Mellan en smyckesbutik och bokhandel stod The Seaside Hotel fullbokat och bortom affären med campingutrustning och skönhetssalongen såg det likadant ut för Carol’s B’n’B. Det fortsatte och fortsatte till Lacey befann sig i slutet av gatan.

Nu satte sig till slut paniken i henne. Hur hade hon varit så fåfäng att hon kom hit utan någonting förberett? Hela hennes yrke gick ut på att organisera saker, ändå misslyckades hon med att organisera sin egen semester! Hon hade inte några av sina ägodelar med sig och nu hade hon inte heller ett rum. Skulle hon behöva vända tillbaka dit hon kommit ifrån, fiska upp ”tvåhunra quid” till för en taxiresa tillbaka till Heathrow och hoppa på nästa flyg hem? Inte undra på att David hade inkluderat en paragraf om underhållsbidrag – hon kunde inte litas på när det gällde pengar över huvud taget!

Samtidigt som Laceys tankar virvlade av oro vände hon sig om, som om ännu ett vandrarhem skulle dyka upp från ingenstans om hon såg sig omkring hjälplöst nog. Det var först då som Lacey insåg att den sista byggnaden ute på hörnet var ett värdshus. The Coach House.

Lacey kände sig fånig men harklade sig, samlade tankarna och klev in.

Inredningen var typiskt likt en pub; stora träbord, en svart tavla med dagens meny skriven i kursiv, vit krita, en spelmaskin i hörnet med pråligt blinkande ljus… Hon gick fram till baren där glashyllor stod fyllda med vinflaskor och upphängda, runda glas fyllda med olika sorters sprit. Det hela var gammalmodigt på ett charmigt sätt. Det fanns till och med en äldre, utslagen herre som vilade huvudet mot baren med armen som kudde.

Bartendern var en slank flicka med ljusblont hår tillbakadraget i en rörig knut mitt på huvudet. Hon såg alldeles för ung ut för att jobba i en pub. Lacey drog slutsatsen att det hade att göra med den lägre åldersgränsen för alkohol i England och absolut inte det faktum att ju äldre Lacey blev, desto mer tycktes alla andra få bebisansikten.

”Vad får det lov att vara?” frågade bartendern.

”Ett rum,” sa Lacey, ”Och ett glas prosecco.”

Hon kände för att fira.

Men bartendern skakade på huvudet. ”Vi är fullbokade fram till påsk.” Hon talade med en sådan bred mun att Lacey kunde se tuggummit hon tuggade. ”Hela stan är det. Det är skollov och massor av folk tar med barnen till Wilfordshire. Det kommer inte finnas nånting på åtminstone två veckor.” Hon pausade. ”Så, bara prosecco, då?”

Lacey tog tag i baren för att hålla upp sig. Hennes mage vände sig. Nu kände hon sig verkligen som den fånigaste kvinnan i världen. Inte undra på att David hade lämnat henne. Hon var en oorganiserad röra. Ett patetiskt försök på en person. Här stod hon och låtsades klara sig som ensamstående vuxen utomlands, när hon i själva verket inte ens kunde skaffa ett hotellrum själv.

Vid det ögonblicket såg Lacey en figur i ögonvrån. Hon vände sig och såg en man komma mot henne. Han var sextio-någonting och bar en ginghamskjorta instoppad i sina blå jeans, solglasögon som vilade på hans kala huvud och ett mobilhölster på höften.

”Hörde jag att du letar efter nånstans att sova?” frågade han.

Lacey var på väg att säga nej – hon var kanske desperat, men att följa med en dubbelt så gammal man som kommit fram till henne i en pub, var lite för Naomigt för hennes stil – när mannen förklarade: ”Jag hyr ut semesterstugor.”

”Jaså?” svarade hon förbryllat.

Mannen nickade och drog fram ett litet visitkort från jeansfickan. Lacey ögnade informationen på det.

Ivan Parrys mysiga, rustika, charmiga semesterstugor. Perfekt för hela familjen.

”Jag är fullbokad, som Brenda sa,” fortsatte Ivan och nickade mot bartendern, ”Förutom en stuga som jag precis fått äganderätt för på en auktion. Den är egentligen inte klar att hyras ut än men jag kan visa dig den om du verkligen är i knipa. För rabattpris, eftersom det är något av en skrothög. Bara tills hotellrummen blir lediga igen.”

Lättnad forsade genom Lacey. Visitkortet såg äkta ut och Ivan hade inte aktiverat några varningssignaler i hennes huvud. Lyckan vände! Hon var så lättad att hon kunde ha kysst den där flinten!

”Du är en hjälte,” sa hon och lyckades tygla sig.

Ivan rodnade. ”Vänta tills du har sett den innan du bestämmer det.”

Lacey skrattade. ”Ärligt, hur illa kan det vara?”

*

Lacey lät som en födande kvinna när hon kämpade upp för bergsstigen bredvid Ivan.

”Är det för brant?” frågade han med en bekymrad röst. ”Jag borde ha nämnt att den låg på klippan.”

”Det är inga problem,” kiknade Lacey. ”Jag – älskar – havsutsikter.”

Genom hela deras promenad dit hade Ivan bevisat sig som motsatsen till sliskig affärsman genom att påminna Lacey om det sänkta priset (trots att de inte hade diskuterat någon summa än) och ständigt påpeka att hon inte skulle få för höga förhoppningar. Nu när hennes lår värkte från vandringen, började hon tycka att han hade rätt i att sätta ribban lågt.