Kitabı oku: «Boken om lille-bror: Ett äktenskaps roman», sayfa 11

XI

Under dessa dagar kom jag ofta, utan att jag kunde göra mig klart hur eller varför, att tänka på Elsas och min färd mot havet. Den kom med minnet av min tysta kamp att föra henne till att älska, vad som var mig kärt, och erinringen om, hur jag både lyckats och misslyckats, på en gång eggade och oroade mig.

Den kom mig i minnet, när jag under dessa tillfrisknandets dagar satt med min hustrus hand i min, och hon lutade sitt huvud mot min axel.

»Att jag varit så långt borta ifrån dig», sade hon en afton. »Att jag varit så långt borta. Det var bara, för att jag trodde, att du ville hindra mig från att gå till Sven.»

»Det vill du ju inte nu längre?» sade jag.

»Nej, nej», sade hon. »Nu vill jag stanna hos dig. Men jag har tänkt så många stygga och dumma tankar under denna tid.»

Hennes röst blev som ett barns, vilket bekänner en förseelse, så att jag måste le, när jag hörde henne.

»Nej, skratta inte», fortfor hon. »Ty det är sant. Jag har trott, att du inte förstod mig, och jag har sagt det också. Kan du förlåta mig?»

Hon talade så djupt allvarligt, att jag blev helt rörd, och för att inte uppskaka henne mera, svarade jag i en ton, vilken jag försökte göra så munter som möjligt.

»Är det den enda synd, du har på ditt samvete?»

»Nej, nej», sade hon. »Men mot dig vet jag ingen annan.»

Och hon fortfor, i det hon smög sig närmare intill mig:

»Men det är också det värsta, jag kunde säga och tänka. Ty jag vet ju det, att ingen har förstått sig på mig mer än du. Ingen av alla människor, som jag talade med, när jag kände mig så ensam och eländig, och tyckte, att allting skulle brista inom mig.»

Hon ryser, när hon säger detta, och för handen mot pannan.

»Det är borta nu», säger hon. »Och allt är så lugnt och klart. Men nu ska du veta en sak till.»

Hon satte sig upp och betraktade mig med en blick, så ljus och så djup, som ville hon låta mig se ända till botten av hennes själ.

»Du skall veta, vad som var det allra värsta», sade hon. »När jag gick och tänkte på, att jag skulle dö och följa Sven, och när jag tänkte på det så, att jag tyckte du gled bort ifrån mig, och allt gled bort, och jorden var öde och tom – då var jag så rädd, å, så förfärligt rädd. Ty jag trodde, att jag skulle bli tvungen att göra det själv. Det var det allra värsta. Men nu vet jag, att jag aldrig behöver det. Det har Gud lovat mig.»

»Menar du, att du ändå snart skall gå ifrån mig?» sade jag.

Jag ryste över mina egna ord och jag kände, hur stämman var nära att svika mig.

»Det vet jag inte», sade hon, i det hon åter lutade huvudet ned mot min arm. »Jag vet bara, att jag aldrig behöver göra det själv.»

Hon teg och jag fann icke ord för att svara henne. Jag såg på henne. Hon var sig lik igen, som jag mindes henne från våra lyckliga år. Hon föreföll mig liksom spädare och yngre, och lugnet, vilket efterträtt hennes förra febrila oro, gav åt varje hennes rörelse en förtroendefull smeksamhet, vilken skänkte mig lycka och sorg i samma andedrag.

När hon gått till sängs, och jag kommit in för att säga henne godnatt, såg hon på mig med samma ljusa och djupa blick som förut.

»Du ska heller inte bry dig om, att jag talat om, att det var du, som tog ifrån mig min tro», sade hon. »Det har du aldrig gjort. Det har jag bara inbillat mig. Ack, jag har inbillat mig så mycket. Jag har visst levat i en enda inbillning.»

Det kom ett smärtsamt uttryck i hennes ansikte, och i det jag strök henne över pannan för att jaga det bort, svarade jag:

»Det har jag nog inte gjort. Det är sant. Men jag borde alltid ha förstått, att vad du trodde på, var dyrbart för dig. Så dyrbart, att jag aldrig skulle ha lett dig ens på möjligheten av andra tankar.»

Hela hennes ansikte lyste upp som av ett inre ljus, och med ett svagt, trött utrop av glädje slog hon armarna om mig och sade godnatt.

Jag släckte ljuset vid hennes bädd och gick sakta ut ur rummet. Mitt hjärta var överfullt av tacksamhet för allt vad hon hade sagt. Det var, som om hon givit mig en skatt att minnas.

I samma ögonblick jag tänkte detta, slog det mig, att jag redan liksom börjat söka henne i minnet. »Hon går ifrån mig», tänkte jag. Och till min förvåning märkte jag, att jag nu kunde tänka den tanken utan bitterhet, endast därför att jag var henne nära som aldrig förr. »Hon dör icke», tänkte jag ögonblicket därefter. »Hon kommer att leva.» Och jag märkte icke motsägelsen i min egen tankegång.

Jag satt i mitt rum och försökte läsa. Men jag var alltför upprörd, alltför lycklig över den sällsamma rikedom jag hade vunnit. Och plötsligt såg jag min hustru under sommaren vid västkusten, i det ögonblick, då hon från fönstret i lotsstugan vände sig mot mig, och jag kände hur vi enades i samma kärlek till det oändliga havet, som icke vet av någon gräns. Det fanns en likhet mellan vad jag då erfor och det, som nu fyllde mig med lycka och hopp, och på samma gång mindes jag, hur jag många, långa år gått och längtat till havet.

Som en syn dyker det upp för mig ett minne, vilket jag länge hade glömt. En gosse står på ett högt berg och ser ut över havet. Klippan är brant, och under honom vräka vågorna i vildaste skum. Gossen har knäppt upp rocken. Han håller den utspänd med båda händerna, så att den verkar som ett segel. Han njuter gudomligt av att känna sig kunna trotsa stormen, som hotar att lyfta honom ned från klippan och slunga honom i sjön. I denna glädje störes han av en röst, som ropar hans namn genom blåsten. Ett par armar, starkare än hans egna, fatta omkring honom och bära honom med våld bort på en gång från det farliga stället och åsynen av havet, som ropar om faror och mod.

Gossen är jag själv, och jag ler vemodigt vid minnet, medan nattens timmar skrida förbi, utan att jag märker det, och jag ensam sitter och stirrar in i, vad som skall ske. Nu har jag fått, vad barnet längtade efter, men stormen har fört mig längre ut, än vad jag själv ville. Nu ville jag, att antingen elementerna lade sig till ro, eller att någon, som vore starkare än jag, kunde föra mig bort från faran, vilken jag trodde mig aldrig komma att frukta.

Men jag vet på samma gång, att det icke kan ske. Och med en skamsen och rysande känsla tänker jag på min hustrus lidande, som är större än mitt.

XII

Icke långt efter denna dag hemkallades jag av ett telefonbud, som meddelade, att min hustru träffats av ett häftigt krampanfall. Man tillade, att det var allvarligt, och bad mig påskynda hemfärden.

Samma dag hade jag tidigt sagt farväl till min hustru, innan jag for till mitt arbete. Det var första maj, och vi hade talat om att på något sätt göra barnen en glad dag, som förr seden varit i hemmet. Det var mig också först omöjligt fatta, att vad jag hört kunde äga någon verklighet.

Jag begagnade därför den tid, jag hade övrig, innan tåget skulle gå, för att köpa litet frukt och annat, som var nödvändigt för den dagen. Naturligtvis var det något övergående, sade jag för mig själv, där jag satt i kupén med mina paket. För att få tiden att gå, tog jag fram mina tidningar och försökte läsa. Det lyckades i början, emedan jag ansträngde mig att liksom taga allting så alldagligt som möjligt, för att min ängslan icke skulle bli mig övermäktig, åtminstone medan jag satt i kupén. Men ju närmare jag nalkades hemmet, desto starkare kände jag, hur oron låg på botten av allt vad jag företog mig. Tankarna ville icke följa med ögonen, som mekaniskt gledo utmed tidningsspalterna, och snart märkte jag, att ögonen utan ordning sökte sig väg från den ena spalten till den andra. Jag vek ihop tidningen, och som ett styng for det igenom mig: »Du far mot det du fruktat. Du kan inte neka, att du ständigt har fruktat. Aldrig har du trott, att hon skulle leva. Du har bara velat intala dig själv detta. Nu är stunden inne, och du undkommer den icke.»

Ett onaturligt lugn föll över mig. Kanske kom detta av, att jag nu for mot den sista vissheten, inför vilken jag kände, att all kamp skulle vara slut. »Gud, skall hon dö», mumlade jag, »måtte hon då få dö utan plågor!» Och fortfarande undrade jag över, att jag kunde vara så lugn. Jag såg mig om på perrongen, när tåget stannade. Jag hade väntat, att någon skulle vara mig till mötes, men där fanns ingen. »Då lever hon ännu», tänkte jag med samma egendomliga klara lugn. Och i nästa stund tänkte jag: »Kanske är just detta ett tecken på, att allt är slut. Man har förstått, att jag icke ville bli uppskakad här inför främmande ögon.» Men även inför denna möjlighet bibehöll jag samma underliga känslolöshet. Långsamt började jag gå hemåt, tungt steg jag uppför backen. Jag blickade upp mot fönstret, och jag tyckte mig ännu kunna se henne, när hon första gången var klädd efter sin första sjukdom. Över den svarta klänning, hon numera alltid bar, hade hon hängt en ljus kappkrage, och fönstret stod vidöppet. Hon lutade sig ned och vinkade, otålig att jag inte förr hade kommit att se upp, och hon darrade av iver att få glädja mig med, att hon var uppe och kunde gå själv. Detta minne for igenom mig, och mekaniskt såg jag upp mot fönstret, ehuru jag väl visste, att ingen nu skulle stå och vinka mig välkommen.

Då gick den tanken upp för mig: »Under mera än ett och ett halvt år har du väntat, att hon skulle dö, och sörjt henne, som om hon redan vore borta, nu kan du icke känna längre. Sorgen har bränt bort sig själv, slocknat i sin egen låga, och endast askan är kvar.»

Kort därefter stod jag i sängkammarn och såg, att min hustru var medvetslös. Jag lyssnade på hennes andetag, tog hennes hand och försökte tilltala henne. Jag förstod, att allt var förgäves och gick ned för att själv få tala med doktorn i telefon, icke därför att jag trodde, att han behövdes, utan därför att jag tyckte jag måste det. Han lovade att komma, och sakta gick jag åter upp för trappan, i vilken ljudet genom de öppna dörrarna från sjukrummet nådde mig av min hustrus andetag, vilka tycktes härska ensamma i hela det tysta huset.

Då såg jag Olof, som stod stilla i trappan och tycktes lyssna. Jag lade min hand på hans axel och tänkte gå förbi honom. Men gossen hejdade mig.

»Varför snarkar mamma så underligt?» sade han.

Han blev röd, som om han sagt något opassande och försökte le, utan att lyckas.

»Det brukar höras så», svarade jag, »när en människa är nära att dö.»

Gossen brast icke i gråt. Han endast nickade och såg bort.

»Han har väntat det som jag», tänkte jag.

Och i samma stund såg jag, både hur stor och hur liten han var.

Då var det, som om något bröt upp inom mig. »Här kommer det värsta», tänkte jag. »Det, som du ännu icke satt dig in i. Barnen, barnen!» Och medan sköterskan satt ensam hos den sjuka, gick jag ned med gossarna för att äta middag och tala med dem om det, som skulle ske.

Hur vi talade med varandra denna dag och de följande! Hur vi dämpade våra röster, som fruktade vi att störa henne, vilkens öron icke kunde nås av något ljud! Mina gossar syntes mig plötsligt som ett par jämnåriga, vilka ensamma hade delat allt och förstodo allt. Det var ingenting underligt för dem, att mamma skulle gå till Sven. Det hade hon ju själv så ofta sagt dem. Det var ingenting störande för dem i tanken, att mamma gick bort, därför att hon icke önskade leva. De oroades icke av några teorier. De kritiserade icke. De gjorde inga utläggningar av det, som bara var enkelt och stort. De visste blott, att om mamma ville dö och gå ifrån dem, då var det endast därför, att hon var sjuk och svag, och att hon icke orkade leva. Om någon sagt dem, att deras mamma därigenom visade, att hon höll mindre av dem, skulle de hava skrattat eller blivit uppbragta.

Nu talade de till mig om mångt och mycket, som jag icke hade hört. Och som vi talade, började smärtan att ljuda som på avstånd inom mig själv. Jag förstod, att den skulle komma en gång, komma med lindring. Men ännu kunde den icke helt övervinna det lugn, som behärskade mig, och som jag bibehöll, även när doktorn lämnat sjukrummet och sagt mig allt vad jag visste förut.

Men innan han kom, kallades jag av rop upp till sängkammaren. När jag trädde in, låg min hustru i krampryckningar, vilka syntes börja i ansiktet och därifrån fortsattes, till dess att de skakade hela hennes kropp. Vi kunde ingenting göra. Och med mellanrum återkommo de förfärliga anfallen.

Doktorn hejdade dem genom injektioner, och det förra lugnet återvände, men medvetandet återkom ej. Ännu i nära två dygn låg hon i samma dvala, vari jag först funnit henne. Oupphörligt, långt efter det att de hade upphört, tyckte jag mig kunna se hennes ansikte förvridet och skälvande på samma ohyggliga sätt. Då kom jag ihåg Svens dödsbädd. Jag visste, att jag då sett samma syn från ansiktets och munnens förvridning till lemmarnas darrning och de krampaktigt sammanslutna händerna. Jag erinrade mig hennes ord: »När jag dör, kommer jag att dö alldeles som Sven.» Jag kom ihåg, att jag lett för mig själv, när jag hörde dessa ord, och förklarat dem som ett uttryck av överspändhet. Nu, när de hade förverkligats, kunde jag icke bli dem kvitt. Hur visste hon det? Eller hur kunde hon säga det så säkert, om hon ingenting vetat? Var detta sammanträffande blott en slump? Och kan man överhuvud kalla allt för slump, vilket man vill slippa ifrån att förklara?

Jag satt i timmar vid min hustrus bädd och gick blott ut för att få luft eller vila. Jag satt med gossarna framme vid sjuklägret, och vi viskade till varandra, talade ord, som aldrig skulle komma igen, och som ingen av oss längre kan minnas. Jag sov i kläderna på bädden bredvid Elsas, min lilla Elsa, som aldrig skulle vakna mer, och jag satt ensam vaken, för att sköterskan skulle få ro, och jag åtminstone skulle äga minnet av några timmar, då ingen mer än vi två funnits i dödsrummet.

Det sägs om den döende, att hela hans liv rusar honom förbi, strax innan slutet inträder, och det bör väl vara så, att man då ser allt, vad man själv levat, kanske i ett nytt ljus. För min del vet jag, att den sista natten, när det så långsamt blev dager, och gossarna uttröttade gått till ro, då såg jag mitt eget liv och allt vad hon och jag upplevat med varandra, såsom jag aldrig sett det förr. Och jag såg att av allt, som hon sagt mig, hade jag lagt på minnet det, som jag helst bort söka glömma, och glömt just det, som jag först av allt bort skriva upp i mitt minne. Jag hade lagt på minnet, när hon talade enligt min egen önskan, och glömt allt, vad hon talade emot densamma. Medan jag trodde mig göra allt för henne, hade jag därför endast arbetat för mig själv och min egen lycka. Allt vad jag hade levat, samlade sig i denna tanke som i en enda brännande punkt.

Ty in i dödens skugga hade hon fört mig. Det såg jag nu, när den gråa dagern lättade utanför fönstret, och en vid rand av morgonrodnad tecknade sig runt kring fästet. Av mig själv och av egen fri vilja hade jag aldrig sökt mig dit, endast strävat att komma bort därifrån och glömma, att allt sådant fanns till. Och som jag satt här, tyckte jag, att jag visste lika litet om världen nu, som när jag först vaknade till liv i denna värld, full av motsägelser, och undrande över allt vad jag mötte där, tog mina första steg. Alltid hade jag gått omkring med något av undran inom mig, alltid med en känsla av, att, vad jag upplevde, endast till hälften ägde verklighet, alltid liksom sträckt mig framåt från det som var mot det obekanta, som skulle komma. Alltid hade jag drömt om lyckan, och lyckan hade för mig aldrig visat sig annat än i formen av ett hem. Denna lycka hade jag vunnit, vunnit den, som blott en bland tusen gör, men döden, på vilken jag aldrig velat tänka, hade gått osynlig i mina fjät. Han tog min lille gosse med änglaögonen och det gyllene håret. Och när han dog, böjde han sig över mig djupare än förut, slog sina svarta vingar om mitt hus, och släppte mig icke förr, än han från mig och de mina tagit henne, som var oss dyrare än allt i livet, därför att hon var oss dyrare än livet självt.

Jag steg upp och såg ut. Jag lyssnade på hennes andetag, och det ville icke bli verklighet för mig, att det var min hustru, som låg här och skulle dö. Jag böjde mig ned och fuktade hennes tunga och läppar med vatten, och jag betraktade hennes drag, till dess att det blev svart för mina ögon, och jag ingenting kunde se. Men henne själv tyckte jag mig vara nära, och fanns det ett minne inom henne, som, oåtkomligt för mig, skilt från allt, vad vi dödliga kalla tillvaro, arbetade och tumlade med hennes eget liv, då visste jag, att där var jag med. Där fanns jag, sådan som jag aldrig skulle se mig själv, och ingen mer än hon någonsin kunde se mig.

Och under det att mina tankar så kretsade kring allt vad vi båda levat tillsammans, glömde jag mig själv och såg endast henne. Ung och hängiven kom hon mig till mötes, men under all lycka, som strålade omkring henne och gjorde hennes steg lätta, låg ett vemod, som var så mycket starkare, därför att det så länge teg. Tidigt, tidigt tyckte jag mig nu kunna minnas, att hennes hela väsen stod på ett plan, som icke var andras. Hon var skapad att vara lycklig och sedan få dö, och den dag kom, då det blev en grymhet att söka tvinga henne att leva. Hon kunde icke sörja till en tid och sedan glömma. Hon kunde endast sörja och dö. Glömmande allt vid känslan av hennes öde, borde jag hava vetat, att hon talade sanning alltid, men mest när hennes tal syntes mig underligt och omöjligt. Och allra mest var hon sann, när smärtan pressade orden över hennes läppar, och hon bad mig att få dö.

Varför hade jag icke låtit henne få det? Varför hade jag försökt tvinga henne emot hennes vilja och över hennes förmåga? Förstod jag då icke, att det endast var genom en oerhörd överansträngning, som hon under två långa år kommit och gått i mitt hem, lett med oss, som ville le, lekt med oss, som ville leka?

Hur hade jag kunnat vara så grym, och hur kan man vara grym, endast genom att man icke kan se riktigt klart?

Och dessa frågor samlade sig till sist i den nya: Hur har hon kunnat älska mig, när jag mot min vilja plågat henne så?

Ty som om jag kunnat följa hennes tankar, vilka redan voro skilda från mina, så tyckte jag, att detta hade jag mot min vilja gjort, och detta var, vad hon måste känna för mig, fastän jag icke förr velat tro det. Men aldrig skulle jag få ett svar på denna fråga, aldrig skulle hon vakna upp ur denna dvala, och med förtvivlan i hjärtat skulle jag en gång vända mig mot det nya liv, som väntade mig utan henne.

Så sökte jag i aningen följa den väg, hennes tankar togo, medan hon längre och längre gled in i dödens våld. Det var, som om jag givit mig själv och mitt eget liv åt döden, och som om vi båda, hon och jag, gjorde upp vår räkning med världen tillsammans. Allt utom och inom mig blev så svindlande högt och stort, att det var ingenting, som jag tyckte mig kunna nå. Det var ingen tröst i allt detta, endast ett förtvivlans avsked. Trögt skredo timmarna fram, och redan kom det ögonblick av oemotståndlig trötthet, då man sluter ögonen och pressar händerna samman i en enda bön, att allt måtte vara slut.

Då upphörde plötsligt de regelbundna andedragen, och jag kände, hur mitt hjärta blev som stelt. Jag trodde, att det var döden som kom, och jag sprang ut för att väcka gossarna. De kommo in yrvakna och allvarliga, och de satte sig ned vid bädden, och i detta nu kom jag ihåg, vad hon en gång hade sagt:

»När jag dör, vill jag, att ingen mer än du och gossarna skola finnas omkring mig. Det är ändå bara till er jag hör.»

Så sutto vi nu också, och medan vi undrade, vad hennes lättade andedrag skulle betyda, och väntade slutet, märkte vi, att hennes ögon liksom arbetade för att öppna sig, och vi sågo henne vända sig ditåt, där Svens porträtt hängde på väggen, och hörde henne säga:

»Nenne.»

Svagt och sakta uttalade hon detta lilla ord, men hon hade ändå talat. Krampaktigt grepo vi varandras händer, och våra tårar runno icke av sorg, men av glädje, att vi åter hade hört hennes röst.

Från denna stund visste hon, att vi sutto där. Från denna stund låg det som ett avsked i varje min, varje rörelse och varje ord. När hon hörde våra röster, slog hon upp sitt ena ögonlock, alldeles som Sven en gång hade gjort, och vi kunde märka, att hon känt igen oss, och att hon var medveten om våra smekningar.

Än en gång nämnde hon Svens namn, som om hon velat säga, att det var honom hon såg och till honom hon gick. Men sedan sjönk hon ihop, och vi sutto andlösa, girigt sökande efter ett tecken, att hon ännu icke lämnat oss och gått.

Så slog hon upp sitt vänstra öga, som Sven en gång hade gjort, och hennes blick sökte min. Jag böjde mig över henne och såg, att hon försökte tala. Men hon förmådde det icke, och med ett uttryck av outsägligt lidande sjönk hon tillbaka i den dvala, som är dödens förebud. Flera gånger upprepade hon samma försök. För varje gång fick hennes ansikte detta uttryck av förtvivlans vanmakt, och för varje gång blev det mera hjärtskärande. Det var, som tillhörde hon oss icke längre, men som om det dock var något, hon ville säga, innan hon för alltid gick bort, något, som icke kunde dö utan att ha fått meddela de efterlevande. Det var förfärligt att åse hennes kamp, och ännu förfärligare att kanske gå miste om hennes sista ord. Åter böjde jag mig ned över henne och i förtvivlan viskade jag en bön i hennes öra. Då slog hon upp sitt öga emot mig, och jag såg, att hon hörde mig. I en spänning, som om hela mitt framtida liv berott av hennes ord, lutade jag mitt öra tätt intill hennes mun.

Då hörde jag hennes röst. Den kom så långt bortifrån, som ännu ingen röst har ljudit i mina öron. Den var svag, så att jag blott med svårighet kunde urskilja den. Det var knappast hon själv, utan hennes ande, som talade. Men tydligt och klart förnam jag orden, och ingen mera än jag kunde höra dem:

»Jag … håller … så mycket … av er.»

Jag måste hava skrikit av smärta. Ty jag kände händer, som fattade om mig och stödde mig. Och det utrop som undsluppit mig, hade nått den döende. Ty från min hustru kom ett förtvivlans ljud av smärta, som sade, att hon kunde höra mig, utan att förmå lägga sin livlösa hand på mitt huvud. Detta ljud kan jag höra, när jag vill.

För att få säga dessa ord hade hon legat och kämpat i timmar. Och när hon sagt dem, sjönk hon tillbaka i lugn. Det kom frid över hennes drag. Hon önskade ingenting mer, begärde ingenting mer. Hon hade slutat sin räkning med världen, när hon hann att säga, hur hon älskade gossarna och mig, innan hon dog.

Ett par timmar senare hade hon slutit sina ögon. Det skedde utan dödskamp, stilla och lugnt, som när ett ljus brunnit ut.

Hon levde sitt eget liv och dog sin egen död.

Hon var så svag, att hon icke fick någon dödskamp. Länge nog hade hon kämpat förut.

Men hon var stark nog att giva oss ett ord att minnas och leva på, innan hon gick. Hennes kärlek var starkare än döden.

Välsignelse över henne.