Kitabı oku: «Boken om lille-bror: Ett äktenskaps roman», sayfa 10

VI

När jag läser dessa blad och ser, hur jag vacklat mellan hopp och fruktan, förstår jag icke, att vad dessa rader berätta verkligen kan vara sant. Och dock måste det vara så. Ty scripta manent. Och hur ofullständiga och fragmentariska dessa anteckningar än äro, berätta de mig dock med full visshet, att jag hoppades mera då, än vad jag kan fatta nu, när allt fått sin förklaring och sitt slut.

Så mycket förstår jag, att det under denna vinter, till vilkens minnen jag ej mera vill och icke kan återvända, var min lycka, att jag omsider fann något, vilket jag trodde kunna bidraga att rädda min hustru. Vilken lycka är icke detta! Att slippa att endast vara en overksam åskådare, att få gripa in, att få verka, arbeta med ett bestämt mål för ögonen, ett mål, som man åtminstone tror sig kunna nå. I ungdomen skulle kanske en sådan lyckokälla synas fattig och ringa. Men när åren stänkt en smula grått i håren, blir man nöjd med mindre än förut. Man kan då leva och lida, när man tror, att det ligger inom möjlighetens gräns att skapa en förbättring, och man kan i blotta medvetandet om en sådan möjlighet finna något, som nästan liknar lyckan.

För mig kom denna hjälp, i samma stund den aning jag länge haft, att stadslivet var fördärvbringande för min hustrus hela tillstånd, allt mera stadgades till verklig övertygelse och till sist omsattes i ett beslut att rycka henne loss därifrån och återvända till landet, som vi aldrig borde ha lämnat. Läkaren uppmuntrade mig även i detta mitt beslut, och när jag första gången slog fram denna plan som en blott möjlighet för min hustru, lyste hela hennes ansikte upp, som om jag lovat henne paradisets fröjder, och hon sade bara: »Kan du göra detta för mig? Vill du det?»

Dessa ord väckte mig till handling och liv, och under alla tvivel, all oro och allt, som jag förut skildrat och berättat, vilket tyngde mig till jorden, glänste dessa ord emot mig som stjärnor genom mörkret och eggade mig till den stora ansträngning, vilken jag hoppades skulle återgiva oss alla glädjen i vårt hem. Ju mera jag tänkte därpå, desto sannolikare föreföll det mig, att jag här hade funnit det »Sesam öppna dig», vilket skulle bana vägen för min hustru att åter kunna tillhöra livet. Som en man, vilken tror sig hava funnit en talisman, vilken giver honom makt att göra under, satte jag hela min lit till denna plan, och när vi äntligen flyttat in i den lilla villan, som låg högt upp med utsikt över fjärdar och skog, och där asparnas blad darrade utanför det fönster, där min hustru skulle sitta och se mig, så ofta jag kom hem från mitt arbete, då var jag viss, att nu var lösningen funnen. Så underligt det än kan förefalla mig nu, jag var viss därpå. Jag trodde och jag var outsägligt lycklig i min tro.

Aldrig har jag väl heller känt mig mera hoppfullt lycklig, än när snön denna vinter började falla och vi erforo denna egendomliga hemkänsla att vara avstängda från alla och allt, vilken följer med det nordiska luftstrecket. Från vinden och ned till källaren stod vårt nya hem färdigt, och som förr ordnade det hela och prydande rummen med alla de små uppfinningar och föremål, vilka äro kvinnans hemlighet att kunna framtrolla, gick min hustru åter ibland oss. Gossarnas högljudda röster genljödo på nytt i rummen, utan att någon behövde tysta dem. Kanariefåglarna sjöngo och drillade, utan att någon hängde det gröna nattskynket över deras bur. Pudel gav skall inomhus vid gossarnas lek och ras. Och pianot var icke längre stängt.

Det hände en afton, när jag minst anade det. Utan att säga ett ord om sin avsikt, kom Elsa ned i förmaket och satte sig vid pianot. Hon såg på mig, när hon gick mig förbi, och jag förstod hur lycklig hon kände sig över, att hon kunde följa sin egen önskan. Allt sedan Sven dog och hon icke längre kunnat höra hans klara stämma samman med tonerna från pianot, hade min hustru aldrig velat sjunga de sånger, till vilka han så ofta ensam hade lyssnat. Knappast troende mina egna sinnen, såg jag henne sitta vid pianot, hörde henne slå an en ton, och strax därefter ljödo tonerna genom rummet:

 
Min hvide Svane
du stumme, du stille;
hverken slag eller trille
lod sangröst ane.
 

Och slutet:

 
I toners flöden
du slutted din bane.
Du sang i döden; —
du var dog en Svane!
 

Varken förr eller senare har jag hört denna sång klinga så. Under det att hon sjöng, kommo gossarna sakta in, efter varandra kommo de och stannade tysta innanför dörren. De sågo undrande på mig, som trodde ej heller de sina sinnen, och jag nickade till svar, medan mina ögon blevo skumma. När de sista tonerna tystnat, var det stilla i rummet, men stilla som vid en högtidsfest.

Min hustru reste sig upp och slog igen pianot.

»Jag kan inte mer i dag», sade hon som till ursäkt.

Men så såg hon på oss alla och förstod, vilken glädje hon hade väckt. Hennes ansikte lyste upp, hon gick förbi mig fram till gossarna, tog dem emellan sig och tryckte bådas huvud mot sina axlar.

»Tacka lille-bror», sade hon. »Det är han, som har hjälpt mig.»

Hon sade det icke sjukt som förr, icke med den snart sagt fientliga ton, hon använt, när hon tyckte, att vi som levde, hindrade henne att tillhöra honom som var död. Hon sade det mjukt, stilla och nästan lyckligt, med ett uttryck, som om hon tagit avsked från något förgånget, vilket aldrig skulle komma igen.

VII

Innanför sängkammaren låg ett litet rum, vilket ursprungligen varit avsett till toalettrum, men av någon anledning aldrig blivit inrett. Det var mycket oregelbundet, dess fönster sutto högt upp, och dagern därinne var svagare än i de andra rummen.

Där bodde lille Sven. Där var hans rum, och det rummet var stängt.

Ingen fick hjälpa min hustru med att ordna detta rum eller städa där. Hon ensam skulle göra allt. Där hängde hon ljusa gardiner framför det lilla fönstret, och i fönstersmygen bakom gardinen ställde hon ett bord. Till detta bord sydde hon en duk, vilken var av samma tyg som gardinerna och på bordet stodo Svens leksaker. Det var en häst, som drog en vagn, några tennsoldater och ett tält. Det var Svens vita kaffekopp med guldranden, hans sparbössa, en liten sabel och en kask. Där fanns allt vad han lämnat efter sig, hela hans lilla kvarlåtenskap. Under bordet stodo två trähästar av vilka den ena alldeles tappat manen, och framför bordet var ställd en liten låg trästol, som Sven hade fått, och som han brukade bära efter sig i rummen, när han var riktigt vänlig och glad och ville narra mamma att berätta sagor.

Men mitt ibland leksakerna stodo små och stora porträtt i ramar och på väggarna så nära dagern som möjligt hängde andra. Det var porträtt av mamma och pappa, av bröderna och av hela familjen. Det var porträtt av Sven i hans långa kolt och av Sven i den lilla pälsen, där han stod på en bänk och grinade emot solen, vilken lyste över snön. Men alla porträtten voro från vår ungdoms och lyckas tid, när ännu ingenting hade hänt, som kunde slita det band, vilket ännu förenade oss alla. Och ensam, alldeles för sig, hängde på ett utsprång av muren avbildningen av Spangenbergs dödstavla, över vilken lille Sven grubblat, och vilkens saga hans mamma berättat honom, långt före den dag, då han själv fick veta mera därom, än vad de stora någonsin kunde berätta.

Och så stod där ännu en sak. Det var en liten mörkbetsad byrå, som Sven en gång fått. Den hade sin lilla historia, ty i gamla tider hade den varit pappas egen. Då var den gul och ljus, men sedan dess hade den genomgått många öden, och när den blev Svens, fick den sin nya färg. Men i dess tre lådor lågo alla de saker, som gömde minnen om den lille, men som icke fingo ligga framme. Där förvarades hans sista skjorta och det sista paret strumpor han begagnat. Där lågo hans små nothäften »Sjung för oss mamma», vilka aldrig mer fingo komma fram på nothyllan nere i förmaket. Där gömdes hans sista vita sommarkostym med det vackra blåa skärpet och rosetten i samma färg på den vita mössan. Där lågo hans små bruna skor och lille Svens böcker. Där fanns också pappas egen bok om de stora bröderna, mammas eget exemplar, som Sven hade tiggt sig till, när han bad pappa skriva en bok om bara Nenne.

Detta var Svens rum, och här var Elsas helgedom. Var afton gick hon dit in, och var morgon satt hon där, innan hon talade med andra. Aldrig var hon lyckligare, än när pappa också gick dit in och dröjde därinne.

Därinne bodde också Sven, och vad där talades, vet ingen. Även när Elsa berättade något därom, blev vad hon sade ingenting mot de ord, som därinne växlades mellan henne och det okändas värld.

»Du tror ju icke på detta», sade hon till mig en dag. »Men jag känner det.»

»Hur vet du, att jag icke tror?» svarade jag.

Hon gav mig ett par stora, förundrade ögon.

»Du kan icke tro som jag», sade hon. »Ty du undrar på samma gång, om det är möjligt. Men jag vet det, och jag undrar icke längre.»

Ett minne rann upp inom mig, minnet om en stund, då hon förebrådde mig, att jag tagit hennes tro på det översvinnligas verklighet. Jag förstod, att hon behövde sin nuvarande tro, att hon alltig gjort det, att den hängde samman med hennes innersta väsen så djupt och helt, att kanske månget lidande varit henne besparat, om denna tro aldrig blivit rubbad. På samma gång visste jag med mig själv, att tron på en fortvaro efter döden hade jag aldrig helt bortkastat. Jag hade kritiserat, nagelfarit, ja, till och med strävat att göra denna tanke omöjlig i mina egna ögon. Men jag hade gjort detta, kanske mest i förhoppning, att själva sökandet till sist skulle föra mig till visshet om det motsatta. Vissheten hade aldrig kommit, men med åren hade vad jag tänkte om det tillkommande undergått en förändring. Odödlighetstanken var och blev visserligen för mig blott en möjlighet, men mer och mer hade den tagit formen av något svagt och milt, som jag närmade mig, utan att rätt veta hur. Steg för steg hade jag känt möjligheten av en dylik övertygelse växa inom mig, och vad jag under det sista året genomlevat hade närmat min känsla till den möjlighet, vilken mitt förstånd fortfarande varken kunde antaga eller förkasta.

Men på samma gång föreföll det mig, som om jag stode ensam i allt detta, och som om min hustru icke ville eller icke kunde se, vad som härvidlag försiggick inom mig. Men när hon svarade mig dessa ord: »du undrar på samma gång, om det är möjligt», då slog det mig, att hon måste missförstå mig, emedan jag själv ingenting hade sagt. Hur hade jag kunnat tiga om allt detta? Hur hade jag kunnat glömma, att vad jag här verkligen hade att säga säkerligen skulle fylla henne med den största lycka? I ett nu ville jag gottgöra vad jag trodde mig hava förbrutit, och jag påminde henne därför om den dag, då hon sagt, att hon ville tro som jag, tänka som jag, leva som jag.

»Jag vill, att du en gång skall veta det», sade jag. »Det är nu år, som förgått sedan dess. Men aldrig har jag begärt något sådant av dig. Aldrig har jag velat, att du skulle förändra något inom dig för min skull. Det är din kärlek, som ingivit dig den tanken, icke jag.»

Hon såg framför sig, som om hon grubblade långt tillbaka i tiden.

»Aldrig», svarade jag, »aldrig har jag önskat något sådant. Jag ville kunna tala med dig om, hur jag tänkte och kände. Men jag ville, att du skulle göra detsamma tillbaka mot mig. Jag har saknat, att du icke har gjort det.»

»Jag trodde du ville, att jag skulle bli som du», sade hon.

Jag såg, att det var något i allt detta, som plågade henne, mer än ord kunna uttrycka. Men jag anade ej vad det var.

»Jag har alltid trott, att du ville ha mig lik dig», sade hon. »Det har jag både tänkt och sagt åt andra också. När jag trodde, att jag icke kunde tala med dig, har jag gjort det med främmande.»

Det sista tillade hon med en ton, som om hon uttalat något oövervinneligt motbjudande, för vilket hon blygdes.

»Hur har jag kunnat förstå dig så illa?» sade hon.

Och i det hon lade armen om min skuldra, såg hon mig in i ögonen och frågade:

»Du blir inte ledsen, när du ser mig gå in till Sven?»

»Ledsen?»

Jag måste ha betraktat henne med en min av förvåning, som ej kunde missförstås. Ty hon frågade icke mera. Utan att säga ett ord, vände hon sig ifrån mig och gick in i Svens lilla rum. Hon stannade länge därinne, och när hon kom åter, såg jag, att hon gråtit, men icke av sorg.

Men medan jag satt ensam och väntade henne, kom jag att tänka på, att hon aldrig förr i min närvaro öppnat det lilla rummets dörr och gått in dit för att hålla sin andakt. Och på samma gång visste jag, att allt sedan Sven dog, hade jag aldrig kommit henne så nära som nu.

VIII

Varför fick icke allt detta fortgå, som det hade börjat? Varför kom, vad jag icke fruktat, och växte till en farligare makt för mig och de mina än någonsin det, som jag förr fruktade? Fråga lika gärna: varför sker icke allt, som människan önskar? Eller varför ligger det icke i hennes makt att länka livets utveckling, dit hon själv vill?

Det fanns mellan min hustru och mig under denna tid, i trots av all ömhet och allt förstående, i alla fall ett visst något, som skilde oss åt. Detta låg icke i några teoretiska meningsskiljaktigheter. Ej heller var det av den natur, att det hindrade oss att ständigt mötas, ständigt söka varandra, ständigt glädjas, den ene åt den andres närvaro. Det var helt enkelt en olikhet i vårt sätt att taga allt, vad som under denna tid hände och växlades oss emellan. För henne var allt detta ett avsked, under vilket hon allt mera närmade sig överskridandet av den gräns, varifrån ingen återvänder. För mig syntes det som idel löften, att vårt liv ånyo skulle börja, och att min hustru skulle åter vända till mig, till oss alla, till livet självt.

Av allt som skedde, och varav då mycket syntes mig dunkelt och oförklarligt, har jag förstått, att häri låg den egentliga förklaringsgrunden till hennes och mitt öde, hela förklaringen, av vad som var, och vad som skulle komma, och jag förstår också, att det räddade mig från förtvivlan, att jag då icke kunde se allt detta så klart som nu. Jag å min sida begärde, att min hustru skulle lämna sina dödstankar och för min skull återtaga den väg genom livet, där hon stannade liksom lamslagen, när Sven dog. Hon åter önskade, att jag skulle inse, att hon oåterkalleligen tagit det första steget över på den andra sidan, när hennes ängel, som hon alltid kallade honom, gick bort. Hon önskade, att jag skulle förstå detta så djupt, att min uppgift blott skulle vara att gå som en vän vid hennes sida och hålla hennes hand i medkänsla för mörkret, som skulle komma, och dit hon själv sökte sig in. Så djupt älskade vi varandra, att ingen av oss kunde uppgiva drömmen att finna den andres tanke harmonierande med sin egen. Därför kunde heller ingen låta den andre gå sin egen väg och i resignation taga emot livets lott, som heter att leva ensam. Därför kunde heller ingen undgå att känna bitterhet, när han märkte, hur hoppet sveks. Därför smärtade henne min strävan att föra henne dit hon icke ville, liksom jag led av hennes motstånd, och därför var också hela vårt liv i ordets egentliga mening en kamp om kärlek och en kamp på liv och död.

Så länge hade jag levat i dödens skugga, att jag icke längre fann det ens möjligt, att något annat tillstånd kunde vara mitt. Jag hade blivit förtrogen därmed, som den kroniskt sjuke blir med sina plågor. Skuggan föll icke blott från den lille döde, som gått bort, utan även från henne, som ville gå. Den kom icke blott från det, vi lämnat bakom oss. Den väntade oss även, i det som komma skulle, det som låg framför oss. De båda skuggorna möttes på den punkt av livets väg, dit vi nu kommit. De båda skuggorna famnade hela mitt liv, och mitt fel var, att jag icke förmådde rycka solen från himlen för att fördriva den sista.

Detta var mitt fel och min illusion. Ty med seende ögon såg jag icke. Med hörande öron hörde jag ej. Jag såg blott min egen önskan, hörde blott ljuden av min egen dröms starka livslängtan. Och dock visste jag, att endast i sagan kan en mans vilja kalla de döda till liv. Ja, till och med sagan låter honom bryta mot gudarna, genom att han försökt det övermänskliga, och i skuggornas rike se sig tillbaka endast för att hon, för vilkens skull han försökt det omöjliga, för evigt skall sjunka tillbaka i Orcus’ natt.

IX

Våren kom sent detta år, våren, på vilken jag hoppats som på lyckobringaren och befriaren, såg ut, som om han alls icke ville komma. Kall och hård låg marken, bara svängde trädens grenar utanför våra fönster för en isande blåst. Snömassor vräktes ned ända till slutet av april, och när någon gång solen sken, blåste nordanvinden, förande med sig isig luft från det tillfrusna Bottenhavet.

Vid denna tid kom en tillstötande förkylning och kastade min hustru åter ned på sjukbädden. I veckor hade hon legat till sängs, och under de veckorna hade vi fruktat det värsta. Åter hade det blivit tyst i våra rum. Åter hade gossarna och jag utan att tala intagit våra måltider vid det bord, där hennes plats stod tom. Åter hade ljuden dämpats i hela huset, och åter hade sjukdomen kommit och bringat våra förhoppningar till tystnad.

Men mot all förväntan kom sig min hustru. Långsamt gick tillfrisknandet, och små voro krafterna. Över all beskrivning sällsamt föreföll detta nya uppvaknande till livet, vilket ingen hade kunnat vänta. Men det var dock verklighet, och när jag nu satt ensam i mitt arbetsrum på nedre botten och hela huset hade gått till ro, kunde jag åter börja drömma drömmar om sommaren.

Och det underbaraste av allt! Jag drömde dem snart icke ensam. Som om tillfrisknandet efter den sista sjukdomen inneburit mer än återkommandet endast till fysisk hälsa, så upplevde vi nu en tid, vilken i sig tycktes innefatta försoningen av allt som varit. Min hustru började att dela mina drömmar, hon började längta efter att åter leva samman med mig. Hon kom mig till mötes, som hon icke hade gjort sedan den dag, då vi jordade Sven. Hon var svag och sjuk ännu, och hon orkade icke tala mycket. Men hon kunde dock höra på, vad jag sade henne. Hon visste, att våren kom, och hon gladde sig åt vårblommorna, som stodo på hennes nattduksbord.

»Vad vi varit lyckliga, Georg», sade hon. »Vad vi ha varit lyckliga.»

Det var med en ton av den mest skärande smärta hon frampressade dessa ord. Hon slöt ögonen, när hon uttalade dem, och tårarna sipprade fram under hennes ögonlock.

»Vi ska’ bli lika lyckliga ännu en gång», sade jag.

Jag trodde, vad jag sade, och jag tog hennes svar som ett löfte.

»Ja, ja», svarade hon hastigt. »I sommar.»

Hon hörde på mig, när jag berättade om vår ungdoms glädjeämnen och om skärgården, som alltid varit vårt bästa hem.

»Vi ska’ ro ut bland öarna», sade hon, »och segla i nattbrisen.»

Och som om plågsamma minnen störde henne, utbrast hon:

»Du skall glömma och aldrig minnas, vad jag sagt dig under dessa sista år. Jag har varit så underlig och inte förstått mig själv. Ofta, ofta har det varit, som om en annan talade genom min mun, utan att jag kunde hindra det. Du har fått göra allting, och jag har bara tagit emot. Men det skall bli annorlunda. Bara jag nu blir frisk.»

Jag tystade på henne och bad henne inte tala för mycket, alltför lycklig för att kunna säga mer.

»Ja, ja», sade hon. »Jag har tegat inför dig och talat för andra. Och vad är de andra? Främmande människor, som ingenting förstå.»

Hon slöt ögonen och föll i slummer. Tyst satt jag kvar vid hennes bädd och betraktade henne, medan hon insomnade. Hon hade återfått samma ansikte, som när hon var en flicka nästan, och jag första gången vaknade i min bädd och såg henne sova. Tunga glädjedroppar föllo från mina ögon, och medan aprilsnön rasade ned därute över den hårda marken, kände jag, hur mitt eget hjärta tinade upp.

X

Min hustru kom upp och blev konvalescent, hon gick åter uppe ibland oss, och hon hade icke tanke för annat än att göra oss andra lyckliga och själv känna, hur vi gladdes över, att hon åter tillhörde livet.

Ack, dessa korta veckor, under vilka ingen mer än vi sågo henne, hur minns jag dem icke nu! Och hur lyckades de icke att få mig att glömma allt som varit! Emot deras stumma lycka var all oro och sorg, som vi förut upplevat, för intet att räkna. Allt, som sades, har jag skrivit i mitt minne och gömt. Det, som icke sades, och som var större, än vad livet eljest ger, slumrar i min själ, givande mig grundtonen till det liv, vilket jag eljest aldrig skulle kunnat leva. Dessa dagar, vilka nu kommo, plånade ut allt som funnits inom mig av oro, tvivel och misstro. Ty jag hade misstrott henne, misstrott hennes kärlek, därför att hon icke ville låta sig föras från döden till livet för att leva med mig.

Nu var hela hennes motstånd borta. Jag kände det i varje ögonblick jag satt vid hennes sida, i varje ord hon talade till mig. Det var, som om sjukdomen gjort rent hus inom henne, och som om hon kommit åter, renad och luttrad genom den. Hela hennes personlighet vände tillbaka, och i timmar kunde jag sitta och njuta av hennes ansikte, därför att det var detsamma som förr.

»Minns du, när jag sade till dig, att vi skulle skiljas?» sade hon en dag.

Jag måste tänka efter för att kunna erinra mig, att hon någonsin sagt det. Och när äntligen minnet vaknade, sade jag henne, att jag glömt hennes ord, som man glömmer en febersjuks.

»Jag menade, vad jag sade», fortfor hon ivrigt. »Jag tyckte det var något du ville tvinga mig till. Och så tyckte jag det var så synd om dig. Du har haft det så svårt, mycket, mycket värre än jag. Men du ska veta också, att jag har varit så sjuk också, mycket för sjuk för att jag skulle kunna tänka på något annat än mig själv. Åh, det är, som om jag hade vaknat upp igen!»

Hon tog sig om huvudet med en underlig åtbörd av på en gång oro och lycka. Och hon tillade:

»Men när jag dör en gång, då ska du gå i Svens byrå. Där överst ligger ett brev från mig. Men du får aldrig läsa det förrän då. Ty jag vet ändå, att jag dör snart, och när jag dör, kommer jag att dö alldeles som Sven.»

Hur ofta hade jag icke hört henne tala sådana ord, och hur ofta hade de icke kommit mig att rysa in i min innersta själ! Nu gingo de mig förbi, som om de aldrig hade varit uttalade. Jag uppfattade dem som de sista dyningarna efter stormen, som de sista lätta efterdyningarna, då havet varit i uppror. Jag log i segervisshet, att jag vunnit henne åter, och i det jag vände hennes ansikte mot mitt, såg jag henne in i ögonen och sade:

»Men nu vill du ju leva?»

»Ja», sade hon. »Jag vill leva för dig och för gossarna och för att aldrig glömma Sven.»

Den dagen gick hon vid min arm ute på sandgången utanför villan. Hennes steg voro trötta och osäkra, och hon vilade tungt på min arm. Men vi voro nöjda som två barn, och hon skrattade åt sig själv, därför att hennes gång var så osäker, att hennes ben ville vika sig under henne när hon gick, skrattade med ett litet sjukt, men innerligt lyckligt skratt, som gjorde mig glad att få stödja henne.

»Vad jag är lycklig nu igen, Georg», sade hon, när vi åter gingo in. »Och du ska också bliva det.»

Så förde jag henne uppför trappan. Men innan hon gick in till sig, måste hon först se gossarnes rum. Där stod hon länge med mig och såg på alltsammans, som om det blivit nytt för henne, under den tid hon legat sjuk.

»De ha nog också haft det mycket svårt», sade hon. »Jag har ju ingenting orkat. Men nu ska jag bli bättre.»

Sköterskan hjälpte henne i säng, och när gossarna kommit hem från lekplatsen, ropade hon på dem med sin lilla tunna röst, så olik hennes förra djupa och fylliga, för att de skulle få komma in och berätta, vad de hade gjort ute, och vad de roat sig med. Det gjorde de också så grundligt, att jag mer än en gång försökte att avbryta dem. Men hon hindrade mig alltid. Och medan de talade i munnen på varandra, låg hon hela tiden och såg på deras ansikten och hörde på deras ord, som om hon behövt tid på sig för att förstå, att vad hon nu upplevde, var verklighet och icke en villa. Därpå lät hon dem komma fram till sig och kyssa henne till god natt.

»Nu blir jag snart frisk», sade hon. »Och när det blir sommar, skaffar pappa oss ett ställe i skärgården. Jag behöver inte se det eller veta var det är. Ty han får det alltid så bra för oss alla.»

Med ett litet lyckligt leende slöt hon ögonen och lade sig till rätta i bädden för att somna. Men när jag följt gossarna in, tog jag på mig min kappa och gick ensam fram och åter samma sandgång, där min hustru och jag nyss hade gått. Det var en lugn och klar vårafton med nattfrost i faggorna.