Kitabı oku: «Boken om lille-bror: Ett äktenskaps roman», sayfa 3

Här stödde hon båda sina armar mot stolpens kant, och i det hon gav fritt lopp åt alla de skiftande känslor, som strömmat samman över hela hennes själ, brast hon i en våldsam gråt. Hon snyftade, som om livets alla olyckor störtat samman över hennes huvud. Hon stötte tillbaka min hand, när jag ville smeka henne, och hon grät så länge, att jag blev otålig, och yrkade på, att vi borde gå för att ej komma för sent till ångbåten.

Hon hörde ej på mig, tog mig blott om axlarna och sade:

»Du hade rätt, vi borde aldrig ha kommit hit.»

Och hon bekände, att hon tänkt på denna resa länge, att hon önskat den under åratal, att hon av en slump – hon visste ej huru – kommit att tänka på, att nu skulle den ske, just nu. I hennes hemliga drömmar hade tanken på denna resa på ett underligt sätt förbundit sig med tanken på hela vårt livs lycka. Det hade synts henne, som om vi borde och måste företaga denna resa en gång, som om hon aldrig skulle kunna känna sig säker på, att hon verkligen var lycklig, förrän hon fått se dessa trakter så, som hon en gång sett dem i sina drömmar. Hon sade att det varit hennes avsikt, att, när vi kommit ut tillsammans, skulle hon bedja mig, att vi finge bo där en sommar till. Och hon visste, att jag ej skulle ha kunnat neka henne denna bön. Men nu, när ingenting fanns kvar, ingenting av allt det, som en gång varit hennes, nu var det, som om den länk brustit, vilken höll henne fast vid själva livet.

Jag förblev stum under hennes förtvivlade utbrott, och jag förstod mer än väl, att jag stod inför en av dessa fantasier eller drömmar, vilka för en människa med rikt känsloliv i ordets egentliga mening kunde betyda mer än själva livet. För egen del hade jag visserligen känt mig upprörd både vid alla minnen, som dessa platser väckte till liv, och av den förstörelse, som hemsökt våra kära platser. Men att sätta denna förödelse i något sammanhang med vad som för mig själv var kärt och betydelsefullt, föll mig icke in. Och inför detta utbrott av sorg stod jag alldeles rådlös.

Jag försökte det vanliga medel, varmed en man plägar kunna bringa en kvinnlig sorg till tystnad. Jag försökte med smekningar. Men Elsa drog sig undan min hand, emedan hon såg att i min vänlighet fanns tröst, som hon försmådde, i stället för sympati, som hon sökte. Hennes ansikte fick ett slutet, oåtkomligt uttryck, som om hon satte hela sin person in på den fantasi, vilken behärskade henne, och icke av något ville låta sig störas.

Hon såg sig omkring på den oordnade, grusade planen, och i det hennes blick blev fuktig som av medkänsla, sade hon:

»Stackars människor!»

Åter flyttade hon sin egen missräkning över i medkänsla med de människors olycka, om vilken hela den tomma jordbiten bar vittne. Åter satte vi oss ned och läto våra blickar sväva kring den lilla backen i skogsbrynet, vilken erinrade oss om en hel sommars sorglösa ro. Vi började samtala. Och vi försökte framtvinga för vår fantasi de scener, vilka föregått denna förstöring. Bonden, som rådde om jorden, kom till det unga paret, som tagit gården i arv. Han underrättade dem kort och gott, att tiden var utlupen. De femtio åren voro slut, och nu skulle byggnaderna rivas. Han ville ha sin gård tillbaka. Det var tydligt, att han ej hade någon fördel därav. Han skulle kanske haft större fördel av att ännu en gång sälja jordlappen. Men han hade sett, hur de andra hade haft hyresgäster om somrarna. Inkomsten av denna hyra hade väckt hans avund, och med styrkan av en fix idé hade i hans hjärna den tanken slagit rot, att här skulle ingen bo. Marken skulle vara hans och ingen annans.

Och så hade de unga, som bott här, fått riva sina byggnader ned till grunden, flytta dem över till en annan ö och bygga dem upp, där den rike kunde bevekas att lämna plats för den fattige. Men när den sista båtlasten stod färdig att lämna bryggan, hade raseriet gripit mannen. Och i sin tur, begagnande sig av sin rätt, hade han gripit till yxan. Han högg ned träden, som stodo på hans faders mark, han förstörde bärbuskarna, grinden slet han från sina hakar och kastade den överst på färjan. Och innan han lade ut, vältrade han stenarna från den lilla bryggan i sjön, förstörande båthamnen, och for därifrån, nöjd med den hämnd, som icke lämnade hans fiende ens något att vinna.

Om detta talade vi, men hela tiden låg vår egen missräkning på lur bakom våra ord, och Elsa ryste.

»Är det vi, som föra olyckan med oss?» sade hon.

Jag log. Min hustrus ord syntes mig tomma och överspända.

»Låt oss fara till vårt tredje ställe. Där veta vi ju, att allt står som det stått», sade jag.

Men Elsa skakade blott på huvudet, och i det hon plötsligt reste sig upp sade hon:

»Jag vill gå vår gamla väg genom skogen.»

Utan att avvakta mitt svar gick hon före mig. Det var, som om hennes förra livlighet kommit tillbaka, som om hon i ett nu skakat av sig hela tyngden av andras lidanden och andras sorger, allt detta som skymde våra minnens land och hela denna underliga dag förföljt oss med all livets ve och elände. Hon förde mig rätt in i skogen på en smal väg, där granarna slogo sina grenar samman över våra huvuden. Stigen var mjuk och lätt att gå. Runt omkring oss dallrade solskenet över fuktig mossa och ett perspektiv av stammar och barr. Stigen ledde ned till en liten vik. Tätt utmed en brant klippa skar den in i skogen, och vid stranden glesnade träden, släppande fram solljuset, som föll över en öppen, svagt grönskande glänta.

Här stannade också Elsa och började leta i trädens stammar. Och när jag såg henne söka, då vaknade också inom mig ett minne, som länge slumrat, som jag under elva år knappast kommit att erinra mig.

Det var en afton, när vi ännu bodde kvar i de stugor, som nu jämnats med jorden. En augustiafton var det. Och följande samma stig, hade vi gått hit för att säga farväl åt en god sommar. Då hade min hustru tagit en svart knappnål ur sin klänning och fäst den i barken på en tall.

»Få se, om den sitter kvar, när vi komma hit härnäst», hade hon sagt.

Detta minne flög genom min själ, och jag kände mig helt vemodig. Då såg jag min hustru med ett lätt utrop springa fram mot en låg tall. Hon tog en rostig nål ur dess bark, och i det hon föll mig om halsen och kysste mig, grät hon av lycka.

Hon satte omsorgsfullt reliken tillbaka i trädets bark. Ty hon hade icke hjärta att taga den bort. Kanske hade hon en rent av vidskeplig fruktan att rubba den. Men sedan hon funnit den, försvann det sorgliga intrycket av egen missräkning och andras nöd plånades ut hos oss båda. Och som om vi med denna lilla händelse fått en tröstande hälsning från goda andar, vandrade vi lyckliga tillbaka över brända tomter, vilka ej lämnat oss annat kvar än en gammal rostig nål, som var så väl gömd, att ingen kunnat taga bort den.

X

Hur ofta har jag icke tänkt på denna färd över brända tomter, hur ofta har den icke sedan synts mig som en symbol för hela vårt liv!

Men då verkade denna händelse på oss helt annorlunda, än vad jag nu minns den. Då verkade den så, att vi gingo till vårt tredje ställe, vilket min hustru nyss icke ens velat se, och hyrde där för andra gången vårt hem för sommaren, och lätta om hjärtat flyttade vi ut till den trakt, vid vilken vi kände oss bundna genom en rostig nål, som ingen tagit bort.

Ren från moln, som skymma solen, minns jag den sommar, vilken följde på denna vårutflykt. Med vilken lust arbetade jag icke, och hur lätt skred icke arbetet framåt. Blad efter blad lades lugnt och utan ansträngning till den bok, vilken skulle utkomma till hösten, och mer än en gång stod middagen på bordet, när dörren till arbetsrummet stängdes och Elsa satte sig ned för att lyssna till de sidor, som skrivits under förmiddagen. Stilla och lycklig satt hon och gladde sig åt, att högen med tätskrivna sidor växt på bordet. Ty hon visste väl, vem det var, som gav arbetet liv. Hon visste att vad jag diktade om människor, växte fram under långa samtal mellan henne och mig, och hon njöt av, att jag kallade henne för min anteckningsbok, som säkrare än någon skrift bevarade mina tankar och gav mig dem åter, friska och förnyade. Ty när jag då hämtade dem tillbaka ur det trogna minne, vilket gömde mina egna tankar bättre än jag själv, återsåg jag dem genom det kärlekens förstoringsglas, varmed hon såg allt det, som rörde henne och mig och framför allt mitt arbete. Därför kände också hon, medan jag läste, att vad hon själv med mig sett i oordnade fantasier, i det skrivna tagit form. Hon njöt en stilla och sällsam modersglädje vid att följa dessa mina andliga barn, alltsom de blevo till, och ändå var hon svartsjuk på dem, emedan hon inbillade sig, att de kunde fylla mina tankar, så att de undanträngde henne själv, hemmet, barnen och allt vad i livet fanns. Ja, jag tror aldrig, att hon anade, hur denna samdiktan med henne var mig dyrbarare än dikten själv.

Hur barnsligt det må låta, så är det dock sant, att intet någonsin sporrat mig så till andlig verksamhet, som när jag förstod av hennes ansiktsuttryck, vilket aldrig kunde dölja vad hon tänkte, att jag lyckats, och att hon var nöjd. Jag kunde sitta och tänka på denna uppläsning, medan jag skrev, och denna tanke skingrade de hundratals objudna fantasterier, vilka eljest så gärna vilja hindra pennan att arbeta. Men när vi slutat läsningen och kommo ut i salen, då skrattade vi åt, att gäddan blivit kall, och att gossarna, som sutto där, nödtorftigt tvättade, barbenta och solbrända, sågo hungriga och väntande ut.

»Vi ha setat här och väntat så länge», knorrade Olof. »Var har ni varit?»

»Vi ha läst pappas bok», sade mamma.

»Kunde ni inte vänta med det till efter midda’n?»

»Nej, det kunde vi inte.»

»Det måtte vara en konstig bok», yttrade Olof.

Men Svante, som ännu icke börjat stava, tog pappas obekanta bok i försvar, och som alltid blev det mamma, vilken måste bilägga tvisten och stilla de oroliga vattnen.

Men vilken sommar detta blev! Vilken härlig sommar, full av arbetsglädje, skärgårdsvindar, klar sol och ljumma månskenskvällar! Jag minns den som ett enda solljus, jag minns vänner, som landade med segelbåtar vid vår brygga, jag minns utfärder med matkorgar och frisk sommarblåst, bad i öppna sjön, då Olof lärde sig simma, och Svante rullade på sandbottnen för att visa sina anlag. Jag minns festdagar med blomguirlander och verser, smultron och vin, långa, tysta promenader genom barrskogen, som öppnade sig mot en solbelyst fjärd, och jag minns tullkarlen med rättarkransen, vilken plägade följa oss i segelbåten och i sitt gråa hakskägg log åt en hel familj av bara ungdom och barn.

Vad den sommaren var kort, och vad hösten kom tidigt! Med vilket vemod följde vi icke naturens växlingar, hur kvällarna blevo längre och dagarna kortare, hur ängarna med sina praktfulla blommor mejades av, så att naturen blev kalare, hur rågen gulnade, och vassen växte hög och stor kring stränderna, bildande som en tät vajande skog av grönt med violetta vippen, där förr vattnet fritt plaskade upp över stenarna.

Och när dagen för uppbrott äntligen nalkades, hur uppsökte vi icke då alla sommarens platser för att få återse dem en sista gång. Vi gingo upp på utsiktsberget, och vi vandrade skogsvägen fram och åter, helst när det blivit mörkt, och stjärnorna skymtade genom granarnas grenar. Nästan en hel vecka använde vi endast till att säga farväl. Vi togo gossarna med oss och seglade ön runt, och vi talade om boken, vår bok, som var färdig och skulle komma till hösten. I timtal kunde vi gå den smala vägen, som ledde från det rödmålade boningshuset ned till stranden, och vi stannade varje afton länge på bryggan, lyssnande till vågornas skvalp, som lät lugnare nu än under den oroliga våren, fast på samma gång hårdare.

Men den sista kvällen, när augustimånen redan var i nedan, gingo vi ensamma ned till bryggan och lade ut båten.

För nattbrisen seglade vi ut på den svarta fjärden, där den gula halvmånen målade glittrande strimmor, och kring vilken träden stodo så mörka och underliga, bildande helt nya konturer, mot vad dagsljuset gav. Som genom ett trollandskap seglade vi fram, lyssnande till det klapprande plasket av de små vågorna mot båtens bog. Vi ilade fram över den endast krusade vattenytan med större fart än någonsin om dagen, ty nattens bris har större kraft än dagens, eller också synes den hava det. Men utan att tala eller komma överens om någonting, vände jag båten, så att den gick omkring klipporna, och på badvikens stenar gingo vi i land. Vi togo varandra i hand, och vi gingo vår gamla väg fram till den låga tallen, i vilkens skrovliga bark den rostiga nålen satt. Vi behövde ej söka efter trädet, ty under sommaren hade vi ofta vallfärdat dit, och vi hade aldrig fruktat, att någon skulle röra den lilla tingesten, vilken satt så väl gömd och syntes oss vara inseglet på vår egen omätliga lycka, som hade hotat att gå, men kommit tillbaka.

Men som vi sutto där i våra tankar och sågo månljuset uppslukas av barrträdens dunkel, sade min hustru:

»Jag vill inte låta den sitta kvar. Jag vill ha den med mig.»

Med varsam hand tog hon den lös och fäste den i linnet innanför klänningen.

»Kanske kommer jag aldrig hit mer», sade hon, »och då vill jag, att du skall finna den efter mig.»

Så seglade vi ut igen i nattbrisen, och en förutaning om vad jag aldrig trodde skulle komma fyllde mig med en onämnbar känsla av sorg. Jag såg på den plats i båten, där Elsa satt. Jag tyckte, att den blev tom inför mina ögon, och att jag ensam seglade ut över en vattenyta, vilken fått andra konturer än dem, som solljuset gett. Jag satt fylld av denna känsla så starkt, att jag glömde, att jag icke var ensam, och jag spratt till, som om jag vaknat till ny verklighet, när jag hörde min hustrus röst. Hon talade sakta, som om hon talat till sig själv, och jag hörde i början orden, som om jag icke förstått dem.

»Jag har tänkt så ofta», sade hon, »att det måtte finnas människor, som behöva något att tro på, och från vilka det är synd att taga bort deras tro. Jag är så lycklig, att jag tror som du. Jag vill inte göra något, som du inte tycker om, inte tro något ens, som du inte vet. Men jag kan inte låta bli att tro på Gud. Tycker du mycket illa om det?»

Om min hustru hade frågat mig detta i vår första ungdom, hade jag säkert blivit stridslysten och givit mig in på alla de skäl mot en sådan tro, vilken tidens illusionslösa riktning hade lärt mig att betrakta närmast med överseende ringaktning. De år, som gjort mig äldre, hade väl icke givit mig någon tro, men känslan av de oändligt olika människornas personliga okränkbarhet hade dödat den sista resten inom mig av begäret att göra så mycket som en enda proselyt, ej ens om denna enda skulle vara min egen hustru. Vad jag trodde var ingenting fast, endast ett sökande att finna det största, och mer än en gång hade redan i min tidiga ungdom fattigdomen i, vad man med ett dåligt ord kallar materialism, överraskat mig genom sin torra kyla. Men om sådant, som inom mig själv var alltför oklart och formlöst, talade jag i allmänhet ogärna, och jag kände mig nu på en gång överrumplad och förödmjukad av min hustrus ord.

»Hur skulle jag kunna tycka illa om det?» svarade jag blott.

»Åh, vad jag är glad», kom åter hennes röst. Ty hennes ansikte urskilde jag blott dunkelt. »Då blir du inte ledsen heller, om jag talar om för dig, att jag varje afton läser min aftonbön, som när jag var barn. Jag vet inte, till vem jag ber. Men jag låter också gossarna bedja för dig och mig och för varandra. Tror du, att det är orätt?»

Jag lade ned rodret, steg upp från min plats, tog min hustrus kära huvud i mina händer och kysste henne, utan att kunna säga ett ord.

»Jag vill inte, att det skall finnas någonting, som du icke vet», sade hon enkelt.

Åter satt jag på min plats vid rodret, åter sköt båten fart, och om en stund såg jag genom lövverket ett ljus, som vägledde mig fram till hemmets brygga. Med armarna om varandras liv gingo vi den smala stigen fram till vårt sommarhem, och när vi kysste varandra till godnatt, sade Elsa:

»Du har gjort mig så lycklig i kväll. Åh du vet inte vad du har gjort mig lycklig.»

Den aftonen satt jag länge uppe, och jag gjorde, vad jag icke gjort under hela sommarens lycka. Jag tänkte på Elsa och mig. Oupphörligt återkom den tanken för mig, varför hon behövt fråga mig, om jag tillät henne att tro på Gud och att bedja. Ty detta var ju, vad hon hade gjort. Och på samma gång, som denna veka kvinnlighet berörde mig som en fläkt av onämnbar lycka, kände jag ett styng inom mig, att hon någonsin behövt fråga så. Jag genomgick i tankarna vår ungdom och alla de år, vi älskat varandra. Jag tyckte, att jag städse velat bära henne på mina händer, jag tyckte, att jag alltid gjort så, och nu klang igenom hela hennes väsen en ton, som om jag mitt under allt detta ovarsamt rivit i hennes innersta, och utan att veta det tillfogat henne ett sår, vilket kanske blött länge, innan hon vågat eller kunnat låta mig ana, att hon led. Hon syntes på något sätt frukta mig eller min kritik eller bådadera. Och jag frågade mig själv: varför?

Jag visste, att om detta kunde jag icke fråga henne. Ty hon skulle alltid slå armarna om min hals och säga: »Du! Du! Aldrig har du gjort mig annat än gott.» Jag tyckte mig kunna höra fanatismen i hennes röst, när hon sade det. Ja, jag visste, att hon skulle svara så, och jag visste också, att hon skulle känna allt vad hon sade som den innersta sanning, så visst som hon eljest icke kunnat säga det. Men denna tanke tillfredsställde mig icke. Det var helt annat, som nu sysselsatte mig. Vad brydde det mig för övrigt i denna stund, om min hustru bad till Gud, eller om hon icke bad? Vad brydde det mig, om hon tänkte det eller icke tänkte det? Vad hon sagt, hade träffat mig som pilar, vilka gått rakt in i mitt hjärta. Hennes ord hade smält samman med henne själv och hela den sommar, som gått, med känslan av båtfärden på det mörka vattnet, med skogens brus och månens glitterväg över de krusiga böljorna. Det smälte hop alltsammans till ett enda helt och det sjöng om, att jag vunnit en skatt, som icke kunde delas eller förvandlas, men som skulle vara min, så länge jag förstod, att den endast växte i tysthet för mig.

Men under allt detta plågade mig den tanken, att jag, utan att vilja det, ändå skrämt henne. Den plågade mig tvärt emot hennes egna ord, som ännu ringde mig i örat. I tankarna genomgick jag allt emellan oss, som jag kunde minnas, och vilket härmed kunde ha något sammanhang, och när jag ej kunde minnas mera, sökte jag i tankarna efter, vad jag ej kunde finna.

Ty det var skuldkänsla, jag erfor, skuldkänsla, som tryckte mig. Jag kunde blott icke erinra mig, hur eller när jag blivit skyldig. Jag tyckte blott, att jag var det och måste vara det. När jag kom in för att gå till sängs, blev jag bestört över att se min hustru ligga vaken. Men när jag lagt mig, böjde hon sig endast fram och kysste min hand.

Jag har aldrig sett ett lyckligare uttryck i hennes ansikte.

XI

Emellertid nalkades dagen, som vi länge väntat, då vårt barn skulle födas, då hemligheten, som min hustru länge sedan röjt, och som givit hennes själ spänstighet och hennes kropp vingar, skulle komma i dagen, då lyckan för alltid ånyo skulle sätta bo i vårt hus. Medvetandet härom var det, som bidragit att göra vår sommar så ljus, åtminstone ser jag det nu så. Men så underbart allt synes mig, när jag efteråt tycker mig ha fått förklaringen, så naturligt och enkelt kom allting då, och hela innebörden av allt, som skedde med oss, var jag då långt ifrån att ana.

Vi hade ju fått två barn förut, och jag hade sett många av dessa rörande bevis på väntans modersglädje, vilka en man, som älskar sin hustru, aldrig glömmer. Men aldrig hade jag sett min hustru så uppfylld av fröjd över det, som skulle komma, som hon nu var. Aldrig hade hon gått omkring i en så andaktsfull lycksalighet som nu, aldrig hade hon förstått att i den grad gjuta helgdagar omkring hela vårt vardagsliv som under denna mörka höst i den trista staden, då regnet oupphörligt föll, och hela livet utom oss syntes så tungt och svårt, som väl aldrig förr varit händelsen.

Vi hade ju två gossar, och därför blev det naturligt att kalla den lilla varelse, som skulle komma för »flickan». Det var henne, vi väntade, henne, vi talade om. En middag, när jag kom hem från mitt arbete, sade min hustru till mig:

»Det är min ängel, som kommer, Georg, hon kommer för att rädda mig.»

Så länge hade jag levat i glömska av, att någon fara någonsin hotat oss, att jag först icke förstod hennes ord.

»Rädda dig?» upprepade jag mekaniskt. »Från vad?»

Hon fick ett underligt uttryck, som om hon drog sig in i sig själv för att liksom tänka efter, hur det var möjligt, att två människor, vilka älskade varandra, kunde känna så olika.

»Har du redan glömt hur det var i vintras?» sade hon.

Jag förstod ännu icke, eller jag ville icke förstå.

»Jag trodde, det var förbi», sade jag.

»Tror du någonting någonsin kan vara förbi?» blev svaret. Och hon tillade:

»Kanske kan den lilla, som kommer, göra vad ingenting annat kan.»

På detta korta samtal tänkte jag ofta, och jag sökte fåfängt få det att rimma sig med den ostörda lycka, vi njutit under den sommar, som gått. Var det möjligt, att min hustru under den lyckans solskensdagar, som gav färg åt hela hennes väsen dolde fröet till en olycka, som en gång skulle breda sig över vårt liv? Var det möjligt? Levde hon två liv? Kunde hon på en gång leva mitt i solskenet och samtidigt känna, att natten var nära? Eller tillhörde den aning eller fruktan, hon nu röjde, blott det slags fantasier, som voro en följd av hennes tillstånd?

Jag försökte slå mig till ro med det sista alternativet, men det ville aldrig riktigt lyckas, och mer och mer började jag se min hustrus hela liv i en ny och annan dager, densamma som till sist skulle inhölja henne helt.

Jag kan icke beskriva den nya känsla av ömhet, som väcktes inom mig av dessa tankar, åt vilka jag ej ens kunde giva ord. Och jag vågade knappt tro, vad jag själv såg inför mina ögon, när allt gick lyckligt, och min hustru efter en svår kamp långsamt började tillfriskna efter att hava givit livet åt en späd varelse, till vilken hon redan från början talade ord, som ingen annan fick höra.

Men flickan kom aldrig. Hon var bytt i en gosse, som fick namnet Sven.