Kitabı oku: «Boken om lille-bror: Ett äktenskaps roman», sayfa 4

ANDRA DELEN

I

Lille Sven växte upp och blev allas älskling. Han fick långt gyllene hår, och till minne av flickan, som aldrig kom, brukade mamma krusa gullhåret, så att det låg i långa lockar kring hans lilla ansikte med den skära hyn och de underbara änglaögonen. Intet barn har haft djupare, stora ögon med en tidig drömmande blick, och intet barn har haft en mera förtroendefull, smeksam liten hand, vilken han smög in i en stor människas, som visste han, att han överallt kunde finna trygghet, därför att han själv icke visste om något ont.

Lille Sven var store-brors avgud. Ingenting kunde vara vackrare än att se store-bror, som tyckte om att vara karlaktig och därför ogärna lade sina känslor i dagen, draga lille-bror i en liten vagn, njuta av hans glada ansikte och oupphörligt vända sig om för att se efter, att lille-bror icke föll av. Det enda, som härmed kunde jämföras var att se Svante göra detsamma, och Svante njöt dessutom av att vara beskyddare i så mycket högre grad, som han vid lekarna med store-bror alltid varit den, som var liten och fick lyda. Sven var så liten emot de stora bröderna, som han beundrade och följde, att han alltid var och förblev lille-bror, och han var så glad, att hela huset kom omkring honom, när det hänt honom något lyckligt, och hans klingande röst eller klara skratt ljöd genom rummen. Man kom därför, att man ville få se, hur hans ögon tindrade, och hur hans små vita händer fäktade av förtjusning, se hela denna strålande barnaglädje, som gav sol åt hjärtat.

Ack, jag skulle önska, att jag skrivit denna berättelse om lille-bror förr, så att jag kunnat lägga den fram blad för blad för henne, som kunde hans korta levnadssaga bättre än jag, bättre än någon. Hon, som kom ihåg varje hans ord, varje litet drag ur hans livs bok, hon som levde hans liv och sitt eget i förening med honom, hon, som levde med honom, även när hans klara ögon icke längre lyste ibland oss, hon, som slutligen följde honom på de stigar, där ingen, förr än tiden är inne, kan följa. Hon skulle då fyllt, vad jag ville säga med sin anda, och min dikt om ett litet barn skulle fått den starka vissheten att handla om en, som ännu lever.

Ty lille Sven levde och verkade med sin mor, hos och för henne. Han hade sin lekstuga hos henne, och hela förmiddagarna, när pappa var borta, och gossarna läste, satt lille Sven på golvet och hörde mamma berätta sagor. Mamma kunde många sagor, men ingen saga tyckte Sven bättre om än den om lilla rödluvan, som skulle gå till mormor med bär, och som den stygga vargen åt upp. Han blev så förfärligt uppskakad när han tänkte på den lilla rödluvans öde, och han var så rädd för den otäcka vargen och så ond på honom. Han skulle bli stor och gå ut och ta’ reda på honom och skjuta honom.

Så hittade mamma och han på lekar. De lekte, att Sven reste bort och var borta, och mamma satt ensam och väntade på honom. Och så kom Sven hem, och det blev en glädje så stor, att mamma måste lägga ifrån sig sitt arbete och taga honom i knät och kyssa honom många gånger. Och många andra lekar lekte de.

Lille Sven hade många namn i hemmet. Han kallades för lille-bror och för Nenne, vilket han uppfunnit själv, för klimpen och gullebarn, allt som det föll sig. Han kändes vid alla sina namn, kunde räkna upp dem, och var stolt över dem. Lille Sven lekte icke mycket med andra barn, och han trivdes icke länge därmed. Han kom alltid tillbaka till mamma, som om detta varit den naturligaste sak i världen. Och han brydde sig då aldrig om, ifall han avbröt leken och förargade de andra barnen. Fick han bara syn på mamma, så sprang han ifrån alltsammans, tog henne i hand och följde henne, vart hon gick. Det var en kärlek, som gick över alla begrepp, och som aldrig svalnade, emedan föremålet för densamma var för lyckligt åt detta förhållande för att någonsin finna den lille besvärlig.

Sven och mamma hade sina små hemligheter, och när Sven viskade något till mamma, fick inte ens pappa höra på. Försökte han det bara för att retas med Sven, då skrek den lille:

»Nej, han får inte. Han får inte. Säg honom, att han inte får.»

Och mamma värjde sin skatt och höll pappa på avstånd, så att Sven fick tala ut i hennes öra, allt vad han hade att säga.

När det då var gjort, då triumferade Sven.

»Ser du», sade han. »Du fick inte höra det.»

Och så gick han med mammas hand i sin och skrattade åt sin fader. Det kallade han att äckla pappa, och han visste få saker, som han fann mera nöjsamma.

Jag kan se dem båda ännu, när jag vill, hand i hand, gående fram och tillbaka i den långa gången, som började vid syrenhäckarna, gå under de bara träden på vintern, när Sven var klädd i sin lilla päls, som var gjord av mammas gamla, vilken han var så stolt över, och som han fått, därför att han som liten var så klen. Det skulle för övrigt vara svårt att bestämma, vem av de två som egentligen hade mest att säga den andre. Och om jag hade sett på dem länge och fick lust att vara med, då blev Sven svartsjuk och satte ut sin lilla röda mun, så att mamma måste förebrå honom hans uppförande mot familjens överhuvud och tala om, hur snäll pappa var. Detta ville Sven då emellertid ogärna erkänna. Och medan vi gingo tillsammans, stal han sig till att göra miner åt mamma, som pappa inte skulle få se, alldeles som ville han lyckliggöra sig själv med att bibehålla den trollkrets av hemlig förtrolighet, som han slagit kring sin kärlek och sig själv, och där han icke tålde det ringaste intrång.

Men när pappa var i sta’n och kom hem, då var det Sven, som stod gömd bakom dörren och väntade för att riktigt kunna få skrämma honom. Han gick och ställde sig där, långt före den tid, då pappa kunde väntas komma tillbaka. Oupphörligt vände han från sitt gömställe tillbaka till mamma och frågade:

»Tror du inte, att pappa blir bra flat?»

Naturligtvis trodde mamma det, och naturligtvis var Sven överlycklig vid denna utsikt. Och när äntligen pappa kom och stannade i förstugan för att stampa sanden av sina galoscher, då kom Sven framsmygande så tyst och sakta, och tänkte inte alls på att skrämma honom, utan stod och smålog för sig själv, som om han mycket väl visste, att pappa inte kunde se honom utan att bli glad, och långsamt kröp han närmare som för att njuta av att se pappa otålig att få ta honom i famn, hängde sig om pappas hals och lät sig bäras in, medan samtidigt familjens dogg, som Svante i tiden döpt till Pudel, gnydde av glädje och hoppade omkring oss.

Jag minns så väl min hustrus ögon, när hon betraktade denna scen.

»Om du visste, hur mycket jag talar vid honom om dig», sade hon, när Sven äntligen tillät sin fader att släppa taget och lämna mamma plats.

II

Alltsedan Sven var så liten, att han kunde röra sig, hade han varit Pudels intimaste vän och haft rättighet att göra med Pudel allt, vad han ville. Han fick draga honom i öronen och nypa i hans korta svans, ligga på honom och hålla honom i de mest obekväma ställningar. Pudel visade häröver ingen högre grad av missnöje, än att han ibland såg förvånad ut över, varför allt detta egentligen skulle övergå honom, samt saktmodigt och fridsamt lade sig på annan plats i fåfäng förhoppning, att hans välvilliga plågoande skulle tröttna och låta honom vara i fred.

Men kom Sven ut på gården, följde Pudel honom vart han gick. Fnysande med sin korta kluvna nos, stod han och betraktade, hur Sven långsamt och betänksamt öste sand i en liten bleckburk eller understundom övergick till den mindre lämpliga förströelsen att plaska i vattentunnan. Pudel följde honom hela tiden, och närmade sig någon främmande, följde Pudel dennes åtgöranden med misstänksamma ögon, redo i varje ögonblick, ifall omständigheterna skulle fordra hans ingripande.

Sven och Pudel hade i övrigt sina vägar för sig själva, och mer än en gång hade de satt hela huset i förskräckelse genom att plötsligt försvinna på de mest otänkbara vägar och sedan man hunnit förtvivla, om att någonsin mera få se dem vid liv, plötsligt uppenbara sig, som om ingenting hänt, båda lika förvånade över den uppståndelse, vilken de framkallat.

Det vore synd att säga, att Sven egentligen var en olydig gosse. Men i denna punkt var han icke lätt att handskas med. Mer än en gång hade mamma lovat honom ris, om han en gång till sprunge bort på egen hand, och mer än en gång hade hon strax efteråt inför mig bedyrat, att hon ville se hjärteblodet på den, som vågade röra Sven. Men härvidlag tycktes Sven vara oåtkomlig för både rättelser och förmaningar, och han stod så förundrad vid mammas häftiga glädje över att efter sådana utflykter återfinna honom levande, som om han förvånat sig över, att de båda kunnat tänka olika om någonting i hela världen.

»Det var väl inte farligt», sade Sven. »Pudel var ju med.»

Mamma ville inte tala illa om Pudel, men hon försökte övertyga Sven om, att Pudel i alla fall inte var detsamma som en människa. Hon sade allt, vad hon någonsin kunde hitta på. Och Sven lovade med armarna om hennes hals, att han aldrig mer skulle springa bort och göra mamma ledsen.

Men när han gick ute för sig själv och det var vår och vattnet flöt i rännilarna på gården, då glömde Sven allt annat på jorden, än att han var en liten gosse, som skulle gå långt bort i skogen.

Vem vet, vad han gick i för tankar, eller om han ens märkte, att han kom på förbjudna vägar? Han gick och småpratade för sig själv, och Pudel följde honom, och när han kom ända bort till grinden, så stod den öppen. Då skulle han titta ut genom den och kasta en blick på världen, som lockade utanför, och då såg han överst på dikesrenen tvärs över stora landsvägen, hur de gula hästhovsblommorna lyste mot den gråa myllan, och så kravlade han sig över så gott hans små ben orkade. Men nu var han nästan inne i skogen, och nu kunde han inte stå emot längre. Höga och med knotiga grenar reste sig tallarna över hans huvud, och in gick han mellan stammarna, där solen sken på mossan, och de första vårfåglarna börjat att drilla. En liten åkerråtta kilade mellan stenarna, och lille Sven sprang efter den. Längre och längre bort kom han. Där låg ett litet kärr, och ute i kärret växte sälgbuskar med gullglänsande hängen. Dem kunde han inte nå, ty då skulle han ha klivit ned sig och blivit våt om fötterna. Men han kunde alltid kasta några stenar i kärret och höra, hur det sade plump, och se på de stora, vida ringarna, som gjorde vågor av hela den lilla vattenytan. Det gjorde han också, och han höll på med det en lång stund. Han blev röd om kinderna, och hans ögon blänkte av hänryckning. Gladare och gladare blev han, och han gick ända ned till ängen, där det kungliga lustslottet låg, och när han kom ut på vägen, började han springa. Han sprang och sprang, och när han kom ut genom de höga grindarna, såg han, att han var nära hemma igen. Då blev han glad på nytt, därför att han kände igen vägen, och därför att Pudel fnös, viftade på stubbsvansen och ville hem. Så började han plötsligt längta efter mamma; och så kom han ihåg de gula blommorna som han hade i hand.

Långsamt och betänksamt gick han hemåt igen, och det kan allt hända, att Sven nu dunkelt erinrade sig att han inte borde ha gått hemifrån. Men en sak var det, som Sven inte visste, och som han inte heller förstod sig på. Det var, hur länge han egentligen varit hemifrån. Ty ett par timmar eller en liten stund, det var för honom ett och detsamma.

Men när han kom tultande över gräsmattan och just tänkte springa igen för att få komma in till mamma och bli satt i knä’t och klappad och kysst och få tala om, hur roligt han haft, då skvatt Sven till vid, att det började skrika runt omkring honom. Det var pappa och mamma, Olof och Svante, båda jungfrurna och ännu flera, tyckte Sven. De skreko i mun på varandra; den ena här och den andra där; Sven hann aldrig ens se, var de kommo ifrån. Ty just som han skulle vända sig åt ett håll, skrek någon bakom honom, och när han då skulle vända om och se åt det andra hållet, blev han upplyftad från marken och bortburen av någon, som sprang, så mycket han orkade, och innan han visste ordet av, var han inne i salen, och mamma själv tog honom på sina armar och kramade honom, så att han inte kunde få luft.

Sven visste nog, att han aldrig behövde vara rädd för sin mamma, men den här gången svek honom ändå modet. Ty nu kom han ihåg, vad hon hade sagt om riset, och när han fick se pappa, blev han riktigt ängslig. Ty pappa såg bister ut och sade i en mycket allvarlig ton:

»Nu få vi lov att ta fram riset, Sven. Ty det vet jag, att mamma har lovat dig.»

Då visste sig Sven ingen levande råd, och i sin nöd tog han sin tillflykt till blommorna, som han höll fram emot mamma.

Men det behövde han inte ha gjort. Ty mamma hade varit så skrämd, och hon var så lycklig att ha fått honom tillbaka igen, att hon bara tog honom i famn och lät honom smeka sig, skrattade och grät om vartannat; och till sist tog hon blommorna ifrån honom och satte dem i ett litet grönt glas, ordnade dem och lät Sven se, hur vackert de stodo i solskenet. Då uppgav pappa alla tankar på avstraffningen, gick in till sig och kände sig överflödig.

Men när mamma blev ensam med Sven, tog hon honom i knät och berättade honom, som om det varit en saga, hur orolig hon känt sig, och hur hemsk hon varit till mods. Hon talade om, att hon trodde, att Sven brutit av sig benet och låg ensam i skogen, och att de inte skulle finna honom, förrän han var död. Eller att han fallit i vattnet, och att de där skulle hitta honom som ett lik, och då kunde aldrig varken mamma eller pappa eller syskonen någonsin bli glada mer. Allt detta hörde Sven på och förstod bara, att mamma var snällare mot honom än alla andra människor. Så lät hon Sven berätta, allt vad han hade sett och gjort, hur roligt han haft, och hur långt borta han varit. Hon fick reda på både den lilla råttan och fåglarna och kärret och stenkastningen. Och till sist förstodo de varandra båda två och voro endast lyckliga över, att de återfunnit varandra.

Och när de riktigt talat ut, då tog mamma Sven med sig till ateniennen. Där stodo många rara saker, som Sven ibland brukade få leka med, när det var riktigt väl. Bland annat stod där en vit pudel av porslin, som hade en tofs på svansen och bar en liten toffel i mun. Den var mycket gammal och tillhörde egentligen inte mamma. Ty pappa hade fått den av sin mor, och den hade varit hennes, alltsedan hon var två år gammal, då hon fått den av en gudmor.

Den var det bästa Sven visste, och den tog mamma i sitt hjärtas lycksalighet ned från ateniennen och gav honom i stället för ris. Den fick stå kvar, där den stod.

»Ty», som Sven sade, »eljest kan jag slå sönder den. Och då blir pappa så ond.»

Men han glömde aldrig, att den var hans. Och han brukade tala om det ibland, när det kom främmande.

»Den fick jag av mamma», sade Sven, »när jag sprang bort i skogen och kom tillbaka igen. Det var, för att mamma blev så glad, när hon fick se mig.»

Och mamma försvarade sin uppfostringsmetod mot varje kritik med att bara lyfta upp gossen och låta alla se på honom. Gud signe henne! Hon hade rätt.

III

Så gick ett år, utan att vi lade märke till dess gång. Men vid denna tid började min hustrus hälsa att allvarligt avtaga, och utan att vi talade därom med varandra, förstodo vi båda, att endast en möjlighet fanns. Redan en gång förut hade operatörens kniv fått göra sitt livsfarliga ingrepp och de sjukdomssymtom, vilka nu inställde sig, voro oss blott alltför väl bekanta. Därför var det oss ingen överraskning, när doktorn en dag avkunnade domen och lät oss veta vad vi anat förut, att blott en snabb operation kunde rädda Elsa åt mig och mina barn.

Som om en dödsdom fallit över hela vårt liv, gingo vi denna dag omkring i vårt hem, och jag såg att Elsa gick där och tog farväl. För första gången gick det fullt tydligt upp för mig, hur mycket av sina innersta tankar hon dolt för mig liksom för alla, hur förtrogen hon var med dödstanken, och hur vissheten att hon skulle dö ung, gnagde på hennes innersta livskraft. Hon hade blivit vit och hennes kinder hade magrat. Händerna voro vaxgula, och hon gick i ångest framför mig.

Då bad hon mig första gången att få dö. För första gången talade hon om allt detta, som hon burit på och dolt, detta, som jag trängt in på henne för att få veta, och som aldrig annat än med antydningar låtit gå över sina läppar.

»Sedan jag var mycket ung», sade hon, »långt innan du och jag lärt känna varandra, har det varit mig så naturligt att tänka på, att jag aldrig skulle få leva länge. Så fann jag dig, och då glömde jag alltsammans. Ty du har gjort mig så lycklig, Georg, du har gjort mig lyckligare, än jag någonsin kunnat göra dig. Du har givit mig mina tre gossar, mina två stora gossar och lille Sven. Och vad kan jag vara för dem, för dig och för er alla? Jag är ju sjuk och jag blir aldrig frisk. Du skall glömma mig, Georg. Ack, ja, jag vet, att du skall sörja mig, därför att du håller av mig, fast jag alltid varit klen och svag och aldrig varit till nytta för någon. Men du skall ändå glömma mig. Och du skall finna en annan, som hjälper dig med barnen.»

Och åter bad hon mig att få dö, bad att få leva i ro de få veckor, som stodo henne åter. Hon ville bara inte dö på operationsbordet, men hon var nöjd att få gå bort, och hon ville blott få leva med sina plågor så länge, att hon hann bereda barnen på det, som måste komma, och säga farväl.

Så plötsligt hade allt detta kommit över mig, att jag icke ens kunde reda mina tankar, ännu mindre fann ord att svara. Jag kände dunkelt, att jag genom att här ingripa kastade mig in i en kamp, som gick utom och över, vad människor i allmänhet äro dömda att uppleva. Jag kände den skygghet, jag alltid erfarit, när det gällt att röra vid något, som varit en annan människas innersta och mest oåtkomliga egendom. Och om något är, vad ingen annan än en människa själv kan bestämma, så är det väl, om hon skall böja sig under en säker död eller upptaga en svår kamp för att måhända vinna livet. Som jag såg min hustru framför mig, föreföll hon mig så nära och dock så fjärran. Hennes bön att få dö var så rörande och allvarligt menad, att jag icke hade mod att bedja henne vända åter till livet för min skull. Ty för henne gällde det varken mer eller mindre. Och med förundran märkte jag, att hon kunde lämna allt vad hon älskade, emedan hon var beredd. Men på samma gång kände jag med förtvivlans styrka, att jag inte kunde mista henne. Jag kunde det icke. Och i min förtvivlan gripande efter det enda, som föll mig in, sade jag blott:

»Men Sven, kan du lämna Sven?»

Hon ryckte till som för ett dråpslag, och hon vred sina händer i förtvivlan.

»Nej, nej! Jag kan inte.»

Hon vacklade bort mot sängkammardörren och bad mig blott att få vara ensam. Jag såg henne stänga dörren efter sig, och jag satt kvar, där jag satt, och tyckte, att allt vad jag levat med henne var borta och dött, och att hon nu skulle gå ifrån oss. Jag förstod, att gjorde hon det icke, så var det icke för min skull, utan för den lilles skull med det gyllene håret och de underliga barnaögonen, hennes lilla ängel, som kommit och kedjat henne fast vid livet. Jag förstod allt detta, men det sårade mig icke. Jag fann det helt naturligt, att icke jag ensam kunde hålla henne kvar. Jag böjde mitt huvud och grät, grät för första gången över mig själv och mitt eget liv. Och jag väntade ingenting, trodde icke på något annat, än att nu skulle dagarna gå lugnt och obevekligt fram mot den stund, som måste komma, och sist skulle döden slita sönder allt, för vilket jag levat.

Hur länge jag satt där, vet jag icke. Jag vet blott, att det blev skumt omkring mig, och att jag spratt till vid att känna min hustru, som låg på knä framför mig och lutade sitt huvud mot min arm. Hon hade kommit så tyst, att jag icke hört henne, och hennes röst lät lugn, när hon sade:

»Jag vill leva för dig, Georg, för Sven och våra stora gossar.»

Jag kände hennes röst, när den blev så djup och varm, som om allt annat än hennes kärlek tystnat inom henne. Jag förstod, att hennes beslut nu var oryggligt, att hon åter tillhörde oss alla, eller ville göra det, och en varm våg av tacksamhet mot henne och hela livet strömmade igenom mig. Det dröjde länge, innan vi ändrade ställning, men när vi gjorde det, reste hon sig upp och tände alla lampor som till fest.

Så kallade hon in barnen, och de kommo alla, tysta och undrande, och vi behövde ingenting förklara för dem. Ty de hade alla förstått, var och en på sitt sätt, de hade talat med varandra, som vi stora hade talat för oss, och de visste, att mammas liv stod på spel, men att hon vågade det för att få leva för dem.

Sven kröp upp i mammas knä och smög sig intill henne. Och han fick oss alla att le genom tårarna, när han sade:

»Mamma får inte dö ifrån lille klimpen.»

Detta sista var ju ett av hans smekord i familjen, och han använde det själv utan skymt av medvetande om, att det lät löjligt. Därför kommo hans ord nästan som ett löfte om liv, och de lugnade oss.

Men när barnen gått till vila, gingo Elsa och jag med armarna om varandras liv genom rummen. Och jag såg, att hon åter tog farväl, men på annat sätt än för några timmar sedan. Dagen därpå skulle hon åka till lasarettet.

Men när jag tidigt på morgonen kom ut, satt Olof i den stora länstolen mitt emot sängkammardörren.

»Har du setat här länge?» sade jag överraskad.

»Ja», svarade gossen enstavigt.

Han hade setat där och tänkt på sin mor och på, hur allvarligt allting med ens hade blivit. För första gången slog det mig, hur stor han var, och jag tog hans hand som en jämnårings. Det ryckte till i tioåringens ansikte, men han kunde ingenting säga.

När Elsa och jag sedan sutto i droskan, var han herre över sig själv, och han steg upp på fotsteget bredvid min hustru, strök henne över kinden och sade beskyddande som åt ett barn:

»Var inte rädd mamma, det kommer nog att gå bra.»

Svante kom också fram och lille Sven blev lyft upp och pratade och jollrade. I det ögonblicket visste Elsa icke, vem av dem alla hon älskade mest. Men på vägen återkommo vi i vårt samtal oupphörligt till vår store gosse, vilken första gången talat och känt som en man.