Kitabı oku: «Nils Tufvesson och hans moder», sayfa 4
III
När Elin kom hem gick hon i stor ångest till sin far och lät honom veta, att till Möllinge kunde hon icke fara. Hellre ville hon gå ut i bygden som piga, än hon ville stanna där.
Så häftiga ord hade ingen förr hört Elin uttala, och Ola Persson blev därför betänksam. Men han upptog icke desto mindre, vad dottern sagt honom, illa, emedan Elin icke kunde uppgiva något skäl för sitt förändrade beslut. Dock sade han henne, att ingen ville tvinga henne. Med detta besked gick Elin ifrån sin far, och sedan talades ej mera härom, ej heller skrev Elin därom till Nils Tufvesson.
Han var alltså ännu hennes fästman, och med besöket på Möllinge gick det Elin, som det ofta går människor med en ond dröm. En sådan dröm kan understundom vara så förskräcklig, att den länge efteråt sätter skräck i deras blod, så att de ej våga sova ensamma, och fyller dem med en bestämd tro, att något ont förestår, vilket de ej kunna undkomma. Men emedan människor alltid önska att intala sig själva det bästa, bleknar småningom det hemska intrycket bort, och de gå åter till sina vardagstankar och känna sig lättare till sinnes, emedan maran ej längre trycker dem. Så verkade dagarna som gått, även på Elin, och med var dag önskade hon starkare, att hon skulle bliva sig själv lik, som hon förut var. Hon önskade detta, emedan hon fruktade, vad människor skulle säga, då det blev sport, att Ola Perssons dotter brutit sin trolovning utan orsak. Hon önskade det, emedan tron på, att fadern ville hava henne bort, satt kvar i hennes själ. Hon önskade så även av en annan orsak.
Djupt inom sig bar Elin på en hemlig känsla för Nils, vilken hon ej kunde bliva kvitt. Nu, när allt var över, var det, som om hennes dröm kommit tillbaka. Litet hade Nils sagt henne, och litet visste hon om honom. Om det var kärlek, hon hyste för honom, förstod hon ej, och mycket tänkte hon heller icke däröver, obekant som hon var med den makt, som binder kvinna vid man. Men Elin visste, att mot Nils ville hon gärna vara god, och att det skulle göra henne glädje, om hon kunde få se hans tungsinta ögon le. Därför kände hon, att icke allt ännu var slut. Och hon skulle önskat, att fadern än en gång velat tala med henne. Men han gick henne tyst förbi, och själv vågade Elin icke ännu en gång närma sig honom och bringa frågan på tal. Så stort kände Elin avståndet mellan honom och sig. Dessutom fruktade hon, att fadern skulle fråga henne, om hon hyste kärlek för någon annan än Nils, och då visste hon, att hon skulle stå svarslös och falla i gråt.
Elin var icke lycklig denna tid, hon smög sig fram i sina föräldrars hem, som om hon önskat att kunna gömma sig för alla. Nöjdast var hon, när hon fick vara ensam, men hon grät aldrig. I stället kom hennes dröm tillbaka, och åter tänkte hon på, att den man, efter vilken hon så länge väntat, kanske dock nu kommit i hennes väg. Vad var det hon ville göra? Vad ville hon med sitt liv? Stod hon icke i begrepp att svika allt, vad hon själv städse hållit dyrast och högst? Elin böjde sig under denna tanke och tyckte, att ingen hade gjort så mycket ont som hon. Hon hade givit en man sitt ja-ord, och dock gick hon och tänkte på att bryta det. Hon hade dragit sina föräldrar in i detta, och för hennes skull måste faderns namn gå i folkets mun och sudlas av rykten och snack. Ingen hade tvingat henne, och dock gjorde hon allt detta. Hur var allt detta möjligt? Och hur hade det kunnat bliva så?
Fylld av dessa tankar gick Elin en söndag till kyrkan och visste sig icke sin arma råd. När hon kom dit, föreföll det henne, som om alla sågo på henne, och därför vågade hon icke gå in genom den stora dörren och sätta sig i den bänk, där modern satt, utan hon gick in i kyrkan en annan väg och sökte sig en plats uppe på läktaren, där tjänstefolk och fattiga plägade sitta. »Om jag vore som en av dem», tänkte Elin. »Om jag kunde komma långt bort och finna en plats, där jag finge tjäna hos främmande. Kanhända skulle jag då kunna bliva lugn och lycklig igen, och om jag arbetade och slet mycket, skulle kanske Gud och människor kunna förlåta mig, vad jag gjort.» Som hon tänkte så, började orgeln att spela. Då slog Elin upp psalmboken. Hon glömde, var hon var, och såg ej längre på människorna, vilka sutto omkring. Ensam satt hon i kyrkan, ensam med sin Gud, och när prästen läste syndabekännelsen, föll Elin på knä, utan att minnas, att sådant icke brukades, och hon tyckte, att varje ord var talat direkt ur hennes hjärta. »Jag har givit Nils mitt ja-ord, och ingen har tvingat mig. Nu tänker jag på att bryta detta och göra honom och mina kära föräldrar så mycket ont.» Så talade Elin för sig själv, under det att prästen läste syndabekännelsens ord. Därpå reste hon sig upp och sjöng med de andra psalmen till Gud i himmelrik. Honom bad hon i sitt hjärta om förlåtelse. Sedan satt hon stilla och nedböjd och följde gudstjänsten ända till slut. Men hela tiden tänkte hon på, att Gud nog skulle förlåta henne allt det onda, hon hade gjort. Och när allt var slut, och utgångsmarschen spelades, då satt Elin kvar i sin vrå och lät alla gå ut, för att ingen skulle se henne. När hon sedan ensam tog vägen hemåt, kände hon sig lättare och friare till sinnes, än hon på länge hade gjort. Ty nu trodde hon, att Gud förlåtit henne, och att hon till sist skulle få känna sig lycklig som andra människor.
I den vecka, som nu följde, kommo Inga Persdotter och Nils Tufvesson åkande för att göra ett besök på Kvarnbo, innan bröllopet skulle stå. När Elin såg dem komma, visste hon, att nu kunde hon ej låta dem resa med ett nej från gården. Och när hon kom in och hade hälsat och satt sig ner, förstod hon icke, varför hennes fader skulle berätta dem, att hon icke ville fullfölja giftermålet och flytta till Möllinge. Det föreföll henne, som om detta varit något, vilket hon sagt och glömt, och som nu var alldeles utan betydelse. Gärna skulle hon velat avbryta fadern och säga, hur hon nu tänkte. Men hon vågade icke falla honom i talet, och när han slutat, satt hon med nedslagna ögon och undrade, hur allting nu skulle gå. Att hon verkligen skulle bli fri, trodde hon aldrig. Hon önskade det icke ens, tyckte blott, att allt vad nu sades, var en onödig pina.
Då började Inga Persdotter att tala. Hon lovade allt gott för framtiden, och hon talade vackra ord om sin son, om vilken ingen hade något ont att säga. Så talade hon om sig själv, och hur mycket hon fått lida genom andras tungor. Elin satt med nedslagna ögon och hörde på hennes ord, och allt vad Inga Persdotter sade, fann hon, var sant och rätt. Vidare tänkte Elin, att den, som talade så, ej kunde vara så dålig, som människor ville göra henne. Och när Elin nu såg henne sitta där, undrade hon, varför denna kvinna en gång kunnat ingiva henne en sådan motvilja. Hon trodde, att hon gjort Nils moder orätt, och hon led därav.
När Inga Persdotter slutat, teg Nils Tufvesson, men gav Elin en blick, som om han velat säga: »Allt vad mor där sagt, kan du lita på, som om jag sagt det själv.» Och när alla setat tysta en stund, reste sig nämndemannen upp och sade:
»Detta må Elin svara på själv. Jag vill icke tvinga henne.»
Då svarade Elin:
»Om Nils ännu vill ha mig, då jag varit så vankelmodig, skall jag bli hans hustru, när han själv vill.»
Därmed reste hon sig upp och gick fram emot honom, i det hon räckte honom sin hand. Nils reste sig då även upp och tog hennes hand samt strök henne med den lediga handen över skuldran.
»Jag trodde alltid, att det skulle så gå», sade Ola Persson. »Kvinnor strida gärna med sina egna känslor. Därför har jag tegat och låtit tiden verka.»
Därefter tog Inga Persdotter fram två släta guldringar, som hon haft inknutna i hörnet av sin näsduk, och med dem fäste Nils Tufvesson Elin som sin trolovade brud.
Så var allt fullbordat, som fullbordas skulle, och en torsdag i november stod bröllopet på Kvarnbo gård. Inga Persdotter var själv närvarande, och hon och nämndeman Ola Persson själv stodo på var sin sida närmast brudparet. När vigseln var förbi, reste Inga Persdotter samma afton hem, för att, som hon sade, någon skulle vara hemma och taga emot brudfolket.
Men bröllopet varade i dagarna tre. Ty det var ett hederligt bröllop, hållet i en burgen mans hus, och där fattades ingenting varken av traktering eller gåvor. Elin själv var varken sorgsen eller glad. Men hon var lugn som den, vilken vet, att han vill det rätta och är ense med sig själv.
Men när lördagens afton kom, och hon skulle fara bort från hemmet och visste, att hon aldrig skulle få komma åter och stanna där som förr, då greps hon av beklämning och smög sig ensam upp på sin lilla kammare, som nu i två nätter stått tom. Där var allt i oordning, emedan ingen haft tid att städa där allt sedan torsdagen, då Elin där uppe kläddes till brud. Av myrten som blivit över från krona och krans, lågo några kvistar och vissnade framför spegeln, och på bädden hade Elin glömt sin flickklänning, vilken hon utbytt mot bruddräkten. Elin tog klänningen och skulle vika ihop den för att taga den med, men som hon gjorde detta, blev hennes hjärta så fullt, att tårarna började rinna. Hon satte sig ned på trästolen vid fönstret, och hon grät så stilla och tyst, att även om någon varit inne i rummet, skulle han dock icke kunnat höra ett ljud. Ty hon försökte att bekämpa gråten, och det var sällan Elin grät. Därför kom allting så tyst. Men hela hennes kropp skälvde, som om all den smärta hon så länge burit på och icke förstått, nu äntligen fått luft. Och när hon gråtit ut, såg Elin genom fönstret, hur hösten skakade i äppelträdens kala grenar och rasslade i trädgårdens blommor och gräs, som länge sedan vissnat ner. Då vaknade hon till besinning om, att man kanske sökte bruden, och att hon måste skynda sig ned. Rädd att bli överraskad däruppe i skymningen, som redan börjat falla, tog Elin klänningen under armen och smög sig sakta utför trappan. Där nere sade hon, att hon glömt sin klänning och hämtat den. Och ingen anade, att Elin lämnat hemmet med sorg. Ej heller sade hon det till någon. Gillet fortfor med gamman länge, även sedan de unga tu hade farit.
Men lång var bruden vägen, och mycket blev icke sagt mellan de båda, som åkte. Åter pekade Nils Tufvesson med piskan och sade: »nu är vi hemma». Åter dundrade vagnen mot stenarna under den låga inkörsporten, åter kom Inga Persdotter ut på trappan och välkomnade dem. Och denna gång stängde hon sig icke inne ensam med Nils. Hon lät blott Elin gå före sig in och bytte med sonen ett par ord, som ingen skulle höra.
När Nils och Elin gått till vila i den gamla sängen i vardagsstugan och lampan var släckt, då sade Nils godnatt åt sin hustru, vände sig ifrån henne och somnade tungt. Men Elin låg länge vaken och stirrade med undrande ögon ut i mörkret.
IV
När Elin Olasdotter for som hustru till Möllinge gård, hade hon hela vägen tänkt på, att hon, vad som än månde hända, städse ville vara tålig och god. Hon bad Gud, att Han skulle hjälpa henne till detta, och hon var viss, att Han bönhört henne. Elin visste, att med tålamod övervinnes mycket ont, och hon hade redlig vilja att göra allt, vad en människa kan.
När hon levat på Möllinge en månad, började hon dock att frukta, att även den redligaste vilja ingenting skulle kunna uträtta. Från morgon till kväll arbetade hon, och aldrig gav hon någon ett ovänligt ord, hur många sådana hon än fick höra. Hon kunde icke klaga på Nils. Han var oftast god emot henne. Men hon kunde dock aldrig komma honom nära eller förstå sig på honom. Var hon ensam med sin man, teg han mest, och när han talade, var det om gården och dess skötsel, om hushållet, samt hur modern plägat ställa allt. Gick han för sig själv, eller satt han tyst inne, kom det städse något grubblande i hans ansikte, och ögonen blevo sorgsna. Men Elin kunde aldrig förstå, vad som sysselsatte honom. Först trodde hon, att Nils hade bekymmer för penningar, och denna tro bibehöll hon, ehuru Nils själv städse försäkrade motsatsen. För att få vara honom till hjälp, slog Elin ett par gånger fram något om detta. Men då svarade mannen henne så hårt och tvärt, att hon genast förstummades.
Elin märkte, att Nils i denna sak ej ville förtro sig till henne, och hon plågades därav, emedan hon icke kunde förstå, varigenom hon förverkat sin mans förtroende. Men van som hon var att skylla allting på sig själv och städse giva andra rätt, blev hon härigenom endast mera undfallande, och snart gick hon ur vägen för sin man, icke blott med ord, utan bokstavligen. Elin inbillade sig, att Nils ej kunnat förlåta henne, att hon en gång velat svika sitt ord. Aldrig skulle hon dock vågat säga sin man detta. Då skulle hon ju med detsamma hava förebrått honom, att han var hård och sagt honom, hur tillbakasatt hon kände sig själv. Icke för allt i världen skulle hon kunnat göra detta.
Men Elin fann snart, att hon icke var ensam om sin man, och hon hyste blott ännu mera medlidande med honom, därför att hon insåg, att så länge hans moder fanns där, skulle hon själv för mannen betyda intet. Det svåraste av allt, tyckte Elin, var, att svärmodern aldrig ville låta de båda makarna vara allena. Däröver grubblade Elin mycket, liksom över allt vad som hände omkring henne, och varav hon intet förstod.
Elin hade aldrig förr hört hårda ord, nu fick hon höra många. Vad hon gjorde, och var hon gick, visste hon, att svärmodern övervakade henne. När Inga Persdotter kom sin sonhustru till mötes, och hennes mun log, då visste Elin, att hon gjort något, som icke var bra. I det hela taget var det mycket, hon gjorde, vilket ej var, som det skulle. Än rörde det kreaturens skötsel, än hushållet. Med skarp, skrällande röst ropade svärmodern ut sina anmärkningar. Stygga ord lade hon till. Och Elin kunde aldrig svara. Ty då vädjade Inga Persdotter till Nils. Han nickade med bortvända ögon och gav modern rätt. Härav blev Elin rädd för allt vad hon företog sig, och hon kom att smyga sig fram i sitt eget hem, som fruktade hon städse att oförvarandes stöta mot något hårt.
Inga Persdotter och Nils hade också under denna tid mycket att säga varandra. Som länkade vid varandra med osynliga kedjor sökte de varandra vid alla tillfällen, Nils därför att han fruktade moderns misstankar, Inga Persdotter därför att misstankarna icke lämnade henne någon ro. De gingo in i stallet, eller träffade varandra i kammaren, där Inga Persdotter tagit sin bostad. Var de kommo, samtalade de viskande, och alltid stängde de dörrarna efter sig. Drivna av sina onda samveten, kunde de icke se något annat än ont hos Elin. Tyst och undfallande gick hon sin väg fram, och de båda, som voro länkade vid varandra, märkte, att hon fruktade dem. De sade varandra, att hon icke arbetade nog, och att den mat, hon gav dem, icke var som den skulle. De funno, att hemgiften icke var, sådan de tänkt sig, och de kallade det bohag, hon medfört, överflödigt och värdelöst samt önskade, att hon i stället givit dem reda penningar. Men i orten skröt Inga Persdotter vitt och brett över, vilket rikt gifte hennes son hade gjort, och vilken duglig människa hustrun var.
När de voro ensamma, var det alltid Inga Persdotter, som talade med Nils om hans hustru, och Nils fann som alltid, att vad hans moder sade var riktigt och gott. Men ehuru sonen hörde på henne och följde henne i allt, växte ändå hennes oro. Under sådana dagar gick Inga Persdotter från hemmet till sin mor, som bodde mitt emot den låga skogen på andra sidan ån. Där stannade hon en dag eller två, och när ingen väntade henne, kom hon plötsligt tillbaka. Då var hon dubbelt sluten, misstänksam och ondsint. Och de dagarna, då hon gick allena med Nils och väntade på svärmoderns återkomst, voro Elins värsta. Tigande gingo Nils och hon om varandra, tysta stego de upp, och tysta gingo de till sängs. Då fruktade Elin för allt vad hon gjorde eller sade, och det föreföll henne städse, som om hon väntade, att något skulle inträffa. Varför hon gick i sådan ängslan, förstod den stackars kvinnan aldrig. Men hon behövde all sin självbehärskning för att icke, när Nils såg det, sätta sig ned och överlämna sig åt samma hejdlösa, tysta gråt, som hon mindes från avskedet med hemmet. Nu fann Elin, att denna gråt haft en orsak, och den blev henne som en varsel om, att hon städse skulle följas av olyckan. Först när svärmodern kommit tillbaka, och hon och sonen åter börjat samråda, viska och draga sig undan henne som förut, blev Elin lugnare. Ty då blev hon mera ensam, och det var, som om hon då mindre behövt tänka på Nils. Därförutom hände ingenting, och blott hon gick ur vägen, gjorde henne ingen något. Att hon fick höra onda ord, räknade Elin icke längre. Ty hon tyckte sig kunna förstå, att Inga Persdotter hade gott om sådana till vem det vara månde. Det var blott den hemliga ångesten, som växte inom henne och stundom blev så stark, att hon tyckte sig icke längre kunna bära sitt eget liv.
En gång, när Inga Persdotter på detta sätt hade begivit sig hemifrån, utan att giva skäl och utan att tala om, att hon gick, hände det, att Elins broder Håkan Olasson oförberett kom för att göra systern ett besök. Han var den ende av syskonen, som ännu var ogift, och han kom i sällskap med en mejerska från trakten, med vilken han ämnade gifta sig. Elin hade alltid hållit mest av denne broder, emedan han var den yngste, och han å sin sida hade kommit, emedan han ville visa systern sin trolovade, innan hon skulle få höra, vad som var i görningen, genom andra.
Först när Elin fick se brodern, blev hon så glad, som om intet ont längre kunnat nå henne. Hon kände sig icke längre ensam eller övergiven. Hennes bror hade besökt henne, och när hon fick någon att tala med, skulle säkert allt bliva bättre. Elin skyndade att göra i ordning en måltid, en god och riklig måltid, sådan som huset kunde bjuda. Nils kom också hem, och emedan modern var borta, och Nils förstod, att han måste visa sig vänlig mot hustrun inför hennes släktingar, talade han vänligt vid Elin och välkomnade svågern på det bästa. Detta gjorde Elin så lycklig, att hon icke tyckte sig hava känt något liknande i hela sitt liv. Hela hennes människa lyste upp, och hon vågade bli pratsam. Hon gick mellan spisen och matbordet som en ung, lycklig husmoder och hustru, och när hon hörde brodern berätta om hemmet, tyckte hon, att alla hennes kära kommo henne närmare och alltid skulle förbliva så.
När måltiden var slutad, och de fyra sutto tysta, som man gärna gör den första stunden, sedan hungern blivit stillad, då tyckte Elin också, att av allt vad som var, och som hon så länge grubblat över, kunde hon dock intet berätta. Vad skulle hon säga? Och hur skulle hon förklara det? Skulle hon tala illa om sin man? Och skulle hon utan orsak göra sina föräldrar bedrövade? Kanske var alltsammans ingenting, och kanske var det hon, som begärde för mycket?
Då öppnades plötsligt dörren, och Inga Persdotter steg in. Ingen hade märkt, att hon kom, och knacka brukade hon icke. Hon stannade ett ögonblick i dörröppningen, och som hon stod där, märkte Elin, att Nils’ ansikte blev ett annat. Inga Persdotter stängde dörren efter sig, och när hon kom, tystnade alla. Sedan hon hälsat och satt sig, gav hon Nils en hastig blick, som hade hon velat fråga honom om något. Så såg hon sig forskande omkring, och man kunde se, att hon ville veta, vad som tilldragit sig, medan hon var borta.
»Jag är hungrig», sade hon kort till Elin. »Har du någon mat?»
Elin skyndade sig det fortaste hon kunde att ställa fram av maten, varav de andra nyss ätit. Men i sin häpenhet glömde hon en rätt, som kom att stå kvar i spisen. Därpå satte hon sig ett stycke ifrån de andra och såg på dem.
Som hon satt där, insåg hon, att vad hon nyss hoppats, endast var inbillning, och att vad hon nu såg, var verkligheten. I ett nu förstod hon detta så bittert och hårt, att smärtan i hennes bröst åter steg upp, häftigare än förr och ville kväva henne. Då glömde Elin, att hon icke var ensam, glömde, var hon var, och att de andra kunde höra och se henne. Hennes huvud sjönk ned mot hennes bröst, och med händerna kramade mot ansiktet, grät hon tyst och utan ljud, som hon alltid gjorde, när hon någon gång grät.
Under gråten hörde hon dock, att det blev så underligt stilla omkring henne. Då såg hon upp och försökte bekämpa tårarna. Som hon gjorde detta, märkte hon, hur alla betraktade henne, alla, utom Nils, vilken satt bortvänd och låtsade ingenting se.
Och hon kunde ingenting förklara, förstod ingenting själv, såg blott, att Inga Persdotters ögon lyste emot henne, och att hennes mun hånlog.
»Varför gråter Elin?» sade brodern till sist.
»Hon gråter, för att hon såg mig», svarade Inga Persdotter. »Det är den hjälp, jag har.»
Elin såg sig om, men kunde ingenting svara. Vad var dock detta alltsammans? Och vad hade hänt?
Då hörde hon brodern svara i hennes ställe:
»Om hon det gör, har hon väl sina orsaker.»
Hans röst lät skarp, när han sade detta, och han såg ond ut, som en man gör, när han vill skydda en annan, men icke kan. Elin höjde sin arm för att hejda honom, men orden voro redan utsagda, och Inga Persdotter lade undan kniv och gaffel samt steg upp.
»Jag är inte hungrig längre», sade hon.
Men som hon steg upp, kom hon närmare spisen. Då föll hennes blick på den rätt, vilken där stod, och som Elin glömt.
»Mig krusar du inte», sade hon. »Det är annan mat, du ger dina släktingar.»
Denna gång teg brodern, emedan Elin bad honom därom. Och mer blev ej talat om detta. Men samma eftermiddag reste brodern med sin trolovade hem till Kvarnbo, och han förstod intet, av vad han hade sett, mer än att systern hade det svårt, och att hjälp ej var lätt att lämna. Ej heller blevo syskonen vidare ensamma, så att Elin kunde säga sin broder något.
När de besökande på aftonen foro ut genom inkörsporten, följde Elin efter dem ut på landsvägen för att vifta farväl. Där stod hon stilla och såg vagnen försvinna i skymningen. När hon vände åter, mötte hon Inga Persdotter, som bar en lykta och var på väg till stallet. Efter henne gick Nils, och från trappan såg Elin hur mörkret i stalldörren uppslukade lyktskenet, så att endast en liten strimma ljus blev kvar. Den föll genom en springa ut över snön, och den tunga dörren var stängd.
