Kitabı oku: «Nils Tufvesson och hans moder», sayfa 5

V

Från denna dag hatade Inga Persdotter sin svärdotter, och hon dolde det icke, ej heller skröt hon längre med det rika giftet. Nu fann hon endast fel och lyten, och hennes hat låg i öppen dag, för vem som ville höra och se.

Elin visste sig ingen annan råd, än att gå ur vägen. Med Nils vågade hon ej tala, och hon visste också, att det ej skulle lönat sig.

Men dagen efter, att brodern hade besökt Elin, satt svärmodern vid kvällsbordet länge tyst, som om hon ruvat över något.

»Det är bäst, att jag går härifrån», sade hon till sist.

Och Elin förstod, att hon talade till Nils, fastän hon betraktade henne. Hon förstod också, att vad Inga Persdotter nu sade, visste Nils förut, och att alltsammans var mellan dem båda på förhand avtalat mot henne själv.

»Det är bäst jag går», fortfor den onda kvinnan, »ty här kan jag ej bliva. Du Elin, gör mig till skam för andra, och du gråter, så fort du får se mig. Skriv till din far, att han ger mig mina femtonhundra kronor, som jag skall ha. Då är du och Nils kvitt ifrån mig, och då behöver du Elin inte se snett på, att jag stör dig eller äter din mat.»

Nils försökte dock denna gång medla och bad modern stanna. Åter tyckte Elin, att det lät, som om även detta var på förhand avtalat, till hennes skada. Hon greps av en hemsk, stum ångest, och i ett slags förtvivlat hopp, att hon på så sätt skulle böja Nils’ hjärta till sig, fogade hon sig och bad Inga Persdotter stanna liksom han. Tillika sade Elin, att hon nog trodde, fadern skulle utbetala pengarna, som han en gång lovat.

Då skrattade Inga Persdotter högt.

»Du vill ändock ha mig bort», sade hon.

Och nästa morgon tog hon en del kläder med sig och flyttade över till Karna Andersdotter, sin moder.

Elin visste icke, om hon skulle vara ledsen eller glad över detta. Väl kände hon en lättnad över att Inga Persdotter icke längre fanns i hemmet. Men därför kom hon dock icke sin man närmare. Ty sedan modern flyttat hemifrån, blev Nils svårare mot hustrun. Han talade ont och hårt till henne, och han fann nöje i att se henne gråta. Då svor han högt och sade, att modern haft rätt.

»Gjorde jag rätt», sade han, och höll sin knutna hand emot hustrun, »läte jag dig gå eller flyttade själv efter.»

Han anklagade Elin att hava tvingat Inga flytta hemifrån.

»Det är ju för din skull hon inte kan vara här», skrek han.

Och Elin vågade icke svara honom, gick blott tyst undan och lät Nils rasa ut.

Under denna tid började Nils även att vårdslösa sin gård, och Elin kunde tydligt se, att det var något han grubblade över, och för vilket han icke kunde finna frid. En gång bad hon honom att betro henne, vad han tänkte på. Men då svor han till och gick ut. Strax efteråt hörde Elin honom spänna hästen för kärran och åka bort. Först följande dag kom han åter.

När Nils då kom, var Inga Persdotter med honom, och sådan hon då var, hade Elin ännu aldrig sett Inga. Hon hälsade icke, när hon kom, utan gick förbi sonhustrun rätt in i köket. Där började hon snoka omkring, som ville hon se efter, att ingenting blivit bortstulet. Från köket gick hon ut i visthusboden och från boden ned i källaren. En stund senare hörde Elin henne vända på kistorna uppe på vinden.

Av allt detta, vilket dag efter dag hopade sig, blev Elin så rädd, att hon ej kunde säga eller företaga sig något, utan att samtidigt fruktan kom över henne:

»Har jag gjort något, så att de åter kunna finna sak med mig? Vad skall nu ske?»

Till en vrå i köket smög hon sig undan. Där satte hon sig ned och grät, och där fann henne också Inga Persdotter.

Hon gick fram emot sonhustrun, lyfte undan hennes händer, som denna pressat mot ansiktet, och sade:

»Sitter du här nu igen och gråter, för att du inte kan bli mig kvitt?»

Och när Elin ingenting kunde svara, fortfor hon:

»Du blir mig aldrig kvitt. Tro inte det. Jag kommer igen, var dag jag kan, och ser, hur du ställer det.»

»Jag har ju inte bett er gå», sade Elin. »Ni ville det ju själv.»

Då gick Inga Persdotter till förstugudörren, öppnade den på vid gavel och ropade på Nils, att han skulle komma. Men till Elins stora förvåning svarade Nils ute från stallet:

»Jag vill inte. Låt mig vara och blanda mig inte opp i ert.»

För andra gången vände sig Inga Persdotter mot Elin. Men denna gång sade hon intet, hon endast betraktade den unga kvinnan med en blick, så att Elin tänkte: »Hon vill mörda mig. Gud i himmelen, hon vill mörda mig!» Och i sin förskräckelse sträckte hon båda händerna mot svärmodern och sade:

»Vad vill I mig? Vad har jag gjort?»

Då vände sig Inga Persdotter om och gick utan att svara in i kammaren. När hon kom på tröskeln, vände hon sig tillbaka, och hon hade icke längre herravälde ens över sin kropp. Ty hon darrade som i feber, och hennes fingrar knöto sig som i kramp:

»Gå och lägg dig», sade hon. »Det är sent. Och jag blir här i natt.»

Elin vågade icke motsäga henne, utan klädde darrande av sig och kröp ned under täcket. Hon kände det, som om hennes vilja blivit lam, och om det också gällt hennes liv, skulle hon ej ens vågat ropa på hjälp. Hon frös, där hon låg, så att hennes lemmar skälvde, och hon undrade, om någon människa på jorden lidit som hon. Med varje nerv spänd till det yttersta låg hon stilla och lyssnade efter ljud, och hon tänkte på, om hon skulle smyga sig upp och kläda sig samt sedan gå bort i den mörka natten, lika gott vart. Hon undrade på Nils, som inte kom, och det enda hopp, hon hyste, var, att han icke kunde vara så ond som modern.

Då hörde hon ett lås, som knarrade. Men det var icke förstugudörren, det var dörren till kammaren, som gick upp. Inga Persdotter stod på tröskeln, och hennes ögon sökte sonhustrun. Hon var halvklädd, och i handen höll hon något, som Elin icke kunde se, vad det var.

»Varför gråter du alltid, när du ser mig?» sade Inga Persdotter.

»Kära, söta, det gör jag inte», sade Elin. »Jag ska aldrig göra det …»

Hon vågade ej ligga stilla, utan sprang upp i blotta linnet och stannade mitt på golvet.

»Ljuger du också?» fortfor Inga Persdotter. »Jag skall ge dig för att ljuga, så du har något att gråta för åtminstone.»

Elin visste, att hon var ung och stark, och att hon med ett slag kunde fälla sin plågoande till jorden. Men hon varken ville eller kunde, hon höll blott händerna för ansiktet och vände sig bort. Då kände hon ett hårt slag mot sin rygg. Hon sjönk ned på knä. »Jesus, förbarma Dig över mig», ropade hon utom sig. Så hörde hon, att dörren öppnades, och att Nils kom in. Hon hörde Inga Persdotter utfara i en ström av onda ord och förbannelser, och hon hörde henne befalla Nils att slå sin hustru. Det blev tyst en stund, och ännu låg Elin där nedböjd. Aldrig trodde hon, att Nils i detta skulle lyda sin mor. Men plötsligt hörde Elin mannen uppgiva ett ljud, som kunde varit en suck, men lät som ett rytande. Därpå slog han sin hustru med knutna nävar, och han såg ej efter, var slagen föllo. De träffade henne överallt, och samlande sina sista krafter reste sig Elin upp och störtade ut. Hon visste icke, vart hon gick. Hon visste blott, att det hastigt blev kallt och mörkt omkring henne, och att ingen slog henne längre.

Men inne i vardagsstugan stodo Nils Tufvesson och hans moder mitt emot varandra. Ingen av dem sade något i början. Men bådas bröst flämtade, som om de utfört ett tungt arbete. Inga Persdotter hämtade sig först.

»Jag ville se dig slå henne», sade hon. »Jag ville se, att du kunde det, och att du ville.»

Men Nils blygdes över, vad han gjort, och han vågade ej möta sin moders blick. Hennes vilda jubel kunde han varken förstå eller dela. Därför blev han rädd.

»Det är bäst att se till, att hon inte gör sig något illa», sade Nils och ville gå ut efter Elin.

Men Inga Persdotter höll honom tillbaka. Själv blygdes Nils över, att han slagit sin hustru utan orsak och skulle helst önskat detta ogjort.

»Det är inte så väl», sade hon kallt. »Vänta du, jag går först.»

Elin hade kommit ut ur den smala gången, som ledde förbi muren till bakugnen ned i källaren. Där stod hon nu i mörkret och skalv av fruktan och köld. Svedan av slagen märkte hon ej, men hon tänkte på, att hon aldrig blivit misshandlad eller slagen förr, och hon ömkade sig själv, som måst lida sådant. Hon hörde de andra sakta ropa sitt namn, liksom fruktade de, att någon kunde höra deras rop. Men hon rörde sig ej ur stället och svarade ej heller. Hon tänkte, att de kanske ej skulle finna henne. Då kunde hon måhända finna vägen ut och få gå bort från alltsammans. Alltid fanns det väl någon barmhärtig människa, som lånade henne hus till dager.

Så stod Elin, till dess att strålen av ett ljus träffade hennes ansikte.

»Jaså, här står du», sade Inga Persdotter. »Vänta du, jag ska nog laga, så jag får dig hän.»

Utan att säga ett ord, följde Elin sina plågare in. Som hon nu såg dem, tyckte hon, att de båda sågo ut, som om de fruktat henne, vilken de hade i sitt våld. Detta skrämde Elin mera, än allt vad som förut skett. Ty därigenom kom hon för första gången att ana, att det fanns något, som band de båda samman, vilket hon icke borde veta. Och när de åter började slå henne, tyckte Elin, att de slogo för att hindra henne att se och för att hindra sig själva att tala eller tänka.

Gud hjälpe alla människor, när nöden kommer! Men den förtvivlan, som Elin då kände, går över, vad vanliga dödliga känt. Hon drog sig undan slagen i sin bädd, och hon var glad, när det blev tyst omkring henne, och hon var ensam.

VI

När solen gick upp över nästa dags morgon, undrade Nils först, om han drömt. Och när han mötte Elins undrande och rädda blick, blev han skrämd, som han aldrig i sitt liv varit. Han förstod, att han nu måste handla ensam, och han gick fram till hustrun och försökte för första gången att vänligt tala henne till.

»Var är hon …?» sade Elin enstavigt. Hon kunde ej förmå sig att kalla Inga Persdotter vid något annat namn.

»Menar du mor?»

»Det vet du nog.»

»Mor har gått hem till sitt», sade Nils.

»Det tänker jag också göra», genmälde Elin.

Då började Nils bedja henne, att hon ej skulle göra honom olycklig. Och fastän Elin ej förstod, vad dessa ord inneburo, fattade hon dock, att hennes man var i nöd, och att han behövde hennes förlåtelse.

Dock sade Elin:

»Om detta händer en gång till, då går jag till far och säger honom alltsammans.»

Då lovade henne Nils, att sådant ej skulle ske än en gång. Så underlig var hans blick och så ödmjukt hela hans sätt, att Elin gav honom sin förlåtelse. Men något löfte för framtiden gav hon honom icke.

Elin förstod icke själv, varifrån hon tog den kraft, som behövdes för att denna gång vara så bestämd. Hon visste blott, att så länge hon var ensam med Nils, behövde hon ej frukta honom.

Nils å sin sida gick till sina sysslor, undrande över, att allt hade avlupit så lätt. Men mest undrade han över, att han någonsin låtit förmå sig att misshandla Elin.

När han begärde henne till äkta, hade han gjort detta, emedan han tyckte sig behöva en hustrus råd och hjälp, och han hade aldrig tänkt så långt framåt, att han kunnat ana sig till, vad som nu dagligen hände inför hans ögon. Över detta, att modern och hustrun ej skulle kunna enas under samma tak, hade han över huvud aldrig tänkt. Det hade endast förefallit honom, som om allt skulle bli bra, ifall han blott finge en hustru. Ej blott skammen skulle då bliva lyftad från hans skuldror, utan allt skulle bliva annorlunda. Hur visste han icke. När modern tog hans ed, anade han för första gången, att allt som var ont och tungt efter giftermålet skulle bli värre och icke bättre. Men den tanken hade han skjutit undan, som människan gärna gör med sådant, vilket hon helst vill glömma. Då tyckte han, att modern stod honom i vägen, och han erfor motvilja mot Inga, därför att hon ej lät honom vara man. För sin hustru hade han aldrig känt någon kärlek, men ju mer han fick lida för hennes skull, ju mer blev han henne gramse. Vad rörde hon honom? Varför hade hon kommit i hans hus? Varför skulle hon gå där ständigt och se på honom med sina tåliga ögon, vilka tycktes se och veta, vad ingen vetat förut, och ingen skulle få veta?

När Nils gick ifrån sin hustru, tog han av gammal vana vägen ned åt stallet. Där stodo hästarna och tuggade hö, och Nils stannade därinne och betraktade dem. Vad hade han där att göra? Varför stod han där? Det var vinter, julen var förbi, och då är lantmannens möda ringa. Nils satte sig på en låg träbänk, som plägade begagnas, när hästarna skulle skos, och ett ögonblick föll det honom in att se efter, om ej någon hästsko satt lös och behövde slås fast bättre. Men han saknade lust att företaga sig något, och därför blev han sittande.

Nils tankar gingo åter till det ämne, som för beständigt satt sig fast i hans hjärna likt ett hjul, vilket utan ändamål snurrar på samma punkt. Han såg Elin nedböjd framför sig, och han tyckte sig ännu kunna känna i sina händer, hur hårt han slog henne. Varför hade han gjort så? Därför att modern hade bett honom. Varför hade han sedan bett hustrun om förlåtelse? Därför att han ej vågade annat. Han hade ingenting menat därmed. Han visste, att tordes han, skulle han vända tillbaka och slå henne igen, därför att ingenting annat skaffade honom lisa i den vånda, på vilken han bar. Nils knöt sina händer och bet ihop tänderna. Aldrig tyckte han, att en människa varit i värre pina än han. Det kunde ej vara svårare i helvetet. Att skammen nu skulle kunna gå ifrån honom, därpå tänkte han ej längre. Det var länge, länge sedan, han hoppats något sådant. Nils tyckte sig hava glömt, att en sådan tid över huvud någonsin funnits till. Han var fördömd, fördömd, född till det onda.

Utan att veta klart, vad han ville eller ämnade göra, spände Nils en häst för kärran, och utan att ens giva sig tid att taga på sig helgdagsrocken, åkte han ut på landsvägen. När han for, märkte han, att Elin stod i fönstret och såg efter honom. Alltid såg hon också på honom, alltid följde honom hennes ögon, var han gick och stod. Nils svor högt och smällde med piskan. Nu skulle hon sitta hemma och gråta och vara rädd, en dag skulle hon förstå allt och anklaga honom. Varför hade hon också kommit upp i allt detta? Hon hade intet ont gjort. Hon kunde ha blivit gift med någon annan. Då hade allt varit gott, och vad som nu skett ogjort.

Varför kunde det ej göras om? tänkte Nils Tufvesson. Varför kan det, som en gång skett, aldrig göras om?

Plötsligt kom Nils att tänka på, om någon kunnat höra hustruns rop efter hjälp. Vid denna tanke blev han stum av förskräckelse. I nästa ögonblick tänkte han: »hon ropade ju aldrig på hjälp. Det är jag, som har glömt. Hon ropade ju aldrig.» Nils ansträngde sitt minne för att komma ihåg detta. Men han kunde ingenting erinra sig redigt. Hans minne var tomt.

Då stannade hästen av sig själv vid vägen, och Nils Tufvesson rycktes upp ur sina tankar. Han höll stilla inför en liten byggnad, som låg tätt invid stora landsvägen. Där bodde en granne till honom, och Nils steg av och gick in, som om han trott, att han där kunnat få svar på sina frågor.

Där inne satt Anders Ohlsson, grannen, och lagade träskor. Hustrun satt i vävstolen, och vävskeden gick slamrande fram och åter. När Nils Tufvesson trädde in, stannade de i sitt arbete, och båda lade märke till, att Nils såg förströdd och underlig ut.

»Du är ute och åker i dag», sade Anders Ohlsson.

»Jag är så», sade Nils, hälsade på båda och satte sig.

»Har du tid med det, du, som är nygift karl?» sade Anders Ohlsson och plirade med ögonen.

Han var en kortvuxen, skallig man med krokig näsa och buskiga ögonbryn, under vilka ögonen ofta logo.

Nils vred sig på stolen och fann intet att svara.

»Varför tala de också just om Elin?» tänkte han.

»Ska du fara långväga?» fortfor grannen.

»Ja», svarade Nils, utan att tänka på, vad han sade. »Jag har väl ett par mil att åka eller så.»

»Då är det bäst, vi tar fram en sup åt dig, efter du tittat in», sade Anders Ohlsson, som själv gärna såg, att flaskan kom fram.

»En sup», tänkte Nils. »Något starkt! Att jag inte tänkt på det förr.»

Han drack eljest aldrig, men han blev sittande hos grannen i fulla två timmar. Under denna tid sjönk brännvinet djupt i flaskan, och Nils drack det mesta.

Till sist satte Anders Ohlsson korken i flaskan och sade:

»Nej, Nils, nu får du inte mer. Annars kommer du full hem till gumman. Då blir ni osams. Och det passar inte nygift folk.»

»Tror du, jag är rädd för Elin», for Nils upp och blev plötsligt bister. Brännvinet hade stigit honom åt huvudet. Hans kinder voro röda och ögonen fuktiga.

»Jag ska visa dig, att jag inte är rädd för henne. Kom med hem, ska du få se, hur jag gör med henne. Och där ska du få mer.»

Anders Ohlsson hade nog lust att offra dagen på ett litet kalas. Men hustrun satt i vävstolen och hörde honom. Därför svarade han:

»En annan dag, Nils. Inte i dag.»

Då blev Nils mitt under ruset rädd, att han kanske sagt för mycket. Därför stämde han ned tonen och blev ödmjuk och rädd. Skyggt och sakta frågade han:

»Du tror väl inte, att jag gör Elin något ont?»

»Tycker nå’n det», sade Anders Ohlsson, helt förvånad.

Men emedan han också hade druckit, tillade han, vad han eljest aldrig skulle ha sagt:

»Nu när mor din är borta, är det nog ingen, som gör henne något.»

Nils famlade i ruset efter svar, men fann intet. Han tog ett hastigt farväl, raglade ut och kom upp i kärran.

Hans första tanke var, att han borde fara hem till Elin, för att se om hon grät. Men han kunde icke se henne, han kunde icke vända åter till sitt eget hem. Han vågade icke. Det var, som om han trott, att hustrun under tiden fått veta hela hans rysliga hemlighet. Nils fruktade att möta Elin, också därför, att han var rädd, att nu när han druckit, skulle han slå henne igen. Därför lät han hästen löpa, och vägen gick över bron, som leder över ån fram genom byn och ut på slätten, där den låga tallskogen växer mörk på högra sidan om vägen.

Där for Nils fram, och han såg varken till höger eller vänster, hälsade icke på dem han mötte, var över huvud så långt nere i sina egna tankar, att han glömt, var han var, ända till dess att hästen åter av gammal vana stannade. Då såg Nils, att han var vid sin mormoders gård, där Inga Persdotter bodde.

Han tyckte att hans huvud blev mera klart, och att han visste, vad han ville.

Huset låg helt nära landsvägen och utgjordes av två lägenheter, vilka voro byggda samman i en lång låg envånings länga. De båda hushållen, som bodde här, hade var sin täppa, vilken gick ända fram till landsvägen, och staketet, som skilde täpporna åt, gick upp emot byggnaden och tjänstgjorde som ett slags råmärke.

I den ena av dessa byggnadshalvor bodde Karna Andersdotter. Hon var mellan sjuttio och åttio år och alldeles döv. Hennes ansikte var litet och hopskrynklat som ett gammalt gulnat papper, nött och fårat, så att rynkorna sträckte sig ända upp till det gråvita håret, vilket i oordnade testar trängde sig fram under den rutiga huvudduk, hon städse bar. I alla dessa rynkor lågo ögonen som begravna, men när de någon gång vågade sig fram, blickade de oroligt och styggt omkring samt dolde sig hastigt, på samma gång den tandlösa munnen knep sig samman.

Detta var Inga Persdotters moder, och hos henne bodde hon nu, när hon fattat det trotsiga beslutet att flytta bort från sonen för att låta honom umbära sig.

Nils band hästen vid staketet och gick in. Vid modern skulle han tala nu, när han visste, vad han ville säga henne. Utan att hälsa på någon satte han sig därinne, och när han såg på modern, tyckte han, att hon såg förgrämd ut och var eländig som han.

»Är du ensam?» sade Inga Persdotter. »Eller har du nötet med dig?»

Nils svarade ej på detta, han knäppte endast upp tröjan, som om den bränt honom, och gav sig till att se stint på modern. Han tänkte vid sig själv, att han skulle aldrig vågat göra så, om han ej hade druckit, och inom sig prisade han brännvinet.

»Varför har du ställt det för mig, så som du har gjort?» sade Nils till sist.

»Jag?» gav Inga Persdotter till svar. »Vad har jag gjort?»

»Du tog mig, när jag var pojke», fortfor Nils, »och sedan är det inte en hederlig människa, som inte skyr mitt hus. Det har du gjort, och du har förvänt synen på mig, så att jag inte mera vet ut eller in. Jag är tvungen att komma tillbaks till dig, antingen jag vill eller inte. En gång få människor veta detta, och då går jag i fängelset. Jag kunde ha fått sitta och vänta på det, tills eländet hade kommit. Då hade jag åtminstone haft dig, jag hade fått sova om nätterna, äta om dagarna och leva i ro, till dess att den onda dagen kom, och skammen blev uppenbar. Kanske hade den heller aldrig kommit. Du hade väl dött en dag, då hade jag varit fri. Och ingen hade behövt veta något. Men i stället skaffade du mig ett gifte. Hade jag någonsin bett dig om det? Varför gjorde du så?»

Aldrig hade Inga Persdotter sett sin son sådan, eller hört honom tala så.

»Du har druckit», sade hon kort.

»Ja», genmälde Nils och såg skadeglatt på modern, »jag har så gjort, men därför kan jag också tala. Det finns somliga, som behöver dricka för att få tankarna klara, och jag är visst av den sorten. Kan du svara mig, på det jag frågar om nu? Varför ska jag för din skull dras med en hustru, som ingen hustru är?»

»Jag ville det», sade Inga Persdotter. »Och det skulle väl så vara.»

»Du intalade mig», fortfor Nils, och ådrorna på hans hals svällde, »att om jag fick en hustru i huset, skulle allt bli gott, och ingen skulle längre tala något om oss. Du gjorde det, därför att du var rädd och tänkte på länsman. Du var så rädd, att du inte visste, vad du gjorde. Ser du inte, att just nu kommer länsman, just nu när du trodde, du hade gjort det så bra? Jag går ensam med Elin och är rädd för dig. Jag går ensam med dig och är rädd för henne. Du stänger dig inne med mig, och du narrar mig att slå henne. Hur länge tror du, hon skall komma att gå som min piga? Hon är ju det. Det var du, som ville ha henne till piga. Men hon går en dag ner till sin släkt, och då falla alla över mig, jag, som inte vet, hur någonting tillgått, och som ingenting gjort.»

Det brann ljus i det låga rummet. Ty ute föll redan skymningen, och i det svaga ljusskenet lutade Inga Persdotter sitt huvud fram emot Nils, hörde varje hans ord, visste, att han talade sant, och förstod blott icke, hur hon någonsin kunnat tänka sig, att vad som nu kom allt närmare, någonsin skulle kunnat undvikas.

Ett stycke ifrån dem satt den hoptorkade lilla gumman, nedsjunken som vanligt. Hennes ögon hade krupit fram ur skrynklorna, och hennes tandlösa mun rörde sig, som om hon tuggat. Ingen kunde säga, om hon satt i sina egna tankar, eller om hon hörde mer, än hon själv ville kännas vid.

»Det är djävulen, som driver sitt spel med oss», sade Inga Persdotter.

»Det är nog det», sade Nils, »men då har han drivit det bra. Ty det, som vi sökte för att komma undan, det har han vänt så, att det snärjer oss mer och mer.»

Då lyste Inga Persdotters ansikte upp, och hennes ögon slöto sig under de tunga ögonlocken.

Ingens ögon kunde som hennes lysa av glädje över det, som var ont och bringade andra skada.

»Elin har inte fribrev på att få leva», sade hon lågt.

När hon såg sonens plötsliga förfäran, teg hon en stund och log åt sina egna tankars styrka eller åt hans svaghet. Så fortfor hon med samma låga stämma:

»Kunde vi ställa det så, att Elin komme bort, och folk trodde, att det skett av våda, eller att hon gjort det själv, då vore vi fria, och vad hon fört med sig i boet, vore ditt.»

Då reste sig Nils upp och var vit av skräck.

»Dit får du mig aldrig», sade han.

Därmed rev han till sig sin mössa och gick ut. Därute löste han hästen, vände om och körde i rasande fart från gården, där modern bodde, och hem till sitt.

Inga Persdotter satt länge i tankar. Men vid sonens ord fäste hon ingen vikt. Ty hon visste, att han behövde vänja sig vid en tanke, innan han vågade utföra den. Därför lät hon honom fara, dit han for, och tänkte, att den dag skulle komma, då hon åter hade honom i sin makt som alltid.

I stället vände hon sig nu till den gamla, ty en misstanke hade vaknat inom henne, att denna hade hört något eller åtminstone anat och förstått.

»Vad tänker I på, mor?» skrek hon i örat på den gamla.

Karna Andersdotter satt, som hon setat, men ögonen hade liksom försvunnit.

»Jag hör ju inte», sade hon enstavigt.

»Det är också bäst för er», sade Inga Persdotter och höll sin knutna hand för moderns ögon.

Den gamla hörde henne icke och såg ej heller. Och därav visste Inga Persdotter, vad hon skulle tro.

Men Nils åkte som en ursinnig landsvägen fram och lät piskan vina över hästens länd. När han kom fram till bron, saktade han dock farten.

»Elin sitter förstås hemma och väntar», mumlade han. »Jag har inte en vrå, där jag kan få vara ensam.»

Nils tänkte på Elins ögon, som skulle se på honom och fråga, och han vred sig vid tanken på, vad modern hade sagt. Han var rädd, att hans onda tankar skulle lysa fram ur hans ögon och ur hans ansikte. Därför lät Nils nu hästen gå i gående, och när han spänt ifrån och fodrat kreaturen, gick han länge i stallet och väntade på, att Elin därinne skulle släcka ljuset. Först när han sett ljuset slockna, gick Nils in och klädde av sig i mörkret för att slippa tala och för att slippa se.