Kitabı oku: «Elsa», sayfa 12

XXIV

En vacker vårmorgon ställer den menskliga tillvaran under gynsammare belysning än den sena qvälltimmen, då sinnet är uttröttadt af dagens äflan. Sådan verkan tycktes åtminstone den tidiga morgonstunden öfva på Anders Barberare, medan han vandrade ned åt staden.

Om grefvinnan hade ett godt hjerta, hade han tänkt, skulle hon nog söka hjelpa Elsa och derigenom godtgöra de olyckor hennes man orsakat genom sin gåfva, allra helst som han kunde bevisa henne, att Elsa var oskyldig. Han hade derför skyndat att kläda sig, för att så fort som möjligt söka grefvinnans beskydd. Det var ju blott en dag qvar att verka på —

– Så förnäm kunde inte sjelfva drottningen se ut – tänkte han, då han en stund senare infördes af Bertil Hofmästare i grefvinnans rum och såg henne, lång och majestätisk komma sig till mötes. – Aldrig förr hade han känt sig så underlig till mods. Hans bugning för den gamla svartklädda damen var derför allt annat än sirlig. Men hon hade icke ens ett leende för hans tafatthet. Ingen min ändrade sig i hennes stela anlete, när hon tilltalade honom. Rösten lät dock ovanligt mild och vänlig.

– Du tarfvar någon hjelp, kan jag förstå? – sade hon, när han uppgaf sitt namn och yrke. – Du vill börja din vandring i främmande land?

– Ers nåd! – stammade Anders, förlägen hur han skulle börja sin berättelse.

– Eller kan hända du är en frimästare! – återtog hon, när hon märkte hans förvirring – som arbetar utom yrkena, och du vill här utprångla dina falska varor?.. Det kunde jag ej tro, när jag såg ditt unga anlete. Men om så är, har du här ingenting att vänta, ty det heter i ordspråksboken: “En god mästare gör ett ting rätt, men den en klåpare leger, honom varder det förderfvadt”.

Hon vinkade åt honom att aflägsna sig. Men Anders dröjde. Han framtog ringen, som han vände på alla sidor, och gick derefter med säkra steg rätt inpå henne.

Innan hon hunnit hemta sig från sin förvåning, hade han öfvervunnit den svåraste delen af sin berättelse, som var inledningen, och i stället för att afbryta honom tycktes hon för hvarje ord varda allt mer intresserad.

När han slutat, gaf han henne ringen. Hon fattade vänligt hans hand.

– Det var ärligt gjordt af dig, min vän, – sade hon – och jag skall icke spara på hittelönen!

– Ack, om Ers nåd kunde lägga ett godt ord för Elsa!

– Du håller då mycket af denna flicka?

– Skulle jag inte det, Ers nåd, då hon lider så oskyldigt?

– Men man har sagt mig, att hon skall vara både dålig och elak?

– Ack, Ers nåd. Elsa är den bästa flicka jag känner. – Han riktade härvid sina trofasta ögon mot grefvinnan. – Ja, det är då visst och sant, att Elsa är en både god och hederlig jänta. Hvad de andra sagt om henne är endast sagt af afundsjuka och förtal, ty hon har, förstås, alltid hållit sig för god, att löpa omkring med dem i vakstugorna. Derför kallade de henne ock för förnäma Elsa eller fina Elsa, förstås.

Medan han talade, hade grefvinnan stått med blicken mot höjden, liksom försjunken i bön. När han slutade, utbrast hon andäktigt:

– Min Gud, jag tackar dig, för det du förgätit min synd, för din stora nåds skull!

Hon lofvade Anders, att hon skulle söka att på allt sätt hjelpa Elsa. Hennes ifver och de frågor, hon gjorde, förvånade honom nästan. Så mycken godhet hade han icke väntat sig, och han var derför mycket glad till sinnes, när han lemnade henne. Det borde vara en lätt sak för en så mäktig dam, som grefvinnan, att hjelpa Elsa, om hon verkligen ville det. Blott det komme till en ny ransakning, skulle de två farligaste bevisen, ringen och murgenombrytningen förklaras till Elsas fördel, och dermed vore ju saken vunnen.

Men följande dag hörde han ingenting af, och mäster Hvittlock, som han frågade, bad honom endast läsa på stadshusporten, der exekutionen redan var utsatt till dagen derpå.

Denna dag var han tidigt uppe och han var ej den ende, som var det. De mörka, långsträckta molnen i öster hade knappt kantats af den tidiga morgonens violetta färgbrytningar, då öfver allt, i gator och gränder, större och mindre, sorlande menniskohopar rörde sig i girig väntan på det ohyggliga skådespel, som denna dag skulle komma till uppförande. Allt efter som molnen ljusnade i öster, vordo hoparne tätare, bredde de mera ut sig, tills de slutligen, när den glänsande solskifvan majestätiskt höjde sig öfver sin bädd af guld och purpur, alldeles fylde den öppna platsen framemot stadshuset och den trånga gatan mellan qvarnbron och slussen.

Från hörnhuset vid qvarnströmmen var en god öfversigt af detta oroliga och mångskiftande haf af fjädrade hattar, skinnbrämade taftshufvor, för att icke tala om karpuser och simpla bindmössor, som rörde sig nedan för. Från taket ned till gallerverket framför bottenvåningens fönster var också hvarje fotsbredt rum upptaget.

Öfverst på trappan stod en kavaljer i långrock, med höga spetsmanschetter och finlockig peruk. Han stödde sig vårdslöst mot sin moderna käpp af bresiljeträd, medan han då och då upptog en liten silfverspegel ur fickan och granskade spetskråset och de nästan försvinnande små mustascherna. Bredvid honom satt en stor qvinna i blå bindmössa och röd stickad kjortel, sysselsatt med att förse sig för dagens stundande mödor ur ett väldigt matknyte.

Då och då såg hon med afundsam min upp till den förnäma damen i fönstret ofvan henne. Hade hon kunnat läsa, hvad denna dam tänkte, skulle hon dock troligen icke för mycket i verlden velat vara i hennes ställe.

Grefvinnan Schlangenfeld, ty det var hon, hade på sista tiden allt djupare fått tömma lidandets bägare. Allt vissare, som hon blifvit, om att Elsa verkligen var hennes dotter, hade hon sett sig maktlös när det gälde att rädda henne.

Icke nog med att hon fåfängt sökt företräde hos drottningen, för att utverka hennes förbön. Hon hade icke glömt den ringa tacksamhet, grefvinnan visat för hennes godhet och öfverseende, då hon var hoffröken. Äfven hos sina fränder hade hon ingenting kunnat uträtta. Deras vidskepelse hade varit starkare än deras slägtkärlek. Hon ville gerna offra hela sin förmögenhet för Elsas frihet, men tiden var ute och hjelpen icke lätt att finna. Nu ville hon åt minstone en gång se sin dotter, som hon icke sett på så länge, bruste än hennes hjerta dervid.

Den förnäme kavaljeren hade riktat sina blickar upp till hennes fönster. Dessa mörka uttrycksfulla ögon, denna höga, hvita panna, öfver hvilken sorgen och lidandet tycktes hafva för alltid tryckt sin stämpel, kunde icke annat än tilldraga sig äfven den ytligaste menniskokännares uppmärksamhet. Och hvilken ängslan, hvilken oro uttryckte icke dessa ädla drag! Vid minsta rörelse i folkhopen nedan för bleknade de, handen grep konvulsiviskt om fönsterbågen, medan ögonen med feberaktig skärpa stirrade åt det håll, derifrån tåget väntades komma.

– Monsieur kan må hända säga mig, hvem den damen är? – frågade qvartermästaren, hvilken armbågat sig fram till trappan, i det han slog kavaljeren förtroligt på axeln. – Jag trodde mig rätt väl känna alla damer af condition här i residenset. – Här harklade han och tog på sig sin vigtigaste min. – Hm!.. men denna damen är mig i sanning obekant.

Kavaljeren hade vid första ordet lagt handen på värjfästet, men qvartermästarens lappade uniformsrock och trasiga filthatt bildade i sjelfva verket en så löjlig motsats till den förnäma hållning, han sökte antaga, att kavaljeren började skratta.

– Nej, min gode man – svarade han – ma foi, om jag känner den damen, fast jag som ni är rätt curieux att veta, hvem hon är.

– Och visste han det ock – hördes strax bredvid mäster Fibigers basstämma – kan du lita på, käre bror, att han vore för förnäm att säga dig det. Men maka åt sig nu, mor Kerstin – fortfor han och trängde sig närmare – här ha' vi alla lika rätt till diskvattnet, kan tänka!

Nu hördes höga rop upp ifrån backen, blandade med trumhvirflar. Det var den gamle slottsfogden Hircinus, som uppmanade menigheten att hålla sig lugn och ställa sig höga öfverhetens bud och befallningar till efterrättelse.

– Nu får hon sin sista förmaning, – sade mor Kerstin andäktigt, – ja, Gud vare hennes arma själ nådig. Aldrig trodde jag väl, att den flickungen skulle ha' så mycket ondt i kroppen på sig, men envis och svår var hon dock, så långt jag mins till baka.

– Och när voro qvinfolken annat? – inföll qvartermästaren, med en menande blick ur sina röda ögon.

– Se så man, – sade mor Kerstin, barskt, i det hon makade honom åt sidan, – intet pjosk så här dags. Ej ska' han tro att jag kräfver honom mindre för det jag hållit honom undan för gamle Grijs, om han spökar sig så der!

Qvartermästaren skulle helt säkert fått höra mången mustig speglosa för sin misslyckade kurtis, om icke den allmänna uppmärksamheten nu dragits åt annat håll. Något särdeles vigtigt måste hafva tilldragit sig, ty ett hotande sorl gick igenom folkhoparne, och borgarvakten hade all möda att hindra de längst fram stående från att intränga på sjelfve fängelsegården. Snart spred sig också den märkliga nyheten, att Elsa Larsdotter fått nåd. En dammig ryttare hade kommit sprängande ned för Hornsgatan, i samma ögonblick som hon skulle antvardas åt mästermannen, och han hade fört med sig bref till rätten, deri det måste hafva stått om hennes befrielse, trodde man, ty strax derpå hade gamle slottsfogden, i rättens namn, uppmanat menigheten att åtskiljas.

– Är icke den trollpackan i förbund med den lede, har då ingen varit det, – ropade Fibiger med en ed, i det han trängde sig ut ur folkhopen. Det samma som han tyckte äfven mor Kerstin och för öfrigt något hvar af de församlade. På krogar och ölstugor hördes sedan under dagens lopp mer än en förbannelse öfver de förnäme, som togo bort fattigt folks nöje och narrade hederlige handtverkare att stå ute natten öfver, utan att sedan få se någonting.

Hvad verkliga orsaken var till denna hastiga omkastning i rättens tänkesätt, kände emellertid ingen. Men småningom spred sig det ryktet, att kungen sjelf hade tagit Elsa Larsdotters försvar och befalt, att ny ransakning skulle hållas. Som detta emellertid var allt för osannolikt, då kungen var långt ned i Skåne och krigade med danskarne och då dess utom mäster Hvittlock varit den, som först utspridt ryktet, ville ingen riktigt tro derpå.

XXV

På gränsen mellan Småland och Skåne löper landsvägen ett stycke utefter en låg, skogbeväxt bergås. Uppe på sjelfva krönet var, år 1676, en uthuggning gjord i skogen, knappt så stor att en låg stuga, uppförd af obarkade stockar, der kunde få rum. Det var en mulen, regndiger morgon. Röken spirade upp ur det förfallna torftaket och uppsögs nästan omärkligt af den töckenfylda luften.

Långs vägen stodo ett hälft tjog hästar tjudrade, att döma af munderingen, tillhörande något svenskt ryttarparti; hvilket förmodligen var ute på jagt efter upproriske bönder, hvilka på sista tiden gjort denna bygd allt osäkrare.

Inne i stugan värmde sig hästarnes egare framför en sprakande risbrasa, under muntert glam.

De voro storväxte, skäggige karlar, alle samman bärande den svenske fältbindeln om armen. Längst bort i spiselvrån, och hållande sina blåfrusna händer oafbrutet framför elden, satt en yngre qvinna, med mörkt hår och lifliga ögon.

– Nå bussar! – ropade en af ryttarne, med ett ansigte som, tack vare åtskilliga skråmor, mest liknade en sprucken tegelsten, – viljen I höra hur jag fick jäntan der?

Ett jakande sorl hördes öfver laget, och de solbrända, skäggiga anletena lutade sig närmare intill hvarandra, för att bättre kunna uppfatta anförarens berättelse.

– Men först ett tag i löpar'n! – återtog denne, – annars torkar strupen ut ska' jag säga.

Ölstånkorna höjdes, så att fradgan frustade högt mot taket.

– Jo, det var så! – fortfor talaren, efter att hafva torkat sig om munnen med sin tröjärm och utsträckt sina långa ryttarstöflar mot elden; – det var så, att i samma fäktande, som då vår nådige konung gick mot de danske vid Lund, var jag och någre andre af det Lichtonska, neder emot Helsingborgskanten, der vi togo snapphanar som gäss, ska' I veta; tjogtals och mer på en gång, och svedde dem gjorde vi bra efter fjädrarne – men när vi se'n kommo upp mot Lund igen fingo vi höra ett hiskligt skjutande och strax derpå kom den ena vagnen efter den andra i skenande fart. Det var så rödt ska' I tro af bara jutska fältbindlar, att det riktigt sved som eld i ögonen. Men vi satte krokarne i buken och så höggo vi blindt på. Gick gjorde det som ett nysande att rida öfver dem allihop, men efteråt tyckte jag att gamle Gråsvansen der ute haltade så konstigt på hälarne. Och kunnen I gissa hvaraf det kom sig? Jo, han hade snärjt in sig, den stackarn, i tömmarne på en stor kärra, som han släpat med sig, tvärs igenom de andra! – I den kärran satt flickan min der.

Talaren grinade helt belåtet åt de andres misstrogna leenden, under det att han lyfte föremålet för berättelsen i sitt knä.

– Hon sade förstås att hon var gift, – fortfor han och smekte henne i ansigtet med sin ludna näfve, – och det till på köpet med den danske officern, som jag gaf smällen i hufvudet, när vi redo fram… Hm! Senare på qvällen skrek hon så alldeles erbarmligt, att jag aldrig hört värre låt! – men nu håller du dig nog tyst förstås, eller hur mörka Kätchen?

Flickan slog till ett gapskratt och ryckte honom i skägget.

– Nå nå, vackert tag! – skrattade han godmodigt. Näst långa Märta, som jag tog från den gamle borgar'n, der nere i Carlshamn, är du, djefvulen ride mig, numro ett bland alla djur, som bära snörlif och fontanger. —

Knektarne utbytte småmysande några skelande ögonkast, under det att de tömde sina ölstop. Det såg nästan ut, som de icke skulle haft något emot att äfven varda ryckte i skägget på samma sätt.

– Det är icke alle, Gu' nå's, som har så'n tur, som vår kornett! – sade en af dem, ett gammalt gråskägg. – Allt hvad jag tog för mig der nere i fetbygden, ville jag gifva för sådant byte.

– Du går orätt väg, Jonas Dundo! – sade kornetten skrattande. – Sån't byte ta'r man aldrig, det får man, ser du. Eller hur, mörka Kätchen? Gerade marche och räta linier duga ju icke mot fruntimmer. Mot dem skall det alltid vara som af en slump.

Buller utan för, blandadt med gnäggningar och hästtramp, kom de innevarande att häftigt resa sig från sina platser.

– Guds död! – ropade anföraren och slängde flickan långt ifrån sig, – äro icke de fördömde grårockarne der ute! Fram med pistolerna!.. bänken för dörren!

Men bullret tystnade lika hastigt, som det uppstått.

– De ha tagit bort hästarne för oss, – återtog han, efter att hafva kastat en blick genom gluggen. – Och det är ditt fel, Sven!

Han vände sig med hotande min mot en af de yngre knektarne, som under samtalet vexlat ett och annat förstulet ögonkast med mörka Kätchen.

– Gjorde jag rätt, spikade jag fast dig der vid väggen – fortfor han – så att du en gång finge lära dig att stanna qvar på post och icke smyga dig som katt till spisen.

– Lugna sig Ers nåd, – inföll en af de äldre ryttarne och trädde medlande emellan. – Pojken der har ju fått stå på vakt hela natten, och han kunde väl också behöfva en mugg att värma sig med.

– Och derför få vi värma oss nu med att gå till fots hela två milen!

Han afbröt sig plötsligt och lyssnade… Det hördes, som skulle någon komma körande nedan för i backen. Inom en handvändning voro alla ute på den lilla gårdsplanen. De delade sig här, på anförarens befallning, i tvänne hopar, af hvilka den ene gömde sig i skogen på sidorna om vägen, medan den andre uppstälde sig bakom huset.

En stund derefter syntes en liten gul, mager hästkrake komma stretande af alla krafter utefter vägen. Han drog en skranglig kärra efter sig, hvars gistna trähjul i hvarje ögonblick tycktes färdiga att falla åtskils. En qvinna gick bredvid och manade på honom med höga rop och smackningar. I det samma hon gjorde sig redo att sätta sig upp i åkdonet, sprungo någre af knektarne fram och fattade i tömmarne.

– Ären I af de danske? – frågade gumman barskt, och ville rycka tömmarne till sig.

– Dansk eller svensk, qvittar mig lika, mor, – svarade en af knektarne, skrattande, och gaf hästen ett rapp med sin värja.

– Släpp hästen, karl! – skrek gumman och fattade knekten med säker hand i halsbindeln. – Hör du, hvad jag säger, att jag har kungens höga bud, till allt hans folk, både till häst och fot, att fritt få färdas!

– Hvad nu, hexmamma! Vill du bära hand på kronans knektar? – sade knekten skrattande och gaf henne ett slag öfver hufvudet, så att hon medvetslös tumlade ned på vägkanten.

Han skyndade derefter till baka till stugan med sitt rof. Mörka Kätchen och ölfatet fingo nu taga åkdonet i besittning, under det att ryttarflocken följde dem skrålande ut efter vägen.

När den gamla qvinnan åter slog upp ögonen, låg natten öfver nejden. Månen hade gått fram öfver skogen och stänkte glitter i de små vattenpölarne vid sidan om vägen. Hon reste sig mödosamt och såg sig förvånad omkring. Derefter började hon gå framåt vägen. Hon hann dock icke långt, förr än hon åter sjönk ned på vägkanten.

Här satt hon länge, med handen stödd under hakan och stirrade framför sig. – Men när det dagades och himlen började ljusna i öster, hade hon hunnit tillryggalägga ytterligare ett stycke af sin väg.

XXVI

I rättens förstuga rådde mycken trängsel den dag Elsa Larsdotter på nytt skulle förhöras. Åldermannen Grijs, hvilken, tack vare sin vän Mats Skrifvares hjelp, lyckats uppkomma för trappan, pustade också väldeligen i sin tjockfodrade högtidsdrägt, när han trängde sig in genom dörren till förmaket, der vitnena voro samlade.

– God dag, min gosse, du äfven här? – sade han i beskyddande ton till Anders Barberare, som tagit plats i fönstersmygen vid dörren. – Jo, jo, men, få se nu om det går bättre i dag, för si förstås…!

– Hvad menen I, far? – sade Anders och tryckte hans hand.

– Åh, nog vet jag det som friar henne, fast de ej tro mig veta något, för si förstås…

– Gud gifve det vore så väl! Men ska' rätt gå för rätt, bör hon i dag få sin oskuld klar.

– Tror så med, min gosse, tror så med, och se'n tacken I väl pappa Grijs derför, för si förstås…

– Men icke lären I kunna göra stort dervid?

– Tids nog der inne! Tids nog der inne! – sade åldermannen och vände sig från Anders med ett hemlighetsfullt leende, som kunde betyda, att hvad han bar på hjertat var allt för vigtigt, för att omtalas för hvem som helst.

– Hvad pratar nu käre bror för kommers? – inföll mäster Biervogel, som åhört samtalet. – Vill du kan tänka inbilla den token, att vi, Fibiger, Jonas Värme och jag, allihop äro någre stollar och fånar derför att vi hålla jäntan der inne för en trollpacka… Lerfat och sjuskinnsgröt, vore jag icke klar för att kunna vitna på dig sjelf en gång till!

– Nå, nå, mäster Biervogel! Lagom humör är bäst, för si förstås… – sade åldermannen fogligt.

– I ska' inte tro att den gossen är så menlös heller – inföll nu Fingerlisa, i det hon armbågade sig fram till de talande. – Han har fått tyske grefvens fru att springa och lamentera sig både för höga och låga, allt för vackra Elsa, förstås!

– Jo, jo, men! – sade Jonas Värme, som hit tills stått tyst, i det han strök sig om skägget. – I nödfall dricker den onde lut!

– Hm! Inte var det värdt hon blandar sig i leken! – sade Fingerlisa med en knyck på nacken – för då ska' jag nog laga så att hon slipper längre gå och kroma sig i sammetsjacka och taftshufva, lofvar jag.

– Ve dig så du talar, – sade Anders allvarligt. – Hon för vår Herre i sitt hjerta, och det kan då spörjas, att du icke gör.

– Nej, den onde för hon, du, det svarta spöket, ty det är den Gud de förnäme tro på! Men jag har knåpat hufvudet af flere sådana komperskor som hon, och hjelper det inte här, kan jag väl komma fram till högre rätt med henne.

– Akta dig, Lisa! – återtog Anders, rodnande af vrede. – Om du ljög, när du sade mig, att Elsa var oskyldig, finner jag dig väl någon gång igen utom vakten, och då ska' du se efter kappflikarne, att de icke ryka af bortom norretull.

– När sa' jag det, min gosse lille! – ropade Fingerlisa gäckande. – När var det, om jag törs fråga?

Anders stod slagen af häpnad. Det var på Fingerlisas vitnesmål om ringen, som han stödt sitt bästa hopp om Elsas frikännelse, och nu påstod denna fräckt, att hon icke ens hade talat vid honom rörande denna sak. Hans häftiga rodnad försvann och han stirrade förvirrad på henne. Hon slog till ett gapskratt och klappade honom försmädligt på axeln.

– Drömmen som strömmen, Anders Barberare!

Medan dessa ord vexlades hade en sorgklädd dam af reslig växt och med slöja för ansigtet inträdt i rummet. Barnen, hvilka i en vid krets omgåfvo de samtalande, hade skygga makat sig åt sidan för henne.

Hon hade lyssnat en stund på samtalet samt derpå hastigt aflägsnat sig genom en af sidodörrarne.

– Såg du henne, mäster? – frågade åldermannen hviskande sin granne, då hon försvunnit.

– Jo, jo, men san'! Men som man ropar, Lisa, får man svar!

– Tron I ej jag sett henne förr! – ropade Fingerlisa öfvermodigt. – Jo, lita på det. När hon som är der inne skulle gräfva upp sin första fästegåfva bakom svinhusknuten, stod jag icke längre från den der svartnosen än jag står till Anders här, och när hon då vände sig om för att flyga sin kos, slog skoftet i ansigtet på mig, så att jag fick det fullt af både finnar och fräknar.

– Nu ljuger du igen! – skrek Anders häftigt och grep tag i hennes kofta. Men mäster Skarp utkom i det samma. De skulle båda inför rätten, sade han, för att stå till ansvar för det ordbyte och lasteliga tal, som de förde utan för rättens dörrar.

När de infördes, hade ransakningen redan pågått under flere timmar. Det ena vitnet hade förhörts efter det andra. Sålunda hade den lille, elfvaårige Petter Grå ännu en gång fått omtala sina glömda konster, att blåsa omkull hus och göra väder, samt gossen, som Elsa slog med isbiten i hufvudet, hade beskrifvit till rättens stora fasa, hurusom Elsa nyligen en natt fört honom till Blåkulla på den vördige magister Olaus, hvilket denne, derom tillspord, icke kunde annat än hålla för mycket sannolikt, då han under flere dagar känt sig olustig och lidit af stor maktlöshet och ryggvärk.

Men konungens bref var hållet i stränga ordalag och gjorde rättens ögon gransyntare än till förne. När Anders och Fingerlisa infördes, var derför Elsas sak snarare förbättrad genom vitnesmålen än tvärt om.

Lika fräck och oförskämd, som Fingerlisa varit der ute, lika from och ödmjuk förstod hon att ställa sig, när hon nigande svarade magister Olaus på hans spörsmål. Hon var alldeles oskyldig till bullret der ute, sade hon. Det var Anders Barberare som ofredat henne med hugg och slag, hvilket äfven andra kunde intyga, derför att hon vitnat mot Elsa Larsdotter, och han hade dess utom lofvat henne prygel derför, om han träffade henne utan för vakten.

Detta var en svår anklagelse, och rätten kunde icke nog strängt förmana honom derför.

Men Anders var denna gång ovanligt kavat. Så snart som magister Olaus slutat sin straffpredikan, började han att med stadig röst omtala, hvad Fingerlisa sagt honom i fängelset rörande Elsa. Hans enkla framställningssätt och trovärdiga uppsyn skulle emellertid hafva gjort betydligt större verkan, om han kunnat framvisa sjelfva ringen, som Fingerlisa gifvit honom, men häruti brast han, besynnerligt nog, och dermed var också det säkraste stödet borta i hans försvar. Fingerlisa påstod nämligen å sin sida, att hon aldrig råkat honom sedan den dagen då Elsa fängslades, och mäster Kinkel, som derefter tillfrågades, kunde icke heller minnas, sade han, att han någonsin sett Anders Barberare i Smedjegårdshäktet.

Anders stod som fallen från skyarne och lät Fingerlisa ostörd få afgifva sitt vitnesmål.

När detta var slut, sporde magister Olaus honom, hvem det var som gifvit honom ringen.

Anders tog försagd några steg till baka. Han vågade icke utan grefvinnans lof inblanda hennes namn i denna mörka sak. Derefter vände han sig till magister Olaus. Rätten skulle tro honom, sade han. Han ville endast tala sanningen.

Men denna barnsliga försäkran uppväckte blott ett medlidsamt löje. I synnerhet tycktes vaktknektarne vid dörren varda mycket roade deraf. Det var nog tydligt, tänkte de förmodligen, att han endast sökte föra rätten bakom ljuset. Så oskyldig han än gjorde sig i tal och later, var han nog i grund och botten en riktig erkeskälm, som skulle gifva dem mycket att göra, både med rep och fuktel.

– Du skall tänka på det åttonde budordet, – sade magister Olaus, när Anders icke tycktes hågad att vidare yttra sig, och blickade honom skarpt i ögonen, – samt komma i håg, att vår Herre äfven straffar lögnen, såsom all annan synd. Tillstå derför såsom god kristen din villfarelse!

– Vördige fader! – sade Anders ödmjukt – hvad jag sagt är dagens sanning… jag menade endast godt dermed.

– Så skola vi då pröfva strängare medel! – återtog den förre och vinkade till sig knektarne vid dörren.

Men i stället för att genast skynda fram, stirrade desse helt förskräckte mot en mörkklädd dam, hvilken nästan ljudlöst skred förbi dem fram till dombordet. Det tycktes för dem som hon plötsligt skulle hafva uppstått ur en af vråarne, der mörkret tätnat till samman till en mensklig bild.

När hon kommit midt för magister Olaus, stannade hon och drog slöjan åt sidan.

– Den ring, som denne man talar om, är här! – sade hon och lade, till rättens förvåning, Elsas ring på bordet.

Magister Olaus hade emellertid rest sig upp. Han syntes mer än vanligt upprörd.

– Det är för oss en glad förnimmelse, – sade han – att erfara, hurusom adelns damer icke anse det under sin condition att bidraga till den svåra trolldomssyndens stäfjande, men Du, O Herre! ser dock dervid hur illistiga den lede frestarens ränker äro. Och I, mina vänner, I trogne Jakobs murare, veten visserligen alle full väl, att en trollqvinnas klor biter som hackan i den hårdaste gråstensmur och att hennes dunst fyller luften som en stinkande rök. Aurora von Schlangenfeld, I glömmen att lika väl som han kan förställa personer, kan han förställa ting, och att om det är någon, som han har riktigt kär, hvilket fallet tyckes vara med den unga trollqvinnan, lär den ena förvandlingen nog följa den andra, ända till slutet. Ännu minnas vi ju alle, huru så gamle som unge på sjelfva rättarplatsen tyckte sig se den helige ande sväfva öfver Tysk-Annika, än i skepnad af en liten hvit dufva, än såsom en svan, men att sedan hon brunnit upp till stoft och aska, och dymedelst frigjorts från den elakes onda makt, allt samman visade sig vara blott ett tunt moln…

Magister Olaus fortfor ännu en stund att utbreda sig öfver detta ämne och slutade med att varna grefvinnan för att icke låta sin falska medkänsla leda sig mot det rätta.

Hon såg honom stadigt i ögonen, under det att han talade. När han slutat, vände hon sig mot rättens ledamöter och sade med värdighet:

– Om mitt ord skulle vara tvifvelaktigt, ärevördige herrar och kommissarier, och jag icke hålles för mer än detta usla pack, som vitnar om syner och drömmar liksom vore de verkligheter, kan ju mäster Bacaræus, guldsmeden, eftersändas, på det att han må undersöka om guldet är äkta. Ringen har tillhört min salig man. Han gaf den åt den stackars flickan, efter hvad Bertil Hofmästare, som står här bredvid, kan med dyr ed intyga – och vårt grefliga vapen finnes ju äfven ganska riktigt graveradt i stenen.

– Må hända förhåller det sig så – svarade magister Olaus, i det han upptog och noga granskade ringen. – Men månntro guldsmeden äfven skulle kunna intyga, att det var denna ring och icke någon annan, som den anklagade fick den qvällen, då den lede frestade henne?

Han gjorde här ett kort uppehåll och betraktade grefvinnan skarpt.

– Hennes mor – fortsatte han derpå – återfann ju den ringen, som var hans fästegåfva, enligt sitt aflagda vittnesmål, dagen efter förvandlad till en näfverbit.

– I glömmen, magister Olaus, hvem jag är – afbröt honom grefvinnan högdraget – och att jag har mäktige vänner, hvilka icke skola tåla, att jag inför någon underrätt offenseras.

– Magister Olaus – inföllo nu några rättens ledamöter medlande – grefvinnan Schlangenfelds vitnesmål måste först upptagas till protokollet och rätten noga deröfver deliberera, innan ransakningen kan fortsättas.

Men magister Olaus kände redan vreden i sina ådror. Med hopdragna ögonbryn och skälfvande läppar fortfor han utan att lyssna på deras varningar:

– För denna rätt, Aurora von Schlangenfeld, ären I blott en menniska, glömmen ej det, och en menniska, som är starkt misstänkt för onda ting. – Rättens ledamöter sågo allt betänksammare på hvarandra. Ingen tycktes hågad att upptaga en så djerf anklagelse, hvilken, riktad mot en af högadelns damer, kunde hafva oberäkneliga följder, allra helst efter ankomsten af konungens bref, hvilket manade till stor varsamhet. – Vitnen skola icke saknas – återtog han derpå och tillade vändande sig till Fingerlisa: – Känner du denna dam?

Denna hade, medan grefvinnan talat, närmat sig henne, med ömkande åtbörder och leende på läpparne.

– Om jag känner henne – ropade hon vildt och knöt näfven mot grefvinnan. – Helige Guds fader! Hon, som är alla trollpackors allra öfversta beskyddarinna! I ska' tro, ärevördige herrar, att hvarje natt släpar hon genom luften med sin svarta kjortel, och då för hon med sig både unga och gamla till Blåkulla.

Hon nickade fräckt åt grefvinnan och tillade hånskrattande:

– God dag, lärmor! Tack för godt åka i natt!

– Hvem är denna rasande qvinna och hvad vill hon mig? – frågade grefvinnan föraktligt och sköt henne ifrån sig. – Är det endast rasande prester och vanvettiga skökor, som här skola tros?

– Tänk på dina ord, Lisa Carlsdotter! – ropade flere af rättens medlemmar varnande. – Du har svurit mycket på sista tiden, har man sagt, och det talar icke godt för dig.

Sådan stränghet hade Fingerlisa icke väntat sig från detta håll och hon började att högljudt snyfta samt låtsades vara alldeles utom sig.

– Tron I mig icke, ärevördige herrar! – skrek hon. – Viljen I då svara för min själ, om jag går och gör af med mig!

Detta spel var emellertid allt för groft, för att icke genomskådas, och rätten vardt allt mer tvehågsen. De verldslige ledamöterna funno saken både dubiös och oklar, och den ende, som ännu var ifrig att få grefvinnan på de anklagades bänk, var magister Olaus. Grefvinnans uppträdande, sade han i ett längre anförande, späckadt med otaliga bibelspråk, var endast en af den ledes vanliga praktiker, för att föra dem på villospår. Både från staden och orterna hade man klarligen förnummit icke allenast expressa hominum pacta cum Diabolo, utan ock obsessiones och fascinationes samt dervid funnit mycken malice, så att der varit en riktig concursus tentationum diabolicarum, o. s. v.