Kitabı oku: «Elsa», sayfa 11

Mäster Kinkel var emellertid icke den, som gaf sig, som man säger, i första hugget. Han syntes tvärtom finna ett stort nöje i att betrakta hennes argsinta min, dervid långt ifrån sparande sina reflexioner. Hon märkte det äfven, äfvensom hur han förnämt läpjade på drycken, som skänkflickan satte fram, och spottade ut den gång på gång öfver golfvet.

– Åh ja, drick han mäster, – utbrast hon slutligen, ur stånd att längre återhålla sin vrede. – Drick han på bara, mäster nosgrann! Sämre kost smakade jag förr, sa' han, som satt på vatten och bröd.

– Det har hon nog rätt i, mor lilla, – svarade mäster Kinkel, smackande med munnen, – vatten som vatten!

– Åh ja, får han alltid sådant, der han är, kan han vara nöjd.

Mäster Kinkel vardt den gången svaret skyldig och detta tycktes gräma honom.

– Mins hon, mor lilla, – återtog han efter en stund, – när hon satt här bredvid på bänken och snackade med mig. Det var andra tider det!.. Ja, ja, inte hade hon då tyckt om, i fall man vändt örat till, när hon ville kyssa på munnen, hvasa? och ackurat så'n skilnad är det mellan denna munnen, och…

Längre hann han ej i sin jemförelse, ty nu kom ett af de största ölkrusen surrande tätt förbi hans öra och gjorde punkt, i det att det klang i bitar mot fönsterbrädet.

– Det var hvasst, sa' han som skar sig, – ropade en af gästerne under de andres skratt.

Mäster Kinkel torkade småsvärjande af sig ölstänket.

– Se opp, pojke, – skrek han derpå till Anders, – får du se på sjelfve Ulfspegel.

– Mor Kerstin tycker jag är i sin goda rätt! – svarade Anders. – Hon hör ej till dem, som i kunnen sätta handskarne på.

– Förståndigt taladt! Bra sagdt, det der, pojke! Der fick du din orlofsedel, gamle Kinkel! – ljöd det från alla håll.

– Och om du sticker fram en gång till med din giftiga tunga, – tillade en välfödd borgare, med grått helskägg och klädd i lång kappa, fodrad med ofärgadt fårskinn, – är jag man för att laga så, att det blir pojken som för dig till Gillstu'n i stället för tvärt om!

– I borden blygas, mäster Kinkel, – inföll nu mor Kerstin sjelf, helt belåten öfver att finna sådant medhåll. – I borden verkligen blygas, säger jag, att bära Er så åt på allmänt ställe. Hur länge ha'n I icke fått gå här och draga på mer än årsgammal gäld och så öknämnen I mig som den värsta… och det inför mina förnämligaste kunder!

– Se så, tyst nu gamla gumman, – sade mäster Kinkel godsint. – Den, som kastar åt tjuren, får horn till svar, vet hon väl.

Han anhöll derefter att, då han stört de hedervärde åldermännens fred så tidigt på dagen, få se dem på ett stop vin, hvilket desse, i sin ordning nyfikne att få höra något om excessen qvällen förut, hvarom hela staden talade, förklarade sig ej hafva något emot. Anders drog sig emellertid undan till den mörkaste vrån i nedre ändan af salen, hvarefter det hviskades och tisslades i den öfre halfvan den ene timmen efter den andre. Stopen lupo friskt undan rundt kring de skäggiga anletena, hvilka, lutade mot senfulle näfvar, uppmärksamt lyssnade till hvad mäster Kinkel berättade.

Denne förstod också att i hög grad stegra sina åhörares uppmärksamhet, i synnerhet då hans tal föll på den beskedlige ynglingen, som han förde med sig, och dennes kraftiga hugg qvällen förut. Ja, han berättade så väl att han icke allenast sjelf vardt bjuden på mera vin, utan, när betalningen skulle ske, till och med slapp att betala sin egen skuld.

En af de icke minst uppmärksamme åhörarne till hans tal hade varit mor Kerstin. Hon hade nästan, tycktes det, vägt hvarje ord, han yttrat, förmodligen för att finna någon anledning att hämnas. Men plötsligen hade hon rest sig upp och lemnat rummet.

En stund derefter steg hon in genom en annan dörr, bärande en knippa korfvar i handen samt vände sig till Anders, som satt ned vid dörren, försjunken i tankar. Hon gaf honom ett kraftigt slag öfver axeln, som kom honom att häftigt spritta till.

– Efter I endast sitten der och gapen karl, – ropade hon fryntligt, – kunnen I gerna hjelpa mig att bära desse korfvar in i stugan der. – Hon pekade dervid på en smal trappa strax vid spiseln.

Han såg frågande än på henne och än på mäster Kinkel, men då denne syntes helt och hållet upptagen af historierna om sin stora pålitlighet, försigtighet och förutseende, betänkte han sig icke längre utan följde henne.

Vid trappans öfre ände var en låg dörr, som mor Kerstin öppnade, hvarefter de stego in i ett litet, lågt rum, som, att döma af det på långe käppar uppträdda knäckebrödet, som hängde i taket, och de månge rökte korfvarne, knipporna af soltorkad strömming och dylikt, måste vara ställets visthus. Anders fick emellertid icke tid att närmare granska föremålen omkring sig, ty de hade knapt kommit inom dörren, då gumman pekade med en betydelsefull åtbörd på ett litet aflångt fönster vid taket och sade:

– Derigenom torde en man som du lätt nog kunna ta' sig väg.

Hon hade troligen väntat sig en ström af tacksägelser, och syntes derför helt förvånad, då Anders icke rörde sig ur stället.

– Var då den stackarn alldeles förskrämd? – tänkte hon.

Med en min af godlynt deltagande klappade hon honom på axeln och återtog:

– Ser man på en så'n pojkvasker. – Men var nu inte längre flepig som en flickunge. Jag är skyldig Er ett godt handtag för både i dag och i går och mest för det I hackaden så dugtigt på den der rödlöken i går qväll. Fast synd var det om den stackarn som alldeles skulle mista tjensten.

– Säg mor, är det sant, att Elsa Larsdotter har fått lida sitt straff i dag? – afbröt Anders henne ifrigt.

Han darrade på målet som en sjukling.

– Hm! talar du också om trollpackor? – svarade mor Kerstin fundersamt och fäste en frågande blick på honom. Men strax derpå började hon skratta. – Åh nej, du behöfver icke vara rädd att gå miste om det spektaklet… Höga rådet kan nog vänta till mäster Hvittlock får till baka svärdet.

– Vardt det då ingenting af i dag?

– Som jag säger! Han talade ju om allt samman derute nyss, den der gynnaren. Men se så, skynda dig nu bara och lyd mitt råd.

– Tack mor, tack mor, i Jesu namn! – skrek Anders, utom sig af glädje, i det han omfamnade och kysste henne med en häftighet, som nästan gjorde henne smått förlägen.

Med ett hopp, som skulle hedrat den skickligaste gycklaren i Bollhuset, svängde han sig derpå upp i fönstret, och, just som mäster Kinkel började svärja och väsnas öfver Anders' långa bortovara, stod denne frisk och färdig utanför på gården.

– Hvart djefvulen tog han då vägen? – hördes i nästa ögonblick mäster Kinkels stämma, och blossande af vin och vrede kom han raglande uppför trappan. Då han kommit upp, behöfde ingen svara honom, och han utbrast nu mot mor Kerstin i en sådan störtflod af förbannelser, att någre af de öfrige kunderna, som trängt sig efter honom i trappan, måste träda emellan.

– Akta er Kinkel! – skreko de om hvarandre. – Akta er, ty I skolen svära med tolf mans ed, om I anklagen mor Kerstin för sådant groft brott som att ha' hjelpt kronans fånge på flykten, och ingen af oss kunnen I lita på.

– Nå, så ska' jag i stället förakta Er allihop och hela skrået till på köpet, – skrek kan i högsta raseri och rusade ned för trapporna och ut på gatan.

Mor Kerstin såg efter honom ett ögonblick med gäckande min.

– En sådan stympare! – sade hon vänd till borgaren i fårskinnskappan. – Men jag ska' lära honom för en annan gång att komma till en hederlig borgarenka med slika kalumnier och förtal.

Derefter intog hon, som om ingenting passerat, på nytt sin tron bakom den af öl och vin nedstänkta skänkhyllan, och snart sorlades och väsnades med vanlig enformighet i det gamla värdshuset “Tre tunnor”.

XXIII

När Anders lemnat Söderport bakom sig och trodde sig vara i säkerhet för vidare förföljelse, var hans första tanke att skaffa sig visshet om, huruvida mor Kerstin talat sanning eller ej. En beskedlig bondqvinna kom emot honom upp för backen med en stor korg på armen, och till henne vände han sig. Röd i synen och anfådd, som han var, af den häftiga rörelsen, var han nära att skrämma slag på henne. Men hans stammande frågor lugnade henne snart, och det var med ett medlidsamt leende hon svarade:

– Inte behöfver han, stackare, springa lungsoten på sig för slikt. – Tjufven vet, när det blir något af med den trollpackan. – Derpå blinkade hon förstulet åt honom och tillade: Kan tro, han hör till rättstjenarne?

Men detta gjorde icke Anders och icke heller hörde han, som hon derefter trodde, till stadsvakten, eller var någon profoss, gevaldiger eller slottsfogde. Hon skakade visserligen misstroget på hufvudet åt hans nekande svar, ty hon hade sin tro för sig, tyckte hon. Men då han inte heller tycktes vara någon af borgarvakten, gjorde det henne det samma, sade hon, hvad han var. Borgarvakten var deremot alls icke i hennes smak.

Sålunda hade hon enkom rest in till staden för att få se en riktig trollpacka, som denna Elsa Larsdotter väl skulle vara, om någon vore det, men hon hade icke fått se så mycket som ett smörjhorn en gång, och detta var endast borgarvaktens fel, ty den der “gnidaren” Fibiger hade ju trängt sig uti sjelfva mästermannens embete och tagit till sig justitiesvärdet och skulle nu processa derom vid rätten. Det var icke nog med att han lagt sig i hembageriet, tyckte hon, för att tvinga ärbart folk att tigga, i stället för att försörja sig på hederligt vis, utan nu ville han ock hafva en gratifikation eller frihet från accisen under ett helt år, om han skulle lemna justitiesvärdet åter. Och blåbukarne – dermed menade hon stadsvakten – som de skickade dit för att taga det till baka, fingo endast svedde tassar – ty hela borgarskrået mötte naturligtvis med blankt stål, som det osade annat af än af ugnsrakor och brödspadar.

Anders tackade henne och fortsatte vandringen till sitt hem. Det dröjde någre dagar, innan han åter vågade sig ned i staden. Men inga vidare efterspaningar hördes af. Tack vare den kälkborgerliga processlystnaden, hade hans slagsmål med mäster Hvittlock helt och hållet trängts i skuggan för tvisten om justitiesvärdet. Allas tankar voro riktade på denna märkliga fråga. Till och med mäster Kinkel, af hvilken Anders trodde sig hafva mest att frukta, bedyrade helt kavat inför rätten att ryktet om hans rymde fånge endast var ett påhitt af någre skrikhalsar på “Tre tunnor”. Han hade aldrig sett honom, än mindre velat föra honom till gillstugan. Att mäster Kinkel talade sanning, derom vardt rätten ytterligare öfvertygad, då mor Kerstin, rädd som hon var att anklagas för att hafva hjelpt fången på flykten, förklarade att hon aldrig hört något från mäster Kinkels mun, som varit mera trovärdigt, än hvad han nu försäkrade.

När Anders hörde sin tillvara som fånge så starkt i fråga satt, beslöt han att sjelf uppsöka grefven.

Det var en varm, solig vinterdag, som han i denna afsigt vandrade öfver Söderbro och styrde kosan in åt staden. Snön smälte på taken och rasade i stora flockar ned i de trånga gränderna.

I början af Österlånggatan kom en flicka i blå redgarnskjortel och med en vattenkruka i handen springande förbi honom, och när han vände sig om, såg han en trupp ryttare följa henne på något afstånd. De redo i skridt, skämtande med hvarandre, under det att de ryckte i tyglarne, för att få sina bredbogade springare att kroma sig för de häpna ansigten, som här och der dolde sig i fönstersmygarne eller bakom förstugudörrarne.

Vid Köpmantorget delade sig ryttarne i tvänne hopar, af hvilka den ene stannade vid högra sidan och den andre uppstälde sig midt emot, spärrande på detta sätt vägen för den från båda sidor påträngande folkskaran.

Anders märkte nu först, att hästarne hade svart flor vid öronen, och kunde häraf, samt af den gröna matta af nyskuret granris, som var strödd uppåt brinken till Bollhusgränden, förstå att det var någon förnäm person, som skulle jordas. Hellre än att taga en omväg, tänkte han derför, ville han vänta och åse ståten.

Snart ljödo klockorna doft och högtidligt från höjden, och en stund derefter närmade sig, det långa sorgtåget ned för sluttningen. Det var en person af hög rang, som fördes till den sista hvilan, ty presterna buro långa sorgkappor och hängande flor på hattarne, en ståt, som i denna, mot allt öfverflöd reglementerande tid icke fick komma en vanlig dödlig till del.

Fönsterna på sidorna slogos upp, allt efter som tåget framskred och det ena nyfikna anletet efter det andra trängde sig fram, för att få se så mycket som möjligt af “processen”.

– Hvad jag mins väl, när hans bror, den salige grefven jordades! – sade en äldre qvinna, när tåget passerade förbi henne. – Annat till ståt var det då, ska' jag säga. Icke mindre än sex prestaver och framför dem dubbelt så många likbjudare.

Hon yttrade dessa ord till en bleklagd flicka, som då och då sett upp med sina milda, smäktande ögon mot Anders.

– Är det sant mor, – frågade denna, efter att hafva svarat med en nick, – att den här kavaljeren blef stucken till döds af den långe kaptenen vid gardet, han som går förbi hemma alla da'r?

– Jo, det vet jag visst, liksom de adlige icke kunde dö, som vanligt folk, utan nödvändigt ska' stickas ihjel som grisar. – Men tyst, barn. Nu ska' man få se excess, vill jag lofva!

Högljudda rop ned ifrån torget öfverröstade psalmsången och klockringen. Allas hufvuden vände sig dit ned. I sjelfva hörnet, der ryttarne tagit plats, stod en sällsam skepnad med några väpnade män bakom sig. Han var klädd i rödt från topp till tå och hade en yfvig röd fjäderbuske i hatten.

Den yttring af förakt för den aflidne, som låg i denna klädnad, kräfde ögonblicklig hämd och flere värjor hade redan blottats i de bakre leden. Men den röde mannens följeslagare voro beredde derpå och slöto sig tätare till samman. Sorgtåget vek förbi nedåt Österlånggatan, och prester och prestaver försvunno efter hvarandre bakom hörnet. Då sprang plötsligt den sällsamme skepnaden fram till kistan och kastade på locket en knippa harfötter.

– Der har du skammen, du fege förförare! – skrek han – som du skulle låta komma öfver min slägt! – Derpå försvann han lika hastigt som han kom, genom en låg portöppning i hörnhuset.

Sorlet och ropen vordo nu döfvande. Äfven menigheten på sidorna trängde sig med våld framåt, för att öfvertyga sig, om det verkligen kunde vara sant, att någon hade vågat en slik förolämpning, hvilken icke allenast träffade den döde och hans fränder, utan jemväl en hvar som deltog i tåget. Någre unge kavaljerer skyndade sig efter fridstöraren, för att med våld bryta sig in i huset, dit han tagit sin tillflykt. Men ryttarne och stadsvakten lade sig nu emellan, och de afstodo småningom derifrån samt slöto sig åter till tåget.

– Såg du hvem det var, som bar den röde manteln? – frågade gumman sin följeslagerska.

– Visst gjorde jag så, mor. Det var ju långe kaptenen. Han som alltid låg i strid och gräl med tyske grefven. De säga att han haft en syster, som tyske grefven hållit kär.

– Så okristlig kunde han väl aldrig vara. – Men ser jag rätt, så är det Anders Barberare, som står här och tiger?

Hon nickade vänligt åt Anders.

– Längese'n jag såg en så fin kavaljer, måntro!

Anders svarade på helsningen. Många ord fick han dock icke tillfälle att använda dervid, ty gumman sade genast att hon kände alla hans lidanden, sorger och tankar, lika väl som han sjelf. Hennes man, åldermannen Grijs, hade berättat henne allt, sade hon, och hvad han icke berättat hade andra sagt henne – och nu flödade tårarne ur ögonen —

– Att mor Greta, den saliga själen, också gått i förderfvets graf… och Elsa sedan… Henne kunde hon då icke nog beklaga… Sådan vacker och hjertegod flicka … Men så voro också alle karlar, äfven hennes Grijs, ja, de allra förnämste sprittande betagne i henne… De kunde icke lefva, om de icke finge se henne… Fast man får ta' sorgen som den kommer – och inte är det värdt för gubben Lars att trycka ned sig för sådant… Nej, pröfningen är menniskans lott… och karlarne bli aldrig så svåra, se'n de fått gå igenom någonting på allvar. – Men Anders var blott en vän till dem förstås och det rörde honom icke så mycket som henne… Annat varit, om Elsa varit hans trolofvade…

Under det att hon pratade, stod jungfru Grijs med nedslagna ögon och hörde på, då och då kastande en förstulen blick åt Anders' allvarliga anlete. Äfven hon tycktes dela moderns uppfattning af pröfningarnas betydelse i lifvet och var kanske icke heller fullkomligt obenägen att praktiskt utröna satsens giltighet, genom att taga till man en sådan som luttrats i lifvets skola.

Vare sig af denna eller någon annan, mera oegennyttig orsak, tyckte hon, att hennes pappa skulle varda mycket glad, om Anders följde dem hem på en stund. Anders funderade ett ögonblick, men tackade och följde. Åldermannens hus stötte in till tyske grefvens och låg således i hans väg.

När de inträdde i boden, stod Grijs sjelf bakom disken, grälande med en af grannarne rörande den nya skråordningen för repslagarne, genom hvilken, tyckte han, desse kunde taga dåligare hampa till tågvirke än förut.

– Tycker du, qvinna, – utbrast gubben vresigt, så snart han såg sin hustru på trappan, – att det är rätt och kristligt att förleda barnen till onödigt gatspringande, i stället för att hålla dem hemma till tukt och arbete?

– Kan tänka det vore bättre om hon hölle sällskap med den långe räkeln till qvartermästare? – svarade mor Grijs, genast färdig att upptaga striden. – Men det säger jag dig, att aldrig är det värdt, att du en gång till kommer och trugar henne i hop med den tobaksrökande morianen.

– Åh nej du, med den kommersen är det nog slut, för si förstås, sa' han som åt upp sillen och drack ur sillsältan. Nästa gång han sticker åstad, ska' jag klappa honom både bak och fram!

– Så, låter det nu ur den tonen. Bevars, nyss fanns hvarken hustru eller barn för den storskrytar'n, när han stack sig innan för boddisken…!

– Säg då far, hvad har händt? – inföll flickan orolig, då hon märkte sin fars bekymrade min. – Hvart har han tagit vägen? Det är nu snart en vecka se'n han var här.

– Ja, det får du fråga den lede.

– Och alla dina pengar, Grijs! – utbrast gumman och slog händerna samman. – Hvart ha de tagit vägen?

– Ja, det får du äfven fråga honom om! – puttrade åldermannen.

– Ack, Gud misskunne dig, Grijs. Alla våra pengar och de tusen dalerna sedan, som du gaf honom den qvällen, du mins, för att han skulle köpa råg i Liffland?

– Intet lip mor! – afbröt åldermannen kärft. – Om man sjelf biter sig i tummen, tjenar det ej till stort att qvida, för si förstås!

Nu sade grannen far väl. Han hade förmodligen hört samma sak dryftas månge gånger förut och han kunde se på åldermannens framskjutna underläpp och rynkade ögonbryn, att denne gjorde sig i ordning till en grundligare föreläsning, angående sin bortkomne kompanjon.

Det dröjde icke heller länge innan Anders fann sig vederbörligen instufvad mellan några bresiljepackor, garnbundtar och knippor af torkad fisk samt undfägnad med sött plommonbränvin och holländska skorpor, allt under det att åldermannen vidt och bredt berättade om sina många olyckor, hvilka alla tillskrefvos hans forne vän, den skurken qvartermästaren. I vissa fall hade han må hända icke heller så orätt. Hufvudinnehållet af hans berättelse var följande:

Några veckor förut hade åldermannen haft gille och så månge gäster, yppighetsförordningen medgaf, hade han samlat hos sig. Granrislukten och oset från de många talgljusen fylde liksom en qväfvande ånga de låga rummen. Men sinnena voro unga och behofven för glädjen små. Under de med lingonris omvirade träkronorna svängde sig, i liflig takt, det ena paret efter det andra, och allas anleten svettades uppsluppen fröjd. – Då stannade allt liksom af ett trollslag. Från dörren hördes skrik och svordomar. Den ene spelmannens fiol kom surrande fram öfver golfvet och krossades i bitar.

Det var qvartermästaren som stälde till allt samman och en hisklig excess uppstod. Med sönderfläkt uniformsrock och ansigtet uppsväldt af vin och värme hade han med våld banat sig in i dansstugan och fattat den blyga Brita om lifvet, för att släpa henne ut med sig.

– Go' vänner! – skrek han, så högt han förmådde med sin hesa, skrofliga stämma då man sökte hindra detta – Jäntan här, som jag nu håller fast, är min käresta, och har varit det i fulla två år, fast hennes gnidare till far inte vill bestå prest till brölloppet.

Ett sorl af förtrytelse uppstod vid detta öfvermodiga tal. Kraftiga näfvar, förde af mer än ett afundsamt sinne, höjdes i luften. Äfven spelmännen skyndade sig att lägga bort sina instrument och grepo till värjorna. Allt liknade sig till blodigt slagsmål. Till lycka för qvartermästaren hade emellertid hans värja redan vid inträdet fråntagits honom och kastats ut på gården, hvadan han endast kunde använda sina knytnäfvar, och inom kort måste han derför taga sin tillflykt ut på gården samt derifrån, efter en gagnlös ordvexling, ut på gatan.

Striden om den blyga Brita var likväl härmed icke ändad.

När åldermannen påföljande morgon solade sig i all maklighet på bodtrappan, fick han nämligen, bäst det var, se tvänne sällsamme figurer komma tågande rakt emot sig från gränden. Karmosinfärgen i hans anlete bleknade till blyhvitt, och i nästa ögonblick stod han skälfvande bakom disken, medan hans dräng, allt hvad han i sin ångest förmådde, skyndade sig att lägga hasp och reglar på dörren. – Och detta skedde i grefvens tid, ty qvartermästaren hördes strax derpå i argsint ton fordra att genast varda insläppt. I annat fall skulle han skjuta eld på hela huset.

Bakom honom såg åldermannen, genom det hemliga synhålet i fönsterkarmen, till sin stora förskräckelse en ännu besynnerligare figur. Det var en tio års pojke, utklutad på det mest fantastiska sätt och väpnad från topp till tå. I hvardera handen bar han sålunda en stor ryttarepistol, två dylika voro instuckne, jemte någre knifvar och dolkar, i ett bredt bälte, som han hade om lifvet och dess utom släpade efter honom på gatstenarna qvartermästarens länga huggvärja.

– Öppna, eller jag skjuter detta kråknäste i brand och röker ut dig, du gamle räf! – ropade qvartermästaren, i det han stälde sig bredbent och utmanande framför dörren.

Åldermannen aktade sig emellertid visligen från att efterkomma denna önskan, icke minst derför, att han var rädd för att grannarne i sådant fall skulle få reda på de mer eller mindre grundade tillvitelser, som hans förre kompanjon helt säkert skulle komma att öfverhopa honom med.

När hotelser icke hjelpte, öfvergick qvartermästaren till “verkligheter”. Vinkande till sig pojken med pistolerna, tog han en af dem och aflossade mot huset, så att det skallrade i fönsterrutorna. Laddningen utgjordes emellertid endast af hästhår, hvadan utom den förskräckelse, som smällen orsakade, ingen af husets invånare led någon skada. Han fattade derefter sin dolk och fäste honom i dörren, ropande med hög röst, att han utmanade, samfäldt eller enskildt, de fege pultroner, som öfverfallit honom på dansgillet qvällen förut, samt aflägsnade sig med majestätisk hållning samma väg han kommit.

En stor barnflock hade under tiden samlat sig och följde honom nu, skrikande och ropande, till Norra malmen, der hans mest gynnade rival hade sin bostad. På vägen dit mötte honom emellertid stadsvakten, och efter tappert motstånd vardt han afväpnad och tagen i förvar, till åldermannens stora glädje. Denna var dock af kort varaktighet, ty hans höggreflige Nåde, öfverståthållaren, sände genast bud till magistraten, att den fångne följande dag skulle sättas i frihet, “efter som han lofvat att icke vidare synda mot konungens plakat om skotts lossande i residenset”, och åldermannen vågade derför på flere dagar icke vistas i sitt hem.

När han sent omsider smög sig dit, möttes han af än värre underrättelser. För att lägga åldermannens snikenhet i dagen, hade nämligen qvartermästaren omtalat för alle grannarne, huru denne sökt tubba honom att göra guld, och detta tal hade spridt sig som en löpeld kring staden. I en hökarbod längre ned i gränden hade samtidigt en murare inkommit med ett papper, som hittats i det rum, dit Elsa, enligt den allmänna tron, kommit flygande genom muren, och på detta papper funnos, utom den ondes och andra fula namn, äfven åldermannens. Från hökarboden hade papperet burits i en blånsäck till kyrkoherden. Denne väckte nu åtal mot åldermannen vid kämnersrätten, och slutet på den långa ransakning, som med anledning häraf började, vardt, att åldermannen, öfverbevisad om att hafva med den ondes tillhjelp velat göra guld, dömdes, “för det tillfälle han sålunda beredt den onde att blanda sig i menniskors angelägenheter”, till två veckors fängelse vid vatten och bröd.

Straffet var hårdt, men åldermannen fäste sig mindre dervid, än vid att qvartermästaren kom helskinnad undan, som sköflat honom in på kroppen, utan att gifva ens ett guldkorn ifrån sig. Han grubblade derför natt och dag på hämd. Han drog sig till minnes huru som qvartermästaren lånat murverktyg hos en af grannarne, för att, som han sade, laga en gammal spisel, som rökte in, samt att dessa sedan återfunnits i trollrummet. Ju mer han grubblade, dess klarare framstod för honom qvartermästarens plan att vilja bryta sig in till tyske grefven, samt att allt hans guldmakeri endast varit en förevändning, för att komma in i åldermannens källare och der få arbeta ostörd. Han hade visserligen nekat till detta på det bestämdaste och lofvat att återbetala ända till sista runstycket, hvad han fått i förskott. Men detta hade sagts för åtta dagar sedan, och sedan dess hade han ej varit synlig i staden.

När åldermannen hunnit till denna punkt af sin berättelse, kunde Anders icke längre lägga band på sin otålighet.

– Hvad jag tackar Er, fader Grijs! – utbrast han och fattade åldermannens hand. – Nu fins ingenting mera, som de kunna förevita henne!

– Har tänkt så äfven, min gosse, för si förstås, – sade åldermannen i beskyddande ton, – har tänkt så med. Men utan ny ransakning lär det icke gå att få henne fri och honom fäld, ty hon är redan dömd!

Anders var allt för glad af hvad han fått höra och dertill af naturen för öppenhjertig, för att han icke skulle omtala historien om ringen och sitt hopp till tyske grefvens hjelp. Men när han nämnde dennes namn, betraktade honom de andre, helt förvånade.

– Stackars min gosse! – sade åldermannen. – Den mannen lär inte mer få någon dom bruten.

– Hvad menen I, fader Grijs? – utbrast Anders, stirrande på honom.

– Såg du inte nyss hur de buro bort honom? Långe kaptenen vid gardet, han som bor här snedt öfver, råkade ju här om dagen att sticka till honom något för djupt under jackan. De ha' nog länge kifvats om kjortlarne, för si förstås.

– Så synd det måtte vara om den förnäma grefvinnan? – inföll jungfru Brita suckande. – Jag såg tydligt, hur hon vred sina händer, när de buro ut kistan genom porten.

– Hvad henne anbelangar – återtog åldermannen – är hon lika kavat som någonsin. Senast i går var hon uppe hos drottningen för att bedja om straff på Sparren. Fast aldrig fick hon komna ur bärstolen en gång. Men hvad går åt dig, gosse, inte var väl grefven far din heller… se så, värre skaddöd har händt förr, för si förstås.

– Kan hända mäster Schultz behöfver mig, – sade Anders tankfullt och reste sig upp. – Det var kanske stor excess der nere.

– Jo, lita på det; minst tjugu blanka klingor på hvardera sidan. Hör du, hustru, minst tjugu, säger jag, för grannen, som nyss var här inne, räknade dem, sa' han, och de vispade nog vackert omkring sig, vill jag lofva. Men nog var det nesligt, för si förstås, af den långe kaptenen att icke lemna grefven i fred, se'n han var död.

– Hvad I ha'n för ett godt hjerta, Anders Barberare! – sade jungfru Brita med ett smäktande ögonkast, då Anders strax derefter tog afsked. – Så hade nog inte tjocke Gudmund gjort, eller Mats Hake eller någon af de andre barberaregossarne. De hade nog fylt sina stop flere gånger än, innan de låtit dem stå tomma efter sig, för att hjelpa sin nästa!

Anders svarade ingenting. Han tycktes icke heller finna hennes handtryckning ovanlig, eller märka någon ovanligare glans i hennes blickar, fastän hon oafvändt stirrade på honom.

Förtviflad skyndade han hemåt. Det mörka stadshuset aftecknade sig skarpt mot den månlysta himmelen. När, tänkte han, skulle olyckan tröttna på att förfölja henne, som satt fängslad der, och som han nyss varit så säker på att kunna rädda.