Kitabı oku: «Elsa», sayfa 5

XI

– Deras inträde på källaren “Hvita korpen”, midt öfver i gränden, väckte icke ringa uppmärksamhet. Åldermannen hade nämligen, då bordet föll omkull, råkat att hälla ut burken, i hvilken qvartermästaren förvarade sin dyrbara skatt af “menniskoblod”, och dervid fått åtskilliga märken i ansigtet och på händerna. Detta i förening med hans bleka anlete och förskräckta uppsyn kunde icke gerna tyda på annat än “slagsmål och skandal”, en högst nöjsam nyhet för de hederlige stamkunder, som suto der inne kring stora skänkhyllan och drucko mumma. Mäster Biervogel, värden på stället, hade icke heller förr varseblifvit dem, än han var redo att samla nyheter.

– Hvad står på, go' vänner, – ropade han åt dem – vill någon hacka er till korfvar, efter I flåsen så?

– Lagom skämt, mäster Qvickrot, lagom skämt – svarade åldermannen med min af sårad värdighet, i det han satte sig. – Bättre vore, för si förstås, om I saden till åt någon af desse late slynglar till skänkgossar, att tvätta af mig all denna orenlighet.

– Hm! – Mäster Biervogel drog sin mun till ett bredt leende. – Den som blott hade inne så mycket vatten.

– Gått åt i kypringen kan tänka – inföll qvartermästaren skrattande och slog Biervogel på axeln.

– Gått åt?.. Säg om det ordet en gång till! – Mäster Biervogel vardt röd i ansigtet som ett tegeltak och slog sin ludne näfve i bordet, så att fat och stop hoppade om hvarandra. – Säg om det, du blåbuk, och här ska' bli andra bullar, lofvar jag, än bagarns.

– Nå, nå, vän Biervogel! – inföll åldermannen medlande, – det var icke vår mening, för si förstås, att säga något förklenligt, hvarken om detta välkända ställe eller om dess vördige egare. Men det var ju så, för si förstås, att det var käre bror sjelf som gaf första hugget. – Men lika godt! – Tag fram af brygget från i fjol höst och drick oss till en törn, kunna vi vänta medan de hemta vattnet.

– Låter det så, var annan sak, – svarade mäster Biervogel något blidkad och vinkade till sig en af skänkpojkarne. – Qvicka dig ner och hemta upp några stop ur gamla qvigan, – ropade han, – till höger begriper du åsna – återtog han, då pojken tvekade att efterkomma befallningen. – Men hvar ha'n I varit, go' vänner, I ären ju värre tillpyntade än högstsalige kröningshingsten.

Qvartermästaren var icke angelägen att deras hemlighet skulle förrådas. Att hindra detta var dock icke lätt, ty åldermannen hade icke smuttat mycket på ölet, förr än han var redo att berätta allt hvad han bar på hjertat. Hans berättelse var dock så vidunderlig, att det i alla väsentliga delar lyckades qvartermästaren att blanda bort hans tal. Det samma väckte emellertid icke dess mindre ett rättvist uppseende. Tyske grefvens hus hade alltid varit illa kändt, och det skulle vara ovisst tyckte Biervogel, om icke satan en vacker dag flöge bort med hela huset.

De öfrige gästerne hade emellertid flyttat sina stop och muggar allt närmare till deras bord, och när åldermannen slutat sin berättelse, började andre framlägga sina lifsrön till skärskådande. Allmänt ansågs att så väl slagsmål som oqvädingsord, otidigheter, gewonheiter, depositioner och vexationer voro satans tillskyndelse, äfven som gesällernas frimåndagar, spatsergång och annan slik fåfänga; äfvenledes när någon frimästare lade sig i embeten, för att förfalska, förbyta, försnilla eller förderfva deras arbete. Vidkommande sjelfva “trollpackets” förmåga, påstod mäster Fibiger, bagaren med det långa hakskägget och rödbrusiga ansigtet, att han upplefvat flere underliga händelser under sin gesällvandring i främmande land. Att helt och hållet sopa bort ett helt hus ansåg han vara en ren småsak för trollpackorna, och senast samma qväll hade han sett en hel skock af dem flyga bort på postmästarens tak.

– Det ordet ha'n I, sapperment, rätt uti, – hväste qvartermästaren och slog stopet i bordet, så att fradgan stänkte högt omkring honom, – nu mins jag, att jag nyss såg det samma, fast Gud bättre mig om jag icke tror att synen vardt förvänd på mig för ett ögonblick. Bäst vi suto der inne och kalkylerade öfver sista hafrelasten, kom der verkligen, som fader Grijs säger, en trollpacka flygande med buller och bång midt igenom tjocka muren. Och fräste och spottade gjorde hon som en katt och skrek: “trå ta' dig, du krämarråtta!” och då såg jag tydligt hur blodet kom frustande ur näsa och mun på honom och stänkte öfver kläderna. – Derefter gaf hon sig i ett flygande i väg upp på taket här midt öfver.

– Nyss sade bror, – inföll mäster Fibiger, – att det var mörkt der inne som i en säck?

– Ja väl, vän Fibiger, men bror sade sjelf att bror kunde se dem flyga af med postmästarens tak?

– Haasenkampf har rätt, skrek ett halft tjog röster öfver hvarandra.

– Och jag kan tryggt svärja derpå, fast jag ej var med, – inföll en tjock hedersman med trovärdigt utseende, – ty detta trolltyget blir för hvarje dag allt närgångnare. Hände icke i qväll, der uppe på södra malmen, att en af dem slog en stor silfverklimp i hufvudet på Staffan Sporrmakares lille gosse, så att han dog på fläcken, och när folket, som såg det, skulle taga fast henne, kilade hon af som en liten hvit råtta under stenfoten.

– Och när jag sist var på vakt, – inföll den bleklagde Jonas Värme med sin fina diskantröst, – vardt der ett så förfärligt läte och excess af några qvinfolk ute på isen, att vi ej visste lefvande råd, men när vi skulle ta' fatt på dem, luffade de bort som svarte hundar, hvar åt sitt håll.

Man fortfor att grufva sig öfver den tilltagande trolldomen. Hvar och en hade sin historia, den ena öfverträffande den andra. Åldermannen fick derunder tid att åter hemta sig och insåg nu till sin stora förskräckelse, hur nära han varit att förråda sig. Han grubblade åter och fram, hur han skulle lyckas igensopa spåren efter sina experiment. Finge någon veta att det varit han, som framkallat trolleriet, genom att vädja till den ondes makt, hade han att vänta det strängaste straff. Det var nämligen naturligt att redan följande morgon, då saken hunnit blifva känd, skulle trolldomskommissionen gå i författning om undersökning på ort och ställe och träffade man då hans flaskor och öfriga arsenal, vore han förlorad.

Bäst han bråkade sin hjerna härmed, instörtade en af skänkpojkarne i rummet med anden i halsen.

– Skynda, mästare, skynda! – ropade han, – nu ha de fått fast henne ska' jag säga. Hon är stor som storkyrkotornet och så flaxar hon och skriker, att I aldrig kunnen tro det.

– Togo de henne? Hvem togo de?

– Trollpackan vet jag. Gubben Tistel tog fatt henne i skaftet, just som hon skulle flyga upp på taket.

Sorlet utanför gaf till känna att pojken talade sanning, och, väpnade med käppar, värjor och hvad de först fingo tag i, skyndade gästerna ut genom dörren och ned för den smala trätrappan. I spetsen för dem gick mäster Biervogel med ett gammalt rostigt muskedunder, som för dylika fall alltid stod i beredskap nära skänkhyllan.

Ned i gränden blänkte facklor och bardisanspetsar och hit åt strömmade folket.

– Håll fast henne dugtigt, bussar, – skrek mäster Biervogel på afstånd, fäktande med armarne, som hade han med dem velat hjelpa sina korta ben i deras möda. – Bakifrån är bäst, hören I, – puttrade han, medan han banade sig väg genom folkhopen. – Bakifrån är bäst, säger jag!

Inom den krets, som stadsvakten bildade, stod Elsa. Hennes armar voro bundna på ryggen och fastgjorda vid skaftet af en bardisan, hvars båda ändar hvilade i händerna på säkre knektar. Hela hennes drägt bar tydliga spår af en bitter strid. Den röda tröjan hängde i trasor kring axlarne. Håret var upplöst och svallade i vild oordning kring hennes blottade hals. Att döma af de gnistrande ögonen, skulle det emellertid icke varit rådligt för de närmaste, om banden ett tu tre sprungit af. De både stadsknektarne, som höllo henne, drogo sig också visligen så långt åt sidan, som skaftet medgaf.

– Akta er bussar, – forfor mäster Biervogel andtruten, i det han skrufvade till rätta sin svarta lamskinnsperuk. – Akta er, säger jag, hon spottar snart, och den hon råkar lefver icke natten öfver.

– Åh, var lugn han, – sade korpral Tistel tvärsäkert; värre folk än hon hafva vi fört till tings – se så, maka er nu i väg bussar.

Elsa såg sig spejande omkring bland den sorlande hopen.

En stund förut, då hon utkommit i gränden, hade tyske grefvens husfolk, som väckts af bullret, när muren rasade, mött henne och hållit henne fast till dess stadsvakten kom. Plötsligt blixtrade det till i hennes ögon. Hon kastade sig några steg framåt.

– Hjelp mig, Anders! – ropade hon, seende honom bland de längst bort stående. – Ser du inte att de vilja åt mig.

Men det tarfvades icke denna uppmaning. Han hade redan märkt henne och med dragen värja sökte han bana sig fram genom trängseln.

– Tillbaka! – ropade korpralen varnande. – Den som med våld vill fria rättens fånge gör edsörebrott!

– Jag vill borga för henne, – skrek Anders utom sig och sökte hålla knektarne till baka. – I kännen henne mäster Tistel. Hon är Lars Skeppares dotter.

Ett högljudt skratt vardt enda svaret på denna erbjudan.

– Jo jo men, Anders Barberare, – sade Tistel och drog munnen upp till ett försmädligt grin. – Hon har nog månge, som vilja borga för henne, den jäntan, kan tänka, men gamle Tistel var ingen gäck.

– Tro honom icke, – ropade Elsa, då Anders stod tveksam ett ögonblick. – Tro honom icke, i Jesu namn!

Hon ryckte med förtviflans styrka i banden. – Det är lögn! – skrek hon, allt ifrigare. – Det är lögn, hvad han säger. Tro honom icke!

Men de kringståendes skratt förtog ljudet af hennes röst, och när Anders på nytt ville hindra knektarne att bortföra henne, lyfte en af dessa sin tunga bardisan och lät honom falla tungt på ynglingens skuldra. Slaget fälde sin man till jorden.

Härmed var Elsas sista hopp ute, och hon lät hufvudet sjunka. Men detta uttryck af undergifvenhet varade blott ett ögonblick. När hon blickade upp och fick se Anders Barberares blodiga anlete på trappstenen, öfverfölls hon af en häftig skakning. Våldsamma krampanfall följde hvarandra och hennes anletsdrag förvredos på ett vederstyggligt sätt, under det att en hvit fradga frustade ut kring munnen.

Långt ifrån att uppväcka medlidande, var detta mer än allt annat, sade folket, som stod och såg på, ett tydligt bevis för, att hon var en farlig trollpacka.

Mäster Biervogel och hans gäster hade emellertid icke på långt när fått sin skådelystnad mättad. De ville sjelfve föra henne till häktet, samt anhålla hos höglofliga magistraten, att hon genast måtte aflifvas, utan dom och ransakning.

– Om man först stänger in henne och håller långa tal med henne, – sade mäster Biervogel, – får hon tid att yngla af sig, och på det viset blir man aldrig befriad från den förskräckliga trolldomssynden.

Andre, der i bland Fibiger, gingo till och med så långt, att de icke ens ville göra denna omväg, utan tyckte det vara bäst, att så godt först som sist steka henne, der hon stod. Mäster Biervogel, tyckte han, hade ved nog, om det gälde, att steka ett helt dussin sådana och ville nog släppa till hvad som kräfdes utan allt vederlag. Mycket bidrog borgarnes och stadsvaktens ständiga osämja att förlänga grälet, som hotade att aldrig taga slut.

– Ur vägen för svickar och öltunnor – skrek slutligen gamle Tistel, öfver sig gifven, och slog omkring sig med bardisanen – ur vägen, säger jag, eller ska' jag låta tappa Er så, att I bli'n tunnare än flugvingar.

Men den hedervärde korpralen kom icke längre för det.

– Viljen I då äta upp henne lifs lefvande! – fortfor han flåsande. – Tagen då Ert förnuft till fånga, go' vänner… Tänk på stegel och hjul… som den får, som sätter sig upp mot höga öfverheten… puh… här är det jag, go' vänner, som är höga öfverhetens tjenare, puh!

Han fortfor att på detta sätt ömsom förmana, ömsom utdela kraftiga slängar, men utan någon verkan. Och hade icke en stark patrull anländt till hans hjelp, torde mäster Biervogel och hans gäster till slut ändock fått sin vilje fram, att ställa till exekution midt i natten i Bollhusgränden.

XII

Under sommaren 1676 hade trolleriväsendet gripit vida omkring sig bland hufvudstadens lägre befolkning. En särskild kommissarialrätt måste af konungen tillsättas, hvilken uteslutande egde att upptaga alla trollerimål från kämnersrätterna och dem vidare ransaka och döma. Af ledamöterne i denna rätt var hälften prester, återstående hälften utgjordes af läkare och lagkarlar. Antalet mål, berättas det, var så stort, att sammanträden måste hållas alla dagar i veckan, utom lördagar, då presterna måste bereda sig för sabbaten. Tack vare denna ifver, hade emellertid under loppet af en månad icke så få trollpackor hunnit dömas från lifvet och afrättats. En af dem, Rumpare-Malin kallad, hade blifvit lefvande bränd, en annan, Tysk-Annika, hade först halshuggits och derefter bränts på bålet; båda till sista stund påstående sin oskuld.

Det var idel sträfva, allvarliga anleten, som omgåfvo det svarta bordet i rättens sessionssal, en trappa upp i stadshuset på Södermalm. Flertalet syntes redan vara öfver sextio år och endast en, den nyligen från sina utländska resor hemkomne doktor Hjärne, egde ännu qvar mannaålderns blick och hållning.

Öfverst bland de andlige satt en lång mager man i svart kalott, under hvilken några hvita hårtestar stucko fram. Det var den nitiske hexförföljaren, magister Olaus Bergius, i synnerhet känd för sin långa och lärda afhandling om satans frukter i och genom qvinnan. Ingen skulle i detta torra, skrynkliga anlete, med sina små, grå ögon och spetsiga haka, kunna spåra den fanatiske ifraren och ortodoxe luteranen. Snarare skulle man af hans ödmjukt krypande min kunnat tro honom vara en tarflig, tillbakasatt husprest i något högadligt hus. Det var emellertid han, som hufvudsakligen ledt förhören med den framgång, som ofvan är nämnd.

Långs med väggarna stodo bänkar för åhörarne. Desse utgjordes till största delen af prester. Men äfven flera af hofvets damer samt en och annan af de förmögnare bland borgerskapet hade infunnit sig, nyfikne att höra den märkliga ransakning med trollpackan från Södermalm, hvarom anslag uppspikats dagen förut, “då klockan slog tolf”, på stadshusdörren.

Sedan rätten på sedvanligt sätt förrättat sin bön, tillsades vaktkarlarne vid dörren att införa den anklagade. Med stadig gång och öppen blick steg Elsa fram till bordet. Hennes stora mörka ögon gåfvo snarare tillkänna förvåning än nedslagenhet.

– Du är anklagad af flere aktade borgare – sade ordföranden – att hafva öfvat trolldom och fört barn till Blåkulla, hvad har du derpå att svara, Elsa Larsdotter?

– Att det är lögn, lika så visst som lögn finnes i verlden!

Magister Bergius betraktade henne ett ögonblick. Hans grå, hvassa ögon tycktes liksom vilja äta sig in i hennes själs innersta. Hon rodnade och såg förlägen ut.

– Vid din själs eviga frälsning – började han med blicken alltjemt fast på henne – ber jag dig, satans vilseförda offer, att du nu genast bekänner din svåra synd, för hvilken du, så väl af unga som gamla är vorden anklagad.

Hon fäste sin blick stadigt på honom. Så lätt var hon icke öfvervunnen. Klart och redigt omtalade hon, det som händt om qvällen, då hon fasttogs utanför tyske grefvens hus. Hon nekade icke heller till att hon på ett underbart sätt fallit genom muren, då hon velat tillbakavisa hans nåds smekningar. Men aldrig hade hon varit i Blåkulla, påstod hon, – än mindre fört någon dit. – Om det täcktes de höge herrarne i rätten – slutade hon, – att koka henne eller alldeles mala henne sönder och samman, kunde hon intet annat tillstå än hvad hon sagt för sant. Måtte derför Gud trösta hennes arma själ.

Medan hon talat, hade magister Bergius rest sig upp.

– Envisa flicka, – utbrast han, – när hon slutade, – blygs du ej att bemantla din svåra synd med det stora namnets vittnesbörd! Kom ihåg då, att den Gud, du åkallar, kan se in i ditt hjerta lika klart, som du ser genom fönstret der, äfven om djefvulens konster skulle förborga det för oss svaga menniskor!

– Jag vet och tror derpå, nådige herre, men jag har endast tjenat Gud från barndomen, hvilket både grannar och någrannar kunna vitna.

– Ingen tjenar vår herre och satan på samma gång.

– Djefvulen har ingen makt med en kristen, som fött dop och nattvard.

Detta svar fann rätten skäligen misstänkt, såsom troligen ingifvet af den lede. Det var uppenbart att hon icke frivilligt ville bekänna och vitnena inkallades derför. Hon fick emellertid afträda.

Det gälde först att bevisa, huruvida den anklagade varit i Blåkulla eller ej och för den skull inkallades först sådane vitnen, som sagt sig föras af henne till denna satans förskräckliga boning. De som inkommo utgjordes till största delen af barn mellan sex och tio år. Ett diade ännu sin moders bröst, och detta fick, enligt rättens föregående beslut, framföra sitt vitnesmål genom moderns mun.

De fleste af barnen hade en näsvis, “beskäftig” min; endast några få sågo ängsliga och blyga ut. Sedan deras föräldrar aflagt den föreskrifne eden – juramentum calumnæ – med hvilken de bedyrade, vid allt hvad heligt var, att de hvarken af hat eller ondska tubbat någon att klaga på sin näste, började förhöret.

Det första vitnet var Staffan Sporrmakares nioårige son. Han berättade, stammande och oroligt seende sig om åt alla sidor, huruledes han på stora böndagsaftonen öfverfallits af Elsa Larsdotter och så illa slagits med ett skarpt isstycke, att han varit nära att få döden deraf.

– Var det derför att du icke ville åka med henne den natten? – sporde magister Olaus.

– Nej, icke den gången, men sedan många gånger, – svarade han och såg mycket dum ut. – I natt förde hon mig fyra gånger, på en häst, en karl, en ko och en hustru.

– Och hvart förde hon dig dessa gånger?

– Åh, det var olika!

– Något ställe kan du väl påminna dig? Tänk efter?

– Jo, en gång, min's jag, var Blåkulla i stadsträdgården, och en annan gång på postmästarens tak. De sista gångerna såg jag icke hvart hon for, för då drog hon en stor florshufva för ögonen på mig.

Staffan Sporrmakares son fick nu taga afträde och nästa vitne inträdde. Detta var en liten bleklagd, spenslig flicka af omkring tolf års ålder. Hon hade mycket att berätta och talet flöt som en väl inlärd lexa. Hon hade fått besök af Elsa i stugan, sade hon, och förts af henne öfver en stor sjö, hvilken lyste och gnistrade af idel blå svafvellågor. Der hade hon jemväl sett stora skepp med eldröda master, det ena liggande tätt invid det andra. Blåkulla hade då varit på postmästarens tak.

På magister Olaus' fråga, om hon sett, hvad Elsa gjort derstädes, svarade hon, att hon tydligt sett med sina lekamliga ögon, hur Elsa kröp till den elake och klappade och kyste honom. En annan gång hade den elake frågat om hon ville tjena honom, samt då hon svarat nej, tagit upp stora ris af flätade ormar, med hvilka han och Elsa slagit henne. Till sist vardt hon omdöpt och fick skrifva sitt namn i svartboken, som var “svartnacka”.

En annan halfvuxen flicka vitnade, att hon sutit vid sin sömnad och plötsligt fallit omkull, samt strax bortförts af Elsa. Då hade hennes mor, som var en beslutsam qvinna, tagit fram en nål och stuckit i hennes finger, men utan att hon deraf vaknat, eller känt det minsta, förr än Elsa fört henne godvilligt till baka. Hon berättade vidare, att då hon sista böndagen sökte begå Herrans nattvard, hade hon kommit att falla på knä vid duken strax invid Elsa, och hade hon då känt, hur denna tagit ned sin hand och smort henne på kjorteln med något vått. Sedan hade hon i åtta dagar hvarje natt förts till Blåkulla och fått utstå mången faslig pina och åse både synd och elände.

Det var ju förfärliga saker, som kommo i dagen. Åhörarne sågo också ganska häpne ut. Att så mycken synd kunde finnas i verlden, hade de knappast kunnat föreställa sig, oaktadt presternas idkeliga verop, att hela verlden endast var en stor och stinkande syndpöl.

Sedan alltså den tilltalades brottslighet i allmänhet konstaterats, kom ordningen till de särskilda anklagelsepunkterna. Af dessa intog hennes flykt genom muren till den tyske grefvens hus främsta rummet. Det hade nämligen länge utgjort ett spörsmål mellan de lärde, huruvida en trollpacka egde samma förmåga som den lede att ändra materiens synbara form.

Att detta låg inom möjlighetens gräns, åtog sig nu en liten elfvaårig pojke, vid namn Petter Grå, att bevisa för rättens ledamöter.

Han skelade, och såg så illmarig ut, när han trädde fram till bordet att vid hvarje annat tillfälle skulle han säkert blifvit öfverantvardad åt mäster Holger Skarp, som höll vakten vid dörren.

På frågan, om hvilka konster han fått lära af den elake, svarade han oförskräckt, att han kunde göra väder. Den varmaste sommardag kunde han förbyta till smällkall vinterqväll, sade han. Lilje- och konvaljedoft, fågelqvitter, fjärilslek kunde han inom en handvändning få bytt till snöslask, bjellklang och sidensvansar.

Denna sällsamma omstörtning af fult och skönt, högt och lågt, ungt och gammalt verkstälde han endast med tillhjelp af en liten käpp, fast en käpp likväl, som var smord i begge ändar och dess utom försedd med den elakes namn på midten. Han visade nu äfven, hur han kastade käppen bakåt öfver hufvudet, medan han läste de sju obönerna och blåste i en silfverpipa.

Han frågades af magister Olaus, om han äfven fått lära konsten att bräcka murar.

– Det ska' nådige herrarne tro går lätt – svarade han med en skelande blick på magister Olaus. – Man ska' blott smörja väl under hornet. Jag har ofta sett både hus och stenar dansa.

Detta svar var dock alltför ofullständigt, oaktadt den tvärsäkra ton, hvarmed det afgafs, för att rätten skulle känna sig tillfredstäld, och gossen uppmanades derför att visa prof på sina märkliga konster.

Men detta kunde han icke, sade han. Utan att dock på något sätt synas förlägen, förklarade han med den oskyldigaste min i verlden att de nådige herrarne ej kunde få se något af det han lärt, då den elake tagit till baka både hornet och pipan.

– Hvilket horn, menar du? – frågade magister Olaus strängt. – Du har icke talat förut om något horn.

– Jo, det var så. Ers högvördighet – svarade gossen inställsamt, – att för hvarje konst, jag lärde af den elake, dröp han en droppe i ett grönt glashorn; men genom de fromme presternas böner har hornet nu fallit i sönder… Och den elake tjuter deråt, ska' Ers högvördighet tro. För hvarje sådan bön, låter det så alldeles fasligt och bordet, som han ligger under, blir allt mindre och mindre, och kedjan, som engeln bundit honom med, blir allt tyngre och starkare. Annat var det, tillade han och såg illparig ut, när min lilla hustru lefde.

– När din lilla hustru lefde? – upprepade flere af ledamöterna. – Du är ju blott elfva år?

– Ja, hon var en liten fin, grå get, ska' jag säga, men så snart jag bekände på Elsa Larsdotter, sparkade hon henne till döds.

– Och nu föres du icke vidare?

– Jo, Gud bättre mig, senast förliden natt! Då var stort bröllop i Blåkulla. De både dansade och sjöngo der, samt slogos och refvos äfven. Då satt Elsa i taket som en ljuskrona, med hufvudet ned och fötterna upp. Men jag tror nu att jag får vara i fred, ty till slut slogo de tärning om mig, och då förspeltes jag till Bengt Bagares hustru, som har hela tjoget förut.

Pojken fick nu gå. När han lemnade salen, inkom tyske grefvens hofmästare och begärde företräde för rätten, hvilket äfven beviljades honom. Han förklarade, sedan han mödosamt linkat fram till bordet, grefvens hans herres stora misshag öfver det förargliga tal, som han förnummit, nämligen, att den för trolldom anklagade flickan skulle varit i grefvens rum nattetid. Om han, grefven, vidare skulle få höra slika kalumnier och förtal, måste han gå till hofrätten, förklarade hofmästaren, för att klaga och skaffa sig skydd till sin reputation och anseende, hvilket han velat tillsäga de välädle och högvördige kommissarierna.

Dessa ord gingo rätten djupt till sinnes, och resolverades det, att hofmästaren skulle till hans höggrefliga nåde frambära rättens hjertinnerliga försäkran och löfte, att om någon vidare understode sig, att angripa hans höggrefliga nådes karakter, skulle denne få med rätten att göra.

Hofmästaren bugade sig och tackade å sin herres vägnar för rättens högvisa rättrådighet, hvilken denne helt visst skulle hafva i gunstig åtanke.

När han lemnade salen och gick i genom förmaket utanför, kom han att kasta en blick åt fönstret. En äldre qvinna hade rest sig upp från bänken och betraktade honom uppmärksamt. Han stannade, som det tycktes i hög grad öfverraskad af hennes åsyn. Den sjelfbelåtna minen förvreds till ett fult grin och han skyndade hastigt ut genom en af sidodörrarne.

– Hvem var den mannen, Greta? – frågade Lars Skeppare och såg förvånad efter honom.

– Åh kors, han lefver än! – svarade gumman, tankspridd. – Det var ju tyske grefvens hofmästare, halte Bertil, vet jag… – Men hur blek min stackars flicka är – återtog hon och vände sig åt andra sidan, der Elsa stod mellan tvänne vaktknektar. – Stackars mitt kära barn, sådan gruflig synd hon tagit på sitt samvete!

Lars ärnade fråga mera om hofmästaren, all den stund han var i tjenst hos tyske grefven, men nya händelser drogo bort hans tankar.

En skarp qvinnoröst hördes nämligen i det samma gräla med dörrvakten ute i förstugan och strax derefter kom Fingerlisa inspringande, under häftiga åtbörder. Hon var högtidsklädd, i röd kjortel och sidentröja samt hade ett bredt band af gröna glasperlor kring halsen. När hon fick se Elsa stannade hon plötsligt.

– Nej se god dag, vackra Elsa! – utropade hon, hånande – så trägne kavaljerer du för med dig!

– Det har jag nog dig att tacka för – svarade Elsa lugnt – men de ståta nog ock för dig, fast du ljuger.

Fingerlisa såg förvånad på henne.

– Ja, se du på mig, du Flumsa! – sade Elsa häftigt. – Nog vet jag att icke heller du är fri från ondt tal.

Det lyste till i Fingerlisas ögon och hon rusade rätt emot Elsa.

– Det skall du få betala! – skrek hon och ryckte till sig Elsas taftshufva, som hon kastade ut genom fönstret. – Den är ej för dig! Du skall ha en röd, en sådan som de andra…

Vaktknektarne lade sig emellan och skilde dem åt. De skulle snart in för höga rätten, sade de och – borde förstå att bättre skicka sig.

Förhöret hade emellertid fortgått der inne i salen. Namnen, som vitnena fått i Blåkulla, företedde den underligaste samling smeknamn man gerna kan tänka sig. En hette “trå dig”, en annan “tvy dig”, en “styggetacka”, en annan “fulpiska”. Och dessa namn hade alla antecknats af notarien med stor noggrannhet i protokollet. Halfvuxna flickor hade berättat huru de födt djefvulsbarn genom näsan eller munnen under olidlig smärta och värk. Men detta innebar icke något orimligt, när man, såsom rättens ledamöter gjorde, tog det öfvernaturliga sjelft till måttstock. Andra vittnen berättade att de förts ända till tjugu gånger på en natt till Blåkulla. Än hade der varit helt få personer, än hade den lede uppvaktats af tio tusen menniskor, än hade samlingsplatsen för dem varit på Storkyrko-tornet, på Tre kronor, under galgen, på gamla kröningsporten vid Norrbro eller i kajutan på skeppet “Stora kronan”, än hade Blåkulla tagit i anspråk hela ladugårdsgärdet. Resan dit hade en af vitnena gjort med fyra eller fem feta trollpackor, en flicka hade åkt dit på en smal bordkrans, en annan på en liten spik, “der knafft fem flugor få rum” skrifver en af rättens ledamöter, “och annan galenskap med, hengiandes, så wäl i hoop som Polycarpus Riddarfinckes historia”.

Vitnesmålen hade emellertid i ett fall stämt noga öfverens, och detta var i afseende på Elsas person. Må hända hade tvetalan äfven härutinnan kommit att ega rum, om hvarje vitne förhörts särskildt, men detta hade varit att lemna allt för fritt spelrum för satans list, hvilket naturligtvis rättens ledamöter icke ville låta komma sig till last.

När Elsa hörde vitnesmålen uppläsas, kunde hon med möda göra våld på sina känslor. Många af dessa menniskor som vitnat mot henne, hade hon aldrig sett, än mindre talat vid, och likväl hade de med ed bedyrat, att hon fört dem med sig till Blåkulla.

– De äro i villfarelse! – ropade hon harmset. – De taga miste om min person och fara efter det som skett på andra orter. – Hur kunna de nådige herrar finna detta vara möjligt, då jag blott har en kropp, som uti fängelse är innesluten, – men de veta nog icke sjelfve om det är en dröm eller ej.

– Hvarför talar du om dröm? – sporde ordföranden förvånad öfver denna slående anmärkning.

– Derför att de säga sig föras endast när de sofva.

– Du snärjer dig med satans list, – inföll magister Olaus, – men den hjelper dig dock föga här. Vet att du här står inför Guds anlete och att han i sin rättvisa vrede kan gifva satan makt att bryta halsen af dig i fängelset, såsom det hände trollpackorna på Norrmalm, då helvetet skall uppgapa med sina käftar och taga dig emot.

– Vid den evige Gudens namn, som I åkallen, – utbrast Elsa häftigt, – jag är oskyldig.

– Tig hexa! och säg oss först hvilken Gud du menar? – röt magister Olaus.

Hon fäste sina stora bruna ögon på honom.

– Hvem? – frågade hon dröjande, – om icke Gud i himmelen!

Förhöret var slut i hufvudsaken. Det var mer än tillräckligt bevisadt, genom barnens vitnesmål, att Elsa varit i Blåkulla. Visserligen kunde, som hon äfven skickligt påpekat, allt samman endast hafva varit en synvilla för dem, ty satan egde ock förmågan att påtaga sig hvilken menniskas hamn, han ville. Sålunda hade till och med den hederlige borgmästaren Trotzenfeldt angifvits såsom den der en qväll skulle hafva fört en femton års flicka till Blåkulla, och hvilket var bevisligen falskt. Men det gafs ett medel att få visshet äfven härutinnan. Det måste utrönas, om den anklagade mottagit någon fästegåfva af den onde eller ej. Hade det förra egt rum, gjordes hvarje vidare undersökning öfverflödig, ty då var den anklagade gift med satan och hörde i allt fall till hans utvalde.

Elsas föräldrar och Fingerlisa blefvo derför förekallade, såsom de, hvilka bäst borde känna till hennes lefverne.

Fingerlisa fick först aflägga sitt vittnesmål. Hon utbredde sig vidt och bredt om de svåra anfäktelser, för hvilka Elsa hade utsatt henne under några år, ty, sade hon med ett bredt grin, som visade hennes hvita tänder, “vackra Elsa” har alltid varit som ett trollbarn. Sålunda fortfor hon, ska' nådige herrarne tro, har Elsa en gång fått en trollring af den onde, fast hon sökte inbilla mig och flere andre af grannarne, att det varit tyske grefven, som gifvit henne den.