Kitabı oku: «Elsa», sayfa 6

Hon hade varnat både Elsa och hennes föräldrar, samt fått dem att lägga ringen afsides i spiselvrån. Om han dagen derpå varit borta, visste hon icke; dock höll hon detta för mycket troligt, ty en gång hade hon varit med, då Elsa skulle gräfva upp en dylik gåfva bakom svinhusknuten och då hade de endast funnit en murken näfverbit, men deremot sett en ful svart hund, som ingen kände, sloka i väg ut ur svinstian.

Medan hon talade hade Elsa flere gånger skiftat färg. De mest orättvisa anklagelser hade hon fördragit med större lugn än Fingerlisas tal. När denna slutat, brast stormen lös.

– Tro henne icke, – utbrast hon, ur stånd att tygla sin lidelse, – tro henne icke, nådige herrar, ty hon är en komperska, som både kan sålla folk och vitna mot hvem hon vill.

Magister Olaus förmanade henne att uppföra sig lugnt och anständigt samt att låta vitnena njuta sin frihet. Men hon slet sig lös med våld från sina vaktare och rusade mot Fingerlisa. Endast med stor möda kunde hon åter bringas till lugn samt åter föras till sin plats. Länge efteråt talade man emellertid om hennes häftiga tillmälen och blixtrande ögon, såsom synnerliga prof på satans anfäktelse.

Fingerlisas bekännelse hade emellertid träffat hennes sårbaraste punkt. Kunde det bevisas att Elsa fått en ring, hvilken sedermera på oförklarligt sätt försvunnit, var detta för sig mycket misstänkt, och då kunde man hoppas att med ihärdighet komma än längre. En andlös spänning rådde derför i salen, när hennes föräldrar uppmanades att aflägga sina vitnesmål.

Lars steg först fram. Han visste ingenting, sade han, kort och bestämdt, hvarken om någon ring eller någon annan trolldomssynd. Han trodde blott att Gud velat straffa Elsa derför att hon ofta varit olydig. Men om de nådige herrarne, slutade han, hölle henne för en gemen trollpacka, ville han sjelf vara den förste, som skulle sätta henne på vedtrafven och tända elden derunder.

Det kom nu mor Gretas tur att vitna. Det dröjde en stund innan hon svarade på rättens frågor. Hon var både af sina grannar och församlingens prester känd för sin rena vandel och trägna kyrkgång och hennes tystnad tyddes derför endast till godt.

– Säg nu mor, hvad I veten, – sade magister Olaus efter en stund och gjorde sin röst så len som möjligt. – Låt icke intala Er af köttsens räddhåga eller af falska röster i Ert öra, att säga det I ej veten sant vara.

Hon såg honom stadigt i ögonen och berättade kort och afbrutet om Elsas föregående lif. Elsa hade varit mycket ombytlig till sinnes, tyckte hon, i synnerhet på sista tiden, och någon gång äfven både hård och elak, då hon velat förmana henne.

Magister Olaus bad mor Greta tacka Gud, som varit henne så nådig, att hon nu fritt fått bekänna sanningen. – Dock spordes ej, – tillade han, – om I sett ringen, som satan gaf henne, och hvarom denna unga flicka – han pekade härvid på Fingerlisa – nyss vitnat.

Mor Greta hade hit tills med sällspordt lugn aflagt sitt vitnesmål, men vid denna fråga började hennes läppar darra och den ena tåren letade sig väg efter den andre utefter hennes bruna kinder. Allas ögon fästes på henne. Man hade kunnat höra en flugas surrande, så tyst var det.

– Säg om I sett ringen, mor? – frågade magister Olaus ånyo.

En tung suck banade sig väg ur hennes bröst och hon sänkte hufvudet, i det hon sade tyst, nästan för sig sjelf.

– Ja, Gud nåde mig, för det jag så gjorde!

Det sorl, som nu uppstod, var så högljudt, att profosserna och vaktkarlarne fåfängt äskade ljud. Genom sorlet hördes Lars Skeppares stämma:

– Du ljuger, qvinna – skrek han och knöt den seniga handen mot mor Greta. – Du ljuger, så sant jag är en ärlig svensk. Men du har alltid behandlat flickan der som ett flarn och ett oting och som hon varit en annans foster och icke ditt…!

Längre kom han ej i sin straffdom, ty nu kommo flere vaktkarlar sina kamrater till hjelp och togo fast de värste orostiftarne samt deribland äfven honom.

– Nå i Jesu namn – skrek han utom sig af vrede, i det han utfördes. – Må vår Herre bevara Era kroppar!

Mor Gretas vittnesmål hade varit afgörande. Hon var, som nämndt, känd af alla såsom en mycket gudfruktig och sanningskär qvinna, och när hon nu tagit på sin ed, att Elsa haft trollringen i sin ego, var saken klar, vare sig nu att ringen, som några vitnen påstodo, förvandlats till en bit näfver eller, såsom andra påstodo, till en rostig jernbit. Till och med de af rättens ledamöter, som hit tills hållit saken något “dubieux och farlig”, kunde icke längre vara “så absurde”, som de yttrade sig, att de helt och hållet ville förneka trolldomen.

Elsa tillhölls nu för sista gången af magister Olaus att bekänna.

– Vid Gud och Hans evangelium, höge, nådige Herrar – utbrast hon, snyftande i det hon kastade sig på knä – är jag oskyldig!

Det var första gången, man sett tårar i hennes ögon och många af åhörarena grepos deraf djupt till sinnet. Men hennes sak var förlorad. De afgifna vitnesmålen hade större trovärdighet än hennes tårar och anfäktelser.

– Stig upp, du satans förtappade – röt magister Olaus mot henne. – Den höga rätten låter sig icke förledas af sådant löst och fåfängt tal, utan ser den förvisso, att det kan intet annat hållas före än ett satans skrymteri och en djefvulens arglistighet.

Elsa reste sig upp och betraktade honom en stund, utan att säga något. Derefter vände hon sig till mor Greta och sade lugnt, nästan kallt:

– Ack mor, om I vissten hur I faren vill!

Innan hon fick yttra något mera, gaf emellertid magister Olaus ett tecken åt hennes vaktare och hon vardt utförd. Äfven mor Greta och åhörarena tillsades att lemna rummet. De senare ruskade betänksamt på hufvudet, när de ute i förmaket kastade en sista blick på Elsas bleka, vanstälda anletsdrag och ingen hade troligen för mycket guld velat intaga hennes plats.

Rätten var nu allena och det skreds till doms fällande. Ingen enda röst höjdes för Elsas frikännelse.

– Damnat! damnat! – ljöd det entonigt och olycksbådande hela raden i ände, å ömse sidor om det långa bordet.

Sedan hon sålunda var förklarad skyldig till det brott, hvarför hon var anklagad, återstod det endast att öfverlägga “de genere mortis” eller om det sätt, hvarpå hon skulle aflifvas. Härvid uppstodo emellertid så många flere meningar. De fleste ville att hon, “andra complicibus till skräck”, skulle brännas lefvande liksom Rumpare-Malin och Tysk Annika, men några tyckte detta dödssätt vara “något cruelt” och föreslogo i stället, att hon skulle nypas med heta tänger eller gifvas ett eldkol eller rödt jern i handen. Presterna satte sig dock ifrigt emot denna mildring i straffet.

– Man borde – sade magister Carolinus – mera se på Guds namns ära än på hennes olidliga pina, helst hon haft en farlig intension, att förföra andras själar till helvetets eldpina af svafvel. Desslikes borde hon se att satan, som lofvat henne, att ett “subpositium quid” skulle få lida i hennes ställe, vore maktlös mot Guds åkallan. Det vore rätt – slutade han – om hon, som de andre, finge en försmak af svafvellågan och borde hon derför å bålet brännas.

Efter en lång öfverläggning stannade man slutligen vid det beslut, att om den anklagade fortfarande stode fast i sitt hårda sinne, skulle ingen nåd henne vederfaras, hvaremot, om hon kom till sann ånger och bekännelse, skulle man, innan slutlig dom afsades, ytterligare öfverlägga, om och i hvad mån hennes straff kunde mildras. Det uppdrogs åt magister Olaus, att i enslighet och med “godt manér” söka utröna, om hon ej ville frivilligt bekänna, i hvilket fall hon äfven skulle få begå Herrans heliga nattvard, som i annat fall skulle vara henne vägradt. —

Utanför på gatan väntade folket med otålighet, att mästermannen skulle förkunna dagen för exekutionen. På morgonen hade tvänne gemena trollpackor piskats af spögubbarne på Norrmalmstorg, och det kunde icke vara annat än i sin ordning, tyckte månge, om dagen slutade med ett bål. Det var derför icke utan knot, som man lyssnade till rättens beslut, enligt hvilket den för trolldom anklagade skepparedottern Elsa Larsdotter ännu en tid skulle hållas till syndabot och ånger.

XIII

En allmän förskräckelse grep hufvudstadens befolkning, då den ena trollpackan efter den andra började bekänna om satans tilltagande makt. Stadsvakten fick sträng befallning att hela dagen om gå omkring på torgen och vid hamnarne, för att efterhöra om någon svor eller på annat sätt missbrukade Guds namn. Ty, liksom det en gång i forntiden skedde med Sodom och Gomorrha, sade månge, skulle det en vacker dag komma ett regn af eld och svafvel öfver den syndiga staden, om icke folket bättrade sig, medan tid var. Presterna vordo också ifrigare än någonsin i sina predikningar. Vakstugorna i de olika stadsdelarne fördubblades. Man gick i processioner med långa vaxljus genom gatorna, och man anstälde offentliga bönedagar till och med midt i veckan, allt för de oskyldiga barnens skull, hvilka råkat så illa ut för den lede arffiendens garn.

På qvällen, sedan rätten slutat ransakningen för dagen, brukade ofta de ifrigaste af dess ledamöter samlas till enskild öfverläggning. Deruti deltogo äfven utom stående personer, såsom hofrättens ledamöter och stadens borgmästare, med flere betrodde män.

En qväll egde en dylik öfverläggning rum i stadshuset mellan borgmästaren Trotzenfelt, magister Olaus och doktor Hjärne samt någre andre. Den senare hade, som han sade, blifvit allt mera “dubiös” på sista tiden och magister Olaus hade ansett för sin pligt att bringa honom på bättre tankar. Men klockan hade redan skridit framemot tio, utan att dispyten dem emellan haft annat resultat, än att borgmästaren gång på gång fallit i bullersam sömn. Deras skäl och motskäl bildade också ett “fram och till baka”, som kunnat söfva mången lifligare och vaknare person än den säflige magistratspersonen i fråga.

– Om min käre värdigas tillåta – sade magister Olaus högtidligt, då Hjärne började allt ifrigare förfäkta sin mening – skall jag i två ord bevisa några enkla teser, hvarutaf skall framgå, att detta trolldomsväsen, hvilket nu, Gud bättre, anfäktar oss, syndiga menniskor, ej är någon fantasi eller underligt tycke, ej heller, som min käre säger, en hetsig feber, som slocknar af sig sjelf, utan att det är ett verkligt satans listiga spel, med förförelse till synd och derpå följande evigt förderf. – Och efter som min käre, såsom en kristen egnar och anstår, gerna, om möjligt, vill låta försoning gälla öfver straffet, äfven för denna satans gemål, som nu sitter fängslad här under oss, torde de vigtigaste skälen, som under ransakningen kommit i dagen, också böra med allvar åter upprepas och skärskådas.

– Tillåt mig först fråga Ers ärevördighet – föll Hjärne nu i talet – hvarför denna unga flicka ständigt kallas satans gemål. Och frågas äfven derhos, hvarför, då barnen säga ja och hon nej, icke den enas nej är lika giltigt som den andres ja?

– Här vitna icke endast barn, utan äfven många till mognare år komne. Här är icke heller blotta vitnesmålet, som talar, utan än mer denna stora nöd, som gör dem både andlig och lekamlig vånda och tvingar dem att tala sanningen.

– Men jag kan ändock icke fatta – invände Hjärne – att detta kan gälla mot en ärlig menniskas nekande.

– Att neka till en synd är infödt hos alla menniskor efter syndafallet och ju ogudaktigare de äro, dess djerfvare neka de till sina synder, särdeles trollpacket, hvilket, salva venia, inbillar sig att ingen rättvisa biter, när det förlitar sig på satans hjelp och bistånd. – Stundom spörjes väl också att någre gudfruktige föras af trollpackor, men detta veta de ej, utan är då allt för dem som ett spökeri af den onde tillstäldt, för att väcka split och räddhåga hos rätten.

– Det var då af denna anledning som Galna Brita togs för hufvudet, i stället för den förnäma damen? – återtog Hjärne med ett ironiskt leende.

Denna fråga kom magister Olaus att plötsligt tystna. Det var också en ömtålig sak hon rörde. När de senast dömda trollpackorna brändes hade nämligen barnen berättat, att den elake gråtit och klädt Blåkulla i svart, samt valt sig en ny drottning, som var en förnäm grefvinna. Saken hade emellertid förefallit alltför dunkel, äfven för de nitälskande, att dragas inför domstolen, hvilket också snart visade sig obehöfligt, sedan magister Olaus förklarat att allt samman endast varit ett djefvulskt gäckeri, och att den person, som barnen syftade på, icke var någon annan än Galna Brita, som ofta brukade kläda ut sig i de förnämas trasor.

– Den saken är ännu icke slut – svarade också magister Olaus efter en stunds eftersinnande. – När denna flickan bekänner, torde mycket, som nu är oklart, komma i ljuset.

– Och Ers ärevördighet skulle våga att tillstyrka rätten så allvarliga mått och steg; de kunde violera adelns privilegier?

– Vi handla i Guds namn, och för honom finnes hvarken hög eller låg – svarade magister Olaus beslutsamt.

– I hören då, mine herrar – sade Hjärne – att vårt hopp står till denna unga flickas sanningskärlek, ty hon kan lätt leda ofördragsamhetens störtflod öfver det bästa och heligaste vi ega.

– Detta är hädelse mot kyrkan! – utbrast magister Olaus, allt ifrigare.

– Må det kallas så – svarade Hjärne stolt – af desse inskränkte teckentydare i vår Herres oändliga vishetstempel. Men min mening står nu fast, och, vill Gud, skall jag ock snart bringa klarhet i denna sak.

Rösterna hade blifvit allt högljuddare under sista delen af samtalet och borgmästaren hindrades derigenom från sina utflykter till sömnens stora förlikningsrätt. Han fann sig derför föranlåten att erbjuda sina bona officia. Hans medlarekall möttes dock af oöfverstigliga hinder.

Hvad den ene påstod vara svart kallade den andre lika tvärsäkert för hvitt. Och dervid hängde de sedan fast envisare, som han sade, än kardborrar i en björnfäll.

Tvisten hade möjligen lätt nog kunnat afgöras, om de, i stället för att söka afgöra den med ord, gått trappan utför och följt en kortväxt man i spåren, hvilken, inhöljd i en vid ryttarkappa och med en slokig filthatt på hufvudet, smög sig fram genom korridoren i jordvåningen.

Utan för dörren, der Elsa satt fängslad, stannade han, och en annan person närmade sig från motsatt håll med en lykta i handen. Denne var en medelålders man, med gulrödt kindskägg och bred mun. Den stora, dinglande nyckelknippan, som han bar i bältet, gaf till känna hans yrke.

Han förde lyktan mot den kommande, och sedan han tyckts hafva öfvertygat sig om, att denne var den han väntade, satte han en af nycklarne i låset och sköt upp dörren.

Der inne var redan mörkt. Elsa hade krupit längst bort i ett hörn vid fönstret och tycktes sofva. Mannen i kappan närmade sig henne.

– Vi hålla ord, som du ser – sade han och rörde vid hennes skuldra.

Hon stirrade häpen mot honom.

– Nej, gå härifrån, Ers nåd – skrek hon, då hon i honom igenkände tyske grefven. – Jag vill icke följa Er.

– Kom nu, min sköna ros – återtog grefven i befallande ton. – Ett sådant näste, som detta, passar icke dig. Hos mig väntar, som du sett, både gyllenduk och perlor, samt kostligt vin.

– Hafven I öfverflöd derpå, fins det nog med fattige i staden – svarade Elsa stolt, och sköt honom ifrån sig.

– Hvem håller du mig för, du trollunge? – Han skrattade härvid, så att det gaf eko i hvalfvet. – Tror du mig om att gifva utan att få? Men fresta icke längre vårt tålamod. Mäster Skarp är redan otålig, ty vi äro ty värr icke, såsom presterna säga, imediate förde af den onde, utan hafva endast genom hans gyllene smörja, fått vingar och fogelart. Derför är tiden precieus.

Medan han yttrade dessa ord tog han af sig kappan och filthatten, samt lemnade dem åt sin medhjelpare och satte i stället på sig en sådan mössa, som stadsvakterna brukade, då de ej voro i tjenstgöring.

– Vill hon icke lemna sitt bo, den bleka dufvan – sade mäster Skarp med ett hest skratt, i det han närmade sig henne. – Vänta blott när vingarne börja svida.

– Håll ditt näbb, gamle uf! – snäste grefven, argsint – och hjelp hellre till att få henne ut härifrån.

– Hå, hå! – skrattade mäster Skarp och raglade fram emot henne. – Grefven kan man höra är sträng af sig i dag.

Det var tydligt, att den gyllene smörjan redan var af mäster Skarp till stor del omsatt i rusets angenäma bilder. Grefven vardt också allt mera otålig. Den ena eden följde den andre, och det var tur för mäster Skarp, att de icke voro på annan ort. Dessa eder påskyndade emellertid icke det ringaste mäster Skarp, som helt lugnt började hålla tal för Elsa om den fara hon undginge, om hon följde honom.

– Vill kan tänka bli stekt, den lilla – sade han och tecknade förstulet åt grefven – liksom Tysk Annika, hvilken stannade qvar, för att göra Gudi en behaglig gerning, som presterna sade, förstås. Men så höllo de också sedan på i fyra hela dagar att sveda henne, innan hon blef riktigt stekt. Men se så, lugna dig nu, min unge lilla – fortsatte han och fattade Elsa hårdt i armen samt förde henne framåt dörren. – Du skall höra hvad folk säger dig, annars skall mäster Erik komma fram.

– Ack, låt mig stanna, mäster Skarp – bad hon. – Låt mig, i Jesu namn, slippa att följa denne herre. Han vill mig endast ondt.

Mäster Skarp såg på henne och log. Det var den gamle gårdshundens blick, när han ser en råtta drunkna i dammen framför sin koja.

– Hå, hå, min vackra dufva – svarade han, skrattande – kanske du tror, att jag går i kolt och icke sett maken till broken förr en gång.

Han lade, medan han talade, kappan öfver hennes skuldror, satte filthatten på hennes hufvud och, förmanande henne vid lifsstraff att iakttaga fullkomlig tystnad, hvad än skulle hända, förde han henne ut i korridoren.

Grefven skyndade före dem.

Han var, som nämndt, klädd såsom stadsvakt och i halfdunklet var detta en ypperlig passer-sedel. De fingo också ostörde lemna korridoren och hade äfven trapporna bakom sig samt skulle just vika af öfver fängelsegården, då en af borgarvakten, som hade sitt vaktställe midt emot stadsvakten, stälde sig i deras väg. Grefven sade fältrop och lösen, men mannen var drucken och tycktes söka tvist.

– När stod det skrifvet i plakatet – skrek han mot dem – att en stadsvakt icke först skall göra honnören för borgarvakten?

Det var ett gammalt tvisteämne, som han syftade på med denna fråga. Mellan de båda hedervärda korporationerna hade nämligen otaliga trätor och slagsmål haft denna tvist om honnören att tacka för sitt upphof. Grefven var emellertid okunnig om denna, de båda vakternas, cause celèbre, och han glömde sig dess utom ända derhän, att han, i stället för svar, gaf borgarvakten en mindre vänlig spark, samt hotade honom med värjan, om han inte fort packade sig undan. Men karlen var hvarken feg eller tillräckligt drucken, för att icke fästa sig vid skymfen.

– Hej, så'n karl! – skrek han och drog sjelf värjan. – Han vill se hur handskmakaren i Arboga sydde förskinn åt stora tjuren!

– Der har du då till både kaskett och förskinn – sade grefven och gaf honom ett kraftigt slag på handen, så att han släppte värjan. Mäster Skarp fattade samtidigt Elsa om lifvet och sökte tränga sig mellan soldaten och porten.

Men hastiga steg hördes nu från korridoren.

– Seså, kamrat – sade grefven, som insåg det farliga i sitt läge, och klappade soldaten på axeln – släpp oss fram vår väg. Du kan sedan få göra oss sällskap dit öfver på “Spruckna pipan”, och när du funnit åter din plit, skola vi tömma ett stop eller par för honnören.

Knekten syntes icke obenägen för denna uppgörelse.

Men under försöken att komma förbi de stridande hade Elsa mist hatten. Hennes bleka anlete och långa hår öfverensstämde för litet med ryttarkappan, för att icke någre andre borgarsoldater skulle, tack vare det starka ljusskenet från fönsterna i öfra våningen, fästa sig dervid.

– Rasande vacker fogel! – ropade en af dem, med ett grin. – Den vill jag dansa med.

– Seså, ur vägen! – skrek grefven emot dem allt mer otålig.

– Hå, så'n ettervigg! – Nehej, stopp vackert! De stälde sig i rad framför honom.

– Så ska' jag stoppa Er, för fan i våld! – skrek han och sökte att med några kraftiga hugg komma förbi dem. Men det var icke första gången som de varit med i dylik excess. Borgarne gingo den tiden på stadens fäktskola lika flitigt som någon adlig junker, och icke nog dermed, de anfallne fingo dess utom förstärkning uti en kortväxt borgare, som i samma ögonblick klef in genom porten med bardisanen på axeln.

När denne såg hvarom fråga var, stälde han sig genast på sina anfallne kamraters sida. Det skulle också troligen icke dröjt länge, innan grefven, oaktadt sin skicklighet som fäktare, lidit ett fullständigt nederlag, allra helst som fångvaktaren passat på tillfället och smugit sig undan, innan det vardt fullt allvar af. Men nu skyndade äfven någre af stadsvakten till stridsfältet hvilka, då de i Schlangenfeld trodde sig igenkänna en af sina egna kamrater, genast stälde sig på hans sida.

Striden vardt derför snart i full gäng och gården genljöd af vilda rop och svordomar. Båda sidorna fingo efter hand förstärkningar. I trapporna, på gården, öfver allt, der det fans så stort utrymme, att två män kunde fatta tag i hvarandra, kämpades. Det var som om två fiendtliga element plötsligt lössläppts ur sina förvaringsrum, för att förinta hvarandra.

Båda partierna tycktes hafva samma sträfvan, nämligen att drifva sina motståndare till baka i deras vaktstuga. Men då de voro jemnstarka, vardt detta en lika stor omöjlighet för dem, som det är för tvänne lika tunga personer att väga upp hvarandre.

Från bardisanerna öfvergick man derför snart till de långe ryttarepistolerna, och det ena skottet efter det andra smattrade och gaf skrällande ekon från de tysta gränderna utan för.

Bullret trängde äfven upp till de tvistande kommissarierna, och borgmästaren grep sitt spanska rör, för att tillhålla vakterna der nere, att uppföra sig tystare. När han öppnade dörren till korridoren, vardt han emellertid icke litet förvånad öfver att finna denna upplyst af flammande fackelsken, och att se bardisansspetsarne höja och sänka sig öfver trappräcket. Men han var van vid dylika lekar och, snarare rullande än klifvande, skyndade han ned för den branta trätrappan och ut på gården, slående omkring sig med sin långe rörkäpp åt alla sidor.

– Der har du för den slängen, Jonas Värme, – skrek han, pustande, – och der har du till hemkomstöl Joachim Bryggare! Nå hvad är detta för excess och satans buller? – ropade han, då han ändtligen utkom på gården och i den tjocka borgaren med bardisanen igenkände sin gamle vän och frände, mäster Fibiger, bagaren.

– Åh det är endast stadsvaktens fel, – svarade denne drygt. – Och vi tänkte också fråga vördig borgmästaren om icke det är rätt och billigt att stadsvakten först gör honnören, såsom det står i kungens plakat?

– Visst så, visst så! – sade Trotsenfeld, ännu pustande efter andedrägten. – I tredje paragrafen står det, att derest båda vakterna mötas, stadsvakten först skall göra honnören.

– Ja visst! ja visst! Det ha vi också sagt! – ropade ett tjog röster, – men detta sätta de sig öfver, förstås.

– Nå nå, nå nå, go' vänner, – varnade borgmästaren. – De trilskne skola få sin förmaning, allt efter skadan, som uppkom af deras elakhet – ja, de skola för böfveln få rida på trähästen – och det så att det smakar – men hvem började leken? – den der någon viglar upp till ondt, honom skall dubbelt straff varda tillmätet, heter det.

Man letade bland stadsvakten, men det var uppenbart att de ännu höllo den skyldige gömd mellan sig, för att få straffet mildradt.

När man slutat att leta, vände sig mäster Tistel, hvilken, som kändt, hörde till stadsvakten, till borgmästaren och sade med ett knipslugt leende:

– Nu var det så, att två af oss och en af borgarvakten möttes här nere, och det gör väl ingen hel vakt, som det står i plakatet.

– Två på ena och en på andra sidan, – upprepade borgmästaren, slagen af denna anmärkning. – Nej, då blir för böfveln ingen honnör vid vakt.

– Men, Ers högloflighet, – inföll en af borgarne, – det som gäller såsom honnör för hela vakten skall väl gälla äfven för delarne. Hur månge skulle annars vara borta i höga magistraten, för att inte denna skulle få sin fulla honnör.

– Annan sak karl, annan sak, – sade borgmästaren, och förde käppknotan till näsan, med högvigtig min, – annan sak, säger jag. Vid rätten har hvar och en lika anspråk på vördnad, som heta rätten. Jag till exempel, – här blåste han upp sig alldeles otroligt, – har samma anspråk på honnören, som rätten sjelf, förstå'n I det go' vänner?

– Och om Ers högloflighet alltså skulle möta tvänne af kämnersrätten, – inföll nu mäster Fibiger, – skulle väl icke de ha honnören, kan tänka?

– Nej, för pocker i våld, vän Fibiger, – här skrattade han, så att mungiporna nådde öronen, – och tacka dem också böfveln för det.

– Och inte finge heller Ers högloflighet försaka rangen efter nådiga förordningen om rangen?

– Nej, för visso ej! Ganska rätt! Ja, du är en god borgare, vän Fibiger och jag kunde också aldrig tro annat än att du skulle ha rätten på din sida. Men I, Era lymlar af stadsvakten. Er skall jag vackert lära mores.

Den vördige magistratspersonen var så fördjupad i beundran öfver sitt rättvisa utslag, att han icke märkte huru tvänne af borgarne kommo framsläpande en qvinna från den i mörker liggande delen af gårdsplanen, förr än de stodo alldeles framför honom.

Han ropade högt till af förskräckelse. Der stod ju, på knapt två armslängders afstånd från honom den farliga trollpackan, lifslefvande.

Han darrade betydligt på målet, när han ropade efter mäster Skarp att komma ut.

Denne framträdde strax med hatten i hand, ödmjukt bugande sig för sin höge förman. Han kunde dock ingenting upplysa, rörande denna mörka sak, sade han, ty att dörren hela tiden varit stängd till Elsas rum, derpå kunde han aflägga den heligaste ed. Nyss på stunden hade han sjelf sett henne derinne.

Icke mindre förvåning uppstod, då vid uppräkningen ingen af stadsvakten saknades. Det vardt derför omöjligt att få reda på den som börjat excessen. De ende, som trodde sig känna igen honom, voro Jonas Värme och mäster Skarp, men hur de mönstrade den ene efter den andre af stadsvakterne, kunde de icke finna skymt till likhet mellan honom och någon af dem.

När de slutat, vände sig mäster Skarp till borgmästaren och hviskade åt honom sakta i örat:

– Tro mig, Ers högloflighet, han var ingen annan än den onde sjelf. När jag der borta såg på honom bakom Jonas Värmes rygg, syntes alldeles tydligt, hur en lång svans stack fram under kappan på honom —

Och härvid blef det. De båda vakterna ansågo sig hafva varit utsatta för satans frestelse och skylde hela excessen derpå, hvilket helt säkert icke vardt dem till men, och i kammaren en trappa upp gaf händelsen senare på qvällen, anledning till mycken deliberation. Den frågan lärer verkligen på fullt allvar framkastats af magister Leufstadius, huruvida det vore möjligt för den onde, att på en gång föreställa tre personer. Magister Olaus deremot dref den satsen, att den lede endast hade förmågan att framtrolla en occulis qvantitatis. Deraf hade det händt, att Jonas Värme tyckte sig samtidigt se honom i tre riktningar, fast han i verkligheten endast fans i en.

På detta sätt fick ju saken en ganska “naturlig” förklaring, tyckte de fleste, om än andre, och deribland Hjärne, snarare ville skylla både synvillan och excessen på den “gyllene smörja”, hvarom grefven talat och som mer än en gång förut fuskat den lede i handtverket.