Kitabı oku: «Elsa», sayfa 8

XVI

Han stannade, när Elsa inträdde, och såg henne skarpt i ögonen.

– Du satans brud, – utropade han, – du kött af hans kött och ben af hans ben, frukta och bed för din tid är när!

– Är jag säker på den evige Gudens barmhertighet, Ers ärevördighet? – frågade hon ödmjukt, – om jag påtager mig den svåra synd, för hvilken jag hålles fängslad.

– Gud är blott en sanningens gud – svarade han förvånad – och liksom han jagar lögnen med dess stackota fötter ur ditt hjerta, gjuter han äfven dit in sin salighets nektar, på dem, som ångra och bedja.

– Herre Gud! – svarade Elsa, suckande – hvad detta är en svår kamp!

– Satan, dig besvär jag, – återtog magister Olaus, när han märkte hennes tvekan, och räckte fram händerna mot henne. – Vik hädan ur detta barns själ, i Hans heliga namn, som oss förlossat hafver!

– Nej, jag kan det ej. – Jag har intet att bekänna…

Hon kastade sig ned och omfamnade hans knän.

– Hur skall jag kunna påtaga mig det, jag icke vet mig hafva eftertrådt! Hvad jag sett, har mera varit som en rök eller dimma! Gode fader styrk mig och led mig till det rätt är!

– Så må du försmäkta i den eviga dödens pina, – röt magister Olaus och stötte henne ifrån sig. Han hade redan trott sig vara segrare och såg sig nu på nytt sviken.

Hon svarade ingenting på hans härda tillmälen, utan sänkte ödmjukt sitt hufvud och tycktes tåligt vänta slutet på hans straffpredikan.

– Säg barn, vill du dö i din svåra synd? – frågade han slutligen, efter en stunds tystnad, med något vekare stämma. – Vill du säga evigt farväl åt mor och far, och åt alla dem du älskar? Vill du icke en gång lisa deras hjertan genom sanningens hugsvalelse gifva dem råd, hur de skola undvika satans illistiga frestelser? Du ser ju hur allt skälfver af rädsla för den ledes fasansfulla raseri, hur vi, Guds män, dagligen och stundeligen anropa vår Herres hjelp under bön och tårar… Och du är så hjertlös? Du unnar ingen den salighet, du sjelf går miste om?

– Säg dem! – svarade Elsa, med fast stämma, – säg dem, gode magister Olaus, att jag dör oskyldigt! Detta svär jag vid den heliga nattvarden, som jag vill begå i min siste lifstimme.

– Det heliga sakramentet, – utropade magister Olaus förskräckt och ryggade till baka – det kommer dig ej vid!

Hon stirrade ett ögonblick förfärad på honom. Derefter sade hon lugnt, med sällsamt tonfall i rösten:

– Må då Gud förlåta Er, Ers ärevördighet!

Magister Olaus insåg att all hans öfvertalning båtade till ingenting och, efter att hafva kastat en ömkansfull blick på henne, lemnade han rummet. Han hade emellertid icke tagit många steg i korridoren utan för, då ett vildt, skärande skri ljöd bakom honom. Han vände skyndsamt om och öppnade dörren. Der inne, midt på golfvet låg Elsa och vred sig åter och fram, ett rof, som det tycktes, för den högsta förtviflan.

– Nådige herre! – skrek hon mot honom, – gif mig förlåtelse!

– Om du bekänner och ångrar dig, skall mycket varda dig förlåtet!

– Ja ja, jag vill bekänna, men säg mig blott, hvad jag skall säga?

Det låg så mycken barnslig oskuld i denna fråga, att endast en af trosnitet så förblindad man, som magister Olaus, skulle kunnat hålla sig fri från hjertats “anfäktelse”. Men han tycktes finna en inre tillfredsställelse i hennes qval, hvilka han af fullaste öfvertygelse ansåg vara bevis för att djefvulens makt nu var på tillbakatåg.

– Du känner då mannen, som här om dagen ville föra dig hädan? – frågade han, efter att en stund hafva betraktat henne.

– Ja, det gör jag, – svarade hon. Det var den samme, som gaf mig den vackre ringen, och var det icke tyske grefven, så bor han dock i tyske grefvens hus?

Hon höll för ögonen liksom de vägrat att göra sin tjenst. Derpå strök hon med en häftig åtbörd sitt tofviga hår ur ansigtet, och fäste sina stirrande ögon på honom. I ögonblicket derpå började hon att skratta. En hvit fradga bildade sig kring hennes läppar och hon knäppte krampaktigt med fingrarne.

– Hu, hu! – sade hon och skrattade, – hvad de sprungo och hoppade lustigt – stora och små, gula och grå, ha, ha, nej se, nu äro de der igen! Akta Er: De bitas i qväll, om I ej är en snäll. När hvar ta'r sin, blir den lede min.

Hon föll baklänges till golfvet med ett svagt anskri.

Magister Olaus hade uppmärksamt följt alla hennes rörelser. Det syntes tydligt, att det icke var första gången som han var vitne till ett dylikt uppträde.

– Den onde anden har gjort henne till fullkomlig slaf under sitt välde, – mumlade han för sig sjelf, – och det föreligger tydligen detta sällsynta fall af förtappelse, hvarom Marcus talar i sitt 9 kap., när han nämner månadsraseri.

Enligt hans åsigt lånade alltså satan Elsas skepnad, för att visa sig i all sin styggelse. Intet annat än ifriga böner kunde hjelpa deremot. Han inkallade mäster Skarp, för att denne skulle höra den besvärjelse, han hade i sinnet.

– Gif noga akt på hvad jag säger, att du må kunna vitna – sade han, då denne steg öfver tröskeln, och förde facklan, som denne bar i handen, öfver Elsas anlete. – Men hör på samma gång noga efter om något buller spörjes under jorden.

Mäster Skarp svarade med ett hemlighetsfullt grin, som skulle betyda att han mycket väl förstod hvarom fråga var.

– Kunde nog tro, att det skulle gå i qväll, – sade han, – när det börjar spöka och väsnas hos dem, blir man dem snart qvitt. Och väl är så, Ers ärevördighet; ty när man är gammal och bräcklig som jag, kostar det på ska' jag säga, att vistas der nere hos dem i kölden.

Magister Olaus gaf icke akt på hans ord. Han hade tagit handboken ur fickan och började nu att högtidligt och samvetsgrant uppläsa sin långa besvärjelse.

Det syntes till en början, som hans metod onekligen skulle vara i viss mån undergörande, ty han hade icke hunnit sluta sin första bön, då Elsa redan började andas lugnare. Hennes kinder färgades af lifligare rodnad, hennes läppar rörde sig, som hade hon velat tala, fast intet ljud kom öfver dem.

– Det är uppenbart, – hviskade magister Olaus, – att hon rådgör sig med satan och ber om hans bistånd. Endast en ond ande kan pressa en menniska så hårdt.

Han började åter att läsa och förmana och hans böner vordo allt ifrigare.

Då varseblef han plötsligt, vid en häftig rörelse som Elsa gjorde, något blankt skimra till mellan hennes händer. Han böjde sig ned, för att efterse hvad det var och upptäckte en liten tunn silfverplåt af oregelbunden form, som var fastsatt vid en snodd om hennes hals. – Var detta en ny arg list af satan, ärnad att i sista stund bedraga honom?

– Ser du hvad det är som blänker, Holger? – frågade han hviskande, och pekade på korset.

– Ja, Ers ärevördighet! Visst ser jag det otyget. Men för Guds skull rör det ej. Det är nog bara en näfverlapp, som hon doppat i bockblod på sista Blåkullafärden.

– Men tycker du ej att något står skrifvet på'n?

– Tror så med Ers ärevördighet, men det är nog bortblåst vid dager.

– Se efter du, jag har svaga ögon!

– Nej Ers ärevördighet! jag kan, fan förgylle mig, inte läsa en rad, hvarken tryckt eller skrifvet.

Äfven magister Olaus syntes den gången vara föga läskunnig.

När han en stund senare lemnade stadshuset, sade han till mäster Skarp i förmanande ton:

– Du bör lägga bort att svärja Holger. Denna synd förställer lätt vår syn och kan i längden göra vårt rikes minskning och förderf. —

Emellertid spred sig hastigt det ryktet, att Elsa Larsdotter anfäktats af satan, och en och annan visste äfven omtala, att den fromme magister Olaus varit nära att få bugt med honom, hade icke just i det farliga ögonblicket den ogudaktige mäster Skarp börjat svärja och dermed skämt bort allt samman.

XVII

En afton, några dagar senare, stod mäster Skarp på tröskeln till magister Olaus' arbetsrum, tummande sin utslitna räfskinsmössa mellan fingrarne.

– Se här, Ers ärevördighet, – sade han med ett grin, som blottade hans fula tandrad, och höll upp någonting, som hängde vid ett långt snöre. – Här är trollaxet ska' jag säga. – Var ej rädd, Ers ärevördighet, – tillade han, då han såg den andre tveka. – Bacaræus, åldermannen här midt öfver, som nog Ers ärevördighet känner, sedan han gjorde nya messhaken till helgen… har rökt den med hälften enbär och hälften mercuriam.

– Är hon död? – frågade magister Olaus, i det han försigtigt fattade i yttersta änden af snöret.

– Nej, Gud bättre, det går icke så fort, ska' jag säga, för de latmaskarne. De ha fullt upp med arbete der oppe i rackargården, af endast fyra hvarje lördag. Men så sitter också, förstås, en af drängarne inne på gillestugan, derför att han tvang en barberare att dricka ur samma kanna med sig, hvilket kan tänka var en syndig gerning, då han sjelf endast var en simpel rackardräng. Se detta sinkar arbetet, då ingen, än så modig karl mera törs hjelpa mäster Hvitlock i handtverket se'n Anders Lunta fick blodhostan, då trollkonan spottade åt honom.

– Då tog du det från henne, när hon sof? – frågade magister Olaus med en skarp blick.

Det hördes på frågan att modet hos fångvaktaren var en allt annat än omtvistad sak, och denne tummade också ifrigt sin gamla mössa, innan han svarade.

– Gud bevare mig för så'n synd, Ers ärevördighet… men nu var det så, att när Ers ärevördighet gick hem den der qvällen, så fick hon den ena svåra anfäktelsen efter den andra ska' jag säga, och så bad hon mig så vackert, det stackars kräket, att jag skulle gå till hennes mor, förstås, och bedja henne tala vid höga rätten, och så gaf hon mig den här blankfisken. Inte för det jag vågade röra vid den på två hela da'r, ska' Ers ärevördighet tro, men så fick jag höra att hennes mor det sjåpet gått och lagt sig på sjöbotten, och så träffade jag mäster Bacaræus, åldermannen, och han tyckte att jag borde lemna den här till höga rätten. Men då erinrade jag mig, att Ers ärevördighet frågade härom dagen om något stod skrifvet på'n, och så tänkte jag, att jag kunde vara Ers ärevördighet på något sätt behaglig.

– Det var rätt gjort af dig, Holger, och nu kan du låta den stanna här hos mig, – sade magister Olaus, afbrytande. – Annars gissar jag att han sätter sig på grund, den der blankfisken, i din syndige strupe. – När klockartjensten i S: t Clara här näst blir ledig, kan du emellertid göra dig påmint.

Mäster Skarp bockade sig ända till golfvet. Så mycken nåd, sade han, hade han aldrig tänkt sig, förstås.

När han gått, stod magister Olaus en lång stund försjunken i betraktande af den sällsamma tingest, han höll i handen. Det tycktes vara ena halfvan af ett gammalt fyrkantigt markstycke, mycket nött och skadadt i kanterna. Men i oroliga tider hade ett klufvet mynt sitt särskilda intresse. En moder tvangs att lemna sitt barn i främmande vård, och hon fäste kring dess hals ett dylikt födelsemärke. Flere år efter åt kunde det hända att hon genom andra halfvans vitnesbörd, fick visshet om att den halfvuxne yngling, som stod framför henne, var hennes barn. Vanligen brukade dock icke ett dylikt märke vara fäst vid ett snöre, utan fastlödt vid en fin jernkedja, hvilken endast genom att brytas sönder kunde borttagas från halsen på den, som bar henne.

En märklig ingifvelse tycktes plötsligt få makt med magister Olaus, medan han funderade. Ett sällsamt leende af skadefröjd spred sig kring hans mun.

– Gud, jag tackar dig! – sade han halfhögt, riktande sin blick mot höjden – jag tackar dig derför att du på denne dag, som städse till förne, stödt och uppehållit din ringa tjenare, då han vacklat med osäkre steg invid mörksens afgrund.

Han tog härefter skyndsamt sin hatt och lemnade rummet. —

XVIII

– Nu kommer en af de der svartrockarne, för att lukta i hålet efter trollpackan, – sade halte Bertil halfhögt till en af lakejerna, då han såg magister Olaus stiga in genom porten. Till hofmästarens stora förvåning vek denne emellertid icke af, som han trodde, åt höger, – der Thomas Skrifvare, som var sysselsatt med att tillse huru några arbetare höllo på att ånyo uppföra den nedrasade muren – utan gick i stället rakt fram genom den långa förstugan och uppför trappan. Der uppe bodde ingen mer än hennes nåd, grefvinnan. Men det rörde honom icke, tyckte han, hvem som gick dit upp. Han var nog gammal, för att icke blanda sig i det som icke rörde honom.

Grefvinnan hade nyss slutat sin läsning för dagen. Det skymde på och uppbyggelseboken, som låg framför henne på bordet, var igenslagen. Vid magister Olaus' inträde reste hon sig. Skymningen gjorde att hon icke såg, hvem det var som stannade så främmande några steg innan för tröskeln.

– Hennes grefliga nåd, – började magister Olaus saktmodigt, – har förmodligen låtit mitt ringa anlete falla i glömska, men tjugu år göra också vårt öga dunklare.

Grefvinnan lyssnade med ett uttryck af den största öfverraskning. Oaktadt sin lågmäldhet tycktes rösten väcka hos henne de obehagligaste känslor. Hon skyndade ned ur fönstersmygen och fäste en mönstrande blick på talarens torra, skrynkliga anlete.

– Det var länge sedan vi sist sågo hvarandra, Ers ärevördighet, – sade hon stelt, – ja, må hända allt för länge sedan, för att jag väl skulle minnas Er stämma.

– Och dock lär Ert samvete, ädla dam, i sjelfva verket aldrig kunna glömma den!

– Hafven I kommit hit, magister Olaus, för att förebrå mig något af det som händt, så bören I icke glömma, att jag förr en gång låtit föra en prest från min klädningsfåll.

– I glömmen dervid, ädla dam, att den prest, som nu står framför Er, icke är samme stackars yngling, som I dåraden med falska blickar och hycklade leenden, att han icke mera är det barn, som I sågen, när det tog sina första staplande fjät i en ondskefull och syndig verld, utan snarare en gubbe, hvilken är redo att blicka ut öfver ett evigt blifvande…

– Vår Herre skall en gång döma mellan oss, mäster Olaus – sade grefvinnan stolt. – I borden dock minna på, att jag var ung, då vi sist talades vid, och att fattig djekne icke bort blicka upp till adlig jungfru.

– Fattig djekne? – upprepade magister Olaus och hans röst darrade. – Var det då kan hända ett orent hjerta, som talade till den högborna jungfrun, eller var det okyskt tal, som fångade henne i förförelsens garn och kom henne att smyga sig ned ur de mörka, guldskinnsklädda salarne ut bland grönskande ängar, bland solsken och fågelsång, eller var det något annat denne djekne kräfde, än det hon gerna gaf?

– Mäster Olaus!

– Nej, för visso ej, Aurore Dohna. Ransaken blott Ert hjerta!.. Hm! Det var en lugn, fridfull sommarqväll. Månen stod full öfver skogen och glänste i de näckrosfylda dammarne. Under en hög alm lutade sig tvenne verldenes barn intill hvarandra och smektes länge i sinlig lusta. Då sade jungfrun: “Aldrig vill jag med kärlek i hjertat se på månen mer, om jag sviker dig, som är min käraste skatt på jorden”. Ja… kan hända sade hon äfven mer än så. Men då prasslade det till i buskarne. De båda barnen sprungo förskräckte upp, likt rådjuren för jägaren. Det var mörka, stränga anleten, som trädde fram mot dem ur löfverket. Djeknen vardt öfvermannad… slagen till marken, ja, piskad som en hund – och den högborna jungfrun skrattade åt hans plåga. – Han hade förledt henne sade hon, med trolldom och rusande drycker. – Tron I väl att jag skulle glömma huru denna dam jagade någon bort från sin klädningsfåll?

– Hvad viljen I med dessa förebrålser, magister Olaus? – frågade grefvinnan oroligt, när han slutat. – Hvad som händt mellan oss för tjugu år sedan torde icke vara skäl att nu bringa på tal. Må hända kunde äfven jag då hafva skäl att göra Er motsvarande frågor, om jag funne det anstå mig.

– Ej kommer jag för att kräfva Er på hvad I lofvat, – sade magister Olaus leende. – Ynglingakänslor trifvas icke väl med hvitt hår.

– I sådant fall kunnen I vända Er till min huskaplan. Han skall få tillsägelse att genast infinna sig hos Er.

Hon vände honom ryggen och gick bort till fönstret, der hon satte sig.

– Hör då först Aurore Dohna hvad jag har att säga, – återtog magister Olaus, höjande rösten. – Det är i den hämnande Gudens namn, jag kommer, i hans namn, som straffar allt intill tredje och fjerde led, och sannerligen säger jag dig derför, att din frukt skall förgöras och all din säd, och du skall intet glädja dig mer bland årsens dagar. Ensam skall du tvina bort om natten och din suckan skall varda daglig spis och dino tårar din dryck, ty det du räddes är kommet öfver dig och det du fruktade hafver råkat dig!

– Och för hvilken synd är han då mig skyldig straffet? – Grefvinnans röst lät osäker.

– För hvilken synd, frågar du? Menar du att Gud dömer orätt eller att den allsmäktige vrider rätten. Ser jag icke klart hur dina läppar skälfva, som fordom, då du hviskade falska kärleksord i mitt öra, ser jag icke hur din blick vissnar bort, som då du förnekade din kärlek till honom, som sedan gick ut i främmande land?

Det lyste till i grefvinnans ögon vid dessa ord. En våldsam suck pressade sig fram ur hennes bröst och hon tog häftigt några steg mot honom, samt fattade hans arm.

– Nämn icke hans namn, mäster Olaus, – ropade hon – eller vid den helige Guden frukta min hämd!

– Sten Bjelkes namn var Er icke alltid förr så kärt!

Grefvinnan fäste på honom en lång, forskande blick innan hon svarade.

– Om jag hade en mans styrka, – sade hon och knöt handen mot honom, – skulle jag qväfva dig till stoft, så hal du är, ja, jag skulle pressa dig till vatten! – Du vågar nämna för mig detta namn, du vågar, eländige tiggarprest, rifva i min själs djupaste sår! – Hennes läppar skälfde vid hvarje ord. – Minnes du då icke hur denna qvinna älskade, minnes du då icke all den lögn du utspred, för att få honom misstrogen och slutligen trolös, minnes du icke, hur den stackars förkrossade qvinnan, som han för ditt leda tal ej ville äkta, stapplade inför dig en qväll, blek och förtärd af ånger och fruktan – hur hon bad och bönföll, bad dig på sina knän, för Jesu heliga namns skull, om förlåtelse och hjelp. – Men svartsjukan kokade i dig. Som en djefvul stötte du henne utan misskund ut i mörka natten?

– Det var en skökas bön!..

– Mäster Olaus!..

Hon ryckte honom våldsamt i armen, som ville hon rifva honom i stycken. Hela hennes kropp skälfde af rörelse.

– Det var en skökas bön, – upprepade magister Olaus lugnt, i det han gjorde sig lös frän henne, – och den bönen kom mig att glömma mycket… Sandkornen i timglaset kunna icke rinna hastigare för andre än hvad dessa tjugu år runnit för mig. Jag minnes full väl den qväll, hvarom du nu talar. Det var en dyster höstqväll. Jag kämpade med onda tankar, som jag aldrig kunde slita bort från min ungdoms fåfängliga drömmar. Då, bäst jag satt der, fick jag se den blomma, som döfvat mig med sin vällukt. Blek och vissnad låg hon för mina fötter. – Vilddjuren i öknen hade trampat på henne, liksom de en gång trampade på rosenbusken på berget Libanon, hvilken bad om cederträdets kärlek – och med tålmodigt och ödmjukt hjerta tackade jag Herren, som visat mig hur nära jag varit att falla.

Magister Olaus höll upp ett ögonblick och betraktade forskande grefvinnans anlete. Hans ögon skimrade af underbar glans. Det tycktes nästan som de skulle velat tala ett annat språk än munnen.

– Aurora! – utbrast han plötsligt och lutade sig fram, liksom ärnade han fatta hennes hand.

Hon drog sig häftigt till baka.

– Hvad viljen I mig, mäster Olaus? Gå! lemna mig, eller jag kallar mitt folk!

– Hvad viljen I mig? upprepade han och hans röst skälfde. – Vet då att jag hatar dig, som så ödmjukat mig, som kommit mig, att liksom Baals dyrkare, slicka den jord, som du trampat. Nej må du lida det straff, som dig är fullkomnadt, eller har du glömt, hvad du bad mig om den qvällen… Har du glömt hvad då qvalde din själ?

Hon stirrade på honom ett ögonblick. En plötslig ingifvelse tycktes få makt med hennes tankar.

– Säg hvar är hon, hvar är mitt barn? – skrek hon och skyndade ånyo mot honom – Mäster Olaus, för mig genast till henne.

– Om jag kunde det, skullen I ej följa mig.

– Jo, jo! På mina knän ber jag Er, mäster Olaus!

– Du har då icke nyligen sett henne.

– Nej, icke på aderton år; ack jag skall evigt tacka Er, bedja för Er, om I fören mig dit.

Han tog ett steg emot henne, men hejdade sig plötsligt och rättade ut sig till hela sin längd.

– Förrädiska hexa! – skrek han, och hans grå ögon glänste. – En gång sade du att jag förtrollat dig, och det var lögn, men en gång till skall du icke dåra mig… Vet att ditt oäkta foster är en trollpacka!

Han berättade nu Elsas historia, samt skälen för att hon skulle vara grefvinnans dotter. Åldern passade in. Mor Gretas förhållande inför rätten tydde på att hon icke kunde vara en riktig mor, ty en sådan hade troligen, oaktadt all sin Gudstro, ej kunnat tysta sina känslor ända derhän att hon skulle vitnat mot sitt eget barn.

Grefvinnan lyssnade med andlös spänning. Hvarje ord tycktes tränga till djupet af hennes själ. Hennes pupiller vidgade sig med feberaktig glans, hennes bröst häfde sig våldsamt.

– Hvilken djefvul, – utropade hon när han slutat, – blåste den lögnen i Er själ?

– Känner du denna? – fortfor han och höll upp det halfva dalerstycket.

Grefvinnans ansigte förvreds af fasa. Det var som hon plötsligt skulle hafva fått se en hemsk vålnad uppstiga mellan sig och talaren. Det var den kalla, jernhårda verkligheten, som i denna talismans skepnad trädde fram i möjlighetens ställe och bröt med ens ned all förställningskonst.

– Jesus!.. hjelp! – ropade hon och signade ned på golfvet —

När hon åter såg upp, var det mörkt omkring henne. Magister Olaus var borta.

I närheten af Clara kyrka låg ett envånings stenhus. Der bodde magister Ivar Leufstadius, kaplan i Clara och medlem af kommissorialrätten. Till honom styrde magister Olaus sina steg, när han lemnat tyske grefvens hus. Leufstadius var en gammal vän till honom och den ende, åt hvilken han brukade förtro sina lifsqval.

Sedan de både vännerna helsat hvarandre, började magister Olaus efter vanligheten tala om trolleriväsendet, ömkande sig mycket öfver satans stora makt på sista tiden. Men han öfvergick snart till sig sjelf, beklagande sig mycket öfver de svåra anfäktelser, hvarför han tidt och ofta varit utsatt på sista tiden. Detta förundrade mycket hans vän, hvilken aldrig förr hört honom så misströsta i sitt kall, som uppmanade honom enträget att han skulle yppa sitt hjerta för honom. – Jag vet fullväl, – sade denne, – att ingen menniska kan bestå rättfärdig inför Gud. Täckes det honom att träta med en dödlig, så kan denne senare icke svara honom ett mot tusende, men en gudaktigs boning varder ändock beståndande om han ödmjukar sig i sitt hjerta.

Magister Olaus trodde så med, sade han, och han berättade huruledes han, bland andra svåra frestelser, förra natten fått besök af sin aflidna syster, som förtalt honom, att hennes yngsta flicka vore af satan snärjd till trollpacka. Systern hade bedt honom för Jesu skull om hans förbön. – Ingen utom du Olaus kan hjelpa henne – hade hon sagt. – Ingen kan göra ett sådant kärleksverk. – Han hade nu grubblat mycket öfver, om det vore syndigt att bedja för henne eller om detta vore att gå mot Guds bud, ty han hade mycket älskat sin syster.

Magister Leufstadius höll före att det var synd. – Hvarken skyld eller oskyld får du undandraga Guds rättvisa vrede, sade han. – Det må endast komma af hans hand om någon skall frälsas.

Magister Olaus fann visserligen denna åsigt icke väl grundad i skriftens ord, och hans vän förvånades öfver den stora skicklighet, hvarmed han förfäktade sin åsigt. Slutligen måste han dock vidgå, att det kunde vara hans eget onda hjerta och sinne, som ville föra honom bort från det rätta. Han tackade derför magister Ivar, som hjelpt och stödt honom.

– Det bör ske Hans vilje allena – sade han, med ett egendomligt tonfall i rösten – och vi måge se till att vi i all tid uppfylla rättfärdigheten!

Med dessa ord tog han farväl, synbarligen mera till freds i sitt sinne nu, än han var då han kom.