Kitabı oku: «Elsa», sayfa 7

XIV

Det var tidigt på vintermorgonen. Uppe på berget glittrade de första solstrålarne mot isiga klippväggar, och de gråa töcken, som natten lägrat öfver staden nedan för, skingrade sig, rodnande, i brustna flockar.

I Lars Skeppares stuga var det ännu skumt. Några rykande eldbränder lågo på spiselhällen och kastade ett flämtande återsken mot det isiga fönstret. De gåfvo till känna att mor Greta, trogen sin vana, varit uppe med solen. Hon var ock i full sysselsättning vid sin spinnrock.

– Tid läker sorg, och arbetet är hans örtkrämare, – brakade hon säga, när någon af grannarne beklagade henne – ja, och sorg blir aldrig så tung, när man går, som då man sitter stilla. – Och härefter handlade hon.

På bänken vid fönstret satt Lars, sysselsatt med att klippa sitt långa hakskägg, och på en pall bredvid Anders Barberare. Denne bar sin arm i band och hans hufvud var omlindadt med en svart duk, allt minnen efter slagsmålet, när Elsa fängslades.

– Det var vänligt af dig Anders, att icke glömma oss gamle i vår stora sorg, – sade mor Greta och såg opp. – Här icke så jäft nu mera, ska' du tro, sedan solskenet fallit öfver på grannens stuga.

– Så I talen mor! – svarade Anders förebrående.

Mor Greta suckade djupt och lät händerna falla till sidan.

– Ja ja! min stackars Elsa, med henne är det förbi.

– Säger jag inte att du skulle trösta dig, qvinna – inföll nu Lars Skeppare vresigt, – all ting vet du har en återvändo, och hvad rätt är kommer alltid till heders.

– Så hoppas jag ock till Gud! – sade mor Greta. – Dagligen ber jag att satan måtte lägga korset uppå efter ens krafter, och icke fresta en öfver förmågan.

– Talar om Gud och satan gör du hela långa dagen mor, – återtog Lars – varit bättre om du sagt, när de höge herrarne frågade dig der uppe, att ringen låg i strömmen eller att du aldrig sett honom.

Hon sände en lång blick mot honom. Men han tystnade icke mera för detta, fordom betydelsefulla svar. Det vår något mellan dem, tyckte också Anders, som icke mer var lika mot hvad det förr varit.

– Du vågade icke, kan tänka, – fortsatte gubben gäckande – för judomens rädslo och de otidige nitälskandenes skull?

– Menniskor kan du bedraga, men icke Gud, ty han ser till hjertat.

Lars svarade med en ömkande axelryckning och fattade åter den bortlagda saxen.

– Felet var mitt, mor – inföll nu Anders. – Hade icke jag låtit Elsa springa sin väg den der qvällen då hon togs, vore nog nu mycket annanledes.

Mor Greta skakade misstroget på hufvudet, när hon svarade:

– Och du tror att du ensam kunnat afvärja trolldomen. Nej, barn, när satan ville hennes ofärd och hon icke mer var förtjent af Herrens bistånd, kunde det icke gå på annat sätt. Jag ville gerna ge mitt eget hjerta, för att åter ha' henne här, men när jag vill bedja för henne, är det som någon skulle hviska mig i örat: Du vet icke för hvem du beder! Hon som du hafver kär är en evigt förtappad!

– Ta, ta, ta! Vackert torde slikt tal hjelpa – inföll Lars. – Nej mäster Hircinius, slottsfogden, och mannen här midt öfver med röda rocken, ha' nog hårdare fingrar än så. Läsa inte presterna både morgon och afton i vakstugorna och dock, när ser man trons eller bönens kraftiga hjelp.

– Herre Jesus! – utropade mor Greta häftigt uppsprittande. – Det var ju i dag, som de två andra skulle brännas.

Anders jakade.

– Vet du Anders om de bekände till sist? – frågade hon tyst.

– Åh, det var en fast ynklig syn, ska' I tro. Bägge nekade enständigt till synden.

– Så du anfäktar dig mor! – inföll Lars vresigt. – Varit mer att undra på, om de varit rika och förnäma.

– Den ena – återtog Anders – syntes fuller andäktig, med läsande och sjungande, knäböjande och händernas upplyftande, men Malin Matsdotter deremot skrek argt åt magister Olaus att han skulle lemna henne i fred, samt tackade derefter mäster Hvittlock och lät honom jernslå sig till händer och fötter, utan att göra något det minsta motstånd.

– Gud vare då deras arma själar nådig, – sade mor Greta andäktigt.

– Var hennes lättfärdiga dotter tillstädes? – frågade Lars.

– Ja, far! Hon stod strax nedan för, men modern ville icke taga hennes hand! Ja hon fälde icke ens en tår, ska' I tro, utan ropade i stället, att det var dottern, som mördat henne – och många tyckte att detta var en onaturlig frimodighet.

Denna beskrifning tycktes öfva en sällsam inverkan på mor Greta. När Anders slutat stirrade hon en lång stund framför sig utåt rummet, utan att yttra någonting. Under denna tystnad öppnades dörren och Fingerlisa steg in. Hon stannade nigande på tröskeln.

– Stig fram Lisa och var inte rädd för oss, – sade mor Greta vänligt. – Hvar och en vittnar efter sitt eget samvete, kan tänka!

– Tack mor för det ordet, – svarade Fingerlisa och förde förklädessnibben till ögonen – men inte ska' I tro, att jag ville Elsa något ondt.

– Det har ingen heller sagt om dig, Lisa, men stig fram nu och stå ej längre som en tiggare vid dörren.

– Nej se på unge mästarn, – utropade Fingerlisa och närmade sig Anders inställsamt. – Honom såg jag icke strax. Jo jo stackare, så han nu ser ut. Men Elsa var icke jänta att vänta på, kan tänka. Hon borde dock skämmas, för att ha' narrat en karl på sådant sätt.

– Säg ingenting ondt om henne Lisa – sade Anders allvarligt och reste sig upp. – Hon har ingenting lofvat mig, så mycket du vet.

– Nej detta är väl ock förtal då, kan jag tro, – svarade Fingerlisa undfallande – liksom talet om henne och tyske grefven.

– Akta dig, om du ljuger Lisa – skrek gubben, hvilken hit tills sutit tyst. – Du ljög för rätten der uppe och derom ha vi ock en sak otalad!

– Åh kors! Om jag ljuger, då taladen I väl sanning der uppe, – svarade Fingerlisa med en knyck på nacken – men, far, ej skola vi rifva upp gammalt nu. Jag ville blott fråga, om I hört alt den onde varit nära att föra Elsa ur fängelset?

Alla tre stirrade förvånade på Fingerlisa.

– Om jag mötte dig, flicka något aflägset, – sade Lars i det han reste sig, – vete väl vår Herre hvem som bättrade mig.

– I skolen ej tänka så ondt om mig fader Lars, – återtog Fingerlisa vänligt. – Jag kunde ja inte göra annat, än hvad samvetet bjöd, ska' I veta. Hvad Elsas sak i dag vidkommer, är den nog sann, ty mäster Skarp kom nyss från stadshuset och berättade den. Strax han somnat på qvällen hade han vaknat, och sett i månskenet en gammal man stående framför sängen med hvita kläder och långt, grått skägg samt med en liten dufva på hufvudet. “Gack ner”, hade mannen sagt i sträng ton, “och se efter dina fångar.” När mäster Skarp tvekade, ty det var långt lidet på qvällen, hade mannen tvänne gånger sagt “du skall! du skall!” samt tillagt, att eljes finge hans kongliga majestät ingen lycka under året med det han företog sig till vatten och land. – Mäster Skarp lydde derför, och då han kom ned i fängelset, fann han Elsa i svår anfäktelse. Den onde hade släpat henne ända ut på gården och hetsat ena vakten på den andra, så att blod flöt och en hisklig excess var å färde. Och hade ej magister Olaus varit i en kammare ofvanför, påstod han, skulle ingen kunnat veta hur det gått, ty på den sista bönedagen, så hade den hvite mannen sagt, hade endast fem syndare omvändt sig, hvadan satans makt var i farligt tilltagande. Magister Olaus rådde dock till sluts på den elake, som också måste släppa Elsa, när hon var alldeles framme i porten.

– Gud nåde min stackars Elsa! sade mor Greta när Fingerlisa slutade, – med henne är det nog förbi.

– Ömka dig i stället mor öfver hennes plågare, – sade Lars. – De äro mera i behof af hans nåd än hon. Men ser du nu qvinna, hvart all din rättskaffenhet fört henne.

– Ja, nu lär icke ens Kongl. Majestät längre kunna hjelpa henne, – inföll Fingerlisa, – ty han tarfvar nog all sin makt, för att kriga mot dansken.

– Elsa var så underlig till mods på sista tiden, – sade Anders, sedan de sutit tysta en stund. – Det var alldeles som hon anat, hvad hon skulle få gå till mötes.

– Jo, jo men! – sade Fingerlisa, med en hemlighetsfull nick åt mor Greta, – när de blifvit vigde vid den elake få de aldrig skratta, ska' I tro, ty då håller han dem strax om halsen, och likaså om de gråta åt Guds ord. Engsöpigan, som de höllo fast, der borta vid norra kämnersrätten, kunde ju icke få ett enda ljud ifrån sig, när de frågade henne, om hon hade några barn i Blåkulla. – Men farväl nu go' vänner – afbröt hon sig och reste sig upp. – Jag vill inte tränga mig på Er, ska' I tro, och jag ser nog, för hvem I hållen mig.

– Så ska' du inte säga Lisa, – sade mor Greta och klappade henne vänligt. – Du är nog en god flicka, som oförfärad talar ut sanningen och behöfver icke rädas för vresiga miner.

Mor Greta följde henne nu uti gränden. Der kommo de att ytterligare talas vid en lång stund.

När de skildes åt, sade Fingerlisa:

– Glöm icke hvad jag nu sagt Er mor. Der nere man krigar bor en mäkta gudfruktig man i en kyrka, som är helt och hållet under jorden. Han är den ende, som kan hjelpa i trolldomsnöd. Men om Elsa icke är oskyldig, går det förstås för hvar och en, som ber för henne, som det gick för bonddrängen, som ville rädda sin fästmö.

– Åh det vill nog ingen bedja hos honom för hennes skull, – sade mor Greta och nickade farväl.

När mor Greta åter trädde in i stugan, tyckte Anders, att hon såg helt annanledes ut än han någonsin sett henne förut och han frågade derför, hvad hon hade i tankarne. Hon smålog sorgset utan att svara.

– Åh det var nog endast om stackars Elsa, – tyckte Lars, – som de talat derute.

En stund derefter tog Anders afsked.

– Hafven I inte tänkt på, mor, att far skulle be' de höge herrarne om nåd? – frågade han mor Greta, när han önskade henne farväl.

– Åh det har jag nog sagt mången gång – svarade hon, – men det är som att predika för döfva öron.

– Kommer du nu med denna galenskapen igen? – utbrast gubben vresigt. – Det är nog en smal sak, förstås, att elda badstun varm, när man slipper sjelf bryta vedkasten. Men jag känner de höge herrarne jag.

Han fortsatte en lång stund, sedan Anders gått att ondgöra sig häröfver. Mor Greta svarade ingenting. Det syntes dock tydligt på hennes min, att hon åt minstone icke var rädd att, om så kräfdes, bryta vedkasten.

Mor Greta hade mycket att syssla med denna qväll och Lars hade redan lagt sig till hvila, när hon fick tid att gå ned i ladugården. Här gaf hon korna rikligt med strö och foder, samt klappade dem hvar och en, liksom hon tänkt, att hon icke mer skulle få se dem. Då hon återkom, var det tyst inne i sofstugan. Hon smög sig försigtigt bort till dörren. Jemna andedrag tydde på god sömn. Hon tände en smal torrvedesticka och satte henne mellan stockarne i väggen, framtog derefter ur ett hörnskåp sin helgdagsdrägt, som hon synade från alla håll och slutligen brådskande tog på sig. Sedan detta var gjordt, stack hon några silfverdalrar i kjortelsäcken, och smög sig sakta ut genom dörren, som hon slog i lås efter sig.

Det var djupt mörker der ute. Ismängdt snöglopp piskade nordan från och trängde kylan in till kroppen.

Vid Hornsbron ville vaktknekten icke släppa henne fram. Hon såg så beskedlig ut, tyckte dock hans kamrater, som äfven kommo till, att de bådo för henne, och då hon slutligen gaf knekten ett af sina dalerstycken fick hon fortsätta sin färd.

– Hvarför ha'n I så brådtom mor? – frågade den som öppnade bommen. – Det är mörkt efter vägen som i en hornlykta, ska' jag säga, och rätt som det är liggen I der och hicken i något dike.

Mor Greta skakade sorgset på hufvudet – Det var långt, som hon hade att vandra, – sade hon, ty Skåne låg nog längre bort från Stockholm än Östergyll'n.

Knektarne sågo förvånade ut och började skratta. Hon var nog icke riktigt slug hviskade de sins emellan.

– Skolen I så långväga mor, – ropade en af dem efter henne, – borden I inte glömt qvasten och smörjhornet hemma. Utan dem lären I inte ta' Er stor väg.

Men hon låtsade inte höra deras skratt, utan skyndade med raska steg utför backen. —

När Lars vaknade följande morgon, vardt han icke litet förvånad, då han icke fann sin hustru redan i arbete. Hans förvåning stegrades naturligtvis ännu mer, då hon hvarken den dagen eller den följande lät höra af sig.

Han kunde aldrig riktigt sätta sig in i den föreställningen, att hon försvunnit på naturligt sätt, och – hvad, ingen kunde hafva trott om honom – han sörjde henne djupt. Men det märktes också mer än väl, då hon var borta, hvad hon varit i hemmet. Golfvet låg der icke mer så bländande hvitt, under det friska granristäcket, som när hon fejade det. Den stora kopparkitteln blänkte icke mer så ståtligt i skenet från spiselbrasan. Sotig och med sönderbrutet skaft låg han vräkt i en vrå, fyld med sopor.

Lars sjelf undergick en märkbar förvandling. För hvarje dag vardt han allt snäsigare mot dem, som kommo i beröring med honom, och han jagade slutligen genom sitt vresiga lynne på flygten alla sina gamle vänner. Sedan kom en tid, då han icke mer lemnade sin stuga, för att icke behöfva möta någon eller tala vid någon. – Fisket, – brukade han säga, – lönade sig icke mer. Mångelskorna vilja icke betala mer än tredjedelen af hvad fisken är värd. Dess utom hade han mist flere nät och båten hade fått en läcka, som han nog aldrig skulle få tid att laga.

Den ende, som oftare besökte honom, var Anders Barberare. Långt ifrån att vara välkomnare än någon annan, fick emellertid äfven denne tåla mer än ett utbrott af gubbens dåliga lynne. Men kära minnen hviskade förmodligen i ynglingens öra och förtogo stundens obehag; och det torde hafva varit ovisst om, hur långt gubbens gnat skulle hafva sträckt sig, för att icke Anders skulle hafva känt trefnad i den låga stugan vid Hornsgatan.

En qväll frågade Anders:

– Har då far aldrig fått veta, hvart mor tog vägen?

– Gick nog ner sig i förargelsen! – svarade gubben trumpet. – Kunde aldrig tåla ett förståndigt ord den menniskan!

– Mor Greta var dock en präktig hustru åt Er, far.

– Ja, men andligen högfärdig var hon, och rakt emot Guds ord vitnade hon – derför råkade hon också till slut ut för den ondes klor.

– Men säg då far, – återtog Anders, efter en stund, i hviskande ton, – hur kunnen I tro att det gått så illa med mor? Intet enda af vitnena har ju sagt vid rätten, att det sett henne i Blåkulla?

– Tror du då inte, pojke, att han, som har makten der, kan hålla någon undan för sig. Alla som sjelfmant gifva sig i hans våld, sade magister Sparrman i sista böneottan, varda för evig tid förtappade, deras spår äro det torra löfvets i stormen och de bindas vid afgrundens nedersta bål med en kedja, som aldrig brister. Der skola de sedan stå på yttersta domens dag bakom ett svart töcken, hvilket skall skilja dem från allt, som de haft kärt här i jordelifvet.

Gubbens röst blef vekare, medan han talade. Anders tyckte sig till och med märka något likt en tår i hans matta ögon. Men plötsligt rigtades de mot Anders. Han strök afvigsidan af sin skrumpna handlofve öfver ansigtet, i det han sade:

– Ty inte var hon alltid Guds barn, skall du tro. Nej rifvandes nordan var hon. – Här sökte han skratta. – Fast icke ville jag derför önska henne ett sådant slut. – Men förbannad vare den stund, då jag lät flickan trolla ut sig i prål och glitter. Det lyste förstås i folks ögon. Det var Gretas påhitt. Hon ville förstås göra Elsa till en förnäm dam, och se'n vet man hur det gick.

Gubben och Anders fortsatte att tala om åtskilligt, som både magister Olaus, tyske grefven och slottsfogden skulle ansett för både syndigt och i hög grad straffvärdt, och ingendera af desse hedervärde personer skulle troligen önskat råka vare sig gubben eller Anders Barberare, på något ensligt ställe, sedan mörkret inträdt.

XV

Elsas flykt utgjorde under flere dagar det enda samtalsämnet i staden. För att hindra ett nytt uppträde af dylik art, flyttades hon till den djupast liggande cellen, der hon fick till sällskap en annan trollpacka. Denna, Galna Brita kallad, hade redan bekänt, hvarför hennes sällskap ansågs af rätten såsom ett kraftigt medel mot den andres konster. Dess utom besöktes Elsa hvarje dag af magister Olaus, som enträget förmanade henne till ånger och bättring.

Det var sent på qvällen. Snön hade upphört att rasa ned från taket, och dropparne samlade sig utan för fönstergallret i långa, glänsande kristaller. Elsa satt uppkrupen i den låga fönstersmygen, med sin blick tankfullt fäst mot de röda skyarne i fjerran.

En sparf flög upp från fönsterbrädet.

– Ack, om jag finge flyga långt, långt bort! – sade hon suckande, och följde honom med blicken öfver hustaken.

– Hvem talar min fina fröken vid så här dags? – frågade en hes qvinnoröst, ur mörkret bakom henne.

– Åh, det var endast en liten sparf, – svarade Elsa. – Hvem skulle det väl annars vara?

Hon lemnade gluggen och satte sig på sin bädd.

– Akta dig blott att icke mäster Skarp hör det, – återtog rösten. – När jag var uppe för rätten, sade de att jag kunde trolla råttor på folk, derför att den röde kniphanen der ute hade hört, när jag svor öfver råttorna, som pepo der borta i hålet.

– Åh ja, mycket behöfs ej för att tagas för en trollpacka!

– Så hade jag också en nypa malt innanför tröjan, förstås, och detta var, kan tänka, riktigt märkvärdigt för de höge herrarne. Men då sade jag: – Era högborenheter, sa' jag, man min, Mårten Bryggare, som kanske Era högborenheter känna, se'n trasslet och laperi't med höglofliga kommersekollegium, då den stackar'n fick vatten och bröd, för det han inte ville arbeta åt K. M: t och kronan för'n han fått betalning för sitt ärliga arbete – han, sa' jag, skickade mig till sta'n att köpa maltet; – men då kom den der röde och drog ut mig, förstås, menande tro på, att jag hade kjortelsäck och borde haft maltet i den. – Hu, så kallt det är i qväll!

– Hvarför bekänden I – frågade Elsa – då I icke tron på trolldomen?

– Hvad skulle väl en syndig menniska göra, som visste sig stundeligen vara utsatt för satans anfäktelser; också hotade de mig i alla fall att jag skulle bli hissad som gamla Annika, hon, som sade till folket der ute vid tullen, att hon var oskyldig.

– Det var hon också – och hennes anklagare komma nog en dag att lida.

– Oskyldig? – upprepade rösten med ett hest skratt, – oskyldig kan ingen gå från den ondes snärjande garn. Nej, än kommer han som en fin kavaljer, än som ett litet vackert flickebarn, så likt ens eget kära barn, som det växer gräs öfver, der ute på kyrkogården – ack, och russin och marcipan har den lille i näfven och små silfverbjellror i håret – och så följer man med det i tankarne och ett, tu, tre är man med på gästabudet och der får man äta så riklig mat och skrifva sitt namn i en stor vacker grön bok med sidor af fint, hvitt hvetebröd.

– Det der hafven I bara drömt mor. Den lede kan hvarken föra er eller mig mot vår vilje.

– Som han inte skulle flux passa på, när man känner sig missbelåten med någon. Jo jo men! Då piskar han oss med sin ormfläta, och när han slår med henne mellan en sjelf och den man älskar, då blir kärlek hat, och tacksamhet hjerteqval.

– Så mycket jag vet, inte har jag sett honom, – sade Elsa bestämdt, – och inte få de mig att säga det heller, om de än svälta mig som en hund.

– Osvuret är bäst, min vackra flicka, och ljuger du, lär han nog ta' skadan igen på bröllopsnatten. – Jo jo, min sockergås! – fortfor rösten skrattande, då Elsa icke svarade på denna hemska anspelning, – det blir nog kusligt att vänta på sådan främmande i enrum.

Deras samtal afbröts nu för en stund genom häftiga skrik och buller utan för i korridoren. Det var några stackars fångar, som utstodo spöstraff, derför att de uppfört sig otillständigt inför rätten. När det åter vardt tyst, och det aflägsna skrålet från borgarvaktens aftongille var det enda ljud som nådde till fängelset från den yttre verlden, återtog Galna Brita:

– De ville narra mig der uppe att säga hur den lede såg ut, när han tog mig första gången, men det vardt ingenting af med det talet, sa' han som bet tungan af sig.

– Då tjenar det ju icke heller till stort att I jemt talen med mig derom.

– Åh, för dig kan jag nog säga det, min vackra tös. Jo, det var så att tidigt en morgonstund, bäst jag går der krokig och sopar stugan, kommer en stark vindpust genom dörren och drifver soporna mot taket, och i det samma ser jag ett litet vackert gossebarn midt framför mig. Det var så vackert som en dag och kläderna skeno i solen. – Läs aldrig fader vår, mor lilla, – sade han vänligt, – ska' du få följa mig till gästabud! – Som han säger detta kommer en ny vindpust, och i stället för gossen står der en enfaldig pigsnärta med randiga kläder och grön hufva och blänger på mig.

– Han frågade om mor ville följa honom på gästabud? – sade Elsa, med ett tillgjordt skratt.

– Visst gjorde han så, grynet mitt, och det samma gjorde han väl ock med dig kan jag tro?

Elsa teg. Hon visste förmodligen icke hvad hon skulle tro om den andras snärjande frågor. Då kom hon att kasta en blick upp mot fönstergluggen. Hon tyckte sig se ett vidrigt djurhufvud med glänsande ögon och vidöppet gap trycka sig mellan gallret och stirra på henne. Med ett häftigt anskri for hon till baka.

– Säg, om du vågar, – hörde hon en sällsam stämma hviska öfver sitt hufvud, – att du icke sett mig. Men akta dig väl om du ljuger och säger dig vara af Jesu blod, ty då skall det klufna ormskinnet gissla din rygg som törntaggar, då skall du späkas i den kittel, der menniskornas onda tungor urkoka sitt gift, ja, som en helvetets eldbrand skall du brinna till evig tid i den blå eldsjön, der de dödes ben sticka upp, likt frusna kålstjelkar!

Rösten tilltog i styrka. Det tycktes slutligen som om flere talat på en gång utan för. Nu började äfven Galna Brita sjunga med full hals:

– Ha, hvad dummer dans! hej, lust och lif, alltsom flammar och fräser, allt som sprakar och spritter! Se, hur han spelar med svansen. Se, hur han bråkar med benen! Nu fara vi, hopp och hej! i lustig sväng med hvar sin dräng!

Elsa var af naturen djerf och modig och hon tycktes till en början snarare afsky än rädas för det vederstyggliga skådespelet. Men äfven andra sällsamme skepnader, dödskallar med glödande kol till ögon och dylikt, sällade sig till det ansigte, som först visat sig i galleröppningen. Hon ropade på Brita och mäster Skarp. Det hördes på hennes darrande stämma att krafterna voro nära att svika.

Men nu öppnades dörren på glänt. Ett matt ljussken spred sig öfver de mörka väggarne och i samma ögonblick var den hemska synen försvunnen.

Det var mäster Skarp, som inträdde med blindlyktan i handen.

– Nå, skynda dig trollpacka, – skrek han argsint från dörren åt Elsa, – tror du att en hederlig karl vill frysa ihjäl för din skull, i ett sådant här råtthål!

Han gaf henne en våldsam spark, som kom henne att tumla ett långt stycke ut i korridoren. Derefter fattade han henne i kjorteln och drog henne med sig upp för trappan.

De stannade i öfre korridoren framför en låg trädörr. När hon öppnades, såg Elsa framför sig ett höghvälfdt rum, med hvitrappade väggar, svagt upplyst af en från taket nedhängande trearmad ljuskrona af messing.

En man gick fram och åter på golfvet, med sänkt hufvud och tankfull uppsyn. Mannen var magister Olaus.