Kitabı oku: «Sockerpullor och Pepparkorn: Små bilder ur skånska folklifvet förr och nu»
Henrik Wranér
Sockerpullor och Pepparkorn: Små bilder ur skånska folklifvet förr och nu
Utgiven av Good Press, 2022
EAN 4064066415617
Innehållsförteckning
De kostliga fruntimmerna!
En sann historia från "den gamla, goda tiden".
Hur »Fiffens» tös fick fästman.
»Kluddarens» midsommarsgille.
Därför var hon blek.
En pojke för sig.
Mörksens gärningar.
När man ska ritas af.
Bilder från fotografiens barndomsår.
3
De kostliga fruntimmerna!
Innehållsförteckning
En sann historia från "den gamla, goda tiden".
Innehållsförteckning
I.
— Men kan du inte svara ordentligt, Helena lilla? Det är då bra besynnerligt med fruntimmer: de ä de kostligaste och obegripligaste människor på jorden. En kan stå en hel timme och förklara och lägga ut allting och ge dem in det med tesked och spörja och fråga, men att få ett svar rentut — nej, se det är lika omöjligt som att gå på händerna uppför ett kyrktorn. Nu har jag väl i fem år, hvarenda gång vi träffats, stått och repat upp den gamla historien och slutat med den gamla frågan. Inte har jag kommit längre för det. Säg nu någonting en gång för alla, snälla Helena!
Hon skakade sakta på hufvudet.
— Hvad ska jag svara? sa hon.
— Du måtte väl åtminstone i Herrans namn kunna svara ja eller nej, människa! Säger du ja och tar mig — ja, så är ju saken klar, och säger du nej, blir det också slag i saken. Tar du inte mig, ska du väl ha någon annan. Men på hela Guds gröna jord finns det då ingen människa, som håller tiotusendelen så mycket af dig som jag, ser du, Helena. 4
— Inte behöfver jag ta någon alls — — —
— Prata persilja och kantnagga kaffekoppar är ingen konst. Men annars vet väl du lika bra som jag, att det aldrig har funnits och inte finns och inte i eviga tider kommer att finnas ett fruntimmer, som inte vill gifta sig, när bara den rätte kommer.
— Den rätte, ja! Där sa du ett sant ord. Mor brukade alltid säga: »En lär aldrig känna en karl i grund och botten, förrän en är gift med honom, och då är det jagu så dags!» Hon hade fått försöka det, stackaren. Mellan far och henne var det så rart, innan de blefvo gifta, så en kan inte säga hur hett det var. »Han kunde ätit upp mig,» sa mor ibland. »Det var nästan synd att han inte gjorde det!» sa hon och suckade. »Då hade pinan inte blifvit så lång!»
— Ja, det har jag hört hundra gånger nu — — —
— På äldre dar bara gnatade och traggade och kältade han på henne och rände efter andra, så han gjorde sig till ett spektakel för hela häradet. Och ändå skötte han sitt arbete, och det kunde gå hela år som han inte smakte en droppe starkt, så det kunde han inte skylla på. Men han var alldeles utledsen på mor och gitte inte se åt henne, därför att hon blef gammal och ful och vissen af det myckna besväret med alla oss ungar.
— Så tror du, att jag skulle bli likadan?
— Inte kan jag veta, hur du skulle kunna bli? Det första, en minns i lifvet, sitter djupast och fastast — det går aldrig bort, du Jesper.
— Men du vet, att jag håller dig så innerligt kär.
— Så sa far också till mor — innan han hade fått henne. 5
— Om en stjäl, ska man väl inte tro alla om att vara tjufvar. Alla ä väl inte likadana?
— Hvem vet?
— Jaja, då tjänar det ju inte till något att tala med dig om det mer, sa han tungt och långsamt. Det är likså godt att jag då säger godnatt.
— Godnatt, Jesper!
Han gick några steg. Så vände han om.
— Hör du, Helena. Det är bara en sak till, som jag skulle vilja spörja dig om.
— Nåå? sa hon och stannade.
— Finns det någon, som — som står dig närmare? Någon, som du har fäst dig vid?
— Nej, visst inte, snälla du. Om jag skulle våga försöket med någon i hela världen, skulle det vara med dig.
— En tröst var det ju, fast den inte var mycket värd. Lofva mig nu bara en sak!
— Det skulle vara?
— Sök opp mig och säg mig till den dag, du blir klar med dina egna tankar. Den kan kanske ändå komma.
Hon svarade inte. Han gick. Oupphörligt vände han sig om. Hon stod kvar på samma ställe i djupa tankar. Men hon kallade honom inte tillbaka.
II.
De voro stadda på vandring hem från en danstillställning den vackra sommarkvällen. De hade ju samma väg, efter Helena tjänte i prostgården och 6 Jesper hos häradsdomarens midt emot. Föröfrigt voro de ju bekanta »från barnaben», hade gått i skola samman, plockat ax ihop på storgubbarnas afmejade sädesfält och läst sig fram på samma gång.
Alla trodde, att där fanns någon slags klockarekärlek dem emellan, fast den då inte syntes, vare sig i ord, åthäfvor eller gärningar. Men det finns ju som gamle klockaren sa — folk som kan dölja både kärlek och procenteri — hårolja är svårare, sa han.
Nu hade Jesper emellertid många gånger sagt sin mening till Helena, när de voro riktigt för sig själfva. Alltid hade det slutat på samma sätt, och denna kväll beslöt han, att nu skulle det för hans del vara slut med frågorna i den vägen. Men han kände sig mycket nedslagen, när han gick in och kröp till kojs i sin kammare, nätt och jämnt så stor, att en människa kunde vända sig där. Hvad är all dans den vackraste sommarkväll, när en inte har något för att en håller af en människa så, att man kunde vilja dö för henne? Det förstås, att helst ville man ju lefva för och ihop med henne. Men när hon inte kan ge ett ordentligt svar — —
Inte var det just mycket med Helenas humör heller, sedan hon och Jesper hade skilts åt. Hon kom å ena sidan ihåg sin moders pinos historia och gummans många förmaningar, att dottern aldrig skulle göra sig till skotrasa för en karl. Hennes sista ord hade ju varit: »Om du är så enfaldig och tror på någon och tar honom och han gör dig olycklig — och det gör han — så vänder jag mig i grafven!» Inte skulle gamla mor behöfva störas i sin griftero för den sakens skull!
Men å andra sidan hade det sina sidor att tjäna. 7 Så länge hon ännu var ung och kunde ta i med bägge näfvarna, kunde det nog gå; men när åldern toge till och krafterna toge af — ja, hvad skulle då bli hennes lott? Fattighuset, förstås. Nog skulle väl alltid prosten ha en vrå och en beta bröd åt henne, om han lefde. Men han hade ju hunnit ut på ålderdomen och kunde falla ifrån när som helst, och man vet, hur det går, när »det kommer en ny konung, som ingenting vet om Josef». Det är inte alla präster, som göra prästgården eller dess torp till änkesäte åt orkeslösa trotjänarinnor, hade biskopen en gång sagt om Helenas prost. Det var nog ett sant ord.
Och Jesper var en snäll karl, som alltid visat henne vänlighet och gått henne till handa med råd och dåd efter tillfälle och lägenhet samt ställt om att hennes gamla fattiga mor kom hederligt i grafven. Helena var minsann skyldig honom tie riksdaler för den välgärningen än i dag. Men aldrig han hade sagt så mycket som ett halft ord om det, fast han hade så liten lön.
Om hon skulle våga sig? Inte kunde väl modern vända sig i grafven, om galet skulle gå och han skulle bli elak mot henne! Om hon skulle fråga prosten — — — Men han komme nog att skratta åt henne. Och så skulle han locka alltihop ur henne: han behöfde ju bara fråga, hvarför hon kom med ett sådant spörjsmål. Nej, det dugde inte.
Men om nu Jesper skulle vända sin håg till någon annan? Det vore kanske värre än om modern vände sig i grafven!
Helena blef alldeles het ända ner på ryggen. Om hon ändå åtminstone hade sagt honom ett vänligt ord i afskedsstunden! Tänk, om Johanna, som tjänte 8 samman med honom hos häradsdomarens, skulle börja lägga ut sina krokar för honom! Hon hade minsann granna ögon, den apan, och lade all sin lön i kläder — hade hvita strumpor som en karl, så att alla glodde på henne, det belätet. Man hade nu aldrig hört, att Jesper var slamsig med töser eller brukade stå på tå för dem, men kanske, när han nu gått förgäfves så länge efter en, skulle han ränna tosing efter så många flera.
Hade Jesper den kvällen gått ut i trädgården i stället för att ligga och sucka på sitt ensamma läger, skulle han funnit Helena sitta orolig och förgråten i prästgårdens löfsal midt emot, färdig att genom en liten hostning ge sin närvaro tillkänna. Men nu låg han och läste halfhögt för sig själf ur psalmboken:
| »I världen är så mörkt och tungt, | |
| hvarthelst jag än må lända. | |
| Hur skall mitt hjärta blifva lugnt? | |
| Till hvem skall jag mig vända?» |
Den versen kunde han utantill: den hade sjungits, när han stod på kyrkogolfvet i världen — — samman med henne — Helena.
Och när den stackars tösen förgäfves suttit i löfsalen, tills morgonrodnaden började rinna opp i öster, gick hon också in och lade sig. Och läste samma vers — hon kom ihåg den alltifrån den dagen, då hon läste sig fram. Tillsammans med Jesper — — —
9
III.
Två år hade gått. Helena och Jesper sågo som oftast hvarandra, både i kyrkan och därhemma, hälsade kort men taltes aldrig närmare vid. Bägge två hade slutat upp att gå på dans.
Så en dag säger prosten till Helena:
— Nå, mitt barn! Hur ska vi ha det nästa år? Blir du kvar?
— Ja, vill prosten ha mig, så stannar jag. Åtminstone har jag inte tänkt annat.
— Ser du, jag trodde att du möjligen tänkte på att gifta dig?
Hon blef röd som ett blod.
— Som du vet, fortsatte prosten utan att låtsa om något, så flyttar Magnus, så jag är tvungen att skaffa mig en annan prästadräng. Kunde jag få en gift, så vore det bäst på alla vis, och han kunde få de två rummen i gafveln på loglängan. Hade du nu haft någon i tankarna, så kunde han och du ha blifvit ett par och så kunde du hjälpt till lite här i prästgården efter tid och lägenhet — det kunde ju alltid varit bra att fylla någon rynka med, hva?
Helena bara fingrade på förklädet utan att kunna få fram ett enda ord.
— Jag hade tänkt lite på Jesper här inne hos häradsdomarens. Det är en dunderpojke. Hur är det? Har du inte också tänkt på honom någon gång i världen? Jag tycker, jag har hört en fågel kvittra om någonting ditåt?
— Nog har han frågat mig och det mer än en gång. 10
— Nåå?
— Sista gången sa jag rent nej.
— Hvarför det då?
— Jag har sett så mycket tråk hemma, när jag var liten. Far och mor lefde som hund och katt, ja, det är då inte någon riktig liknelse, för mor bara teg och led. Men då förstod jag, att se’n en är vigd och smidd vid någon, är det för sent att ångra sig.
— På hur många ställen tror du inte, att enigheten är för smalt tillklippt? Men det skall väl inte skrämma alla andra! En får väl lita en smula på Vår Herre och på hvad hjärtat säger. Där trillade en tegelpanna från kyrkotaket i fjol och tog döden på den gamle kyrkvaktaren, som stod nedanför och klippte buxbomshäcken — skulle nu ingen människa våga nalkas Guds hus af fruktan, att en panna skulle falla ner och slå ihjäl alla i församlingen? Skildes ni i vredesmod?
— Nä jösses! Han bad mig låta honom veta, om jag skulle bli på det klara med mig själf.
— Och det har du aldrig gjort?
— Bevares väl! Jag skulle skäms ögonen af mig.
— Slet du bandet, är det din skyldighet att ta första steget — förstår du inte det? Och i sådant är en kvinna alltid »nimmare i nyporna» än en karl. Ni ä ju båda två bra människor med godt anseende hos alla.
— Jag skulle inte kunna! sa hon sakta.
— Håller du inte en smula af honom då?
— Visst gör jag det — för prosten kan jag ju godt erkänna det. Så fort jag hade sagt nej, var jag på det klara genast. Och hade han frågat en gång till, hade svaret blifvit helt annorlunda. Jag har legat 11 och gråtit många nätter för det se — se’n! sa hon och smålipade.
— Ni ä roliga, ni kvinnor! sa prosten och smålog.
— Det sa Jesper också — samma kväll, erkände hon naivt.
— Där ä hufvud på skaft på den där — det har jag alltid sagt. Men då är ju hela saken enkel som fot i strumpa?
Hon bara skakade på hufvudet.
— Du kan väl begripa, att ni inte får gå bägge två och plåga er på hvar sitt håll på detta viset! sa prosten ifrigt. Det skulle då väl vara ynkligt, om inte jag, som är både filosofie och teologie doktor, skulle kunna reda ut den här härfvan.
— Aldrig så mycken lärdom hjälper inte i kärlekssaker, sa hon.
— Jag tror där är lika bra hufvud på dig som på honom — å bevars! Det var jamen ett sant ord, sa prosten godmodigt. Men nog ska jag finna på någon utväg. Hör du, Helena! ska jag vara din böneman? Du ska slippa att ge mig några strumpeband för besväret.
Hon kunde inte låta bli att skratta, fastän tårarna pärlade på hennes kinder.
— Inte skulle väl prosten vilja göra sig besvär med nåt sådant? sa hon.
Men blicken tindrade.
— Hvarför skulle inte en gammal präst kunna försöka på att göra en tjänst mot en sjåpig tösunge, som ligger och lipar om nätterna och låter en duktig karl gå och sucka om dagarna? Ska inte människorna lätta hvarandras bördor? Jag måtte inte ha inplantat katekesen riktigt hos dig, innan du läste dig fram! 12 Nu vet jag, hur det ska gå till. Du går ut — nu, i denna dag, som i dag är — och söker få fatt i honom och ber honom titta in till mig i kväll. Du kan ju säga honom, att det är fråga om prästgårdstjänsten, så att han inte tror, att han skall stå enskild skrift, om han nu skulle ha något på sitt samvete. Det tror jag då inte, men du misstänker honom naturligtvis för allting.
— Det gör jag visst inte! sa hon eftertryckligt.
— Nå, ge dig då i väg och få honom i vingabenet och säg till honom!
— Det skulle jag väl kunna våga mig på, sa hon tveksamt.
— Så tycker jag med! sa prosten torrt.
— Nu är jag tvungen att fråga prosten om en sak.
— Gå på du bara, medan du är i tagen!
— Innan mor dog, sa hon, att hon skulle vända sig i grafven, om jag gifte mig med någon och blefve olycklig. Inte kan hon väl göra det?
— Behöfver du göra den frågan?
— Nää, inte precis, men det är ändå tryggare att ha prostens ord på det.
— Vet du hvad jag då svarar? Jo, tag du Jesper och blif en lycklig maka! Så är du så mycket säkrare på att gumman får ro i sin graf och fröjd i sin himmel! Börjar du lipa nu igen? Tvätta ögonen, innan du går efter Jesper. Annars tror han, att det är för hans skull du har gråtit.
— Ja, är det inte det då? Inte är det för någon annan.
— Raska på nu!
13
Ücretsiz ön izlemeyi tamamladınız.
