Kitabı oku: «Valda Berättelser», sayfa 4

II

Natten efter den dagen, då Jerusalem hade blivit erövrat, var det mycken glädje i korsfararlägret utanför staden. Nästan i vartenda tält firades dryckeslag, och stoj och larm hördes vida omkring.

Raniero di Raniero satt också och drack med några stridskamrater, och hos honom²⁶⁷ gick det nästan vildare till än annorstädes. Tjänarna hunno knappast att fylla på²⁶⁸ bägarna, innan de voro tömda på nytt.

Men Raniero hade det största skäl²⁶⁹ att fira ett stort gille, därför att han under dagen hade vunnit större ära än någonsin förr. På morgonen, då staden stormades, hade han varit den förste, som hade bestigit murarna, näst efter Gottfrid av Bouillon, och på kvällen hade han blivit hedrad för sin tapperhet inför hela hären.

Då plundring och mord hade tagit slut och korsfararna i botgörarkåpor och med otända vaxljus i händerna hade dragit in i den heliga gravens kyrka, hade det nämligen blivit honom förkunnat av Gottfrid, att han skulle få vara den förste, som fick tända sitt ljus vid de heliga lågor, som brinna framför Kristi grav. Det tycktes Raniero, att Gottfrid på detta sätt ville visa, att han ansåg honom som den tappraste i hela hären, och han var mycket glad åt det sätt, varpå han hade blivit lönad för sina bragder.

Frampå natten, då Raniero och hans gäster voro i det bästa lynne,²⁷⁰ kom en narr och ett par spelmän, som hade vandrat omkring överallt i lägret och roat folk med sina upptåg, in i Ranieros tält, och narren bad om tillåtelse att få berätta ett löjligt äventyr.

Raniero visste, att den narren stod högt i rop²⁷¹ för lustighet, och han lovade att lyssna till hans berättelse.

“Det var en gång så”, sade narren, “att Vår Herre och Sankte Per hade suttit en hel dag i det högsta tornet på paradisets borg och sett ned på jorden. De hade haft så mycket att titta på, att de knappast hade haft tid att byta ett ord. Vår Herre hade hållit sig stilla hela tiden, men Sankte Per hade än klappat i händerna²⁷² av²⁷³ glädje och än vänt bort huvudet med avsky. Än hade han jublat och lett, och än hade han gråtit och ömkat sig. Äntligen, då det led mot slutet av dagen,²⁷⁴ och kvällsskymningen sänkte sig över paradiset, vände sig vår Herre till Sankte Per och sade, att nu måtte han väl vara nöjd och belåten. ‘Vad är det jag skulle vara belåten med?’ frågade då Sankte Per i häftig ton. – ‘Jo’, sade Vår Herre saktmodigt, ‘jag trodde, att du skulle vara nöjd med det du har sett i dag.’ Men Sankte Per ville inte låta blidka sig. – ‘Det är sant’, sade han, ‘att jag i många år har klagat över att Jerusalem skulle vara i de otrognas våld, men efter allt det, som har hänt i dag, tycker jag, att det lika så gärna hade kunnat få vara, som det var.’

Raniero förstod nu, att narren talade om detta, som hade hänt under dagens lopp. Både han och de andra riddarna började lyssna med större intresse än i början.

“Då Sankte Per hade sagt detta”, fortfor narren, i det han kastade en illfundig blick bort till riddarna, “lutade han sig ut över tornets tinnar och pekade ned mot jorden. Han visade Vår Herre en stad, som låg på en stor, ensam klippa, som sköt upp ur en bergdal. ‘Ser du de där likhögarna?’ sade han, ‘och ser du blodet, som svallar på gatorna, och ser du de nakna, eländiga fångarna, som jämra sig i nattkölden, och ser du alla de rykande brandtomterna?’ Vår Herre tycktes ingenting vilja svara honom, utan Sankte Per fortsatte med sin jämmer. Han sade, att nog hade han många gånger varit vred på den där staden, men inte hade han velat den så illa, som att där skulle komma att se ut på detta sätt. Då svarade äntligen Vår Herre och försökte göra en invändning. – ‘Du kan dock inte neka till att de kristna riddarna ha vågat sina liv med den största oförskräckthet’, sade han.”

Här blev narren avbruten av bifallsrop, men han skyndade sig att fortsätta.

“Nej, stör mig inte!” sade han. “Nu minns jag inte var det var jag slutade. Jo, det var sant,²⁷⁵ jag skulle just säga, att Sankte Per torkade bort ett par tårar,²⁷⁶ som trängde fram i²⁷⁷ hans ögon och hindrade honom från att se. ‘Jag kunde aldrig tro, att de skulle vara sådana vilddjur’, sade han. ‘De ha ju mördat och plundrat hela dagen. Jag förstår rakt inte,²⁷⁸ att du brydde dig om att låta korsfästa dig för att skaffa dig sådana bekännare.’”

Riddarna upptogo skämtet väl.²⁷⁹ De började skratta högt och muntert. “Vad, narr, är Sankte Per så vred på oss?” ropade en av dem.

“Var tyst nu och låt oss höra om inte Vår Herre tog vårt försvar”,²⁸⁰ inföll en annan.

“Nej, Vår Herre teg stilla för det första”,²⁸¹ sade narren. “Han visste väl²⁸² av gammalt, att då Sankte Per hade kommit riktigt i farten,²⁸³ så var det inte lönt att motsäga honom. Han gick på med sitt²⁸⁴ och sade, att Vår Herre inte skulle bry sig om att säga honom, att de till sist kommo ihåg till vilken stad de voro komna och gingo till kyrkan på bara fötter i botgörardräkt. Den där andakten hade ju inte varat så länge, att det var lönt att tala om den. Och därpå böjde han sig än en gång ut över tornet och visade nedåt mot Jerusalem. Han visade på de kristnas läger därutanför.

‘Ser du hur dina riddare fira sin seger?’ frågade han. Och Vår Herre såg, att det var dryckeslag överallt i lägret. Riddare och knektar sutto och sågo på syriska danserskor. Fyllda bägare gingo runt,²⁸⁵ med tärningar rafflade man om krigsbytet och – ”

“Man hörde på narrar, som berättade dåliga sagor”, inföll Raniero. “Var inte detta också en stor synd?”

Narren skrattade och nickade åt Raniero, liksom ville han säga: “Vänta, jag skall allt betala dig.”

“Nej, avbryt mig inte!” bad han på nytt. “En fattig narr glömmer så lätt vad han skulle säga. Jo, det var ju detta, att Sankte Per frågade Vår Herre med den strängaste röst om han tyckte, att han hade mycken heder av det där folket.²⁸⁶ Härtill måste vår Herre förstås svara, att det tyckte han inte att han hade. ‘De voro rövare och mördare, innan de drogo från hemmet’, sade Sankte Per, ‘och mördare och rövare äro de ännu i dag. Det här företaget kunde du lika gärna ha låtit vara ogjort. Det kommer intet gott ut av det.’”

“Nånå, narr!” sade Raniero med varnande röst.

Men narren tycktes sätta en heder i att pröva hur långt han kunde gå, utan att någon rusade upp och kastade ut honom, och han fortfor oförfärat:

“Vår Herre bara böjde på huvudet, likt en, som erkänner, att han blir rättvisligen bestraffad. Men nästan i samma ögonblick lutade han sig ivrigt framåt och såg ned med mer uppmärksamhet än förut. Sankte Per tittade då ned, också han. ‘Vad är det du ser efter?’²⁸⁷ undrade han.”

Narren utförde detta med mycket livligt minspel. Alla riddarna sågo för sina ögon både Vår Herre och Sankte Per, och de undrade vad det var, som Vår Herre hade fått syn på.²⁸⁸

“Vår Herre svarade, att det var just ingenting”,²⁸⁹ sade narren, “men han fortfor i alla fall att se nedåt. Sankte Per följde riktningen av Vår Herres blickar, och han kunde inte finna annat, än att Vår Herre satt och såg ned i ett stort tält, utanför vilket ett par saracenhuvuden voro uppsatta på långa lansar och där en mängd präktiga mattor, gyllene bordkärl och dyrbara vapen, som voro tagna inne i den heliga staden, voro uppstaplade. I det där tältet gick det till²⁹⁰ på samma sätt som överallt annorstädes i lägret. Där satt en skara riddare och tömde sina bägare. Den enda skillnaden kunde vara, att där stojades och dracks mer än på något annat ställe. Sankte Per kunde inte förstå varför Vår Herre blev så nöjd, då han såg dit ned, att glädjen riktigt tindrade ur hans ögon.²⁹¹ Så många stränga och förfärliga ansikten, som han såg där, tyckte han sig knappast förr ha sett samlade kring ett dryckesbord. Och den, som var värd vid gästabudet och satt högst uppe vid²⁹² bordet, var den förfärligaste av dem alla.

Det var en trettiofem års karl, förfärligt stor och grov, med ett rödbrusigt ansikte, som var överkorsat av ärr och skråmor, med hårda nävar och stark, bullrande röst.”

Här höll narren inne ett ögonblick, liksom om han fruktade att gå vidare, men både Raniero och de andra tyckte om att höra honom tala om dem själva och bara skrattade åt hans närgångenhet. “Du är en djärv karl”, sade Raniero, “låt nu se vart du vill komma!”²⁹³

“Äntligen sade Vår Herre ett par ord”, fortfor narren, “som gjorde, att Sankte Per förstod vad han gladde sig åt. Han frågade Sankte Per om han såg fel²⁹⁴ eller om det verkligen förhöll sig så, att en av riddarna hade ett brinnande ljus bredvid sig.”

Raniero ryckte till vid dessa ord. Han blev nu vred på narren och sträckte ut handen efter en tung dryckeskanna för att kasta den i ansiktet på honom,²⁹⁵ men han betvang sig för att få höra om karlen ville tala honom till heder eller vanheder.

“Sankte Per såg nu”, berättade narren, “att ehuru tältet för övrigt var upplyst av facklor, hade verkligen en av riddarna ett brinnande vaxljus bredvid sig. Det var ett stort, tjockt ljus, ett sådant, som var avsett att brinna ett helt dygn. Riddaren, som inte hade någon stake att sätta ner det i, hade plockat ihop en hel mängd stenar och lagt omkring det för att få det att stå.”

Bordssällskapet brast i högljutt skratt vid dessa ord. Alla pekade på ett ljus, som stod på bordet bredvid Raniero och som var alldeles sådant, som det narren hade beskrivit. Men på Raniero sköt blodet uppåt huvudet,²⁹⁶ ty detta var det ljuset, som han för ett par timmar sedan hade fått tända vid den heliga graven. Han hade inte kunnat förmå sig att låta det slockna.

“Då Sankte Per såg det där ljuset”, sade narren, “fick han ju klart för sig vad Vår Herre hade blivit glad åt, men på samma gång kunde han inte låta bli att en smula ömka sig över honom. ‘Jaså’, sade han, ‘det var den där riddaren, som i morse sprang upp på muren närmast efter herren av Bouillon och som i kväll fick tända sitt ljus före alla andra vid den heliga graven.’ – ‘Ja, så är det’, sade Vår Herre, ‘och som du ser, har han sitt ljus ännu brinnande.’”

Narren talade nu mycket fort, allt under det²⁹⁷ han emellanåt kastade en lurande blick på Raniero. “Sankte Per kunde alltjämt inte låta bli att ömka sig en smula över Vår Herre. ‘Kan du inte förstå varför han har det där ljuset brinnande?’ sade han. ‘Du tror visst, att han tänker på din pina och död, då han ser det. Men han tänker inte på något annat än den ära, som han vann, då han blev erkänd som den tappraste i hären näst efter Gottfrid.’”

Vid dessa ord skrattade alla Ranieros gäster.

Raniero var mycket ond, men han tvang sig att skratta, han också. Han visste, att alla skulle ha funnit det löjligt, om han inte hade kunnat tåla en smula skämt.

“Men Vår Herre motsade Sankte Per”, sade narren. “‘Ser du inte hur rädd han är om ljuset?’ frågade han. ‘Han sätter upp handen för lågan, så snart någon lyfter upp tältluckan, av fruktan²⁹⁸ för att draget skall blåsa ut det. Och han har beständigt arbete²⁹⁹ med att jaga undan nattfjärilarna, som flyga omkring det och hota att släcka det.’”

Det skrattades allt livligare, ty detta, som narren sade, var rena sanningen. Raniero hade allt svårare att styra sig. Han tyckte, att han inte kunde fördraga, att någon skämtade med den heliga ljuslågan.

“Sankte Per var ändå misstrogen”, fortsatte narren. “Han frågade Vår Herre om han kände den där riddaren. ‘Han är just inte den, som ofta går i mässan eller nöter bönpallen’, sade han. Men Vår Herre kunde inte rubbas från sin mening. ‘Sankte Per, Sankte Per!’ sade han högtidligt. ‘Kom ihåg, att efter detta skall den där riddaren bli frommare än Gottfrid! Varifrån utgå mildhet och fromhet om inte från min grav? Du skall få se Raniero di Raniero hjälpa änkor och nödställda fångar. Du skall få se honom taga vård om sjuka och bedrövade, såsom han nu tar vård om den heliga ljuslågan.’”

Åt detta skrattades ohejdat. Det föreföll mycket löjligt för alla, som kände Ranieros lynne och levnadssätt. Men han själv fann både skämtet och skrattet olidliga. Han störtade upp och ville tillrättavisa narren. Han stötte härvid³⁰⁰ så häftigt mot bordet, som inte var något annat än en dörr, upplagd på lösa bockar, att det vacklade, och ljuset föll omkull. Det visade sig³⁰¹ nu hur mån Raniero var om att behålla ljuset brinnande. Han dämpade sin vrede, så att han gav sig tid³⁰² att taga upp det och liva upp lågan, innan han rusade på narren. Men då han var färdig med ljuset, hade narren redan skyndat bort ur tältet. Raniero förstod, att det inte skulle löna mödan³⁰³ att förfölja honom i nattmörkret. “Jag råkar honom väl en annan gång”, tänkte han och satte sig ned.

Bordsgästerna hade emellertid skrattat ut,³⁰⁴ och en av dem vände sig till Raniero och ville fortsätta skämtet. “Det är dock ett, som är säkert, Raniero, och det är, att du denna gången inte kan komma att sända till madonnan i Florens det dyrbaraste, som du har vunnit i striden”, sade han.

Raniero frågade varför han trodde, att han denna gång inte skulle följa sin gamla vana.

“Av intet annat skäl”, sade riddaren, “än att det dyrbaraste, som du har vunnit, är den där ljuslågan, som du i hela härens åsyn fick tända i den heliga gravkyrkan. Och den lär du väl inte vara i stånd att sända till Florens.”

Åter skrattade de andra riddarna, men Raniero var nu i sådant lynne, att han kunde ha företagit sig den oförvägnaste handling bara för att få slut på³⁰⁵ deras skratt. Han fattade raskt sitt beslut, kallade till sig en gammal väpnare och sade till honom: “Gör dig i ordning, Giovanni, för långresa! I morgon skall du resa till Florens med denna heliga ljuslåga.”

Men väpnaren sade ett tvärt nej till denna befallning. “Detta är något, som jag inte vill åtaga mig”, sade han. “Hur skulle det vara möjligt att rida till Florens med en ljuslåga? Den skulle vara utsläckt, innan jag hade natt utom lägret.”

Raniero frågade den ene efter den andre bland sina män. Han fick samma svar av dem alla. De tycktes knappast taga hans befallning för allvar.³⁰⁶

Det var givet,³⁰⁷ att de främmande riddarna, som voro hans gäster, skulle skratta allt högre och muntrare, alltsom det visade sig, att ingen bland Ranieros män ville utföra hans befallning.

Raniero råkade i allt större upphetsning.³⁰⁸ Till sist förlorade han tålamodet och utropade: “Denna ljuslåga skall ändock föras till Florens, och eftersom ingen annan vill rida dit med den, skall jag själv göra det.”

“Tänk dig för, innan du lovar något sådant!” sade en riddare. “Du rider ifrån ett furstendöme.”

“Jag svär er, att jag skall föra den där ljuslågan till Florens!” ropade Raniero. “Jag skall göra vad ingen annan har velat åtaga sig.”

Den gamle väpnaren försvarade sig. “Herre, det är en annan sak för dig. Du kan taga med dig ett stort följe, men mig ville du sända ensam.”

Men Raniero var bragt utom sig och övervägde inte sina ord. “Jag skall också resa ensam”, sade han.

Men härmed hade Raniero nått sitt mål. Alla i tältet hade upphört att skratta. De sutto förskrämda och stirrade på honom.

“Varför skrattar ni inte mer?” frågade Raniero. “Detta företag kan väl inte vara annat än en barnlek för en tapper man.”

III

I daggryningen nästa morgon steg Raniero till häst. Han var klädd i full rustning, men över denna hade han kastat en grov pilgrimskåpa, på det att inte järndräkten skulle bli alltför upphettad av solstrålarna. Han var väpnad med svärd och stridsklubba, och han red på en god häst. Ett brinnande ljus höll han i handen, och vid sadeln hade han fästat ett par stora knippen långa vaxljus, för att inte lågan skulle behöva dö ut av³⁰⁹ brist på näring.

Raniero red långsamt genom den långa belamrade tältgatan, och så länge gick allt väl. Det var ännu så tidigt, att dimmorna, som hade stigit upp ur de djupa dalarna runtom Jerusalem, inte hade skingrats, och Raniero red fram liksom i en vit natt. Hela lägret sov, och Raniero kom lätt förbi vaktposterna. Ingen av dem ropade an honom, ty den täta dimman hindrade dem att se honom, och på vägarna låg ett fotshögt, dammlikt stoft, som gjorde hästens steg ohörbara.

Raniero var snart utom lägret och tog av på vägen, som ledde till Joppe. Han hade nu bättre väg, men han färdades alltjämt långsamt för ljuslågans skull. Den brann dåligt med ett trött, dallrande sken i den täta dimman. Ständigt kommo stora insekter, som med smällande vingslag störtade sig rätt mot ljuset. Raniero hade fullt arbete³¹⁰ med att vakta det, men han var vid bästa lynne och tyckte alltjämt, att det värvet han hade åtagit sig inte var svårare, än att ett barn hade bort kunna sköta det.

Emellertid blev hästen trött vid den långsamma färden och satte av i trav.³¹¹ Då började ljuslågan flämta för draget. Det hjälpte inte, att Raniero sökte att skydda den med handen och med kåpan. Han såg, att den var alldeles färdig att³¹² slockna.

Men han hade ingen lust³¹³ att så snart uppge saken. Han hejdade hästen och satt en stund stilla och grubblade. Han hoppade till sist ur sadeln och prövade på att sätta sig upp bakfram, så att han med sin kropp skyddade lågan för vind och drag. På detta sätt lyckades det honom att hålla den brinnande, men han märkte nu, att färden skulle komma att ställa sig³¹⁴ besvärligare, än han från början hade trott.

Då han hade kommit över bergen, som omge Jerusalem, upphörde dimman.³¹⁵ Han red nu fram i den största enslighet. Det fanns varken människor eller byggnader eller gröna träd och växter, endast kala höjder.

Här blev Raniero anfallen av rövare. Det var löst folk, som följde med hären utan lov och levde av rov och plundring. De hade legat gömda bakom en bergkulle, och Raniero, som red baklänges, hade inte sett dem, förrän de redan hade omringat honom och svängde sina svärd emot honom.

Det var väl³¹⁶ tolv män. De sågo eländiga ut och redo på usla hästar. Raniero såg genast, att det inte skulle vara någon svårighet för honom att bryta sig igenom skaran och rida ifrån dem. Men han förstod, att detta inte läte sig göra,³¹⁷ utan att han kastade ljuset ifrån sig. Och han tyckte dock, att han, efter de stolta ord han hade talat förra natten, inte så lätt ville avstå från sitt företag.

Han såg då ingen annan utväg än att ingå en överenskommelse med rövarna. Han sade till dem, att som han var väl beväpnad och red en god häst, torde det bli dem svårt att övervinna honom, om han försvarade sig. Men eftersom han var bunden av ett löfte, ville han inte göra dem motstånd, utan låta dem taga vad de önskade utan strid, endast de lovade att inte släcka ut hans ljus.

Rövarna hade väntat sig en hård kamp. De blevo mycket glada över Ranieros förslag och började genast plundra honom. De togo från honom både rustning och gångare, både vapen och penningar. Det enda, som de läto honom behålla, var den grova kåpan och de båda ljusknippena. De höllo också ärligt sitt löfte att inte släcka ut ljuslågan.

En av dem hade hoppat upp på Ranieros häst. Då han märkte hur god den var, tycktes han känna en smula medlidande med riddaren. Han ropade till honom: “Se där, vi ska väl inte vara för hårda mot en kristen. Du ska få min gamla häst att rida på.”

Det var en usel krake. Den rörde sig så stelt och styvt, som om den hade varit av trä.

Då rövarna äntligen voro borta och Raniero gick att sätta sig upp på den usla hästen, sade han till sig själv: “Jag måtte ha blivit förhäxad av den där ljuslågan. För dens skull får jag nu rida framåt vägen som en galen tiggare.”

Han förstod, att det skulle vara klokt av honom att vända om, därför att företaget verkligen var outförbart. Men en sådan stark åtrå att genomföra det var kommen över honom, att han inte kunde motstå lusten att fortsätta.

Han drog alltså vidare. Han såg alltjämt omkring sig samma kala, ljusgula höjder.

Om en stund³¹⁸ red han förbi en ung herde, som vallade fyra getter. Då Raniero såg djuren beta på den nakna marken, undrade han om de åto mull.

Den där herden hade troligen ägt en större hjord, som hade blivit stulen från honom av korsfararna. Då han nu fick se en ensam kristen komma ridande, sökte han göra honom vad ont han kunde. Han rusade mot honom och slog med sin stav efter hans ljus. Raniero var så bunden av ljuslågan, att han inte en gång³¹⁹ kunde försvara sig mot en herde. Han endast drog ljuset intill sig för att skydda det. Herden slog efter det ännu ett par gånger, men så blev han stående förvånad och hörde upp att slå. Han såg, att Ranieros kåpa hade råkat i brand, men Raniero gjorde intet för att kväva elden, så länge som ljuslågan var i fara. Det syntes på herden, att han kände sig skamsen. Han följde länge efter Raniero, och på ett ställe, där vägen gick fram mycket smal mellan två avgrunder, kom han och ledde hästen åt honom.

Raniero log och tänkte, att herden säkert höll honom för³²⁰ att vara en helig man, som företog en botövning.

Framemot aftonen började Raniero att möta människor. Det var så, att ryktet om Jerusalems fall hade spritt sig ned till kusten redan under natten, och en mängd folk hade genast gjort sig i ordning att draga dit upp. Det var pilgrimer, som i åratal³²¹ hade väntat på tillfälle att få komma in i Jerusalem, det var nyanlända trupper, och framför allt var det köpmän, som skyndade dit upp med foror av livsmedel.

Då dessa skaror mötte Raniero, som kom ridande baklänges med ett brinnande ljus i handen, ropade de: “En galning, en galning!”

De flesta voro italienare, och Raniero hörde hur de ropade på hans eget tungomål: pazzo, pazzo! som betyder: en galning, en galning!

Raniero, som hela dagen hade vetat³²² att hålla sig så väl i styr, blev häftigt uppretad av dessa ständigt återkommande rop. Med ens hoppade han ur sadeln och började att med sina hårda nävar tukta de ropande. Då folket märkte hur tunga de slag voro, som föllo, blev det allmän flykt, och han stod snart ensam på vägen.

Raniero kom nu åter till sig själv.³²³ “De hade sannerligen rätt, som kallade dig för pazzo”, sade han, i det han såg sig om efter ljuset, som han inte visste var han hade gjort av. Äntligen såg han, att det hade rullat från vägen ned i en grop. Lågan var släckt, men han såg eld glimma ur en torr grästuva tätt bredvid det och förstod, att lyckan hade varit med honom, så att ljuset hade hunnit att tända gräset, innan det hade slocknat.

“Detta kunde ha varit ett ömkligt slut på mycken möda”, tänkte han, medan han tände ljuset och steg upp i sadeln. Han var ganska förödmjukad. Det syntes honom nu inte mycket troligt, att han skulle lyckas med sin färd.

Mot aftonen kom Raniero till Ramle och red fram till ett ställe, där karavaner brukade få natthärbärge. Det var en stor, överbyggd gård. Runtomkring funnos små avbalkningar, där de resande fingo ställa in³²⁴ sina gångare. Där funnos inga rum, utan människorna fingo sova bredvid djuren.

Det var överfullt med folk, men värden skaffade dock rum för Raniero och hans häst. Han gav också foder åt hästen och mat åt ryttaren.

Då Raniero märkte, att han blev så väl behandlad, tänkte han: “Jag börjar nästan tro, att rövarna ha gjort mig en tjänst, då de togo ifrån mig min rustning och min häst. Säkert kommer jag lättare genom landet med min börda, om man håller mig för en galning.”

Då Raniero hade lett in hästen i spiltan, satte han sig på en kärve halm och höll ljuset mellan sina händer. Det var hans mening att inte sova, utan hålla sig vaken hela natten.

Raniero hade dock knappast satt sig ned, förrän han inslumrade. Han var förfärligt trött, han sträckte under sömnen ut sig, så lång han var,³²⁵ och sov ända till morgonen.

Då han vaknade, såg han varken till ljuslågan eller ljuset. Han sökte i halmen efter ljuset, men fann det ingenstädes.

“Det är någon, som har tagit det ifrån mig och släckt det”, sade han. Och han försökte tro, att han var glad över att allt var slut och att han inte behövde fullfölja ett omöjligt företag.

Men på samma gång han tänkte så, erfor han tomhet och saknad. Han tyckte sig aldrig ha haft större lust att lyckas med något, som han hade föresatt sig.

Han ledde ut hästen, ryktade den och lade på sadeln.

Då han var färdig, kom värden, som ägde karavanseriet, fram till honom med ett brinnande ljus. Han sade på frankiska: “Jag måste taga ditt ljus ifrån dig i går, då du somnade, men här har du det åter.”

Raniero lät ingenting märka,³²⁶ utan sade helt lugnt: “Det var klokt av dig, att du släckte det.”

“Jag har inte släckt det”, sade mannen. “Jag såg, att du hade det brinnande, då du kom, och jag trodde, att det var av vikt för dig, att det skulle fortfara att brinna. Om du ser hur mycket det har minskats, förstår du, att det har brunnit hela natten.”

Raniero lyste upp av³²⁷ glädje. Han berömde värden mycket och red vidare i det bästa lynne.