Kitabı oku: «Valda Berättelser», sayfa 5

IV

Då Raniero bröt upp från Jerusalem, hade han ämnat att fara sjövägen från Joppe till Italien. Men han ändrade detta beslut, sedan han av rövarna hade blivit plundrad på³²⁸ sina penningar, och beslöt att fara över land.³²⁹

Det blev en lång resa. Han drog från Joppe norrut utefter Syriens kust. Sedan gick färden västerut längs med Mindre Asiens halvö. Sedan åter mot norr ända upp till Konstantinopel. Och därifrån hade han ännu en ansenligt lång väg fram till Florens.

Under hela denna tid levde Raniero av fromma gåvor. Mestadels var det pilgrimer, som nu i mängd strömmade till Jerusalem, vilka delade sitt bröd med honom.

Oaktat Raniero nästan alltid red ensam, blevo inte hans dagar långa eller enformiga. Han hade alltid att vakta på ljuslågan, för vilken han aldrig kunde känna sig lugn.³³⁰ Det behövdes bara³³¹ en vind, bara en regndroppe, och det skulle ha varit ute med³³² den.

Medan Raniero red på ödsliga vägar och endast tänkte på att hålla ljuslågan vid liv, föll det honom in, att han en gång förr hade varit med om något dylikt. Han hade en gång förr sett en människa vaka över något, som var lika ömtåligt som en ljuslåga.

Detta stod för honom så oredigt³³³ till en början,³³⁴ att han undrade om det var något, som han hade drömt.

Men medan han drog ensam fram genom landet, kom det oupphörligen för honom, att han hade varit med om något dylikt förr en gång.

“Det är, som om jag under hela mitt liv inte skulle ha hört talas om annat”, sade han.

En afton red Raniero in i en stad. Det var kväll, och hustrurna stodo i dörrarna och sågo efter sina män. Raniero såg då en, som var hög och smärt och hade allvarliga ögon. Hon påminde honom om Franceska degli Uberti.

I och med detsamma³³⁵ kom Raniero till klarhet med³³⁶ det han hade grubblat över. Han tänkte på att för Franceska hade visst hennes kärlek varit som en ljuslåga, som hon alltid hade velat hålla brinnande, och som hon ständigt hade fruktat att Raniero skulle släcka för henne. Han blev förundrad över denna tanke, men blev mer och mer viss på att det förhöll sig så. För första gången började han förstå varför Franceska hade lämnat honom och att det inte var med vapenbragder han skulle återvinna henne.

Den resan, som Raniero gjorde, blev mycket långvarig. Och detta inte minst därför, att han inte kunde färdas ute, då vädret var ogynnsamt. Han satt då inne i karavanseriet och vaktade ljuslågan. Detta var mycket hårda³³⁷ dagar.

En dag, då Raniero drog fram över berget Libanon, såg han, att det höll på att draga ihop sig till ett oväder.³³⁸ Han färdades då högt uppe bland förskräckliga klyftor och stup långt från alla människoboningar. Äntligen märkte han på ett klippkrön en saracensk helgongrav. Det var en liten fyrkantig byggnad av sten med välvt tak. Han tyckte, att det var bäst att taga sin tillflykt dit.³³⁹

Knappt var Raniero inkommen, förrän det bröt ut en snöstorm, som rasade i tvenne dagar. På samma gång uppstod en så förskräcklig köld,³⁴⁰ att han var nära att frysa ihjäl.

Raniero visste, att det ute på berget fanns gott om kvistar och ris, så att det inte skulle ha varit svårt för honom att samla bränsle till en eld. Men han ansåg den ljuslågan, som han bar, mycket helig och ville inte med den tända något annat än ljusen framför den heliga jungfruns altare.

Ovädret blev allt värre, och till sist hörde han åska och såg blixtar.

Och en blixt kom och slog ned på berget tätt framför graven och antände ett träd. Och Raniero fick på detta sätt sin brasa tänd, utan att han behövde³⁴¹ låna av den heliga elden.

Då Raniero red fram³⁴² genom en ödslig del av Ciliciens bergstrakt, tog det slut med hans ljus. De ljusknippen, som han hade fört med sig från Jerusalem, voro för längesedan åtgångna, men han hade dock kunnat reda sig, därför att det utefter hela vägen hade funnits kristna församlingar, där han hade tiggt nya ljus.

Men nu var det ute med hans förråd,³⁴³ och han trodde, att detta skulle bli slutet på hans färd.

Då ljuset var så nära utbrunnet, att lågan brände honom i handen,³⁴⁴ sprang han av hästen, samlade ihop kvistar och torrt gräs och tände detta med det sista av lågan. Men det fanns inte mycket däruppe på berget som kunde brinna, och elden skulle väl snart vara slut.

Bäst Raniero satt och bedrövade sig över att den heliga lågan måste dö, hörde han sång från vägen, och en procession av vallfärdande kom tågande uppåt stigen med ljus i händerna. De voro på väg³⁴⁵ till en grotta, där en helig man hade levat, och Raniero följde efter dem. Det fanns då bland dem en kvinna, som var gammal och hade svårt för att gå, och Raniero hjälpte henne och släpade henne uppför berget.

Då hon sedan tackade honom, tecknade han åt henne, att hon skulle ge honom sitt ljus. Och hon gjorde det, och även flera andra skänkte honom de ljus, som de buro.

Han släckte ljusen och skyndade nedåt stigen och tände ett av dem vid de sista glöden från den eld, som var tänd av den heliga lågan.

En middagsstund var det mycket varmt, och Raniero hade lagt sig att sova i ett busksnår. Han sov tungt,³⁴⁶ och ljuset stod bredvid honom mellan ett par stenar. Men då Raniero hade sovit en stund, började det regna, och detta fortgick tämligen länge, utan att han vaknade. Då han äntligen spratt upp ur sömnen, var marken våt omkring honom, och han vågade knappt se mot ljuset, av fruktan³⁴⁷ att det kunde vara släckt.

Men ljuset brann lugnt och stilla mittunder regnet, och Raniero såg, att detta kom sig därav,³⁴⁸ att två små fåglar flögo och fladdrade ett stycke ovanför lågan. De smektes med näbbarna och höllo vingarna utbredda, och på detta sätt hade de skyddat ljuslågan för regnet.

Raniero tog genast av sin hätta och hängde den över ljuset. Därpå sträckte han ut handen efter³⁴⁹ de små fåglarna, ty han hade fått lust att smeka dem. Och ingen av dem flög undan för honom, utan han kunde infånga dem.

Raniero blev mycket förvånad över att fåglarna inte voro rädda för honom. Men han tänkte: “Det är därför, att de veta, att jag ingen annan tanke har än att skydda det, som är ömtåligast av allt, som de inte frukta mig.”

Raniero red fram i närheten av Nicea. Han kom då i möte med³⁵⁰ västerländska herrar, som förde en undsättningshär ut till det heliga landet. I denna skara befann sig också Robert Taillefer, som var en vandrande riddare och en trubadur.

Raniero kom ridande i sin slitna kåpa med ljuset i handen, och krigarna började som vanligt ropa: “En galning, en galning!” Men Robert tystade dem och tilltalade den ridande:

“Har du färdats långt på detta sätt?” frågade han honom.

“Jag har ridit på detta sätt ända från Jerusalem”, svarade Raniero.

“Har då ditt ljus varit släckt många gånger under vägen?”

“På mitt ljus brinner ännu samma låga, som då jag for från Jerusalem”, sade Raniero.

Då sade Robert Taillefer till honom: “Jag är också en av dem, som bära en låga, och jag ville, att den evigt brunne. Men törhända kan du, som har fört ditt ljus brinnande ända från Jerusalem, säga mig vad jag skall göra, för att den inte skall slockna.”

Då svarade Raniero: “Herre, det är ett svårt arbete, fastän det synes vara av ringa vikt. Jag vill visst inte råda er till ett dylikt företag. Ty denna lilla låga fordrar av er, att ni alldeles skall upphöra att tänka på något annat. Inte tillåter hon er att ha någon käresta, ifall ni skulle ha lust för sådant, och inte heller vågar ni för den lågans skull sätta er ned till ett dryckeslag. Ni får intet annat ha i tankarna än just denna låga och ingen annan glädje äga. Men varför jag mest av allt frånråder er att göra samma färd, som jag nu har frestat, det är därför, att ni intet ögonblick kan känna trygghet.³⁵¹ Genom hur många faror ni än kan ha bärgat lågan, så får ni inte ett ögonblick tro er säker, utan ni måste vänta, att den i nästa ögonblick skall svika er.”

Men Robert Taillefer höjde huvudet stolt och svarade: “Vad du har gjort för din ljuslåga, det skall jag väl veta att göra för min.”

Raniero var kommen till Italien. Han red en dag fram på ödsliga vägar uppe bland bergen. Då kom en kvinna springande efter honom och bad att få låna eld av hans ljus. “Elden är slocknad hos mig”,³⁵² sade hon, “mina barn hungra. Låna mig eld, så att jag kan värma min ugn och baka bröd åt dem!”

Hon sträckte upp handen efter ljuset, men Raniero höll undan det, därför att han inte ville tillåta, att något annat tändes vid den där lågan än ljusen framför den heliga jungfruns bild.

Då sade kvinnan till honom: “Giv mig eld, pilgrim, ty mina barns liv är den låga, som det är mig ålagt att hålla brinnande!” Och för de ordens skull lät Raniero henne tända veken i sin lampa vid hans låga.

Några timmar därefter red Raniero in i en by. Den låg högt uppe på berget, så att där rådde stark köld. En ung bonde stod på vägen och såg den stackaren, som kom ridande i sin slitna kåpa. Han tog raskt av sig den korta mantel han bar och kastade den till honom, där han satt på hästen. Men manteln föll då rätt ned över ljuset och släckte lågan.

Raniero påminde sig då den kvinnan, som hade lånat eld av honom. Han vände tillbaka till henne och fick sitt ljus tändt på nytt med helig eld.

Då han skulle rida vidare, sade han till henne: “Du säger, att den ljuslåga, som du har att vårda, är dina barns liv. Kan du säga mig vad namn den ljuslåga bär, som jag har fraktat på långa vägar?”

“Var blev din ljuslåga tänd?” frågade kvinnan.

“Den blev tänd vid Kristi grav”, sade Raniero.

“Då kan den inte nämnas annat än mildhet och människokärlek”, sade hon.

Raniero skrattade åt svaret. Han tyckte sig vara en sällsam apostel för slika dygder.

Raniero red fram mellan blåa kullar av skön skapnad. Han såg, att han var i närheten av Florens.

Han tänkte på att han nu snart skulle vara fri från ljuslågan. Han kom ihåg sitt tält i Jerusalem, som han hade lämnat fullt av krigsbyte, och de tappra krigare, som han hade kvar i Palestina och som skulle glädja sig åt att han återtog krigaryrket och förde dem till segrar och erövringar.

Då märkte Raniero, att han ingalunda erfor glädje vid att tänka på detta, utan att hans tankar hellre togo en annan riktning.

Raniero insåg då för första gången, att han inte mer var samme man, som hade farit från Jerusalem. Den där ritten med ljuslågan hade tvungit honom att glädja sig åt alla, som voro fridsamma och kloka och barmhärtiga, och att avsky de vilda och stridslystna.

Han blev glad, varje gång han tänkte på människor, som arbetade fredligt i sina hem, och det föll honom in, att han gärna skulle vilja flytta in i sin gamla verkstad i Florens och förfärdiga skönt och konstfärdigt arbete.

“I sanning! Denna låga har omskapat mig”, tänkte han. “Jag tror, att den har gjort mig till en annan människa.”

V

Det var påsk, då Raniero red in i Florens.

Knappast hade han kommit in genom stadsporten, ridande baklänges, med hättan neddragen över ansiktet och det brinnande ljuset i handen, förrän en tiggare reste sig och ropade det vanliga: “Pazzo, pazzo!”

Vid detta rop störtade en gatpojke fram ur en portgång, och en dagdrivare, som inte hade haft annat arbete under lång tid än att ligga och stirra på himlen, sprang upp på³⁵³ sina fötter. Och båda började ropa detsamma: “Pazzo, pazzo!”

Då de nu voro tre, som skreko, gjorde de nog mycket larm för att väcka alla gatans pojkar. Dessa kommo framrusande ur vinklar och vrår, och så snart som de sågo Raniero i hans slitna kåpa på den eländiga hästen, ropade de: “Pazzo, pazzo!”

Men detta var inte annat, än vad Raniero var van vid. Han red stilla framåt gatan utan att låtsa om³⁵⁴ de ropande.

De nöjde sig inte med att ropa, utan en av dem hoppade upp och försökte blåsa ut ljuset.

Raniero lyfte ljuset i höjden.³⁵⁵ På samma gång sökte han att driva på hästen för att undkomma pojkarna.

Men de höllo jämna steg med³⁵⁶ honom och gjorde allt, vad de kunde, för att släcka ljuset.

Ju mer Raniero ansträngde sig för att akta lågan, ju ivrigare blevo de. De hoppade upp på varandras ryggar, spärrade ut kinderna och blåste. De kastade sina luvor mot ljuset. Det var endast därför, att de voro så många och trängdes med varandra, som de inte lyckades att döda ljuslågan.

Det var det största upptåg på gatan. I fönstren stodo människor och skrattade. Ingen kände medlidande med den galne, som ville försvara sin ljuslåga. Det var kyrkdags, och många kyrkogångare voro på väg till mässan. De stannade också och skrattade åt leken.

Men nu stod Raniero upprät i sadeln för att kunna bärga ljuset. Han såg vild ut. Hättan hade sjunkit ned, och man såg hans ansikte, som var avtärt och blekt som en martyrs. Ljuset höll han upplyftat, så högt han förmådde.

Hela gatan var ett enda vimmel. Även de äldre började taga del i leken. Kvinnorna viftade med sina huvuddukar, och männen svängde baretterna. Alla arbetade för att släcka ljuset.

Raniero red fram under ett hus, som hade ett burspråk. I detta stod en kvinna. Hon lutade sig ut över räckverket, ryckte till sig ljuset och skyndade in med det.

Hela folket³⁵⁷ brast ut i skallande skratt och jubel, men Raniero vacklade till i sadeln och störtade ned på gatan.

Men då han låg där slagen och avsvimmad, blev gatan genast utrymd av folket.

Ingen ville taga vård om den fallne. Hans häst var den enda, som stannade bredvid honom.

Så snart som folkhopen hade dragit bort från gatan, kom Franceska degli Uberti ut ur sitt hus med ett brinnande ljus i handen. Hon var ännu vacker, hennes drag voro blida och hennes ögon allvarliga och djupa.

Hon gick fram till Raniero och böjde sig över honom. Raniero låg medvetslös, men i detsamma som ljusskenet föll på hans ansikte, gjorde han en rörelse och spratt upp. Det syntes, att ljuslågan hade all makt över honom. Då Franceska såg, att han hade vaknat till sans, sade hon: “Här har du ditt ljus.³⁵⁸ Jag ryckte det ifrån dig, eftersom jag såg hur mån du var att behålla det brinnande. Jag visste intet annat sätt att hjälpa dig.”

Raniero hade fallit illa och slagit sig. Men nu kunde intet hejda honom. Han började långsamt resa sig. Han ville gå, men sviktade och höll på³⁵⁹ att falla. Då försökte han att komma upp på hästen. Franceska hjälpte honom. “Vart vill du hän?” frågade hon, då han åter satt uppe i sadeln. “Jag vill till domkyrkan”, sade han. “Då skall jag följa dig”, sade hon, “ty jag ämnar mig³⁶⁰ till mässan.” Och hon tog och ledde hästen åt honom.

Franceska hade från första stund känt igen Raniero. Men Raniero såg inte vem hon var, ty han gav sig inte tid³⁶¹ att betrakta henne. Han endast höll ögonen fästade på ljuslågan.

De voro alldeles tysta under färden. Raniero tänkte endast på ljuslågan och på att väl vakta den dessa sista ögonblick. Franceska kunde inte tala, därför att hon tyckte, att hon inte önskade få full reda i det, som hon fruktade. Hon kunde inte tro annat, än att Raniero hade kommit hem vansinnig. Ehuru hon var nästan övertygad därom, ville hon helst inte tala vid honom, så att hon skulle slippa att få full visshet.

Om en stund hörde Raniero, att någon grät bredvid honom. Han såg sig om och märkte, att det var Franceska degli Uberti, som gick bredvid honom, och hon grät, där hon gick. Men Raniero såg henne bara ett ögonblick och sade ingenting till henne. Han ville endast tänka på ljuslågan.

Raniero lät föra sig fram till sakristian. Där steg han av hästen. Han tackade Franceska för hennes hjälp, men såg alltjämt inte på henne, utan på ljuset. Han gick ensam in i sakristian till prästerna.

Franceska gick in i kyrkan. Det var påskafton, och alla ljus i kyrkan stodo otända på sina altaren till tecken av sorg. Franceska tyckte, att det nu var så för henne, att varje hoppets låga, som hade brunnit inom henne, också var utslocknad.

I kyrkan rådde mycken högtidlighet. Det var många präster vid altaret. Domherrarna sutto mangrant³⁶² i koret och biskopen överst ibland dem.

Om en stund märkte Franceska, att det uppstod en rörelse bland prästerna. Nästan alla de, som inte måste närvara vid mässan, reste sig och gingo ut i sakristian. Till sist gick också biskopen.

Då mässan var ändad, kom en präst fram i koret och började tala till folket. Han berättade, att Raniero di Raniero hade kommit till Florens med helig eld från Jerusalem. Han berättade vad riddaren på vägen hade utstått och lidit. Och han prisade honom övermåttan.

Människorna sutto häpna och hörde på detta. Franceska hade aldrig upplevat en så ljuvlig stund. “O Gud”, suckade hon, “detta är mer lycka, än jag kan bära.” Hennes tårar strömmade, medan hon lyssnade.

Prästen talade länge och väl.³⁶³ Han sade till sist med mäktig röst: “Nu kan det för visso synas en ringa ting, att en ljuslåga har blivit förd hit till Florens. Men jag säger eder: Bedjen Gud, att han ger Florens många bärare av evig eld, så skall det bliva en stor makt och lovprisat bland städer!”

Då prästen hade slutat tala, slogos domkyrkans huvuddörrar upp, och en procession, så god som den i hast hade kunnat ordnas, tågade in. Där gingo domherrar och munkar och präster, och de drogo uppför mittelgången fram mot altaret. Allra sist gick biskopen och vid hans sida Raniero i samma kåpa, som han hade burit under hela färden.

Men då Raniero hade kommit över kyrkans tröskel, steg en gammal man upp och gick fram emot honom. Det var Oddo, som var far till den gesäll, som Raniero hade haft på sin verkstad, och som för hans skull hade hängt sig.

Då denne man hade kommit fram till biskopen och Raniero, bugade han sig för dem. Därpå sade han med så hög röst, att alla i kyrkan hörde honom: “Det är en stor sak för Florens, att Raniero är kommen med helig eld från Jerusalem. Sådant har aldrig förr varit omtalat eller förnummet. Kanske att många också fördenskull töra komma att säga, att det inte är möjligt. Därför ber jag, att man måtte låta hela folket veta vilka bevis och vittnen Raniero har förebragt därpå, att detta verkligen är eld, som är antänd i Jerusalem.”

Då Raniero hörde dessa ord, sade han: “Nu hjälpe mig Gud! Hur kan jag äga vittnen? Jag har gjort färden ensam. Öknar och ödemarker må komma och vittna för mig.”

“Raniero är en ärlig riddare”, sade biskopen, “och vi tro honom på hans ord.”

“Raniero kunde själv veta, att härom³⁶⁴ skulle uppstå tvivel”, sade Oddo. “Han må väl inte ha ridit alldeles ensam. Hans småsvenner kunna väl vittna för honom.”

Då skyndade Franceska degli Uberti ut ur folkhopen och gick fram till Raniero. “Vad behöves det oss vittnen?”³⁶⁵ sade hon. “Alla kvinnor i Florens vilja gå ed på att Raniero talar sanning.”

Då log Raniero, och hans ansikte ljusnade för ett ögonblick. Men därpå vände han åter sina ögon och sina tankar mot ljuslågan.

Det blev stort tumult i kyrkan. Somliga sade, att Raniero inte skulle få tända ljusen på altaret, förrän hans sak var bevisad.³⁶⁶ Till dessa sällade sig många av hans gamla fiender.

Då reste sig Jacopo degli Uberti och talade för Ranieros sak. “Jag tänker, att alla här veta, att det inte har rått alltför stor vänskap mellan mig och min måg”, sade han, “men nu vilja både jag och mina söner gå i god för honom.³⁶⁷ Vi tro, att han har utfört bragden, och vi veta, att den, som har förmått bringa ett sådant företag till slut, är en vis och varsam och ädelsinnad man, som vi äro glada att få upptaga ibland oss.”

Men Oddo och många andra voro inte sinnade att låta Raniero åtnjuta den lycka han eftersträvade. De samlade sig i en tät klunga, och det var lätt att se, att de inte ville vika från sin fordran.³⁶⁸

Raniero förstod, att om det nu ginge till strid,³⁶⁹ skulle de genast söka att komma åt³⁷⁰ ljuslågan. Medan han höll ögonen stadigt fästa på sina motståndare, lyfte han ljuset, så högt han kunde.

Han såg dödstrött och förtvivlad ut. Det syntes på honom, att ehuru han ville hålla ut i det längsta,³⁷¹ väntade han endast nederlag. Vad båtade det honom nu, om han fick tända lågan! Oddos ord hade varit ett dråpslag. Sedan tvivlet en gång var väckt, skulle det spridas och ökas. Han tyckte, att Oddo redan hade släckt ljuslågan för alltid.

En liten fågel fladdrade in i kyrkan genom de stora, uppslagna portarna. Den flög rätt på Ranieros ljus. Denne hann inte att rycka undan det, utan fågeln stötte emot det och släckte lågan.

Ranieros arm sjönk, och tårarna trädde fram i hans ögon.³⁷² Men i första ögonblicket kände han detta som en lättnad. Det var bättre, än att människor hade dödat den.

Den lilla fågeln fortsatte sin flykt inåt kyrkan, farande förvirrat hit och dit, som fåglar bruka, då de komma in i ett rum.

Då brusade med ens genom hela kyrkan ett högt rop: “Fågeln brinner! Den heliga ljuslågan har antänt hans vingar!”

Den lilla fågeln pep ängsligt. Han flög ett par ögonblick som en fladdrande låga omkring under de höga valven i koret. Därpå sjönk han hastigt och föll död ned på madonnans altare.

Men i samma ögonblick, som fågeln föll ned på altaret, stod Raniero där. Han hade brutit sig väg³⁷³ genom kyrkan, intet hade kunnat hejda honom. Och vid lågorna, som förtärde fågelns vingar, tände han ljusen framför madonnans altare.

Då höjde biskopen sin stav och ropade: “Gud ville det! Gud har vittnat för honom!”

Och allt folket i kyrkan, både hans vänner och motståndare, övergav att tvivla och undra. De ropade alla, hänförda av Guds under: “Gud ville det! Gud har vittnat för honom!”

Om Raniero är nu endast att säga, att han åtnjöt stor lycka i alla sina dagar och var vis och varsam och barmhärtig. Men folket i Florens kallade honom alltid Pazzo degli Ranieri, till minne av att man hade trott honom vara galen. Och detta blev för honom en äretitel. Han grundade en stormansätt, och denna tog namnet Pazzi, och den kallar sig på detta sätt ännu i dag.

Det kan vidare vara värt att nämna,³⁷⁴ att det blev sed i Florens att varje år på påskaftonen fira en fest till minne av Ranieros hemkomst med den heliga elden, och att man därvid³⁷⁵ alltid låter en konstgjord fågel flyga med eld genom dômen. Och torde³⁷⁶ denna fest ha firats ännu i detta år, om inte nyligen en ändring har ägt rum.

Men om det är sant, som många förmena, att de bärare av helig eld, som ha levat i Florens och som ha gjort staden till en av jordens härligaste, ha hämtat sitt föredöme från Raniero³⁷⁷ och därav uppmuntrats att offra och lida och uthärda, det må här vara osagt.

Ty vad som har verkats³⁷⁸ av det ljuset, som under mörka tider har utgått från Jerusalem, det kan varken mätas eller räknas.