Kitabı oku: «Drakarnas Gryning », sayfa 12
”Alkanstål”, förklarade han när hon lyfte den och beundrade den lätta vikten. ”Starkast i världen – och lättast. Mycket sällsynt, använt av kungar. Männen här har betalt för det – och mina mannar har arbetat natten igenom.”
Kyra vände sig om och såg Anvin och de andra le, och hennes hjärta svallade över av tacksamhet.
”Känn efter”, manade Brot. ”Varsågod.”
Kyra höll i bågen, vägde den i handen och häpnade över hur väl den låg i hennes grepp.
”Den är ju till och med lättare än träbågen”, sa hon förvirrat.
”Kärnan är av bokträ”, sa han. ”Starkare än den du hade – och lättare. Den bågen kommer aldrig att gå av, och dina pilar kommer att nå längre.”
Hon såg beundrande på den och visste inte vad hon skulle säga. Ingen hade någonsin gjort något så snällt. Brot räckte henne ett koger fyllt av pilar, alla med nya, blanka spetsar, och hon häpnade över hur vassa de var när hon kände efter. Hon såg närmare på deras invecklade design.
”Hullingförsedda”, sa Brot stolt. ”En ordentlig träff, och en sådan där sitter där den sitter. De är till för att dräpa.”
Kyra tittade upp på Brot och de andra, mållös och alldeles överväldigad. Det som betydde allra mest för henne var inte vapnen i sig, utan att dessa fantastiska män hade tillräckligt höga tankar om henne för att göra sig besväret.
”Jag vet inte hur jag ska tacka dig”, sa hon. ”Jag ska göra mitt bästa för att hedra ditt arbete och visa mig värdig dessa vapen.”
”Jag är inte färdig ännu”, sa han bryskt. ”Håll ut armarna.”
Hon gjorde som han sa med viss förvirring, och han klev fram och såg på dem, och rullade upp hennes ärmar och tittade närmare på underarmarna. Till sist nickade han förnöjt.
”Det ser ut att stämma bra det”, sa han.
Brot nickade åt en gesäll, som klev fram med två blanka saker och fäste dem vid hennes underarmar. Kyra kände kall metall mot huden och blev överraskad när hon såg att de var långa, tunna armskydd. De räckte från hennes handled till armbågen och fästes på armen med ett klick. De passade perfekt.
Kyra böjde förbluffat på armarna och såg närmare på skydden. De fick henne att känna sig oövervinnerlig, som om de hörde till hennes nya hud. De var så lätta och ändå så starka, redo att skydda henne från handled till armbåge.
”Armskydd”, sa Brot. ”De är tillräckligt tunna för att tillåta rörelse, men starka nog att stå emot vilket svärdshugg som helst.” Han såg henne i ögonen. ”De där är inte bara till för att skydda från strängen när du skjuter med bågen – de är extra hårda, även de av Alkanstål. De är istället för sköld. De är din rustning. Om någon angriper dig med svärd så har du nu ett sätt att skydda dig.”
Plötsligt slet han åt sig ett svärd från bordet, lyfte det och högg rätt ner mot huvudet på henne.
Det var en chock, men hon reagerade genom att höja underarmarna med de nya skydden – och häpnade när de stoppade hugget och gnistorna flög.
Brot log nöjt och lade ifrån sig svärdet igen.
Kyra såg överlyckligt på armskydden.
”Ni har gett mig allt som jag någonsin kunde önska”, sa hon, färdig att krama allihop.
Men Brot höjde en hand för att hindra henne.
”Inte allt”, rättade han.
Han vinkade fram den tredje gesällen, som steg fram med ett långsmalt föremål, lindat i svart sammet.
Kyra tittade nyfiket på det, och drog bågen över axeln och sträckte sig efter det. Hon lindade långsamt upp det ur tyget. Hon tappade andan när hon såg vad det var.
Det var en stav, ett otroligt vackert arbete. Den var längre än hennes förra, och otroligt nog blänkte den av metall. Precis som bågen var den klädd i papperstunna skikt av Alkanstål, och den glänste i ljuset. Men trots all metall så var den lättare än hennes gamla stav.
”Nästa gång de hugger din stav”, sa Brot, ”så kommer den inte gå sönder. Och när du slår, så kommer slaget ta hårdare. Det är ett vapen och en sköld i ett. Och det är inte allt”, sa han och pekade på den.
Kyra tittade förundrat på den och förstod inte vad han pekade på.
”Vrid på den”, sa han.
Hon gjorde som han sa, och chockades över att se staven skruvas isär och delas i två lika långa delar. Båda delar slutade i långa, smala klingor.
Kyra såg häpet upp mot Brot.
”Nu har du plötsligt många sätt att dräpa en man”, sa han.
Hon tittade upp på de blänkande klingorna, de vackraste arbeten hon någonsin sett. Hon var full av beundran. Han hade specialsmitt de här vapnen åt henne och gett henne en stav som delades i två kortspjut, ett vapen som verkligen var skräddarsytt för hennes talanger. Hon vred ihop delarna igen, och de gled så sömlöst ihop att hon inte ens kunde se att det doldes ett annat vapen därinne.
Hon tittade upp på Brot och de andra karlarna med tårar i ögonen.
”Jag kommer aldrig att kunna tacka er nog”, sa hon.
”Det har du redan”, sa Anvin och klev fram. ”Du har fört kriget till vår dörr – ett krig som vi själva var rädda att inleda. Du har gjort oss en stor tjänst.”
Innan hon hunnit smälta hans ord hördes plötsligt en rad avlägsna hornstötar, en efter en annan eka mot murarna.
Alla utbytte blickar. Alla visste vad det betydde. Kriget hade kommit.
Lordens män var där.
KAPITEL NITTON
Merk vandrade, allt längre längs stigen som slingrade sig genom Vitskogen. Skuggorna växte sig längre där han gick fram, mer än en dagsmarsch efter mötet med rövarna. Han hade inte slutat gå sedan dess, utan försökt få tankarna att klarna efter vad som hänt och komma tillbaks till den inre frid han känt. Det var inte lätt. Merk började bli trött i benen och han var mer angelägen än någonsin att äntligen komma fram till tornet i Ur och träda in i sitt nya liv som Väktare, och han spanade mot horisonten i ett försök att fånga en skymt av det genom trädkronorna.
Men det syntes inte till. Vandringen kändes alltmer som en pilgrimsfärd som aldrig skulle ta slut. Urs torn var avlägsnare och bättre dolt än vad han föreställt sig.
Och mötet med de där rövarna hade väckt någonting inom honom till liv och fått honom att inse hur svårt det skulle bli att skaka av sig sitt gamla jag. Han visste inte om han hade tillräcklig disciplin för det. Han kunde bara hoppas att Väktarna skulle acceptera honom till i deras orden. Om de inte gjorde det så hade han ingen annanstans att ta vägen, och då skulle han säkert återfalla till att bli den man han en gång var.
Längre fram såg skogen ut att förändras. Han såg en lund av gamla, vita träd, med stammar av tio mans tjocklek som räckte till himlen och grenar som spred sig som en baldakin av röda löv. Ett av träden såg ovanligt inbjudande ut med sin grova, böjda stam, och Merk satte sig där för att vila sina värkande fötter. Han lutade sig tillbaks och kände genast hur han kopplade av, och hur smärtan efter timmars vandring försvann från benen och ryggen. Han sparkade av sig stövlarna och kände hur fötterna bultade av värk och suckade lugnt när han fläktades av en svalkande bris som rasslade om i löven däruppe.
Merk stoppade handen i säcken och drog fram återstoden av de torra köttbitarna från en kanin han fångat natten innan. Han tog en bit och tuggade långsamt, slöt ögonen och vilade och undrade vad framtiden hade i beredskap för honom. Att bara få sitta där lutad mot träden under de brusande löven dög gott åt honom för tillfället.
Ögonen kändes tunga, och han lät dem sluta sig, bara för ett ögonblick, för att få den vila han så väl behövde.
När han öppnade dem igen förvånades han över att se att himlen redan mörknat och insåg att han hade somnat. Det skymde redan, och plötsligt fattade han att han skulle ha sovit sig igenom hela natten – om han inte väckts av något ljud.
Merk satte sig och tog in situationen, genast på sin vakt när instinkterna tog över. Han höll handen om skaftet till dolken som doldes i bältet, och väntade. Han ville inte ta till våld – men började förstå att allt kunde hända innan han kom fram till tornet.
Det rasslande ljudet blev högre, och det lät som om någon kom springande, rusande genom skogen. Merk blev förvånad: varför var någon här, mitt ute i ingenstans och i skymningen? Han hörde på lövens rasslande att det var en människa, och någon som var lätt på foten. Kanske ett barn, eller en flicka.
Och mycket riktigt, bara ett ögonblick senare syntes en flicka komma rusande från skogen, på springande ben och med tårar i ögonen. Han såg förvånat hur hon sprang, snubblade till och föll, bara någon meter ifrån honom. Hon föll huvudstupa i marken. Söt var hon, men ovårdad, med jord och löv i håret och slitna och rivna kläder.
Merk reste på sig, och hon kravlade sig upp på fötter när hon fått syn på honom, med ögon uppspärrade av panik.
”Snälla, gör mig inte illa!”, ropade hon och reste sig och backade undan.
Merk höjde avvärjande händerna.
”Jag vill dig inget illa”, sa han långsamt, samtidigt som han reste sig till sin fulla längd. ”Faktum var att jag precis skulle till att ge mig av.”
Hon fortsatte att backa undan, skräckslagen och snyftande, och han kunde inte låta bli att undra vad som hänt henne. Vad det än var så ville han inte bli inblandad – han hade nog med sina egna problem.
Merk vände sig om och började gå bort på stigen igen, men hörde då hur hon ropade efter honom.
”Nej, vänta!”
Han vände sig om och såg henne stå där. Hon såg förtvivlad ut.
”Snälla. Jag behöver din hjälp”, bad hon.
Merk tittade på henne och såg hur vacker hon var under sitt ovårdade yttre, med sitt otvättade blonda hår, blå ögon och ett ansikte med perfekta drag som nu var täckta av smuts och tårar. Hon hade en enkel bondflickas kläder på sig, och han såg att hon inte var rik. Hon såg ut att ha varit på rymmen en längre tid.
Han skakade på huvudet.
”Du har inga pengar att betala med”, sa Merk. ”Jag kan inte hjälpa dig, vad det nu är som du behöver hjälp med. Dessutom är jag på väg i mina egna ärenden.”
”Men du förstår inte”, bönade hon och klev närmare. ”Min familj – vårt hem plundrades nu på morgonen. Det var legosoldater. Min far är skadad. Han jagade dem på flykten, men de kommer snart tillbaks, med fler män för att döda honom, för att döda hela min familj. De sa att de ska bränna gården till marken. Snälla!”, bad hon och gick närmare. ”Jag ger vad som helst. Vad som helst!”
Merk blev stående. Han tyckte synd om henne men var fast besluten att inte bli inblandad.
”De finns många problem i världen, fröken”, sa han. ”Och jag kan inte ordna dem alla.”
Han vände sig om igen för att gå, när hon ropade igen:
”Snälla! Det är ett tecken, ser du inte det? Att jag skulle springa in i dig här, mitt i ingenstans? Jag väntade mig inte att finna någon – men jag fann dig. Du var menad att vara just här, och menad att hjälpa mig. Gud har gett dig en chans att sona dina synder. Tror du inte på tecken?”
Han stod kvar och såg henne snyfta och kände sig skyldig, men mest avtrubbad ändå. En del av honom tänkte på hur många han dödat i sitt liv och undrade vad det skulle göra för skillnad om det nu blev några till. Men det tycktes alltid finnas några till kvar. Det tog aldrig slut. Någonstans var han tvungen att dra gränsen.
”Jag är ledsen fröken”, sa han. ”Men jag är inte din frälsare.”
Han vände om igen och började gå, fast besluten att inte stanna den här gången och att dränka ljudet av snyftningarna genom att rassla med fötterna bland löven.
Men hur han än sparkade med fötterna så fortsatte ropen ringa där någonstans i bakhuvudet på honom. Han vände sig och såg henne springa iväg, tillbaks in i skogen. Han hoppades att han skulle känna någon sorts lättnad. Men mer än något annat kände han sig som hemsökt – hemsökt av en gråt som han inte ens ville höra.
Han svor där han gick fram och önskade att han aldrig träffat henne. Varför? Varför just honom?
Tanken gnagde och gav honom ingen ro, och det var en känsla han avskydde. Var det så här det var, undrade han, när man hade ett samvete?
KAPITEL TJUGO
Hjärtat slog hårt i bröstet på Kyra när hon gick med sin far och sina bröder, Anvin och alla krigarna på marsch längs gatorna i Volis och redo för krig. Det var en högtidlig tystnad i luften, himlen var tung och grå och snön föll igen och knarrade under stövlarna där de gick mot fortets portar. Det blåste om och om igen i hornen och Kyras far ledde stoiskt sina män. Hon förvånades över hur lugn han var, som om han gjort det här tusentals gånger förr.
Kyra såg rakt framför sig, och genom fällgallrets järnstänger fick hon en skymt av ståthållaren som kom i spetsen för ett hundratal av sina män, alla i scharlakansröda rustningar och under Pandesiens blågula banér som fladdrade i vinden. De galopperade på väldiga svarta hästar genom snön, klädda i de bästa av rustningar och vapen, på väg rätt mot Volis portar. Dånet av hovarna hördes hela vägen fram och Kyra kände marken darra under fötterna.
Kyra gick med bultande hjärta och höll sin nya stav, hade den nya bågen över axeln och de nya armskydden på – och hon kände sig som född på nytt. Äntligen kände hon sig som en riktig krigare, med riktiga vapen. Hon var överförtjust över att ha dem.
Det gladde henne att se hur folket samlades och följde med dem, orädda på väg att möta fienden. Hon märkte hur byborna såg med hopp mot hennes far och hans män, och hon kände det som en stor ära att själv få marschera mitt ibland dem. Alla verkade ha ett nästan obegränsat förtroende för hennes far, och hon gissade att de knappast skulle vara så lugna om ledarskapet varit ett annat.
Lordens män kom närmare och det hördes ännu en hornstöt som fick Kyras hjärta att slå till.
”Oavsett vad som händer nu”, sa Anvin, som kommit fram till hennes sida och talade med låg röst, ”oavsett hur nära de kommer, så gör du ingenting utan befallning från din far. Han är din kommendör nu, och jag talar inte till dig som hans dotter, utan som en av hans mannar. Som en av oss.”
Hon nickade till svar och kände sig hedrad.
”Jag vill inte bli den som förorsakar vårt folks död”, sa hon.
”Oroa dig inte”, sa Arthfael, som kommit upp till hennes andra sida. ”Den här dagen har länge varit på väg. Och det var inte du som startade det här kriget – utan de, i den sekund de korsade Södra porten och invaderade Escalon.”
Det fick henne att känna sig lugnare och hålla staven i ett fastare grepp, redo för vad som än skulle ske. Kanske skulle ståthållaren visa sig resonlig och vilja förhandla om vapenvila?
Kyra och de andra kom fram till fällgallret, och alla stannade och såg på hennes far.
Han stod där och blickade ut, med ett uttryckslöst, hårt ansikte, redo för allt. Han vände sig mot sina män.
”Vi ska inte stå gömda bakom järngaller, som om vi var rädda för fienden”, sa han med dånande röst, ”utan möta dem som män, utanför portarna. Fäll upp gallret!”, befallde han.
Gallret knarrade när soldaterna långsamt halade upp det. Till sist kom det på plats där uppe med en smäll, och Kyra följde med de andra när de marscherade ut.
Det ekade under stövlarna när de gick över träbron och korsade vallgraven, och på andra sidan stannade de till och väntade.
Det dånade av hovar i luften när Lordens män gjorde halt bara några meter framför dem. Kyra stod en bit bakom sin far tillsammans med de andra, men trängde sig fram till främsta raden för att stå vid hans sida – och för att själv se Lordens män i ansiktet.
Hon såg ståthållaren, en medelålders man med testar av grått på ett huvud som höll på att bli skalligt och en väldig mage. Han satt självbelåtet i sadeln och såg ned på dem, som om han var för fin för deras sällskap. Han hade hundra man till häst bakom sig, alla med allvarliga miner och vapen. Hon såg att det var män som kommit beredda både på krig och död.
Kyra var så stolt över att se sin far stå där, orädd och utan att vika en tum, framför sina män. Nu hade han en min som hon aldrig sett honom ha förut, minen hos en befälhavare inför ett slag. Det var inte den fars ansikte som hon kände igen, utan ett som han reserverade för sina mannar.
En lång, spänd tystnad följde när det enda som hördes var ylandet av vinden. Ståthållaren tog sin tid och granskade dem i säkert en minut. Det var ett tydligt försök att skrämma dem, att tvinga hennes folk att se upp mot deras fantastiska hästar, vapen och rustningar. Tystnaden varade så länge att Kyra började undra om någon någonsin skulle bryta den, och så insåg hon att hennes fars tystnad, det faktum att han tagit emot dem där så kyligt och bara stått med sina män, utan ett ord, att det i sig var en gest av trotsigt motstånd. Hon älskade honom för det. Han var inte den man som vek sig för någon, oavsett oddsen.
Leo, som tyst morrade upp mot männen, var den ende som släppte något ljud ifrån sig.
Till sist harklade sig ståthållaren och såg på hennes far.
”Fem av mina män är döda”, förkunnade han med nasal röst. Han satt kvar i sadeln, utan att stiga ned och möta dem på deras egen nivå. ”Din dotter har brutit Pandesiens heliga lag. Du är väl medveten om konsekvenserna: att bära hand på en av Lordens män betyder döden.”
Han tystnade, och hennes far svarade inte. Vinden och snön tilltog och det enda som hördes var banéren som smattrade i vinden. Det var lika många män på båda sidor, och de stirrade på varandra i den spända tystnaden.
Till sist fortsatte ståthållaren.
”Jag är en medlidsam herre”, sa han. ”Därför kommer jag inte att avrätta din dotter. Och jag tänker inte heller avrätta dig och ditt folk, vilket annars står i min fulla rätt. Faktum är att jag är villig att lägga hela den här otrevliga historien bakom oss.”
Tystnaden fortsatte när ståthållaren tog sin tid och långsamt granskade alla ansikten, tills han stannade vid Kyra. Hon rös när hon kände hans giriga, hemska blickar på sig.
”I ersättning tar jag din dotter, som jag har rätt till. Hon är ogift, och i rätt ålder. Det är, som du vet, något som pandesisk lag ger mig rätt till. Din dotter – alla era döttrar – är vår egendom nu.”
Han hånlog åt hennes far.
”Skatta dig lycklig att jag väljer att inte utverka ett strängare straff”, avslutade han.
Ståthållaren vände sig om och nickade till sina män, och två av hans soldater – hårdhudade män – satt av hästarna och gick med klirrande sporrar på stövlarna över den ekande bron.
Hjärtat slog våldsamt i Kyras bröst när hon såg dem komma för att ta henne. Hon ville göra något, dra bågen och skjuta eller svinga staven. Men hon mindes Anvins ord om att hon skulle invänta sin fars befallning, om hur en disciplinerad soldat skall bete sig. Och hur svårt det än var så tvingade hon sig själv att vänta.
De kom närmare, och hon undrade vad hennes far skulle göra. Skulle han ge henne i de där männens våld? Skulle han kämpa för henne. Hon brydde sig inte om de vann eller förlorade, om de tog henne eller inte – vad som egentligen betydde något var att hennes far brydde sig tillräckligt för att bjuda dem motstånd
Men när de närmade sig hade hennes far ännu inte reagerat. Hennes hjärta bultade ända upp i halsen och hon kände en ilning av besvikelse när hon insåg att han skulle låta henne gå. Det fick henne att vilja gråta.
Leo morrade ursinnigt och stod framför henne med rest ragg, men ändå stannade de inte. Hon visste att han skulle anfalla om hon sa åt honom, men hon ville inte att han skulle skadas av de där vapnen och ville inte trotsa sin fars befallning och starta ett krig.
Männen var bara någon meter ifrån henne, när plötsligt, i sista sekund, hennes far nickade till sina män, och sex av dem klev fram med sänkta hillebarder och hindrade soldaterna från att komma förbi. Synen fick henne att jubla.
Soldaterna fick stanna i steget, med rustningarna klingande mot hillebardernas stål. De såg förvånat upp mot hennes far. Det här hade de uppenbarligen inte förväntat sig.
”Längre kommer ni inte”, sa han. Rösten var stark och dov, en röst som ingen skulle våga trotsa. Det var en befallande röst – inget tjänstehjons.
I det ögonblicket älskade hon honom mer än någonsin.
Han vände sig och såg upp mot ståthållaren.
”Alla här är fria”, sa han. ”Det gäller både kvinnor och män, unga som gamla. Valet är hennes. Kyra”, sa han och vände sig mot henne, ”önskar du följa de där männen?”
Hon blickade tillbaks mot honom och fick hålla tillbaka ett leende.
”Nej”, svarade hon bestämt.
Han vände sig mot ståthållaren igen.
”Där ser du”, sa han. ”Valet är hennes. Inte ditt, och inte mitt. Om du önskar något av min egendom eller guld till kompensation för din förlust”, sa han till ståthållaren, ”då ska du få det. Men min dotter får du inte – inte någon av våra döttrar – alldeles oavsett vad någon skrivare antagit som pandesisk lag.”
Ståthållaren såg bistert ned på honom, med ett uttryck av chock i ansiktet. Uppenbarligen var han en man som inte var van att tilltalas på ett sådant sätt – eller att trotsas. Han såg ut som om han inte visste vad han skulle göra. Det här var inte det mottagande han förväntat sig.
”Du vågar ställa dig i vägen för mina män?”, frågade han. ”Och avvisa mitt generösa erbjudande?”
”Det är knappast ett erbjudande”, svarade Duncan.
”Tänk dig noga för, träl”, sa ståthållaren. ”Jag ger inget erbjudande två gånger. Om du vägrar är du dödens – både du och hela ditt folk. Du kan knappast vara omedveten om att jag inte kommer ensam – jag talar för hela Pandesiens väldiga armé. Inbillar du dig att du har en chans mot Pandesien, alldeles ensam – när till och med din kung har kapitulerat? Vilka är oddsen?”
Hennes far ryckte på axlarna.
”Jag kämpar inte för några odds”, svarade han. ”Jag kämpar för en sak. Hur många män du har spelar mindre roll. Det enda som spelar roll är vår frihet. Du kan vinna – men vårt livsmod kan du inte ta.”
Ståthållarens ansikte stelnade till.
”När alla era kvinnor och barn slits skrikande ifrån er”, sa han, ”kom då ihåg det val du gjorde idag.”
Ståthållaren snodde runt, sporrade hästen och red bort samma väg som han kommit, åtföljd av en mängd tjänare genom det snöiga landskapet.
Men hans soldater blev kvar, och deras kapten höjde sitt banér över huvudet och gav ordern:
”FRAMÅT!”
Lordens män satt av från hästarna, ställde sig på led och marscherade med perfekt disciplin över bryggan, på väg rätt mot dem.
Hjärtat slog hårt i bröstet på Kyra, och precis som alla andra såg hon mot sin far och väntade på hans order – och plötsligt höjde han en näve, och sänkte den igen med ett vilt stridsrop.
Så fylldes himlen av pilar. Kyra tittade sig över axeln och såg mängder av faderns bågskyttar sikta och skjuta uppifrån murarna. Pilar visslade förbi hennes öron, och hon såg Lordens män träffas till höger och vänster.
Luften fylldes av rop från alla håll av döende män. Hon hade aldrig sett så många dö på nära håll, och det var en chockerande syn.
Samtidigt drog hennes far ett kortsvärd från var sida höften, klev fram, och stötte dem i de två soldater som kommit fram för att ta hans dotter, och båda föll döda till fötterna.
I det ögonblicket drog också Anvin, Vidar och Arthfael sina spjut och kastade, och vart och ett fällde en av soldaterna som kom rusande över bron. Brandon och Braxton klev också fram och kastade spjut, och det ena gräste en soldats arm och det andra en annan soldats ben, så att de åtminstone sårades.
Fler män kom rusande och Kyra som fått upp modet, hängde staven åt sidan och drog för första gången sin båge, lade en pil på strängen och sköt. Hon siktade på kaptenen, som ledde sina mäns attack från hästryggen, och såg med stor tillfredställelse hur pilen seglade genom luften och sjönk in i bröstet på honom. Det var hennes första skott med den nya bågen, och första gången hon dräpt en man i ett formellt slag – och när kaptenen föll till marken såg hon chockad ned på vad hon uträttat.
På samma gång höjde många av Lordens män sina bågar och besvarade elden, och Kyra såg till sin fasa hur pilar kom visslande från andra hållet – och hur några av hennes fars män ropade till när de sårades och föll omkring henne.
”FÖR ESCALON!”, skrek hennes far.
Han drog sitt svärd och ledde anfallet över bron, rätt in i täten av Lordens män. Hans soldater följde tätt efter, och Kyra drog fram staven och sprang hon också, upprymd över att rusa in i striden vid sin fars sida.
När de anföll höll Lordens män på att förbereda en ny salva pilar, och så sköt de igen – en vägg av pilar kom farande.
Men till hennes förvåning så höjde männen sina stora sköldar, så att de bildade en mur, och de duckade i skydd i perfekt disciplin. Hon duckade bakom en av dem och hörde de dödliga pilarna smälla till när de träffade sköldarna.
Så kastade de sig upp på fötter igen och anföll, och då förstod hon att hennes fars strategi var att ta sig så nära Lordens män att de inte skulle ha någon nytta av sina bågar. Och snart slog de in i väggen av fiendesoldater, med en väldig metallisk skräll där svärd mötte svärd, hillebarder tog i sköldar och spjut mötte rustningar. Det var fruktansvärt och lockande på samma gång.
Hopträngda på bron och utan någon annanstans att ta vägen slogs männen ansikte mot ansikte, och stönade, högg och parerade. Klangen av stål var öronbedövande. Leo kastade sig fram och satte tänderna i foten på en man, men vid hennes sida ropade en av hennes fars män till, och när hon tittade dit såg hon att han stuckits av ett svärd och hur blodet droppade från munnen.
Kyra såg Anvin skalla en man och sedan spetsa honom med svärdet genom buken. Hon såg sin far använda skölden som vapen, och slå till två män med sådan kraft att han vräkte dem av bron och ner i vallgraven. Hon hade aldrig sett sin far i strid, och han var en våldsam syn att skåda. Och ännu mer imponerande var det att se hur hans män grupperade sig omkring honom. Det var tydligt att de hade kämpat vid varandras sida i åratal. De hade en typ av kamratskap som hon bara kunde avundas.
Faderns män kämpade så väl att det var uppenbart att de tagit Lordens män på sängen. De hade inte förväntat sig något egentligt motstånd. Lordens män kämpade för sin ståthållare, en man som redan lämnat dem åt sitt öde – men hennes fars mannar kämpade för sitt hem, sina familjer och för blotta livet. Allt stod på spel, och det gav dem kraft och kämpaglöd.
Det var trångt och inte mycket manöverutrymme, och Kyra såg en soldat närma sig med höjt svärd, och genast fattade hon staven i båda händer, höjd till försvar. Mannen högg med ett långsvärd och hon bad tyst att Brots Alkanstål verkligen skulle hålla.
Svärdet klingade till mot staven som mot en sköld, och till sin stora lättnad såg hon att den hållit.
Hon snodde runt med staven och smällde till på sidan soldatens huvud. Han stapplade till, och då sparkade hon så att han föll handlöst baklänges, skrikande ned i vallgraven.
En annan soldat anföll henne från sidan och svingade ett stridsgissel, och hon insåg att hon inte skulle hinna reagera i tid. Men Leo rusade fram och kastade sig mot bröstet på honom och vräkte ned honom på marken.
Ännu en soldat kastade sig fram och svingade en yxa mot henne. Hon hade knappt tid att reagera och snodde runt med staven för att blockera. Hon höll staven lodrätt och hade knappt kraft att hålla emot mot soldatens styrka när yxeggen närmade sig. Där lärde hon sig en värdefull läxa. Hon insåg att hon inte skulle försöka möta männens slag på männens villkor. Hon hade ingen chans att slå dem med styrka, utan fick slåss på sina egna villkor istället.
Yxbladet kom närmare och Kyra höll på att tappa orken, när hon kom ihåg Brots uppfinning. Hon vred till staven så att den delades i mitten och tog ett steg bakåt för att undvika yxan som visslade förbi. Det hade soldaten, som såg som chockad ut, uppenbarligen inte väntat sig, och i samma rörelse höjde hon de två delarna och stack bladen i hans bröst och dräpte honom.
Hon hörde ett rop, ett stridsrop bakom sig, och när hon vände sig om fick hon se en hel hop av bybor komma rusande mot bron, bönder, murare, smeder, rustmakare och slaktare, alla med olika vapen som skäror, hackor och vad som helst. Inom bara ett ögonblick hade de anslutit sig till hennes fars män, redo att kämpa.
Kyra såg Thomak, slaktaren, hugga av en arm med sin köttyxa, och Brine, muraren, krossa bröstkorgen på en annan soldat med en hammare. Byborna kom med ny energi till striden, och fastän de var klumpiga så tog de Lordens män på sängen. De kämpade med glöd, efter åratal av förträngd ilska mot ockupationen. Nu, äntligen, hade de fått en chans att resa sig – en chans till hämnd.
De pressade Lordens män baklänges, hackade sig framåt med ren råstyrka och fällde män och hästar till höger och vänster. Men efter några minuters hård strid så började dessa amatörkrigare falla, och luften fylldes av deras rop när de höggs ned av sina bättre tränade och bättre beväpnade motståndare. Striden började vändas emot dem, och Kyra visste att hon snabbt måste göra något.
Hon såg sig omkring och fick en idé. Hon hoppade upp på räcket vid sidan av bron, där hon fick den utsikt hon behövde. Där var hon förvisso också sårbar, men hon brydde sig inte längre. Hon var den enda som var tillräckligt smidig för ett sådant hopp, och nu drog hon bågen och började skjuta.
Från den utmärkta skottvinkeln kunde hon fälla den ena soldaten efter den andra. Hon siktade in sig på en av Lordens män som högg med en hacka mot ryggen av hennes intet ont anande far, och träffade med en pil i nacken så att han föll innan bladet träffat fadern. Så sköt hon mot en soldat som svingade ett stridsgissel, med en träff mellan revbenen, alldeles innan han slagit till mot Anvins huvud.
Kyra sköt pil efter pil och fällde ett dussintal män – tills hon till slut blev upptäckt. Hon kände en pil susa förbi ansiktet och tittade bort och fick se bågskyttar skjuta mot henne. Innan hon hann reagera flämtade hon av en brinnande smärta när en pil gräste armen och drog blod.
