Kitabı oku: «Drakarnas Gryning », sayfa 13
Hon hoppade ned från räcket och tillbaks in i striden. Hon rullade runt på alla fyra, och stod kvar på knä och drog tungt efter andan. Smärtan i armen var mördande. Hon såg sina egna drivas tillbaks, och, alldeles intill sig, hur en man som hon känt och tyckt om stacks i buken och föll över relingen, död ner i vallgraven.
Hon knäade där, och en vildsint soldat kom med yxan högt över huvudet och högg till. Hon visste att hon inte hade någon chans att reagera i tid och beredde sig på hugget – när plötsligt Leo kastade sig fram och satte tänderna i buken på mannen.
Kyra såg något röra sig i ögonvrån och vände sig och fick se ännu en soldat höja sin hillebard för ett hugg mot hennes nacke. Hon skulle inte hinna reagera, och stålsatte sig inför hugget, beredd att dö.
Istället hördes en klang, och hon tittade upp och såg hillebarden hänga i luften, alldeles ovanför henne – stoppad av ett svärd. Hennes far stod där med svärdet som räddat henne från det dödliga hugget. Han snodde runt, slog hillebarden åt sidan och stötte svärdet i hjärtat på soldaten.
Men hugget lämnade honom försvarslös, och Kyra såg förskräckt hur en annan soldat klev fram och stack honom i armen. Hennes far skrek till och stapplade bakåt när soldaten högg igen.
Kyra stod där på knä, men en märklig känsla började spela inom henne, som en värme som började vid solarplexus och strålade därifrån. Det var en främmande känsla, men en som hon ändå omedelbart tog till sig. Den tycktes ge en ofattbar styrka, som spreds från en del av kroppen till en annan och rusade genom ådrorna. Och utöver styrkan så gav den henne fokus. När hon såg sig omkring så var det som att tiden stannat av. Med en enda blick kunde hon se alla fiendesoldater, alla deras svagheter och hur var och en av dem kunde dräpas.
Hon förstod inte vad som hände med henne – och hon brydde sig inte. Hon hängav sig åt den nya kraft som höll på att ta över och lät dess ljuva raseri göra vad det ville.
Kyra reste sig. Hon kände sig oövervinnerlig, som om alla andra rörde sig oerhört långsamt. Hon höjde sin stav och kastade sig in i trängseln.
Sedan var det som när åskan slog ned, som ett bländande vimmel som hon knappt kunde ta in och knappt kunde minnas efteråt. Det kändes som om armarna kontrollerades av en kraft, som talade om vem hon skulle slå, vart hon skulle röra sig, och hon såg hur hon anföll soldater, som i en dimma omkring sig genom trängseln. Hon slog till en soldat i sidan av huvudet, tog ett steg tillbaka och jabbade en annan i halsen, kastade sig upp i luften och höll staven i båda händer så att den slog ned i två soldaters huvuden samtidigt. Hon vände sig och vred med staven, högg sig fram som en virvelvind och fällde soldater till höger och vänster så att hon rev upp ett spår efter sig i trängseln. Ingen kunde fånga henne – och ingen kunde hindra henne.
Klangen av den metallklädda staven mot rustningarna ekade genom luften. Allt hände med en otrolig hastighet. För första gången i livet kände hon sig som ett med hela skapelsen, som om hon inte längre hade kontroll – utan lät sig kontrolleras. Det var som att hon var utanför sin egen kropp. Hon förstod inte sina nya krafter, och det både skrämde henne och gjorde henne upprymd.
Inom bara några ögonblick hade hon rensat Lordens män från bryggan. Hon hade kommit till andra sidan, och avslutade med att stöta en sista soldat med staven mellan ögonen.
Hon blev stående där och andades tungt, och plötsligt började tiden gå snabbt igen. Hon såg sig omkring, såg vilken förödelse hon åstadkommit, och var minst lika chockad över det som alla andra.
Ett dussintal av Lordens män återstod, bortom bron. De stirrade på henne med panik i ögonen och vände om och sprang, halkande i snön.
Hon hörde ett rop, och såg sin far leda ett anfall för att förfölja de flyende soldaterna. De hann ikapp och högg ner dem till siste man.
En hornstöt hördes. Slaget var över.
Alla faderns män och alla bybor stod där som bedövade när de insåg att de lyckats med det omöjliga. Men märkligt nog hördes inga av de jublande rop som vanligen följde efter en sådan seger. Det hördes inga hurrarop av män som omfamnade varandra eller skrek av glädje. Istället var det märkligt tyst och stämningen var dyster. De hade mist många kära vapenbröder den dagen. Kropparna låg fortfarande spridda framför dem, och kanske det var det som fick alla att hejda sig.
Men Kyra insåg att det var mer än så. Det var inte det som var orsaken till tystnaden. Orsaken, förstod hon, var henne själv.
Alla ögon på slagfältet vändes mot henne. Till och med Leo såg upp mot henne med rädsla i ögonen, som om han inte kände henne längre.
Kyra blev stående. Hon drog fortfarande efter andan, röd om kinderna, och kände att alla stirrade på henne. De såg beundrande på henne – men också misstänksamt. De såg på henne som om hon var en främling mitt ibland dem. Hon visste att alla ställde sig samma fråga. Den fråga som hon själv ville ha svar på, och den som skrämde henne mer än något annat.
Vem var hon?
KAPITEL TJUGOETT
Alec gled in och ut ur sömnen där han stod upp i vagnen, inklämd i trängseln bland de andra pojkarna. Han drömde, oroliga drömmar. Han såg sig själv klämmas till döds i en kista fylld av pojkar när någon smällde igen locket.
Han vaknade med ett ryck, drog efter andan och insåg att han befann sig i vagnen. Vagnen hade gjort flera stopp på den guppiga vägen och fler pojkar hade klämts in, en hel andra dag lång, upp och nedför kullar och in och ut genom skogar. Alec hade hållit sig på fötter ända sedan slagsmålet. Det kändes säkrare så, men han hade mördande ont i ryggen. Fast han brydde sig inte längre. Det gick lättare att dåsa till så här stående, särskilt med Marco vid sidan. Killarna som angripit honom hade dragit sig undan till andra änden av vagnen, med vid det här laget litade han inte på någon.
Vagnens skakningar hade blivit en del av hans undermedvetna, och han hade glömt hur det var att ha fast mark under fötterna. Han tänkte på Ashton och fann viss tröst i det faktum att hans bror i alla fall inte behövde stå där. Tanken gav honom en känsla av mening och mod att fortsätta.
Skuggorna började bli längre på marken igen, men ännu var det inget som tydde på att resan närmade sig sitt slut. Det började kännas hopplöst, som om de aldrig skulle nå fram till Flammorna.
Timmarna gick, och efter att han dåsat till ett antal gånger så kände han en knuff i sidan. Han öppnade ögonen och fick se Marco nicka bortåt med huvudet.
Alec märkte en ny sorts upphetsning bland pojkarna i vagnen, och den här gången kände han på sig att något nytt var på gång. Pojkarna kom till liv och började vrida sig för att kika mellan järnstängerna. Alec vände sig förvirrat för att titta ut, men såg ingenting för alla kroppar som var i vägen.
”Det här måste du se”, sa Marco som kikade ut.
Marco drog sig åt sidan så att Alec skulle få se. Det var en syn som han aldrig skulle glömma:
Flammorna.
I hela sitt liv hade han hört talas om Flammorna, men han hade aldrig riktigt kunnat föreställa sig att de var verkliga. Det var en av de där sakerna som han, hur han än försökte, inte riktigt kunde begripa hur det var möjligt. Hur kunde flammor nå ända till himlen? Hur kunde de brinna för evigt?
Men nu, när han för första gången såg dem med egna ögon, så förstod han att det var sant. De fick honom att tappa andan. Där vid horisonten såg han Flammorna resa sig – enligt legenden ända till molnen – och de var så breda att han inte kunde se var de slutade. Han hörde hur de sprakade och kände hettan, till och med härifrån. Det var hänförande och skrämmande på en och samma gång.
Upp och ned längs Flammorna såg han hundratals soldater, både pojkar och män, som stod vakt med kanske trettio meter emellan. Vid vägens slut, mot horisonten, syntes ett svart torn med flera byggnader runtomkring. Det var centrum för all aktivitet på platsen.
”Det där ser ut som vårt nya hem”, noterade Marco.
Alec såg rader av slitna baracker, fulla av pojkar täckta av sot. Han fick en klump i magen när han insåg att det var en ledsam glimt in i hans egen framtid, in i det helvete som snart skulle bli hans.
*
Alec stålsatte sig när han slets av de pandesiska vakterna från vagnen och föll till den hårda marken med resten av pojkarna. Flera landade ovanpå honom, och samtidigt som han kämpade för att få luft så chockades han av hur hård marken var – och att den var täckt av snö. Han var inte van vid vädret här i nordväst och han insåg genast att hans kläder från Mittlanden var alldeles för tunna och helt värdelösa här. Soli var inte mer än några dagsritter söderut, men där var marken mjuk och täckt av grön mossa, och det var frodigt och snöade aldrig och luften doftade av blomster. Här var det kallt, hårt och livlöst – och den enda doften i luften kom från brand.
Just som Alec lyckats göra sig fri från massan av kroppar och ta sig upp på fötter så fick han en knuff i ryggen. Han snubblade framåt och vände sig och fick se en av vakterna. De drev pojkarna som boskap bort mot barackerna.
Bakom sig såg han mängder av pojkar komma ur vagnen. Mer än en av dem, såg han till sin fasa, föll livlösa och döda till marken. Han häpnade över att han själv hade överlevt, inträngd som han varit. Det värkte i varje ben i kroppen, och han var stel i lederna. När han gick kände han sig trött som aldrig förr. Det kändes som om han inte sovit på månader, och som om de till sist kommit fram till världens ände.
Han hörde sprakandet i luften och när han tittade upp såg han Flammorna, inte mer än hundra meter bort. De gick närmare, och Flammorna reste sig allt högre. Det var imponerande att se dem egna ögon och på så nära håll, och han uppskattade hettan från dem, allt starkare för var steg han tog. Men han kunde inte annat än frukta hur hett det skulle bli om han kom för nära, som de som stod på patrull, knappt tjugo meter ifrån. Han såg att de bar något ovanligt slag av skyddande rustning. Ändå låg vissa lealösa på marken, uppenbarligen utslagna.
”Ser du de där flammorna, gosse”, hördes en led röst.
Alec vände sig och fick syn på killen som han slagits med i vagnen, med den hånleende kamraten vid sidan.
”När jag tryckt in ditt ansikte i dem så kommer ingen kunna känna igen dig – inte ens lilla mamma. Jag skall bränna händerna av dig tills det bara är stumparna kvar. Se till att uppskatta vad du har nu innan du blir av med det.”
Han skrattade, ett hotfullt, elakt ljud som lät som en hostning.
Alec såg trotsigt tillbaks, och Marco hade kommit upp till hans sida.
”Du fick spö av mig därinne i vagnen”, svarade Alec, ”och du skulle få spö här igen.”
Killen flinade.
”Men det här är ingen liten vagn, gosse”, sa han. ”I natt sover vi ihop, alla i samma barack. En natt under ett och samma tak. Du och jag. Och jag har all tid i världen. Kanske blir det i natt, eller kanske blir det i morgon – men en av dessa nätter, när du väntar det allra minst och ligger och sover, då tar vi dig. Då kommer du vakna med ansiktet i de där flammorna. Sov gott!”, avslutade han med ett skratt.
”Om du nu är en sådan hårding”, sa Marco intill honom, ”vad väntar du på? Här är vi ju. Gör ett försök.”
Alec såg killen tveka och kika bort mot de pandesiska vakterna.
”När tiden är rätt”, svarade han. Med det slank de iväg in i trängseln igen.
”Oroa dig inte”, sa Marco. ”Du sover när jag vakar, och du gör samma för mig. Om det där avskummet kommer i närheten av oss så ska de få ångra det.”
Alec nickade instämmande och tacksamt, samtidigt som han tittade bort mot barackerna. Svettstanken från byggnaden kändes redan några meter från trängseln vid ingången. Han ryggade tillbaks men föstes in.
Han försökte anpassa ögonen till mörkret i baracken, som inte lystes upp av annat än det svaga ljus som kom in från några fönster högt upp. Han tittade ner på golvet och insåg att vagnen, hur illa den än varit, ändå varit bättre än det här. Han såg rader av misstänksamma, fientliga ansikten, där bara ögonvitorna syntes från ögon som mätte honom med blicken. Folk började skrika och larma i ett försök att skrämma nykomlingarna och mäta ut sina territorier, och baracken fylldes av höga röster.
”Lammkött!”, ropade en.
”Foder för Flammorna!”, skrek en annan.
Alec fick allt ondare aningar ju djupare de föstes i det stora rummet. Till sist stannade han och Marco till framför en ledig hög med halm på golvet – bara för att genast få en knuff i ryggen.
”Det där är min plats, grabben.”
Alec vände sig och fick se en äldre rekryt stirra bistert på honom, med en dolk i handen.
”Om du inte vill att jag ska skära halsen av dig”, sa killen hotfullt.
Marco klev fram.
”Behåll du ditt hö”, sa han. ”Det stinker hur som helst.”
Båda vände de om och fortsatte längre in i baracken, tills de kom till ett avlägset hörn, där Alec såg en liten hög hö djupt inne bland skuggorna. Han såg ingen i närheten, och han och Marco satte sig, bara någon meter från varandra med ryggarna mot väggen.
Han andades ut av lättnad. Det kändes bra att få vila sina värkande ben, att inte behöva röra sig. Det kändes tryggt att vara i ett hörn och ha ryggen mot väggen. Därifrån hade han en bra utsikt över rummet och kunde inte så lätt råka ut för ett bakhåll. Han såg hundratals rekryter gå omkring, alla invecklade i någon typ av gräl och mängder av nykomlingar på väg hela tiden. Och han såg andra släpas ut med fötterna före. Döda. Det här stället var som en försmak av helvetet.
”Oroa dig inte, det blir värre”, sa någon intill honom.
Alec vände sig om och fick se en rekryt ligga i skuggorna någon meter bort. Det var en kille han inte sett tidigare, som låg på rygg med händerna bakom huvudet och blickarna upp mot taket. Han tuggade på ett halmstrå i munnen och hade en mörk, avtrubbad röst.
”Förmodligen dör du av hunger”, fortsatte killen dystert. ”Den tar död på ungefär hälften av alla killar som kommer hit. Sjukdomar tar död på de flesta andra. Om inte det fixar saken, så gör någon annan kille det. Kanske gäller bråket en skiva bröd – eller kanske ingenting alls. Han kanske inte gillar ditt sätt att gå eller ditt utseende. Kanske påminner du honom om någon. Eller kanske är det bara rent, oblandat hat, utan andra skäl än det. Det finns mycket av den varan här.”
Han suckade.
”Och om ingen av de sakerna tar död på dig”, tillade han, ”då gör Flammorna det. Kanske inte på din första patrull eller på den andra. Men trollen bryter igenom när man minst anar det. Oftast har de redan fattat eld, och de är alltid ute efter att döda. De har inget att förlora och dyker upp från ingenstans. Jag såg ett häromkvällen. Innan någon av de andra ens hann reagera så hade den satt tänderna i en av killarnas hals.”
Alec och Marco sneglade på varandra, och båda undrade vad för slags liv de gett sig in på.
”Nix”, sa killen. ”Jag har inte sett någon av alla killar överleva mer än ett månvarvs tjänst.”
”Men du är fortfarande här”, noterade Marco.
Killen flinade och tuggade på halmstrået, fortfarande med blickarna mot taket.
”Det är för att jag lärt mig överleva”, svarade han.
”Hur länge har du varit här?”, frågade Alec.
”Två månvarv”, svarade han. ”Längst av alla.”
Alec flämtade till, chockad. Två månvarv och den som överlevt längst. Det här var rena dödsfabriken. Han började undra om han gjort ett misstag som kommit. Kanske hade det varit bättre att slåss mot pandesierna redan när de kom till Soli, och dö en snabb och okomplicerad död därhemma. Han började tänka på att fly. Hans bror var ju trots allt redan räddad – vad tjänade det till att stanna här nu?
Alec kom på sig själv med att titta mot väggarna, kolla fönster och dörrar, räkna vakter och undra om det fanns något sätt.
”Det är rätta takter”, sa killen, som fortfarande tittade mot taket men ändå på något sätt observerade honom. ”Tänk på flykt. Tänk på vad som helst utom på det här stället. Det är så man överlever.”
Alec blev röd i ansiktet, förlägen över att killen kunnat läsa hans tankar och förbluffad över att han gjort det utan att ens titta på honom.
”Men försök inte, för allt i världen”, sa killen. ”Jag kan knappt hålla räkningen på alla som dör varje natt när de gör det. Bättre att dödas än att dö på det där sättet.”
”Dör hurdå?”, frågade Marco. ”Blir man torterad?”
Killen skakade på huvudet.
”Värre ändå”, svarade han. ”De låter dig gå.”
Alec såg förvirrat på honom.
”Vad menar du?”, frågade han.
”De valde den här platsen med omsorg”, förklarade han. ”Skogarna häromkring är fulla av död. Vildsvin, odjur, troll – allt ni kan tänka er. Ingen har någonsin överlevt.”
Killen flinade och såg på dem för första gången.
”Välkommen, mina vänner”, sa han med ett brett leende. ”Välkommen till Flammorna.”
KAPITEL TJUGOTVÅ
Kyra gick längs Volis vindlande gator. Snön krasade under hennes stövlar och hon var som i en dimma efter sitt första slag. Allt hade gått så mycket fortare och hade varit mer brutalt än hon någonsin kunnat föreställa sig. Män hade dött – bra män – som hon känt i hela sitt liv. Och på hemska och smärtsamma vis. Fäder och bröder och makar låg nu döda i snön där borta, där liken staplades i högar utanför portarna eftersom marken var för hårdfrusen för att gräva gravar.
Hon blundade och försökte skaka av sig bilderna.
Det hade varit en stor seger, men det hade också ödmjukat henne och fått henne att se vad en verklig strid innebar, och hur skört ett liv kunde vara. Det hade visat henne hur lätt en man kunde dö – och hur lätt det var att ta ett liv – och det störde henne.
Hon hade alltid önskat att få bli en stor krigare. Men nu såg hon att det hade sitt pris. Hon strävade efter tapperhet. Men nu förstod hon att tapperheten inte var något enkelt. Den var inte som ett krigsbyte som man kunde hänga på väggen. Och ändå var det vad så många män strävade efter. Var fanns den nu, tapperheten? Nu när striden var över, var hade den tagit vägen?
Men mer än något annat så hade dagens händelser tvingat henne att undra över sig själv och den mystiska kraft som tycktes komma från ingenstans och lika snabbt försvinna. Hon försökte frammana den igen, men kunde inte. Vad var det för något? Var kom den ifrån? Kyra var inte förtjust i sådant som hon inte kunde förstå eller kontrollera. Hon skulle hellre ha mindre mäktiga krafter men förstå var de kom ifrån.
Hon såg sig omkring på gatorna och häpnade över folks reaktion. Hon hade förväntat sig att de skulle få panik efter slaget och spika för fönster och dörrar till sina hem och bereda sig på att evakuera fortet. Många av Lordens män hade dött trots allt, och det var ingen tvekan om att de snart skulle få känna av Pandesiens vrede. En väldig och fruktansvärd armé skulle komma, kanske i morgon, kanske i övermorgon, eller kanske om en vecka – men komma skulle den. De som var kvar här var som levande döda. Hur kom det sig att de inte var rädda?
Men när hon beblandade sig med folk så var det inte rädsla hon kände ibland dem. Tvärtom, människorna hon mötte var på strålande humör, fulla av energi och som unga på nytt. Hon såg ett befriat folk. Det var liv och rörelse på alla håll, ryggdunkar och firande – och förberedelser. De slipade vapen, förstärkte portarna, staplade stenar, lade mat i förråden och skyndade målmedvetet fram på gatorna. Volesierna hade vilja av stål, precis som hennes far. De var ett folk som man inte skrämde så lätt, och faktum var att de tycktes se fram mot nästa sammandrabbning, oavsett de bistra oddsen.
Kyra märkte också något annat när hon rörde sig bland folket, något som gjorde henne obekväm: sättet de tittade på henne. Uppenbarligen hade ryktet om vad hon gjort spridit sig, och hon kände hur man viskade bakom ryggen på henne. Folk såg på henne som om hon inte var en av dem, dessa människor som hon känt i hela sitt liv. Det fick henne att känna sig som en främling och att undra var hon egentligen hörde hemma. Mest av allt fick det henne att undra över hennes fars hemlighet.
Kyra gick bort till de tjocka murarna och gick med Leo i hälarna uppför stentrapporna mot de övre våningarna. Hon passerade faderns män, som stod vakt med ungefär tre meters mellanrum, och hon märkte att även de såg henne med något nytt i blicken. Det var nyvunnen respekt, och det fick henne att känna att alltsammans var värt det.
Kyra kom runt ett hörn, och långt där borta, på post ovan portarna och med blicken riktad ut mot landet, såg hon den man hon letat efter: sin far. Han stod där med händerna i höfterna, omgiven av flera av sina män, och blickade ut mot den allt tjockare snön. Han blinkade in i vinden, oberörd av både den och av det sår han fått i striden.
Han vände sig om när hon närmade sig och nickade till sina män, som gav sig av och lämnade dem ensamma.
Leo sprang fram och slickade hans hand, och hennes far klappade honom på huvudet.
Kyra blev stående där, ensam med sin far. Hon visste inte vad hon skulle säga. Han såg uttryckslöst på henne, och hon kunde inte säga om han var arg på henne, eller stolt, eller kanske både och. Han var en komplicerad man även i de enklaste tider – och det här var ingen enkel tid. Hans ansikte var hårt som bergen långt där borta, och lika blekt som snön som föll omkring dem. Han liknade själva den urgamla sten som brutits för att bygga Volis. Hon kunde inte säga om det var så att han kom från den här platsen, eller om det var den som kom från honom.
Han vände sig om igen och blickade ut mot landsbygden, och hon stod intill och såg bort hon också. De delade tystnaden. Bara vinden hördes, och hon väntade på att han skulle säga något.
”Jag brukade tänka att vår trygghet här, vårt trygga liv bakom murarna, var viktigare än frihet”, började han till sist, med låg, mullrande röst. ”Idag insåg jag att det var fel. Du har lärt mig igen vad jag hade glömt bort: att frihet, att heder är viktigast av allt.”
Han log och såg på henne, och hon kände sig lättad över att se värme i hans ögon igen.
”Du har gett mig en stor gåva”, sa han. ”som påmint mig vad som menas med ära.”
Hon log, rörd av hans ord och lättad över att han inte var arg på henne längre och över att klyftan som uppstått mellan dem läkts.
”Det är svårt att se män dö”, fortsatte han tankfullt och vände sig ut mot landskapet igen. ”För mig också.”
Det blev tyst en lång stund, och Kyra undrade om hon skulle föra på tal vad som hade hänt. Hon kände att han ville det, och hon ville det själv men var osäker på vad hon skulle säga.
”Jag är annorlunda, far, eller hur?”, frågade hon tyst till sist, rädd för att ställa frågan.
Han fortsatte att blicka outgrundligt mot horisonten, tills han slutligen nickade.
”Det har något att göra med min mor, eller hur?”, fortsatte hon. ”Vem var hon? Är jag ens din dotter?”
Han vände sig och såg på henne med sorg i ögonen, och något nostalgiskt som hon inte riktigt förstod.
”Det där är frågor för en annan gång”, sa han. ”När du är redo.”
”Men jag är redo nu”, insisterade hon.
Han skakade på huvudet.
”Det är mycket som du först har att lära, Kyra. Jag har haft många hemligheter för dig”, sa han, med en röst som var tung av ånger. ”Det smärtade mig att ha det, men det var för att skydda dig. Tiden är nära för dig att få veta allt, och få veta vem du egentligen är.”
Hon stod där med bultande hjärta, desperat nu, men rädd på samma gång.
”Jag trodde att jag skulle kunna uppfostra dig”, suckade han. ”De varnade mig att den här dagen skulle komma, men jag trodde det inte. Inte förrän idag, när jag såg hur skicklig du var. Dina förmågor… det är mer än jag förstår.”
Hon rynkade frågande på pannan.
”Jag förstår inte, far”, sa hon. ”Vad menar du?”
Han bet ihop käkarna av beslutsamhet.
”Det är hög tid att du lämnar oss”, sa han med bestämd röst, och med den ton som han använde när han väl fattat ett beslut. ”Du måste genast lämna Volis och söka upp din morbror. Akis. I Urs torn.
”Tornet i Ur?”, upprepade hon chockerat. ”Är min morbror en av Väktarna?”
Hennes far skakade på huvudet.
”Han är mer än det. Och han är den som måste träna dig – och det är han, och bara han, som kan avslöja vem du egentligen är.”
Det var rasande spännande att få veta hemligheten, men tanken på att lämna Volis var överväldigande.
”Jag vill inte ge mig av”, sa hon. ”Jag vill vara här, med dig. Och särskilt nu av alla tider.”
Han suckade.
”Tyvärr spelar det inte längre någon roll vad du och jag vill”, sa han. ”Det här handlar inte längre om dig och mig, utan om Escalon – om hela Escalon. Landets öde ligger i dina händer. Kan du inte se det, Kyra?”, sa han och vände sig mot henne. ”Det är du. Du är den som ska leda vårt folk ur mörkret.”
Hon blinkade till, alldeles chockad. Hon kunde knappt tro sina öron.
”Hur då?”, frågade hon. ”Hur är det möjligt?”
Men han tystnade bara och vägrade att säga mer.
”Jag kan inte lämna dig, far”, bad hon. ”Det gör jag bara inte. Inte nu.”
Han såg ut över landskapet med sorgsna ögon.
”Inom två veckor så kommer allt du ser här att vara förstört. Det finns inget hopp för oss. Du måste fly nu medan du kan. Du är vårt enda hopp – ingen blir hjälpt av att du dör här.”
Orden gjorde ont i Kyra. Hon kunde inte förmå sig att ge sig av när hennes folk dödades.
”De kommer tillbaks, eller hur?”, sa hon.
Det var ett påstående snarare än en fråga.
”Det gör de”, svarade han. ”De kommer att täcka Volis som en svärm av gräshoppor. Allt du känner till och håller av kommer att jämnas med marken.”
Hon fick en klump i magen när hon hörde det, men hon visste att det var sanningen och var tacksam i alla fall för det.
”Och vad händer med huvudstaden?”, frågade Kyra. ”Och den gamle kungen? Kan du inte ta dig till Andros och väcka liv i den gamla armén och göra motstånd?”
Han skakade på huvudet.
”Kungen har redan kapitulerat en gång”, sa han grubblande. ”Tiden för strid är över där. Andros styrs numera av politiker snarare än soldater, och ingen av dem är att lita på.”
”Men de skulle väl ta strid för Escalon, även om de inte skulle göra det för Volis”, fortsatte hon.
”Volis är bara en fästning”, sa han, ”och en som de har råd att vända ryggen. Vår seger idag, stor som den var, var ändå inte tillräcklig för att få dem att riskera att kalla in hela Escalon.”
Båda tystnade. De såg mot horisonten och Kyra tänkte på vad han sagt.
”Är du rädd?”, frågade hon.
”En bra ledare bör alltid känna rädsla”, svarade han. ”Rädslan skärper sinnena och hjälper att göra oss redo. Men det är inte döden jag räds – utan att inte dö väl.”
De blev stående och såg mot himlen, och hon insåg hur sant det var. En lång och lugn tystnad föll över dem.
Till sist vände han sig mot henne.
”Var är din drake nu?”, frågade han, och så vände han plötsligt om och gick iväg, som han hade för vana att göra.
Kyra stod ensam kvar och såg mot horisonten. Underligt nog hade hon frågat sig samma sak. Himlen var full av tjocka moln, men inget annat, och i bakhuvudet hoppades hon hela tiden att få höra skriet igen och se hans vingar skära genom molnen.
Men hon såg ingenting, inget annat än tomhet och tystnad och hennes fars fråga som låg kvar i luften.
Var är din drake nu?
