Kitabı oku: «Drakarnas Gryning », sayfa 16
Deirdre klev fram till ett av svärden på marken, plockade upp det och gick bort till ståthållarens son, som fortfarande låg medvetslös på rygg. Hon stirrade ner på honom, och hennes ansikte förvreds till ett hånleende.
”Här får du för allt du gjort mot mig”, sa hon.
Hon höjde svärdet med skakande händer, och Kyra kunde se att en svår strid rasade inom henne, som om hon tvekade.
”Deirdre”, sa Kyra mjukt.
Deirdre såg på henne, med vild förtvivlan i ögonen.
”Om du gör det där”, fortsatte Kyra försiktigt, ”då blir du precis som han.”
Deirdre stod där, med skakande armar, mitt i en storm av olika känslor. Men till sist sänkte hon svärdet och släppte det till golvet. Det klingade mot stenen vid hennes fötter.
Hon spottade i sonen ansikte, och tog sats och gav honom en rejäl spark med stöveln i ansiktet. Kyra började ana att Deirdre var en betydligt starkare människa än vad hon först hade trott.
Nu såg hon tillbaks mot Kyra med lysande ögon, med nytt liv i blicken, som om hennes gamla jag var på väg tillbaka.
”Nu går vi”, sa Deirdre, med ny styrka i rösten.
*
Kyra och Deirdre bröt sig ut ur fånghålan, ut i det tidiga gryningsljuset, och upptäckte att de befann sig mitt i Argos, pandesiernas starkaste fäste och ståthållarens militära högkvarter. Kyra blinkade mot ljuset. Det kändes så bra att se solen igen, trots att det var kallt därute och att hon snart insåg att de var mitt i ett militärt komplex med stentorn omgivna av murar och en väldig port. Lordens män höll långsamt på att vakna till liv och fatta sina poster omkring barackerna, det var förmodligen tusentals av dem. De hörde till en professionell armé, och det här var snarare en stad än en liten by.
Soldaterna tog post uppe på murarna och spanande mot horisonten. Ingen av dem tittade inåt. Tydligen var det ingen som förväntade sig att två flickor kunde fly mitt ibland dem, och det gav Kyra och Deirdre en fördel. Det var fortfarande tillräckligt mörkt för att hjälpa till att dölja dem, och när Kyra såg den välbevakade ingången på andra sidan borggården så visste hon att om de någonsin skulle ha en chans att fly så var det nu.
Men det var en lång borggård att ta sig över till fots, och hon visste att de kanske inte skulle klara det – och att de även om de gjorde det kunde gripas när de var på väg ut.
”Där borta!”, sa Deirdre och pekade.
Kyra tittade bort mot borggårdens andra sida och såg en häst som stod fastbunden, med en vakt intill som höll i tömmarna och hade ryggen mot dem.
Deirdre vände sig mot henne.
”Vi behöver en häst”, sa hon. ”Annars går det inte.”
Kyra nickade, förvånad över att de tänkte på samma sätt och över att Deirdre hade så skarp iakttagelseförmåga. Deirdre, som Kyra trott skulle göra det svårare, visade sig vara både snabb, smart och beslutsam.
”Klarar du av det?”, frågade Deirdre med en blick mot soldaten.
Kyra höll hårdare om staven och nickade.
De rusade ut ur skuggorna och så tyst de kunde över gården. Hjärtat slog våldsamt i Kyras bröst och hon siktade in sig på soldaten, vars ryggtavla kom närmare och närmare för varje steg – och hon bad att de inte skulle bli upptäckta.
Hon sprang så snabbt att hon knappt kunde andas och kämpade för att inte halka i snön men kände inte längre kylan med allt adrenalin som pumpade i ådrorna.
Till sist kom hon fram till soldaten, och i sista ögonblicket hörde han dem och snodde runt.
Men Kyra var redan på väg, och höjde staven och stötte till mot solarplexus. Han stönade till och föll på knä, samtidigt som hon svingade runt och slog till i hans bakskalle – och han föll medvetslös, med ansiktet mot snön.
Kyra satt upp på hästen, medan Deirdre lösgjorde den och sedan hoppade upp bakom henne – och så sparkade de båda till i sidan och gav sig av.
Hästen galopperade över borggården och Kyra kände den kalla vinden i håret på väg mot porten, hundra meter bort. Allt eftersom de närmade sig började sömniga soldater ana något och vända sig mot dem.
”Kom igen!”, ropade Kyra och manade på hästen när hon såg utgången komma allt närmare.
Portens väldiga stenvalv låg rakt framför dem, med fällgallret uppe och en bro utanför, och bortom den – det fick hennes puls att slå ännu snabbare när hon såg det – öppet land och frihet!
Hon sporrade på hästen av alla krafter och såg att vakterna vid porten lagt märke till dem.
”STOPPA DEM!”, skrek en soldat någonstans bakom dem.
Mängder av soldater rusade fram till de stora järnvevarna vid porten, och till Kyras fasa började de veva så att järngallret sänktes. Hon visste att det var slut med dem om de inte hann fram innan det sänkts. De var inte mer än trettio meter bort och red snabbare än vad hon någonsin gjort förut. Men fällgallret, som var tio meter högt, sänktes nu obevekligt, en meter i taget.
”Håll dig så lågt du bara kan!”, ropade hon till Deirdre, och lutade sig själv fram så långt att hon hade ansiktet in i hästens man.
Kyra red i rasande hastighet och med hjärtat bultande i öronen, och när de kom rusande under valvet var gallret så lågt att hon måste ducka. Det var så nära att hon inte var säker på att de skulle klara det.
Och så, just när hon var säker att de skulle dö, bröt sig hästen igenom, och fällgallret slog ned med en skräll bakom dem. Ett ögonblick senare hade de hunnit över bron och, till Kyras stora lättnad, ut under öppen himmel.
Hornstötar hördes bakom dem, och ett ögonblick senare ryckte hon till när hon hörde pilar susa förbi i luften bakom dem.
Hon såg sig om över axeln och såg Lordens män inta sina poster uppe längs murarna och skjuta mot dem. Hon insåg att de fortfarande var inom skotthåll och sicksackade med hästen och manade på den att skynda sig.
Det gick fort framåt, och hade kommit så långt som femtio meter, tillräckligt för att vara utom skotthåll för de flesta bågar, när hon plötsligt förskräckt såg att en pil träffade sidan av hästen. Den stegrade sig genast – och de föll av.
Kyras värld blev till kaos. Hon föll hårt i marken och tappade andan, samtidigt som hästen rullade runt intill, lyckligtvis utan att rulla över dem.
Hon stödde sig på alla fyra, bedövad och med ett ringande ljud i huvudet, och hon tittade bort och såg Deirdre intill sig. Hon såg sig om och märkte att man höll på att höja fällgallret igen där borta. Hundratals soldater ställde upp och väntade, och när gallret öppnade kom de strömmande ut genom porten. Det var en hel armé, på väg för att döda dem. Hon undrade förvirrat hur de kunnat ställa upp så snabbt, men så slog det henne: de hade samlats i gryningen för ett anfall mot Volis.
Kyra ställde sig upp och kastade en blick mot den döda hästen och en annan mot den väldiga slätt som låg framför dem. Och hon förstod att nu, till slut, så hade tiden kommit även för dem.
KAPITEL TJUGONIO
Aidan gick otåligt mot sin fars kammare tillsammans med Leo. Han hade en allt starkare känsla av att något var fel. Han hade gått runt med Leo och letat efter sin syster över hela fortet, vid alla hennes vanliga tillhåll – vapenförrådet, smeden, Kämparporten – men hon fanns ingenstans. Han och Kyra hade alltid stått varandra nära, och han visste när något inte var som det skulle med henne. Och nu kände han varningssignalerna ringa inom sig. Hon hade inte varit på festen, och han visste att den var något som hon inte gärna skulle ha missat.
Och det allra mest oroande var att Leo inte var med henne – vilket aldrig hade hänt. Aidan hade gjort allt för att fråga ut vargen, men fastän Leo tycktes vilja berätta så kunde han inte det, utan höll sig bara nära, utan att vika från Aidans sida.
Aidan hade suttit hela festen med en knut i magen, ständigt med ett öga mot dörren i hopp om att få syn på Kyra. Han hade försökt nämna det för sin far under måltiden, men Duncan hade varit omgiven av alltför många män, alla upptagna med att diskutera den kommande striden, utan att ta honom på allvar.
Redan vid gryningen hoppade han upp ur sängen, utan att ha sovit en blund, och sprang fram till fönstret för att spana efter henne i det första ljuset. Men hon syntes inte till. Han hade rusat ut ur sitt rum och genom korridorerna, förbi sin fars alla mannar och bort till Kyras kammare där han knuffat upp dörren utan att ens knacka, och sprungit in och letat efter henne.
Men hjärtat hade sjunkit i bröstet när han sett att sängen var tom och bäddad precis som dagen innan. Då visste han säkert att något var fel.
Därför sprang han hela vägen genom korridorerna till faderns kammare, fram till den jättelika dörren, där han såg tillbaks på de två vakter som stod framför den.
”Öppna dörren!”, sa han bestämt.
Vakterna såg osäkert på varandra.
”Det blev en sen kväll, gosse”, sa den ene. ”Din far lär inte bli glad över att bli väckt.”
”Idag kan bli dagen för slaget”, sa den andre. ”Han behöver sin vila.”
”Jag säger det inte igen”, insisterade Aidan.
De såg skeptiskt på honom, men Aidan kunde inte vänta längre och sprang fram och smällde på portklappen.
”Tänk dig för gosse!”, sa en av dem.
Men när de förstått hur fast besluten han var sa den andre, ”Som du vill då – men det är ditt huvud som ryker om det går snett det här. Och vargen stannar här.”
Leo morrade, men vakten knuffade motvilligt upp dörren, och bara tillräckligt för att släppa igenom Aidan, och stängde den igen.
Aidan rusade fram till sin fars säng, där han låg och sov på fällarna och snarkade med en halvklädd tjänsteflicka intill sig. Han tog tag i sin fars axlar och knuffade honom, om och om igen.
Till sist öppnade Duncan ett vilt blängande öga, och stirrade som om han hade god lust att ger Aidan en smäll. Men Aidan lät sig inte skrämmas.
”Far, du måste vakna!”, manade Aidan. ”Kyra är försvunnen!”
Faderns min slog om till förvirring och han såg tillbaks med blodröda ögon som i en fylledimma.
”Försvunnen?”, sa han, med en rosslig röst som kom från djupt i bröstet. ”Vad menar du?”
”Hon kom aldrig tillbaks till sin kammare igår kväll. Något har hänt henne – jag är säker på det. Slå larm bland dina män, genast!”
Duncan satte sig upp och såg vaknare ut och gned sig i ansiktet i ett försök att skaka av sig sömnen.
”Jag är säker på att det inte är någon fara med din syster”, sa han. ”Hon klarar sig alltid. Om hon klarade ett möte med en drake – då lär hon väl inte blåsa bort av en liten snöstorm? Hon råkar bara befinna sig någonstans där du inte kan hitta henne – hon tycker ju om att försvinna iväg på egen hand. Gå nu. Försvinn härifrån innan du åker på ett rejält kok stryk.”
Men Aidan stod kvar, fast besluten och röd av ilska.
”Om du inte tänker leta reda på henne så får jag väl göra det själv”, ropade han, och vände om och sprang ut ur kammaren och hoppades att han på något vis lyckats nå fram till sin far.
*
Aidan stod med Leo intill sig utanför portarna till Volis, med rak rygg på spaning från bron mot gryningen som spred sig över landskapet. Han blickade mot horisonten efter tecken på Kyra, i hopp om att se henne återvända efter att ha övat med bågen. Men hon syntes inte till. Hans föraningar blev allt mörkare. Han hade tillbringat den senaste timman med att väcka alla, från sina bröder till slaktaren, för att fråga vem som sett henne senast. Till sist hörde han från en av faderns män som sett henne rida bort mot Törnskogen med Maltren.
Aidan hade finkammat fortet för att få tag på Maltren, och fått höra att han gett sig ut på en morgonjakt. Och nu stod han där och spanade efter Maltrens återkomst, redo att konfrontera honom och fråga ut honom om systern.
Snön räckte honom upp till smalbenen och han skakade av kölden, men ignorerade det och höll händerna i höfterna och väntade, tills han till sist kisande fick syn på någon som var på väg där borta vid horisonten och galopperade fram genom snön, klädd i den rustning som bars av faderns män, med drakvapnet på bröstplåten. Aidan blev lättad när han såg att det var Maltren.
Maltren kom galopperande mot fortet. Han hade en hjort slängd över hästen, och när han närmade sig såg Aidan tydligt hans ogillande min. Maltren såg ned på Aidan och stannade ovilligt till framför honom.
”Ur vägen pojke!”, ropade Maltren. ”Du blockerar bron.”
Men Aidan vek inte en tum, utan gav svar på tal.
”Var är min syster?”, fordrade han.
Maltren stirrade på honom, och för ett ögonblick såg Aidan hur han tvekade.
”Hur ska jag veta det?”, skällde han till svar. ”Jag är en krigare – jag håller väl inte reda på rännande småflickor.”
Men Aidan gav sig inte.
”Jag har hört att du var den sista hon sågs med. Var är hon?”, upprepade han bestämt.
Aidan imponerades över sitt eget befallande tonfall som påminde honom lite om hans far, fast han ännu saknade den mörka röst som rollen krävde.
Men han måste ha gjort intryck på Malten, som långsamt satt av med blicken ljungande av otålighet och ilska, och gick med hotfulla steg och skramlande rustning mot Aidan. Leo morrade så vildsint när han närmade sig att Maltren stannade till på någon meters avstånd och lät blickarna glida mellan vargen och Aidan.
Han hånlog och stank av svett, och Aidan fick motvilligt erkänna att han var rädd. Han tackade Gud att Leo var där vid hans sida.
”Vet du vad straffet är för olydnad mot en av din fars män?”, frågade Maltren med något ondskefullt i rösten.
”Det är min far”, svarade Aidan. ”Och Kyra är hans dotter. Så var är hon?”
Inuti darrade Aidan – men han tänkte inte ge sig, inte så länge Kyra var i fara.
Maltren såg sig om över axeln, uppenbarligen för att se om de sågs av någon annan. När han förvissat sig om att ingen såg dem böjde han sig fram och sa:
”Jag sålde henne till Lordens män – och det till ett gott pris. Hon var en förrädare och en bråkmakare – precis som du.”
Aidans spärrade upp ögonen av chocken, ursinnig över förräderiet.
”Och vad gäller dig”, sa Maltren och grep tag i Aidans skjorta och drog honom närmare. Aidans hjärta bultade till när han såg Maltren lägga en hand på dolken i bältet. ”Vet du hur många pojkar som dör varje år i den här vallgraven? Det är högst beklagligt. Bron är så hal, och vallarna i den där vallgraven är så branta. Ingen kommer att tro att det är något annat än ännu en olycka.”
Aidan försökte slingra sig loss, men Maltrens grepp var för hårt. Han höll på att få panik och visste att han skulle dö.
Plötsligt morrade Leo och kastade sig fram mot Maltren och satte tänderna i fotleden på honom. Maltren släppte Aidan och höjde dolken för ett hugg mot vargen.
”NEJ!”, skrek Aidan.
Och plötsligt hördes ljudet av en hornstöt, följt av hästar som sprängde fram genom porten och ut på bryggan, och Maltren hejdade dolken mitt i luften. Aidan vände sig om och såg till sin enorma lättnad att hans far och bröder var på väg, åtföljda av dussintals män med bågarna redo och riktade mot Maltrens bröst.
Aidan slet sig loss, och Maltren blev stående med dolken i handen. Och nu såg han för första gången rädd ut, avslöjad mitt i akten. Aidan knäppte med fingrarna och Leo släppte motvilligt sitt grepp och backade undan.
Duncan satt av hästen och klev fram med sina män, och när han gjorde det vände sig Aidan mot dem.
”Där ser du far! Det är som jag sa! Kyra är försvunnen. Och Maltren har förrått henne – han har sålt henne till ståthållaren!”
Duncan steg närmare, och en spänd tystnad lade sig när hans män omringade Maltren, som kastade nervösa blickar bort mot hästen som om han tänkt på att fly. Men männen klev fram och tog tag i tömmarna.
Maltren såg nervöst tillbaks på Duncan.
”Du skulle till att bära hand på min pojke, eller hur?”, sa hans far med kall och hård röst och blicken rätt i ögonen på Maltren.
Maltren svalde och sa ingenting.
Duncan drog långsamt sitt svärd och höll udden mot Maltrens strupe. Han hade död i ögonen.
”Du ska föra oss till min dotter”, sa han. ”Och det blir det sista du gör innan jag dräper dig.”
KAPITEL TRETTIO
Kyra och Deirdre sprang för sina liv över de snöiga fälten, kippande efter andan och utan att få fäste på isen och snön. De rusade med ångande andetag genom den råkalla morgonen, kylan rev i lungorna och Kyra kände händerna domna bort runt staven. Dånet av tusen hästar fyllde luften, och så fort hon vänt sig om för att se över axeln så önskade hon att hon inte gjort det: bakom dem, mot horisonten, var tusentals av Lordens män på väg. Hon visste att det var meningslöst att springa. Utan något skydd därframme, utan annat än öppna fält i sikte, så var det slut med dem.
Men ändå sprang de, drivna av en instinkt att överleva.
Kyra halkade till, föll huvudstupa i snön och tappade andan, men kände genast en hand under armen som drog i henne, och hon tittade upp och fick se Deirdre slita henne på fötter.
”Du får inte stanna nu!”, ropade Deirdre. ”Du lämnade inte mig – och jag tänker inte lämna dig heller. Kom nu!”
Kyra överraskades av myndigheten och självsäkerheten i Deirdres röst, som om hon fötts på nytt när de flytt från fängelset, och fått tillbaka hoppet i rösten, trots omständigheterna.
Kyra började springa igen, och båda sprang de flämtande uppför en kulle. Hon försökte att inte tänka på vad som skulle hända när hären till sist hann ikapp, eller när den nådde Volis och slaktade folk. Och hon hade tränats att aldrig ge upp – oavsett hur mörkt det såg ut.
De nådde krönet på kullen, och väl där stannade hon mitt i steget, som bedövad av synen som bredde ut sig. Från kullen såg de långt över landskapet och den väldiga slätt som sträckte sig framför dem, och hjärtat slog till av glädje. Där borta, i täten för hundra män, kom hennes far ridande. Hon kunde knappt tro det: de hade kommit för hennes skull. Alla dessa män hade ridit hela den långa vägen, redo att riskera sina liv på rena självmordsuppdraget, bara för hennes skull.
Kyra brast ut i gråt, överväldigad av kärlek till sitt folk. De hade inte glömt henne.
Kyra rusade dem till mötes, och när hon närmade sig såg hon att Maltrens avhuggna huvud hängde vid sidan av hennes fars häst, och då förstod hon vad som hänt: de hade upptäckt hans förräderi och kommit för att hämta henne. Hennes far såg lika förvånad ut han över att se henne springa där på fältet. Förmodligen hade han väntat sig att behöva frita henne från fästningen.
De möttes mitt på av fältet, och hennes far satt av och rusade fram och omfamnade henne med en hård kram. Hon kände sig nästan överväldigad av lättnad i hans starka armar, som om allt skulle bli bra igen, trots de dåliga oddsen. Hon hade aldrig känt sig så stolt över sin far som i det ögonblicket.
Duncans min slog plötsligt om och blev allvarlig när han såg över hennes axel, och då visste hon att han sett den: Lordens mäns väldiga här som just nått krönet av kullen.
Han nickade mot en väntande häst, och mot en annan utan ryttare till Deirdre.
”Din häst väntar på dig”, sa han och pekade mot en vacker vit hingst. Du ska kämpa med oss nu.”
Det fanns ingen tid till fler ord, och Kyra satt upp på hästen lika snabbt som sin far och föll in i leden bland hans män som satt vända med blickarna mot horisonten. Där borta såg hon Lordens män sprida ut sig i tusental, ställda mot deras hundra. Men ändå satt hennes fars män stolt i sadlarna, och inte en enda vek undan.
”MÄN!”, röt hennes far med dånande röst. ”VI KÄMPAR FÖR EVIGHETEN!”
De stämde upp i ett rungande stridsrop, blåste i sina horn och sporrade hästarna till anfall, som en man till anfall mot fienden.
Kyra visste att det var rena självmordet. Bakom Lordens tusen man väntade ytterligare tusen, och ännu ett tusental bakom dem. Hennes far visste det, och alla hans män visste det. Men ingen tvekade. För de kämpade inte bara för sitt land, utan för något ännu värdefullare: sin existens – för rätten att leva som fria män. Friheten betydde mer för dessa män än livet, och även om de kanske alla skulle dö, så skulle de åtminstone dö av egen vilja, som fria.
Kyra red vid sidan av sin far, intill Anvin, Vidar och Arthfael, och hon var upprymd, överväldigad av en fors av adrenalin. Och mitt i den dimman såg hon sitt liv passera förbi ögonen. Hon såg alla människor hon känt och älskat, alla platser hon besökt och det liv hon levat, och hon visste att det nu skulle ta slut. De två härarna närmade sig och hon såg ståthållarens fula ansikte i täten, och då kände hon ännu en våg av ilska mot Pandesien. Det brann av hämndbegär i hennes ådror.
Kyra slöt ögonen och önskade en sista sak.
Om det är förutsagt att jag ska bli en stor krigare, låt idag bli dagen för det. Om jag verkligen besitter någon särskild kraft, låt den komma till mig nu. Låt mig krossa mina fiender. Bara denna enda gång, bara denna dag. Låt rättvisa skipas.
Kyra öppnade ögonen, och plötsligt skar ett fruktansvärt skri genom himlen. Det fick håren att resa sig i nacken på henne, och hon blickade mot himlen och såg något som fick henne att tappa andan.
Theos.
Den enorma draken kom svepande, rakt ner mot henne och stirrande med de väldiga, lysande gula ögon som hon sett både i drömmarna och vakna stunder. Det var ögonen hon inte kunde få ur sina tankar, och ögonen som hon vetat att hon en dag skulle se igen.
Vingen hade läkt och Theos sträckte sina klor och dök rätt ned mot hennes huvud som för att döda henne.
Kyra såg faderns män titta upp med munnarna öppna av fasa och krypa ihop och bereda sig på att dö. Men hon var inte rädd. Hon kände drakens styrka, och den här gången visste hon att hon och draken var ett.
Kyra såg med bävan hur Theos dök mot henne. Vingarna var så vida att de skymde solen och skriet så våldsamt att det räckte för att skrämma dessa män. Han kom så nära, men så i sista sekund och när klorna nästan rört deras huvuden, vände han om och lyfte igen.
Kyra vände sig om och såg Theos stiga rätt upp mot himlen, och så vända om och cirkla tillbaka. Den här gången kom han inflygande bakom hennes fars män, liksom tillsammans med dem i striden mot Lordens män.
Draken öppnade sina väldiga käftar och flög över dem tills den till sist nått fram till täten av männen, ensam på väg för att bli först att möta Lordens män i strid.
Kyra överväldigades av synen när draken närmade sig fienden, och hon såg ståthållarens min slå om från högfärd till skräck. Faktum var att hon såg skräck i alla sina fienders ansikten. Till sist hade den kommit, den som de alla fruktat. Hämnden.
Theos öppnade käftarna däruppe, och med ett väldigt väsande och sprakande läte andades han eld, en ström av eld som flammade upp i den snöiga morgonen. Luften fylldes av skrik när lågorna spreds genom härens led och dräpte rad efter rad av soldater.
Draken fortsatte, varv efter varv flög den runt och andades eld och dräpte alla fiender tills inte en enda av dem återstod. Det enda som fanns kvar var högar av aska, där det en gång stått hästar och män.
Kyra såg alltsammans ske som i en dröm. Det var som att se sitt öde rullas upp inför ögonen. I det ögonblicket förstod hon att hon var annorlunda, att hon var något särskilt. Draken hade kommit för hennes skull.
Nu fanns det ingen återvändo: Lordens män var döda. Pandesien hade anfallits, och Escalon hade måttat det första slaget.
Draken landade framför dem på fältet av aska, och Kyra och alla män stannade och såg tillbaks på den med vördnad. Men Theos såg bara på Kyra, med sina glödande ögon fästa på hennes. Han höjde sina väldiga vingar så att de spred sig oändligt vida. Och han skriade, ett fasansfullt, rasande skri som tycktes fylla hela världen.
Draken visste.
Det var tid för det stora kriget att börja.
