Kitabı oku: «Drakarnas Gryning », sayfa 15
KAPITEL TJUGOSEX
Kyra öppnade ögonen i mörkret. Hon låg på ett kallt stengolv, med sprängande huvudvärk och värkande kropp och undrade var hon var någonstans. Hon skakade av köld, halsen var torr och det kändes som om hon inte ätit på flera dagar, och hon sträckte ut handen och kände på kullerstensgolvet under fingrarna och försökte minnas.
Bilder blixtrade förbi i huvudet på henne, och till en början var hon osäker på vad som var minnen och vad som bara var mardrömmar. Hon mindes att hon gripits av ståthållarens män, kastats upp på en vagn och att en gallerdörr slagit igen om henne. Hon mindes en lång och skakig färd, att hon kämpat emot när de öppnat dörren och försökt bryta sig fri, men fått en klubba i huvudet. Efter det hade allt, tack och lov, varit svart.
Hon lyfte en hand och kände på bulan i bakhuvudet och visste att åtminstone den delen inte hade varit någon dröm. Det hade hänt, alltihop. Verkligheten sjönk in som en sten: hon hade gripits av Lordens män, fraktats bort och fängslats.
Kyra var rasande på Maltren för hans förräderi, och på sig själv för att hon varit så dum att hon trott på honom. Och hon var rädd och undrade vad som skulle hända därnäst. Här låg hon, ensam i ståthållarens fängelse och hade inget annat än gräsliga saker att vänta. Hon var säker på att hennes far och hans män inte hade någon aning om var hon fanns. Kanske skulle hennes far till och med anta att hon till sist hade gjort som han sagt och gett sig av mot tornet i Ur. Maltren skulle helt säkert komma med någon lögn och rapportera att han sett henne ge sig av för gott från Volis.
Hon kröp runt i mörkret och sträckte sig instinktivt efter sin båge och stav – men de hade tagits ifrån henne. Hon tittade upp och såg ett svagt ljus skina genom stängerna i celldörren, och hon satte sig upp och såg facklor längs stenväggarna i hålan, med soldater på vakt under var och en. Hon såg en stor järndörr i mitten. Men det var tyst här nere. Det enda som hördes var att det droppade från någonstans i taket och ljudet av råttor som kilade runt i något mörkt hörn.
Kyra lutade sig mot väggen och höll knäna mot bröstet och försökte bli varm igen. Hon blundade och andades djupt och tvingade sig att låtsas att hon var någon annanstans, varsomhelst. När hon gjorde det såg hon Theos intensiva, gula ögon blicka tillbaks mot henne. Hon hörde drakens röst i sitt inre.
Styrka mäts inte i fredstid. Den mäts i svåra tider. Omfamna svårigheterna, försök inte fly dem. Endast så kan du besegra dem.
Hon öppnade ögonen, chockerad av synen, och såg sig omkring och väntade sig att få syn på Theos.
”Såg du honom?”, hördes plötsligt en flickröst i mörkret som fick henne att hoppa till.
Kyra snodde runt, häpen över att höra rösten av en annan människa där inne i samma cell – och ännu mer över att den kom från en flicka. Det lät som någon i hennes egen ålder, och när en gestalt lösgjorde sig ur mörkret så såg hon att hon haft rätt: där satt en söt flicka, kanske i femtonårsåldern, med långt, tovigt brunt hår och bruna ögon, ansiktet täckt av smuts och kläderna i trasor. Hon såg skräckslagen ut och stirrade tillbaks mot Kyra.
”Vem är du?”, frågade Kyra.
”Har du sett honom?”, upprepade flickan oroligt.
”Sett vem då?”
”Hans son”, svarade hon.
”Hans son?”, svarade Kyra förvirrat.
Flickan vände sig om och såg skräckslaget ut från cellen, och Kyra undrade vad för slags fasor hon sett.
”Jag har inte sett någon”, sa Kyra.”
”Gode Gud, låt dem inte döda mig”, bad flickan. ”Snälla. Jag hatar det här stället!”
Flickan började gråta okontrollerat och rullade ihop sig på stengolvet. Kyras hjärta nästan brast när hon såg det, och hon kröp fram och lade en arm om flickans axlar och försökte trösta henne.
”Shhh”, sa Kyra och försökte lugna henne. Hon hade aldrig sett någon så nedbruten. Flickan tycktes verkligen helt livrädd för vem det nu var som hon talade om. Det fick Kyra att känna sig allt olustigare inför vad som skulle komma.
”Berätta”, frågade hon. ”Vem pratar du om? Vem gjorde dig illa? Ståthållaren? Och vem är du? Och varför är du här?”
Hon såg blåmärken i flickans ansikte och ärr på hennes axlar och försökte låta bli att tänka på allt vad de kunde ha gjort mot henne. Hon väntade tålmodigt på att gråten skulle ta slut.
”Jag heter Deirdre”, sa hon. ”Jag har varit här… jag vet inte. Jag trodde att det var ett månvarv, men jag har tappat räkningen. De tog mig från min familj, efter den där nya lagen. Jag försökte kämpa emot, och då tog de mig hit.”
Deirdre stirrade in i mörkret, som om hon genomlevde alltsammans igen.
”Varje dag är det någon ny tortyr som väntar”, fortsatte hon. ”Först var det sonen, och sedan hans far. De skickar runt mig som om jag var en docka, och nu… nu är jag… ingenting alls.”
Hon stirrade på Kyra med en intensitet som var skrämmande.
”Jag vill bara dö nu”, bönade Deirdre. ”Snälla, hjälp mig bara att dö.”
Kyra såg skrämt på henne.
”Säg inte så där”, sa hon.
”Jag försökte ta en kniv häromdagen, för att ta livet av mig – men jag tappade den och de tog mig till fånga igen. Snälla. Jag gör vad som helst. Döda mig.”
Kyra skakade förskräckt på huvudet.
”Hör på mig”, sa hon, med en ny känsla av styrka och beslutsamhet efter att ha sett hur illa det var med Deirdre. Det var en styrka hon fått från sin far, styrkan av generationer av krigare som strömmade genom hennes ådror. Och det var mer än så: det var drakens styrka, en styrka som hon innan den här dagen inte vetat att hon hade.
Hon tog tag i Deirdres axlar och såg henne i ögonen. Hon ville nå fram till henne.
”Du kommer inte att dö”, sa hon bestämt. ”Och de kommer inte att göra dig illa. Hör du vad jag säger? Du ska leva. Det ska jag se till.”
Deirdre verkade lugna sig och hämta lite styrka från Kyra.
”Vad som än har hänt”, fortsatte Kyra, ”så är det över nu. Snart ska du bli fri igen – vi ska bli fria. Och du ska börja om och leva igen. Vi ska bli vänner du och jag, och jag ska ta hand om dig. Litar du på mig?”
Deirdre såg chockat på henne. Till sist nickade hon, alldeles lugn.
”Men hur?”, frågade Deirdre. ”Du förstår inte. Det går inte att fly härifrån. Du förstår inte vad de är för slags folk–”
Båda ryckte till när järndörren slogs upp. Kyra såg ståthållaren strutta in, åtföljd av en handfull män, och ytterligare en man som liknade honom upp i dagen, med samma potatisnäsa och självgoda min, kanske i trettioårsåldern. Det måste ha varit sonen. Han hade sin fars hånleende idiotansikte, och samma arroganta hållning.
De klev in i fängelsehålan och närmade sig gallret, och mannarna kom fram med facklor och lyste upp cellen. Kyra såg sig omkring i det starka ljuset och fasade när hon såg sin cell för första gången och lade märke till blodfläckarna över golvet. Hon ville inte ens tänka på vilka som varit där innan – eller vad som hänt med dem.
”För hit henne”, beordrade ståthållaren sina män.
Celldörren öppnades och männen klev in, och Kyra lyftes upp på fötter och fick sina armar vridna bakom ryggen så att det var omöjligt att bryta sig loss, hur mycket hon än försökte. De drog henne närmare ståthållaren, och han granskade henne som om hon varit en insekt.
”Varnade jag dig kanske inte?”, sa han mjukt, med tyst och hotfull röst.
Kyra såg bistert på honom.
”Pandesisk lag tillåter er att ta ogifta flickor till fruar, inte till fångar”, sa Kyra trotsigt. ”Ni bryter er egen lag genom att fängsla mig.”
Ståthållaren utväxlade blickar med de andra, och så brast de ut i skratt.
”Oroa dig inte över det du”, sa han och blängde på henne. ”Jag ska nog göra dig till min fru. Om och om igen. Och till min sons – och alla andras, precis som jag vill. Och när vi är färdiga med dig, om vi nu inte tagit död på dig innan dess, så låter vi dig leva resten av dina dagar här nere.”
Han flinade elakt och njöt av situationen.
”Och vad gäller din far och hans folk”, fortsatte han, ”så blir det ändrade planer: vi ska ta död på varenda en. Snart är de ett minne blott. Och inte ens det är jag rädd: jag ska personligen se till att Volis raderas ur alla historieböcker. Redan nu, i denna stund, är en hel division från Pandesiens armé på väg för att hämnas mina män och jämna fortet med marken.”
Kyra kände en otrolig, bubblande vrede inom sig. Hon försökte desperat frammana kraften, vad det nu var som hade hjälpt henne vid bron, men till hennes förtvivlan så kom den inte. Hon slet och drog men kunde inte ta sig loss.
”Det är kämpaglöd i dig”, sa han. ”Det är bra. Det ska bli ett sant nöje att släcka den glöden. Jag ser verkligen fram mot det.”
Han vände sig om som för att gå, när han plötsligt och utan förvarning snurrade runt och slog till av alla krafter med handens baksida.
Det inget Kyra hade väntat sig, och det väldiga slaget tog rätt i käken och fällde henne till golvet, intill Deirdre.
Kyra låg som bedövad med värkande kind och tittade upp och såg dem börja gå därifrån, när ståthållaren stannade till och tryckte ansiktet mot gallret och såg ned på henne.
”Jag väntar till i morgon med att tortera dig”, sa han med ett flin. ”Jag har kommit fram till att mina offer lider mer om de först haft en hel natt att se fram emot det.”
Han brast ut i ett avskyvärt skratt, förtjust över sig själv, och vände om med sina män och lämnade fängelsehålan. Den tunga järndörren slog igen som en kista om hennes hjärta.
KAPITEL TJUGOSJU
Merk vandrade genom Vitskogen i solnedgången, med värkande ben, kurrande mage och försökte att hålla fast vid hoppet att Urs torn verkligen låg där någonstans vid horisonten, och att han förr eller senare skulle nå fram. Han försökte hålla tankarna på hur livet skulle bli när han väl kommit fram, på hur han skulle bli en av väktarna och börja om igen.
Men det gick inte att fokusera. Ända sedan han träffat den där flickan och hört hennes berättelse hade det gnagt i honom. Han ville bara få bort henne från tankarna, men hur han än försökte så gick det inte. Han var så fast besluten att vända sig bort från ett liv fyllt av våld. Och om han nu gick tillbaks efter henne och hjälpte till och dräpte de där männen, när skulle då allt dödande sluta? Skulle det inte bli ännu ett jobb, ännu en sak, att ta sig an efter det?
Merk vandrade och vandrade, stötte med staven i marken och gick så att löven krasade under fötterna. Han var ursinnig. Varför skulle han nödvändigtvis springa in i henne? Det var ju en stor skog – varför kunde de inte ha sprungit förbi varandra istället? Varför var det alltid så här, att livet kastade saker i hans väg? Saker som han inte förstod sig på?
Han avskydde svåra beslut, och avskydde tvekan. I hela sitt liv hade han varit så säker på sin sak, och det var något som han uppfattade som en av sina styrkor. Han hade alltid vetat vem han var. Men nu var han inte så säker längre. Nu kom han på sig själv med att tveka.
Han förbannade gudarna för att de fått honom att springa in i den där flickan. Varför kunde folk inte ta hand om sina egna problem istället? Varför skulle det alltid vara han? Om nu den där flickan och hennes familj inte klarade av att försvara sig själva, förtjänade de ens att leva då? Och om han räddade dem nu, vad fanns det som sa att det förr eller senare inte skulle komma något annat rovdjur till människa och ta död på dem?
Nej. Han skulle inte rädda dem. Det skulle bara vara att göra det möjligt för dem att fortsätta på samma vis. Folk fick väl lära sig att försvara sig själva.
Men ändå, kanske, undrade han. Kanske fanns det ett skäl till att hon hade satts mitt framför ögonen på honom. Kanske blev han prövad.
Merk tittade upp mot himlen och såg att det inte var mer än en strimma ljus kvar vid horisonten, knappt synlig genom Vitskogens stammar, och han undrade över sin nya tro.
Prövad.
Det var ett kraftfullt ord, en kraftfull idé, och en som han inte alls tyckte om. Han tyckte inte om vad han inte förstod och inte kunde kontrollera, och det var precis vad man menade med en prövning. Han gick och gick och stack staven i löven, och kände hur hela den värld som han så omsorgsfullt byggt upp omkring sig höll på att falla samman. Förr hade hans liv varit lätt. Men nu hade det blivit ett evigt och obehagligt tvivlande. Att vara säker på saker och ting var lätt, insåg han. Ifrågasätta var svårare. Han hade klivit ur en värld som var svart och vit och in i en som bara hade nyanser av grått, och det var en ovisshet som bekymrade honom. Han visste inte vem han höll på att bli, och det oroade honom mest av allt.
Merk arbetade sig uppför en kulle, med löven prasslande under fötterna och med tunga suckar som förvisso inte hade med ansträngningen att göra. När han kom till krönet stannade han till och blickade ut, och för första gången på hela vandringen fick han en glimma av hopp. Han kunde knappt tro sina ögon.
Där, lysande i solnedgången vid horisonten. Inte som myt eller legend, utan som en verklig plats: tornet i Ur.
Inbäddat i en liten glänta mitt i en väldig, mörk skog reste det sig, ett uråldrigt stentorn, cirkelrunt till formen, med kanske femtio meters diameter och högt som trädtopparna. Han hade aldrig sett något så gammalt – äldre än alla de slott och borgar där han tjänat. Det låg något hemlighetsfullt och ogenomträngligt över det. Han kände att det var en mystisk plats, en plats med kraft.
Merk drog en djup suck av lättnad. Han hade klarat det. Det var som en dröm att se det där framme. Äntligen skulle han få sin plats i världen, en plats han kunde kalla hem. Han skulle få en chans att börja om från början och sona sina skulder. Han skulle bli en Väktare.
Han visste att han nu borde bli extatisk och öka stegen till det dubbla på den här sista biten av resan, innan mörkret föll. Men ändå, hur han än försökte, så kunde han av någon anledning inte ta det första steget. Han stod där som fastfrusen med något som skavde inombords.
Merk vände sig runt ett varv så att han såg horisonten åt alla håll, och långt där borta mot den nedåtgående solen såg han svart rök. Det var som en näve i magen. Han visste var den kom ifrån: den där flickan. Hennes familj. Mördarna stack allt i brand.
Han följde röken med blicken och insåg att de ännu inte hunnit fram till gården. De var fortfarande ute och stack fälten i brand. Men snart nog skulle de nå fram. Hon gick fortfarande säker, i några få dyra minuter.
Merk gjorde ett knakande ljud med nacken, som han brukade när han kände sig kluven. Han stod där och vägde på fötterna med en stark känsla av olust, oförmögen att fortsätta framåt. Han vände sig om och såg på Urs torn, hans drömmars mål, och visste att han borde fortsätta dit. Han hade äntligen kommit fram, och han ville slappna av och fira.
Men för första gången i livet kände han en annan typ av vilja. Det var viljan att handla osjälviskt, att göra något bara för att det var rätt, utan tanke på någon ersättning eller belöning. Det var en känsla han avskydde.
Merk lutade sig bakåt och ropade rätt ut i luften, liksom i krig med både sig själv och med världen. Varför? Varför nu av alla tillfällen?
Och så, till trots mot varje gram av sunt förnuft i huvudet, vände han sig bort från tornet och mot bondgården. Han började gå, och sedan jogga fram – och snart sprang han.
Något lossnade i honom där han sprang, något som legat djupt där inne och som nu befriades. Tornet kunde vänta. Det var dags för Merk att göra det rätta. Och dags för mördarna att möta sin överman.
KAPITEL TJUGOÅTTA
Kyra satt med ryggen mot den kalla stenväggen. Hon såg med blodsprängda ögon hur solens första strålar silades genom järngallren och fylla rummet med ett blekt ljus. Hon hade varit vaken hela natten, precis som ståthållaren förutsagt, och tänkt på de skrämmande straff som väntade henne. Hon undrade vad de gjort mot Deirdre och försökte att inte tänka på alla sätt som grymma män av deras sort kunde ta till för att knäcka henne.
Kyra vände och vred på tusentals olika planer för att kämpa emot och fly. Hennes krigarsjäl vägrade att knäckas – hellre skulle hon dö. Men när hon tänkte på tänkbara sätt att trotsa dem och fly därifrån så återkom hon hela tiden till en känsla av hopplöshet och förtvivlan. Det här stället var mer välbevakat än något hon sett tidigare. Hon var mitt i ståthållarens fort, en pandesisk fästning – ett väldigt militärt komplex med tusentals soldater. Hon var långt ifrån Volis och visste att hon, även om hon nu lyckades fly, inte skulle hinna långt innan de jagade ifatt och dräpte henne. Och en sådan plan förutsatte dessutom att det fortfarande fanns ett Volis att återvända till. Dessutom hade hennes far ingen aning om var hon befann sig, och skulle heller aldrig få veta. Hon var alldeles ensam i världen.
”Sov du inget alls?”, hördes en mjuk röst som väckte henne ur tankarna.
Kyra tittade bort och fick se Deirdre sitta mot väggen, med gryningens första strålar i ansiktet. Hon såg blek ut, med mörka ringar under ögonen, och verkade fullständigt nedslagen och såg på Kyra med jagade ögon.
”Jag sov inte heller”, fortsatte Deirdre. ”Jag tänkte hela natten på vad de kommer att göra med dig – samma som de gjort mot mig. Men av någon anledning känns det värre att tänka på att de ska göra det mot dig än mot mig själv. Mig har de ju redan knäckt, det finns inget kvar av mitt liv att ta. Men du är fortfarande hel.”
Ångesten blev tyngre när hon tänkte på Deirdres ord. Hon kunde knappt föreställa sig allt otäckt som hennes nyfunna vän gått igenom, och att se henne i det skicket ökade viljan att kämpa emot.
”Det måste finnas ett sätt”, sa Kyra.
Deirdre skakade på huvudet.
”Här finns inget annat än en fullkomligt förtvivlad tillvaro. Och sedan döden.”
Plötsligt hördes ljudet av en dörr som smällde igen någonstans i fängelsehålan. Deirdre kom plötsligt på fötter och sprang fram och tog henne om armen.
”Lova en sak”, sa Deirdre bestämt.
Kyra såg desperationen i hennes ögon och nickade.
”Innan de tar dig”, sa hon, ”döda mig. Stryp mig om du måste. Låt mig bara inte leva så här längre. Snälla. Jag ber.”
Kyra stirrade på henne, och kände en ny beslutsamhet bubbla upp inom sig. Hon skakade av sig all självömkan och alla tvivel. I det ögonblicket förstod hon att hon måste överleva, om inte för sin egen skull så för Deirdre. Oavsett hur omöjligt livet verkade så insåg hon att hon inte fick ge upp.
Soldaterna närmade sig, med ekande stövlar och rasslande nyckelringar i korridoren. Kyra visste att de inte hade lång tid på sig, och vände sig och höll Deirdre hårt om axlarna och såg henne i ögonen.
”Lyssna på mig”, sa hon. ”Du ska leva. Begriper du? Och inte bara det, utan du ska fly med mig. Du ska börja om igen – och det ska bli ett bra liv. Vi ska hämnas på de avskum som gjort det här mot dig – tillsammans. Hör du vad jag säger?”
Deirdre såg tvekande på henne.
”Du måste vara stark nu”, sa Kyra bestämt, och hon insåg att det var lika mycket menat för henne själv. ”Livet är inget för de svaga. De svaga dör eller ger upp – de starka lever. Vill du vara svag och dö? Eller vill du vara stark och leva?”
Kyra såg bestämt på henne, samtidigt som cellen lystes upp av facklor när soldaterna klev in – och, till sist, tyckte hon att hon såg något hända inne i Deirdres ögon. Det glimmade till av hopp, och så nickade hon försiktigt till svar.
Nycklarna rasslade i låset och celldörren slogs upp, och hon vände sig och såg soldaterna närma sig. Hårda, valkiga händer grep tag i hennes handleder, slet henne ur cellen och slog igen dörren igen. Hon tvingade sig att slappna av. Hon var tvungen att spara på krafterna. Det här var inte det rätta tillfället att kämpa. Hon måste passa på när de minst anade det, hitta det rätta ögonblicket. Även den mäktigaste fiende hade tillfälliga ögonblick av sårbarhet, så mycket visste hon.
Två soldater höll fast henne, och in genom järndörren klev en man som hon vagt kände igen: ståthållarens son.
Kyra blinkade förvånat.
”Min far skickade mig för att hämta dig”, sa han och klev närmare, ”men jag ska ta dig först. Han blir naturligtvis missnöjd när han får veta det – men då är det å andra sidan försent.”
Sonens ansikte förvreds i ett kallt, ondskefullt leende.
Kyra blev kall inombords när hon såg tillbaks på den där sjuka människan, som slickade sig om läpparna och såg granskande på henne som om hon bara var en sak.
”Du förstår”, sa han, och klev ännu närmare och började ta av sig sin pälskappa, med molnen från andedräkten fullt synliga i den kalla cellen, ”min far behöver ju inte veta allt som försiggår i det här fortet. Ibland vill jag helt enkelt ha första tjing på vad som passerar här mellan murarna – och du min lilla vän, du är något alldeles särskilt. Jag ska ha lite kul med dig. Och sedan ska jag tortera dig. Men jag ska hålla dig vid liv, så att det blir något kvar för honom också.”
Han grinade brett och kom så nära att hon kunde känna hans dåliga andedräkt.
”Du och jag, lilla vän, vi ska bli väldigt goda vänner.”
Han nickade till de två vakterna, och till hennes förvåning släppte de greppet om henne och backade undan, var och en till sin sida av rummet för att ge honom utrymme.
Nu stod hon med händerna fria och såg sig försiktigt runt i rummet och tänkte över sina alternativ. Där var två vakter, var och en beväpnad med ett långsvärd, och så sonen själv, som var betydligt längre och bredare än vad hon var. Hon skulle inte ha kunnat överrumpla dem alla ens om hon varit beväpnad, vilket nu inte var fallet.
Men längst bort i rummet, lutade mot väggen, fanns hennes vapen – bågen och staven och kogret med pilarna – och det fick pulsen att slå snabbare. Vad skulle hon inte ha gett för att ha dem i handen.
”Ah”, sa sonen med ett leende. ”Du letar efter dina vapen. Alltså tror du fortfarande att du kan överleva det här. Det är mycket trots i dig ser jag. Men oroa dig inte, det ska jag knäcka snart nog.”
Utan förvarning tog han sats och slog till henne med handens baksida, så hårt att hon tappade andan och hela ansiktet bultade av smärta. Hon stapplade bakåt och föll på knä, med blodet droppande från munnen och smärtan ringande i öronen och skallen, som ett bryskt uppvaknande. Hon satt där på alla fyra och försökte hämta andan, och insåg att det här bara var början på vad som skulle komma.
”Vet du hur vi tämjer hästar här, raring?”, frågade ståthållarens son med ett grymt leende ned mot henne. En av vakterna slängde åt honom Kyras stav, och i en och samma rörelse fångade han den i luften, höjde den över huvudet, och slog till över Kyras oskyddade rygg.
Kyra skrek till. Smärtan var outhärdlig och hon föll ihop med ansiktet mot stengolvet. Det kändes som om hon brutit varje ben i kroppen och hon kunde knappt andas, och hon visste att om hon inte gjorde något snart så skulle hon bli lamslagen för livet.
”Låt bli!”, ropade Deirdre bönfallande bakom gallret. ”Gör henne inte illa! Ta mig istället!”
Men ståthållarens son låtsades inte om henne.
”Man börjar med staven”, sa han till Kyra. ”Vildhästar strävar emot till en början, men om man knäcker dem, slår dem utan nåd, dag ut och dag in – en dag underkastar de sig. Då är hästen din. Inget går upp mot att utsätta en annan varelse för smärta, eller hur?”
Kyra anade något som rörde sig, och i ögonvrån såg hon att han höjde staven igen med en sadistiskt min i ansiktet, redo för ett ännu hårdare slag.
Men nu blev hennes sinnen skarpare, och världen rörde sig långsammare. Känslan hon haft uppe på bron kom rusande tillbaks, med den bekanta förnimmelsen av värme som strålade ut från solarplexus genom hela kroppen. Hon kände kraften fylla henne, med mer styrka och snabbhet än hon någonsin kunnat föreställa sig.
Bilder susade förbi framför ögonen på henne. Hon såg sig själv träna med sin fars män, mindes all ändlös sparring och hur hon lärt sig att känna smärta utan att bedövas, och hur man kämpade mot flera fiender samtidigt. Anvin hade drillat henne skoningslöst i timmar, dag efter dag, tills hon fulländat sin teknik och den till sist hade blivit en del av henne. Hon hade krävt att männen skulle lära henne allt, oavsett hur hårda läxorna var, och nu kom alltsammans tillbaks till henne. Hon var tränad för precis en situation som den här.
Hon låg där och kände chocken av smärtan rinna av sig och värmen ta över hennes kropp, och hon blickade upp mot mannen och kände instinkterna ta över. En dag skulle hon dö – men inte här och inte idag, och inte för den här mannens händer.
Hon kom ihåg en av sina första lektioner: Marken kan ge dig en fördel. Ju längre en man är, desto sårbarare är han också. Knäna är ett lätt mål om du anfaller från marken. Svep undan dem. Då faller han.
Staven var på väg ned mot henne, men Kyra satte plötsligt handflatorna i stengolvet och reste sig tillräckligt för att få fart, och svängde snabbt och hårt med benet siktat mot baksidan av sonens knän. Hon sparkade till med allt hon hade och fick den tillfredställande känslan av en direkt träff mot det känsliga målet.
Knäna vek sig och mannen kastades upp i luften och föll platt på ryggen med en duns, och staven föll ur hans händer och rullade bort över golvet. Hon kunde knappt tro sina ögon. Hans skalle slog i golvet med ett ljudligt kras när han landade, och först var hon säker att hon dödat honom.
Men han var som oövervinnerlig och satte sig genast upp och blängde på henne med en demons giftiga blick, redo att kasta sig fram.
Kyra väntade inte. Hon kom på fötter och kastade sig mot staven någon meter bort på golvet. Hon visste att om hon bara hade sitt vapen så hade hon också en ärlig chans mot dessa män. Men när hon slängde sig efter staven så kastade sig sonen efter henne, för att hålla fast hennes ben och stoppa henne.
Kyra reagerade snabbt och lät smidigheten ta över, och hoppade som en katt över honom och ur hans grepp och landade rullande på golvet bakom honom, i samma rörelse som hon fångade staven.
Hon stod där, redo med staven framför sig, så tacksam över att ha vapnet i händerna igen, där den låg så perfekt. De två vakterna närmade sig nu med dragna svärd och cirklade runt henne, och hon såg sig omkring åt alla håll, som ett sårat djur som trängts in i ett hörn. Hon insåg att hon haft tur att allt gått så snabbt, så att hon fått tid innan vakterna lagt sig i.
Sonen reste sig, torkade blod från munnen med handen och såg bistert mot henne.
”Det där var ditt livs största misstag”, sa han. ”Nu kommer jag inte bara tortera dig–”
Men Kyra hade fått nog av honom, och hon tänkte inte vänta på att han slog till först. Innan han talat färdigt kastade hon sig fram med en reptilsnabb jabb med staven, rätt mellan ögonen på honom. Det var en perfekt träff, och han vrålade när hon bröt näsan på honom med ett ljudligt krasande.
Han föll kvidande på knä och höll sig om näsan.
De två vakterna närmade sig, med vilda svärdshugg mot hennes huvud. Kyra vände runt med staven och blockerade det ena så att gnistorna for och det klingade i rummet, och snodde runt och blockerade det andra, precis innan det träffat. Hon rörde sig fram och tillbaka mellan männen, upptagen med att blockera det ena slaget efter det andra, som kom så snabbt att hon knappt hade tid att reagera.
En av vakterna tog ut hugget för långt och gav Kyra en öppning: hon lyfte staven och slog rätt ned mot hans oskyddade handled, så att den bröts och svärdet föll ur hans grepp. Klingan föll med en skräll i golvet, och Kyra jabbade från sidan mot vaktens hals och bedövade honom. Så snodde hon runt och smällde till den andra vakten i tinningen så att han föll.
Kyra tog inga risker: när en av vakterna på rygg försökte resa sig kastade hon sig upp i luften och landade med staven i hans solarplexus – och när han då satte sig följde hon upp med en spark i ansiktet som slog ut honom för gott. Och när den andra vakten, som rullade runt och höll sig om halsen, började resa sig, jabbade hon till i bakhuvet och slog honom medvetslös.
Plötsligt kände hon grova armar krama till bakifrån, och hon insåg att ståthållarens son var tillbaka. Han försökte krama livet ur henne och tvinga henne att släppa staven.
”Snyggt försök”, väste han i hennes öra, med munnen så nära att hon kände hans heta andedräkt i nacken.
Kyra kände en ny puls av kraft genom kroppen och fann ny styrka igen, precis tillräckligt för att dra fram sina armar, hålla ihop armbågarna och bryta sig loss ur greppet. Så fattade hon staven i änden med båda händer, och snurrade runt och slog uppåt, rätt mellan benen på mannen.
Han stönade till och föll på knä och hon vände sig och ställde sig över honom. Nu var han hjälplös och såg upp mot henne med ögon fyllda av chock och smärta.
”Hälsa din far från mig”, sa hon, och lyfte staven och drämde till med alla krafter i huvudet på honom.
Den här gången tuppade han av.
Kyra kippade efter andan, fortfarande ursinnig, och såg på vad hon uträttat: där låg tre män, skickliga karlar, orörliga på golvet. Och hon, en försvarslös flicka, hade gjort det.
”Kyra!”, ropade någon.
Hon vände sig om och kom ihåg Deirdre, och utan att slösa en sekund sprang hon bort genom rummet och lossade nycklarna från vaktens bälte och öppnade cellen. När hon gjorde det kom Deirdre springande fram och kramade henne.
Kyra lösgjorde sig och såg henne i ögonen. Hon måste få veta om hon var tillräckligt mentalt stabil för att fly.
”Det är dags”, sa Kyra bestämt. ”Är du redo?”
Deirdre stod där, som chockskadad, och såg sig omkring på förödelsen i rummet.
”Du slog honom”, sa hon, och såg häpet på kropparna. ”Jag kan inte tro det. Du slog honom.”
Kyra såg något hända, djupt i Deirdres ögon. Rädslan sjönk undan, och Kyra såg en stark ung kvinna stiga fram istället, en kvinna som hon inte sett där förut. Åsynen av förövarna utslagna där på golvet hade gjort något med henne, och gett henne en ny styrka.
