Kitabı oku: «Drakarnas Gryning », sayfa 3

KAPITEL FYRA

Merk vandrade långsamt fram på stigen, sicksackade sin väg genom Vitskogen och tänkte på sitt liv. Hans fyrtio år hade varit hårda år. Aldrig förr hade han tagit sig tiden att vandra genom en skog och beundra skönheten omkring sig. Han tittade ned på vita löv som frasade under hans fötter till taktfasta ljud av hans trästav mot den mjuka marken, och han såg upp och tog in skönheten av Aesopträden, med deras blanka vita löv och glödröda grenar som blänkte i morgonsolen. Löv föll till marken omkring honom som snö, och för första gången i livet kände han verklig frid.

Medellång och medelbygd, med svart hår och ständigt orakat ansikte, breda käkar, långa, höga kindknotor och stora svarta ögon med mörka ringar inunder – Merk såg ständigt utvakad ut, som om han inte sovit på dagar. Och det var så han alltid känt sig. Men nu. Nu äntligen kände han sig utvilad. Här i Ur, i den nordöstligaste delen av Escalon, kom ingen snö. Den milda brisen från havet som bara låg en dagsritt bort gav varmare väder och tillät blad av alla färger att frodas. Så Merk kunde resa utan annat än en kappa, eftersom det inte behövdes något skydd mot de isande vindar som i det övriga av Escalon. Han höll fortfarande på att vänja sig vid tanken på att bära en kåpa istället för rustning, en stav istället för svärd, och på att sätta staven i löven på marken istället för en dolk i sina fiender. Det var en ny känsla. Han försökte känna efter hur det var att vara den nya människa som han längtade efter att bli. Det kändes fridfullt – men underligt. Som om han låtsades vara någon han inte var.

Merk var nämligen ingen resande, ingen munk – och inte heller någon fridens man. I blodet var han ännu en krigare. Och inte vilken krigare som helst, utan en man som kämpade efter egna regler, och som aldrig förlorat en strid. Han var en man som inte tvekat att ta kampen från torneringarnas rännarbanor till de bakgator och krogar som han älskade. Han var vad somliga kallade en legosoldat. En lönnmördare. Ett hyrsvärd. Och det fanns andra namn för honom, och vissa var till och med ännu mindre smickrande. Men Merk brydde sig lite om sådana stämplar, eller om vad människor tänkte. Det enda som spelade roll var att han var en av de bästa.

För att passa sina roller hade Merk haft många namn, och ändrat dem när andan fallit på. Han gillade inte det namn han fått av sin far – faktum var att han inte gillade sin far heller – och han hade ingen tanke på att gå genom livet med ett namn som någon annan klistrat på honom. Merk var det vanligaste av alla de namn som kom och gick, och för tillfället trivdes han med det. Han brydde sig inte om vad han blev kallad, utan bara om två ting i livet: att hans dolkspets fann den rätta platsen, och att hans uppdragsgivare betalade i nyslaget guld – och mängder av det.

Redan som ung hade Merk upptäckt sin särskilda gåva, där han var bättre än alla andra. Hans bröder, far och alla hans berömda förfäder var stolta, ädla riddare som svängde sina banér och sitt lockiga hår och vann tävlingar medan damer slängde blommor vid deras fötter. De kunde inte gärna ha varit stoltare över sig själva än vad de var.

Merk, å andra sidan, avskydde pompan och rampljuset. I hans ögon var alla de där riddarna klumpiga och ineffektiva i sitt dödande. Han hade ingen respekt för dem. Och han hade heller inget behov av all den erkänsla, alla utmärkelser, banér och vapensköldar som riddarna längtade efter. Allt det där var för folk som saknade det enda som egentligen betydde något: förmågan att ta en mans liv, snabbt, tyst och effektivt. Det var det enda, i hans ögon, som var värt att tala om.

När han var ung och hans kamrater för små för att försvara sig själva när de blev hackade på, då hade de kommit till honom. Redan då var han känd för sin oförlikneliga skicklighet med svärdet, och han hade tagit betalt för att försvara dem. Plågoandarna hade aldrig plågat igen, eftersom Merk tagit saken till sin spets. Ryktet om hans skicklighet hade snabbt spritt sig och Merk tog mer och mer betalt, samtidigt som hans skicklighet att döda förbättrades.

Merk kunde ha blivit en riddare, en firad krigare som sina bröder. Men istället hade han valt att verka i skuggorna. Att vinna hade varit det enda som intresserat honom, den dödliga effektiviteten. Och snart hade han förstått att riddare, trots alla vackra vapen och skrymmande rustningar, inte dödade ens hälften så snabbt och effektivt som vad han gjorde själv, en ensam man med läderskjorta och vass dolk.

Minnet av en natt på en krog med sina bröder kom nu där han vandrade och stötte staven i löven. Svärd hade dragits mot andra riddare. Hans bröder hade varit omringade och i underläge, och när de flådiga riddarna hållit på ceremonin så hade Merk inte tvekat. Han hade kastat sig genom gränden med dolken och skurit halsen av männen, innan de ens hunnit dra sina svärd.

Bröderna borde ha tackat honom för sina liv – men istället hade de tagit avstånd från honom. Han skrämde dem, och de såg ner på honom. Det var tacken han fick, och det var ett svek som sved mer än Merk kunde erkänna. Det fick klyftan mellan dem att vidgas. All ridderlighet, all ädelhet – allt var självrättfärdigt hyckleri i hans ögon. De kunde gå därifrån i sina skinande rustningar och se ner på honom. Men om det inte varit för hans dolk så hade de alla legat döda kvar i gränden.

Merk vandrade vidare, suckade och försökte släppa taget om det förflutna. När han tänkte på det förstod han inte själv var hans talanger kom ifrån. Kanske var det hans snabbhet och smidighet, att han hade så kvicka händer och handleder, att han hade en särskild talang för att hitta människokroppens dödliga punkter, kanske att han aldrig tvekade inför att ta saken till sin spets och sätta det där sista hugget som andra män fruktade, kanske att han aldrig behövde två hugg, eller att han kunde improvisera och döda med vilket föremål som helst – en gåspenna, en hammare, ett gammalt vedträ. Han var smartare än andra, mer anpassningsbar och snabbare på fötterna. Det var en dödlig kombination.

Under hans uppväxt hade alla stolta riddare tagit avstånd från honom och till och med hånat honom i viskningar (för ingen vågade håna honom rätt upp i ansiktet). Men nu, när de åldrats och tappat sina krafter samtidigt som hans eget rykte spridits, så var det han som fick uppdrag av kungarna, medan de föll i glömska. För vad hans bröder aldrig förstått var att det inte var ridderligheten som gjorde kungarna till kungar. Det var snarare det grymma, nakna våldet, fruktan, förintelsen av fienderna, en i taget. Det där ohyggliga mördandet som ingen annan ville åta sig – det var det som skapade kungar. Och det var honom de vände sig till när de ville ha de där verkliga kungagärningarna utförda.

För varje stöt med staven i marken mindes han ett av sina offer. Kungens svåraste motståndare hade han dräpt. Inte med gift – för det hyrde man enklare lönnmördare, apotekare och förförerskor. Dråpet på de svåraste fienderna måste framstå som tydliga markeringar, och för det behövde de honom. Det skulle gärna vara något fruktansvärt, och något för alla att se: en dolk i ögat eller en kropp i stycken på ett torg eller hängande från ett fönster. Något som alla själva kunde se när solen gick upp på morgonen, så att alla fick häpna över att någon satt sig upp mot kungen.

När gamle kung Tarnis hade kapitulerat så hade riket lagts öppet för Pandesien, och för första gången i sitt liv hade Merk tappat lusten. Utan en kung att tjäna hade han känt att han flöt fritt utan mening. Något som länge rört sig inom honom hade kommit upp till ytan, och av skäl som han inte själv förstod så började han tänka över sitt liv. Hela sitt liv hade han bara tänkt på döden, och på att ta liv. Det hade blivit lätt – för lätt. Men nu höll något inom honom på att ändras, som om han knappt kände marken under fötterna längre. Han hade alltid vetat, av egen erfarenhet, hur känsligt livet var och hur lätt det kunde ryckas bort, men nu hade han börjat fundera över hur man bevarade det. Livet var så känsligt. Var det inte en större utmaning att bevara det än att ta det?

Och mot sin egen vilja hade han börjat undra: vad var det för något egentligen, det som han tog ifrån andra?

Merk visste inte vad det var som satt igång alla tankar. Men det fick honom att känna sig obekväm. Något hade kommit upp till ytan inom honom, ett illamående, ett äckel inför allt dödande – han hade utvecklat en lika stor avsky inför det som han en gång glatt sig åt. Han önskade att han kunde peka ut vad det var som satt igång alltsammans – till exempel mordet på någon viss person – men det var inget sådant. Det hade bara kommit över honom, utan orsak. Och det var det allra mest störande.

Till skillnad från andra legosoldater så hade Merk bara åtagit sig uppdrag han trott på. Det var först senare i livet, när han hade blivit alltför skicklig och summorna han erbjudits alltför stora, som han börjat arbeta i gråzonen och tagit betalt för att dräpa även de som inte nödvändigtvis gjort något ont, och de som kanske inte gjort något alls. Och det var det som störde honom.

Merk hade fått en lika stark vilja att göra allt ogjort, att bevisa för andra att han kunde förändras. Han ville sudda ut sitt förflutna, ta tillbaks allt han gjort och göra bot. Han hade svurit en ed för sig själv att aldrig mer dräpa, att aldrig igen lyfta ett finger mot en levande varelse, att bli en bättre människa. Och det var det som fört honom till den skogsstig där han nu gick och satte sin stav i marken.

Merk såg stigen klättra framför sig och sedan gå ned i en sänka som lyste av vita löv, och han blickade mot horisonten igen på spaning efter Urs torn. Fortfarande ingen skymt av det. Han visste att stigen förr eller senare skulle föra honom dit, till målet för den pilgrimsvandring som pockat på honom i månader. Redan som barn hade han fångats av berättelserna om Väktarna, den hemlighetsfulla orden av riddarmunkar, delvis män men delvis också något annat, vars plikt det var att bo i de två tornen – Urs torn i nordväst och Kos torn i sydöst – och där vaka över rikets heligaste relik: Eldssvärdet. Enligt legenden var det Eldssvärdet som höll Flammorna vid liv. Ingen visste med säkerhet i vilket av tornen som svärdet bevarades. Det var en hemlighet för alla utom de allra äldsta av Väktarna. Om det någonsin skulle flyttas eller stjälas så skulle Flammorna förgås för alltid – och det skulle lämna Escalon öppet för anfall.

Att vakta tornen uppfattades som ett kall, en helig och ärofull plikt – om man väl accepterats av Väktarna. Merk hade alltid drömt om Väktarna som pojke. Han hade gått till sängs om kvällarna och undrat hur det skulle vara att bli en av dem. Han ville förlora sig själv i ensamheten, i tjänsten, i självreflektion, och han visste att det inte fanns någon bättre möjlighet än att bli en av Väktarna. Merk kände sig redo för det. Han hade ersatt ringbrynjan med läder, svärdet med en stav, och för första gången hade han levt ett helt månvarv utan att dräpa eller skada en enda själ. Han började må bra.

Merk kom upp till toppen av en liten kulle och blickade hoppfullt ut, som han redan gjort i flera dagar, med tanken att han just härifrån skulle få se Urs torn i horisonten. Men det fanns inget att se – bara mer skog, så långt ögat nådde. Men ändå visste han att han närmade sig – efter så många dagars vandring kunde tornet inte vara långt borta nu.

Merk fortsatte nedför slänten på stigen. Skogen blev allt tätare i dalgången, tills han kom till botten där ett stort träd hade fällts och låg och blockerade stigen. Han stannade till och såg beundrande på den grova stammen och överlade hur han på bästa sätt skulle ta sig runt.

”Längre än så kommer du inte”, hördes en illasinnad röst.

Merk kände genast igen det hotfulla tonfallet i rösten. Han visste allt om den, och han behövde inte ens vända sig om för att veta vad som skulle komma därnäst. Överallt omkring sig hörde han löv som prasslade på marken, och fram ur skogen trädde ansikten som passade till rösten: banditer, den ene råare än den andre. Det var ansikten till män som dödade utan skäl. Tjuvars och mördares ansikten, män som livnärde sig på att utpressa de svaga med slumpmässigt, meningslöst våld. I Merks ögon var det män som hörde till den allra lägsta sorten.

Merk såg att han var omringad och att han gått i en fälla. Han såg sig snabbt omkring utan att visa det – hans gamla instinkter gick igång – och han räknade till åtta män. Alla höll de i dolkar och var klädda i trasor, med skitiga ansikten, händer och naglar. De var orakade, med något desperat i blicken som visade att de inte ätit på dagar. Och de var uttråkade.

Merk kände spänningen när skurkarnas ledare närmade sig. Men inte för att han var rädd för honom. Merk kunde dräpa honom – han kunde dräpa dem allesammans – utan att ens blinka, om han så önskade. Anspänningen kom snarare av möjligheten att han skulle tvingas till våld. Han var fast besluten att hålla sin ed, oavsett vad det skulle kosta.

”Och vad har vi här då?”, frågade en av dem, som cirklade runt Merk och kom närmare.

”Ser ut som en munk”, sa en annan med hånfull röst. ”Men de där stövlarna passar inte till det.”

”Kanske är det en munk som tror att han är en soldat”, skrattade en.

Alla bröt ut i skratt, och en av dem, en tölpaktig karl i fyrtioårsåldern som saknade en framtand, böjde sig fram med dålig andedräkt och petade Merk på axeln. Den gamle Merk skulle ha dräpt den man som kom ens hälften så nära.

Men den nye Merk hade bestämt sig för att bli en bättre människa och höja sig över allt våld – även när det tycktes följa honom. Han blundade och andades djupt och tvingade sig att behålla lugnet.

Hänfall inte till våld, sa han om och om igen till sig själv.

”Vad håller munken på med?”, undrade en av dem. ”Ber han?”

Alla gapskrattade igen.

”Din gud kommer inte att hjälpa dig, gosse!”, ropade en annan.

Merk öppnade ögonen igen och såg tillbaks på idioten.

”Jag har ingen önskan att skada er”, sa han lugnt.

Alla flabbade igen, och ännu högre än förr, och Merk insåg att hålla sig lugn och inte reagera med våld, var det svåraste han någonsin gjort.

”Det var tur för oss det!”, svarade en av dem.

Alla skrattade, och så tystnade de när ledaren klev fram och ställde sig ansikte mot ansikte med Merk.

”Men tänk om”, sa denne med allvar i rösten, och så nära att Merk kunde känna hans dåliga andedräkt, ”tänk om det är vi som vill skada dig?”

En man klev upp bakom Merk och slog en kraftig arm runt hans hals och kramade åt. Merk flämtade till och kände hur han höll på att kvävas. Greppet var hårt nog för att vara smärtsamt, men inte tillräckligt för att hindra all luft. Hans omedelbara reflex var att sträcka sig och dräpa mannen. Det skulle vara lätt. Han kände till den nervpunkt i underarmen som han kunde trycka på för att få mannen att släppa. Men han tvingade sig att låta bli.

Låt dem gå, sa han till sig själv. Vägen till ödmjukhet måste börja någonstans.

Merk vände sig mot ledaren.

”Ta vad ni vill av mina tillhörigheter”, sa han flämtande. ”Ta det och ge er av.”

En av dem klev fram och rotade runt midjan på Merk med giriga händer, på jakt efter de få ägodelar han hade kvar i livet. Till sist drog de fram hans välanvända silverdolk, hans favoritvapen. Men hur smärtsamt det än var så reagerade Merk inte på det.

Låt den fara, sa han till sig själv.

”Men vad har vi här?”, undrade en av rövarna. ”En dolk?”

Han såg bistert på Merk.

”Vad ska en sprätt till munk som du med en dolk?”, frågade en.

”Vad har du för dig egentligen gosse, ristar i trän?”, undrade en annan.

Alla skrattade rått och Merk gnisslade tänder och undrade hur mycket mer han kunde stå ut med.

Mannen som tagit dolken stannade till, såg ner på Merks handled och ryckte upp hans ärm. Merk stålsatte sig, medveten om att de sett den.

”Vad är det här?”, frågade tjuven och grep tag i hans handled och höll upp den för granskning.

”Det ser ut som en räv”, sa en.

”Varför har munken en rävtatuering?”, undrade en annan.

Ytterligare en man klev fram – en lång, mager, rödhårig karl – och tog tag i handleden och såg forskande på den. Han släppte den och såg med vaksamma ögon på Merk.

”Det där är ingen räv din idiot”, sa han till sina män. ”Det är en varg. Det är Kungsmännens märke – en legosoldats.”

Merk kände hur han rodnade och insåg att alla stirrade på hans tatuering. Han ville inte bli avslöjad. Tjuvarna stod tysta och stirrade, och för första gången skymtade Merk tveksamhet i deras ansikten.

”Det där är dråparnas orden”, sa en av dem och såg på honom. ”Hur fick du det där märket, gosse?”

”Förmodligen gav han det till sig själv”, svarade en annan. ”Vägarna blir säkrare så.”

Ledaren nickade till sin man, som lossade greppet om Merks hals, och han drog in några djupa, lättade andetag. Men ledaren drog fram en kniv och höll den mot Merks hals, och han undrade om han skulle dö där, på den där dagen och platsen. Han undrade om det var straffet för allt hans eget dödande. Han undrade om han var redo att dö.

”Svara honom”, morrade ledaren. ”Gav du dig själv den där tatueringen, gosse? Det sägs att man måste ha dräpt hundra män för att få det där märket.”

Merk andades och i tystnaden som följde tänkte han på vad han skulle säga. Till sist suckade han.

”Tusen”, sa han.

Ledaren blinkade förvirrat.

”Vaddå?”, frågade han.

”Tusen män”, förklarade Merk. ”Det är vad som ska till för att få den där tatueringen. Och jag fick den av kung Tarnis själv.”

Alla stirrade chockat på honom, och en djup tystnad föll över skogen, så tät att Merk kunde höra insekternas knarranden. Han undrade vad som skulle ske därnäst.

En av dem började skratta hysteriskt – och de andra stämde in. De skrattade så att de skrek och tyckte uppenbarligen att det var det roligaste de hört.

”Den var bra du gosse”, sa en av dem. ”Du är en lika god lögnare som munk du.”

Ledaren tryckte dolken hårdare mot halsen på honom, tillräckligt för att börja dra blod.

”Jag sa att du skulle ge mig ett svar”, upprepade han. ”Ett riktigt svar. Eller vill du dö här och nu gosse?”

Merk stod kvar och kände på smärtan och tänkte på frågan – han tänkte verkligen på den. Ville han dö? Det var en bra fråga, och en som var svårare än skurken själv förstod. När han tänkte efter, när han verkligen tänkte på det, så insåg han att en del av honom verkligen önskade dö. Han var trött på livet. Dödstrött.

Men när han tänkte mer på saken så insåg han att han när allt kom omkring inte var redo att dö. Inte nu. Inte när han var redo att börja om på nytt. Inte när han just börjat njuta av livet. Han ville få en chans att förändras. Han ville få en chans att tjäna i tornet, att bli en av Väktarna.

”Nej, det vill jag faktiskt inte”, svarade han.

Till sist såg han sin tillfångatagare rätt i ögonen, samtidigt som beslutsamheten växte i honom.

”Och därför”, fortsatte han, ”så ger jag er en chans att låta mig gå, innan jag dräper er alla.”

Alla såg chockat på honom, tills ledaren gjorde en bister min och satte sig i rörelse. Merk kände eggen skära in i sin hals, och samtidigt hur något inom honom tog över kontrollen. Det var den professionella delen av honom, den som han tränat hela livet. Den del som inte stod ut längre. Det innebar att han bröt sin ed – men han brydde sig inte längre.

Den gamle Merk kom rusande tillbaks, så snabbt som om han aldrig varit borta – och inom bara ett ögonblick var han en dråpare igen.

Merk fokuserade och såg motståndarnas alla rörelser, minsta ryckning och nervknut och alla känsliga punkter. Lusten att döda tog över. Den kom som en gammal vän, och Merk lät det ske.

Med en blixtsnabb rörelse grep han tag i ledarens handled och grävde in ett finger i en nervknut, ryckte till tills den brast. Dolken föll från handen, och han fångade den i fallet och skar med en enda lång rörelse halsen av mannen, från öra till öra.

Ledaren stirrade tillbaks med ett häpet uttryck och sjönk ihop till marken, död.

Merk vände sig mot de andra. De stirrade som bedövade på honom med munnarna öppna.

Nu var det Merks tur att le, och han såg på dem och njöt i fulla drag av vad som skulle hända.

”Ibland, gossar”, sa han, ”Ibland jävlas man helt enkelt med fel person.”