Kitabı oku: «Drakarnas Gryning », sayfa 7

KAPITEL NIO

Kyra vandrade genom snöyran, med Leo som tryckte sig mot ena benet som enda fasta punkt i havet av vitt. Snön piskade hennes ansikte och hon såg inte mer än någon meter framför sig. Den enda ljuskällan var en blodröd måne som glödde otäckt mot molnen när de inte täckte den fullständigt. Kylan bet henne ända in på benen, och fastän hon bara var timmar från hemmet så saknade hon redan värmen i faderns fort. Hon tänkte på att sitta vid eldstaden nu, mitt i en hög av pälsar, med en kopp varm choklad i handen och försjunken i en bok.

Kyra tvingade sådana tankar från huvudet och fördubblade istället sina ansträngningar, fast besluten. Hon skulle fly från det liv som hennes far hade bestämt för henne, oavsett kostnaden. Hon skulle inte tvingas gifta sig med en man som hon inte kände eller älskade, och särskilt inte för att tillfredsställa Pandesien. Hon skulle inte låta sig tvingas till ett liv vid hem och härd och inte ge upp sina drömmar. Hellre skulle hon dö härute i kylan och snön än leva ett liv som andra bestämt åt henne.

Kyra vandrade vidare, vadade genom snö upp till knäna, allt djupare in i den svarta natten och i det värsta oväder hon någonsin sett. Det var en särskild kraft i luften den här natten, när det sades att de döda delade jorden med de levande, när folk var rädda att lämna sina hem och byborna barrikaderade fönster och dörrar, även vid vackert väder. Luften kändes tjock, och inte bara av snö: hon kände andarna cirkla omkring sig. Det var som om de betraktade henne, som om hon gick mot sitt öde – eller sin död.

Kyra nådde toppen av en kulle och fick en skymt av horisonten, och för första gången under vandringen så kände hon sig hoppfull. Där, långt bort och trots snöstormen lyste de upp himlen: Flammorna. Som en ensam fyrbåk i allt det vita. De drog henne till sig som en magnet i den svarta natten. I hela sitt liv hade hon undrat över den där platsen, dit fadern förbjudit henne att gå. Det förvånade henne att hon hunnit så långt och hon undrade om det var dit som hon omedvetet varit på väg ända sedan hon gav sig av.

Kyra stannade till och drog efter andan och tog in utsikten. Flammorna. Den väldiga eldvägg som sträckte sig miltals utefter Escalons östra gräns och det enda som skyddade landet från trollens rike, de väldiga viddernas Marda. Det var vid Flammorna som hennes far och hans far före honom gjort tjänst och fullgjort plikten att skydda deras land, och där alla hans män, alla Vaktposter, avlöste varandra i tjänsten.

Flammorna var högre och klarare än hon någonsin föreställt sig – allt som männen skrutit om och mer ändå – och hon undrade över den trolldomskraft som höll dem vid liv, hur de kunde brinna både dag och natt, och om de någonsin skulle brinna ut. Att nu få se dem med egna ögon ledde till fler frågor än svar.

Kyra visste att det fanns tusentals män stationerade vid Flammorna, och att det rörde sig om alla typer av män. Dels de skickliga männen från Volis, men också pandesier, slavar, inkallade och förbrytare. I teorin räknades de alla som Vaktposter, men inga av de andra hade skickligheten hos hennes fars folk, män som bemannat Flammorna i generationer. På den andra sidan lurade tusentals troll som bara väntade på att bryta igenom. Det var en farlig plats och en märklig plats. En plats för desperata män, för våghalsar och män utan rädsla.

Kyra var tvungen att få se det på nära håll. Om inget annat så behövde hon ett riktmärke i den här stormen och någonstans att värma sina händer medan hon bestämde sig för vart hon skulle ta vägen.

Kyra pulsade nedför slänten med staven som stöd och med Leo vid sidan, på väg i riktning mot Flammorna. Det var knappast mer än två kilometer, men kändes som tjugo, och vad som inte skulle ha varit mer än en tio minuters promenad tog mer än en timme i det allt värre snöfallet och den bitande kylan. Hon vände sig om och såg bort mot Volis, men fortet var långt borta, försvunnet i en värld av vitt. Hursomhelst var hon alltför nedkyld nu för att gå hela vägen tillbaks.

Benen skakade av kölden, tårna började domna och handen höll som fastfrusen om staven när hon kom stapplande nedför kullen och kände en första våg av hettan från Flammorna framför sig. Synen fick henne att tappa andan. Knappt hundra meter framför henne brann det så klart att hela natten lystes upp som på dagen, och Flammorna steg så högt mot skyn att hon inte såg var de slutade när hon lyfte blicken. Hettan var så intensiv att den värmde henne även på det här avståndet, och hon kände sina fingrar och tår igen och hur kroppen långsamt kom till liv. Eldens sprakande och väsande ljud var så högt att det till och med dränkte ylandet av vinden.

Kyra klev närmare som hypnotiserad och kände sig varmare och varmare, som om hon vandrade rätt mot solen. Hon kände hur hon tinade upp och hur det kittlade i händer och tår när hon fick tillbaks känseln i dem igen. Det var som att stå framför en enorm brasa, och hon kände hur den fick henne att vakna till liv igen. Hon stod framför den som hypnotiserad, som en nattfjäril inför en låga, och stirrade på detta världens underverk, det märkligaste i landet och det enda som beskyddade dem – och det enda som ingen förstod eller kunde förklara: inte historikerna, inte kungarna, och inte ens trollkarlarna. När hade Flammorna börjat brinna? Vad fick dem att fortsätta? När skulle de slockna?

Det påstods att Väktarna visste svaret. Men de skulle naturligtvis aldrig avslöja hemligheten. Enligt legenden så var det Eldsvärdet som vaktades i ett av de två tornen – ingen visste i vilket – som höll liv i Flammorna. Tornen vaktades av någon sorts sekt – av Väktare som hörde till en urgammal orden och var till hälften män och till hälften något annat – och låg välbevakade och dolda i motsatta hörn av Escalon, ett vid den nordvästra kusten i Ur och det andra i sydöstra Kos. Och till Väktarna slöt sig rikets främsta riddare, allt i syftet att hålla Eldsvärdet dolt och Flammorna vid liv.

Mer än ett troll hade tagit sig igenom Flammorna och försökt finna tornen och stjäla svärdet – så mycket hade hennes far berättat – men inget hade lyckats. Väktarna var alltför skickliga. Inte ens pandesierna vågade trots allt ta över tornen och riskera att reta Väktarna och förlora Flammorna.

Kyra såg att det rörde sig därframme och skymtade en trupp soldater på patrull med facklor genom natten, på marsch utefter Flammorna med svärd vid höfterna. De gick med ungefär femtio meters mellanrum för att täcka upp den väldiga sträckan. Hjärtat slog snabbare i bröstet på henne när hon såg dem. Hon hade verkligen klarat det.

Hon stod där och kände sig levande, väl medveten om att vad som helst kunde hända nu. Hon visste att närsomhelst så kunde ett troll kasta sig genom de där lågorna. Naturligtvis dräptes de flesta av elden, men vissa lyckades använda sköldar och ta sig igenom levande, åtminstone tillräckligt länge för att dräpa så många soldater de kunde. Ibland lyckades ett troll till och med klara sig förbi för att hemsöka skogarna och terrorisera byarna. Hon mindes den gång hennes fars män tog med sig skallen av ett troll tillbaka. Det var en syn hon aldrig skulle glömma.

Hon stirrade in i de mystiska Flammorna och undrade över sitt eget öde, så långt hemifrån. Vad skulle det nu bli av henne?

”Hallå där, vad gör du här?”, ropade någon.

Det var en soldat, en av hennes fars män som sett henne och som nu kom gående mot henne.

Kyra ville inte ha några problem. Hon var varm igen, hennes livsandar hade vaknat till liv och det var dags att gå vidare.

Hon visslade efter Leo, och tillsammans vände de om och gick tillbaks in i stormen, på väg mot den fjärran skogen. Hon visste inte vart hon var på väg, men inspirerad av Flammorna visste hon att ödet väntade henne någonstans därute, även om det inte var tydligt för henne ännu.

*

Kyra stapplade vidare genom natten, genomfrusen men glad att Leo var där. Hon undrade hur länge hon skulle orka. Hon hade sökt överallt efter skydd undan snön och den bitande vinden, och trots riskerna märkte hon att hon kommit allt närmare Törnskogen, som var det enda som fanns i närheten. Flammorna var långt borta nu, inte ens glöden av dem syntes längre vid horisonten och blodsmånen låg sedan länge dold bakom molnen, vilket gjorde att hon inte hade mycket ljus att gå efter. Hon hade tappat känseln i tår och fingrar igen och situationen tycktes bli allt värre för var minut. Hon började undra om det inte varit dåraktigt att lämna fortet. Och hon undrade om hennes far, han som var beredd att gifta bort henne, ens skulle bry sig.

Kyra kände en ny våg av ilska och fortsatte pulsa genom snön, utan att veta vart men fast besluten att ta sig långt bort från det liv som annars väntade henne. Ännu en vindby blåste till och fick Leo att gnälla, och Kyra tittade upp och såg till sin förvåning att hon klarat det: framför henne tornade Törnskogen upp sig.

Kyra tvekade och stannade till, väl medveten om hur farligt det var. Att komma hit ensam, och på natten – och vid Vintermånen när andarna gick lösa – var inget annat än dårskap. Hon visste att vad som helst kunde hända.

Men ännu en vindby piskade till och drev snö innanför nacken på henne och fick henne att rysa, och det drev henne vidare, förbi de första trädens snötyngda grenar och in i skogen.

Kyra kände sig genast lättad när hon klev in bland de tjocka grenarna som skyddade från vinden. Och det var tystare här inne. Snöstormen var inte mer än ett lätt snöfall här där den hejdades av tjocka grenar, och för första gången sedan hon gått utanför dörren såg hon marken framför sig igen. Hon kände sig redan varmare.

Hon tog tillfället i akt och skakade av sig snön från armarna och axlarna och håret, och Leo skakade av sig han också så att snön yrde åt alla håll. Hon stack handen i sin påse och drog fram ett stycke torkat kött åt honom som han ivrigt snappade åt sig när hon klappade honom på huvudet.

”Oroa dig inte vännen, jag ska nog hitta tak över huvudet åt oss”, sa hon.

Hon fortsatte allt djupare in i skogen, på jakt efter vilken typ av skydd som helst. Hon skulle bli tvungen att stanna här och vaka ut stormen i skogen, vakna till en ny dag och fortsätta på morgonen. Hon letade efter en stenbumling att ta skydd bakom, ett hål i ett träd eller allra helst en grotta – vad som helst – men hon hittade ingenting.

Kyra gick vidare med snön upp till knäna och strök förbi nersnöade grenar i den täta skogen. Överallt hördes lätena av märkliga djur. Hon hörde ett dovt, morrande ljud intill sig och snodde runt och stirrade in bland de tjocka grenarna – men det var för mörkt för att se något. Kyra skyndade på stegen. Hon ville helst inte tänka på vad för slags odjur som kunde dölja sig därinne, och hon var inte på humör för att hamna i bråk. Hon höll bågen i ett hårt grepp, osäker på om hon alls kunde använda den med sina frusna händer.

Kyra gick upp för en slänt, och när hon kom till toppen stannade hon till och blickade ut när månljuset för ögonblicket sken genom en öppning bland träden. Där nere framför henne blänkte en sjö, med isblått, klart vatten som hon genast kände igen. Det var Drömmarnas sjö. Hennes far hade tagit med henne dit en gång när hon var barn, och de hade tänt ett ljus och ställt det på ett näckrosblad, till minne av hennes mor. Sjön ansågs vara en helig plats, en väldig spegel som lät betraktaren skåda in både i livet ovan och nedan. Det var en mystisk plats, en plats dit man inte kom utan att ha en god anledning, och en plats där innerliga önskningar togs på allvar.

Kyra vandrade mot sjön. Hon kände sig dragen till den. Hon snubblade stödd på staven ner längs slänten och sicksackade mellan träden och halkade och rättade sig själv ett antal gånger innan hon kom ner till stranden. Märkligt nog var strandens fina, vita sand fri från snön. Det var någonting magiskt.

Kyra föll på knä vid vattenbrynet och skakade av kölden och blickade ned. Hon såg sin egen spegelbild i månljuset, det blonda håret som föll utefter kinderna, de ljusgrå ögonen och höga kindbenen – hennes fina drag som varken liknade hennes fars eller hennes bröders och nu blickade tillbaks på henne. Hon förvånades över att se ett drag av trots, en krigares blick, i de där ögonen.

Hon såg på sin spegelbild och drog sig till minnes sin fars ord från så många år sedan: en innerlig bön vid Drömmarnas sjö kan inte vägras.

Kyra hade som aldrig förr kommit till en skiljeväg i livet, och nu mer än någonsin behövde hon vägledning. Hon hade aldrig känt sig så osäker på vad hon skulle göra, vart hon skulle gå. Hon slöt ögonen och bad av alla krafter.

Gud, jag vet inte vem du är. Men jag ber om din hjälp. Ge mig något nu så ska jag ge dig allt du ber om i utbyte. Visa mig den väg jag ska ta. Ge mig ett liv av ära och mod. Ett liv i tapperhet. Låt mig bli en stor krigare, en som inte lever på någon mans nåder. Låt mig få friheten att välja själv – och inte vad någon annan väljer åt mig.

Kyra satt kvar på knä, bedövad av kylan, utan fler idéer och utan någon annanstans i världen att ta vägen, och hon bad med hela sitt hjärta och hela sin själ. Hon tappade räkningen på både tid och rum.

Hon visste inte hur lång tid som gått när hon öppnade ögonen igen, med snöflingor på ögonlocken. Hon kände sig på något sätt annorlunda, utan att riktigt kunna säga hur. Men det var som en inre frid hade lagt sig. Hon blickade ner i sjön igen, och vad hon såg den här gången fick henne att tappa andan.

Det var inte hennes spegelbild som blickade tillbaka – utan bilden av en drake. Den hade vilda, lysande, gula ögon och uråldriga röda fjäll, och blodet frös i ådrorna på henne när den öppnade sitt gap för att ryta.

Kyra blev alldeles chockad och snodde runt och förväntade sig att se en drake stå bakom sig. Hon tittade åt alla håll, men såg ingenting.

Det var bara hon och Leo, som gnällde tyst.

Kyra vände sig och tittade ner i sjön igen, men nu var det bara hennes eget ansikte som stirrade tillbaks igen.

Hjärtat slog våldsamt i bröstet. Var det något sorts trick som kom sig av ljuset? Eller var det hennes egen fantasi? Höll hon på att bli tokig? Vad betydde alltsammans?

Kyra ryckte till när hon plötsligt hörde ett fruktansvärt ljud från någonstans långt borta i skogen, något som ett ylande eller kanske ett kacklande skratt. Leo hörde det också, och han morrade och reste ragg. Kyra såg forskande mot skogen, och långt bort bakom träden syntes ett svagt ljussken. Det var som en eld – men ändå ingen eld. Bara en kuslig, vit glöd.

Kyra kände håren resa sig i nacken. Det var som om en annan, främmande värld kallade henne där borta. Som om en dörr slagits upp. Varenda del av henne skrek att hon skulle ställa sig upp och fly, men hon var som hypnotiserad och märkte att kroppen reste sig och drogs obevekligt mot ljuset.

Kyra gick uppför slänten med Leo. Ljuset blev starkare ju längre hon sicksackade mellan träden. Till sist kom hon till krönet, och där stannade hon tvärt, alldeles häpen. Framför henne i en liten glänta såg hon en syn som hon inte hade väntat sig – och en som hon aldrig skulle glömma.

En gammal kvinna med ett ansikte vitare än snön och täckt av groteska ärr och vårtor tittade ned och höll fram sina händer mot vad som såg ut som en eld vid hennes fötter. Men elden brann med ett vitt sken, och det fanns inga vedträn som brann. Hon såg upp mot Kyra med isblå ögon som vare sig hade vitor eller pupill. Kyra hade aldrig sett något så skrämmande, och synen fick hjärtat att frysa i bröstet. Hela kroppen skrek att hon skulle vända om och springa, men hon kunde inte låta bli att istället kliva närmare.

”Vintermånen”, sa den gamla damen med en onaturligt mörk röst, som om en padda just talat. ”När de döda nästan är levande och de levande nästan döda.”

”Och vilket av dem är du?”, frågade Kyra och tog ett steg framåt.

Kvinnan kacklade, ett fruktansvärt ljud som sände kalla kårar längs ryggraden på Kyra. Leo morrade bredvid henne.

”Frågan är väl”, sa kvinnan, ”vilken av dem är du?”

Kyra rynkade ögonbrynen.

”Jag lever”, sa hon bestämt.

”Gör du? I mina ögon är du då mer död än jag.”

Kyra undrade vad som menades, men hon kände att det var något sorts klander, att hon klandrades för att hon inte gick djärvt fram och följde sitt eget hjärta.

”Vad är det du söker, tappre krigare”, frågade kvinnan.

Kyras puls slog snabbare, djärvare efter att ha tilltalats så.

”Jag vill ha ett större liv”, sa hon. ”Jag vill bli en krigare, som min far.”

Den gamla blickade ned i ljusskenet, och Kyra kände sig lättad över att inte ha hennes ögon på sig.

Till sist, när tystnaden varat i en evighet, kände Kyra en klump av besvikelse. Kanske skulle kvinnan inte ge något svar. Eller kanske var hennes önskan omöjlig att uppfylla.

”Kan du hjälpa mig?”, frågade hon till sist. ”Kan du ändra mitt öde?”

Kvinnan såg upp igen, med en intensiv och kuslig glöd i ögonen.

”Du har valt en natt när allt är möjligt”, svarade hon långsamt. ”Om du bara önskar hett nog så kan du få det. Frågan är bara: vad är du villig att offra för att få det?”

Kyra tänkte efter. Hjärtat bultade av alla möjligheter.

”Jag ger vad som helst”, sa hon. ”Vad som helst.”

Det blev tyst igen när vinden ylade. Leo började gnälla.

”Alla föds vi till ett öde”, sa den gamla till sist. ”Men vi måste också välja det själva. Ödet och den fria viljan, de tråder en dans som vara hela livet. Det är en ständig dragkamp mellan de två. Vilken sida som vinner… tja, det beror på det.”

”Beror på vaddå?”, frågade Kyra.

”På viljestyrkan. På hur desperat du önskar något – och på den nåd du förrunnas av Gud. Och, kanske allra mest, på vad du är beredd att försaka.”

”Jag är redo att offra”, sa Kyra och kände styrkan stiga inom sig. ”Jag är redo att offra allt för att inte leva livet så som andra bestämt det för mig.”

Det blev tyst en lång stund, och kvinnan stirrade in i hennes ögon med sådan styrka att Kyra nästan vände sig bort.

”Svär då till mig”, sa den gamla. ”Svär på den här natten, svär att du kommer att betala priset.”

Kyra steg allvarsamt fram. Hjärtat slog hårt i bröstet och hon kände att hennes liv höll på att ändras för alltid.

”Jag svär”, förkunnade hon, och menade det mer än några andra ord hon yttrat i livet.

Övertygelsen i hennes egen röst skar genom luften och hade en kraft som överraskade till och med henne själv.

Den gamla såg på henne, och för första gången nickade hon och gjorde en min som liknade ett utryck av respekt.

”Du kommer att bli en krigare – och mer därtill”, förkunnade kvinnan, med en röst som dånade allt högre ju längre hon talade och händerna lyfta vid sidan. ”Du blir störst av alla krigare. Större än din far. Och därtill blir du en stor härskare. Du kommer att få makt bortom dina vildaste drömmar. Hela folk kommer att se till dig för ledning.”

Hjärtat slog våldsamt i Kyras bröst när hon hörde kvinnans förkunnelse. Hon talade med sådan övertygelse, som om det redan hade hänt.

”Men du kommer också att frestas av mörkret”, fortsatte kvinnan. ”Våldsamma strider kommer att rasa inom dig, och mörker ställas mot ljus. Om du kan besegra dig själv ligger världen för dina fötter.”

Kyra blev stående. Det gick runt för henne och hon kunde knappt ta in alltsammans. Hur var det möjligt? Kvinnan måste väl ha tagit fel på person? Ingen hade någonsin sagt att hon skulle bli av någon betydelse, att hon skulle bli något särskilt. Det verkade så främmande, så ouppnåeligt.

”Men hur?”, frågade Kyra. ”Hur är det möjligt? Jag är bara en flicka.”

Kvinnan log, ett ohyggligt, ondskefullt leende som Kyra skulle minnas för resten av livet. Hon steg närmare, så nära att Kyra skakade av skräck.

”Ibland”, grinade den gamla, ”väntar dig ödet runt hörnet, redan i ditt nästa andetag.”

Plötsligt blixtrade det till, och Kyra höll sig för ögonen och Leo morrade till och kastade sig fram mot kvinnan.

När Kyra öppnade ögonen var ljuset borta, och kvinnan borta, och Leo kastade sig fram i tomma luften. I gläntan fanns inget annat än mörker.

Kyra såg sig om åt alla hålla, helt förbluffad. Hade hon inbillat sig alltihop?

Plötsligt, som till svar på tankarna, så hördes ett fruktansvärt, ursprungligt skri genom luften, som om himlarna själva hade ropat. Kyra stod som fastfrusen, och hon tänkte på sjön. Och på sin spegelbild.

Trots att hon aldrig sett en med egna ögon så visste hon, hon bara visste att det hon hört var skriet av en drake. Att den väntade på henne, bortanför gläntan.

Kyra var ensam kvar sedan kvinnan försvunnit, och hon kände hur det snurrade runt när hon försökte ta in vad som just hade hänt och vad det betydde. Men mest av allt försökte hon förstå det där skriet. Det var ett rytande, men så olikt allt annat hon hört, lika ursprungligt som ljudet av jordens egen födelse. Det både skrämde henne och lockade henne och gav henne inget val om vad hon skulle göra. Det ekade i henne på ett sätt hon inte förstod, och hon insåg att det var ett läte hon hört inom sig, långt bak i huvudet, i hela livet.

Kyra tog sig fram genom skogen med Leo. Hon snubblade genom den knädjupa snön och grenarna slog henne i ansiktet, men hon brydde sig inte utan kände hur brådskande det var att hon kom fram. För hon hörde skriet igen, och insåg att det var ett rop på hjälp.

Draken var döende, hon visste det – och den var i desperat behov av hennes hjälp.