Kitabı oku: «Drakarnas Gryning », sayfa 8

KAPITEL ELVA

Kyra rusade fram genom snön och slog de tjocka grenarna ur vägen. Drakens skri ringde henne fortfarande i öronen och hon kom ut i en glänta, och stannade. Inga förväntningar hade kunnat förbereda henne för vad hon såg framför sig.

Hon tappade andan – men inte av snöstormen, kylan eller vinden – utan denna gång av vad hon såg. Den liknade inget hon sett tidigare i livet. Hon hade hört berättelserna, natt efter natt i faderns kammare – alla uråldriga legender om drakarna – och undrat vad som egentligen var sant. Hon hade försökt föreställa sig hur de såg ut och många nätter legat vaken och målat bilder i sitt inre, men ändå kunde hon inte tro att det var sant.

Tills nu.

När hon stod nästan ansikte mot ansikte, kanske tio meter ifrån, en verklig, livs levande drake. Den var skräckinjagande – och samtidigt storartad. Den skriade och låg på sidan och försökte att ta sig upp, men klarade inte. En vinge flaxade men den andra tycktes bruten. Den var enorm, jättelik, med vart och ett av dess röda fjäll stort som Kyra själv. Kyra såg mängder av sönderbrutna träd runtomkring och insåg att den måste ha fallit ur skyn och på så sätt skapat gläntan. Nu låg den på en snöig brant, intill en forsande flod.

Kyra stirrade med öppen mun och försökte ta in synen. En drake. Här, i Escalon. I Volis. I Törnskogen. Det var inte möjligt. Drakar fanns på andra sidan världen, så mycket visste hon. Och aldrig hade de synts till i Escalon, inte i hennes livstid, inte i hennes fars eller hennes farfars tid – och ännu mindre nära Volis. Det var inte klokt.

Hon blinkade om och om igen och gned sig i ögonen och tänkte att det måste vara en synvilla.

Men där var den ändå, och skriade igen och rev med klorna i snön som färgades röd av blod. Det var uppenbart att den var sårad. Och det var uppenbarligen en drake.

Kyra visste att hon borde vända om och fly, och det var precis vad en del av henne ville göra. Trots allt kunde den säkert dräpa henne med ett enda andetag, och ännu säkrare med bara ett svep med klorna. Hon hade hört om förödelsen en drake kunde ställa till med, om hur de hatade människor och deras förmåga att slita en människa i stycken på bara ett ögonblick eller förinta en by med bara ett andetag.

Men någonting sa Kyra att hon inte skulle vika. Hon visste inte om det var mod eller dumdristighet eller bara hennes egen desperation – eller något djupare än så. För innerst inne, hur galet det än lät, så kände hon en sorts ursprunglig samhörighet med den där varelsen som hon hade svårt att förstå.

Den blinkade långsamt mot henne och såg på henne med ett lika stort mått av förvåning. Och när den gjorde det kände hon att det mest skrämmande varken var huggtänderna, klorna eller den väldiga storleken – utan ögonen. De var väldiga, lysande gula klot. Så vilda, så uråldriga, så själfulla. Och de såg rätt in i hennes. Håren reste sig på hennes armar när hon insåg att det var ögonen hon sett i sin spegelbild i Drömmarnas sjö.

Kyra stålsatte sig, beredd att dö. Men draken andades ingen eld. Istället bara såg den på henne. Den blödde, och blodet rann utmed snöslänten och ner i floden, och det smärtade henne att se det. Hon ville hjälpa. Hon kände till och med att det var hennes plikt att hjälpa. Varje ätt i riket levde efter en ed, en familjens heliga lag som upprätthölls för att undvika förbannelse över ätten. I hennes ätt var lagen att aldrig dräpa ett skadat djur – det ingick till och med i hennes fars ättvapen: en riddare som höll en varg. Och i hennes familj hade man tagit det steget längre över generationerna, och svurit att hjälpa ett sårat djur när man mötte det.

Kyra såg draken flämta och kämpa för att få luft, och hennes hjärta blödde för den och hon tänkte på den plikt som låg på familjen. Hon visste att det skulle innebära en fruktansvärd förbannelse för hennes familj om hon lämnade den nu, och hon var fast besluten att göra den frisk igen, oavsett riskerna.

Hon stod där som fastfrusen, oförmögen att ta sig därifrån, och hon insåg att det fanns ännu en anledning till att hon inte kunde gå därifrån: hon kände ett starkare band till den där varelsen än hon gjort till något annat djur, starkare till och med än till Leo som var som en bror för henne. Det kändes som att just ha återförenats med en gammal, förlorad vän. Hon kände drakens ofattbara styrka, stolthet och vildhet, och det inspirerade henne att bara vara i närheten av den. Det fick henne att känna världens verkliga storlek.

När hon stod där i kanten av gläntan och överlade med sig själv om vad hon borde göra, ryckte hon till av det plötsliga ljudet av en kvist som bröts och av skratt – en grym mans skratt. Hon tittade dit och chockades över att se en soldat, klädd i Lordens mäns scharlakansröda rustning och flådiga pälsverk, komma stegande in i gläntan och ställa sig med ett spjut i handen över draken.

Kyra ryckte till när hon såg soldaten plötsligt stöta till i drakens sida, så att den skriade och drog ihop sig, och det kändes som att det var hon själv som blev stucken. Soldaten tog tillfället i akt när draken låg skadad, redo att döda den, men inte innan han torterat den. Tanken gjorde ont i Kyra.

”Hämta yxan, pojk!”, ropade soldaten.

En pojke i trettonårsåldern närmade sig försiktigt och ledde en häst efter sig. Han såg ut som en väpnare, och alldeles skräckslagen när han närmade sig med vaksamma ögonkast mot draken. Han gjorde som han befallts och lossade en lång yxa från sadeln och stack den i sin herres händer.

”Det här blir en fin trofé vill jag lova”, sa han, uppenbarligen stolt över sig själv. ”Man kommer sjunga om mig i generationer för detta bytenas byte.”

”Men du fällde den ju inte!”, protesterade väpnaren. ”Den var ju skadad när du hittade den!”

Soldaten vände sig om och höjde eggen hotfullt upp mot pojkens hals.

”Jag dräpte den gosse. Begriper du?”

Pojken svalde hårt och nickade långsamt.

Soldaten vände sig om mot draken igen, höjde yxan och granskade dess blottade hals igen. Draken kämpade för att komma undan, för att resa sig upp. Men den var hjälplös.

Plötsligt vände den sig om och såg rakt mot Kyra, som om den just kommit ihåg henne. De gula ögonen lyste och hon kände att den bad henne att hjälpa.

Kyra kunde inte hålla igen längre.

”NEJ!”, skrek hon.

Utan att tänka sprang hon rätt in i gläntan, rusande och halkande utför snösluttningen med Leo vid sidan. Hon stannade inte till för att tänka på att det var ett brott belagt med dödsstraff att gå emot en Lordens man, eller att hon var ensam härute och sårbar, och att det här lätt kunde bli hennes död. Det enda hon tänkte var att hon måste rädda drakens liv och värna en oskyldig.

På ren instinkt drog hon sin båge, lade en pil på strängen och siktade när hon sprang fram.

Soldaten såg verkligen häpen ut över att se en annan människa här, mitt ute i ingenstans – och dessutom en flicka som höll en båge mot honom. Han stod kvar med yxan i händerna, högt i luften ovan sig, och så sänkte han den långsamt och vände sig mot henne.

Kyras arm skakade när hon höll bågsträngen med pilen riktad mot mannens bröst. Hon ville inte skjuta om det inte var absolut nödvändigt. Hon hade aldrig dödat en man, och var inte säker på att hon verkligen kunde.

”Släpp yxan”, befallde hon, med ett försök till sitt hårdaste tonfall. Vid tillfällen som det här önskade hon att hon haft sin fars mörka, befallande röst.

”Och vem befaller det?”, ropade mannen tillbaks med hånfull röst, uppenbart road.

”Jag är Kyra”, ropade hon till svar, ”dotter av Duncan, kommendör av Volis.” Hon lade betoning på det där sista, i hopp om att det skulle skrämma honom att ge vika.

Men han flinade bara bredare.

”En titel utan innehåll”, sa han. ”Ni är Pandesiens trälar, precis som resten av Escalon. Du lyder under ståthållaren – precis som alla andra.”

Han gled med blicken över henne, slickade sig om läpparna och tog ett hotfullt steg fram mot, helt utan rädsla.

”Vet du vad straffet är för att rikta ett vapen mot en av Lordens män, flicka? Jag skulle kunna spärra in både dig och din far och alla hans män, bara för det här.”

Plötsligt drog draken djupt efter andan, och kämpade och flämtade, och soldaten vände på sig och kastade ett öga på den, som om han just blivit påmind om att den var där. Den försökte andas ut eld, men klarade det inte.

Soldaten tittade bort mot Kyra igen.

”Jag har arbete att avsluta!”, snäste han otåligt mot henne. ”Det här är din lyckodag. Så stick nu, tillbaks till din far, och tacka din lyckliga stjärna att jag låter dig leva. Dra åt helvete nu!”

Han vände demonstrativt ryggen mot henne och struntade i henne, som om hon varit helt ofarlig. Och så höjde han yxan igen, tog ett kliv fram, och höll den över drakens hals.

Kyra kokade av ilska.

”Jag varnar dig inte igen!”, ropade hon, den här gången med en mörkare röst vars hotfullhet överraskade till och med henne själv.

Hon drog strängen ytterligare en bit bakåt, och nu vände sig soldaten mot henne igen. Den här gången log han inte, som om han insett att hon menade allvar. Kyra förvånades över att se honom kasta en blick över hennes axel, som om han sett någonting bakom henne. Och i samma ögonblick märkte hon något som rörde sig i ögonvrån – men det var för sent.

Kyra kände något smälla till från sidan. Hon vräktes åt sidan och tappade bågen så att pilen for mållöst iväg genom luften, och en tung kropp landade på hennes så att hon tacklades till marken. Hon föll i snö som var så djup att hon knappt kunde andas.

Hon var desorienterad och kämpade för att komma upp till ytan igen, bara för att finna en soldat över sig som pressade henne mot marken. Hon såg fyra av Lordens män stå där, och plötsligt förstod hon att de bara väntat där, gömda i skogen. Så korkad hon varit, insåg hon, som trott att soldaten var ensam. De andra måste ha stått där borta hela tiden. Det var därför den förste av dem varit så fräck, trots att han haft bågen riktad mot sig.

Två av männen slet henne bryskt upp på fötter, samtidigt som de andra två klev närmare. Männen såg grymma ut, med tölpaktiga miner, orakade och lystna på blod – eller ännu värre. En av dem började lossa sitt bälte.

”En flickunge med en lite båge?”, sa en med hånfull ton.

”Du skulle ha stannat hemma i pappas fort”, sa en annan.

Knappt hade han avslutat meningen innan det hördes ett morrande – och Leo kastade sig fram genom luften och tryckte en av männen till marken.

En annan av männen vände om och gav Leo en spark, men vargen snodde runt och bet honom i vristen och fällde honom. Leo kastade sig från den ene soldaten till den andre och morrade och bet när de försökte sparka honom ifrån sig.

Men de andra soldaterna fortsatte med Kyra, och med Leo upptagen kände hon en första våg av panik. Märkligt nog, trots den desperata situationen, så insåg hon att det inte var för sin egen del hon kände panik, utan för draken. I ena ögonvrån såg hon den första soldaten höja yxan igen och närma sig draken. Hon visste att den inom bara ett ögonblick skulle vara död.

Kyra reagerade instinktivt. En av soldaterna överraskades av Leo och lossade tillfälligt taget om hennes arm, och hon drog fram staven som hängt över ryggen och slog till med blixtens hastighet. Hon träffade en av dem perfekt i tinningen och slog honom till marken innan han hunnit reagera.

Så lyfte hon staven igen, lät greppet glida i handen tills hon kunde använda den på nära håll, och jabbade rakt över näsan på den andre av soldaterna. Han skrek till och blodet forsade och han sjönk ihop på knä.

Kyra visste att det här var hennes chans att göra slut på de två männen. Det var nu de låg ner, och Leo hade de andra fast i kamp på marken.

Men hennes hjärta var fortfarande hos draken – det var allt hon kunde tänka på – och hon visste att det inte fanns någon tid att slösa med. Så istället sprang hon efter sin båge, och lyfte den och lade en pil på strängen. Det fanns ingen tid att tänka, och ännu mindre att sikta, och hon beredde sig på att lossa pilen. Hon skulle inte få mer än ett skott, och hon visste att det måste träffa rätt. Det var hennes första skott i verklig strid, och dessutom i mörker och yrsnö, mellan träd och grenar och med ett mål som var tjugo meter bort. Det var hennes första skott med livet som insats.

Kyra uppammade alla år av träning, alla dagar och nätter av övningsskjutning och allt som fanns inom henne, och tiden tycktes sakta av när hon såg pilen flyga och när hon hörde dess vinande ljud genom luften, osäker på om den skulle träffa. Det fanns alltför mycket som kunde påverka skottet, från plötsliga vindbyar och grenar som gungade till, till soldatens egna rörelser.

Kyra hörde den tillfredsställande dunsen när pilen nådde sitt mål, och hon hörde soldaten skrika till. Hon såg hans ansikte i månskenet, förvridet av smärta, och följde med blicken hur yxan föll till marken ur hans hand, utan att göra skada, och hur han själv föll död till marken.

Draken såg mot Kyra, och deras ögon möttes. De väldiga gula ögonen glödde, till och med i mörkret, och tycktes tacka henne för vad hon gjort. I det ögonblicket visste hon att hon räddat den, och att de nu var bundna till varandra för livet.

Kyra stod kvar i chock och kunde knappt förstå vad hon just gjort. Hade hon dödat en man? Och inte vilken man som helst – utan en av Lordens män. Hon hade brutit mot en av Escalons heliga lagar. Det var en handling utan återvändo – en handling som skulle tända gnistan till ett krig som innefattade hela folket. Vad var det hon hade gjort?!

Men ändå kände hon ingen ånger, ingen tvekan, inför det. Hon hade tagit ett kliv in i sitt öde.

En svidande smärta i käken väckte henne ur alla funderingar, när grova, valkade knogar slog till. Hela världen fylldes av smärta av knytnävsslaget, och hon stapplade till och föll på alla fyra i snön och såg stjärnor som snurrade runt i huvudet. Innan hon hunnit samla sig kände hon en spark i revbenen, och så hur ännu en soldat tacklade omkull henne och tryckte hennes ansikte i snön.

Kyra flämtade efter luft när soldaten slet upp henne på fötter. Hon stod där, ansikte mot ansikte med de två män hon låtit leva. Leo morrade, men var upptagen med de två andra. En av soldaterna blödde ur näsan, och den andre från tinningen, och Kyra insåg att hon borde ha dödat dem medan hon ännu hade chansen. Hon kämpade av alla krafter för att slita sig loss ur deras grepp, men utan lycka. Hon såg döden stirra mot sig i deras ögon.

En av dem tittade bort mot sitt döda befäl och klev sedan fram och hångrinade mot henne.

”Gratulerar”, väste han. ”I morgon kommer både ditt fort och ditt folk att jämnas med marken.”

Han slog till med handens baksida och smärtan spreds över ansiktet och hon stapplade bakåt.

Den ene av soldaterna höll henne i ett hårt grepp och tryckte dolken mot halsen på henne, samtidigt som den andre lossade bältesspännet igen.

”Innan du dör ska du få en liten souvenir av oss”, sa han. ”Det blir det sista minnet av ditt korta liv.”

Kyra hörde ett gnällande läte och tittade bort över axeln och såg att en av soldaterna huggit en dolk i Leo. Hon ryckte till som om det var hon själv som blivit stucken, men Leo ryggade inte utan vände om och satte tänderna i handleden på honom.

Kyra kände klingan mot halsen och insåg att hon fick klara sig själv. Men istället för rädsla hade hon en känsla av befrielse. Hon kände vreden, lusten efter hämnd mot Lordens män välla upp i sitt inre. Framför sig hade hon den perfekta måltavlan. Kanske skulle hon dö. Men hon skulle inte dö utan strid.

Hon väntade till sista stund, tills soldaten klev fram och slet tag i hennes kläder – och då satte hon en stadig fot i marken, lutade sig bakåt och använde all sin vighet till en spark rätt upp med den andra foten, så hårt hon orkade.

Kyra kände foten sjunka in i med all kraft i skrevet på mannen och såg honom ropa och falla på knä. Det var en perfekt träff. I samma ögonblick skakade Leo av sig sina angripare och kastade sig fram mot mannen hon fällt och sänkte huggtänderna i hans strupe.

Hon vände sig mot den andre soldaten, den ende som var kvar, och han drog sitt svärd och ställde sig framför henne. Kyra plockade upp sin stav ur snön för att möta honom – och han skrattade till.

”En stav mot ett svärd”, hånade han. ”Det är lika bra att du ger upp på en gång, så blir din död inte så smärtsam.”

Han anföll med ett hugg, och när han gjorde det tog hennes instinkter över. Hon tänkte sig tillbaks till träningsfälten. När han svingade duckade hon åt sidorna och drog fördel av sin snabbhet. Soldaten var stor och stark och svingade ett tungt svärd – men hon var lätt och utan bördor, och när han kom in med ett ovanligt vildsint hugg som skulle klyvt henne itu, tog hon ett steg åt sidan som fick honom att tappa balansen, och smällde till med staven på hans handled så att svärdet föll honom ur handen och försvann i snön.

Han såg tillbaks på henne med chockad min, men så hångrinade han och kastade sig fram med sina bara händer för att tackla henne. Kyra väntade, och så i sista ögonblicken hukade hon sig och slog upp med spetsen av staven mot hakan. Hans nacke knäppte till av stöten, och han föll raklång och livlös på rygg, utan att röra sig. Leo kastade sig fram och satte tänderna i strupen på honom för att försäkra sig om att han var död.

Kyra förmodade att alla soldater var döda, och förvånades därför när hon hörde någon röra sig bakom henne. Hon vände sig och fick syn på en av de två soldater som Leo kämpat med och som nu kommit på fötter igen, haltande på väg mot sin häst, där han drog ett svärd från sadeln. Soldaten kastade sig sedan mot Leo, som stod med ryggen mot honom, fortfarande med tänderna inborrade i en annan soldats hals.

Kyra kände hjärtat slå ett våldsamt slag i bröstet. Hon var för långt bort för att hon skulle hinna fram i tid.

”LEO!”, ropade hon.

Men Leo var för upptagen med att morra och förstod inte.

Kyra visste att hon var tvungen göra något drastiskt om hon inte skulle få se Leo dö inför sina ögon. Bågen låg kvar i snön, alltför långt bort.

Hon tänkte snabbt. Hon lyfte staven med båda händer och slog den över knäet, så att den bröts i två delar. Och så tog hon den ena av halvorna, som nu hade en skarp spets, siktade, lutade sig bakåt och kastade som med ett spjut.

Träspjutet for vinande genom luften, och hon bad att den skulle träffa.

Kyra såg den tränga in i soldatens hals, just innan han nått fram till Leo, och hon andades ut av lättnad. Han stapplade till och föll död vid Leos fötter.

Kyra blev stående i tystnaden. Hon andades tungt och såg förödelsen omkring sig, fem av Lordens män som låg utsträckte i snön som färgades röd, och hon kunde knappt förstå vad hon gjort. Men innan hon hunnit tänka vidare på det så lade hon plötsligt märke till en rörelse i ögonvrån. Hon vände sig och fick se väpnaren springa mot sin häst.

”Vänta!”, ropade Kyra.

Hon visste att hon var tvungen att stoppa honom. Om han kom tillbaks till ståthållaren så skulle han berätta vad som hänt. De skulle få veta vad hon gjort, och hennes far och hennes folk skulle dödas.

Kyra tog upp bågen, siktade, och väntade tills hon hade klart för skott. Till sist red pojken ut i gläntan, samtidigt som molnen skingrades så att månen sken. Nu hade hon chansen.

Men hon kunde inte. Pojken hade inget gjort, trots allt, och något inom henne kunde bara inte döda en oskyldig pojke.

Kyra sänkte bågen med skakande händer igen, såg honom rida iväg och kände sig illamående, väl medveten om att det var liktydigt med hennes egen dödsdom. Det var inget tvivel om att det här skulle leda till krig.

Med väpnaren på fri fot visste Kyra att hon inte hade mycket tid. Hon borde springa tillbaks genom skogen till faderns fort och förvarna dem om vad som hänt. De skulle behöva all tid för att förbereda sig, och befästa fortet – eller fly för sina liv. Hon drabbades av en fruktansvärd känsla av skuld, men också av plikt.

Men hon kunde inte gå någonstans. Istället stod hon kvar, och såg som trollbunden på draken som flaxade med sin friska vinge och såg tillbaks på henne. Hon kände att hon måste vara vid dess sida.

Kyra gick fram genom snön, ned till slänten och mot den brusande floden, tills hon stod intill draken. Den höjde sitt huvud en aning och såg på henne. Deras ögon möttes, och draken gav henne en outgrundlig blick. Kyra tyckte att hon anade tacksamhet i den där blicken – men också vrede. Hon förstod det inte.

Kyra klev närmare, med Leo morrande vid sidan, tills hon bara var någon meter bort. Hon satte nästan andan i halsen. Hon kunde knappt tro att hon fick stå så nära en så magnifik varelse. Hon visste hur farligt det var, och att draken när som helst kunde döda henne om den så önskade.

Kyra lyfte långsamt en hand, fastän draken såg ut att blänga mot henne, och med hjärtat bultande av skräck sträckte hon fram den och rörde vid fjällen. Skinnet var så grovt, så tjockt, så ursprungligt – det var som att röra vid tidens gryning. Handen darrade när hon strök med fingertopparna, och inte på grund av kölden.

Drakens närvaro här var ett sådant mysterium, och hon hade tusen frågor att ställa.

”Vad var det som skadade dig?”, frågade hon, och klappade fjällen. ”Vad gör du i den här delen av världen?”

Det hördes ett läte, som ett morrande djupt inifrån dess hals, och Kyra drog undan handen, plötsligt rädd. Hon kunde inte läsa av den här varelsen, och fastän hon just räddat livet på den så kändes det plötsligt som en dålig idé att stå för nära.

Draken såg på Kyra, och långsamt höjde den en vass klo och rörde vid Kyras hals. Kyra stod blickstilla, stel av skräck och undrade om den skulle skära halsen av henne.

Men någonting blixtrade till dess ögon, och den tycktes ändra sig. Den drog undan klon, och så, till hennes stora förvåning, högg den till.

Kyra kände en ilande smärta i ansiktet och skrek till när klon gräste kinden och drog blod. Det var bara en skråma, men tillräckligt för att lämna efter sig ett ärr, så mycket visste hon.

Kyra drog upp handen och rörde vid såret, såg det färska blodet i handen och kände sig både förvirrad och förrådd. Hon såg tillbaks in i drakens lysande gula ögon, fulla av trots, och insåg att det här var en varelse hon inte förstod. Hatade den henne? Var det ett misstag att rädda livet på den? Varför hade den bara rispat henne, när den lika gärna kunde ha dödat henne?

”Vem är du?”, frågade hon tyst och med rädsla i rösten.

Hon hörde en röst, en uråldrig röst som mullrade i hennes inre:

Theos

Hon var chockad. Hon var säker på att det var drakens röst.

Kyra väntade, hoppades att den skulle säga något mer – men plötsligt och utan förvarning, slet Theos sönder tystnaden med ett skri. Han höjde sitt huvud och kämpade för att ta sig bort från henne. Han flaxade och snurrade runt i ett desperat försök att flyga.

Kyra förstod inte varför.

”Vänta!”, ropade hon. ”Du är sårad! Låt mig hjälpa!”

Det gjorde ont i henne att se honom sprattla så där, med blod droppande från såren och utan att få vingarna att fungera. Han var så stor att varje gång han vred sig så kastade han upp högar av snö och fick jorden att darra och bröt den snöiga nattens tystnad. Han försökte att lyfta av alla krafter, men kunde inte.

”Vart är det du vill?”, ropade Kyra.

Theos vred sig igen, och den här gången började han rulla nedför den branta snöslänten, runt, runt och utan kontroll eller möjlighet att stanna. Han rullade rätt mot den brusande forsen.

Kyra såg förfärad och alldeles hjälplös på när draken plaskade ner i flodens forsande vatten.

”NEJ!”, skrek hon, och rusade fram.

Men det var inget hon kunde göra. Forsen bar iväg med Theos, flaxande och skriande med strömmen, genom skogen och till sist runt en krök och ur sikte.