Kitabı oku: «Hjältars Väg», sayfa 10
Kapitel femton
Thor gick längs den upptrampade vägen, flankerad av Reece, O’Connor och Elden. Ingen av de fyra hade sagt ett ord sedan avfärden, de var ännu i chocktillstånd. Thor såg på Reece och O’Connor med en tacksamhet han aldrig känt förut. Han kunde knappt tro att de stått upp för honom på det där sättet. Han hade fått riktiga vänner, nästan bröder. Han hade ingen aning om vart de var på väg, men vad som än låg framför dem så var han glad över att han skulle ha dem vid sin sida.
Han undvek att titta på Elden. Han såg hur Elden sparkade efter stenar, kokande av ilska, och det var tydligt hur upprörd och irriterad han var över att befinna sig här på patrull med dem. Men Thor kände inget direkt medlidande. Som Kolk sagt: det var han som startat alltsammans. Han förtjänade det här.
Alla fyra fortsatte längs vägen efter anvisningarna. De hade gått i timmar, det var sent på eftermiddagen och Thor började bli trött i benen. Dessutom var han hungrig. Han hade inte fått mer än en skål korngröt till lunch och hoppades att det fanns mat som väntade på dem, var än de nu var på väg.
Men det fanns värre saker att oroa sig för. Han såg ned på sin nya rustning. Han visste att han inte skulle ha fått den utan synnerligen goda skäl. Innan de skickats iväg hade alla fyra fått nya rustningar för väpnare: läder med förstärkningar av ringbrynja. Dessutom hade de fått kortsvärd – knappast av samma utsökta stål som användes till riddarnas svärd, men långt mycket bättre än ingenting. Det kändes bra att ha ett ordentligt vapen i midjan, utöver slungan förstås, som han naturligtvis fortsatt bar med sig. Men han visste att om de råkade i verklig knipa under natten så var risken att deras vapen och rustningar inte skulle räcka till. Han längtade efter de överlägsna rustningar och vapen som gavs till Legionens kohorter: medellånga svärd och långsvärd av bästa stål, kortspjut, spikklubbor, dolkar och hillebarder. Men det var sådant man gav till pojkar från berömda, rika familjer med kända namn, som hade råd med sådant. Dit hörde inte Thor, son till en enkel fåraherde.
När de fortsatte ned längs den ändlösa vägen, rakt in i den andra solnedgången, långt från Kungsgårds välkomnande portar, och mot den avlägsna gränsen vid Klyftan så kunde Thor inte annat än känna att alltsammans var hans fel. Av någon anledning hade flera av de andra i Legionen genast tyckt illa om honom, som om de avskydde att han ens var där. Det var obegripligt. Och det gav honom en olustig känsla. Hela livet hade han inte önskat något annat än att bli en av dem. Och nu kändes det som om han trängt sig in genom att fuska. Skulle han någonsin bli helt accepterade av sina likar?
Och som grädde på moset hade han nu valts ut att marschera iväg för tjänstgöring vid Klyftan. Det var orättvist. Han hade inte startat bråket, och när han använt sina krafter – vad de nu var – så hade det inte varit med meningen. Han förstod dem inte ännu, inte var de kom ifrån, hur han frammanade dem eller kopplade bort dem. Det var inget han skulle straffas för.
Thor hade ingen aning om vad som menades med tjänstgöring i Klyftan, men från de andras miner var det tydligt att det inte var något att se fram emot. Han undrade om han skickats iväg för att dödas, om det var så här de skulle göra för att tvinga honom ut ur Legionen. Men han var fast besluten att inte ge upp.
”Hur mycket längre kan det vara till Klyftan?”, frågade O’Connor och bröt tystnaden.
”Inte tillräckligt långt”, svarade Elden. ”Vi skulle inte hamnat i den här skiten om det inte varit för Thor.”
”Kom ihåg att det var du som började”, avbröt Reece.
”Visst, men jag slogs renhårigt, inte han”, protesterade Elden. ”Dessutom förtjänade han det.”
”Men varför?”, frågade Thor, som verkligen ville få svar på frågan som redan bränt i honom en tid. ”Varför förtjänade jag det?”
”Därför att du inte hör hemma här, med oss. Du stal din plats i Legionen. Vi andra valdes ut. Men du slog dig in.”
”Men är det inte precis det Legionen handlar om? Att kämpa?”, svarade Reece. ”Jag skulle hävda att Thor förtjänat sin plats mer än någon annan av oss. Vi blev utvalda bara, men han fick slåss och kämpa för att få vad han förnekats.”
”Elden ryckte på axlarna”, opåverkad.
”Regler är regler. Han valdes inte ut och därför har han inget här att göra. Därför slogs jag.”
”Men det kommer du inte att lyckas med, aldrig att du får bort mig”, svarade Thor, ostadig på rösten och fast besluten att en gång bli accepterad.
”Det får vi väl se”, muttrade Elden dolskt.
”Och vad exakt menar du med det?”, frågade O’Connor.
Elden sa inget mer utan fortsatte att gå i tystnad. Det knöt sig i Thors mage. Det kändes som om han skaffat sig alltför många fiender, utan att riktigt förstå hur det hade gått till. Det var ingen känsla han tyckte om.
”Bry dig inte om honom”, sa Reece till Thor, tillräckligt högt för att bli hörd. ”Du har inte gjort något fel. Och de skickade dig att tjänstgöra i Klyftan eftersom de ser att du har potential. De vill härda dig, annars skulle de inte bry sig. Du har också hamnat i deras sikte eftersom du uppmärksammats av min far. Det är allt det handlar om.”
”Men vad innebär tjänst i Klyftan?”, frågade han.
Reece klarade strupen och såg nervös ut.
”Jag har aldrig gjort det själv. Men jag har hört berättelser. En del från äldre grabbar, och från mina bröder. Det är patrulltjänst. Fast på andra sidan Klyftan.”
”På andra sidan?”, frågade O’Connor, fasa i rösten.
”Vad menar du, ’andra sidan’”, frågade Thor, utan att förstå.
Reece såg på honom.
”Har du aldrig varit till Klyftan?”
Thor kände de andras blickar på sig och skakade på huvudet, osäker.
”Du skämtar”, snäste Elden.
”På allvar?”, fortsatte O’Connor. ”Aldrig någonsin?”
Thor skakade på huvudet och rodnade. ”Min far tog oss aldrig någonstans. Jag har hört talas om den.”
”Du har väl förmodligen aldrig varit utanför byn, gosse”, sa Elden. ”Eller hur?”
Thor ryckte på axlarna, tyst. Var det så uppenbart?
”Det har han inte”, lade Elden till. ”Otroligt.”
”Håll käften nu”, sa Reece. ”Låt honom vara. Det gör dig inte bättre än honom.”
Elden grinade mot Reece och förde handen till svärdsfästet, men slappnade sedan av. Även om han var större än Reece, var det tydligt att han inte hade någon lust att reta upp kungens son.
”Klyftan är det enda som håller Ringens riken säkra”, förklarade Reece. ”Den är allt som står mellan oss och horderna därute. Om barbarerna från Vildlanden skulle lyckas ta sig över, då är det slut med oss. Hela Ringen litar på oss, på kungens män, för sitt beskydd. Vi patrullerar hela tiden – mest på den här sidan, men ibland även på den andra. Det finns bara en bro över, en väg in eller ut, och den vaktas av den yttersta eliten ur Silvergardet, dygnet runt.”
Thor hade hört om Klyftan ända sedan han var liten, ohyggliga berättelser om onda väsen som lurade på andra sidan, om det väldiga, fientliga, imperium som omslöt Ringen och hur nära de i själva verket alla levde inpå fasorna. Det hade varit en av anledningarna till att han velat gå med i Legionen: att hjälpa till att skydda sin familj och riket. Han avskydde tanken på att andra män var där ute till skydd, så att han själv kunde leva tryggt i famnen på riket. Han ville göra sin plikt och hjälpa till att hålla alla onda horder ute. Han kunde inte föreställa sig något modigare än de män som stod på post vid vägen över Klyftan.
”Klyftan är över en kilometer bred, och den omsluter hela Ringen”, förklarade Reece. ”Den är inte lätt att ta sig över. Men självklart är våra män inte det enda som håller horderna stångna. Det finns miljontals fiender därute. Om de verkligen ville ta sig över klyftan så skulle de kunna det. Våra män är bara ett komplement till Klyftans kraftsköld. Den kraft som verkligen håller dem på mattan kommer från svärdet.”
Thor vände sig mot honom. ”Svärdet?”
Reece såg på honom.
”Ödessvärdet. Du känner till legenden?”
”Den här lantisen har väl inte hört talas om det heller”, inflikade Elden.
”Det är klart jag har”, fräste Thor tillbaka i försvar. Inte bara hade han hört talas om det. Han hade tillbringat dagar i tankar på legenden. Han hade alltid önskat att få se det. Det sägenomspunna Ödessvärdet, det magiska svärd som skyddade ringen och fyllde Klyftan med en kraft som gav skydd mot inkräktare.
”Finns svärdet i Kungsgård?”, frågade Thor.
Reece nickade.
”Det har funnits i kungafamiljen i generationer. Utan det så vore riket ingenting. Ringen skulle härjas.”
Men om vi nu är skyddade, varför överhuvudtaget patrullera Klyftan”, frågade Thor.
”Svärdet stänger ute alla stora faror”, förklarade Reece. ”Men ett mindre ont kan ta sig igenom här och var. Därför behöver vi män. En ensam individ skulle kunna ta sig över klyftan, eller till och med en mindre grupp – de skulle kunna vara så fräcka att de försökte ta sig över bron, eller kanske ta smygvägen, och klättra ned för Klyftans en vägg och upp för den andra. Vårt uppdrag är att se till att hålla dem ute. Även ett enda odjur kan göra mycket skada. För åratal sedan kom en av dem igenom och hann mörda hälften av alla barn i en by innan han fångades. Svärdet gör kanske det mesta, men vi är ändå helt nödvändiga.”
Thor tänkte över alltsammans. Klyftan tycktes så ofantlig, deras uppdrag så viktigt. Han kunde knappt tro att han skulle vara en del av detta oerhört viktiga uppdrag.
”Men trots det så tror jag inte att jag lyckats förklara det särskilt bra”, sa Reece. ”Det är en hel del annat med Klyftan”, sa han och tystnade.
Thor såg på honom och märkte att han hade någonting likt fruktan, kanske förundran i ögonen.
”Hur skall jag förklara?”, sa Reece och sökte efter rätt ord. Han klarade strupen. ”Klyftan är så mycket större än oss. Den är…”
”En plats för män”, hördes en kraftfull röst.
Alla vände sig om mot rösten och ljudet av stampande hovar.
Thor kunde knappt tro det. Där, i skritt på väg mot dem, helt klädd i ringbrynja och med långa blanka vapen längs sidan på den fantastiska hingsten, där kom Erec. Han log ned mot dem, med blicken stadigt på Thor.
Thor såg upp, helt chockad.
”Det är en plats där pojkar blir män”, lade han till, ”om de inte redan är det.”
Thor hade inte sett Erec sedan torneringen och kände sig otroligt lättad av att se honom där, att det nu var en riktig riddare med dem på deras väg mot Klyftan – och ingen mindre än Erec. Han kände sig oövervinnerlig nu när Erec var där, och hoppades innerligt att han verkligen tänkt komma med dem.
”Men vad gör ni här, herrn?”, frågade Thor. ”Kommer ni med oss?” Han hoppades att han inte lät alltför ivrig.
Erec lutade sig tillbaks i sadeln och skrattade.
”Oroa dig inte, unge man”, sa han. ”Jag följer med.”
”Är det sant?”, frågade Reece.
”Det är tradition att någon ur Silvergardet åtföljer medlemmar ur Legionen som går sin första patrull. Jag var frivillig.”
Erec vände sig och såg ned mot Thor.
”Du hjälpte mig trots allt här om dagen.”
Thor blev varm i bröstet, styrkt av Erecs närvaro. Han kände också att han växte något i ögonen på sina vänner. Här var han, åtföljd av rikets främste riddare på väg till Klyftan. Det tog bort det mesta av rädslan.
”Självklart följer jag inte med när ni går på patrull”, fortsatte Erec. ”Men jag leder er över bron och fram till ert läger. Därifrån är det er plikt att gå själva.”
”Det är en stor ära, herrn”, sa Reece.
”Tack!”, ekade O’Connor och Elden.
Erec såg ned mot Thor och log.
”Om du nu skall vara min förste väpnare så kan jag ju inte låta dig dö riktigt så snart.”
”Förste?”, frågade Thor, och hjärtat slog en volt i bröstet.
”Feithgold bröt benet i torneringen. Det dröjer minst åtta veckor innan han är tillbaka. Du är alltså förste väpnare nu. Och vi kan väl lika gärna sätta igång med vår träning, eller hur?”
”Självklart herrn”, svarade Thor.
Thor var helt yr i huvudet. Han kunde knappt tro det. För första gången på länge nu kändes det som om turen var på hans sida igen. Nu var han förste väpnare till rikets främste riddare. Det kändes som om han just tagit ett stort skutt över alla sina vänner.
De fortsatte, alla fem på väg västerut, i riktning mot solnedgången. Erecs häst gick långsamt intill dem.
”Jag antar att du själv har varit till Klyftan, herrn?”, undrade Thor.
”Många gånger”, svarade Erec. ”På min första patrull var jag faktiskt i din ålder.”
”Och vad tyckte ni?”, frågade Reece.
De fyra pojkarna hade vänt sig om och stirrade på honom, fullkomligt uppslukade av intresse. Erec red en stund i tystnad, med blicken rakt fram och käkarna sammanbitna.
”Första gången är något man aldrig glömmer. Det är svårt att förklara. Det är en märklig, främmande, mystisk, och helt underbar plats. På andra sidan ruvar helt ofattbara faror. Bron över är lång och stupet är brant. Man är många på patrull – och ändå känner man sig alltid ensam. Där kommer naturen till sin fulla rätt. Man är helt obetydlig som människa. I hundratals år har våra män patrullerat där. Det är en övergångsrit. Utan den förstår man inte riktigt vad fara vill säga. Utan den blir man ingen riddare.”
Han föll åter i tystnad. De fyra pojkarna såg på varandra, lätt illamående.
”Kan vi förvänta oss strid på den andra sidan?”, frågade Thor.
Erec ryckte på axlarna.
”Allt är möjligt, när man väl kommit till Vildlanden. Det är inte troligt. Men det är möjligt.
Erec såg ned på Thor.
”Vill du bli en bra väpnare, och, en dag, en bra riddare?”, frågade han, med blicken rakt mot Thor.
Thors hjärta bultade snabbare.
”Ja herrn, mer än något annat.”
”Då har du saker att lära”, sa Erec. ”Det räcker inte med styrka, inte med snabbhet. Det räcker inte med att vara en skicklig kämpe. Det finns något annat, något som är viktigare än de sakerna.”
Erec blev tyst igen, tills Thor inte kunde vänta längre.
”Vad?”, frågade Thor. ”Vad är allra viktigast?”
”Man måste ha ett klart sinne”, svarade Erec. ”Ingen rädsla. Kunna gå genom den mörkaste skog, över det farligaste slagfält, med fullständigt lugn. Man måste ständigt ha det där lugnet, alltid, och vart man än går. Aldrig rädd, men alltid på sin vakt. Aldrig slapp, omsorgsfull i allt. Man har inte längre lyxen att kunna förvänta sig skydd från andra. Man är ingen medborgare längre, utan en av kungens män. Mod och jämnmod, det är en krigares viktigaste egenskaper. Frukta inte faran. Förvänta dig den. Men far inte efter den.”
”Vi lever inom Ringen”, fortsatte Erec. ”Det kanske ser ut som att det är vi, med alla våra män som skyddar riket från horderna där utanför. Men så är det inte. Vår enda skydd är Klyftan och den trolldom som finns där. Vi lever i en häxmästares ring. Glöm inte det. Om vi lever eller dör beror på magi. Här finns ingen säkerhet, pojke, inte på någon sida Klyftan. Ta bort trolldomen, ta bort magin, och vi har ingenting kvar.”
De gick vidare i tystnad. Thor tänkte på Erecs ord, vände och vred på dem om och om igen. Det var som om Erec gav honom ett dolt budskap, att han talade om att de krafter han hade, den magi han framkallade, att den inte var något att skämmas över. Tvärtom, den var något att vara stolt över, precis som den kraft som höll riket vid liv. Det fick honom att känna sig bättre. Han hade känt att han skickats till Klyftan som straff för att ha använt sin magi, och han hade haft dåligt samvete. Men nu kände han att vad än hans krafter var för något, så kanske han en dag kunde bli stolt över dem.
Medan de andra pojkarna raskade på föll Erec och Thor tillbaka. Erec såg ned på honom.
”Du har redan lyckats skaffa dig några mäktiga fiender vid hovet, tycks det.”
Thor rodnade skamset.
”Jag vet inte herrn. Det var aldrig meningen.”
”Fiender skapas inte med mening, men ofta av avund. Och du har lyckats skapa en hel del av den varan. Det är inte nödvändigtvis en dålig sak. Det spekuleras en hel del om dig.”
Thor kliade sig i huvudet och försökte förstå.
”Men jag kan inte förstå varför.”
Erec såg fortsatt road ut.
”Drottningen själv är en av dina främsta motståndare. På något sätt har du lyckats få henne mot dig.”
”Min mor?”, frågade Reece och vände sig om. ”Men varför?”
”Just den fråga jag ställt mig själv”, sa Erec.
Det kändes fruktansvärt. Drottningen, hans fiende? Vad hade han gjort henne? Han förstod inte. Hur kunde hon ens veta att han fanns? Han hade tydligen ingen aning om vad som pågick runtom honom.
”Är det hon som sett till att jag skickats hit ut, till Klyftan?”, frågade han.
Erec vände och såg rakt fram med allvar i ansiktet.
”Det är möjligt att hon gjort det”, sa han eftertänksamt. ”Det kan vara hon.”
Thor frågade sig hur många och hur allvarliga fiender han hunnit skaffa. Han hade snubblat in i ett hov som han inte förstod. Han hade bara önskat höra hemma någonstans. Han hade följt sin dröm och gjort vad som helst för att den skulle bli sann. Han hade aldrig tänkt på att han kunde röra upp missunnsamhet och avund på vägen. Han vred och vände på saken, som en gåta, men kom inte närmare svaret.
Medan Thor var i färd med dessa tankar nådde de toppen av en kulle. När vyn rullades ut framför dem försvann alla andra tankar. Thor tappade andan – och inte bara på grund av den starka, byiga vinden.
Där, framför dem så långt ögat kunde se, sträckte sig Klyftan. Thor hade aldrig sett den förr och anblicken chockade honom till den grad att han stod som fastfrusen i marken, helt oförmögen att gå vidare. Det var den mäktigaste, väldigaste syn han någonsin sett. Den ofantliga klyftsprickan i jorden tycktes breda ut sig i all evighet, och den överbryggades av en enda, smal bro där soldater stod på led. Bron såg ut att sträcka sig till jordens ände.
Klyftan lystes upp av ett fyrverkeri av grönt och blått från den andra, nedåtgående solen, och färgerna dansade och skimrade på klippväggarna. När Thor åter fick kontroll över benen började han gå med de andra, allt närmare bron, där de också kunde se längre ned längs väggarna. De tycktes försvinna rakt ned i jordens inre. Thor kunde inte ens se botten, och han visste inte om det var för att det inte fanns någon eller för att den täcktes av dimma. Stenen i klippväggarna tycktes uråldrig, märkt av mönster från sekler av stormar. Han hade aldrig sett en så ursprunglig plats. Han hade inte anat att hans värld var så stor, så fantastisk och full av liv.
Det var som om han kommit till skapelsens början.
Thor hörde hur också de andra drog efter andan.
Tanken på att de fyra skulle patrullera den här klyftdalen var skrattretande. Bara anblicken av den fick dem att se små och obetydliga ut.
När de gick mot bron rätade soldater upp sig på båda sidor, i givakt för den nyanlända patrullen. Thor kände pulsen snabba på.
”Men jag begriper inte hur vi fyra skall kunna patrullera det här”, sa O’Connor.
Elden frustade till.
”Det finns många patruller runtom. Vi är inte mer än en kugge i den här maskinen.”
När de gick över bron var allt som kunde höras vindens vinande, stövlarna där de klev fram och Erecs häst hovar på bron. Från hovarna hördes ett ihåligt, förtroendeingivande ljud, och Thor höll fast vid det för att behålla greppet om verkligheten på den här märkliga, drömlika platsen.
Ingen av alla soldater, som alla rätade sig i givakt inför Erec, sa ett enda ord. De måste ha passerat hundratals.
Thor kunde inte undvika att se pålar som stod med bara meter emellan och på båda sidor av vägen längs broräcket. På var och en av dem satt ett huvud från de barbarer som invaderat, vissa ännu färska och drypande av blod.
Thor tittade åt sidan. Det här gjorde alltsammans för verkligt. Han visste inte om han verkligen var redo för det här. Han försökte låta bli att tänka på alla de skärmytslingar som resulterat i de där pålade skallarna, på alla mista liv, och på vad som väntade honom där på andra sidan. Han undrade om de någonsin skulle komma tillbaka igen. Var det tanken med hela den här expeditionen? Att den skulle ta död på honom?
Han såg ut över kanten, ned längs klippväggarna som försvann i evigheten där nere, och hörde skriandet av en fjärran fågel. Det var ett nytt ljud för honom. Han undrade vad det kunde vara för fågel, och vilka andra främmande djur som rörde sig där på andra sidan.
Men det var inte främst djuren som oroade honom, eller de pålade skallarna. Mer än något annat var det själva känslan av den här platsen. Han kunde inte säga om det var dimman, dånet från vinden, den väldiga öppna himlen eller solnedgångens ljusspel – men något med den här platsen var så drömlikt. Den förde honom bort. Och den omslöt honom. Han kände tyngden av magisk kraft över axlarna. Var det skyddet från svärdet, eller någon annan urgammal kraft? Han kände det som att bron de korsade inte bara sträckte sig mellan olika delar av land, utan över från en verklighet, och in i en annan.
Han kunde knappt tro det. För första gången i livet skulle han tillbringa en natt, utan skydd, på den andra sidan Klyftan.
