Kitabı oku: «Hjältars Väg», sayfa 9
Kapitel tretton
Gareth gick raskt fram på skogsstigen, med Firth vid sidan och huvan uppdragen, trots hettan. Han kunde knappt begripa att han nu var i just den sits som han gjort allt för att undvika. Nu fanns det ett lik, ett spår. Vem vet vem den där mannen hunnit prata med. Firth borde ha varit försiktigare i sina affärer med den där typen. Nu fanns det ett spår, och det kunde leda hela vägen tillbaka till Gareth.
”Förlåt mig”, sa Firth, och skyndade för att hålla takten med honom.
Gareth låtsades inte om honom, utan ökade takten, sjudande av ilska.
”Det du gjorde var korkat, och vekt”, sa Gareth. ”Du skulle aldrig ha tittat åt mitt håll.”
”Det var inte meningen. Jag visste inte vad jag skulle göra när han krävde mer pengar.”
Firth hade rätt: det hade varit ett besvärligt läge. Mannen var ett själviskt, girigt svin som ändrat spelets regler, och förtjänat att dö. Gareth slösade inga tårar på honom. Han bara bad att ingen sett mordet. Det sista han behövde var att lämna spår efter sig. Efter mordet på hans far skulle det följa en oerhört noggrann utredning. Han hade inte råd att lämna ens det minsta spår av ledtrådar som någon kunde följa.
Men nu var de i alla fall i Svartskogen. Trots sommarsolen var det närmast kolmörkt här. Mäktiga eukalyptusträd skymde var stråle från solen. Det passade hans sinnesstämning. Gareth avskydde stället. Han fortsatte fram längs den slingrande stigen, efter den döde mannens anvisningar. Han hoppades att typen talat sanning och inte lurat dem på villovägar. Det kunde vara en lögn alltsammans. Eller så kunde det leda dem rakt i en fälla, rakt i armarna på någon kumpan som väntade där för att råna dem på ännu mer pengar.
Gareth bannade sig själv. Han hade litat alltför mycket på Firth. Han skulle ha skött det själv istället. Som han brukade.
”Bäst för dig att stigen verkligen leder oss till häxan”, pikade Gareth, ”och att hon verkligen har det där giftet”.
De fortsatte längs stig efter stig tills de kom till ett vägskäl, precis som mannen hade sagt. Det bådade gott och Gareth kände sig något lättad. Det tog till höger, klev upp för en kulle, och tog sedan av igen. Anvisningarna stämde, och framför dem låg, mycket riktigt, det mörkaste parti skog som Gareth någonsin sett. Träden växte ohyggligt tätt och snårigt.
Han klev in bland träden och kände en kåre längs ryggraden. Han kände ondskan hänga i luften. Det gick knappt att tro att det ännu var dag.
Precis som han börjat bli rädd och fundera på att vända om såg han stigen framför sig sluta i en liten glänta. Den lystes upp av en den enda sol som bröt fram mellan träden. Mitt i gläntan låg en liten stuga av sten. Häxans stuga.
Gareths hjärta bultade snabbare i bröstet. Han klev in i gläntan och såg sig omkring för att försäkra sig om att ingen såg dem komma, att det inte var en fälla.
”Där ser du, han berättade sanningen”, sa Firth med upphetsning i rösten.
”Det betyder ingenting”, sa Gareth tillrättavisande.
”Stå utanför och håll vakt. Knacka om någon kommer. Och håll mun.”
Gareth brydde sig inte om att knacka på den lilla välvda dörren framför sig. Istället grep han tag om järnhandtaget, tryckte upp den tjocka dörren, duckade och steg in samtidigt som han stängde den om sig.
Det var mörkt därinne, upplyst endast av ett fåtal spridda ljus. Stugan hade bara ett rum. Den var utan fönster och ruvade på en tung, mörk kraft. Han stod stilla, kvävd av den tjocka tystnaden, beredd på vad som helst. Han kände ondskan här inne. Den fick det att krypa i skinnet.
Han märkte att det rörde sig inne bland skuggorna, och sedan ett ljud.
Med vaggande gång närmade sig en gammal kvinna, ihopskrumpnad och puckelryggig. Hon höjde ett ljus som lyste upp ett ansikte märkta av vårtor och fåror. Hon såg urgammal ut, äldre än de knotiga träd som omgav stugan.
”Du bär huva, även i mörkret”, sa hon, med ett illvilligt leende på läpparna och en röst som brutna kvistar. ”Det är inget oskyldigt ärende.”
”Jag är här för en flaska”, sa Gareth hastigt. Han försökte låta djärv och självsäker, men hörde att rösten skälvde. ”Gravrot. Jag hör att du har det.”
Det blev tyst en lång stund, och sedan hördes ett fruktansvärt, kacklande skratt. Det ekade mellan väggarna i det lilla rummet.
”Frågan är inte om jag har det eller inte. Frågan är: vad ska du med det till?”
Gareths hjärta bultade i bröstet och han försökte tänka ut ett svar.
”Vad rör det dig?”, frågade han till sist.
”Det roar mig att höra vem du tänkt mörda”, sa hon.
”Det angår dig inte. Jag har pengar åt dig.”
Gareth drog fram en påse guld, utöver den han redan givit till den döde, och slog båda påsar i det lilla träbordet. Det klirrade av mynt i rummet.
Han hoppades att det skulle göra henne nöjd, att hon skulle ge honom vad han kommit för, så att han kunde komma därifrån.
Häxan sträckte ut ett finger med en lång, krokig nagel och plockade upp och granskade en av påsarna. Gareth höll andan och hoppades att hon inte skulle ställa några fler frågor.
”Det här räcker nog precis till att köpa min tystnad”, sa hon.
Hon vände om och vaggade in i mörkret. Det hördes ett väsande, och Gareth såg henne intill ett ljus. Hon blandade en vätska i en liten glasflaska. Den bubblade över, och sedan satte hon i en kork. Tiden tycktes gå långsamt när Gareth väntade, alltmer otålig. Tusentals saker kunde gå fel. De snurrade i huvudet. Tänk om han blir upptäckt? Redan här? Tänkt om hon gav honom fel flaska? Tänk om hon berättat om honom för någon? Hade hon sett honom? Det gick inte att vara säker.
Gareth kände sig allt osäkrare på hela planen. Han hade inte kunnat föreställa sig att lönnmord skulle vara så svårt.
Efter vad som kändes som en evig tystnad återvände häxan. Hon gav honom flaskan. Den var så liten att den nästan försvann i handen.
”En så liten flaska?”, frågade han. ”Räcker det verkligen?”
Hon log.
”Du skulle bli förvånad över hur lite det behövs för att döda en man.”
Gareth vände om och rörde sig mot dörren, när han plötsligt kände ett kallt finger på axeln. Han kunde inte förstå hur hon hunnit dit så fort genom rummet, och det skrämde honom. Han stod som fastfrusen, oförmögen att vända sig om och se på henne.
Hon vände honom runt, lutade sig nära – det kom en fruktansvärd stank från henne – och sträckte plötsligt händerna och grep tag om hans kinder. Hon tryckte sina skrumpna läppar hårt mot hans i en kyss.
Gareth vämjdes. Det var det mest avskyvärda han någonsin varit med om. Läpparna var som en ödlas läppar, och tungan – som hon pressade mot hans egen – var som en reptils. Han försökte dra sig loss, men hon höll honom fast, hårt.
Till slut lyckades han slita sig loss. Han torkade munnen med handen, samtidigt som hon lutade sig bakåt och skrockade.
”Första gången man dödar en man är den svåraste”, sa hon. ”Du skall se, det blir lättare framöver.”
*
Gareth rusade ut ur stugan, ut i gläntan. Firth stod där och väntade.
”Vad har hänt? Hur är det med dig?”, frågade Firth oroad. ”Du ser ut som om du fått en kniv i bröstet. Gjorde hon dig illa?”
Gareth stannade till, flämtande, och torkade munnen, igen och igen. Han visste inte vad han skulle svara.
”Låt oss komma härifrån”, sa han. ”Nu!”
När de börjat gå, ut från gläntan och in i den dunkla skogen, skymdes solen plötsligt av moln som rusade över himlen och förvandlade den vackra dagen till kall och mörk. Gareth hade aldrig sett så täta, svarta moln dra in så fort. Han visste att vad det än var som hände så var det ingenting naturligt. Han oroade sig över hur mäktig den där häxan verkligen var, samtidigt som en kall vind drog fram genom sommardagen och blåste honom över nacken. Han kunde inte släppa tanken på att hon, med den där kyssen, nu på något sätt fått makt över honom, att hon kastat en förbannelse över honom.
”Vad hände där inne?”, frågade Firth enträget.
”Jag vill inte tala om det”, sa Gareth. ”Jag vill inte bli påmind om den här dagen igen – aldrig någonsin.”
De skyndade tillbaka längs med stigen, nedför kullen igen och åter längs skogsstigen i riktning mot Kungsgård. Just som Gareth började känna sig bättre till mods, redo att trycka undan den obehagliga händelsen till en vrå någonstans i bakhuvudet, hörde han plötsligt ljudet av stöveltramp. Han vände sig om och såg en grupp män på väg mot dem. Han kunde knappt tro det.
Hans bror. Godfrey. Suputen. Han var på väg mot dem, full i skratt och i sällskap med den skurkaktige Harry och ytterligare två av hans tvivelaktiga kumpaner. Att hans egen bror nödvändigtvis skulle springa in i honom här, av alla platser. I skogen, mitt i ingenstans. Gareth kände det som om det verkligen låg en förbannelse över hela hans plan.
Han vände sig om, drog huvan över ansiktet, gick dubbelt så snabbt och bad att han inte blivit igenkänd.
”Gareth?”, ropade en röst.
Gareth hade inget val. Han stannade tvärt, drog av huvan, vände sig om och såg sin bror glatt strutta fram mot honom.
”Men vad gör du här?”, frågade Godfrey
Gareth öppnade munnen, och stängde den igen, osäker på vad han skulle säga.
”Vi har fotvandrat”, sköt Firth in till räddning.
”Så ni har fotvandrat?”, sa en av Godfreys kamrater, med en ljus, flickaktig röst för att härma Firth. Hans vänner flabbade också. Gareth visste mycket väl att hans bror och broderns alla bekanta dömde honom för hans läggning – men det spelade mindre roll för tillfället. Men han var tvungen att byta samtalsämnet. Han ville inte att de skulle undra vad han gjorde här.
”Vad gör du här?”, frågade Gareth, i ett försök att vända på situationen.
”Det har öppnat ett nytt värdshus i Sydskog”, svarade Godfrey. ”Vi har just varit där och provat. Bästa ölen i riket. Vill du ha?”, frågade han och höll fram en stånka.
Gareth skakade hastigt på huvudet. Det var nödvändigt att distrahera honom, och han tänkte att bästa sättet var att byta ämne, att ge honom en tillrättavisning.
”Far skulle bli rasande om han visste att du drack mitt på dagen”, sa Gareth. ”Jag skulle föreslå att du gör dig av med den där och ger dig tillbaks till hovet.”
Det fungerade. Godfrey blängde, och det var tydligt att han inte längre tänkte på Gareth, utan på sitt eget förhållande till deras far.
”Och när började du bry dig om vad vår far tycker och tänker om saker?”, svarade han.
Gareth hade fått nog. Han ville inte slösa mer tid på det här fyllot. Han hade lyckats med vad han föresatt sig, att distrahera honom. Nu skulle han förhoppningsvis inte fundera alltför mycket på varför han sprungit in i honom här ute.
Gareth vände och skyndade längs stigen, till ljudet av hånskratten bakom honom. Han brydde sig inte om det. Det var han som skulle skratta sist, och det snart.
Kapitel fjorton
Thor satt vid träbordet, sysselsatt med bågen och pilarna som låg utspridd framför honom i delar. Intill honom satt Reece och flera andra ur Legionen. Alla satt de hukade över sina vapen, fokuserade på att tälja i bågarna eller spänna deras strängar.
”En krigare vet hur man strängar sin egen båge”, ropade Kolk, samtidigt som han gick fram och tillbaka längs raden av pojkar, granskande allas arbete. ”Anspänningen måste vara exakt den rätta. För liten, och pilen når inte fram till målet. För stor, och den riskerar att missa. Vapen går sönder i strid. Vapen går sönder på resa. Man måste veta hur man lagar dem under vägs. En riktig krigare är också smed, snickare, skomakare och en karl som kan laga vad som än går sönder. Och du känner inte ditt vapen förrän du själv har lagat det.”
Kolk stannade till bakom Thor och lutade sig över hans axel. Han ryckte bågen ur Thors grepp så att strängen svedde i handflatan.
”Den här strängen är inte tillräckligt spänd”, bannade han. ”Den är sned. Använd ett sådant vapen i strid, och det innebär döden. Även för din partner.”
Kolk slog tillbaka bågen i bordet och gick vidare. Flera pojkar fnissade. Thor rodnade och greppade om strängen igen. Han drog den så hårt han bara orkade och snodde den runt bågens skåra. Han hade hållit på så här i timmar, och det var kronan på verket av en lång dag som ägnats åt utmattande arbete med enklare göromål.
De flesta andra tränade, sparrade, fick fäktas. Han blickade ut och såg, långt borta, sina bröder, alla tre. De skrattade till klappret av träsvärden och Thor kände, som alltid, att de fick ett försprång, medan han lämnades kvar i skuggan. Det var orättvist. Han kände det alltmer som om han inte var önskad, som om han inte var en riktig medlem av Legionen.
”Oroa dig inte, du fattar snart hur man gör”, sa O’Connor vid sidan av honom.
Thors handflator var sönderskavda av alla försök. Han drog i strängen en sista gång, den här gången med alla krafter, och till hans stora förvåning så klickade den på plats. Strängen låg precis i skåran, och Thor kunde dra för allt han var värd, helt genomsvettig. Han kände en stor tillfredställelse nu med sin båge, nu när den var stark som den var tänkt att vara.
Skuggorna där utanför blev allt längre och Thor torkade svetten från pannan och undrade hur länge de kunde hålla på. Han funderade på vad det egentligen betydde att vara en krigare. Han hade tänkt sig det annorlunda. Han hade trott att han skulle träna, hela tiden. Men han förmodade att även det här var en typ av träning.
”Det här är inte direkt vad jag anmälde mig till heller”, sa O’Connor, som om han läst Thors tankar.
Thor vred sig och blev glad över att se sin väns ständiga leende.
”Jag kommer från Nordlanden”, fortsatte han. ”Precis som du har jag hela livet drömt om att gå med i Legionen. Jag tror jag tänkte mig ständig sparring och strid. Inte allt det här dränggörat. Men det kommer att bli bättre. Det här är bara för att vi är gröna. Det är en typ av invigningsrit. Det verkar vara en form av hierarki här. Och dessutom är vi yngst. Jag ser inga nittonåringar göra något liknande. Så det kan ju inte fortsätta för all evighet. Dessutom kan det ju vara en användbar färdighet.”
Det hördes en trumpetstöt. Thor tittade upp och såg resten av Legionen samlas framför en hög stenmur, mitt på fältet. Rep hängde med ungefär en meters mellanrum ned längs muren, som säkert var tio meter hög. Längs foten hade man staplat stackar av hö.
”Vad väntar ni på?”, skrek Kolk. ”RÖR PÅ ER!”
Män ur Silvergardet närmade sig och skrek överallt runtom dem, och innan Thor visste ordet av hade han och de andra hoppat upp från bänkarna och sprungit över fältet till muren.
Snart hade alla samlats där framför repen. Det gick ett upphetsat sus genom luften, nu när hela legionen stod samlad. Thor var överlycklig över att äntligen inkluderas i träningen med de andra och rörde sig mot Reece, som stod tillsammans med en annan av sina vänner. O’Connor kom också fram.
”Vid ett slag blir det uppenbart att de flesta städer är befästa”, dundrade Kolk och svepte med blicken över pojkarna. ”Att bryta igenom befästningar, det är ett arbete för en soldat. Vid en typisk belägring använder man rep och änterhakar, liknande dem som vi nu slängt över den här muren, och att klättra upp är något av det farligaste man kan göra i strid. Det är inte många tillfällen man är mer utsatt, mer sårbar. Fienden häller smält bly över er. De skjuter pil. Kastar sten. Man klättrar inte förrän tillfället är det absolut rätta. Och då, då klättrar man för livet – eller riskerar att mista det.”
Kolk tog ett djupt andetag, och ropade: ”BÖRJA!”.
Runtom honom satte sig pojkarna i rörelse, var och en på väg mot ett rep. Thor spurtade mot ett som var ledigt och skulle just gripa tag när en äldre pojke hann före och han knuffades ur vägen. Thor stretade sig fram och grep tag i det närmaste han kunde finna, ett grovt rep med knutar. Hjärtat bultade i bröstet och han började kämpa sig uppför muren.
Dagen hade hunnit bli dimmig och Thors fötter halkade över stenen. Men trots det gick det undan, och han kunde inte låta bli att märka att han klättrade snabbare än många av de andra. Han var nästan i täten nu på väg uppför muren. För första gången på dagen började saker att kännas bra, han började känna sig stolt över sig själv.
Plötsligt var det något hårt som slog honom över skuldrorna. Han tittade upp och såg män ur Silvergardet stå däruppe och kasta ned småsten, pinnar och allt möjligt skrot. Pojken på repet bredvid Thor tappade greppet och föll bakåt, ned i en stack av hö på marken.
Thor höll också på att tappa greppet, men lyckades på något sätt klamra sig kvar. En klubba slog ned, hårt över ryggen, men han fortsatte klättra. Han kravlade vidare med god fart och började till och med tänka att han skulle bli först upp på muren, när han, plötsligt, kände en hård spark i revbenen. Han kunde inte ens förstå var den kom ifrån, tills han såg en av pojkarna bredvid, svinga sig åt sidan. Innan Thor hann reagera fick han ännu en spark.
Den här gången tappade han taget och föll handlöst bak genom luften, flaxande med armarna. Han landade på ryggen i höet, chockad men oskadd.
Thor kravlade upp på alla fyra, hämtade andan och såg sig omkring. Runtomkring föll pojkar som flugor från repen, ned i höet. Sparkade eller knuffade av varandra – eller i andra fall nersparkade av Silvergardet uppe på krönet. De som inte föll av den anledningen fick sina rep avhuggna och föll till sist i alla fall.
Inte en enda nådde krönet.
”Uppställning!”, ropade Kolk. Thor hoppade upp, liksom alla andra.
”SVÄRD!”
Alla sprang som en man till ett stort ställ med träsvärd. Thor följde efter och greppade efter ett, chockad över hur tungt det var. Det vägde dubbelt så mycket som något av de tidigare vapen han hållit. Han kunde knappt hålla det framför sig.
”Tunga svärd, börja!”, hördes ett rop.
Thor tittade upp och såg den store lunsen, Elden, den som först givit sig på honom när han kom till Legionen. Thor mindes honom alltför väl: det gjorde fortfarande ont i ansiktet efter de blåmärken han fått. Han kastad sig över Thor, med svärdet högt över huvudet och med ansiktet förvridet i raseri. Thor fick upp sitt svärd i sista ögonblicket och lyckades parera Eldens hugg. Men svärdet var så tungt att han knappt kunde hålla emot.
Elden, både större och starkare, vände om och sparkade honom i revbenen.
Thor föll på knä av smärtan. Elden svingade igen för att träffa honom i ansiktet, men Thor lyckades nå upp och parera slaget, och inte ett ögonblick för tidigt. Men Elden var för snabb och för stark. Han snodde runt och högg mot benen istället. Thor föll och landade på sidan.
En skara pojkar samlades nu runtom dem, med rop och skrän, allteftersom deras strid hamnade i centrum av all uppmärksamhet. Alla tycktes de hålla på Elden.
Elden högg ned med sitt svärd igen, i en hård, vid båge. Thor rullade ur vägen, men svärdet föll nära hans rygg. Thor hade ett ögonblicks tillfälle och tog det: han snodde runt och högg lunsen i knävecket. Det var en känslig punkt och det var tillräckligt för att få honom att backa, snubbla och falla på baken.
Thor tog chansen att kravla upp på fötter. Elden reste sig, illröd i ansiktet och ilsknare än någonsin. De stod ansikte mot ansikte.
Thor visste att han inte kunde stå kvar där. Han anföll med ett hugg. Men träningssvärdet var gjort av klumpigt trä och alltför tungt: rörelsen annonserades tydligt. Elden parerade utan problem och följde upp med ett kort slag i Thors sida.
Det tog på en vek punkt, och Thor välte åt sidan och tappade svärdet, helt utslagen.
De andra pojkarna skrek av förtjusning. Thor knäade, obeväpnad, och kunde känna trycket av Eldens svärd mot strupen.
”Ge dig!”, fordrade Elden.
”Aldrig”, sa Thor, trotsigt.
Elden grinade, lyfte svärdet och förberedde sig för ett hugg. Det fanns inget Thor kunde göra. Han kunde se fram emot ett mäktigt hugg.
När svärdet föll mot honom slöt han ögonen och fokuserade. Han kände hur den här världen rörde sig långsammare, och hur han själv flyttades till en annan. Plötsligt kände han svärdets svepande bana genom luften, dess klyvande rörelse, och han önskade att världsalltet skulle stoppa den.
Värmen spred sig genom kroppen, kittlande, och när han fokuserade kände han hur något hände. Han kunde styra den.
Svärdet stannade plötsligt, som fastfruset mitt i luften. Thor hade lyckats stoppa det med kraften, på något sätt.
Elden stod där, förvirrad med handen om svärdshjaltet, och Thor riktade nu kraften för att istället greppa om hans handled. Thor grep hårdare och hårdare med viljekraften, och inom ett ögonblick skrek Elden till och tappade svärdet.
Alla pojkar tystnade och stod där stilla, med blicken ned mot Thor och ögon stora av skräck och förvåning.
”Han är en demon!”, skrek en av dem.
”En häxmästare!”, skrek en annan.
Thor var själv alldeles överväldigad. Han förstod inte vad han just hade gjort. Men han visste att det inte var normalt. Han var både stolt och skamsen, både djärvare och räddare.
Kolk steg fram, in i cirkeln och mellan Thor och Elden.
”Det här är ingen plats för besvärjelser, pojk, vem du nu är”, bannade han Thor. ”Det här är en plats för kamp. Du har brutit mot reglerna för våra strider. Du skall få tillfälle att tänka över vad du har gjort. Jag skickar dig till en plats där farorna är verkliga, så får vi se hur väl dina trollramsor försvarar dig där. Inställ dig för vaktpatrull till Klyftan.”
Det gick en flämtning genom Legionen och alla tystnade. Thor förstod inte riktigt vad allt betydde. Men så mycket var klart att bra var det inte.
”Du kan väl inte skicka honom till Klyftan!”, protesterade Reece. ”Han är för otränad. Han kan ju bli skadad.”
”Jag gör vad jag själv beslutar pojke”, grimaserade Kolk mot Reece. ”Far din är inte här för att skydda dig nu, eller honom heller för den delen. Och det är jag som leder Legionen. Och du gör bäst i att vakta din tung – tro inte att du kan prata hur som helst, bara för att du är kunglig.”
”Fint”, svarade Reece. ”Men då följer jag med!”
”Och det gör jag med!”, instämde O’Connor och steg fram.
Kolk såg på dem och skakade sakta på huvudet.
”Dumskallar. Det är upp till er. Följ honom om ni så önskar.”
Kolk vände sig och såg på Elden. ”Tro inte att du kommer så billigt undan du heller”, sa han till honom. ”Du startade det här bråket. Och du måste betala priset. Du följer med dem på patrull, redan i natt.”
”Men general, ni kan bara inte skicka mig till Klyftan!” Elden protesterade med ögonen vidöppna av skräck. Det var första gången Thor sett honom rädd.
Kolk tog ett steg närmare Elden och satte nävarna i höfterna. ”Kan jag inte?”, sa han. ”Jag kan mer än bara skicka dig dit – jag kan skicka iväg dig för all evighet, ut ur Legionen och bort till de mest avlägsna delarna av riket, om du fortsätter säga emot mig.”
Elden såg bort, för upprörd för att svara.
”Är det någon annan som vill följa med?”, ropade Kolk.
De andra pojkarna, både större, äldre och starkare, såg skräckslaget bort. Thor svalde när han såg runt på alla nervösa miner och undrade hur illa Klyftan egentligen var.
