Kitabı oku: «Hjältars Väg», sayfa 13
Kapitel tjugo
Thor gick tillsammans med Reece genom Kungsgårds portvalv och ut på den landsväg som ledde mot Legionens baracker. Vakterna stod i givakt när de passerade, och Thor kände en känsla av samhörighet, som om han trots allt inte var en främling. Han tänkte tillbaka på bara några dagar tidigare, när en vakt hade jagat ut honom samma väg. Så mycket hade ändrats, och så snabbt.
Thor hörde ett skri och tittade upp och såg Estopheles cirkla, hög där ovan. Hon dök och Thor höll ivrigt ut armen, ännu klädd i stridshandsken. Men hon steg igen och flög bort, högre och högre, men aldrig helt utom synhåll. Thor undrade. Hon var ett mystiskt djur, och han kände ett starkt band till henne som var svårt att förklara.
Thor och Reece fortsatte i tystnad, i snabb takt mot barackerna. Thor visste att hans soldatbröder väntade på honom och var osäker på vad slags mottagande som väntade. Skulle det bli missunnsamhet, avund? Skulle de vara arga för att han fick alla uppmärksamhet? Skulle de göra narr av honom för att han burits hem över klyftan. Eller skulle han till sist bli accepterad?
Thor hoppades på det senare. Han var trött på att vara i strid med resten av Legionen, och ville inget annat än känna att han hörde hemma, att accepteras som en av dem.
Barackerna kom inom synhåll och Thors huvud oroades av något annat istället.
Gwendolyn.
Thor visste inte hur mycket han kunde tala med Reece om det, med tanke på att det var hans syster det gällde. Men han fick henne inte ur huvudet. Han kunde inte sluta tänka på mötet med den där hotfulle ädlingen, Alton, och undrade hur mycket av det han sagt som var sant. En del av honom var rädd för att ta upp saken med Reece. Han ville inte göra honom upprörd och riskera att förlora sin nya vän på grund av systern. Men en annan del av honom var tvungen att veta vad han tyckte.
”Vem är Alton?”, fråga Thor till sist, tvekande.
”Alton?”, upprepade Reece. ”Varför frågar du om honom?”
Thor ryckte på axlarna, osäker på hur mycket han borde säga.
”Han är inget annat än en odräglig, obetydlig medlem av kungafamiljen. Brylling till kungen. Hur så? Har han varit efter dig av någon anledning?” Och så kisade Reece med ögonen. ”Gwen? Är det henne det gäller? Jag borde ha varnat dig.”
Thor vände sig och såg på Reece, ivrig att höra mer.
”Vad menar du?”
”Han är en tölp. Han har ränt efter min syster så länge han har kunnat gå. Han är säker på att de skall gifta sig. Min mor verkar tro det hon också.”
”Kommer de göra det?”, frågade Thor, själv förvånad över desperationen i sin egen röst.
Reece såg på honom och log.
”Oj, oj, du har visst fallit pladask, eller?” Han skrockade. ”Det gick undan.”
Thor rodnade, och hoppades att det inte var alltför uppenbart.
”Om det blir så eller inte beror naturligtvis på min systers känslor”, sa Reece till sist. ”Om hon nu inte tvångsgifts. Men jag tvivlar på att min far skulle göra det.”
”Och vad känner hon för honom?”, undrade Thor, rädd för att verka alltför nyfiken, men samtidigt tvungen att veta.”
Reece ryckte på axlarna. ”Det får du nog fråga henne om. Vi har aldrig talat om det.”
”Men skulle din far tvinga henne att gifta sig?”, fortsatte Thor. ”Skulle han kunna göra något sådant?”
”Min far kan göra precis som han vill. Men det är mellan honom och Gwen.”
Reece vände sig och såg på Thor.
”Varför alla frågor? Vad pratade ni om egentligen?”
Thor rodnade, osäker på vad han skulle säga.
”Inget särskilt”, sa han till sist.
”Inget särskilt!”, skrattade Reece. ”Det låter som rätt mycket av ingenting om du frågar mig!”
Reece skrattade ännu mer och Thor kände sig förlägen och undrade om han bara inbillat sig att Gwen höll av honom. Reece lutade sig fram och lade en fast hand på hans axel.
”Lyssna nu grabben”, sa Reece. ”Det enda som du kan vara helt säker på när det gäller Gwen är att hon vet vad hon vill ha. Och att hon får vad hon vill ha. Så har det alltid varit. Hon är lika envis som min far. Ingen kan tvinga henne att göra något – eller tycka om någon – hon inte vill. Så oroa dig inte. Lita på vad jag säger. Om hon väljer dig, så kommer du att märka det. Är det klart?”
Thor nickade och kände sig bättre, som han alltid gjorde efter att ha pratat med Reece.
Han tittade upp och såg de stora portarna till Legionens baracker framför sig. Han förvånades över att se många pojkar stå där vid porten, och förvånades ännu mer över att se dem flina brett och hurra när han kom närmare. De sprang fram och grabbade Thor om axlarna och drog in honom. Thor häpnade över att han togs emot med sådan välvilja av de andra.
”Berätta om Klyftan. Hur var det på andra sidan?”, frågade en.
”Hur såg det där monstret ut? Det som du dräpte?”, frågade en annan.
”Det var inte jag som gjorde det”, protesterade Thor. ”Det var Erec.”
”Jag hörde att du räddade livet på Elden”, sa en.
”Jag hörde att du anföll besten, rakt på bara, och utan några ordentliga vapen.”
”Nu är du är en av oss!”, utropade en av dem, och de andra pojkarna hurrade och drog med honom som om han var deras förlorade bror.
Thor kunde knappt tro det. Ju mer han hörde orden, desto mer insåg han att de kanske hade rätt. Kanske hade han trots allt varit modig. Han hade inte tänkt på det så. För första gången på länge så började han känna sig nöjd med sig själv igen. Särskilt som han nu, äntligen, kände att han var en av dessa pojkar. Han kunde känna anspänningen släppa i axlarna.
Thor drogs fram till den stora träningsarenan, och där framme stod ännu fler ur Legionen och även många ur Silvergardet. Även de hurrade när de såg honom och kom fram och dunkade honom i ryggen.
Kolk klev fram och de andra tystnade. Thor förberedde sig på det värsta, eftersom Kolk aldrig haft annat än förakt till övers för honom. Men nu, till Thors förvåning, såg han ned mot honom med ett nytt uttryck i ansiktet. Även om han fortfarande inte kunde förmå sig till ett leende, så blängde han i alla fall inte. Och Thor kunde ha svurit att han såg något som liknade beundran in ögonen.
Kolk steg fram, höll upp en liten brosch med en svart falk, och fäste den på Thors bröst.
Legionens märke. Thor hade accepterats. Äntligen var han en av dem.
”Thorgrin, från Västerrikets Sydland”, sa Kolk med största allvar. ”Vi välkomnar dig till Legionen.”
Pojkarna jublade och sprang sedan allesammans fram och lade armarna om Thor, så att han drogs än åt ena hållet och än åt det andra.
Thor kunde inte ta in allt som hände. Han försökte inte ens. Han ville bara njuta av ögonblicket. Nu, till sist, äntligen hörde han hemma någonstans.
Kolk vände sig om mot de andra pojkarna.
”Så pojkar, lugna ner er”, befallde han. ”Idag är en särskild dag. Inga mer högafflar, såpa eller hästskit för er del. Nu är det dags att börja träna på allvar. Dags för vapnen.”
Pojkarna svarade med ett upphetsat rop och följde när Kolk stegade mot en stor, rund byggnad av ek med bronsdörrar. Thor gick in tillsammans med gruppen och det var en förväntansfull stämning i luften. Reece stod vid hans sida och O’Connor kom fram och anslöt sig till dem.
”Jag trodde aldrig jag skulle se dig i livet igen”, sa han med ett leende och dunkade Thor i ryggen. ”Nästa gång kan du väl låta mig vakna först?”
Thor log tillbaka
”Vad är det där för byggnad?”, frågande han Reece när de kom närmare. Porten var täckt av kraftiga järnnitar och hela byggnaden var imponerande.
”Det är vapenhuset”, svarade Reece, där vi förvarar alla vapen. Nu och då låter de oss titta in och till och med träna med något. Det beror på vad de vill lära ut.”
Det knöt sig i Thors mage. Han såg Elden på väg mot dem och stålsatte sig och förberedde sig på något sorts hot – men den här gången, till hans stora förvåning, så kom Elden med en min av uppskattning i ansiktet.
”Jag måste tacka dig”, sa han med blicken i marken, ödmjukad. ”För att ha räddat livet på mig.”
Thor var helt ställd: det här hade han aldrig väntat sig från Elden.
”Jag hade fel om dig”, fortsatte Elden. ”Vänner?”, frågade han.
Han höll ut en hand.
Thor var inte den som var långsint och sträckte glatt fram handen.
”Vänner”, sa han.
”Jag tar inte lätt på det ordet”, sa Elden. ”Du kan alltid räkna med mig. Och jag står i skuld till dig.”
Med det vände han om och skyndade bort bland de andra.
Thor visste knappt vad han skulle tro. Han var förbluffad över hur snabbt saker ändrats.
”Kanske är han inte en total idiot, trots allt”, sa O’Connor. ”Kanske rent av inte så dum”.
De nådde vapenhuset. De stora portarna stod på vid gavel, och Thor gick in i byggnaden med vördnad. Han gick långsamt, sträckte på nacken och såg sig om i en vid cirkel och tog in allt med ögonen. Där fanns hundratals vapen längs väggarna, många som han inte ens kände igen. De andra pojkarna skyndade fram upphetsat, fram till olika vapen, plockade upp dem, kände på dem, undersökte dem. Thor följde deras exempel. Han kände sig som en liten unge i en godisbutik.
Han skyndade fram till en stor hillebard, lyfte träskaftet med båda händer, kände på vikten. Den var tung, väloljad. Bladet var nött, med flera hack, och han undrade om det dödat några män i strid.
Han ställde ned den och tog upp ett stridsgissel, en metallkula med nitar som fästats i ett kort skaft med en kedja emellan. Han höll om det förstärkta träskaftet och kände tyngden av metallkulan svänga i kedjan. Bredvid honom höll Reece upp en stridsyxa, och O’Connor prövade balansen på en lång pik, med stötar i luften mot en inbillad fiende.
”Lystring!”, ropade Kolk, och alla vände sig om.
”Idag skall vi lära oss om hur man bekämpar sin fiende på avstånd. Kan någon säga vilka vapen det gäller? Vad dödar en man på trettio stegs avstånd?”
”Pil och båge”, ropade någon.
”Stämmer”, svarade Kolk. ”Vad mer?”
”Ett spjut!”, skrek någon.
”Och mer? Det finns fler alternativ än bara de här. Låt höra!”
”En stenslunga”, lade Thor till.
”Mer?”
Thor rådbråkade skallen, men började få slut på idéer.
”Kastkniv”, ropade Reece.
”Mer?”
De övriga pojkarna tvekade. Ingen hade någon mer idé.
”Det finns kasthammare”, dundrade Kolk, ”och kastyxor. Armborst. Pikar kan kastas. Och det kan svärd också.”
Kolk gick genom rummet och såg på pojkarnas ansikten, fulla av uppmärksamhet.
”Och det är inte allt. En vanlig sten från marken kan visa sig vara din bäste vän. Jag såg en gång en man, stor som en oxe, en riktig krigshjälte, dödad på fläcken av en sten kastad av en listigare soldat. Soldater glömmer ofta bort att även rustningen kan användas som vapen. Stridshandsken kan tas av och kastas i fiendens ansikte och bedöva honom, från flera meters håll. I det ögonblicket kan han dödas. Skölden kan också kastas.”
Kolk drog efter andan.
”Det är nödvändigt att du, när du lär sig att slåss, inte bara lär dig slåss inom den vanliga räckvidden mellan dig och din fiende. Du måste öka räckvidden betydligt. De flesta kämpar på tre stegs avstånd. En skicklig krigare börjar kampen redan på trettio. Förstått?”
”Ja general!”, hördes en kör av rop.
”Bra. Idag börjar vi vässa era kastfärdigheter. Sök igenom rummet och grip tag i ett kastvapen. Ta ett var och se till att vara ute härifrån inom trettio sekunder. Sätt igång!”
Ett vilt kaos bröt ut i rummet och Thor sprang mot väggen, på jakt efter ett vapen. Han knuffades hit och dit av andra ivriga pojkar, tills han slutligen såg vad han sökt och tog den. Det var en liten kastyxa. O’Connor tog en dolk, Reece ett svärd, och alla tre sprang ut på fältet med de andra pojkarna.
De följde efter Kolk till andra sidan fältet, där ett stort antal sköldar satts upp på pålar.
Pojkarna, alla med vapen i hand, samlades förväntansfullt runt Kolk.
”Ni ställer upp här”, dundrade han och pekade på en linje i gruset, ”och siktar mot de där sköldarna när ni kastar. Därefter springer ni fram till sköldarna, tar upp ett nytt vapen, och övar kast med det. Ta aldrig samma vapen. Sikta alltid mot skölden. Den som missar springer ett varv runt fältet. Börja!”
Pojkarna ställde upp, skuldra mot skuldra bakom linjen, och började kasta sina vapen mot sköldarna, som säkert var tjugo meter bort. Thor ställde sig i ledet. Pojken bredvid honom tog fart och kastade sitt spjut, och missade med en hårsmån.
Pojken vände om och började jogga runt arenan. Samtidigt löpte en av kungens soldater upp bredvid och fäste en tung ringbrynjemantel över hans axlar som tyngde ned honom.
”Spring med den gosse!”, befallde han.
Pojken, som redan var svettig, fortsatte springa, helt nedlastad i hettan.
Thor hade ingen lust att missa målet. Han lutade sig bakåt, koncentrerade sig, svingade kastyxan, och lät den fara. Han slöt ögonen, hoppades att den skulle nå målet, och blev lättad av att höra hur den grävde in sig i läderskölden. Det var knappt, nere vid ett hörn, men ändå en träff. Runtomkring var det många som missade och fick springa. De få som träffade sprang mot sköldarna för att ta nya vapen.
Thor nådde sköldarna och fann en lång, smal kastdolk som han drog ut, och sprang sedan tillbaka till linjen.
De fortsatte kasta i timmar, tills Thor kände en mördande smärta i armen, och det hade också hunnit bli långt fler löpturer än vad han önskat. Han dröp av svett, precis som alla andra. Det var en intressant övning att få kasta olika sorters vapen, bli bekant med vikten och känslan i olika typer av skaft och blad. Thor kände hur han blev bättre, mer van, för varje kast. Men ändå, hettan var tryckande, och han började bli trött. Det var inte mer än ett dussin pojkar framför sköldarna nu eftersom de flesta var ute på fältet och sprang. Det var helt enkelt alltför svårt att träffa så många gånger och med så många vapen, och springandet och hettan gjorde sitt för att ytterligare försämra träffsäkerheten. Thor flämtade, osäker på hur mycket längre han skulle kunna fortsätta. Just när han kände att han skulle svimma, helt plötsligt, steg Kolk fram.
”Det räcker!”, ropade han.
Pojkarna återvände från sina löprundor och kollapsade i gräset. Där låg de och flämtade, drog tungt efter andan och drog av sig de tunga ringbrynjor de fått över sig. Thor satt också i gräset, helt utmattad i armen och genomsvettig. Några av soldaterna kom över med hinkar med vatten och ställde ned dem i gräset. Reece sträckte sig fram, grep tag om en, drack och skickade den vidare till O’Connor, som drack och lämnade den till Thor. Thor drack och drack, med vatten rinnande nedför hakan och bröstet. Vattnet kändes helt underbart. Han andades tungt när han lämnade den tillbaka till Reece.
”Hur länge kan det här pågå?”, frågade han.
Reece skakade på huvudet, andfått. ”Ingen aning.”
”De försöker ta livet av oss, jag svär”, hördes en röst. Thor vände sig och fick se Elden, som kommit och satt sig bredvid. Thor blev förvånad över att se honom där, och det slog honom att Elden verkligen önskade att de skulle vara vänner. Det var märkligt att se en sådan förändring i hans beteende.
”Pojkar!”, ropade Kolk och gick med långsamma steg ibland dem. ”Allt fler av er missar sina mål nu, när det blivit sent på dagen. Som ni märker, det är svårare att vara träffsäker när man är trött. Och det är själva poängen. Väl i strid kommer ni inte vara utvilade. Ni kommer att vara utmattade. Vissa slag pågår i dagar. Särskilt om ni anfaller en borg. Och det är när ni är som tröttast ni måste göra ert bästa kast. Ofta tvingas man kasta med det vapen som man råkar ha till hands. Ni måste alltså vara skickliga med alla typer av vapen, och i alla stadier av utmattning. Är det förstått?”
”JA GENERAL!”, skrek de tillbaka.
”Vissa av er kan kasta kniv, eller spjut. Men samma person missar när det gäller en hammare, eller yxa. Tror ni att det räcker med ett vapen för att överleva?”
”NEJ GENERAL!”
”Tror ni att det här bara är en lek?”
”NEJ GENERAL!”
Kolk grimaserade där han gick fram och riktade sparkar i ryggen på de pojkar som han tyckte att de inte satt tillräckligt rakryggat.
”Nu har ni vilat tillräckligt”, sa han. ”Upp på fötter!”
Thor kravlade sig upp tillsammans med de andra, trött i benen och osäker på hur mycket till han tålde.
”Strid på avstånd har två sidor”, fortsatte Kolk. ”Ni kan kasta – men det kan ju fienden också. Han är kanske inte trygg på trettio steg – med det är inte ni heller. Ni måste lära er försvar från trettio steg. Förstått?”
”JA GENERAL!”
”För att försvara sig mot ett kastvapen måste man inte bara vara uppmärksam och snabb på fötterna, kunna ducka, rulla undan eller slänga sig åt sidan – man måste också kunna skydda sig med stor sköld.”
Kolk vinkade och en soldat bar fram en stor, tung sköld. Thor häpnade: den var nästan dubbelt så stor som honom själv.
”Har jag en frivillig?”, frågade Kolk.
Pojkarna var tysta och tveksamma, och utan att tänka sig för, fångad av ögonblicket, sträckte Thor upp handen.
Kolk nickade och Thor skyndade fram.
”Bra”, sa Kolk. ”Åtminstone en av er är dum nog att anmäla sig. Jag uppskattar din kampanda gosse. En korkat val. Men bra.”
Thor började undra om han inte hade gjort något dumt när Kolk räckte honom den stora metallskölden. Han fäste den på armen och kunde knappt tro hur tung den var. Den gick nästan inte att lyfta från marken.
”Thor, ditt uppdrag är att springa från den här sidan av fältet över till det andra. Oskadd. Kan du se de där femtio pojkarna?”, frågade Kolk Thor. ”De kommer alla att kasta vapen mot dig. Riktiga vapen. Förstår du? Om du inte använder skölden till skydd kan du dö innan du hunnit fram.”
Thor stirrade tillbaka, tveksam. Gruppen av pojkar tystnade.
”Det här är ingen lek”, fortsatte Kolk. ”Det här är allvar. Strid är allvar. Det är liv och död. Är du fortfarande säker på att du är frivillig?”
Thor nickade, för stel av skräck för att säga något annat. Han kunde knappast ändra sig nu, inte inför ögonen på alla.
”Bra.”
Kolk gestikulerade till en följeslagare som steg fram och blåste i en trumpet.
”Spring!”, skrek Kolk.
Thor hissade upp den tunga skölden med två händer och höll fast för allt han orkade. Samtidigt kände han en dov stöt, så våldsam att den skakade i skallen. Det måste ha varit en hammare. Den gick inte igenom skölden, men sköt en chockvåg genom kroppen. Han var nära att tappa skölden, men tvingade sig själv att hålla fast och gå vidare.
Thor började springa, på stapplande ben, så fort han kunde med skölden. Vapen och lod susade förbi och han tvingade sig att krypa ihop så gott det gick bakom skölden. Skölden var hans livlina, och allteftersom han sprang lärde han sig att hålla sig bakom den.
En pil flög förbi och missade med knappt en centimeter. Han drog hakan närmare bröstet. Ännu ett tungt föremål smällde in i skölden, så hårt att han stapplade åt sidan och föll till marken. Men Thor kom snart på fötter och fortsatte att springa. Men sina sista krafter, flämtande efter luft, kom han till sist fram till andra sidan fältet.
”Det räcker!”, ropade Kolk.
Thor sänkte skölden, drypande av svett. Han var oerhört tacksam över att ha nått till andra sidan: han visste inte om han skulle ha klarat att hålla den där skölden ens i ett ögonblick längre.
Thor skyndade tillbaka till de andra, många gav honom beundrande blickar. Han undrade hur han överlevt.
”Snyggt jobbat”, viskade Reece.
”Fler frivilliga?”, ropade Kolk.
Det blev dödstyst bland pojkarna. Efter att ha sett Thor var det ingen annan som ville försöka.
Thor kände sig stolt över sig själv. Han var inte säker på att han skulle ha anmält sig om han vetat vad det gällt, men nu när det var över var han glad att han gjort det.
”Fint. Då väljer jag en frivillig istället”, dundrade Kolk. ”Du! Saden!”, ropade han och pekade på någon.
En äldre, smärt pojke steg fram, skräckslagen.
”Jag?”, sa Saden med bruten röst.
De andra pojkarna skrattade åt honom.
”Ja, naturligtvis. Vem annars?”, sa Kolk.
”Ursäkta herrn, men jag slipper helst.”
Det gick ett upprört sus genom Legionen.
Kolk klev framåt, mot honom, med en grimas i ansiktet.
”Du är inte här för att göra vad du vill”, röt Kolk, ”utan som jag säger åt dig.”
Saden stod där, blickstilla, och såg livrädd ut.
”Han borde inte vara här”, viskade Reece till Thor.
Thor vände sig och såg på honom. ”Vad menar du?”
”Han kommer från en adelsfamilj som skickat honom hit. Men han vill inte vara här. Han är ingen krigare. Kolk vet det. Jag tror att de försöker knäcka honom, att de försöker bli av med honom.”
”Förlåt herrn, men jag kan inte”, sa Saden och lät skräckslagen.
”Det kan du”, skrek Kolk, ”och det ska du!”
Det uppstod ett, tyst, spänt dödläge.
Saden såg ned i marken, huvudet böjt av skam.
”Jag är ledsen herrn. Ge mig en annan uppgift så skall jag utföra den med glädje.”
Kolk blev röd i ansiktet och trampade fram mot honom tills hans stod med ansiktet bara några centimeter från pojkens.
”Jag skall ge dig en annan uppgift, pojk. Jag struntar fullkomligt i vad du kommer från för familj. Från och med nu skall du springa. Du skall springa runt det här fältet tills du svimmar. Och du kommer inte tillbaka förrän du är beredd att anmäla dig frivillig att lyfta den här skölden. Förstått?”
Saden såg ut som om han skulle falla i gråt och nickade tillbaka.
En soldat steg fram och drog en ringbrynja över Saden, och sedan kom ytterligare en soldat och klädde honom i ännu en brynja. Thor kunde inte begripa hur han stod ut med vikten. Själv kunde han knappt springa med bara en av dem.
Kolk lutade sig tillbaka och gav Saden en hård spark i baken, och han snubblade fram och började sin långa, mödosamma bana runt fältet. Thor tyckte synd om honom. Han såg honom stappla runt och kunde inte låta bli att undra om den pojken skulle överleva Legionen.
Plötsligt hördes en hornstöt, och Thor vände sig och såg en trupp av kungens soldater, i sällskap med några män ur Silvergardet, med långspjut och fjädrar i hjälmarna. De red fram och gjorde halt framför Legionen.
”Till kungadotterns bröllops ära, och till sommarsolståndets, har kungen förklarat resten av dagen för jaktdag!”
Pojkarna runtom bröt ut i ett högt jubel. Alla som en man spurtade de efter hästarna när de vände och galopperade bort över fältet.
”Vad är det som händer?”, frågade Thor Reece när de började springa med de andra.
Reece flinade brett.
”Det är rena miraklet!”, sa han. ”Vi har ledigt! Vi får gå på jakt!”
