Kitabı oku: «Hjältars Väg», sayfa 14
Kapitel tjugoett
Thor sprang utefter skogsstigen med de andra, och med det spjut han fått i handen för jakten. Intill sprang Reece, O’Connor och Elden och minst femtio av de andra ur Legionen. Framför dem red ett hundratal ur Silvergardet i lätt rustning, vissa med kortspjut men de flesta med bågar och pilkoger på ryggen. Mängder av väpnare och tjänare sprang till fots mitt ibland dem.
I täten red kung MacGil, lika stolt och bredaxlad som alltid och med ett glatt grin i ansiktet. Han flankerades av sina söner, Kendrick och Gareth och, till Thors förvåning, även av Godfrey. Mängder av pager sprang mellan dem. Några lutade sig bakåt och blåste i långa jakthorn gjorda av elfenben, andra slet i skällande hundar som ivrigt kämpade för att hålla takt med hästarna. Det var rena kaoset. När gruppen stormade längre in i skogen började de delas upp i olika riktningar och Thor visste knappt vart de var på väg.
Erec red förbi i närheten, och Thor och de andra beslöt sig för att följa efter. Thor sprang upp bredvid Reece.
”Vart är vi på väg”, frågade han andfått medan de sprang.
”Långt in i skogen”, ropade Reece till svar. Kungens män tänker sig ta hem vilt för dagen.”
”Varför är några ur Silvergardet till häst och andra till fots?”, frågade O’Connor Reece.
”De till häst är ute efter småvilt, som rådjur och fågel”, svarade Reece. ”De använder pilbåge. De till fots jagar farligare vilt. Som gulsvansat vildsvin.”
Thor blev både upphetsad och nervös när han hörde djuret nämnas. Han hade sett ett som liten: det var ett elakt, farligt djur, känt för att slita en man i stycken utan särskilt mycket provokation.
”Äldre krigare brukar föredra att stanna till häst och jaga rådjur och fågel”, lade Erec till och tittade ned. ”De yngre jagar till fots och efter storviltet. Det kräver naturligtvis att man är i bättre form.”
”Och det är just av den anledningen som vi låter er följa med på jakten pojkar”, skrek Kolk, som red inte långt ifrån de andra. ”Det är träning för er också. Ni måste springa till fots hela jakten, och hålla takt med hästarna. När vi kommit längre bryter vi upp i mindre grupper, och var och en följer en egen stig och nedlägger sitt eget byte. Ni skall leta upp det farligaste djur ni hittar – och kämpa till döden. Det kräver samma egenskaper som gör er till dugliga soldater: uthållighet, mod, och att aldrig vika för en fiende, oavsett hur farlig han är. Så sätt igång!”, skrek han.
Thor sprang snabbare med de andra, de rusade genom skogen för att hinna ikapp hästarna. Han visste inte riktigt vart han var på väg, men tänkte att det nog skulle gå bra om han höll sig i närheten av Reece och O’Connor.
”En pil, snabbt!”, ropade Erec ned.
Thor kastade sig i rörelse, sprang upp intill Erecs häst, tog en pil ur kogret vid sadeln och räckte upp den till honom. Erec lade den på strängen där han red, saktade ned och tog sikte på något i skogen.
”Hundar!”, skrek Erec.
En av kungens tjänare släppte en skällande hund som störtdök in bland buskarna. Till Thors förvåning lyfte en stor fågel från grenarna, samtidigt som Erec lät pilen flyga.
Det var ett perfekt skott, rakt genom nacken, och fågeln föll död ned. Thor häpnade över att Erec sett den.
”Fågeln!”, ropade Erec.
Thor sprang, grep tag i den döda fågeln, som ännu var varm, med blod strömmande från halsen, sprang tillbaka till Erec och kastade upp den på hans sadel, där den kunde hänga under resten av ritten.
Runtom gjorde många riddare till häst det samma: drev upp och sköt fågel som deras väpnare sedan fick hämta. De flesta använde båge, vissa använde spjut. Kendrick lyfte sitt spjut, tog sikte och kastade det mot ett rådjur. Det var en perfekt träff, mitt i halsen, och fällde bytet.
Thor häpnade över hur mycket vilt som fanns i skogen och de mängder av byte som de skulle föra med sig hem. Det skulle räcka för att föda Kungsgård i dagar.
”Har du varit på jakt förut?”, ropade Thor till Reece, och lyckades precis undgå att trampas ned av en av kungens män där de sprang fram. Det var svårt att höra, bland alla skällande hundar, ljuden av jakthorn och männens rop av skratt och seger när de nedlade byte efter byte.
Reece hade ett stort leende på läpparna när han hoppade över en stock och fortsatte springa.
”Många gånger! Men bara tack vare min far. Annars låter de oss inte vara med före en viss ålder. Det är en spännande syssla – men ingen brukar heller klara sig utan någon liten skråma. Mer än en man har skadats, eller till och med dödats, på vildsvinsjakt.”
Reece flämtade där han sprang. ”Men jag har alltid suttit till häst”, fortsatte han. ”Jag har aldrig fått lov att springa till fots, med Legionen, eller fått jaga vildsvin. Så det är min första!”
Skogen ändrade plötsligt karaktär, och mängder av stigar gick ut framför dem och åt olika håll. Det hördes ännu en hornstöt och det stora jaktlaget började brytas upp i mindre grupper.
När alla delades höll sig Thor i närheten av Erec, och Reece och O’Connor följde med dem när de vek av in på en smal stig som krökte kraftigt. De sprang och sprang. Thor höll hårt i sitt spjut och hoppade över en bäck. Deras lilla grupp bestod av Erec och Kendrick till häst, och Thor, Reece, O’Connor och Elden till fots, sex personer allt som allt – men när Thor vände sig om såg han ytterligare två medlemmar av Legionen springa upp bakom dem och ansluta sig. De var stora och grova pojkar, med lockigt, sandfärgat hår som föll dem i ögonen, och breda leenden. De såg ut att vara några år äldre än Thor – och de var enäggstvillingar.
”Jag heter Conval”, ropade en av dem till Thor.”
”Och jag heter Conven.”
”Vi är bröder”, sa Conval.
”Tvillingar!”, lade Conven till.
”Hoppas ni inte har något emot att vi hänger med”, sa Conval till Thor.
Thor hade sett dem tidigare i Legionen, men aldrig träffat dem. Han var glad över att träffa nya medlemmar, särskilt när de var hyggliga mot honom.
”Välkomna”, ropade Thor.
”Ju fler desto bättre”, inflikade Reece.
”Jag har hört att vildsvinen här i skogen är helt enorma”, sa Conval.
”Och livsfarliga”, svarade Conven.
Thor såg på de långa spjut som tvillingarna bar, säkert tre gånger längre än hans eget. Det fick honom att undra. Han såg att de blickade på hans kortspjut.
”Det där spjutet kommer inte vara tillräckligt långt”, sa Conval.
”Det här är vildsvin med rejäla betar. Du behöver något längre”, sa Conven.
”Ta mitt”, sa Elden och sprang fram till Thor och erbjöd sitt spjut.
”Jag kan väl inte ta ditt heller”, sa Thor. ”Vad skulle du då använda?”
Elden ryckte på axlarna. ”Jag klarar mig.”
Thor blev rörd över hans generositet och förundrades över hur de blivit vänner.
”Ta ett av mina”, beordrade en röst.
Thor tittade upp och såg Erec rida upp bredvid honom och ge ett tecken mot sadeln, där två långspjut satt fästade.
Thor sträckte sig upp och grep tag i ett av långspjuten från sadeln, tacksam över att ha det i handen. Det var tyngre och besvärligare att springa med – men han kände sig bättre skyddad med det, och det lät som om det kunde behövas.
De sprang och sprang tills luften brann i Thors lungor och han började undra om han skulle orka fortsätta längre. Han var vaksam och såg hela tiden efter tecken på djur. Han kände sig skyddad med alla andra runtomkring, och nästan osårbar med det långa spjutet. Men ändå var han på helspänn. Han hade aldrig jagat vildsvin och hade ingen aning om vad han hade att vänta.
Hans lungor brände, men skogen öppnade sig i en glänta, och Erec och Kendrick höll tack och lov in sina hästar för att stanna. Thor antog att det gav även dem tillåtelse att stanna till. Där stod de, alla åtta i gläntan, pojkarna flämtande efter luft och Erec och Kendrick just avstigna. Hästarna frustade, men annars var det tyst förutom suset av vind i trädkronorna. Ljudet från de hundratals andra män som drog igenom skogen var borta och Thor insåg att de måste vara långt bort från alla andra.
Han blev stående där, flåsande, och såg sig omkring i gläntan.
”Jag har inte sett några tecken på djur”, sa Thor till Reece. ”Har du?”
Reece skakade på huvudet.
”Vildsvinet är ett slugt djur”, sa Erec och steg fram. ”Han visar sig inte alltid. Ibland är det han som ser dig, väntar tills du blivit ouppmärksam, och sedan anfaller han. Håll garden uppe, hela tiden.”
”Se upp!”, skrek O’Connor.
Thor snodde runt och plötsligt rusade ett stort djur in i gläntan under ett väldigt oväsen. Thor ryggade tillbaka och tänkte att ett vildsvin attackerat. O’Connor skrek, och Reece vände och kastade sitt spjut. Spjutet missade, och djuret flaxade upp i luften. Det var då Thor insåg att det bara var en kalkon, på flykt tillbaka in i skogen.
Alla skrattade, spänningen var bruten. O’Connor rodnade och Reece lade en lugnande hand på hans axel.
”Oroa dig inte, käre vän”, sa han.
O’Connor såg bort, förläget.
”Det finns inga vildsvin här”, sa Elden. ”Vi tog en dålig stig. Det enda som finns längs den här är fågel. Vi kommer visst tomhänta tillbaka.”
”Det kanske inte är så illa”, sa Conval. ”Jag har hört att strid med vildsvin kan vara på liv och död.”
Kendrick stod där och granskade lugnt skogen runtom. Erec gjorde detsamma. Thor såg på de båda männens ansikten att det någonting fanns därute. Han kunde se att deras klokhet och erfarenhet fått dem på sin vakt.
”Tja, stigen verkar sluta här”, sa Reece. ”Så om vi går vidare blir det i stiglös skog. Och då hittar vi inte tillbaka.”
”Men om vi går tillbaka är jakten över för vår del”, sa O’Connor.
”Vad händer om vi återvänder tomhänta?”, frågade Thor. ”Utan vildsvin?”
”Då blir vi utskrattade av alla de andra”, sa Elden.
”Nej, det skulle vi inte”, sa Reece. ”Inte alla hittar ett vildsvin. Faktiskt är det ovanligare att man hittar ett än att man inte gör det.”
När hela gruppen blev tyst och stod där insåg Thor plötsligt att han hade druckit för mycket vatten. Han hade hållit sig hela jakten och nu hade han närmast ont i blåsan. Han var bara tvungen att gå.
”Ursäkta”, sa han, och började gå in i skogen.
”Vart skall du?”, frågade Erec försiktigt.
”Jag skall bara lätta på trycket. Snart tillbaka.”
”Gå inte långt”, varnade Erec.
Thor skyndade något förlägen in i skogen, nästan tjugo steg från gläntan, tills han fann ett ställe utom synhåll.
Just när det var avklarat hörde han, plötsligt, en kvist som bröts. Ljudet var högt och tydligt, och han visste – han bara visste – att det inte orsakats av en människa.
Han vände sig långsamt, medan håret reste sig i nacken. Där framme, kanske tio steg framöver, låg en annan liten glänta med en stenbumling i mitten. Och där, vid foten av bumlingen, rörde sig något. Ett litet djur, han var inte helt säker på vad.
Thor blev stående och överlade om han borde gå tillbaka till de andra, eller se efter vad det var. Utan att tänka för länge kröp han framåt. Vad det nu var för ett djur så ville han inte tappa bort det, och det kunde ju ha försvunnit när han kom tillbaks.
Thor steg närmare, med håret på ända i den allt tätare skogen där det fanns mindre och mindre utrymme att manövrera. Han såg inget annat än tät skog och solstrålar som föll in i branta banor. När han närmade sig lossade han greppet om spjutet och sänkte det ned till höften. Han blev helt förvånad över vad han såg i gläntan, mitt i en solkatt.
Där, rullande runt i gräset intill stenbumlingen, var en liten leopardunge. Den satt där, skruvade på sig och gnällde och kisade i solen. Den såg helt nyfödd ut, knappt en fot lång, inte större än att den kunde rymmas i Thors skjorta.
Thor stod där alldeles häpen. Ungen var helt vit, och han förstod att det var en unge till det allra sällsyntaste av djur, den vita leoparden.
Han hörde ett plötsligt rassel i löven, vände sig och fick se hela gruppen komma springande, med Reece i täten med oro i ansiktet. Inom bara ett ögonblick var de framme.
”Vart tog du vägen?”, ville han veta. ”Vi trodde du gått och dött.”
När de kom fram till honom tittade de ned på ungen och han kunde höra dem flämta av chocken.
”Sannerligen ett järtecken”, sa Erec till Thor. ”Du har gjort ditt livs fynd. Det sällsyntaste av djur. Den har blivit lämnad. Den har ingen som tar hand om den. Det betyder att den är din. Det är din plikt att fostra den.”
”Min?”, frågade Thor förbryllad.
”Det är din skyldighet”, lade Kendrick till. ”Du fann den. Eller kanske borde jag säga att den fann dig.”
Thor var förbluffad. Han hade vaktat får, men annars hade han aldrig tagit hand om ett djur, och han hade ingen aning om vad han skulle göra.
Men samtidigt kände han redan ett starkt släktskap med djuret. De små, ljusblå ögonen öppnades och de tycktes blicka bara mot honom.
Han gick fram, böjde sig ned och lyfte upp den i armarna. Djuret sträckte sig upp och slickade hans kind.
”Hur tar man hand om en leopardunge?”, frågade Thor, helt överväldigad.
”På samma vis som man tar hand om allt annat, antar jag”, sa Erec. ”Ge den mat när den är hungrig.”
”Du måste ge den ett namn”, sa Kendrick.
Thor rådbråkade hjärnan och tänkte hur otroligt det var att det nu var andra gången på lika många dagar som han hade att namnge ett djur. Han drog sig till minnes en berättelse från barndomen, om ett lejon som terroriserat en by.
”Krohn”, sa Thor.
De andra nickade instämmande.
”Som i legenden”, sa Reece.
”Jag gillar det”, sa O’Connor.
”Krohn får det bli”, sa Erec.
När Krohn lutade sitt lilla huvud mot Thors bröst kände han ett starkare band till den än till något annat han haft. Han kunde inte annat än känna det som om han redan känt Krohn i flera liv redan, som djuret kravlade på honom och pep.
Plötsligt hördes ett högt, klart läte, ett som fick håren att resa sig i nacken på Thor och tvingade honom att snabbt se upp mot himlen.
Högt däruppe svävade Estopheles. Plötsligt störtdök hon, rakt ned mot hans huvud, med ett högt skri, innan hon vände och lyfte igen i sista sekund.
Först undrade Thor om hon kanske var svartsjuk på Krohn. Men sedan, och med bara någon sekund kvar att reagera förstod han: hans falk försökte varna honom.
Ett ögonblick senare hördes ett oväsen från andra sidan skogen. Först hördes ett rasslande i löven, sedan något som rusade fram – och det hände alltför snabbt.
Tack vare varningen hade Thor en fördel: han såg vad som var på väg och hoppade åt sidan – inte en sekund för tidigt – när ett väldigt vildsvin brakade förbi. Det missade med bara en hårsmån.
Kaos bröt ut i gläntan. Vildsvinet anföll de andra, med våldsamma kast med betarna fram och tillbaka. I ett anfall lyckades den skära upp O’Connors arm så att blodet sprutade och han skrek och höll om den.
Det var som en tjurfäktning utan lämpliga vapen. Elden försökte stöta med sitt långspjut, men vildsvinet bara vände sin väldiga skalle, grep tag i det med de kraftiga käkarna och bet det itu. Sedan anföll det igen, rätt mot Elden, med en träff i revbenen – med rena turen att den inte slet honom i bitar med betarna.
Vildsvinet var ostoppbart. Det var ute efter blod, och det var tydligt att det inte skulle låta dem komma undan utan.
De andra slöt upp och satte sig i rörelse. Erec och Kendrick drog sina svärd, liksom Thor, Reece och de andra.
De cirklade runt det, men vildsvinet var svårt att träffa, inte minst eftersom dess meterlånga betar gjorde det omöjligt att komma nära. Det sprang runt i cirklar och jagade runt dem i gläntan. De turades om att attackera och Erec lyckades få in en träff med ett hugg i sidan. Men det var som om vildsvinet var av stål, det bara fortsatte.
I det ögonblicket ändrades allt. För ett ögonblick såg Thor något i ögonvrån och vände och såg in i skogen. På avstånd, gömd bakom träden, han kunde ha svurit på att han såg en man i svart kappa med huva, att han såg honom spänna en båge, sikta mot gläntan. Men han verkade inte sikta mot vildsvinet, utan mot männen.
Thor undrade om han inbillade sig. Kunde de verkligen vara under attack? Här? Mitt i ingenstans? Av vem?
Thor lät instinkterna ta över. Han kände att de andra var i fara och rusade mot dem. Han såg mannen sikta mot Kendrick.
Thor kastade sig mot Kendrick. Han tacklade honom med allt han hade och knuffade honom till marken, och just som han gjorde det flög en pil förbi, tätt intill.
Thor såg genast tillbaka mot skogen efter tecken på fienden. Men han var borta.
Men han fick ingen tid att tänka på det: vildsvinet rusade fortfarande runt som vansinnigt i gläntan, alldeles i närheten. Nu vände den mot dem. Thor hann inte reagera. Han stålsatte sig inför sammanstötningen med de långa, vassa betarna som redan var på väg mot honom.
Ögonblicket senare hördes ett gällt skri och Thor vände och såg hur Erec hoppat upp på bestens rygg, höjt svärdet med båda händer och stött det djupt in i djurets breda nacke. Odjuret vrålade, med blod sprutande ur gapet, vek sig ned på knä och brakade i backen, med Erec ännu ovanpå. Vildsvinet blev liggande bara någon fot ifrån Thor.
De stod där allesammans, som fastfrusna på stället, och såg på varandra – vad var det egentligen som nyss hade hänt?
Kapitel tjugotvå
Thor, med Krohn innanför skjortan, överväldigades av larmet när Reece öppnade dörren till ölstugan. En stor grupp soldater och medlemmar av Legionen väntade där inne i trängseln och hälsade dem med ett rop. Det var fullpackat och varmt därinne, och Thor stod snart hoptryckt, skuldra mot skuldra med sina vapenbröder. Det hade varit en lång dags jakt, och nu hade de alla samlats här på värdshuset djupt inne i skogen för att fira. Silvergardet hade visat vägen, och Thor, Reece och de andra hade följt efter.
Bakom Thor bar tvillingarna, Conval och Conven, på deras furstliga byte, vildsvinet – större än någon annans – på en påle över axlarna. De hade lagt ned det utanför värdshusets dörr innan de steg in. När Thor tog en sista titt på djuret såg det så vilt ut att han hade svårt att tro att de verkligen hade lyckats döda det.
Thor kände hur det vred sig innanför jackan och tittade ned för att se sin nya följeslagare, Krohn. Han kunde knappt tro att han gick omkring och bar på en vit leopardunge. Den blickade upp mot honom med sina kristallblå ögon och pep. Thor anade att ungen var hungrig.
Thor knuffades längre in i ölstugan, allteftersom fler män anlände bakom dem, och han fortsatte längre in i det trånga, packade rummet, som blev minst tio grader varmare och långt mycket fuktigare än längre ut. Han följde Erec och Kendrick och följdes i sin tur av Reece, Elden, tvillingarna och O’Connor, vars arm var i bandage efter mötet med vildsvinets betar men äntligen slutat blöda. O’Connor verkade mer omtumlad än skadad, han hade fått sitt goda humör tillbaka och hela gruppen linkade längre in i rummet.
Det var så fullt att folk stod tätt intill varandra, knappt rum att vända sig om. Där fanns långbänkar, vissa stod upp, andra satt och sjöng dryckesvisor och slog ölkrusen mot sina vänners eller i bordet. Det var en våldsamt uppsluppen stämning och Thor hade aldrig sett något liknande.
Första gången i en ölstuga?”, frågade Elden, som nästan fick skrika för att göra sig hörd.
Thor nickade och kände sig återigen som en riktig lantis.
”Jag slår vad om att du aldrig druckit ett riktigt krus öl heller?”, frågade Conven och dunkade honom i ryggen med ett skratt.
”Klart jag har”, snäste Thor tillbaka i försvar.
Men han rodnade, och hoppades att ingen kunde se, för i själva verket hade han inte det. Hans far hade aldrig tillåtit det. Och även om, så skulle han säkert aldrig ha haft råd.
”Utmärkt!”, ropade Conval. ”Värdshusvärd, får vi en runda av ditt starkaste? Thor här är en verklig kännare!”
En av tvillingarna lade fram ett guldmynt, Thor förvånades över hur mycket pengar de gick omkring med. Han undrade vad de kom från för familj. För det där myntet hade en familj kunnat leva en hel månad hemma i byn.
En stund senare kom en drös krus med skummande öl farande över bardisken, och pojkarna tryckte sig fram och hämtade. Thor fick en stånka i handen. Skummet flödade över hans hand och magen knöt sig av förväntan. Han var nervös.
”För jakten!”, ropade Reece.
”FÖR JAKTEN!”, upprepade de andra.
Thor följde de andras exempel och försökte se ut som om han visste vad han gjorde när han förde den skummande vätskan till läpparna. Han tog en liten klunk och avskydde genast smaken, men såg de andra skölja ned sitt, utan att flytta läpparna från kruset. Thor kände sig tvingad att göra detsamma, om han inte skulle se ut som en fegis. Han tvingade sig att svälja, ned i strupen så fort han kunde, tills han till sist, bara halvvägs färdig, var tvungen att sluta, hostande.
De andra såg på honom, och vrålade av skratt. Elden dunkade honom i ryggen.
”Det är din första, eller hur?”, frågade han.
Thor rodnade och torkade skum från läpparna. Som tur var, innan han hann svara, hördes ett rop i rummet och alla vände sig om och såg en trupp musikanter tränga sig in. De började spela på lutor, flöjt och klingande cymbaler, och den höga stämningen blev ännu högre.
”Ah, min bror!”, hördes en röst.
Thor vände sig och fick se en pojke, några år hans äldre, med något av en ölmage men breda skuldror, orakad och aningen sjabbig till utseendet kliva fram och ge Reece en klumpig kram. Han åtföljdes av tre kamrater som alla var lika ovårdade.
”Inte hade jag trott att jag skulle springa in i dig här!”, lade han till.
”Tja, en och annan gång får jag ju lov att följa i min broders fotspår, eller hur?”, ropade Reece tillbaka med ett leende. ”Thor, har du träffat min bror, Godfrey?”
Godfrey vände sig om och skakade Thors hand. Han märkte hur mjuk och välgödd den var. Det var inte en krigares hand.
”Men självklart, jag vet vem nykomlingen är”, sa Godfrey och lutade sig något för nära, sluddrande på talet. ”Hela riket talar ju inte om annat. En duglig krigare, har jag hört”, sa han till Thor. ”Vilket slöseri av fin talang som kunde använts bättre i ölstugan!”
Godfrey lutade sig bakåt och vrålade av skratt, och hans tre kumpaner stämde in. En av dem, ett huvud högre än de andra, med stor mage och röd om kinderna av ölen, lutade sig fram med en hand på Thors axel.
”Mod är ett fint karaktärsdrag. Men det skickar dig ut på slagfält och i kyla. Dryckenskapen är bättre: den håller dig trygg och varm – och förser dig med en het dam vid din sida!”
Han skakade av skratt, precis som de andra, och bartendern kom med nya krus till alla. Thor hoppades att man inte skulle be honom dricka. Han kunde redan känna ölen gå honom åt huvudet.
”Det var hans första jakt idag!”, ropade Reece till sin bror.
”Var det?”, svarade Godfrey. ”Men då måste vi ju skåla för det, eller hur?”
”Mer än en gång!”, instämde hans långe vän.
Thor tittade ned och såg ännu ett krus i handen.
”För första gången!”, utropade Godfrey.
”FÖR FÖRSTA GÅNGEN!”, ekade de andra.
”Må ditt liv fyllas av första”, upprepade den långe, ”utom första gången nykter!”
De skakade av skratt och drack.
Thor smuttade på sitt, och försökte sedan komma undan med att sänka kruset – men Godfrey kom på honom.
”Men sådär dricker man väl inte, gosse!”, ropade Godfrey. Han klev fram och grep tag i kruset, satte det till Thors läppar, och alla män skrattade när Thor svalde klunk efter klunk. Han satte ned kruset tomt, och de hurrade.
Thor kände sig yr i huvudet. Han började tappa kontrollen och det blev allt svårare att fokusera. Han tyckte inte om känslan.
Han kände ännu en liten rörelse under skjortan, och Krohn stack upp huvudet.
”Men vad har vi här!”, ropade Godfrey förtjust.
”En leopardunge”, sa Thor.
”Vi hittade honom under jakten”, inflikade Reece.
”Han är hungrig”, sa Thor. ”Jag vet inte vad jag skall ge honom.”
”Öl förstås!”, ropade den långe.
”På riktigt?”, frågade Thor. ”Är det bra för honom?”
”Det är klart!”, ropade Godfrey. ”Det är ju bara humle gosse!”
Godfrey doppade ett finger i ölskummet och höll fram det. Krohn sträckte sig fram och slickade upp det. Han slickade igen och igen.
”Där ser du, han tycker om det!”
Godfrey drog plötsligt undan fingret med ett skrik. Han höll upp det och visade några synliga droppar blod.
”Skarpa tänder på den där!”, ropade han ut – och alla andra bröt ut i skratt.
Thor sträckte ned handen, klappade Krohns huvud och skvätte resten av ölen in i munnen på leoparden. Krohn lapade upp det och Thor beslöt sig för att finna honom någon riktig mat. Han hoppades att Kolk skulle låta ungen stanna i baracken och att ingen i Legionen skulle ha något emot det.
Musikerna började på en ny låt, och flera andra av Godfreys andra vänner kom dit. De kom fram, deltog i en ny runda och drog sedan iväg med Godfrey, tillbaka in i mängden.
”Vi ses senare unge man”, sa Godfrey till Reece innan han skulle gå. Därefter vände han sig till Thor: ”Med lite tur så kommer du att ägna mer tid i ölstugan i fortsättningen!”.
”Med lite tur kommer du ägna lite mer tid ute på slagfältet”, ropade Kendrick till svar.
”Det tvivlar jag på!”, sa Godfrey, högt i skratt med sina vänner, på väg in i trängseln.
”Firar de alltid så här?”, frågade Thor Reece.
”Godfrey? Han har suttit i ölstugan sedan barnsben. En verklig besvikelse för vår far. Men själv är han nöjd och glad.”
”Nej, jag menar kungens alla män. Legionen. Går man alltid till ölstugan?”
Reece skakade på huvudet.
”Det är en speciell dag idag. Den första jakten och sommarsolståndet. Det händer inte ofta. Njut så länge det varar.”
Thor kände sig alltmer förvirrad. Han hade ingen lust att vara här. Han ville tillbaks till barackerna, få träna. Och så drogs tankarna, återigen, till Gwendolyn.
”Såg du honom ordentligt?”, frågade Kendrick, som kommit upp till honom.
Thor såg på honom, förvirrad.
”Mannen i skogen, han som sköt pilen?”, lade Kendrick till.
De andra trängde sig närmare och försökte höra, och stämningen blev allvarlig igen.
Thor försökte minnas, men kunde inte. Allt var som i en dimma.
”Jag önskar att jag gjorde det”, sa han. ”Allt hände så fort.”
”Kanske var det bara någon av kungens män, som sköt åt vårt håll av misstag”, sa O’Connor.
Thor skakade på huvudet.
”Han var inte klädd som de andra. Han var klädd helt i svart, med kappa och huva. Och han sköt bara en pil, riktad rakt mot Kendrick. Sedan försvann han. Jag är ledsen. Jag önskar att jag sett mer.”
Kendrick skakade på huvudet, försökte tänka.
”Men vem skulle vilja se dig död?”, frågade Reece Kendrick.
”Var det en lönnmördare?”, frågade O’Connor.
Kendrick ryckte på axlarna. ”Jag har inga fiender, vad jag känner till.”
”Men vår far har många”, sa Reece. ”Kanske någon vill döda dig för att komma åt honom.”
”Eller så vill någon ha dig ur vägen för tronen”, spekulerade Elden.
”Men det är ju absurt! Jag är ju oäkting! Jag kan ju ändå inte ärva!”
Medan de alla skakade på huvudet och smuttade på ölet och tänkte på det hördes ett nytt rop i rummet som fick alla män att se mot trappen till övervåningen. Thor tittade upp och såg ett helt följe kvinnor stiga fram på övervåningen, ställa sig vid ett räcke och se ned i rummet. De var alla lättklädda och översminkade.
Thor rodnade.
”Men hej på er karlar!”, ropade damen täten, med väldig byst och i röd spets.
Männen hurrade.
”Så vem har pengar att göra av med ikväll?”, frågade hon.
Männen hurrade igen.
Thors ögon var vidöppna av förvåning.
”Är det här en bordell också?”, frågade han.
De andra vände sig mot honom i förbluffad tystnad, tills de bröt ut i skratt.
”Jösses, du är verkligen oskyldig du!”, sa Conval.
”Lägg av, menar du att du aldrig varit på en bordell?”, sa Conven
”Jag slår vad om att han aldrig varit med en kvinna!”, sa Elden.
Thor kände hur de alla tittade på honom, och kände hur han blev röd som en rödbeta i ansiktet. Han ville bara sjunka genom marken. De hade rätt: han hade aldrig varit i närheten av en kvinna. Men aldrig att han skulle säga det. Han undrade om det var helt uppenbart från hans ansikte.
Innan han kunde svara hade en av tvillingarna klivit fram, tryckt en fast hand i ryggen på honom och kastad upp ett guldmynt till kvinnan i trappen.
”Jag tror visst ni fått en första kund för kvällen!”, ropade han.
Hela rummet hurrade och trots försök att slita sig kände Thor hur han knuffades fram genom trängseln och upp för trappan. På vägen fylldes hans huvud av tankar på Gwen, på hur mycket han älskade henne, och att han inte ville vara med någon annan.
Han ville vända och springa därifrån. Men det fanns bokstavligt talat ingen utväg. En hel drös av de största män han sett knuffade fram honom och hindrade all flykt. Innan han visste ordet av hade han hunnit upp för trappan och stod på trappavsatsen där uppe och såg en kvinna som var längre än honom själv och bar alltför mycket parfym le ned mot honom. Och för att göra saken ännu värre, han var stupfull. Rummet snurrade runt och han kände att han snart skulle tuppa av.
Kvinnan sträckte fram handen, grep tag i hans skjorta och ledde honom med bestämda steg in i rummet. Thor var fast besluten att han inte skulle göra något med henne. Han höll tankarna på Gwen, tvingade sig att inte tänka på annat. Så här ville han inte ha det första gången.
Men huvudet ville inte lyssna. Han var så full att han knappt kunde se. Och det sista han mindes, innan han kollapsade, var att han leddes genom rummet, mot en kvinnas säng, och att han hoppades han skulle hinna dit innan han föll i golvet.
