Kitabı oku: «Hjältars Väg», sayfa 18
Kapitel tjugoåtta
Thor red hårt genom mörkret, spurtade genom den inre porten i Kungsgård och stannade knappt hästen innan han hoppade av och med andan i halsen lämnade tyglarna till en tjänare. Han hade ridit hela dagen, solen hade gått ned redan timmar tidigare och han kunde se av alla facklor där inne, och höra av skratten, att kungens fest redan var i full gång. Han förbannade sig själv för att ha varit borta så länge, och bad att han inte kommit för sent.
Han sprang fram till närmsta tjänare.
”Är allt som det skall där inne?”, frågade han i all hast. Han måste få veta om kungen var oskadd – men kunde naturligtvis inte fråga om han blivit förgiftad.
Tjänaren såg förbluffad på honom.
”Och varför skulle det inte vara det? Allt är som det skall, förutom att du är sen. En medlem av Legionen skall alltid komma i tid. Och dina kläder är smutsiga. Du är ett dåligt exempel för dina likar. Tvätta händerna och skynda dit in.”
Thor skyndade genom porten, genomsvettig, fann en stenfunt fylld med vatten, skvätte det över ansiktet och genom det halvlånga håret. Han hade varit i ständig rörelse sedan tidiga morgonen, var täckt av vägdamm och kände det som han gått igenom tio dagar istället för en. Han tog ett djupt andetag, försökte att lugna sig själv och verka ordentlig, och gick hastigt från korridor till korridor mot de stora dörrarna i festsalen.
När han steg in, genom det väldiga välvda portvalvet, var det precis som i drömmen: framför honom sträckte sig två festdukade långbord, minst trettio meter långa, och längst bort satt kungen, vid änden av sitt eget bord, omgiven av män. Oljudet var som ett levande väsen, hallen var absolut fullpackad av folk. Där satt inte bara kungens soldater, män ur Silvergardet och Legionen längs festborden, utan också hundratals andra: resande musikanter, gycklare, mängder av kvinnor från bordeller… Där fanns alla typer av tjänare, vakter och hundar som sprang omkring. Det var rena dårhuset.
Män drack av stora bägare vin och öl, och många av stod upp, sjöng dryckesvisor med armarna om varandra och skålade med sejdlar. Högar av mat hade ställts fram på borden, med vildsvin, rådjur och alla möjliga sorters vilt som helstektes på spett framför eldstaden. Hälften av alla i rummet stoppade i sig, medan den andra hälften gick runt och umgicks. När Thor såg på kaoset i salen och förstod hur männen hunnit fyllna till insåg han att tillställningen kanske skulle ha varit mer ordningsam om han anlänt tidigare. Nu, sent på kvällen, hade det hunnit utveckla sig till mer av ett fylleslag.
Thors första reaktion, utöver att bli helt överväldigad av larmet, var stor lättnad över att se att kungen ännu var i liv. Han var oskadd. Han undrade igen om järtecknet varit utan mening, om hans dröm var meningslös, om han bara överreagerat på fantasier, låtit idéer växa sig större i huvudet än vad som var rimligt. Men ändå, han kunde fortfarande inte skaka av sig den där känslan. Han kände ett akut behov av att nå fram till kungen, att varna honom.
Skydda vår kung.
Thor knuffade sig fram genom trängseln, försökte ta sig den långa vägen fram mot kungen. Det gick inte fort. Männen var fulla och oregerliga, stod tätt intill varandra, och MacGil var långt borta. Thor lyckades ta sig halvvägs när han stannade till och plötsligt fick syn på Gwendolyn. Hon satt vid ett av de små borden, på sidan av salen och omgiven av kammarjungfrur. Hon såg dyster ut, vilket verkade olikt henne. Hennes mat och dryck stod orörd framför henne, och hon satt vid sidan av, åtskild från de övriga medlemmarna av kungafamiljen. Thor undrade vad som stod på.
Thor bröt sig fri från trängseln och började skynda fram mot henne.
Hon såg honom komma, men istället för att le, som hon alltid gjorde, blev hon mörk i synen. För första gången såg Thor vrede i hennes ögon.
Gwen gled av sin stol, reste sig upp, vände ryggen åt honom och började marschera iväg.
Det var som om han just fått en kniv stucken i hjärtat. Han kunde inte förstå hennes reaktion. Hade han gjort något fel?
Han sprang runt bordet, skyndade sig fram till henne och tog henne försiktigt om handleden.
Hon överraskade honom genom att bryskt kasta hans arm åt sidan, vända sig om och blänga på honom.
”Du rör mig inte!”, skrek hon.
Thor ryggade tillbaka, chockad över hennes reaktion. Var det här verkligen den Gwendolyn han kände?
”Förlåt”, sa han. ”Jag menade inget illa. Och ingen brist på aktning. Jag ville bara tala med dig.”
”Jag har inget mer att säga dig”, väste hon, med ögonen lysande av ilska.
Thor kunde knappt andas, han hade ingen aning om vad han gjort fel.
”Min fru, jag ber, säg vad det är jag gjort för att förnärma er? Vad det än är, jag ber så mycket om ursäkt.”
”Vad du har gjort kan inte göras ogjort. Ingen ursäkt är tillräcklig. Det är vem du är.”
Hon började gå sin väg igen, och en del av Thor tänkte att han borde låta henne vara. Men en annan del kunde inte stå ut med att bara låta henne gå, inte med allt de hade. Han måste få veta. Han måste få veta varför hon hatade honom.
Thor sprang upp framför henne, ställde sig i hennes väg. Han kunde inte låta henne gå. Inte på det här sättet.
”Gwendolyn, snälla. Ge mig bara en chans att åtminstone få veta vad det är jag har gjort. Snälla, ge mig i alla fall det.”
Hon stirrade tillbaka, kokande av ilska, med händerna i höfterna.
”Jag tror att du vet. Jag tror att du är mycket medveten om vad.”
”Det gör jag inte”, konstaterade han med allvar.
Hon såg på honom, som om hon läste honom, och tycktes till slut tro på vad han sa.
”Kvällen innan vi träffades, jag har hört att du besökte bordeller. Att du roade dig med åtskilliga kvinnor, njöt av allesammans hela natten. Och sedan, sedan i gryningen, kom du till mig. Kommer du ihåg nu? Jag är äcklad över ditt beteende. Äcklad över att ens ha träffat dig, att du någonsin rört mig. Jag hoppas att jag aldrig någonsin skall se ditt ansikte igen. Du gjorde mig till åtlöje – och ingen gör mig till åtlöje.”
”Min fru!”, ropade Thor, och försökte att hindra henne från att gå, ville förklara. ”Det är inte sant!”
Men en trupp musikanter kom emellan, och hon sprang iväg genom folkmassan så snabbt att han snart inte kunde se henne längre. På bara et ögonblick var hon försvunnen.
Det brände av harm i bröstet. Han kunde knappt tro att någon lyckats komma åt henne, hade berättad sådana lögner om honom. Han undrade vem som låg bakom. Men det spelade ingen roll nu: hans chanser hos henne var helt förstörda. Han kände hur han sakta dog inombords.
Thor vände och började stappla genom rummet, kom ihåg kungen men kände sig alldeles urholkad, som om han inte hade något kvar att leva för.
Innan han hunnit mer än en meter dök Alton upp, ställde sig i vägen och grinade ned mot honom med ett belåtet leende. Han bar åtsmitande silkesstrumpor, en jacka av sammet och hatt med fjäder. Han såg ned på Thor, med sin långa näsa och haka och en utstuderad min av egenkärlek och förakt.
”Men, men”, sa han. ”Är det inte gossen av folket. Har du funnit din tillkommande här ännu? Men det är klart att du inte har. Jag skulle tro att rykten redan har spridits vitt och brett om dina eskapader i bordellen.” Han log och lutade sig nära och blottade en rad små, gula tänder. ”Vet du, det är jag förresten säker på de har.
”Du vet vad de brukar säga: att om det finns ett korn av sanning så hjälper det ryktet få vingar. Jag fann det där kornet. Och nu är ditt rykte förstört, gosse.”
Thor kokade av ilska. Han stod inte ut längre. Han kastade sig fram och slog Alton i magen så att han vek sig dubbel och föll i golvet.
Bara ett ögonblick senare hade han folk över sig från alla håll, bröder från Legionen och soldater som ställde sig emellan och drog dem isär.
”Du har gått långt över gränsen för din ställning pojke!”, ylade Alton. ”Ingen rör en medlem av kungafamiljen! Du skall i skampålen för resten av livet! Jag skall se till att du arresteras! Var så säker! Jag skall se till att de kommer och hämtar dig i gryningen!”, skrek Alton och stormade iväg.
Thor struntade fullständigt i Alton och hans vakter. Nu tänkte han bara på kungen. Han skakade av sig de andra legionärerna och vände åter mot MacGil. Han knuffade folk åt sidan och skyndade mot kungens bord. Han var alldeles bedövad av alla känslor, och kunde knappt tro den vändning allt tagit. Här var han, med ett rykte som just börjat förbättras, bara för att få det förstört av en ondskefull giftorm, och få sin älskade lurad ur armarna av honom. Och dessutom, i morgon, hotet om att bli kastad i fängelse. Och med drottningen till fiende fruktade han att det verkligen också kunde bli så.
Men Thor brydde sig inte om det just nu. Allt som betydde något var att skydda kungen.
Han knuffade sig hårdare fram och sicksackade i trängseln, sprang in en gycklare mitt i sitt nummer. Och så äntligen, efter att ha knuffat sig fram förbi ytterligare tre tjänare, kom han fram till kungens bord,
MacGil satt där, i mitten av bordet, med en stor vinlägel i handen, röd om kinderna och skrattande åt underhållningen. Han var omgiven av sina främsta generaler, och Thor stod mitt framför dem, tryckte sig ända fram, innan, till sist, kungen lade märke till att han var där.
”Min herre”, ropade Thor ut, och hörde desperationen i sin egen röst. ”Jag måste få tala med er! Snälla!”
En vakt kom fram för att dra bort honom, men kungen höjde en hand.
”Thorgrin!”, dundrade MacGil med sin kungliga basstämma, rejält drucken. ”Pojken min. ”Varför har du kommit fram till vårt bord? Legionens bord är där borta.”
Thor bugade djupt.
”Konung, jag är ledsen. Men jag måste tala med er.”
En musikant slog på en cymbal intill Thors öra, och till sist gestikulerade MacGil åt honom att sluta.
Musiken tystnade, och alla generaler vände sig om och såg på Thor. Thor kunde känna all uppmärksamhet på sig.
”Jaha, unge Thorgrin, golvet är ditt. Tala. Vad var det som var så viktigt att det inte kunde vänta till i morgon?”, sa MacGil.
”Herre”, började Thor, men slutade sedan. Vad fanns det att säga? Att han haft en dröm? Att han sett ett omen? Att han kände på sig att kungen skulle förgiftas? Skulle det låta absurt?
Men han hade inget val. Han var tvungen att fortsätta.
”Herre, jag hade en dröm”, började han. ”Den handlade om er. I den här festsalen, på den här platsen. Drömmen var… att ni inte skulle dricka,”
”Att jag inte skulle dricka?”, upprepade han, högt och långsamt.
Och sedan, efter en stunds bedövande tystnad, lutade han sig tillbaka och vrålade av skratt så att hela bordet skakade.
”Att jag inte skulle dricka!”, upprepade MacGil. ”Vad är det för en dröm! Själv skulle jag kalla det en mardröm!”
Kungen lutade sig tillbaka och skakade av skratt, och alla hans män stämde in. Thor rodnade men kunde inte vika sig.
MacGil vinkade, och en vakt steg fram och grep tag om Thor och började föra bort honom – men Thor skakade bryskt undan vakten. Han var fast besluten. Han måste ge kungen meddelandet.
Skydda vår kung.
”Konung, jag begär att ni lyssnar!”, skrek Thor, röd i ansiktet och med en näve i bordet.
Bordet skakade, och alla kungens män vände sig och stirrade på Thor.
Det blev bedövande tyst, och kungens ansikte förvreds i ilska.
”DU begär”, ropade MacGil. ”Du begär ingenting av mig pojk!”, skrek han, allt mer rasande.
Det blev ännu tystare runt bordet, och Thor kände hur hans kinder rodnade av förödmjukelse.
”Förlåt mig konung. Det är inte min avsikt att vara respektlös. Men jag är orolig för er säkerhet. Jag ber. Drick inte. Jag drömde att ni blev förgiftad. Jag ber. Jag bryr mig så mycket om er. Det är den enda anledningen till att jag talar.”
Långsamt slätades vecket ut i MacGils panna. Han blickade djup in i Thors ögon och tog ett djupt andetag.
”Ja, jag kan se att du gör det. Även om du är en dåraktig pojke. Jag förlåter dig din brist på respekt. Gå nu. Och se till att jag inte får se dig igen innan morgonen.”
Han vinkade till vakterna och de drog iväg med Thor, med ett hårdare grepp den här gången. Munterheten återvände långsamt till borden och alla återgick till att dricka.
Thor, som släpats åtskilliga meter, brände av harm. Han fruktade för konsekvenserna av vad han gjort där under kvällen och hade en obehaglig känsla av att han skulle få betala priset nästa dag. Kanske skulle man till och med säga åt honom att lämna den här platsen. För alltid.
När Thor fick sin sista knuff av vakterna hade han kommit fram till Legionens bord, knappt tio meter från kungen. Han kände en hand på axeln, snodde runt och fick se Reece.
”Jag har sökt efter dig hela dagen. Vad är det som har hänt?”, frågade Reece. ”Du ser ut som om du sett ett spöke!”
Thor var alldeles för överväldigad för att svara.
”Kom och sätt dig här med mig – jag tog en stol åt dig”, sa Reece.
Reece drog ned Thor vid sin sida, vid ett bord som reserverats åt kungafamiljen. Godfrey hade ett glas i varje hand, och bredvid honom satt Gareth och såg på allt med vaksamma ögon. Thor hoppades mot allt hopp att Gwendolyn skulle vara där hon också, men det var hon inte.
”Vad är det med dig Thor?”, envisades Reece som satt sig bredvid honom. ”Du stirrar ju i bordet som om det skulle bita dig.”
Thor skakade på huvudet.
”Om jag berättade så skulle du ändå inte tro mig. Så det är lika bra att jag håller mun.”
”Berätta. Du kan berätta vad som helst för mig”, manade Reece med övertygelse.
Thor såg blicken i hans ögon och insåg att det, till sist, var någon som tog honom på allvar. Han tog ett djupt andetag igen och började. Han hade inget att förlora.
”Häromdagen, i skogen med din syster. Vi såg en vitrygg. Hon sa att det var ett förebud om död, och jag tror att det är det. Jag gick till Argon, och han bekräftade att döden står för dörren. Kort därefter drömde jag att din far skulle förgiftas. Här. Ikväll. I den här salen. Jag känner det ända in i benmärgen. Det kommer att ske. Någon försöker lönnmörda honom.”, sa Thor.
Han sa alltihop på en enda gång, och det kändes bra att få det ur sig. Det kändes bra att någon verkligen lyssnade.
Reece var tyst och såg honom i ögonen en stund. Till sist började han tala.
”Jag tror dig. Utan tvekan. Och jag uppskattar verkligen att du bryr dig så mycket om min far. Jag tror dig verkligen. Men drömmar är märkliga saker. De är inte alltid vad vi tror att de är.”
”Jag berättade för kungen”, sa Thor. ”Och de skrattade åt mig. Naturligtvis kommer han dricka mer i kväll.”
”Thor, jag tror visst att du drömt det här. Och jag är säker på att du känner allt vad du säger. Men jag har också haft fruktansvärda drömmar, hela livet. Häromnatten drömde jag att jag knuffades ut från slottet, och när jag vaknade trodde jag att det verkligen hade hänt. Men det hade jag inte. Förstår du vad jag säger? Drömmar är underliga saker. Och Argon talar i gåtor. Min far mår bra. Jag mår bra. Det är bra med oss allihop. Försök att luta dig tillbaka, drick och slappna av. Och njut lite.”
Och med det lutade sig Reece tillbaka i sin stol, fodrad i päls, och drack. Han vinkade på en tjänare som kom fram med en stor portion rådjurssadel till Thor, åtföljd av en stor bägare.
Men Thor bara satt där och stirrade på sin mat. Det kändes som om hela livet rämnade runt honom. Han visste inte vad han skulle göra.
Han kunde fortfarande inte tänka på annat än drömmen. Det var som att vara vaken i en mardröm, att sitta där, se alla dricka och festa runtom. Allt han kunde göra var att se bägare efter bägare bäras fram till kungen. Han tittade noggrant på varje servitör, varje bägare. Varje gång kungen drack ryckte Thor till.
Men han var som besatt. Han kunde inte se på något annat. Han tittade och tittade, i vad som kändes som en evighet.
Till sist, nu såg Thor en tjänare närma sig kungen med en bägare som inte liknade de andra. Den var stor, den var av guld och klädd med rader av rubiner och safirer.
Det var den, exakt samma bägare som i drömmen.
Hjärtat slog hårt i bröstet och han såg med fasa hur tjänaren närmade sig kungen. När han bara var någon meter bort stod Thor inte ut längre. Varje fiber i kroppen skrek att det här var den förgiftade bägaren.
Thor hoppade upp från bordet, knuffade sig fram genom trängseln och armbågade alla som stod i vägen.
Just som kungen fick bägaren i handen kastade sig Thor upp på bordet, sträckte sig fram och slog den ur hans händer.
En förskräckt flämtning gick genom salen när bägaren flög ur kungens hand och landade klingande på stengolvet.
Det var dödstyst i salen. Varje musikant, varje gycklare slutade. Hundratals män och kvinnor, alla vände de sig om och stirrade.
Kungen reste sig långsamt och blängde ned mot Thor.
”Hur vågar du!”, röt kungen. ”Din oförskämda unge!”, skrek han. ”Det här hamnar du i skampålen för!”
Thor stod där, förskräckt. Han kände hela världen rasa ned över hans huvud. Han ville bara försvinna.
Plötsligt gick en varghund fram till den pöl av vin som bildats på golvet vid bägaren, och började lapa. Innan Thor kunde svara, innan någon i rummet hann röra sig igen, vändes alla ögon mor hunden, som nu gav ifrån sig fruktansvärda, ohyggliga läten.
Ett ögonblick senare stelnade den till och föll över på sidan, död. Alla i rummet såg på hunden och drog efter andan i förskräckelse.
”Du visste att det var gift i bägaren!”, ropade en röst.
Thor vände sig om och såg prins Gareth stå där och gå upp mot kungen, med ett anklagande finger mot Thor.
”Hur kunde du någonsin ha vetat det? Om det inte var du som hade förgiftat den! Thor försökte förgifta kungen!”, ropade Gareth.
Hela folkmassan skrek av ursinne.
”För honom till fängelsehålan”, befallde kungen.
Ett ögonblick senare kände Thor vakter greppa tag i honom hårt bakifrån och släpa honom genom salen. Han vred sig och försökte protestera.
”Nej!”, skrek han. ”Ni förstår inte!”
Men ingen lyssnade. Han släpades genom folksamlingen, snabbt över golvet. Han såg alla försvinna där han släpades, såg hela sitt liv försvinna bort. Han drogs tvärs genom salen och ut genom en sidodörr, och snart smällde ytterligare en dörr igen bakom dem.
Det var tyst här. Ett ögonblick senare kände Thor hur han bars nedåt. Han drogs ned för en vindlande spiraltrappa, av flera starka händer. Det blev allt mörkare, och snart hörde han skriken från fångar.
En järndörr öppnades till en cell, och han förstod vart det var han fördes. Till fängelsehålan.
Han vred sig, försökte protestera, bryta sig fri.
”Ni förstår inte!”, ropade han.
Thor såg upp och såg en vakt kliva fram, en stor grov man med orakat ansikte och gula tänder.
Vakten blängde ned på Thor.
”Men jag förstår precis”, hördes hans hesa stämma.
Han drog upp armen bakom axeln, och det sista Thor såg var hans näve, på rak väg mot ansiktet.
Sedan blev världen svart.
EN KONUNGS VANDRING
“TROLLKARLENS RING har allt som krävs för att bli en riktig succé: intriger och motintriger, mysterier, tappra riddare och spirande förälskelser, brustna hjärtan och svek. Det här är många timmars underhållning, och något för alla åldrar. Ett måste i varje fantasyläsares bokhylla.”
–Books and Movie Reviews, Roberto Mattos
I EN KONUNGS VANDRING följer vi ytterligare ett steg på Thors storslagna resa mot att bli vuxen, förstå vem han egentligen är och vilka krafter han besitter, på vägen mot att bli en fulländad krigare.
Efter en flykt från fängelsehålan får Thor den fruktansvärda nyheten om ytterligare ett mordförsök på kung McGil. Med kungens död kastas riket i kaos. I allas kamp för tronen är Kungsgård mer än någonsin fyllt av familjestridigheter, maktkamp, avund, våld och svek. En arvinge måste väljas bland kungabarnen, och någon ny få en ny chans att lyfta det uråldriga Ödessvärdet – källan till all makt i riket. Men allt kan komma att kullkastas: mordvapnet återfinns och snaran dras allt hårdare i försöken att finna lönnmördaren. Samtidigt hotas MacGils av ett nytt hot från McClouds, en fiende inom Ringen som beslutat att anfalla igen.
Thor kämpar för att återvinna Gwendolyns kärlek, men det kan redan vara för sent: han är beordrad att förbereda sig för Hundratalet, det hundra dagars helvete som alla medlemmar av Legionen måste gå igenom. Legionen måste ta sig över Klyftan, in i Vildlanden och segla över det Tartuviska havet mot Dimmornas ö – där en drake sägs ha sitt näste – för att slutligen räknas som män.
Kommer de någonsin att återvända? Kommer Ringen överleva när de är borta? Och kommer Thor äntligen få veta sitt ödes hemlighet?
HJÄLTARS VÄG erbjuder ett sofistikerat världsbygge och spännande karaktärer. Det är en storslagen berättelse om vänner och älskande, rivaler och friare, riddare och drakar, intriger, politiska ränker, om att bli vuxen och brustna hjärtan, ambitioner och svek. Det är en berättelse om mod, om att finna sitt öde och om trolldom. Det är fantasy som för läsaren till en helt oförglömlig värld och som tilltalar alla åldrar och kön. Boken är 60000 ord. Även del tre till och med del tretton av serien har publicerats.
