Kitabı oku: «Hjältars Väg», sayfa 17
Thor skrek, och stod plötsligt ensam, mitt i det kungliga slottet. Det var helt övergivet. Ingen tron stod där den brukade. Ödessvärdet låg orört på golvet. Alla fönster var sönderslagna och splitter av färgat glas låg i högar på stengolvet. Han hörde avlägsen musik, vände sig i riktning mot den och började gå genom de ödsliga salarna. Slutligen kom han fram till ett par väldiga dubbeldörrar, säkert trettio meter höga, som han öppnade med all sin kraft.
Thor stod i ingången till den kungliga festsalen. Framför honom stod två långbord, överfulla med mat – men ändå tomma på män. Längst bort i salen fanns en man. Kung MacGil. Han satt på sin tron och såg rakt på Thor. Han verkade sitta så långt borta.
Thor kände att han måste nå fram till honom. Han började gå genom den stora salen, på väg mot honom, mellan de två långborden. Maten på båda sidor ruttnade där han gick fram, för varje steg han tog, svartnade och täcktes av flugor. Flugorna surrade överallt omkring honom och svärmade över maten.
Thor gick snabbare. Kungen var närmare nu, knappt tre meter bort, och en tjänare steg fram ur ett sidorum med en stor gyllene bägare med vin. Det var en alldeles särskild bägare, av guld och täckt med rader av rubiner och safir. När kungen såg åt ett annat håll, såg Thor en tjänare hälla ett vitt pulver i bägaren. Thor förstod att det var gift.
Tjänaren kom närmare med bägaren och MacGil sträckte sig ned och greppade den med båda händer.
”Nej!”, skrek Thor.
Han kastade sig fram och försökte slå bägaren ur kungens händer.
Men han var inte tillräckligt snabb. MacGil drack vinet i stora klunkar. Det rann nedför hans kinder och över hans bröst, och han tömde bägaren.
MacGil vände sig och såg mot Thor, och samtidigt spärrade han upp ögonen. Han sträckte händerna och höll om strupen tills han föll av tronen i kväljningar. Han föll på sidan, hårt på stengolvet. Kronan föll av huvudet, slog med en klang i stenen och rullade bort över golvet.
Han låg där, stilla, med öppna ögon, död.
Estopheles kom svepande ned och landade på MacGils huvud. Hon satt där, såg rakt på Thor och skriade. Lätet var så gällt, det sände en kall kåre längs hans ryggrad.
”Nej!”, skrek han.
Thor vaknade skrikande.
Han satte sig upp, såg åt alla håll, svettig och andfådd, och försökte räkna ut var han var någonstans. Han låg fortfarande på marken, på Argons berg. Han kunde knappt tro det: han måste ha somnat här på fläcken. Dimman var borta, och när han tittade upp såg han att det grydde. En blodröd sol steg över horisonten och lyste upp morgonen. Bredvid honom jamade Krohn och hoppade upp i knät och slickade honom i ansiktet.
Thor kramade Krohn med ena handen, andades tungt och försökte förstå om han ännu sov eller var vaken. Det tog en lång stund innan han förstod att det varit en dröm. Det hade känts så verkligt.
Thor hörde ett skri och fick se Estopheles, sittande på en stenbumling, bara några meter bort. Hon såg rakt mot honom och skriade, igen och igen.
Lätet gav honom frossa. Det var samma läte som i drömmen, och i det ögonblicket visste han, med varje fiber i kroppen, att den drömmen hade ett budskap.
Någon tänkte förgifta kungen.
Thor kom på fötter och började springa nedför berget i gryningsljuset, i riktning mot Kungsgård. Han var tvungen att nå fram till kungen. Han var tvungen att varna honom. Kungen skulle kanske tro att han blivit tokig, men han hade inget val: han skulle göra vad som helst för att rädda kungens liv.
*
Thor rusade över vindbryggan och spurtade mot slottets ytterportar. Lyckligtvis blev han igenkänd av de två vakterna som en av Legionen. De lät honom passera utan att stoppa honom, och han fortsatte springa, med Krohn vid sin sida.
Thor sprang över den kungliga borggården, förbi fontänerna och rakt mot den inre porten i kungliga slottet. Där stod fyra vakter i vägen.
Thor stannade, flämtande efter luft.
”Vad har du för ärende pojke?”, frågade en av dem.
”Ni förstår inte, ni måste släppa in mig.” Thor flämtade. ”Jag måste träffa kungen.”
Vakterna såg på varandra med tveksamma miner.
”Jag är Thorgrin, av kungens Legion. Ni måste släppa in mig.”
”Jag känner igen den där”, sa den ene vakten till de andra. ”Han är en av oss.”
Men ledarvakten tog ett steg fram.
”Vad har du för ärende till kungen?”, frågade han.
Thor kämpade fortfarande för att hämta andan.
”Mycket brådskande. Jag måste träffa honom, omedelbart.”
”Nå, du kan knappast vara väntad eftersom du inte är särskilt välinformerad. Vår kung är inte här. Hans reste med sitt följe för timmar sedan, på ärende med hovet. De kommer inte tillbaka innan kvällen, då det är kunglig fest.”
”Fest?”, frågade Thor, med bultande hjärta. Han mindes drömmen, de dukade långborden, och kände hur kusligt den tycktes bli verklig.
”Ja, fest. Om du hör till Legionen så är jag rätt säker på att du kommer vara där. Men nu är han borta, så det finns ingen möjlighet att träffa honom. Kom tillbaks ikväll med de andra.”
”Men jag måste ge honom ett meddelande!”, bad Thor enträget. ”Innan festen!”
”Du kan lämna ett meddelande till mig om du vill. Men jag kan inte överlämna det fortare än vad du kan själv.”
Thor ville inte lämna ett sådant meddelande med en vakt: han insåg att det skulle verka galet. Han var tvungen att överlämna det själv, ikväll, innan festen. Han bara bad att det inte skulle vara försent.
Kapitel tjugosju
Thor skyndade tillbaka till Legionens baracker efter gryningen, som tur var innan dagens träning hade börjat. Han var andfådd när han kom fram, med Krohn vid sin sida, och sprang in till de andra pojkarna just som de höll på att vakna och ge sig ut för dagens olika övningar. Han stod där och flämtade, oroligare än någonsin. Han visste knappt hur han skulle klara sig igenom dagens träning. Han skulle räkna ned minuterna till kvällens fest, först då skulle han kunna varna kungen. Han var säker att förebudet nått honom för att han skulle kunna varna. Rikets framtid vilade på hans axlar.
Thor sprang upp bredvid Reece och O’Connor som var på väg ut på träningsfältet och började ställa upp. Han såg utmattad ut.
”Var tog du vägen i går kväll?”, frågade Reece.
Thor önskade att han visste vad han skulle svara – men han visste knappt själv var han hade varit. Och vad skulle han säga? Att han fallit i sömn på marken, på Argons berg? Det lät inte riktigt klokt ens i hans egna öron.
”Jag vet inte”, svarade han, osäker på hur mycket han borde berätta.
”Vad menar du, ’jag vet inte’”, sa O’Connor.
”Jag gick vilse”, sa Thor
”Vilse?”
”Tur för dig i alla fall att du kom tillbaks i tid”, sa Reece.
”Om du kommit för sent för dagens träning skulle de inte ens ha släppt in dig i Legionen igen”, inflikade Elden, som kommit fram intill dem och dunkade en bred hand i ryggen på honom.
”Kul att se dig. Du var saknad igår.”
Thor var fortfarande chockad över skillnaden i hur Elden behandlat honom efter deras tid tillsammans på andra sidan Klyftan.
”Hur gick det med min syster?”, frågade Reece med viskande röst.
Thor rodnade, osäker på hur han skulle svara.
”Träffades ni?”, envisades Reece.
”Ja, det gjorde vi”, började han. ”Vi hade det toppen. Fast vi var tvungna att skiljas lite hastigt.”
”Tja”, fortsatte Reece, medan de ställde upp sida vid sida inför Kolk och kungens soldater, ”du lär ju få se mer av henne ikväll. Klä upp dig i det bästa du har. Det är kungens fest.”
Det knöt sig i Thors mage. Han tänkte på drömmen och kände det som om ödet dansade framför ögonen på honom – och som att han var hjälplös, ödesbestämd att inte göra annat än att se händelserna utvecklas.
”TYSTNAD!”, skrek Kolk, som började gå framför pojkarna.
Thor rätade upp sig precis som de andra och de stod tysta.
Kolk klev långsamt upp och ned längs raderna och granskade dem.
”Ni hade ert lilla roliga igår. Nu är det åter till träningen. Och idag skall ni lära er den urgamla konsten att gräva diken.”
Ett plågat ljud steg upp från raderna av pojkar.
”TYSTNAD!”, ropade han.
Pojkarna tystnade.
”Att gräva diken är hårt arbete”, fortsatte Kolk. ”Men det är viktigt arbete. En dag befinner ni er där ute, i färd med att försvara ert rike, ute i vildmarken och utan någon hjälp. Det kommer att var kallt, så kallt att ni kan känna frosten i tårna och svärtan i natten, och ni kommer att göra vad som helst för att hålla er varma. Eller så kommer ni att befinna er i ett slag och i behov av att söka skydd, att försvara er från fiendens pilar. Det finns kort och gott miljontals skäl till varför man kan behöva ett dike. Diket kan vara er bästa vän.
”Idag”, fortsatte han och klarade strupen, ”skall ni ägna hela dagen åt att gräva, tills händerna är röda av skavsår, ryggen håller på att brytas av och ni inte orkar längre. Då, på dagen i den där striden, så kommer det inte att kännas så farligt.
”FÖLJ MIG!”, skrek Kolk.
Det hördes en suck av besvikelse i leden och pojkarna delades in i två och två och följde Kolk över fältet.
”Fantastiskt”, sa Elden. ”Gräva diken. Precis vad jag hoppats på för dagen.”
”Kunde var värre”, sa O’Connor. ”Det kunde regna.”
De tittade upp mot himlen, och Thor såg hotande moln där uppe.
”Det kan rentav bli så”, sa Reece. ”Dra inte olycka över oss nu.”
”THOR!”, hördes ett rop.
Thor vände sig och fick se Kolk blänga mot honom från sidan. Han sprang fram till generalen och undrade vad han nu gjort fel.
”Ja, general.”
”Din riddare har kallat på dig”, sa han kort. ”Anmäl dig till Erec på slottsgården. Du har tur: du är ledig för dagen. Istället skall du tjäna din riddare, som alla goda väpnare bör göra. Men tro inte att du slipper ifrån dikesgrävningen för det: när du återkommer i morgon får du gräva diken på egen hand. Utgå!”, ropade han.
Thor vände sig och såg avunden i de andras blickar och började sedan springa bort från fältet. Vad kunde Erec vilja? Hade det något att göra med kungen?
*
Thor sprang genom Kungsgård, tog av längs en väg han aldrig tagit förut: på väg mot Silvergardets baracker. Deras baracker var betydligt mer påkostade än Legionens, dubbelt så stora, med koppartak och stenlagda gator. För att ta sig dit var Thor tvungen att passera en stor välvd portgång där en mängs av kungens män stod på vakt. Därefter breddades gatan, fortsatte ut över ett väldigt, öppet fält och slutade i en anläggning av stenbyggnader, omgärdade av ett staket och vaktade flera riddare. Det var en imponerande syn, även på avstånd.
Thor sprang längs gatan, klart synlig på det öppna fältet, och riddarna förberedde sig redan för hans ankomst, trots avståndet, genom att stiga fram och fälla lansarna i hans väg, fortsatt med blicken rakt fram och utan att se på honom.
”Vilket är ditt ärende?”, frågade en av dem.
”Jag skall anmäla mig för tjänst”, svarade Thor. ”Jag är Erecs väpnare.”
Riddarna utväxlade vaksamma blickar, men en annan riddare steg fram och nickade. De tog ett kliv tillbaka och lyfte lansarna, och porten öppnades långsamt, gnisslande när järnspetsarna lyftes från marken. Porten var jättelik, nästan metertjock, och Thor tänkte att den här platsen var starkare befäst än till och med det kungliga slottet.
”Andra byggnaden till höger”, ropade kungen. ”Du hittar honom i stallen.”
Thor vände och skyndade ned längs vägen över gårdsplanen, förbi en grupp stenbyggnader. Han tog in omgivningarna. Allt här glänste, var fläckfritt och perfekt underhållet. Hela platsen utstrålade styrka.
Thor hittade fram till byggnaden och bländades av synen framför honom: mängder av de största och vackraste hästar han någonsin sett stod i räta rader utanför byggnaden, de flesta av dem i rustning. Hästarna glänste. Allt här var större, praktfullare.
Riktiga riddare drog förbi i skritt åt alla håll, över gårdsplanen och på väg in eller ut genom någon av portarna. Det var ständig rörelse, och Thor kunde känna närvaron av riktig strid i luften. Den här platsen handlade inte om träning, utan om krig. Om liv och död.
Thor gick in genom en smal, välvd ingång, ned längs en dunkel stenkorridor och skyndade fortsatt vidare, genom stall efter stall på jakt efter Erec. Thor kom till slutet, men hade ännu inte funnit honom.
”Letar du efter Erec?”, frågade en vakt.
Thor vände sig om och nickade.
”Ja, herrn. Jag är hans väpnare.”
”Du är sen, Han är redan där ute och ställer hästen i ordning. Så skynda dig på.”
Thor sprang längs korridoren och rusade ut ur stallen, ut på öppna fältet. Där var Erec, till fots framför en jättelik, tapper hingst, en blanksvart häst, vit över mulen. Hästen frustade när Thor närmade sig och Erec vände sig om.
”Ursäkta herre”, sa Thor andfått. ”Jag kom så fort jag kunde. Jag menade inte att bli sen.”
”Du kommer precis i tid”, sa Erec med ett älskvärt leende. ”Thor, det här är Lannin”, fortsatte han, med en hand mot hästen.
Lannin frustade och stampade, som till svar. Thor steg fram och sträckte fram en hand och smekte honom på mulen. Hästen gnäggade belåtet till svar.
”Han är den häst jag använder för resor. En riddare har åtskilliga hästar, som du kommer att märka. En för tornering, en för strid, och en för sina långa, ensamma resor. Det är den man blir närmast vän med. Han tycker om dig. Det är bra.”
Lannin sänkte huvudet och tryckte mulen mot Thors handflata. Han överväldigades av hur praktfullt det här djuret var. Thor såg intelligensen spela i hästens ögon. Det var kusligt: det kändes som om den förstod allt.
Men något av vad Erec sagt fick Thor ur fattningen.
”Sa ni resa, herre?”, frågade han förvånat.
Erec spände färdigt sadeln och vände sig och såg på honom.
”I dag är det min födelsedag. Jag har nått mitt tjugofemte år. Det är en särskild dag. Känner du till traditionen med valdagen?”
Thor skakade på huvudet. ”Inte mycket, herre. Bara vad jag hört berättas.”
”Vi riddare av Ringen måste föra vårt arv vidare, generation efter generation”, började Erec. ”Vi har till vårt tjugofemte år att välja en brud. Om vi inte har gjort det innan dess, säger lagen att vi måste finna en. Vi har ett år på oss att hitta henne och föra henne hem. Om vi återvänder utan, är det upp till kungen att förse oss med en, och då har vi förlorat vår rätt att själva välja.
”Så idag måste jag ge mig av på resa föra att finna min brud.”
Thor stirrade tillbaka, mållös.
”Men herre, skall du försvinna härifrån? I ett helt år?”
Thor tappade modet vid tanken. Det kändes som om hela världen föll samman omkring honom. Det var först i det ögonblicket som han insåg hur mycket han kommit att fästa sig vid Erec. I vissa avseenden hade han blivit som en far för honom – betydligt mer i alla fall än den far han hade haft tidigare.
”Men vem skall jag då vara väpnare åt?”, frågade Thor. ”Och vart skall du ta vägen?”
Thor mindes hur ofta Erec stått upp för honom, hur han räddat hans liv. Hjärtat blev tungt vid tanken på hans avfärd.
Erec skrattade sorglöst.
”Vilken fråga skall jag svara på först?”, sa han. ”Oroa dig inte, du har tilldelats en ny riddare, och du blir väpnare åt honom tills jag återvänder. Kendrick, kungens äldste son.”
Thors hjärta blev lättare vid de orden. Han stod ju lika nära Kendrick, som ju var också var den som först tagit hans parti och sett till att han fått en plats i Legionen.
”Vad gäller min resa…”, fortsatte Erec. ”… Jag vet inte riktigt ännu. Jag vet att jag skall dra söderut, i riktning mot det rike jag själv härstammar ifrån, och söka mig en brud i de trakterna. Om jag inte finner någon inom Ringen kanske jag till och med reser över havet, till mitt eget rike och söker henne där.”
”Ditt eget rike, herre?”, frågade Thor.
Thor insåg hur lite han egentligen visste om Erec, om var han kom ifrån. Han hade alltid antagit att han kom från någonstans inom Ringen.
Erec log. ”Ja, långt härifrån, på andra sidan havet. Men den berättelsen får vänta. Det blir en lång resa, och jag måste förbereda mig. Så hjälp mig nu, för det är ont om tid. Rusta på hästen och spänn fast alla nödvändiga vapen.”
Thors huvud snurrade av allt han hört när han satte sig i rörelse och sprang mot hästarnas rustkammare och hämtade Lannins speciella pansar i svart och silver. Han fick springa med en del i taget. Först ringbrynjan, som han sträckte sig upp för att drapera över hästens breda rygg och kropp. Sedan fäste han Lannins champron, ett skydd i tunna lameller av metall för hästens huvud.
Lannin gnäggade, men tycktes tycka om det. Det var en ädel häst såg Thor, en krigare, och han tycktes lika bekväm i sin rustning som vilken riddare som helst.
Thor sprang tillbaka för att hämta Erecs gyllene sporrar, och hjälpte till med att fästa en på var häl medan Erec satt upp i sadeln.
”Vilka vapen kommer du att behöva herre?”, frågade Thor.
Erec såg ned, han såg jättelik ut från det här perspektivet.
”Det är svårt att veta vilken typ av strider jag kan hamna i under året. Men jag måste kunna jaga, och försvara mig. Så självklart behöver jag mitt långsvärd. Jag bör också ta kortsvärdet, en båge, ett koger med pilar, ett kortspjut, en spikklubba, en dolk och min sköld. Jag antar att det får räcka.”
”Ja herre”, sa Thor och satte sig i rörelse. Han sprang till Erecs vapenställ, intill Lannins stall, och såg på alla mängder av vapen. Det var en imponerande arsenal att välja ifrån.
Han tog försiktigt fram de vapen Erec efterfrågat, och återvände med dem, ett efter ett, och gav dem till Erec eller fäste dem säkert i seldonen.
När Erec satt där och drog på sig sina läderhandskar och förberedde sig för avfärd, kände Thor att han inte stod ut med att se honom ge sig av.
”Herre, jag känner att det är min plikt att följa dig på den här resan”, sa Thor. ”Jag är trots allt din väpnare.”
Erec skakade på huvudet.
”Det är en resa jag måste göra själv.”
”Men kan jag åtminstone få följa dig till den första korsvägen?”, frågade Thor enträget. ”Om ni reser söderut så är det på vägar som jag känner till väl. Jag är ju själv från södern.”
Erec såg ned och funderade.
”Om du vill följa till den första korsvägen så ser jag inget ont i det. Men det är en lång dagsritt, så vi måste ge oss av omedelbart. Ta väpnarhästen, den längst bak i stallet. Den bruna, med röd man.”
Thor sprang in i stallet och hittade hästen. När han satt upp kikade Krohn ut med huvudet ur skjortan, tittade upp och gnällde.
”Det är ingen fara Krohn”, försäkrade Thor.
Thor lutade sig framåt, sporrade hästen och for ut ur stallet. Erec hade knappt väntat på att han skulle hinna ikapp, utan satt iväg med Lannin i galopp. Thor följde efter så gott han kunde.
De red tillsammans ut från Kungsgård, genom porten som drogs upp av vakter som ställde sig vid sidan. Åtskilliga ur Silvergardet hade ställt upp. De såg dem, väntade och höjde nävarna i honnör när Erec red förbi.
Thor var så stolt över att rida vid hans sida, över att vara hans väpnare, och entusiastisk över att följa honom, även om det bara var till den första korsvägen.
Det fanns fortfarande så mycket Thor hade kvar att säga till Erec, så mycket han ville fråga om – och så mycket att tacka för. Men det fanns inte tid till det nu, när de galopperade söderut, sprängde fram över fälten genom det ständigt varierande landskapet, på väg längs kungens landsväg i det sena morgonljuset. När de red förbi en kulle såg Thor på avstånd pojkarna från Legionens på fältet, i färd med sitt hårda kroppsarbete. Thor var glad att han inte var där nu. Han såg hur en av dem stannade till och höjde näven i luften åt hans håll. Det var svårt att se i solen, men han var säker på att det var Reece som gjorde honnör. Thor höjde själv sin näve till svar, och de red vidare.
De stenlagda vägarna gav plats för försummade landsbygdsvägar, som var både smalare och ojämnare, och till sist knappt mer än vältrampade stigar på tvärs genom landsbygden. Thor visste att det var farligt för vanligt folk att rida ensamma på dessa stigar, särskilt nattetid, med alla stråtrövare som lurpassade. Men Thor kände ingen oro för egen del, och särskilt inte med Erec vid sidan – om en rövare skulle ge sig på dem så var det snarare dennes liv Thor skulle frukta för. Men det hade naturligtvis varit vansinne för en tjuv att försöka stoppa någon ur Silvergardet.
De red hela dagen, nästan utan rast, tills Thor var utmattad och andfådd. Erecs uthållighet var helt otrolig – men ändå ville han inte att Erec skulle se hur trött han var, av rädsla för att verka svag.
De red förbi en stor vägkorsning som Thor kände igen. Han visste att, om han tog av till höger så skulle vägen föra dem till hans by. För ett ögonblick blev överväldigades han av nostalgi, och en del av honom ville följa den där vägen, träffa sin far och se byn igen. Han undrade vad fadern gjorde just nu, vem som tog hand om fåren, och tänkte på hur arg hans far måste ha varit den dagen Thor helt enkelt inte kom hem. Inte för att han egentligen hade några varmare känslor för honom. Det var bara ett ögonblicks saknad av allt det där som var bekant. I själva verket var han lättad över att ha lämnat den där byn bakom sig, och det fanns en annan del av honom som aldrig ville återvända.
De fortsatte i galopp, längre och längre söderut, till en trakt inte heller Thor hade besökt. Han hade hört talas om den södra korsvägen, men hade aldrig haft något skäl att själv passera. Det var en av tre korsvägar man kunde ta på väg till södra delen av riket. Han var mer än en halv dagsritt nu från Kungsgård, och solen stod redan lägre på himlen. Thor, både svettig och andfådd började undra med viss rädsla om han skulle hinna tillbaka i tid till kungens fest på kvällen. Hade det varit ett misstag att följa så långt med Erec?
De nådde krönet på en kulle, och Thor såg äntligen, där mot horisonten: det omisskännliga tecknet på att de kommit till korsvägen. Den flankerades av ett högt, smalt torn, kungens baner hängde ned i alla fyra väderstreck längs sidorna, och medlemmar ur Silvergardet stod vakt uppe på bröstvärnet. Vid åsynen av Erec blåste riddaren högst upp i tornet i ett horn. Långsamt höjde sig grinden till porthuset.
De var bara några hundra meter bort, och Erec höll in hästen till gång. Thor kände en knut i magen, och han insåg att det här var de sista minuterna med Erec på okänd tid framöver. Vem visste om han alls skulle komma tillbaka. Ett år var en lång tid, och vad som helst kunde hända. Thor var i alla fall glad över att ha haft den här möjligheten att slå följe med honom. Det kändes som om han fullgjort sin plikt.
De gick sida vid sida, och både män och hästar andades tungt, när de närmade sig porthuset.
”Jag lär inte se dig på många månar”, sa Erec. ”När jag återvänder är det med en brud i följe. Saker kan komma att bli annorlunda. Men oavsett vad, kom ihåg att du alltid förblir min väpnare.”
Erec tog ett djupt andetag.
”När vi nu skiljs åt är det några saker jag vill att du skall lägga på minnet. En riddare görs inte av styrka – utan av klokhet. Enbart mod gör inte riddaren, utan mod, heder och visdom tillsammans. Du måste hela tiden anstränga dig för att fullända din själ, ditt sinne. Ridderskap är ingenting passivt – det är aktiv handling. Du måste arbeta på det, bättra dig själv, i varje ögonblick och varje dag.
”Under de här månaderna kommer du lära dig alla typer av vapen, mängder av färdigheter. Men kom ihåg: det finns alltid en annan dimension av striden, en dimension av trolldom. Sök upp Argon. Lär dig att utveckla dina dolda krafter. Jag har anat dem i dig. Du har en oerhörd potential. Det är ingenting att skämmas över. Förstår du vad jag säger?”
”Ja herre”, svarade Thor, överväldigad av tacksamhet över Erecs förståelse och klokhet.
”Jag valde att ta dig i mitt beskydd av en orsak. Du är inte som de andra. Du har ett mer betydelsefullt öde. Viktigare, kanske, även än mitt eget. Men det är ännu ofullbordat. Du får inte ta det för givet. Du måste arbeta på det. För att bli en stor krigare måste du inte bara bli orädd och skicklig med vapen. Du måste också ha en krigares själ, och alltid bära den med dig, i hjärta och tanke. Du måste vara beredd att ge ditt liv för andras. De främsta riddare strävar inte efter rikedomar eller ära, berömmelse och lovprisningar. De främsta riddare går den väg som är svårast av alla, de strävar efter att bli bättre människor. Varje dag måste du sträva efter att förbättra dig. Inte bara bli bättre än andra – utan bättre än dig själv. På den vägen blir du en förkämpe för de människor som är mindre än dig. Du blir den som försvarar de som inte kan försvara sig. Det är ingen väg för de lättsinniga. Det är en väg för hjältar.”
Tankarna yrde i Thors huvud och han lyssnade till Erecs alla ord och tänkte på dem noggrant. Han var överväldigad av tacksamhet mot honom och visste knappt vad han skulle svara. Han kände på sig att det skulle ta månader innan ordens fulla budskap sjunkit in.
När de kom fram till porten vid den första korsvägen kom flera män ur Silvergardet till mötes för att välkomna Erec. De red fram med breda leenden och dunkade honom i ryggen när han satt av, som gamla vänner.
Thor hoppade ned, tog Lannins tyglar och ledde honom till portvakten, så att han skulle få foder och ryktas. Thor stod där och Erec vände om och såg på honom, en sista gång.
Vid det sista avskedet fanns det alltför mycket som Thor ville säga. Han ville tacka honom. Men han ville också berätta allt för honom. Om järtecknet. Om drömmen. Om hans fruktan för kungens liv. Han tänkte att Erec kanske skulle förstå.
Men han kunde inte förmå sig till det nu. Erec var redan omgiven av riddare, och Thor var rädd att Erec – och alla de andra – skulle tro han var galen. Så han stod där med tunghäfta, medan Erec klappade honom på axeln en sista gång.
”Skydda vår kung”, sa Erec bestämt.
Orden sände en kall kåre längs ryggen på Thor, som om Erec hade läst hans tankar.
Erec vände om, gick genom porten med de andra riddarna, och när de gick bort med ryggarna mot honom började järngallret sänkas långsamt.
Nu var Erec borta. Thor kunde knappt tro det och kände sig tom i magen. Det kunde dröja ett helt år innan de träffades igen.
Thor satt upp på sin häst, fattade tömmarna och sparkade till med hälarna. Eftermiddagen var redan här och han hade en halv dagsritt tillbaka till festen. Han kände Erecs avskedsord eka i huvudet, som ett mantra.
Skydda vår kung.
Skydda vår kung
