Kitabı oku: «Omvänd », sayfa 8
Kapitel fjorton
Kyle gick rakt fram i stenkorridoren, flankerad av ett litet följe av vampyrer. De gick snabbt genom gången, deras fotsteg ekade, en av hans medhjälpare höll fram en fackla.
De var på väg djupt in i befälskorridoren, en underjordisk kammare som ingen vampyr trädde in i förutom om man fått tillstånd. Kyle hade aldrig varit så här långt nere förut. Men idag, var han ditkallad av den högste ledaren själv. Det måste vara allvarligt. Under 4000 år hade Kyle aldrig kallats dit. Men han hade hört talas om andra som blivit det. De hade gått ner, och aldrig kommit upp igen.
Kyla svalde hårt och gick snabbare. Han hade alltid tyckt att det var bäst att ta emot dåliga nyheter kvickt, och få det överstökat.
De kom till en stor öppen dörr, vaktad av flera vampyrer, som stirrade kallt rakt fram. De klev till slut åt sidan och släppte förbi honom. Men när Kyle hade passerat höll de fram sina stavar, och förhindrade hans entourage att följa med in. Kyle kände dörren smälla igen bakom honom.
Kyle såg tiotals vampyrer stå i givakt längs väggen, tysta på båda sidor av rummet. Längst fram i mitten i en massiv metallstol satt Rexus, hans högste ledare.
Kyle tog flera steg framåt och bockade djupt, väntade på att bli tilltalad.
Rexus stirrade på honom med sina isigt kalla blå ögon.
”Berätta allt du vet om den här människan, eller halvblodet, eller vad hon nu är”, började han. ”Och om den här spionen. Hur kunde han infiltrera våra led?”
Kyle drog efter andan och började.
”Vi vet inte mycket om den här flickan”, sa han. ”Vi har ingen idé om hur det kom sig att vigvattnet inte påverkade henne. Men vi vet att det var hon som attackerade sångaren. Vi har honom i förvar just nu, och så fort han har återhämtat sig, förväntar vi oss att han för oss till henne. Det var hon som omvände honom. Han har hennes doft i sitt blod.”
”Vilken klan tillhör hon?” frågade Rexus.
Kyle skrapade med fötterna i mörkret, valde sina ord med omsorg.
”Vi tror att hon bara är en kringstrykande vampyr.”
”Tror!? Vet ni någonting?”
Tillrättavisad. Kyle kände att han rodnade.
”Så, du tog in henne mitt ibland oss utan att veta något om henne”, sa Rexus. ”Du riskerade hela vår klan.”
”Jag tog in henne för att förhöra henne. Jag hade ingen aning om att hon var immun – ”
”Och spionen?” frågade Rexus, och avbröt honom.
Kyle svalde.
”Caleb. Vi tog in honom för 200 år sedan. Han har visat lojalitet många gånger. Vi har aldrig haft orsak att misstänka honom.”
”Vem rekryterade honom?” frågade Rexus.
Kyle pausade. Svalde hårt.
”Det var jag.”
”Så”, sa Rexus. ”Två gånger har du tillåtit ett hot in bland oss.”
Rexus blängde på honom. Det var ingen fråga. Det var ett påstående. Och fyllt med nedlåtande.
”Jag ber om ursäkt, Mästare”, sa Kyle, böjde huvudet framåt. ”Men till mitt försvar har ingen, inte en enda vampyr, någonsin misstänkt Caleb. Vid många tillfällen – ”
Rexus höjde sin hand.
Kyle slutade prata.
”Du har tvingat mig att starta ett krig. Nu måste jag styra om alla våra resurser. Och vi måste skjuta upp vår huvudplan.”
”Jag är ledsen, Mästare. Jag ska göra allt i min makt för att hitta dem, och låta dem lida.”
”Jag är rädd att det redan är försent för det.”
Kyle svalde hårt, stålsatte sin inför vad som skulle komma härnäst. Om det var döden, var han förberedd.
”Det är inte längre mig du ska stå till svars inför. Jag har också blivit inkallad. Av Översta Rådet.”
Kyles ögon vidgades. Under hela sitt liv hade han hört rykten om Översta Rådet, det styrande organet, som till och med de högsta ledarna var tvungna att stå till svars inför. Och nu visste han att det var sant, och att de hade kallat in honom. Han svalde hårt.
”De är väldigt besvikna över vad som har försiggått här i kväll. De vill ha svar. Du kommer att förklara dina misstag, varför hon flydde, varför en spion infiltrerat våra led, och våra planer för att rensa bort andra spioner. Du kommer sedan att acceptera deras dom.”
Kyle nickade långsamt, skräckslagen inför vad som skulle komma. Inget av det lät bra.
”Vi träffas nästa nymåne. Det ger dig tid. Under tiden, föreslår jag att du letar rätt på det här halvblodet. Om du lyckas, kan det kanske rädda ditt liv.”
”Jag lovar, Mästare, jag kommer att kalla varenda en av våra vampyrer. Och jag kommer att leda uppdraget själv. Vi kommer att hitta henne. Och hon kommer att få betala.”
Kapitel femton
Jonah satt på polisstationen, mycket skrämd. På hans ena sida satt hans pappa, och såg mer nervös ut än Jonah någonsin sett, och på den andra satt hans, nyligen lejda advokat. Mittemot dem, i det lilla ljusa förhörsrummet, satt fem poliser. Bakom dem stod fem till, som gick fram och tillbaka upphetsade.
Det var den största nyheten på hela dagen. Inte bara hade en internationellt erkänd sångare mördats, mitt under hans debutföreställning, mitt i Carnegie Hall – inte bara hade han blivit mördad på ett misstänkt sätt, men saker lyckats bli ännu värre. När polisen hade följt den enda ledtråd de hade, när de besökte hennes lägenhet, hade fyra poliser dödats. Att påstå att saker hade eskalerat var en underdrift.
Nu, var de inte bara ute efter ”Symfoni-Slaktaren” (eller Carnegie Hall mördaren, som några tidningar kallade henne), utan nu sökte de också efter en polismördare. En polismördare som tagit livet av fyra poliser. Alla poliser i stan jobbade med fallet, och ingen skulle vila innan fallet var löst.
Och den enda ledtråd de hade satt mitt emot dem på andra sidan bordet. Jonah. Hennes gäst under kvällen.
Jonah satt vidögd, kände svetten forma droppar i pannan. Detta var hans sjunde timme i rummet. Under de tre första timmarna hade han titt som tätt torkat svetten från hårfästet. Nu lät han bara svetten rinna längs hans ansikte. Han sjönk ned i stolen, slagen.
Han visste helt enkelt inte vad mer han kunde säga. Polis efter polis kom in i rummet, ställde samma frågor. Variationer på samma tema. Han hade inga svar. Han kunde inte förstå varför de frågade honom samma sak om och om igen. Hur länge hade du känt henne? Varför tog du henne med dig till detta evenemang? Varför stack hon under pausen? Varför följde du inte efter henne?
Hur hade det blivit så här? Hon hade dykt upp och sett hell fantastisk ut. Hon var så rar. Han älskade att vara tillsammans med henne, att pratat med henne. Han hade varit säker på att det skulle bli en drömdate.
Sedan hade hon börjat uppföra sig konstigt. Precis efter att musiken hade börjat, hade han känt en oro byggas upp inom henne. Hon hade verkat … sjuk var inte rätt beskrivning. Hon hade verkat … rastlös. Mer än så: hon hade verkat som om hon var på väg att sprängas ut ur sitt skinn. Som om hon var tvungen att gå någonstans, och komma dit snabbt.
Först hade han trott att det berodde på att hon inte tyckte om konserten. Han hade funderat på om det verkligen hade varit en bra idé att ta henne med dit. Sedan undrade han om det kanske var så att hon inte tyckte om honom. Men sedan verkade det växa sig intensivare, och han kunde känna hettan stråla från henne. Han hade då börjat fundera på om hon kanske var sjuk, matförgiftning kanske.
När hon sedan verkligen störtade ut från platsen, trodde han att hon hade sprungit till toaletten. Han var förbryllad, men hade väntat tålmodigt vid dörrarna, förutsatt att hon skulle komma tillbaka efter pausen. Men efter femton minuter, efter sista ringning, hade han gått tillbaka till sin plats ensam, förvirrad.
Efter ytterligare femton minuter tändes lamporna i salongen. En man hade klivit upp på scenen och tillkännagivit att konserten inte skulle fortsätta. Att de skulle återbetala alla biljetter. Han sa inte varför. Hela publiken hade flämtat, irriterade, men mest av allt förbryllade. Jonah hade gått på konserter hela sitt liv, och hade aldrig varit med om att en konsert inte fortsatte efter pausen. Hade sångaren blivit sjuk?
”Jonah?” fräste polisassistenten.
Jonah tittade skrämt upp på henne.
Assistenten stirrade argt tillbaka. Hon hette Grace. On var den tuffaste polisen han någonsin hade träffat. Och hon var obeveklig.
”Hörde du inte vad jag precis frågade dig?”
Jonah skakade på huvudet.
”Jag vill att du berättar allt som du vet om henne, igen”, sa hon. ”Berätta hur ni träffades, igen.”
”Jag har besvarat den frågan en miljon gånger redan”, svarade Jonah frustrerat.
”Jag vill höra det igen.”
”Vi träffades på lektionen. Hon var ny. Jag gav henne min stol.”
”Sedan då?”
”Vi började prata, såg varandra i matsalen. Jag frågade om hon ville gå på en date. Hon sa ja.”
”Var det allt?” frågade assistenten. ”Det finns absolut inga andra detaljer, inte en enda sak att lägga till?”
Jonah frågade sig själv hur mycket han skulle berätta. Självklart fanns det mer. Det fanns hur han blev nedslagen och attackerad. Det fanns hennes dagbok, som mystiskt nog låg bredvid honom. Hans misstanke att hon hade varit där. Att hon hade hjälpt honom. Att hon till och med hade slagit ned de där killarna på något sätt. Hur hade han ingen aning om.
Men vad skulle han berätta för poliserna? Att han hade slagit ned sig själv? Att han tror sig komma ihåg ha sett henne där? Att han tror sig ha sett henne slå ned fyra killar som var dubbelt så stora som hon? Inget verkade vettigt, inte ens för honom. Det skulle verkligen inte verka vettigt i polisernas öron. De skulle bara tro att hon ljög, hittade på saker. De var ute efter henne. Och han skulle inte hjälpa till.
Trots allt kände han sig beskyddande gentemot henne. Han kunde inte riktigt förstå vad som hade hänt. En del av honom trodde inte på det, ville inte tro på det. Hade hon verkligen dödat vokalisten? Varför? Fanns det verkligen två hål i hans hals, som tidningarna påstod? Hade hon bitit honom? Var hon någon sorts …
”Jonah”, snäste Grace, ”jag sa, finns det något annat?”
Polisassistenten stirrade ned på honom.
”Nej” sa han till slut. Han hoppades att hon inte märkte att han ljög.
En ny polisassistentklev fram. Han lutade sig framåt, stirrade Jonah rakt i ögonen. ”Sa hon något under kvällen som kunde antyda att hon var mentalt instabil?”
Jonah rynkade sina ögonbryn.
”Du menar galen? Varför skulle jag tro det? Hon var fantastisk att hänga med. Jag gillar henne verkligen. Hon är smart och trevlig. Jag tycker om att prata med henne.”
”Precis vad pratade ni om?” Det var den kvinnliga assistenten igen.
”Beethoven” svarade Jonah.
Assistenterna tittade på varandra. Av deras förvirrade, obehagliga ansiktsuttryck kunde man tro att han hade sagt ”pornografi.”
”Beethoven?” sa en av assistenterna, en köttig man i femtioårsåldern, hånfullt.
Jonah var dödstrött och kände för att håna honom tillbaka.
”Det är en kompositör”, sa Jonah.
”Jag vet vem Beethoven är, din skitunge”, fräste assistenten.
En annan assistent, en köttig man, runt 60 år, med stora röda kinder, tog tre steg framåt, lade sina köttiga handflator på bordet, och lutade sin in så pass n ära att Jonah kunde känna stanken av hans kaffeandedräkt. ”Kolla här, grabben, det här är ingen lek. Fyra poliser är döda på grund av din lilla flickvän”, sa han. ”Vi vet att du vet var hon gömmer sig” fortsatte han. ”Det är bäst att du börjar prata och – ”
Jonahs advokat höjde handen. ”Det där är en gissning, assistenten. Du kan inte anklaga min klient för – ”
”Jag skiter väl i din klient!” skrek assistenten tillbaka.
En spänd tystnad föll över rummet.
Plötsligt öppnades dörren, och in kom ytterligare en assistent, med latexhandskar på händerna. Han bar Jonahs mobil i ena handen, och lade den på bordet intill honom. Jonah var glad att se den igen.
”Något?”
Polisen med handskarna tog dem av sig och kastade dem i papperskorgen. Han skakade huvudet.
”Inget. Grabbens mobil är ren. Han fick några sms från henne före showen, med det var allt. Vi försökte ringa hennes nummer. Död. Vi håller på och gräver fram hennes samtalslistor nu. I vilket fall som helst talar han sanning. Innan gårdagen hade hon aldrig sms:at honom.”
”Vad var det jag sa?” fräste Jonah tillbaka till poliserna.
”Assistenter, är vi klara nu?” frågade Jonahs advokat.
Poliserna vände och betraktade varandra.
”Min klient har inte begått något brott, och han har inte gjort något fel. Han har samarbetat genom hela den här utredningen, svarat på alla era frågor. Han ämnar inte lämna staten, inte ens staden. Han kommer att finnas tillgänglig för ytterligare förhör hela tiden. Jag ber nu att han får gå. Han är en student, och han måste till skolan i morgon.” Advokaten tittade på sin klocka. ”Den är nästan ett på natten, mina herrar.”
Precis då, hördes ett högt ringande, följt av en vibration. Allas ögon riktades plötsligt mot Jonahs mobil, som låg på metallbordet. Den vibrerade igen, och lyste upp. Innan Jonah kunde sträcka sig efter den, såg han vem det var. Och det gjorde alla andra i rummet också.
Det var från Caitlin.
Hon ville veta var han var.
Kapitel sexton
Caitlin kollade sin telefon igen. Klockan var ett på natten, och hon hade precis messat Jonah. Inget svar. Han sov väl förmodligen. Eller om han var vaken, ville han antagligen inte höra från henne. Med det var det enda hon kunde komma på att göra.
Medan hon promenerade bort från Klostret, i den friska nattluften, hade hennes tankar börjat klarna. Ju längre bort hon kom från den platsen, desto bättre till mods blev hon. Calebs närvaro, hans energi, lyftes sakta bort, och hon började tro att hon kunde tänka klart igen.
När hon hade varit ned honom hade hon av någon anledning inte kunnat tänka klart på egen hand. Hans närvaro hade krävt allt av henne. Hon fann det omöjligt att tänka på något, eller någon annan.
Nu när hon åter igen var ensam, och borta från honom, forsade tankarna på Jonah fram igen. Hon kände sig skyldig över att över huvud taget ha tyckt om Caleb – det kändes som om hon hade bedragit Jonah. Han hade varit så snäll mot henne på skolan, så bra för henne på daten. Hon undrade vad han kände för henne nu efter att hon hade försvunnit på det där sättet. Förmodligen hatade han henne.
Hon gick genom Fort Tryon parken, och kollade mobilen igen. Turligt nog var det en pytteliten telefon, och hon hade gömt den väl i den lilla fickan på insidan av ge. På något sätt hade den överlevt allt som hänt.
Men det hade inte batteriet. Det hade nästan gått två dagar sedan hon laddade den senast, och när hon tittade ner på den såg hon att det var nästan tomt. Det fanns bara några minuter kvar innan det var helt dött. Hon hoppades att Jonah hann svara innan dess. Om inte, hade hon inte längre någon möjlighet att kontakta honom.
Sov han? Ignorerade han henne? Hon kunde inte klandra honom. Hon skulle också ha ignorerat sig.
Caitlin gick och gick genom parken. Hon hade ingen idé om vart hon var på väg. Allt hon visste var att hon behövde komma långt bort härifrån. Från Caleb. Från vampyrer. Från allt detta. Hon ville bara ha tillbaka sitt gamla normala liv. Hon hade fått för sig att om hon gick tillräckligt långt kanske allt detta bara skulle försvinna. Kanske skulle den stigande solen föra med sig en ny dag, och allt detta skulle sköljas bort som en mardröm.
Hon kollade mobilen. Den blinkade nu, nästan helt död. Hon visste av erfarenhet att det bara fanns trettio sekunder kvar innan det var slut. Hon stirrade på den under hela tiden den blinkade, hoppades och bad att Jonah skulle svara. Att han plötsligt skulle ringa och säga: Var är du? Jag kommer på en gång. Att han skulle rädda henne från allt detta.
Men medan hon tittade, blev den plötsligt svart. Död. Helt död.
Hon stoppade tillbaka mobilen i fickan, resignerat. Resignerade inför sitt nya liv. Resignerade inför det faktum att hon inte hade någon kvar. Hon skulle tvingas att förlita till sig själv. Som hon alltid hade gjort.
Hon gick ut från Fort Tryon parken, och befann sig i Bronx, tillbaka i staden rutnät. Det ingav en känsla av normalitet. Av riktning. Hon visste inte exakt vart hon skulle gå, men hon tyckte om det faktum att hon var på väg mot Midtown.
Ja. Det var dit hon skulle. Penn Station. Hon skulle hoppa på ett tåg, sticka långt härifrån. Kanske åka tillbaka till sin förra stad. Kanske skulle hennes bror vara kvar där. Hon kunde börja om från börja igen. Uppträda som om inget hade hänt.
Hon såg sig omkring: graffiti överallt, lurendrejare i varje hörn. Men av någon anledning lät de henne vara denna gång. Kanske insåg de att hennes tålamod var slut. Att det inte fanns något kvar att ta från henne.
Hon såg en skylt. 186th Street. Det skulle bli en lång promenad. 150 kvarter till Penn Station. Det skulle ta hela natten. Men det var vad hon ville. Rensa sitt huvud. Från Caleb, från Jonah. Från händelserna under de två senaste nätterna.
Hon såg en annan framtid framför sig, och hon var redo att gå hela natten.
Kapitel sjutton
När Caitlin vaknade, var det morgon. Hon kände solstrålarna slå mot henne, och sömndrucket lyfte hon huvudet för att se var hon var. Hon kände sten röra huden på hennes armar och panna. Var var hon?
Medan hon höjde huvudet och såg sig omkring, insåg hon att hon var i Central Park. Hon kom ihåg att hon hade stannat på vägen, någon gång under natten, för att vila. Hon hade varit så trött, så utsliten. Hon måste ha somnat sittande, lutat och stöttat armar och huvud på marmorräcket
Det var redan förmiddag, och människor strömmade genom parken. En dam, med sin unga dotter, gick förbi och gav henne en konstig blick. Hon drog dottern närmre och skyndade vidare.
Caitlin sträckte på sig, och såg sig omkring. Några tittade på henne, och hon undrade vad de måste ha tänkt. Hon granskade sina skitiga kläder. De var helt täckta av smuts. Vid det här laget, brydde hon sig inte. Hon ville bara bort från den här staden, den här platsen som hon associerade med att allt gick på tok.
Sedan slog den henne. Hungern. En våg av smärta slog till, och hon kände sig hungrigare än någonsin tidigare. Men det var inte en normal hunger. Det var ett galet, primalt begär. Att äta. Samma som hon känt i Carnegie Hall.
En liten pojke som kickade boll, inte äldre än sex, råkade sparka till den så att den kom nära henne. Han sprang fram till henne. Hans föräldrar långt framför, åtminstone tio meter.
Det här var hennes chans. Varje del av hennes kropp skrek efter föda. Hon stirrade på hans nacke, zoomade in det pulserande blodet. Hon kunde känna det. Nästan lukta det. Hon ville att hon skulle attackera.
Men något, någon del av henne stoppade henne. Hon visste att hon skulle svälta om hon inte drack, och att hon skulle dö inom kort. Men hon ville hellre dö än att skada honom. Hon lät honom gå.
Solljuset var otäckt, men uthärdligt. Var det för att hon var halvblod? Hur skulle det ha påverkat andra vampyrer? Kanske det här gav henne en fördel?
Hon såg sig omkring, blinkade av det skarpa solljuset, och kände sig yr och förvirrad. Det var så många människor. Så mycket oväsen. Varför hade hon stannat här? Vart var det hon var på väg igen? Just det … Penn Station.
Hon kände smärtan i sina trötta fötter, ömma efter promenerandet. Men hon var inte långt bort nu. Inte mer än trettio kvarter. Hon skulle gå resten av vägen, hoppa på ett tåg, och försvinna så långt det bara gick. Hon skulle uppmana sig själv, tvinga sig med hjälp av viljekraft, att bli normal igen. Om hon kom tillräckligt långt bort från staden, kanske, kanske det skulle hända.
Caitlin stod stilla, förberedde sig för att gå.
”Rör dig inte!” skrek en röst.
”Stå still!” skrek en annan.
Caitlin vände sig sakta om.
Framför henne stod minst ett dussin uniformerade New York poliser, alla med dragna vapen och riktade mot henne. De behöll avståndet, ungefär fem meter bort, som om de var rädda för att komma närmre. Som om hon var ett vilt djur.
Hon tittade tillbaka på dem, och konstigt nog var hon inte rädd. I stället kände hon en sorts frid växa inombords. Hon började känna sig starkare än människor. Och för varje sekund som passerade, kände hon sig mindre och mindre som en del av deras ras. Hon kände sig oövervinnerlig, kände att hur många de än var, eller vilken typ av vapen de hade, kunde hon springa ifrån dem, eller slå ner dem.
Å andra sidan var hon trött. Resignerad. En del av henne ville verkligen inte fly längre. Från poliserna. Från vampyrer. Hon visste inte vad hon sprang till, eller vad hon sprang ifrån. På något konstigt sätt, välkomnade hon att bli bortsläpad av poliser. Att bli arresterad skulle åtminstone vara något normalt, logiskt. Kanske skulle de skaka om henne och få henne att förstå att hon trots allt bara var en människa.
Poliserna närmade sig henne sakta och försiktigt, dragna vapen, rörde sig med största försiktighet.
Hon såg dem komma närmare, mer intresserad än rädd. Hennes sinnen var förstärkta. Hon lade märke till varje detalj. Den detaljerade formen på deras vapen, avtryckarens kontur, till och med hur långa naglar de hade.
”Upp med händerna där vi kan se dem!” skrek en polis.
Den närmsta polisen var bara någon meter från henne.
Hon undrade hur hennes liv hade sett ut. Om hennes far stannat kvar. Om de aldrig hade flyttat. Om hon hade haft en annan mamma. Om de hade stannat kvar i någon av städerna. Om hon hade haft en pojkvän. Skulle hon någonsin ha varit normal? Skulle livet någonsin ha varit normalt?
Den närmsta polisen var nu bara en halvmeter från henne.
”Vänd dig om och lägg händerna bakom ryggen”, sa polisen. ”Långsamt.”
Långsamt sänkte hon armarna, vände sig, och lade händerna på ryggen. Hon kände
polisen greppa hårt runt en handled, sedan den andra, slet i hennes armar för hårt, för högt, använde onödigt våld. Så småsint. Hon kände det kalla låset hos handfängslen, och kunde känna metallen skära in i huden.
Polisen tog tag i hennes bakhuvud, drog i hennes hår, alldeles för hårt, och lutade sig för långt in, satte munnen vid hennes öra. Han viskade. ”Du kommer att stekas.”
Det var då det hände.
Innan hon insåg vad som var på gång, hördes det ett äckligt ljud av ben som krossades, följt av blodsplatter – känslan och lukten av varmt blod över hennes ansikte.
Hon hörde rop, och skrik, och sedan skottlossning, allt inom en hundradels sekund. Det var inte förrän hon instinktivt lade sig på knä och träffade marken, snurrade runt och tittade uppåt, som hon förstod vad som höll på att hända.
Polisen som hade satt på henne handfängslet var död, halshuggen, huvudet delat i tvådelar. De andra poliserna sköt vilt, men de hade ingen chans. En vampyrflock – den från City Hall – hade anlänt. De slet sönder poliserna i småbitar.
Poliserna lyckades skjuta några av dem, men det gick inget vidare bra. De fortsatte att anfalla. Det var ett blodbad.
Inom några sekunder var poliserna rivna i småbitar.
Plötsligt kände Caitlin en var familjär känsla rusa genom blodet, kände kraften fylla henne, började i fötterna, genom armarna och axlarna. Hon sträckte sig bakåt och slet sönder hand-fängslet helt och hållet. Hon förde fram händerna och stirrade, chockad över sin egen styrka. Metall hängde på varje handled, men hennes händer var nu fria.
Hon hoppade upp på fötter, såg med fascination på den kusliga scenen framför sig. Hela vampyrhopen böjda över polisernas kroppar. De var för distraherade för att upptäcka henne. Hon förstod att hon måste smita. Snabbt.
Men innan hon hann avsluta tanken, kände hon ett isigt, superstarkt grepp om sin nacke. Hon sneglade bakåt och kände igen ansiktet. Det var Kyle. Och han hade död i blicken.
Han flinade mot henne, mer en grimas.
”Vi räddar dig inte”, sa han. ”Vi tar bara det som är vårt.”
Hon försökte kämpa emot. Hon svängde armen bakåt men han blockade det enkelt och greppade henne om halsen. Hon tappade andan. Hon var helt enkelt ingen match för honom.
”Du må vara immuna mot vissa saker”, sa han ”men du är inte nära nog av att vara lika stark som jag. Och kommer heller aldrig att bli.”
I den stunden hände något i dimman, och Caitlin kunde plötsligt andas igen. Hon var chockad över att se Kyle snubbla bakåt. Han for bakåt med sådan kraft att han kraschade in i marmorräcket, splittrade det och flög över sidan.
Hon tittade bort för att se vem som hade gjort det.
Caleb.
Han var här.
Innan hon hann reagera över vad som hände kände Caitlin hans bekanta, hårda grepp runt midjan, hans muskulösa armar och kropp, och kände hur han höll henne medan de sprang och sprang, snabbare och snabbare, precis som de gjort natten innan. De sprang genom Central Park, söderut, och snart var träden disiga. De steg upp i luften. Än en gång flög de.
De var uppe i luften, ovanför staden, när Caleb spred ut sina vingar och virade dem runt henne.
”Jag trodde att du inte kunde lämna klostret” sa Caitlin till slut.
”Det kan jag inte”, svarade Caleb.
”Betyder detta att du – ”
”Förvisad. Ja.”
Hon kände sig överkörd av alla känslor. Han hade gett upp allt för henne.
Medan de flög allt högre, nästan in i molnen, hade Caitlin ingen aning om vart de var på väg. Hon tittade neråt och kunde se att de redan var på väg bort från staden. Hon slappnade av. Hon var så glad över att ha kommit bort från allt, redo för en nystart. Mest av allt, var hon lyckliga av att vara i Calebs famn. Himlen framför dem förvandlades till ett orange sken, och hon önskade att bara att detta ögonblick var evigt.
