Kitabı oku: «Carl Wilhelm Scheele ett minnesblad på hundrade årsdagen af hans död»

II

Innehållsförteckning

cheele^[1] härstammade från en gammal tysk och vida spridd slägt. Han föddes den 9 dec. 1742 i Stralsund, den femte af tolf syskon. Fadern var köpmannen Joachim Christian Scheele och modern Margaretha Varnecross.

Som barn förrådde Scheele icke de stora anlag, som slumrade inom honom; han var af ett slutet och stillsamt sinnelag, som gjorde att man ansåg honom trög och enfaldig. Han deltog icke i sina syskons lekar, men hade sin förnöjelse i hvarjehanda småsakers förfärdigande samt berättas hafva blifvit "mycket glad, när han hunnit fullborda något af sina egna påfund". Han sattes tidigt i privat skola och erhöll vanlig skolbildning i Stralsunds gymnasium. Redan i unga år väcktes hans håg för apotekareyrket genom läkaren Schütte och apotekaren Cornelius, som umgingos i föräldrahemmet och retade gossens nyfikenhet med de kemiska och farmaceutiska mystiska tecknen, som Scheele berättas hafva med rödt bläck upptecknat i en bok. Fjorton år gammal sattes han i apotekarelära i Göteborg hos apotekaren Bauch. Snart fick han sina göromål i laboratoriet och kände sig nu på sin rätta plats. En samtida kamrat, Grünberger, uppmanade honom att studera kemi. Arbeten af Neumann, en hängifven lärjunge af Stahl, flogistonteoriens grundläggare, uppenbarade för honom hans kallelse. På lediga stunder och under nattens tystnad studerade han med ifver äfven Lemerys, Stahls och Kunkels skrifter, i synnerhet den sistnämdes Laboratorium chymicum och Ars vitraria experimentalis. Om nätterna och i all hemlighet gjorde han efter de försök, hvarom han läst, och vande sig så att med små och obetydliga hjelpmedel utföra kemiska experiment. En gång hände det honom, att en hans kamrat af okynne blandat knallpulver i pyrofor, hvarmed han experimenterade. Under natten exploderade alltsammans med en våldsam knall, som väckte huset och satte det i oro och förskräckelse. De förebråelser han till följd häraf ådrog sig, afskräckte honom icke det minsta, utan fortsatte han med all flit att genom experiment, läsning och begrundande öka sina insigter. Hans principal oroades öfver hans rastlösa flit och skref till föräldrarne "at han fruktade Carl skulle genom sin ihärdiga flit göra sig skada; då han studerade halfva nätterna i böcker, hvilka ännu för honom voro för höge och dem Herr Grünberger gifvit honom".

Efter den sexåriga lärotidens slut stannade Scheele ytterligare tvänne år i Göteborg, hvarefter han fick anställning i Malmö hos apotekaren Kjellström, hvilken hade mycket intresse för kemiska försöks anställande och derför omfattade Scheele med mycken välvilja. Han fick här tillfälle att ytterligare förkofra sig i kemien. För större delen af sin lön köpte han kemiska böcker, som han grundligt och med eftertanke studerade. Från denna tid daterar sig hans bekantskap och vänskap med den sedermera så berömde mångkunnige Anders Johan Retzius. Under sin vistelse i Malmö utarbetade han sin undersökning öfver "Sal acetosellæ", hvilken, enligt yttranden af Gahn, lär ha ledt till den vigtiga upptäckten af oxalsyra. En häröfver författad afhandling inlemnades 1768 till Vetenskapsakademien, men blef icke till trycket befordrad, emedan Torbern Bergman, till hvilken afhandlingen remitterades, förklarat att han deri icke funnit något nytt. Föga bättre gick det med hans vackra upptäckt af vinsyran, hvilken han oförbehållsamt anförtrodde åt Retzius. Denne repeterade försöken och skref den i Vetenskapsakademiens Handlingar 1770 införda afhandlingen "försök med vinsten och dess syra", hvari han omtalar att Scheele, "en snabb och lärgirug[*typo lärgirig?] Pharmaciæ studiosus", lyckats ur vinsten framställa en ny, från alla andra syror till sina egenskaper skild syra.

Efter trenne års vistelse i Malmö flyttade Scheele 1768 till Stockholm, der han fick kondition på apoteket Korpen. Vistelsen här behagade honom mindre, emedan han icke fick lägga hand vid laboratoriegöromålen. Experimentera måste han, och sysslade derför i apotekets fönster med solljusets inflytande på ämnen, allt under det han expedierade recepten. Redan i Stockholm var han känd som en särdeles skicklig kemiker och förvärfvade sig på grund deraf vänskap af den tidens framstående läkare, Bäck, Schulzenheim, Bergius och Gahn. Genom den sistnämde blef han sedermera i Upsala bekant och vän med brodern, den utmärkte bergsmannen och kemisten J.G. Gahn, med hvilken han, sedan han lemnat Upsala, stod i liflig brefvexling.^[2] Han flyttade snart, 1770, från Stockholm till Upsala, der han hos apotekaren Lokk på stads-och provincialapoteket Uplands Vapen fick sig anförtrodd ledningen af laboratoriearbetena och derjämte erhöll tillstånd att fortsätta med sina egna försök. Den tiden var den lärde och berömde Torbern Bergman professor i kemi vid Upsala universitet. En tillfällighet sammanförde de bägge hvar på sitt sätt så framstående vetenskapsmännen. Scheeles principal hade märkt, att om man länge håller salpeter smält vid icke allt för hög temperatur, erhåller man ett salt, som vid tillsats af ättiksyra utvecklar röda ångor. Hvarken den skicklige kemikern, bergmästaren Gahn ej heller Bergman kunde gifva någon förklaring öfver detta, men Scheele kände den rätta orsaken, eller att salpetern vid upphettning upptager flogiston (d.v.s. reduceras) och ger ett salt af en ny syra (salpetersyrlighet), som är svag och derför utdrifves af ättiksyran. Gahn, som fått kunskap om denna förklaring, meddelade den till Bergman, och denne förstod genast till sitt fulla värde uppskatta detta prof på ovanliga insigter samt önskade göra apotekslaborantens bekantskap. Scheele, som å sin sida hade i minnet det öde Bergman beredt hans första kemiska afhandling, var icke synnerligen böjd härför, men lät dock öfvertala sig af Gahn. Så uppstod nu bekantskap och vänskap mellan dessa så utmärkte och dock så olika begåfvade män, hvilka på ett lyckligt sätt kompletterade hvarandra. Bergman med blicken öfver hela vetenskapens område visade Scheele på uppgifter, som denne, den ovanligt skarpsinnige och skicklige experimentatorn, visste att göra fruktbringande för vetenskapen. Scheele, som ej hade Bergmans omfattande bildning, understälde å sin sida ofta Bergman sina arbeten till närmare granskning. Under sin vistelse i Upsala utförde Scheele en mängd ytterst vigtiga arbeten och undersökningar, som hastigt gjorde honom till en af den tidens berömdaste kemister. Man måste förvånas att Scheele, utom sitt yrkes skötande, kunde medhinna utarbetandet af så många och mödosamma undersökningar. Arbete var för honom en lätt sak, hans förnämsta bekymmer bestodo, såsom han sjelf i ett bref förklarar, "i nya phenomeners förklarande". Vetenskapsakademien, som visste att uppskatta Scheeles rön, kallade honom genom enhälligt val till sin ledamot 1775; det var den enda yttre utmärkelse, som kom Scheele till del från fäderneslandet.

Scheele, som i Upsala började tänka på sin framtida bergning och önskade i synnerhet större frihet och ledighet att mera oberoende fullfölja sina vetenskapliga forskningar och undersökningar, sökte nu att få öfvertaga skötseln af apoteket i Köping, hvars innehafvare, Pohl, nyligen aflidit och som egdes af den efterlefvande enkan. Ehuru Scheele icke aflagt erforderlig examen, beviljade honom dock Collegium medicum, som nogsamt kände hans skicklighet, rättighet att förestå apoteket och att till lägligt tillfälle uppskjuta examen. Kommen till Köping hvilade han sig icke. "I tören väl tro", skrifver han vid denna tid till en vän, "at jag nu fått matsorgen och således bjuder Experimental-Chemien en god natt. Ach nej! denna ädla Vetenskap är mitt öga. Hafven tålamod, och J skolen åter snart hafva något nytt ät förnimma". Detta löfte höll Scheele.

Han griper sig genast an med att sammanskrifva sin berömda bok om Luft och Eld, hvartill manuskriptet redan i slutet af oktober 1775 var färdigt. I detta arbete, som innehåller en fast otrolig mängd vigtiga rön, beskrifver Scheele eldsluften, eller hvad vi nu kalla syregas, och visar dess betydelse vid förbränningen och andningsprocessen. Denna upptäckt, som är basen för hela den nyare kemien, var likväl kort förut, den 1 aug. 1774, gjord af Priestley, ehuru Scheele icke kunde hafva haft någon kännedom derom. Priestley säger sjelf: "Mr Scheeles discovery was certainly independent of mine, though, I believe, not made quite as early". (Herr Scheeles upptäckt gjordes utan tvifvel oberoende af min, ehuru som jag tror ej fullt så tidigt.) Han delar således med Priestley äran af syrets upptäckande. Bokens tryckning försenades ansenligt, ty den blef först 1877 färdig. Manuskriptet var först till genomseende hos Bergman, som författade ett företal dertill; men han bär icke skulden, att det vigtiga arbetet så sent utkom. Den hvilar på bokhandlaren Svederus. En följd af att arbetet så sent utkom var, att många deri beskrifna rön redan förut voro kända. Arbetet utkom i tvänne upplagor på tyska språket, samt öfversattes på engelska, franska och latin. Vid sidan af detta vetenskapliga arbete sträfvade han rastlöst att ur skuld och lägervall resa det af företrädaren anlagda apoteket. Affären tog upp sig, men efter ett halft år instälde sig spekulanter på apoteket. Detta grämde Scheele. "Jag är rätt mjältsjuk", skrifver han, "ty det ser ut som skulle jag här icke komma ät göra min lycka. Man har, mig ovetande, afslutat et contract om Apoteket. Måste man då nödvändigt hafva penningar om man i verlden vill hafva sit bröd?" Från alla håll kommo nu anbud till honom. Gahn bjöd honom till sig, Bergman likaså. Linné, Wargentin, Schulzenheim, Alströmer m. fl. öfverlade och beslöto att erbjuda honom Alingsås apotek och der inrätta ett tjenligt laboratorium. Andra ville draga honom såsom "chemicus regius" till hufvudstaden. Man erbjöd honom att öfvertaga direktionen för ett nytt och stort bränneri. Äfven utlandet sökte förvärfva sig den berömde svensken. På d'Alemberts rekommendation kallades han, liksom Bergman kort förut, till Berlin. Han afböjde dock denna hedrande kallelse så väl som ett anbud från England om anställning med 300 £ årlig lön. "Jag kan ej mera än äta mig mätt", skrifver han till en af sina vänner, "och om detta går an i Köping, behöfver jag icke annorstädes söka det". Till sin bror, som förebrådde honom att han icke antagit anbudet från Berlin, skrifver han: "Jag förundrar mig däröfver at du, M.B. vet om det årliga arfvode (1200 Riksd.) som blifvit mig tilbudet från Berlin. Sant är at sådant skedde för tre år sedan. Men som jag på långt när ej hunnit så långt uti Chemien, som erfordras till en sådan beställning, har jag med god öfverläggning afslagit detsamma, öfvertygad ät jag äfven i Köping kan hafva mitt dageliga bröd". Helst ville Scheele, om han ej kunde stanna i Köping, komma åter till Upsala. Blir jag ej i Köping, så kommer jag till Eder, skref han till Bergman. Borgerskapet i Köping, hvars förtroende han vunnit och som insåg den ära en så berömd man som Scheele skänkte staden, bestämde i förening med magistraten och landshöfdinge-embetet, att de ingen annan ville hafva till apotekare än Scheele. Privilegium att anlägga ett nytt apotek beviljades honom och han slöt med förra apoteket den öfverenskommelse, att han som rätte egaren till Köpings apotek åtog sig förra apotekets skulder och enkans underhåll. Han arbetade nu med all kraft på apotekets upphjelpande. Genom flit och omtanke skapade han sig oberoende, till och med välstånd. Men detta hindrade honom icke att fullfölja sina kemiska forskningar, som gjorde honom till en öfver hela Europa fräjdad man. Berlins naturforskaresällskap invalde honom 1778. Turins vetenskapsakademi kallade honom 1784, i Gustaf III:s närvaro, till sin ledamot.