Kitabı oku: «Mjölnarflickan vid Lützen», sayfa 2

III

Joseph von Bierich hade nyligen inträdt i tjänstgöring vid Tillys här, när denne ryktbare fältherre besegrade danske konungen Kristian den fjerde vid Lutter am Barenberge, en liten by i braunschweizska hertigdömet. Detta fältslag utkämpades år 1626 och dermed var den öfvermodige Kristians deltagande i trettioåriga kriget för alltid slutadt.

Härefter följde von Bierich "den gamle korporalen", som Gustaf II Adolph i sin rättmätiga harm öfver den gräsliga ödeläggelse, som Tilly lät öfvergå Magdeburg, kallade denne papistiske general. Hän ogillade också på det högsta alla de skändligheter, som de kejserlige soldaterne öfvade hvart de tågade fram, och sökte för den skull att efter bästa förmåga lindra nöden och afstyra sina underlydandes grymma ofog.

Men som detta måste ske i hemlighet, han skulle annars ha blifvit hållen för en förrädare, kunde Joseph von Bierich naturligtvis icke uppträda med all den kraft han önskade. Hans af naturen goda hjerta led derför dag ifrån dag öfver att han nödgades bevittna de mest upprörande scener.

Född på det stora adliga godset Bierich, ungefär en mil söder om Prag, hvilket gods egdes af hans fader, en gammal före detta rådsherre och sträng katolik, var han sina föräldrars enda barn och i följd deraf ständigt föremål för deras ömmaste omsorger. De husitiska lärorna, som vid tiden för den unge Josephs barndom ånyo började taga fart i Böhmen, motsades så mycket som möjligt af den stränge och katolskt renlärige Arnold von Bierich, som genast vid sonens födelse lät inskrifva honom såsom officer vid ett i Wien förlagdt infanteriregemente.

Gossens milda, nästan qvinliga sinnelag, ett arf efter den kort före hans afresa till hufvudstaden aflidna modern, gjorde dock, att han småningom började eftersinna huruvida icke husiternas läror ändock, hade någon sanning i sig. Detta eftersinnande måste dock ske i största hemlighet, så att hvarken fadren eller kamraterne finge vetskap derom, ty i hvilketdera fallet som helst vore han olycklig. Icke nog med att fängelset och pinbänken väntade honom; när de religiösa lidelserna på ömse sidor hade nått sin höjdpunkt, vore äfven hans framtida bana förstörd. Den stränge fadren skulle också utan tvifvel göra honom arflös.

Under det dessa slitningar marterade Joseph von Bierichs själ kom underrättelsen om Gustaf II Adolphs landstigning på tysk jord till de förtryckte protestanternes hjelp. Denna tidning väckte i Wien ett oerhördt hånlöje, och "snömajestätet", som snart skulle smälta i Söderns brännande solstrålar, var bittida och sent utsatt för de mest ilskna och på samma gång spefulla yttranden.

Joseph von Bierich deltog dock aldrig i dessa skamliga och hånfulla utlåtelser, dertill egde han allt för mycken takt, men han vågade ej heller fälla ett enda ord till de förhånades försvar.

Under tiden började Gustaf Adolph den lysande segerbana, som efter endast två år skulle sluta med hans hjeltedöd vid Lützen, men som oaktadt sin korthet ändock gifvit "snömajestätet" ett namn såsom en af mensklighetens störste välgörare, i det att han genom sitt energiska uppträdande tillförsäkrade sina af katolskt våld lidande protestantiske bröder den frihet i sin religionsutöfning, som de så länge under Mansfeld med flere kämpat för.

Underrättelserna om de föraktade svenskarnes oupphörliga segrar väckte till en början knappast någon uppmärksamhet i Wien, der det hötte, att när blott Tilly hunne samla sin kringspridda här, skulle de objudne gästerne snart åter kastas tillbaka öfver Östersjön.

Magdeburgs omenskliga uppbrännande och plundrande väckte naturligtvis oerhördt jubel hos massan af folket i Österrike och dess hufvudstad. De mera sansade, bland hvilka Joseph von Bierich också befann sig, skakade dock på hufvudet och menade på, att detta grymma handlingssätt alls icke kunde vara Gudi behagligt, och väntade för den skull en olycka. Tilly sjelf blef efter Magdeburgs fall mera dyster och sluten. Den lit han alltid tillförne haft till sig sjelf försvann som genom ett trollslag. Han blef vankelmodig i sina beslut och tycktes gång på gång undandraga sig ett möte med den konungslige motståndare, om hvilken han förut endast talat med öfvermod. Förgäfves sökte han att bekämpa de inre förebråelser, som isynnerhet i ensamma stunder anklagade honom för Magdeburgs förstöring. Härar och folk kunde han besegra, men sitt eget hjertas gnagande tillvitelser förmådde han icke bringa till tystnad.

Följden af denna hans obeslutsamhet visade sig snart, då han anföll svenska lägret vid Werben, en liten stad, belägen i Mark-Brandenburg. "Den gamle korporalen" försökte här att taga lägret genom förräderi, men blef sjelf, sedan Gustaf Adolph lyckats få vetskap om förräderiet, så kraftigt tillbakakastad, att han kort derefter såg sig tvungen att lemna landet, allrahelst som lifsmedel började fattas honom och hans folk.

Genom den kort derpå utkämpade drabbningen vid Breitenfeld blef Tilly i grund slagen. Nära var det också, att han blifvit tillfångatagen. Han räddades dock och skyndade som en flykting till Halle, der han af en barberare förbands. Men sorgen öfver det lidna nederlaget gjorde att han grät, naturligtvis på samma gång också af harm och förödmjukelse öfver den motgång, som så oförmodadt drabbat honom.

Af det föregående veta vi, att det var i slaget vid Leipzig eller Breitenfeld, såsom det också kallas efter den plats, der det egentligen stod, som Joseph von Bierich blef svårt sårad. Han hade varit med i de ofantliga fyrkanter, som Tilly skickade ned mot Gustaf Horns flygel och här hade han råkat in i det värsta handgemänget. Flere gånger sårad var han lika många gånger fångad af svenskarne, men lyckades ändock att komma fri. Nära nog dignande af trötthet och blodförlust tillsade honom Tilly sjelf att söka hvilan, och von Bierich ämnade just följa den gamle fältherrens råd, när vägen plötsligt stängdes af en mängd finnar, som under den tappre Stålhandskes befäl anföllo med rasande häftighet.

Den trupp, i hvilken Joseph von Bierich befann sig, sprängdes snart.

Sjelf blef han liggande medvetslös på det blodiga slagfältet.

Hur länge han legat der i denna ställning visste han icke, men då han vaknade såg han tre män och en ung flicka stå lutade öfver sig. Då han gjorde ett svagt försök att resa sig upp, höjde den ene af männen (Mathias Gründler) en lång pik för att genomborra honom med. Den unga flickan sprang dock genast emellan och Joseph von Bierichs lif var räddadt åtminstone för ögonblicket.

Hemförd till pistolsmeden Wolfs bostad sväfvade han under flere månader mellan lif eller död, ty de sår han erhållit voro af lifsfarlig beskaffenhet nästan allesammans.

Annchens milda och rent qvinliga sinnelag kunde icke lida att en medmenniska, låt vara en katolik, våndades så i hennes omedelbara närhet utan att försöka att lindra hans plågor. Till en början gick hon till gamle Wolf blott och bart af ren nyfikenhet, men slutligen tilltog intresset för den sårade mer och mer för hvarje dag. Hon uppmuntrades också genom läkarens utsago, att hennes omvårdnad skulle i hög grad hjelpa till att förbättra den sjukes tillstånd.

Fadrens ogillande af dessa täta besök gjorde visserligen Annchen till en början orolig och nedstämd, men slutligen blef hennes sinne lugnare äfven i detta fall och tanken på att hon endast och allenast gjorde sin pligt verkade ännu mera uppfriskande på henne. Olyckan plägar draga själarne till hvarandra, säger man. Så ock här. Då Joseph von Bierich ändteligen blef så pass återstäld, att han kunde öfvertänka, hvad som händt, hängaf han sig, utan att tänka på, att han befann sig hos sin motståndare, åt en i början häftig förtviflan. Tilly var ju slagen och hela den ligistiska hären stadd i upplösning. Hvad skulle slutet derpå blifva? Förgäfves grubblade Joseph von Bierich derpå; ju mera han grubblade, desto mera förvärrades hans tillstånd. Han föll ånyo i en tung dvala, som räckte ett par dagar.

När han ändteligen vaknade upp igen, förbjöd honom läkaren strängeligen att vidare tänka på det förflutna. Nu skulle han endast se framtiden ljusare an, om han ville bli återstäld till helsan igen.

Under dessa långa och tråkiga timmar vid sjukbädden hade Joseph von Bierich och Annchen tillräcklig tid att tala om hvarjehanda. De talade dock mest i religion. Den förstnämnde var dock i början icke så litet skygg och gaf nästan alltid undvikande svar på Annchens frågor. Dessa gjorde dock så mycket att han, i början mot sin vilja, kom att mer och mer tänka på hvad den unga flickan så ifrigt framhöll. De idéer han också besjälats af under sin vistelse i Österrikes hufvudstad funno också nu mera näring hos honom och länge dröjde det icke, förrän han öppet bekände för Annchen, att han på allvar började hylla de lutherska lärosatserne.

Men han afgaf samtidigt också en annan bekännelse, och det var att han älskade den unga mjölnarflickan. Annchen blef häraf så förskräckt, att hon som en jagad hund sprang till sitt hem, der hon nu hade sin första sömnlösa natt.

Han, den rike officeren, älskade henne, den fattiga och obemärkta mjölnardottren! Var detta väl en sanning eller endast ett bittert hån? Vid tanken på detta sistnämnda begynte den stackars flickan att gråta konvulsiviskt, ty äfven hon hade fattat kärlek till den sårade. Detta visste hon icke förut, men i detta ögonblick stod denna känsla klar för henne.

Hvad skulle fadren, Mathias Gründler och dennes son, med hvilken Annchen ju var trolofvad redan i vaggan, säga härom? Det svindlade för hennes ögon och ingen blund kom den natten i dem. Tankarne tumlade om i hennes lilla täcka hufvud alldeles som hafvets fräsande vågor under stormen.

Mot morgonen blef hon dock lugnare, och då hon med bevingade steg vid soluppgången ånyo ilade fram på en af de smala gångstigar, som öfver kullarne förde fram till den lilla staden Lützen, var hon nästan lika glad som förut.

Ett tätt moln skymde dock hennes bländhvita panna, då hon redan på afstånd såg mäster Wolfs lilla inbjudande stuga titta fram på sidan om ena stadsporten, och det var med en nästan klanglös stämma hon hviskade för sig sjelf, under det hon pressade händerna mot det våldsamt klappande hjertat:

"Hvad skall han säga i dag? Gud, hvad jag är orolig! Är någon olycka i antågande?"

Då hon inträdde i det rum, der Joseph von Bierich hvilade, sof denne ännu. Annchen gick så tyst hon förmådde, men som hon alltjemt hade ögonen fästade på den sårades vackra, fastän starkt aftärda anlete, märkte hon icke, att en stol stod rakt i hennes väg. Stolen kastades omkull och vid det buller, som deraf förorsakades, vaknade von Bierich.

Han reste sig häftigt och förskräckt upp, men då han varseblef Annchen, öfver hvilkens täcka anlete en glödande rodnad dragit sig, sträckte han ut båda armarne och hans läppar framhviskade endast men med ett ömt uttryck detta namn:

"Annchen!"

Den fattiga mjölnarflickan kunde icke längre beherska sig. Nästan utan att hon visste om huru det gick till, låg hon vid Joseph von Bierichs bröst, trofast omsluten af hans armar.

IV

Efter ett längre samtal, hvarunder särdeles vigtiga öfverläggningar egde rum, återvände Mathias Gründler till sin ungefär en fjerdedels mil från Mayers väderqvarn belägna stuga.

Under hemgåendet retade den hetsige Gründler upp sig ännu mera, och slutligen liknade han mera en ilsken tjur än en menniska. En skällande byracka (hund) mötte honom på vägen. Under normalt tillstånd bekymrade sig Mathias Gründler aldrig om dessa fyrfotade individer, utan lät dem alltid skälla sig trötta under det han obekymrad gick sin väg framåt, endast då och då stötande med knölpåken i marken, liksom för att göra hunden uppmärksam på, att det icke vore lönt att han försökte bitas. Nu deremot, i sitt ilskna tillstånd, lyfte Mathias Gründler påken och gaf hunden ett så våldsamt slag öfver ryggen, att det stackars djuret tjutande och krypande drog sig undan.

"Ja ja, har jag knäckt ryggen på dig, så är det också din egen skuld", brummade Gründler och fortsatte, obekymrad om det slagna djurets lidande, sin väg. Han hade dock icke gått många steg förrän hundens egare, lockad af djurets tjut, skyndade fram och stälde sig i vägen för Mathias Gründler.

Länge dröjde det icke förrän trätan var i full gång. Hundens egare var ovettig för det stryk hans skyddsling fått; Mathias Gründler deremot försvarade sig dermed, att han icke önskade bli biten, allraminst af en hund och det just nu, då hundgalenskapen (rabies canina) gick i orten.

"Men, han bits inte", envisades hundens egare och stampade i marken.

"Han kan bitas", svarade Mathias Gründler och stötte sin knölpåk häftigt i marken så nära hundegarens fötter, att denne fann sig föranlåten att skyndsamt retirera ett par steg bakåt.

Det ena ordet gaf naturligtvis det andra och retade ännu mera de båda motståndarne, som tycktes vara i besittning af ungefär samma kroppskrafter. Slutet på den lifliga trätan skulle utan tvifvel blifvit ett slagsmål, om icke Mathias Gründlers förhoppningsfulle son och vackra Annchens påtvingade brudgum i detsamma anländt till platsen. När hundegaren då märkte, att den långe och fräknige räkeln, hvilkens yttre mera påminde om en humlestör än om en menniska med kött och blod, tog sin motståndares parti, skyndade han undan allt hvad han kunde, följd af sin linkande och tjutande hund samt af Mathias Gründlers och hans sons spetsiga speglosor.

Sedan Mathias Gründlers vrede öfver de förolämpningar han rönt af den okände hundegaren någorlunda hunnit lägga sig, sade han till sonen utan alla vidare omsvep:

"Jag fruktar för att Annchen Mayer rakar din näsa förbi, pojke."

Franz betraktade fadren på ett sätt, som kom denne att skrattande utropa:

"Ja, se du inte så rasande dum ut nu. Tror du inte att jag förstår hvad jag säger?"

Nej, det tycktes Franz icke begripa, ty hans blickar blefvo dummare för hvarje minut som gick. Slutligen kunde han dock frampusta dessa ord, under det han ifrigt gned sig i pannan:

"Annchen rakar min näsa förbi… Det der… begriper jag inte. Hvad pratar ni nu för slag, far?"

"Sanning, pojke. En annan har troligtvis lagt beslag på henne."

"Hvem är det?" svarade Franz och drog till hälften ut den långa slidknifven ur bältet.

"Joseph von Bierich, papisten."

Franz Gründler gaf till ett rytande, som hördes vida omkring på slätten.

"Jaså, den der stackarn, som ni räddade för ett år sedan vid Breitenfeld", sade han derpå föraktligt.

"Ja, just han", menade gubben Gründler. "Annchen har ju skött honom under hans sjukdom, alldeles som om han varit hennes fästman, och det förundrar mig alls inte, om hon blifvit kär i honom, för det är nog en vacker karl, och deraf kan du alls inte skryta, ha, ha, ha!"

Vid dessa ord skrattade Mathias Gründler så ilsket som han icke gjort på länge, samt började att derefter mäta vägen till hemmet med stora steg.

Den stackars Franz stannade emellertid qvar några minuter i en ömklig ställning. Hufvudet var lutadt mot bröstet, de långa armarne hängde slappa nedåt sidorna och de stora knäskålarne, af hvilka delar sorglustigt tittade ut genom de trånga, sönderspruckna byxorna, slogo emot hvarandra. Der han nu stod, företedde han en verkligt ömklig bild af förtviflan och dumhet. Den underrättelse, som fadren gifvit honom, hade utöfvat ett mägtigt inflytande på hans af naturen slöa sinne. Redan från den tidigaste ungdomen van att betrakta Annchen som sin blifvande hustru, kom underrättelsen om att bon älskade en annan öfver honom som en iskall dusch.

Men plötsligt ryckte han upp sig ur den försoffning, i hvilken den nedslående tidningen försatt honom, och satte efter fadren i fullt språng. Tack vare sina långa ben kunde han snart hinna upp Mathias Gründler.

"Men fader Mayer bar ju sagt, att Anncben ska' bli min", stånkade han så snart han befann sig vid fadrens sida, och vid dessa ord såg han på honom så ångestfullt, att den gamle icke kunde låta bli att tröstande utropa:

"Sant nog, Franz, men ser du, qvinfolken nu för tiden ä' alldeles galna i knektarne. Vore det bara fred, så tror jag nog du skulle få ha Annchen för dig sjelf, men nu…"

"Ni sa' ju, att han är papist", inföll Franz häftigt, liksom vore detta den räddningsplanka, han så girigt grep efter.

"Ja visst sa' jag det, men flickorna ä' så konstiga nu för tiden. De bry sig inte alls om religionen, bara de få sin vilja fram. Men vill du lyda mig, så ska' jag ge dig ett godt råd."

"Ja, far, hit med det!"

"Du ska' sjelf gå till Annchen och fråga henne, om det är sant hvad folket pratar."

"Hvad pratar folket då om?" sporde Mathias Gründlers förhoppningsfulle son och såg dervid så genomdum ut, att fadren utbrast i högsta grad förargad:

"Hade jag vetat, att jag skulle få en så dum räkel till son, skulle du aldrig blifvit född. Begriper du inte, din åsna, att folket talar om Annchens kärlek till papisten och skrattar åt dig på baken derför, att du är nog dum att tro att hon vill ha dig till man?"