Kitabı oku: «Mjölnarflickan vid Lützen», sayfa 5

"Wallenstein är öfver oss! Till vapen! till vapen alle som kunnen bära ett dylikt!"

Den scen, som nu följde var öfvermåttan liflig och… löjlig. Soldaterne bortkastade icke blott korten och tärningarne, utan äfven gevären och sprungo för brinnande lifvet. Korporalen var den förste, som tog till harvärjan, men för sina korta bens skull blef han efter. När österrikarne i detsamma bröto in genom porten kröp den manhaftige korporalen in i ett prång. Till en början gick det bra, men snart fastnade händer och kunde på inga vilkor hvarken komma fram eller tillbaka.

I denna ställning upptäcktes han af kroaterne, som roade sig med att skjuta till måls på den stackars korporalens åt dem vända betydliga akterspegel. Ingen enda kula gick bom och snart uppgaf den storskrytande sachsaren, till påseende ej olik ett grynsåll, andan under sina grymma fienders omenskliga lek.

När Franz Gründler såg att knektarne flydde åt hvar sitt håll, ämnade också han göra bruk af sina långa ben, men tog miste och rände i fullt lopp rakt på en kejserlig infanteriafdelning. Österrikarne, som tyckte att det var ett egendomligt sätt att gifva sig fången, mottogo skrattande den stackars Franz Gründler, som darrande i alla lemmar berättade, att han var en fredlig landtman, inkommen till staden för att sälja grönsaker. Under tumultet hade hans varor gått förlorade och han stod der nu fattigare än förut.

Sedan en lägre officer sniket genomsökt hans fickor och endast funnit några slantar af mindre valör, befalde han med kort och iskall röst, att Franz Gründler skulle skjutas.

Det var förfärliga ögonblick för den stackars Franz. Han ville falla på knä, men de långa benen nekade att böja sig; han ville tala, men äfven tungan, denna lem, som annars är så svår att hålla i styr, nekade att göra tjenst.

Först när tre soldater af vildt utseende stego fram för att verkställa domen, fick den lifdömde mål i munnen.

"Skjut mig för Guds skull inte", skrek han, "jag har något vigtigt att berätta."

"Hvad är det då?" sporde officeren och gaf soldaterne ett tecken att lugna sig.

"Här finnes i staden en kejserlig officer, som blef fången vid Breitenfeld, men nu öfvergått till lutherska läran."

"Talar du sanning", röt officeren och betraktade Franz Gründler med genomborrande blickar.

"Ja, herre, vid min salighet."

"Känner du honom?"

"Ja, herre."

"Hvad heter han?"

"Joseph von Bierich."

"Ah, och jag som trodde, att du var död", mumlade officeren mera för sig sjelf. "Nu ska' jag betala dig för gammalt groll. Vet du hvar han bor?" fortfor han derefter, vänd till Franz.

"Ja, herre", svarade denne skälfvande i alla lemmar.

"Godt, då ska' du ledsaga oss dit. Får jag Joseph von Bierich, affällingen, i mitt våld, ska' du få behålla lifvet, annars är du dödens man."

"Följ mig bara, och jag ska' säkert ledsaga er dit, der han finnes. Det är ej lång stund sedan jag såg honom der."

I spetsen för omkring femtio man begaf sig derefter den kejserlige officeren med Franz Gründler såsom vägvisare i riktning mot mäster Wolfs verkstad.

VIII

Lärpojkens förskräckta utrop: "papisterna ä' här", hade på Joseph von Bierich ungefär samma verkan som en så iskallt vatten på en upphettad jernstång. Från att vara varm af kärlek och lycka blef han med ens kall och lugn så mycket omständigheterna det kunde medgifva. Hade han varit ensam, skulle saken ej det ringaste bekymrat honom, men nu hade han ju Annchen att också försvara.

"Hvad är att göra, mäster Wolf?" sporde han derför. "Gif mig ett godt råd!"

"Antingen måste vi fly eller gömma oss", svarade den gamle pistolsmeden. "Få papisterne tag i mig, så blir jag tvungen att göra vapen åt dem, och det vill jag ej för allt i verlden. Heldre döden än förfärdiga vapen mot mina trosförvandter."

"Men kanske att allt bara är skrämskott", inföll Annchen.

"Tycker du att folket i dylikt fall skulle fly så der skocktals", afbröt mäster Wolf och pekade på de genom gatan flyende och skrikande menniskohoparne.

"Eller kanske att detta bus, som ligger så undangömdt, ska' bli skonadt", fortfor Anncben.

"Har du någonsin hört att Tillys eller Wallensteins skaror lemna ett enda bus ogenomsökt i den stad de komma till?" sporde vidare mäster Wolf bittert. "Ja, ja, förlåt, löjtnant, jag kanske sårar er, men…"

"Jag vet nog att du talar allt för sant och kan ej bli ond derför", inföll Joseph von Biericb, i det en tung suck böjde hans bröst. "Men säg nu hvad vi ska' ta oss till".

"Ja, tiden skyndar", utbrast Annchen ängsligt.

"Det är allt för sent att fly nu", menade den gamle pistolsmeden eftertänksamt.

Josepb von Bierich inföll då:

"Du anser då, mäster Wolf, att vi måste gömma oss, eller hur?"

"Ja, det anser jag."

"Nåväl", inföll löjtnanten och tryckte Annchen hårdt till sitt bröst, "kan du gömma oss så, att ingen af de kejserlige får tag i oss, då skall också din lycka vara gjord. Jag är rik och…"

"Håll inne dermed, herre, om ni ej vill såra mig", afbröt mäster Wolf. "Tror ni att jag gör detta för slem vinnings skull? Nej, det är endast af vänskap för Annchen och hennes fader, ty jag önskar dem all möjlig lycka både i detta och det tillkommande lifvet."

Annchen och Josepb von Bierich tryckte varmt den gamle pistolsmedens händer.

"Men", fortfor denne efter en kort paus, "endast med ett vilkor kan jag rädda er."

"Och det är?" sporde de båda älskande på en och samma gång.

"Att I troget följen mina befallningar."

"Det vilja vi göra."

"Till en början", fortfor mäster Wolf, "måste ni låta tonsurera er. För er, löjtnant, blir det ej påkostande, men ni, jungfru Annchen, skall kanske finna det svårt att låta klippa af edert vackra hår. Ni måste dock betänka två saker, först att detta är enda medlet till er räddning och sedan att håret med tiden nog växer ut igen."

"Och sedan?" sporde Josepb von Bierich medan Annchen teg.

"Sedan anlägger ni, löjtnant, en munkdrägt, Annchen en nunnedrägt, förstås. För sådana ha de vilde krigarne ännu en smula vördnad. Jag bar lyckligtvis två dylika härinne."

Annchen gaf genast sitt bifall. Icke så Joseph von Bierich. Han hade länge beundrat den unga flickans utomordentligt vackra hår och var tvehågsen huruvida han skulle tillåta att det afklipptes eller ej.

"Kan det ej gå att lägga upp det", sade han derför. "Se bara på detta hår", fortfor han och upplöste detsamma, så att det flöt i vågor ända ned till golfvet, "är det ej både synd och skam att förstöra en dylik prydnad?"

"Detta medgifver jag gerna", svarade mäster Wolf, "men tänk bara på hvad som kan hända om…"

"Det är derför inte sagdt, att mästers onda spådom ska' slå in", afbröt löjtnanten.

Mäster Wolf svarade käckt:

"Men, jag tycker att det är bäst att taga det säkra för det osäkra."

"Så tycker äfven jag", svarade Annchen.

"Du vill då låta afklippa din utomordentligt vackra hårprydnad?" sade Joseph von Bierich.

"Ja, heldre än att falla i de påfviskes händer", svarade den unga flickan raskt.

"Rätt så, min flicka", inföll mäster Wolf, "det höres att du rätt fattat storleken af den fara, som hotar er."

Slutet på denna tvist blef den, att ett försök gjordes, huruvida Annchens hår nödvändigt behöfde klippas af, och följden blef den, att detta alls icke var af nöden. Kapuschongen skylde ändock tillräckligt den unga flickans hufvud.

"Nu gäller hon för eder korgosse, löjtnant", sade mäster Wolf. "Glöm inte det."

"Nej."

Den gamle pistolsmeden förde derefter sina skyddslingar till en liten bakport, der allt ännu var lugnt.

"Men ska' inte ni, mäster Wolf, också följa med?" sporde Joseph von Bierich.

"Nej, jag stannar hemma och hoppas, att den svenske konungen nog skall komma till vår räddning nu liksom för ett år sedan."

"Men, han är ju i södra delen af landet", inföll löjtnanten.

"Sant, herre, men ett bud, som i förgår kom från Nürnberg, berättade annorlunda. Mäster Degel, guldsmeden vid stora torget, har nemligen en son, som arbetat i den nämnde staden, och det är han, som berättat, att den svenske konungen skyndar hit uppåt. Då blir det bra. Har Tilly fått stryk vid Breitenfeld, ja, ja, förlåt mig, löjtnant, så kan också Wallenstein få detsamma vid Lützen. Se så, skynda er nu, jag hör att det kommer folk borta på gatan."

Den gata, vid hvilken mäster Wolf bodde, var både krokig och smal. Den gamle pistolsmedens bostad och verkstad lågo just i sjelfva krökningen.

I samma ögonblick som mäster Wolf stängde bakporten efter de båda flyktingarne, bultade det på främre porten. När pistolsmeden förstulet tittade ut genom en glugg öfver porten såg han till sin stora häpnad, att det var kejserlige soldater, som stod nedanför. Men ännu mera häpen blef han, då han igenkände Franz Gründler bland dem.

"Det är han, som förrådt Annchen och löjtnanten", tänkte pistolsmeden. "Jo, du är mig just en skön fogel du. Önskar att du vore hängd i närmaste träd."

"Öppna genast!" skrek den österrikiske befälhafvaren.

"Vänta till dess jag får tag i nyckeln", hördes mäster Wolfs röst innanför porten. "Hvad är ni för folk, som inte kan låta en ärlig menniska sofva i fred om nätterna? Jag har nog styft arbete om dagarne, och behöfver derför hvila, när jag så kan få."

"Ja, nog ska' du få hvila och det för alltid", skrek österrikaren.

"Öppna bara genast!"

Den grofva bommen för porten blef i detsamma aflyftad. Österrikarne stormade in under det deras anförare skrek:

"Undersöken noga hvarje vrå i det här rucklet; ja, hvarenda springa, ty affällingen kan lätt gömma sig der! Satan tycker om sitt folk."

Under hånfullt jubel spridde sig knektarne öfverallt. De vände upp och ned på allt och strödde under hånskratt mäster Wolfs arbeten vida omkring, bemägtigade sig hans redan färdiga vapen och bröto sönder allt hvad de kunde komma öfver.

Officeren sjelf höll sig icke för god att hålla till godo med ett par rikt inlagda dubbelpistoler, dem mäster Wolf hade till lagning från Lützens borgmästare. Hans knektar, som vid plundringen föregingos med goda exempel, ratade icke heller hvad de kunde komma öfver. Mäster Wolfs hela bo var således inom mindre än en half timme helt och hållet utplundradt.

Under det detta pågick höllo tvenne soldater vakt om Franz Gründler utanför verkstadsdörren. Den stackars pojkens belägenhet var i sanning icke den bästa, ty för hvarje underrättelse som kom, att de eftersökte ej kunde anträffas, svor officeren de förfärligaste eder öfver den, som narrat honom att göra denna långa omväg, allra helst som bytet ej blef så rikligt som han hade väntat.

"Men, jag försäkrar, att de ska' finnas här inne", jemrade sig Franz Gründler. "Det var inte så länge sedan jag träffade dem här i verkstaden."

"Nå, så ska' vi väl röka ut dem då", sade officeren hånskrattande.

"Tutta på rucklena!"

Förgäfves bad mäster Wolf om förskoning; de österrikiske pikarne stötte honom tillbaka. Förgäfves bedyrade han, att Joseph von Bierich icke befann sig inom hans egendom. Officeren sade i stället:

"Har han gömt sig, den kanaljen, så ska' jag nog röka ut honom."

Mäster Wolfs hus var icke det enda, som i dessa ögonblick stodo i ljusan låga. Så långt blickarne kunde nå öfver staden syntes brinnande boningar och rundt omkring Lützen var en lysande krans af påtända byar och enskilda hus, en sorgligt skön tafla i den mörka novemberqvällen.

Just som Wallenstein höll in sin springare på Lützens torg och med skadeglädje i sina blickar såg på sitt hemska verk, framsprängde en af hans adjutanter i vildaste karrier. Då hästen stannade framför hertigen af Friedland, segnade den sakta ned och uppgaf andan.

Adjutanten berättade med andan i halsen, att Gustaf Adolph icke var långt borta.

"Hur långt är han härifrån?" sporde friedländaren, icke utan synbar oro.

"Ungefär tre mil."

"Och ni har ej förr gifvit mig underrättelse derom", sade Wallenstein med en grym blick på den af trötthet nästan uppgifne officeren.

"Herre", svarade denne oförskräckt och såg Wallenstein modigt i ögonen, "om ni såsom jag skulle jagas i öfver åtta dagar utan att komma ur sadeln, tre dagar vara utan mat, instängd i en eländig håla, utanför hvilken Stålhandskes finske ryttare hålla vakt, och ändock lyckas smyga er ut, så tror jag, att ingen menniska, vore det än kejsaren, skulle ha något att förebrå er för. Gör med mig hvad ni behagar. Jag vet dock att jag gjort min pligt."

Wallenstein, som visste, att adjutanten var en af hans skickligaste och mest pålitlige officerare, öfverräckte till honom en börs och gaf honom tillåtelse att begifva sig till hvila, för att med friska krafter kunna uppträda i den stundande striden.

Friedländarens tåg gick derefter ut ur staden och lägret uppdrogs strax i norr om densamma vid de väderqvarnar, som der gjorde ett välkommet afbrott i den öfverallt rådande enformigheten. För att försvåra den svenske konungens anfall lät Wallenstein gräfva en bred och djup graf tvärs öfver landsvägen och planterade der några batterier grofva kanoner.

Så rustad inväntade han "snömajestätet."