Kitabı oku: «Mjölnarflickan vid Lützen», sayfa 4

VI

Mäster Wolf stod just och höll på med den nya pipan till den pistol, som Joseph von Bierich råkat göra otjenstbar, och var som bäst i farten med att i hufvudet räkna ut hur mycket han skulle få i behåll af de två guldmynt, som löjtnanten gifvit honom i ersättning, då Franz Gründler hufvudstupa rusade in i verkstaden och skrek:

"Hvar är den förbannade papisten? Jag ska' hugga nacken af honom och det genast ändå!"

Nu höll det rakt på att gå mäster Wolf på samma sätt som det gått Joseph von Bierich. Det var nemligen så nära som på ett hår, att han tappat den nya och polerade pistolpipan i stenarne, då han varsebfef den beskedlige Franz Gründler i denna sinnesstämning. Håret stod nästan på ända, mössan hade åkt ned på nacken; ögonen voro glåmiga, för att ej säga fåniga, och mellan de långa magra fingrarne höll Franz den blänkande knifven.

Snurrande omkring som en galning ropade han ständigt på papisten, allt under det han högg och stack omkring sig värre, än om han bestått en kamp med i luften sväfvande osynliga andar.

Mäster Wolf tänkte också, att Franz plötsligt mistat förståndet och sade för den skull, sedan han försigtigtvis försett sig med en af sina största släggor:

"Beskedlige Franz Gründler, hur är det med dig? Är du sjuk, min stackars gosse?"

Dessa välmenande ord verkade som en iskall dusch på Franz Gründlers upphetsade sinne. Det såg alldeles ut som om han tillförne alls icke varseblifvit mäster Wolf, ty vid dennes ord hoppade han ordentligt till och släppte i förskräckelsen knifven. Mäster Wolf böjde sig skyndsamt ned, upptog den och lade den varsamt bredvid sig under det han på nytt sade: "Hvad i Herrans namn går åt dig, beskedlige Franz Gründler? Har den lede fått magt med dig, så att du blifvit rent af förgjord, eller…"

Mäster Wolf talade ej till punkt och orsaken till att han sjelf afbröt sina ord var åsynen af den stackars Franz Gründlers ömkliga ställning, i det närmaste liknande den han innehade, när fadren lemnade honom på gångstigen till hemmet.

Nu skämdes dock Franz icke så litet. Han vågade till en början ej upplyfta hufvudet för att se mäster Wolf i ansigtet. Men sedan denne ännu en gång vänligt tilltalat honom, tog ändtligen Franz mod till sig, rätade på sig en smula och stammade under låga snyftningar:

"Jag är så olycklig så!"

"Du, Franz, olycklig", utbrast den gamle pistolsmeden hycklande, ty han visste nog hvad som fattades Mathias Gründlers pojke, "hur ska' jag förstå det?"

Franz Gründler gömde för några ögonblick hufvudet i handen och, vi måste öppet tillstå det, grät bitterliga. Allt hans förra mod var totalt bortblåst; han hade icke så mycket som ett uns qvar deraf.

När mäster Wolf såg detta gick han sakta bort till verkstadsbordet, tog försigtigt Franz Gründlers knif och gömde den på en hylla. Han trodde icke pojken mer än nätt och jemt efter de galenskaper han redan sett af honom. Derpå trädde han åter fram till den älskogskranke gossen, lade sin hand på hans axel och sporde:

"Hur mår din far, Franz?"

Mäster Wolf trodde att han skulle kunna förströ pojken genom att afleda hans uppmärksamhet från det ömtåliga ämne han grubblade på. Två gånger måste han upprepa sin fråga, innan Franz kunde svara dessa ord:

"Far, han mår nog bra, men med mig bär det rakt åt fanders hvad det lider."

"Hur så, Franz? Har du ondt i magen?"

Franz Gründler, som tog detta skämt för rena allvaret, svarade i sorgsen ton under det han lade handen på hjertat:

"Nej, men här."

"Hvad vill det säga?" sporde mäster Wolf i menlös ton. "Jag förstår dig inte, Franz."

"Ack, fader Wolf", utbrast den stackars pojken och blef blodröd i ansigtet, "ni förstår nog, fastän ni nu ska' låtsas som om ni inte gjorde det. Ni vet utan tvifvel att jag och Heinrich Mayers Annchen ska' bli ett äkta par med tiden och…"

"Nej, det vet jag sannerligen inte", inföll mäster Wolf och tog på sig en så oskyldig min som möjligt. "Vet du, Franz, jag är nyfiken. Hvad kommer nu åt dig? Är du missnöjd med Annchen, den vackraste flickan i trakten kring Lützen?"

"Ja", svarade Franz Gründler med så lågmäld stämma, att mäster Wolf knappt hörde det.

Efter något betänkande lydde Frans Gründler mäster Wolfs råd. Han utsträckte sig så lång han var på soffan, och upptog dervid hela dess längd. Sedan han suckat och pustat några gånger tog sömnen ut sin rätt och inom kort snarkade Joseph von Bierichs förfärlige rival med vidöppen mun och näsan i vädret så våldsamt, som om han velat lyfta af taket på verkstaden.

"Ja, håll du bara på", sade mäster Wolf småskrattande, "du blir ingen farlig motståndare till löjtnanten."

Den gamle pistolsmeden hann knappt få sista ordet öfver läpparne, då Joseph von Bierich inkom i verkstaden.

"Hvad är det för en figur?" sporde han och betraktade förvånad den nu snarkande Franz Gründler.

"Er rival, herre", svarade mäster Wolf och såg godmodigt på löjtnanten.

"Min rival", utbrast denne och tog ofrivilligt ett par steg tillbaka.

"Hvad vill det säga?"

Mäster Wolf berättade derpå sakens hela sammanhang, och när detta var gjordt, omtalade han Franz Gründlers första stormande uppträdande för en stund sedan. Han slutade med dessa ord:

"Och eftersom knifven ligger der uppe på hyllan, så ser ni, att ni kan vara fullkomligt lugn, herre."

Joseph von Bierich kunde ej skratta, hur gerna han än hade lust dertill, ty han insåg ganska väl, att saken också hade sin djupt allvarsamma sida. Utan att besvara mäster Wolfs ord gick han fram till den sofvande, lutade sig öfver honom och betraktade så länge och uppmärksamt hans drag, som ville han för alltid inpregla dem i sitt minne. När detta var gjordt, vände han sig till mäster Wolf och sade:

"Jag fick i dag ute i staden en ovälkommen underrättelse."

"Hvad då?" sporde den gamle pistolsmeden och såg förbluffad upp från sitt återtagna arbete.

"Jo, Wallenstein lär vara i anryckande mot Sachsen påstods det."

Det verktyg, som mäster Wolf höll i handen, släppte han af lutter förskräckelse. Hela hans kropp skälfde och rösten darrade betydligt, då han sade:

"Jag minnes nog när Tilly var här förra året och jag tror att det i Lützen inte ska' finnas en enda person, som har glömt det, jaja, förlåt mig min frispråkighet, men jag säger ändock, att ä' Wallensteins knektar bara hälften så grymma och rofgiriga som Tillys voro, då ä' de djeflar i alla fall och bäst är då att knalla sig undan så fort som möjligt."

"Ja, jag vet ej huruvida ryktet talar sant eller ej", svarade Joseph von Bierich. "Jag ville bara förbereda er på hvad jag hört, om ni… ni…"

Löjtnanten teg och sänkte hufvudet ned mot bröstet.

"Jag vet hvad ni menar", inföll mäster Wolf godmodigt. "Ni önskar, att jag skickar ett bud till Annchen."

"Behöfs inte", hördes i detsamma en ljuf qvinlig stämma från dörren, mot hvilken både mäster Wolf och Joseph von Bierich stodo med ryggarne vända, i följd hvaraf de ej kunnat se när Heinrich Mayers vackra dotter andtruten och blossande röd som en pion rusade fram.

"Hvar i Herrans namn är Franz Gründler?" stönade hon omedelbart efter det hon uttalat ofvan nämnde ord.

Stillatigande och med en skymt af svartsjuka pekade Joseph von Bierich bortåt vrån, der Franz Gründler låg och snarkade.

Annchens grufliga hjertängslan förbyttes inom några sekunder i raka motsatsen och från hennes läppar klingade ett skratt, så godt och hjertligt, att den lilla kanariefogel, som mäster Wolf hade i en bur i fönstret ofvanför soffan, och som förskräckt och stum flytt upp på öfversta pinnen i sitt fängelse, när Franz Gründlers föga melodiska näsmusik träffade honom, nu i stället började drilla af hjertans lust och gamman.

Det var en duett så förtjusande, att till och med den omusikaliske Franz Gründler vaknade dervid. Med aldrig så liten fantasi skulle man här kunnat taga Annchen för en qvinlig Orpheus och Franz för en stock eller sten, som dansade vid det klingande musikaliska skrattet.

Stackars Franz dansade bokstafligen, fastän i "nattmössan", upp från soffan. Efter ett par väldiga gnuggningar lyckades det honom ändtligen att få upp ögonlocken en smula. Men allt efter som han såg, spärrades de upp mer och mer och snart liknade hans af naturen stora ögon ett par ostindiska tekoppar.

Annchen hade ömt slutit sig intill Joseph von Bierich. Det var en vacker grupp som detta unga par framstälde.

Återigen måste Franz Gründler gnugga sig i ögonen för att se, om han icke såg galet. Nej, det gjorde han inte. Der stod ju Annchen, hans brud, vackrare än fordom, och med båda armarne slingrade kring en ung och vacker mans hals. En blytung suck undslapp Frans Gründlers bröst och åtföljdes genast af en annan om möjligt ännu tyngre, då han hörde den närstående mäster Wolf halfhögt mumla för sig sjelf:

"Stackars Franz! Det der är en svår pina för den stackars gossen."

Franz ämnade just nu öppna munnen för att säga något, då en af mäster Wolfs lärpojkar i detsamma rusade in i verkstaden och skrek:

"Papisterna ä' här!"

"Vet du hvad du säger, pojke?" röt mästaren och fattade pojken i örat.

"Ja, mästare. Långt i söder brinner det öfverallt, och massor af bönder komma flyende från landet."

Vid lärpojkens ankomst vaknade Frans Gründler plötsligt ur sin försoffring, som hållit honom fängslad. Utan att nämna ett enda ord eller ens taga afsked smög han sig ut ur verkstaden. Men om Joseph von Bierich och Annchen kunnat se de hatfulla blickar, som han gaf dem vid utgåendet, skulle de nog inte så förtröstansfullt på samma gång uttalat dessa ord:

"Med oss har det ingen fara. Vi kunna nog hinna undan."

Liksom alla slöa naturer hade Franz Gründler ändock, såsom vi af det föregående sett, vissa ögonblick, då slöheten måste gifva vika för en friskare känsla. Denna nya och så att säga ovana känsla herskar då med oemotståndlig makt öfver individen och för den blindt framåt utan att låta den stanna förr, än den begått någon dumhet mot andra, eller störtat sig sjelf i olycka.

Så med Franz Gründler. Vi ha förut sett huru han var ett fullkomligt viljelöst verktyg för sin uppbrusande känsla, men när denna väl stormat ut inträdde slappheten. Åsynen af Joseph von Bierich och Annchen, samt de omedelbart derpå följande underrättelserna om de kejserliges anryckande ingåfvo honom blixtsnabbt en tanke, den han genast skyndade att sätta i verkställighet, såsom vi af det följande få se.

Till utseendet lugn, men till sitt inre glödande af svartsjuka, irrade han på måfå gata upp och gata ned utan att egentligen reflektera öfver alla de uppträden han blef vittne till. Ett enda ord stod med outplånliga elddrag inristadt i hans själ och han uttalade tidt och ofta detta ord för sig sjelf: "Hämnd!"

VII

Heinrich Mayer förblef icke länge i den ställning vi sednast lemnat honom. Sedan han genom långa meningar till fyllest uttömt hela sitt bedröfvade hjerta, reste han sig upp, tog till vandringsstafven igen och skyndade så fort han kunde till Mathias Gründlers stuga.

När denne fick se sin gamle vän så bedröfvad gick han emot honom och sporde:

"Hur kommer det sig, att jag får besök af dig så här dags på qvällen?"

"Annchen har trotsat mina befallningar", sade gubben Mayer både sorgset och harmfullt.

"Hur så?"

"Hon finnes inte hemma."

"Förmodligen har hon gått till gamle Wolf", inföll Mathias Gründler med en försmädlighet i tonfallet, som betydligt stack Heinrich Meyer.

"Ja du, det kan hända", svarade denne efter en stunds begrundande, "men jag anar en olycka."

"Gör du?"

"Ja. Hvar är Franz?"

"Han gick för en stund sedan för att helsa på Annchen."

"Det är omöjligt. Jag skulle då ha sett honom".

Nu var det Mathias Gründlers tur att bli orolig.

"Har du inte sett till pojken min!" skrek han.

"Nej, säger jag."

"Då har kanske någon olycka inträffat såsom du sa'", inföll Mathias Gründler.

"Ja, vi få lof att ta' reda på barnen", inföll Heinrich Mayer. "Om vi skulle gå in till staden?"

"Topp, det är jag med om."

Några minuter derefter voro Heinrich Mayer och Mathias Gründler på väg till Lützen för att söka efter sina barn, dem de ansågo såsom nära nog förlorade.

Under det Frans Gründler, såsom ofvan blifvit nämndt, på vinst och förlust ströfvade omkring uppnådde han omsider en af de södra stadsportarne. Grubblande och med hufvudet dinglande hit och dit likt kläppen i en klocka, såg han knappt hvart han gick, ända till dess han gjorde en halsbrytande kullerbytta öfver en på marken liggande kanon.

En full skrattsalva från några i närheten stående sachsiske soldater ljöd hånande i den stackars Franz Gründlers öron.

"Långa skacklor har den der göken", skrek en klotrund korporal och höll båda händerna för magen liksom för att hindra den från att spricka.

"Och han har också visat dem på ett sätt, som en akrobat knappast kan göra efter", sade en annan.

Det olyckliga offret för dessa och andra skämtsamma infall reste sig emellertid sakta upp och aftorkade med afviga handen det blod, som ymnigt rann ur den mot sanden sönderskrapade kinden. Hans utseende vann härigenom föga; tvertom såg han nu ännu mera löjlig och ömklig ut, då han med skygga blickar betraktade de på hans bekostnad storskrattande soldaterne.

"Du måtte inte ha nog styrsel på dina långa ben, min gosse", sade i detsamma den klotrunde korporalen och vaggade fram till Franz. "Det är allt förargligt att ha såd'na der bihang ibland."

Korporalen tyckte nog att han framkrystat en qvickhet, men mäkta lång i synen blef han då Franz raskt inföll:

"Åhnej, det är inte fånigt alls. Nog är det bättre än att inga ben ha", slutade han och sneglade förstulet på korporalen.

"Hvarifrån är du?" sporde denne i barsk ton. Driften med hans ben kunde han ej så lätt smälta.

Franz Gründler uppgaf sitt namn och sin hemvist och fick derefter detta besked:

"Du har visat vanvördnad mot mig och derför arresterar jag dig. Följ godvilligt med, annars tar jag dig med våld."

Den förfärlige krigaren såg härvid med sina grymma förstenande basiliskögon på Frans Gründler. Denne vågade ej heller fram med någon bön om försköning, utan följde efter korporalen som en hund, ständigt utsatt för knektarnes haglande speglosor. Den stackars Franz Gründler hade nu råkat ur askan i elden. Hur mycket han än brydde sin hjerna med att utfundera hvad han skulle göra, kom han ändå icke till något afgörande resultat.

Och så kom aftonen lugn och stilla. Innanför porten höllo soldaterna på att spela kort och tärning, under det ölstånkorna flitigt gingo laget rundt.

"Jag har hört", sade en gammal soldat, en af dem, som i början af slaget vid Breitenfeld sprang i kapp med den flyende Johan Georg (Öl-Göran) ända fram till Eulenburg, "att friedländaren åter närmar sig de här trakterna. Det är en karl, som inte är god att ta's med, ska' jag säga."

"Har du varit i fejd med honom?" sporde den närmast sittande kamraten.

"Ja vars, i Böhmen."

"Det lär vara en sträng herre."

"Mycket sträng, omenskligt sträng till och med. Jag kände en gång en gammal krigsbuss, som länge tjenat under honom, men fått afsked för ålderdoms skull. Han talade mycket om friedländaren, ni vet väl att Wallenstein kallas så, efter det han blifvit utnämnd till hertig af Friedland, och berättade bland mycket annat om hur kort om hufvudet han är. Om det någon gång hände att någon af hans soldater förbrutit sig och man då frågade hvad man skulle göra med honom, svarade han nästan alltid kort och godt: 'Häng den besten!' är och förblir hans oryggliga dom, slut."

"Då tycker jag att han inte skulle få många soldater", inföll knekten nummer två.

"Många soldater", utbrast Öl-Görans följeslagare på flykten till Eulenburg, "jo du kan lita på, att han får flere än han vill ha. Och orsaken den är lätt förklarad. Plundra, mörda, röfva, bränna och skända det få hans knektar allt efter behag. Detta gör att han endast behöfver öppna sin mun, så strömma massor af krigare till hans fanor."

"Sant nog", inföll den klotrunde korporalen, som hittills varit en tyst åskådare af spelet, "men det är ju klart, att han då ska' ha det sämsta slöddret i sin här."

"Gör ingenting", svarade den förste talaren, "sådant folk, som ingenting har att förlora, men mycket att vinna, slåss alltid bäst. Detta vet också friedländaren och derför tycker han bäst om sådana soldater."

"Jag har hört", sade en tredje, "att han lär vara i anmarsch hit."

Den klotrunde korporalens af välmåga skinande anlete blef i en hast allt blekare. Han lyckades dock bemanna sig och svarade, utan att någon af hans underlydande sett färgskiftningen i hans anlete:

"Må han komma, vi frukta honom ej. Vår sak är rättvis och en sådan sak hjelper Gud."

"Men inte kan vi stå emot friedländarens hela härsmakt?" inföll den tredje i ordningen.

"Vakarne ä' goda och soldaterne tappre", svarade korporalen och bröstade sig, "och…"

I detsamma hördes steg af en vildt galopperande häst utanför porten. En bister stämma röt till posten att öppna, och när ryttaren sprängde förbi de spelande knektarne, ropade han: