Kitabı oku: «Molnbilder», sayfa 2

På Walvaniemis strand

 
Solens afskedsdager hvilar
Öfver Walnvaniemis fjerd.
Säg mig, är den ej gudomlig,
Denna skymningstysta verld.
Hvila ögat här och hvila
Själen här från dagens flärd.
 
 
Kom i detta edens sköte,
Der naturen sorgfri ler,
Bida här tills qvällens svalka
Lugnande sig sänker ner.
Bida här tills vågens lekar
Sakta domna mer och mer.
 
 
Se framför dig – hvilken tafla,
Strålande i qvällens ljus!
Säg mig, är naturen själlös,
Säg mig, är väl detta grus,
Dessa dofter, dessa vågor,
Detta lena aftonljus!
 
 
Själen löses opp i vemod,
Känslan vecklas ur sitt tvång,
Och det tackuppfyllda hjertat
Brister ut i glädjesång.
Kan du ännu längre klaga
Att vår jord är skum och trång?
 
 
Se omkring dig – här bor friden,
Bor försoning, ljuf och öm,
Se tillbaka – der gick väldig
Lifvets stora djerfva ström,
Der var lifvet, der var tanke,
Här är känsla, här är dröm.
 
 
Menskans stora öppna hjerta
Rymmer andens stora strid,
Rymmer bredvid stridens smärta
Känslans underbara frid.
Skönt i lifvets stora vexling
Vexlar känslolugn och strid.
 
 
Dn som stridt i lifvets leder,
Trogen, trots dess många svek,
Öppna nu ditt stolta hjerta
För din känslas varma lek;
Blif, som blomman, vek och vacker
Leende i barnslig lek.
 
 
Höj din blick – se hafvet hvilar,
Hafvet, menskoandens bild.
Stäm då, höga himlafrände,
Själen känsloblid och mild.
Dröj med vackra lena känslor,
Dröj vid denna fridens bild.
 
 
Se! der ligger Wahvaniemi,
Fenstren skimra endast matt;
O, derinne hvilar stilla
Wahvaniemis ros i natt!
Ljusa, vackra känslodrömmar
Sväfva ikring bädden gladt.
 
 
Har du sett hur rosor rodna?
Har du mött två stjernor blå?
Har du känt hur deras strålar
Dallrande i hjertat gå,
Hur de väcka tusen känslor,
Svalkande din själ ändå?
 
 
Då jag, trött af lifvets stormar,
Nalkats rosen någongång,
Då har hjertat, återfrisknadt,
Gått igen sin fordna gång,
Då, uti min blommas närhet,
Löstes känslan opp i sång.
 
 
Jag har här min frid och glädje,
Tvenne vackra ögon blå,
Någonstäds i verlden stråla
Sådana för dig också —
Tvenne vackra, klara ögon,
Som ditt hjertas språk förstå.
 
 
Der har dn ditt Wahvaniemi,
Der har du din ro och frid,
Der har du din Italine,
Trösterskan i lifvets strid;
Lifvets vexling lemnar alltid
Någon punkt för hjertats frid.
 

Tankens Seger

 
Fördomar, viken alla,
Föråldrade för oss!
Vi gå vår trygga bana
Vid tankens ljusa bloss.
 
 
Ofjettrad, utan hinder,
Går tanken fram sin stråt,
Och lyftar utan darrning
Vårt väsendes förlåt.
 
 
Och forskar utan fruktan
Uti naturens verld,
Och målar ljusa bilder
Kring menskolifvets färd.
 
 
Allt hvad naturen äger,
Det äga menskorne;
Ty Jordens tusen alster
Hvem annans vore de?
 
 
Åt liflöst dofva tingen
Först tanken inger ljus.
Först menskoviljan höjer
Naturen ur dess grus.
 
 
Ur marmorblockets massa,
Som utan ande var,
Bildhuggarns djerfva meisel
En Gudsbild format har.
 
 
Och alla elementer
De lyda vårt behag;
De lyda alla, alla
Den stora tankens lag.
 
 
Se, allt är vårt från stoftet
Till solens klara ljus,
Allt, allt – allt detta vore
Förutan oss blott grus!
 
 
Förstår du, ädle broder,
l bröstet känslans svall.
Förstår du, sannt och värdigt,
Som menniska ditt kall?
 
 
Att äga maktens trådar
Uti din lilla hand,
Förstår du – det är arfvet
Ifrån ditt Fosterland.
 
 
Ditt Fosterland, det ljusa,
Der du är saligt fri,
Der allt är ljus och ande
Och salig harmoni!
 
 
Omgjorda dig med kärlek,
Med längtan, kraft och mod.
Och offra för det helas
Framgång ditt hjerteblod.
 
 
Lägg handen med till verket
Att resa stegen opp,
På hvilken opp till himlen
Framgår vårt djerfva hopp.
 
 
En ädel broder mera
I andens stora strid,
Som gerna vill förblöda
För mensklighetens frid.
 

Det nya lifvet

 
Jag stod på strand, der bröto
Sig fjordens vågor matt,
Det var i Juli månad,
En molnfri nordisk natt.
 
 
Vid veka minnen dröjde
Min själ – vid hjertats vår.
Nu gingo mina känslor
I fallna blommors spår.
 
 
Hvem har de blommor brutit,
Som lifvets vår mig gaf?
Hvem har derinne bäddat
För lifvets fröjd en graf?
 
 
Hvems lia mejat neder
Min vackra blomsterkrans?
Hvem sände moln och skuggor
Uppå min himmels glans?
 
 
Hvem var så fräck, så hjertlös,
Att härja detta hem
För kärleken och friden
Och hoppet – hvem, o hvem?
 
 
Så sporde i mitt hjerta
En dyster saknads röst,
Och mörka tvifvel sänktes
Vid frågan i mitt bröst.
 
 
Så gingo mina känslor
Sin vilda, dystra gång;
Men till mitt öra nådde
En ljuf, harmonisk sång.
 
 
Sjöng vågen eller vinden,
Sjöng englars ljusa chor?
O, eller sjöngo menskor
Väl till en fallen bror?
 
 
O menniska, som sörjer
Ditt hjertas fallna vår,
O menniska, som intet
Af lifvets gång förstår!
 
 
Se, dina blommor glödde
I lifvets morgonstund,
Då, allt var lent och ljufligt
I hjertats djupa grund.
 
 
Då ännu vemodstårar
Som dagg bestänkte dem,
O då, då kunde blommor
Än gro i hjertats hem.
 
 
Väl har sen dess ren lifvet
Gått fram med tio år,
Men hvarför fåfängt sörja
I fallna minnens spår?
 
 
I solens brand, den ljusa,
Förkolnade din krans,
Ditt morgonlif gaf vika
För dagens högre glans.
 
 
O, låt ej tviflets skuggor
Fördunkla denna dag.
Än andas ju ditt väsen
I friska, fulla drag.
 
 
Än ler för dig ju banan,
Än har du kraft till strid,
Kom, följ den sköna fanan.
Men sitt ej här och qvid.
 
 
Hvad lifvets englar taga,
Det fås ej mer igen.
Det båtar ej att klaga,
Du har ju mycket än.
 
 
En tredjedel af lifvet
Svann bort – visst var den skön!
Men tvenne tredjedelar
De vänta än med lön.
 
 
Då känslans blida vårdag
För alltid för dig svann,
Byt herrskare, min broder,
Blif tankens djerfva man.
 
 
Här stå vi millioner,
Skönt rustade till strid,
O. träd i våra leder,
Det är en herrlig tid!
 
 
Och sången slöts och natten
Steg tyst ock ljuflig ned.
Men åt det nya lifvet
Svor jag min hyllningsed.
 

Slummersång

 
Så länge mamma sofva kan,
Sof' stackars mamma sof!
Du har ej fått en enda blund
Sen Pappa man begrof.
 
 
Sof bleka mamma, sof en stund
Så blir du frisk igen,
Och leker åter gladt med mig,
O sof, o sof blott än.
 
 
Jag vill mitt hufvud luta här
Emot ditt bröst och be,
Och Gud, den store, skall väl mildt
Till mig och mamma se.
 
 
Väl är jag hungrig – tyst ändå
Jag lider ingen nöd,
Blott mamma vaknar opp igen
Så skaffar hon mig bröd.
 
 
Men mamma sof – hon sof så godt,
Hon sof i dödens arm,
Och, dottren, rosig, frisk och skär
Vid hennes kalla barm.
 

Den sista Hjelpen

 
Gråt ej, bästa, goda mamma,
Gråt ej, så du blifver blind;
Rosorne, de fordna, vissnat
Alla från din vackra kind.
Gråt ej, bästa, goda mamma,
Gråt ej, sä du blifver blind.
 
 
Om ej någon ann oss hjelper,
Gud han hjelper oss ändå,
Och vi skola, liksom pappa,
l den tysta grafven gå.
Gråt ej, bästa, goda mamma,
Gud han hjelper oss ändå!
 

Det höga målet

 
Hvad längtar så ditt hjerta,
Hvad är din längtans namn?
Här ler ju lifvet saligt
Uti naturens famn.
 
 
Du friska, unga hjerta,
Se om dig liten grand,
Se om Dig, varma yngling,
Det är ditt barndomsland.
 
 
O, vill du lemna hemmet
Och hemmets blida frid,
Du känner icke lifvet;
Derute väntar strid.
 
 
Der dofta inga blommor,
Der svalkar ingen lund,
Der finns för hjertats drömmar
Ej någon skymningsstund.
 
 
Der stämmer ingen lärka
Sin sång i ljusblå sky,
Der ses blott fallna drömmar,
Flyttfåglar lika, fly.
 
 
Hvad skall du väl derute
I dessa striders svall?
Du återvänder bruten
Och härdad, stel och kall.
 
 
Hvad skall du väl derute
Der allt är kamp och strid,
Hvad, skall du tanklös offra
Ditt hjertas blida frid?
 
 
Så sjöng i hemmets lunder
En fågel ljuft sin sång,
Men åt det öppna lifvet
Fritt ställde jag min gång.
 
 
Jag såg på barndomslandet
Tillbaks, och gret en tår:
Jag vet, jag vet, att minnet
Af er dock ej förgår.
 
 
Jag vet, jag vet, att fjerran
I lifvets strida ström
J för min ande sväfven,
Som en fantastisk dröm.
 
 
Att der j gjuten minne
Och sällhet i min själ,
Du ljufva nejd med blommor
Och frid och ro – farväl!
 
 
Det fins derute något,
Som högre manar mig,
Dit, till det helga målet,
Jag ställa vill min stig.
 
 
Det är en glans, som högre
Än fridens stjerna ler,
Det är ett ljus, som lofvar
Mig vida, vida mer.
 
 
Det är en lust och glädje
Att blöda, om man kan,
Det är en herrlig frihet
Att strida, som en man.
 
 
Dit vill jag ut, att blöda,
Att strida utan rast,
Dit vill jag ut, att modig
Stå stolt mitt ödes kast.
 
 
Den skönsta ros som finnes,
Den skönsta blomma – lyss!
Det är den bleka rosen
På kind vid dödens kyss.
 
 
Den vill jag vackert vinna
I lifvets stora strid,
Sen följa af sig sjelfva
Ju åter ro och frid.
 

Italine

 
O frukta ej, Italine,
Än har jag ej blifvit kall,
Än flödar mitt unga hjerta
I samma sitt ljufva svall.
 
 
Än äger mitt hjerta tårar,
Än äger det milda ljud,
Dem skall det så länge äga
Som du är min trogna brud.
 
 
O, kom du, min milda flicka
Kom eldig och varm och skön,
Och hviska ett vackert gensvar
Till svar på min ömma bön.
 
 
Du leende Italine,
Hvad är du ej allt för mig,
Min glädje, mitt vemod äfven,
Allt äger jag blott i dig.
 
 
O, älska mitt stela väsen,
Det värmes af dig, min vän,
Det veknar och blifvcr vackert
Och mildt såsom förr igen,
 
 
O, kyss mina kalla läppar,
Jag möter din kyss och ler,
Derinne finns mycken värma,
Den visar sig blott ej mer.
 
 
O kom, o kom, jag vill gråta,
Allena kan jag det ej.
O kom och lär mig att gråta;
Ljuft blir det att gråta med dej.
 
 
O kom, kom ljuft för att bannas
Få mig för min falska köld
Mot verldens och menskans hårdhet,
Min svårt förvärfvade sköld.
 
 
Kom, skalkas med mig i tårar,
Då blir jag mig åter lik,
Då dofta mig känslans vårar,
Då blir jag igen så rik.
 
 
Då tar jag min glömda lyra
Och stämmer den opp igen.
Så narra vi lifvet åter
Att stråla i glans, min vän.
 
 
O frukta ej, Italine,
Än är jag förlorad ej,
Än älskar jag doft och blommor
Och sång och lekar och dej.
 

Den unga modern

 
Rosomgjutna glänste vikens vågor,
Vestern stod i aftonsolens lågor,
Böljan gick sin stilla aftonfärd;
Himmelsk frid låg öfver land och vatten.
Och den tysta, svala sommarnatten
Svepte ljusrödt flor omkring vår verld.
 
 
Höga fjellar sågos stranden vakta,
Nattens flägtar susade så sagta,
Allt var aning, salig frid och dröm.
Den som njutit af en bild, lik denna,
Glömmer aldrig, slutar aldrig känna
Verkningar deraf i lifvets ström.
 
 
Satt i qvällens sista afskedsljusning
Än en ungmor uppå strand; med tjusning
Såg hon ned till barnet, i sin arm,
Satt och såg – daggperlor lika runno
Tvenne tårar ned på kind, och svunno
Ljuft bland liljorna på hennes barm.
 
 
Kärlek strålade i hennes öga,
Trofast, hoppfull såg hon mot det höga,
Och hon höjde rösten, len och klar;
 
 
Ljuf den ljöd i svala sommarnatten,
Tysta lyssnade då land och vatten.
Sången klingade så underbar.
 
 
Den var öm, som hade qvällens lågor,
Blommans dofter eller vikens vågor
Sjungit der sitt veka väsens sång;
Den var ofta lik en blixt i natten,
Lik en brytning utaf forssens vatten
Då det söker sig till hafvet gång.
 
 
Lifvets rosor äro rosor,
Doftande en liten stund,
Menskoandens bästa rosor
Dofta blott i hjertats grund.
 
 
Dofte dig ej lifvets rosor,
Dofte andens rosor dig!
Bättre än en fljgtig lycka
Är en törnig lefnads stig.
 
 
Saligt följe dig, min lilla,
Doftet af din moders ord,
Lyssna! hvad jag ypperst nämner,
Ypperst här uppå vår jord.
 
 
Icke lyckans lätta håfvor,
Icke rikedom och makt;
Blott den svages hjerta tjusat
Utaf ytans bjerta prakt.
 
 
Icke frid åt dig jag önskar,
Menskans lott är icke frid;
Lyssna! hvad din mor dig önskar,
Önskar dig en bister strid.
 
 
Önskar mod och kraft och trohet,
Önskar evig längtans brand,
Önskar i ditt unga bjerta
Kärlek till ditt fosterland.
 
 
Blott vid Fosterlandets fana
Vinnes lifvets höga mål,
Barn! så gifve lifvets skiften
Dig en vilja, fast som stål.
 
 
Fyll ditt kall och tro och kämpa.
Tro på tankens seger blott.
Vida mer än ondt och uselt
Äger verlden skönt och godt.
 
 
Och hon slöt sin sång och gret och sade:
Föga fröjd jag i min visa lade.
Stackars barn! hvi hvälfves hård din lott,
Men med kinder, lilia rosenvårar,
Log den lilla, ack till svar, så godt.
 
 
Hvad han då ej kunde tolka – tiden
Tolkade det högt för verlden – striden
För ett älskadt, bortglömdt fosterland
Blef hans sällhet, blef hans fröjd och trefnad,
Blef hans ljus uti en stormig lefnad
Blef hans höga vackra känslobrand.
 
 
Och han stod, en värdig son af lifvet.
Honom att försaka endast gifvet,
Stod med lugnet i sin fria blick,
Full af kärlek, der han stod och stödde
Tusen bröder, som med honom blödde,
Blödde gerna, då till strids det gick.
 
 
Stundens fröjd nu slocknat i hans öga,
Lifvets njutning gällde honom föga,
Han var tidens, icke stundens son;
Och, då dödens engel bädden redde,
Lugn och skön han då för domarn trädde
Här är räkenskapen för mitt lån.
 
 
Men den unga modren, hvilken manat
Strid och kamp på sonens lifstig, anat
Att ej rosor vexte på hans gång.
—
—
—