Kitabı oku: «Molnbilder», sayfa 4

1851

Rosa

I

 
Min Rosa, du är ingen ros,
Du är en lilja fager,
Din kind är fin och skär men blek
Och matt ditt ögas dager.
 
 
Hvarför är du ej någon ros
I dina bästa dagar?
Hvad är det för en dyster magt
Som hjertats frid förjagar?
 
 
Stor skada är det vist om dig,
Stor skada om ditt hjerta,
Som vekt och öppet, lent och godt,
Skall hlekna bort i smärta.
 
 
Lägg af din sorg, du får ej dö,
Du måste le och leka,
Ditt öga får ej blifva matt
Och dina kinder bleka.
 
 
Kom ut igen i lifvets dans,
Der tusen fröjder stråla,
Der skola för ditt skygga hopp
Sig nya fröjder måla.
 

II

 
I känslans morgonstund engång
Då hjertats blommor glödde
En okänd, oforsonad magt
Mitt bästa Iif förödde.
 
 
Jag föll och sveks – och lefver nu
En djupt föraktad qvinna,
Och fins i hjertat något hopp
Skall det väl ock förbrinna.
 
 
Och när den tiden stundar, när
Jag intet hopp mer äger
Och ingen fordran – vill jag tyst
Uppsöka fridens läger.
 
 
Och bädda der en bädd åt mig
På ånger och på smärta,
Och somna bort och blifva död,
Jag och mitt arma hjerta.
 
 
Gå fremling, gå, din röst är ljuf,
Dess ton min själ hedårar
Som qvickna vill och tro igen
På nya, falska vårar.
 
 
Gå – låt mig lida som jag led,
Jag är en fallen qvinna;
Mitt lif skall spårlöst, frugtlöst, matt
I dödens arm försvinna.
 

III

 
O flicka, flicka kom med mig,
Jag vill ditt hjerta rädda,
Jag vill på samvetsfridens bädd
Ditt veka väsen bädda.
 
 
Jag vill för verlden, som var ful
Och trång, och snärjd i lagar,
Uppställa käckt en dyster bild
Af dina sorgedagar.
 
 
Och verlden skall med blygsel se
Att den har kränkt ditt hjerta
Då skoningslöst den lemnat dig
Åt denna toma smärta.
 
 
Åt denna ångerkänslans brand,
Som öder dina vårar,
Åt dessa nätter utaf qval
Och dessa bittra tårar.
 
 
Du är en qvinna ren och skär,
Så skär som hvilken annan,
Du bär ju blygselns vackra glans
Uppå den bleka pannan.
 
 
Och knoppas dina kinder blott
Igen i rosor röda
Då skall det rensta oskuldssken
I dessa rosor glöda.
 
 
Kom, kom, hvart löje vakne opp
Igen på rosenmunnen,
Och du skall se att ingen fröjd
Än är för dig försvunnen.
 
 
Att lika rätt du äger än
Till dans på lifvets bana
Och att du lugn kan följa med
Vid dina systrars fana.
 
 
Än kan uti ditt hjertas våg
Mång' ynglings dröm sig spegla,
Än kan på hvita vingar du
I lifvets rymder segla.
 
 
Kom ut, kom ut, en kyss åt mig
För det jag gladt dig väckte!
Det var en dröm, en dyster dröm,
Som några stunder räckte.
 
 
Se nu är morgon, nu är ljus
Och menskligheten andas,
Fördomar falla, lagar bryts
Och lyckans dagar randas.
 
 
Kom ut, kom ut i morgonen
Att njuta af dess vårar,
Att le med mig så glädtigt åt
Forntidens skygga dårar.
 
 
Vi vilja dansa, dansa med
I våra glada leder,
I famnen af en vaknad tid
Och friska, lätta seder.
 

Winterrosor

 
Gladt smällde han med tömmen
Det bar så friskt utaf,
Det var en vacker fåle,
Det var ett ledigt traf!
Och solen sken på himlen blå
Och hvita snön, den glänste så;
Det var en vintermorgon,
Rätt frisk och kall också.
 
 
Och svept i pels och boa,
I muff och flor och hatt,
En liten vacker flicka
Tätt vid hans sida satt;
Den friska kölden nöp i kind,
Det var en näsvis vintervind
Och lilla Anna gömde
Sig djupt i pelsen in.
 
 
Men hvad vår vän, som körde,
Så helt förstulet sett,
Det har han mig berättat
Och det var ganska nätt,
Han såg väl litet blott men nog
Att högt hans unga hjerta slog,
Han lät sin fåle springa,
Satt helt förnöjd och log.
 
 
Han såg inunder slöjansOch boans dunkla rand
En vår i all sin friskhet,
Ett helt förlofvadt land.
Han såg två röda rosor le
På Annas fina anlete,
Hej friska vinterrosor,
Och vackra voro de!
 

Sirenerna

 
Ur hjertats leende blommor
Uppstege Sirener små,
Med läppar af vällust röda
Och ögon af mildhet blå,
De slöto en ring omkring mig
De logo och lekte vackert
Och sjöngo sin visa så:
 
 
Det kalla oeh bittra lifvet
Lägg det åsido och glöm
Och flykta i våra armar,
Att njuta vår vård så öm;
Låt oss dina taflor måla
Då skola de vackert stråla
Och vagga dig mildt i dröm.
 
 
Hvar smärta, som sårar känslan,
Omflora vi ljuft och godt,
Vi vagga din kränkta ande
I vågor af vällust blott.
Vi bygga en verld inom dig,
En verld med dofter och stjernor,
Försonande så din lott.
 
 
Och fins ingen smärta mera
Att vaggas i ro och blund,
Då lyfta vi skära slöjan
Från hjertats verld for en stund,
Och lifvets kyliga vindar
De hvina bland hjertats blommor
Och rispa dess ömma grund.
 
 
Tills åter vi fälla slöjan
Och läka de nya sår,
Och trolla igen i hjertat
Dess doftande, veka vår;
Och kyssas, och smekas derinne
I vällust med hopp och minne
Och jemna hvar smärtas spår.
 
 
Så skola vi roligt leka
Med dig i joller och dröm,
Och vagga dig sakta öfver
Det kyliga lifvets ström.
Hvars smärta skall förstummas,
Hvar bitter känsla förljummas
Och du blifva vek och öm.
 
 
Så sjöngo de blida, späda,
Den sången lockade så,
De läppar lofvade mycket
Och ögonen logo blå.
Men jag, jag ryste för sången,
Som ville fjettra min ande
Och flägtade bort de små.
 
 
Och stormen bröt i mitt hjerta
Och öppnade fritt dess djup;
Hurra! så seglena svällde
På tankens ilande slup,
Mitt hjerta blef friskt och luftigt,
Och vågorna logo klara
I känslans innersta djup.
 
 
Då hade jag mod att sjunga
Min ton uti verldens chor,
Då kände jag stolt att lifvet
I viljan att lefva bor;
Stolt skötte jag sjelf mitt roder
Och kallade menskan broder
Och verlden var vid och stor.
 
 
Men blommornes små sirener
I kalkarne logo än,
Hvar gång jag kom ifrån striden
De helsade mig som vän;
Då var det ljufligt att hvila
I skötet af dessa blommor
Och minnas på striden än.
 

Sommarsaga

WERNER, vid rodret

 
Vlndarne domna,
Vågorne somna,
Vagga ju knappt vår båt;
Tyst öfver vatten,
Ljusa i natten,
Bana vi oss vår stråt.
 
 
Axel och Otto
Fattcn i åran,
Lustiga sjömans tag!
Skuggorne dansa
Hän öfver vågen,
Bättre är natt än dag.
 
 
I, Italine
Stella och Anna,
Höjen er röst till sång,
Väcken de vackra
Elfverna alla
Nu utur glömskans tvång,
 

ELFVOUNAS SÅNG

 
Skola vi nalkas våga
Jordens lockande små?
Vackra äro de alla,
Icke som vi ändå.
 
 
Skulle de? låt oss titta
Fram öfver båtens rand,
Skulle de kanske räcka
Leende oss sin hand?
 
 
Skulle de varmt oss älska
Skulle de famna oss?
Ljuft det blefve att skalkas
Här under stjernors bloss.
 

AXEL:

 
Du vackraste af elfvor
Räck mig din hvita hand,
Jag ville luftigt dansa
Med dig kring haf och land.
 
 
Lent vill min arm jag linda
Omkring ditt smala lif,
Vill du ej gerna blifva
Mitt liljehvita vif?
 
 
Vill du ej gerna stiga
Ur vågens kalla famn,
Och komma till mitt hjerta
Och få ett menskonanm?
 
 
Ack nej, ack nej, dernere
Är idel ljus och glans,
Der trär du säll och lycklig
Med systrarne din dans.
 
 
Hvi fick jag ej ett öga
Som all din glans kan se,
Fast hjertat bäfvar stilla
Af evigt längtande.
 

ITALINE, STELLA och ANNA

 
Ljuflig är tonernas
Smältande gång,
Sjungom i natten,
Sjungom vår sång.
 
 
Natten har bredt öfver
Jorden sitt dok,
Vi skola läsa
I stjernornes bok.
 
 
Himmelska verldars
Leende glans
Hväfver kring jorden
Sin strålande krans.
 
 
Kännen i kransens
Glädtiga bud?
Stjernorne nicka,
Jorden är brud.
 

OTTO sjunger så:

 
Sjung ej om stjernor,
Rosiga flicka,
Sjung ej om elfvor,
Drömmande bror.
 
 
Hvar ser du stjernor
Leende nicka,
Hvar hör du elfvors
Glädtiga chor?
 
 
Jag ser ej stjernors
Tindrande ljusning,
Jag ser ej elfvors
Sprittande dans.
Jag ser ej verldar,
Fulla af tjusning,
Hväfva för Jorden
En bröllopskrans!
—
 

Leende Minnen

 
Väl reste jag från dig, min vän,
Långt bort det var ej roligt,
Det var mig i ditt grannskap så
Oändeligt förtroligt,
Hvar tanke, som jag tänkte der,
Fick ton och form och lif,
Och blickarne, som vexlades,
Hvad ljufligt tidsfördrif!
 
 
Farväl, jag sade, glöm ej mig,
Jag vill dig trogen minnas,
Det kan i vida verlden ej
En sådan flicka finnas,
Och bort jag gick med sorgsen håg:
Nu blir det sorg utaf,
Nu bädda hjertats blommor visst
Sig tynande en graf.
 
 
O fjerran nejd, min blommas bo,
Det fins dock andra länder!
O ljufva brud, som fjerran är,
En helsnlng dig jag sänder.
Sörj ej, att jag ej roligt har,
Jag trifs här väl ändå,
Här fins så mången ljuflig ros,
Men en står främst ändå.
 
 
Jag är ej sorgsen, nej minsann,
Som förr mitt hjerta leker,
Och mången vacker flicka skälmskt
Till löje mig beveker.
Och mången blick jag mött, min vän,
Som sade, Gud vet hvad,
Sörj ej, min brud, fast fjerran du,
Jag är ändå rätt glad.
 
 
Du är ej här – men hon är här,
Det skall jag sen förtälja,
Hon och så mången annan än,
Jag kan ju riktigt välja;
Och är ej hvar och en så öm
Och god som du, min brud,
Jag gör mitt bästa, att dem få
Dertill – det vete Gud!
 

Stig sakta, sakta

 
Den som vill stiga in
Må stiga sakta sakta,
Ty mor och syster vakta
Och passa jemt på mig.
 
 
Hvi sofver ej din mor
Hvi sofver ej din syster,
Fast natten svart och dyster
Omhöljer hvarje stig?
 
 
Hvem är du då, som står
Orolig der och klappar,
Jag tålamodet tappar,
Säg fort hvem är du då?
 
 
Jag är en nattlig vind,
Som söker sig ett läger.
Och om ett nej du säger
Jag måste då förgås.
 
 
Jag har nog kyligt förr,
Jag älskar icke vinden,
Han tasslar mig om kinden
Om arm och hals och bröst.
 
 
Jag är ett stjernefall,
Jag såg ditt sköna öga,
Tomt blef mig då det höga
Och jag kom ned till dig.
 
 
Är du ett stjernefall,
Hvad gör jag med en stjerna —
Jag dig försakar gerna,
Jag sjelf har stjernor två.
 
 
Jag är en gosse blott,
Som beder här och trånar,
Om du min smärta hånar,
Jag dignar har och dör.
 
 
Tänk mammas vrede blott
Och hela stadens sqvaller,
Om utanför mitt galler
Engång du finnes död.
 
 
Nej kom min gosse, kom,
Stig sakta mycket sakta,
Ty mor och syster vakta
Och passa jemt på mig. —
 
 
Nu var som stjernan blid,
Men såsom vinden rolig,
Och som min vän förtrolig
Godnatt, min mor, godnatt!
 

Anna

 
O den, som sute nu vid din barm
Och blefve hållen uti din arm,
Och finge höra ditt hjerta slå,
Och skåda djupt i de ögon blå,
Hur lycklig vore han ej ändå!
 
 
Tant sofde säkert nu vid sin sömn,
Förtrollad visst af en ungdomsdröm,
Vi skulle sitta i någon vrå
Af salen stilla, vi båda två
På samma stol, just som två barn små.
 
 
Förtroligt skulle jag säga dig
Hvad alldrig än du har hört af mig,
En sak hvaröfver du blefve röd
Och mig allt vidare tal förbjöd;
Men jag sku' le åt de kinders glöd.
 
 
Och bedja ömmare om igen
Till dess du gåfve mig allt min vän!
Men o! jag ryser så kallt det är,
Du sitter ensam med tanten der —
Och jag, jag dör utaf ledsnad här.
 

1852

Irene

 
O tyst, tyst som naturen lyddes
Då Orpheus sjöng och lyran klang,
Och för den allra första gången
En andeton i verlden sprang.
 
 
Jag vill ej i naturens rike
Din like söka, o jag vet,
Att i ditt anlet' idealet
Tryckt stempeln af sin evighet.
 
 
Se dessa kinder kunna blekna,
Se dessa ögon slockna matt,
Och vissna dessa rosenläppar,
Der förr en engels löje satt.
 
 
Och denna pannas klarhet skymmas
I lifvets och i tidens ve!
Men anden, som ditt anlet' tolkar,
Är öfver all förgängelse.
 
 
Ditt anlet' är en tankens spegel,
En spegel af fulländad art,
Der himlen och der lifvet mötas
I ändlös skönhet underbart.
 
 
Jag kan ej dina ögon prisa,
Om någon frågade om dem,
De äro som två sköna löften
Ifrån din andes himlahdm.
 
 
Jag kan ej dina kinder lofva,
Om någon sporde mig, ty se,
De äro som två rosendrömmar
I kärlekens begynnelse.
 
 
Jag kan din panna ej besjunga,
Om någon bad mig än så ömt,
Men är den som ett vaknadt snille,
Förr'n det i lifvets strid sig glömt.
 

Ånger

 
Minns du ännu min första rodnad,
Det var för flere flere år,
Minns du ännu mitt glada löje,
En tolk utaf mitt väsens vår.
 
 
Vi stodo två vid blomsterstranden
Af fjerdens vackra spegelvåg,
Du tog mig darrande vid handen
Och djupt uti mitt öga såg.
 
 
Då steg ett doft från hjertats rosor
Uppå min kind och jag blef röd,
Och i mitt sänkta öga glänste
Den första kärleks ljufva glöd.
 
 
Hvad du var skön, hvad jag var tokig,
Jag trodde hvarje ord af dig,
Jag trodde allt, hvad dina läppar,
Tyst hviskando, förklarte mig.
 
 
Du talte då om hjertats längtan,
Om andens heliga behof,
Och väckte så min unga känsla.
Som i sin morgonslummer sof.
 
 
Du sade ack! att hela lifvet
För dig var öde utan mig,
Du sade tusen andra saker,
Som jag ej höra bordt af dig.
 
 
Så med de svärmiskt vackra orden
Och med din fria djerfva bön
Du väckte uti flickans hjerta
En bild en aning underskön.
 
 
Men ack! hvar finner nu jag svaret
Uppå min aning – du är fri,
Men jag, jag är en stackars toka.
Som trodde på ditt svärmeri.
 
 
Din verld är stor, dig vinkar äran,
Dig vinka tusen qvinnor, o!
Men min – min verld är ack så liten,
Är mina skygga drömmars bo.
 
 
O hvarför, hvarför har jag svarat
Uppå din blick och hvarför lett,
Och hvarför hvarför, har jag rodnat
Då du mig så förföriskt bett!
 
 
Det vida vida hättre varit
Om då jag skrattat lugnt åt dig,
I stället för att mig förråda, —
Då hado du ej rådt om mig.