Kitabı oku: «Molnbilder», sayfa 5

Kom låt oss resa all verlden kring

 
Kom låt oss resa all verlden kring,
Kom låt oss resa, vänninna,
Uti ditt sällskap den långa ring
Af dagar så lätt skall svinna.
 
 
Och när vår resa går raskt åstad,
Der fåglarne lik vi ila,
Och lemna bakom oss båd' land och stad,
Då få våra väsen hvila.
 
 
Då få vi hvila ett litet grand,
Då slippa vi alla tankar;
Sist komma vi så till ett gudaland,
Der kastar vår farkost ankar.
 
 
Der blommar en ö, mellan vågor gömd,
Der skola vi njuta stunder,
Dem hjertats fordran, så länge glömd,
Skall fylla med känslans under.
 
 
Vi njuta så gladt, vi njuta och le
De få de snabba minuter.
Det skulle en himmel med afvund se
Då jag dig i armarne sluter.
 
 
Vi mötas i blick, vi mötas i tår
Och ljuft vi förstå hvarandra:
Hvar jordisk fröjd i sig sjelf förgår,
Nu låtom oss åter vandra.
 
 
Vi resa med vågen, med vinden vi,
Vi resa så gladt och roligt,
Och ofta kanhända den ö förbi
Der nu vi lekt så förtroligt.
 
 
Blott nya syner och nya ting
Vår spejande blick kan finna,
Så resa vi roligt all verlden kring,
Kom låt oss resa vänninna!
 

De Tre

 
Det var här nyss en afton,
Jag såg dem alla tre,
De voro lika vackra
Och lika tjusande.
 
 
Hon var så varm så eldig,
Så full af löften, o!
Att såsom snö för solen
Svann hjertats lugna ro.
 
 
Hon var så hög så ädel,
Så skön och utan brist,
Att straxt mitt arma hjerta
Sitt drömda lugn har mist.
 
 
Och Hon – hon var som fordom
Min kärleks – sagas fe —
Se der den qvällens tärnor,
De lika vackra tre.
 
 
Den första var så eldig
Och så demoniskt varm,
Att jag fick lust att sjunka
I hennes mjuka arm.
 
 
Den andra så gudomlig,
Så skön och underbar,
Att jag fick lust att pröfva
Om hon en menska var.
 
 
Men Hon den tredje – lilla,
Min egen, hon var så,
Att jag på stunden glömde
De andra båda två.
 

Stjernefärden

 
Vinter var det och i natten
Satt jag tyst på slädans kant,
Och derinne satt en flicka
För mitt bjerta välbekant.
 
 
Det var hon med sina ögon.
Ögon dem jag mången gång
Bland mitt hjertas första dikter
Egnat har en hyllningssång,
 
 
Nattens tusen vackra ögon
Sågo ned uppå vår verld,
Sågo ned i våra ögon
Och de logo åt vår färd.
 
 
Italines öga mötte
Just min stjernas milda blick,
Och jag tyckte att i natten
Vexlades en stilla nick.
 
 
Frågande jag mina blickar
Fäste uppå stjernan der;
Säg mig allt du som förtrogen
Med min flickas hjerta är.
 
 
Säg mig allt, säg hvad hon tänker,
Säg mig tänker hon som jag?
Tolka mig dess vackra hjerta,
Hulda stjerna, drag för drag.
 
 
Men min stjernas blick som fordom,
Lika vacker, lika kall,
Mötte mig – af detta öga
Fås ej svar i något fall.
 
 
Och jag vände mig åt sidan,
Såg i hennes öga, såg
På dess vackra spegelyta
Tusen sköna tankars tåg.
 
 
Såg och sökte att förklara
Deras mening, men minsann —
Qvinno eller himlaögon
Alla likna de hvarann.
 
 
Hennes blick rar ock som fordom
Lika vacker, lika kall,
Ack! också af detta öga
Fås ej svar i detta fall.
 
 
Timmar gingo som minuter,
Och vår fåle sprang så gladt,
Vägen led, vi voro hemma,
Färden slutad var, godnatt!
 

Qvinnan

 
När middagssolen bränner hetast
Och vandrarn tröttad fällt sin staf,
Och känner inom sig att menskan
Dock är materiens svaga slaf;
Fins då en källa ej att läska
Den trötte så förgås han der;
Det likaså i menskolifvet
Med menskovandrarena är.
 
 
Högt strålar målet der – det sanna —
Och mannen ger sig raskt åstad,
Han börjar stolt den sköna färden
Och själen vidgas fri och glad.
Men lifvets middagshetta stiger
Och mattar hvarje vandrarns led,
Och af de tusende bekymren
Den stolte mannen böjdes ned;
 
 
Om ej en källa fanns, hvars bölja,
Ger lif åt vandraren igen,
Om ej källa fanns, hvars öga
En spegel är af himmelen.
Han ser deri, han skådar målet
Liksom i dröm ren vinka sig,
Och stärkt utaf den sköna synen
Han sträfvar modig fram sin stig.
 
 
Vill du den källans namn förnimma,
Den källan uppå lifvets tåg,
Som gömmer underbara krafter
Uti sin lilla spegelvåg?
Som du den föddes för att lefva
För hvad i lifvet helgast är,
Men ej som du en samtids hyllning
Hon för sin verksamhet begär.
 
 
Är strömmen du som går sin bana
Utöfver lifvets fält i språng,
Är du den forss som brusar väldig
När bädden för din kraft blir trång;
Så är den ljufva enkla qvinnan
Den tysta källan der din våg
Fick lust och mod och kraft att börja
Sitt långa mödosamma tåg.
 
 
Men hon är blyg, för blyg att träda
Sjelf uti lifvets led, för god,
Och dock, hvem anar hennes krafter
Och hennes tysta hjeltemod,
Hvem känner qvinnans verk i lifvet,
Hon blott din kärlek blygt begär,
En annan lön hon gladt försakar
För allt hvad hon får lida här.
 
 
Uti den qvinnas öppna hjerta,
Som älskar dig – lägg ned ditt ve,
Hon bär också ditt kors i lifvet
Och kan dock alltid ljufligt le.
När efter slutad strid i lifvet
Du träder åter till din härd,
Då är det hon som huldrikt öppnar
För dig en bättre inre verld.
 
 
Då är det hon som täljer sagor
Om tro och lycka, frid och hopp,
Och kommer så ditt dunkla öga
Att trofast se mot himlen opp.
Hvad hennes hjerta i sig sluter
Af tvifvel, sorg och bitterhet,
Det anar alldrig mannens öga;
Blott Gud i himmelen det vet.
 
 
Och dock i lifvet huru sällan
Belönas detta hjeltemod,
Att bära alla dessa sorger
Och dock förblifva öm och god!
O lemnad åt sig sjelf är qvinnan,
Sin lön hon bär inom sig blott,
Då mannen i det yttre lifvet
Likväl kan vinna ärans lott.
 
 
Ja! hel för qvinnan, af de sidor,
Dem Gud gaf menniskan engång,
Är mannen visst den yttre sidan
Och lyder mer det yttres tvång;
Men qvinnan är den inre sidan,
Så tyst och anspråkslös och gömd,
I mannens många bittra strider
Ack ofta nog till glömska dömd.
 

Vid Agnes Död

 
Det var så tyst, så tyst och natten
Svept slöjan öfver jordens dal,
Det var just då den rätta timmen
Att lindra någon menskas qval.
 
 
I rummet låg på bädden Agnes,
Hon låg den lilla sjuk och svag,
Men än sågs lifvets lampa flämta
I hennes sköna barnadrag.
 
 
Då stego fram ur nattens sköte
Till bädden Herrans englar små.
Allt sköna barn som tidigt lemnat
Vår jord för att till himlen gå.
 
 
De skredo fram till Agnes läger,
De bredde sina armar ut,
De logo så oändligt himmelskt
Och sporde bedjande till slut:
 
 
Vill du ej lemna, goda syster,
Din sjukdoms plågorika bädd,
Vill du ej följa oss till himlen,
Der ren din kammare är redd.
 
 
O kom, kom bort, vi leka vackert
Der ofvan skyarne med dig,
Det äro vi som under lekar
Strö blommor uppå menskans stig.
 
 
Och främst vi välja dem, som engång
Vi nämnt föräldrar här – o se
Vårt löje der i himlens salar
Det bringar dem välsignelse.
 
 
O kom, kom Agnes du skall engång
När lilla syster vuxit opp,
Bli engeln som med dygdens nyckel
Dess barnahjerta sluter opp.
 
 
Du skall bli den hvars engla – renhet
Gör henne till sin spegel, kom,
Så skall engång i modersällhet.
Din moders smärta bytas om.
 
 
Då sågs uppå de bleka dragen
Ett löje vakna, o så matt,
Och Agnes slöt sitt vackra öga,
Och hjertat hviskade godnatt!
 
 
Så tog det slut för dig, hur' mycket
Af lifvet ägde du dock qvar!
Hur många rosor än att plocka
I ungmöns sköna rosendar.
 
 
Så tog det slut ditt väsens blomma,
Som knappast bildat sig till knopp,
Den bräcktes tidigt och din ande
Gick leende till himlen opp.
 

Fantasie på Agnes Graf

 
Hvad du var liten då vi skildes,
Du knappast sett din tredje vår,
Men sen du nu en engel vorden,
Min djupa suck du visst förstår.
 
 
Hvad det var skönt, att så vi skiljd
Hvad det var skönt att så du gick,
Än hade du ej hunnit sänka
I lifvets vilda strid din blick.
 
 
Än hade du ej någon kunskap
Om menskohjertats bittra qval,
Blott glada löjen mött ditt öga
Den stund du dröjde i vår dal.
 
 
Vår djupa dal! Hel dina sagor
I himlen om vårt slägte här,
Jag anar deras milda ljufhet —
Och har berätterskan så kär.
 
 
Visst täljer du för himlens herre
Att allt var godt då bort du gick,
Och lockar så utur hans öga
En mildt förnöjsam gudablick.
 
 
Du säger visst att mellan bröder
På jorden idel kärlek bor,
Du säger visst att hvarje menska
Den vackra himla-sagan tror.
 
 
Du såg ju ofta menskor vandra
I kyrkan – såg dem stilla be,
Du såg ju ej i deras hjertan,
Så djupt förmådde du ej se.
 
 
Du såg dem böja knä och höja
Sin blick till himlen, du förstod
Väl då att deras vackra andakt
Var djup och verklig sann och god.
 
 
Tälj allt det der deroppe, Agnes,
För ljusa englarne och be
Att lika dig i menskans hjerta
De alldrig djupare må se.
 

En Saga

 
Af tusen stora jätteplaner jagad
Min farkost redde jag och lade ut
På lifvets haf af alla lifvets stunder
Var detta dock den skönaste minut.
 
 
Stolt som en konung älskad af sitt folk,
Stark som en yngling den ej lifvet kände,
Stod jag i stäfven af min julle, gladt
Jag ett farväl ännu åt hemmet sände.
 
 
Ej hemmet, ej dess lilla krets det var
Der sig en krans min styrka skulle vinna,
Nej längre dref det mig – dit fjerran bort
Der lifvets strider allrahetast brinna.
 
 
Det skulle randas snart en annan dag
Så stod uppå min viljas svärd det skrifvit,
Jag arma tok! jag kände ej mig sjelf
Och ännu vida vida mindre lifvet.
 
 
Jag kände ej den lömska magt som går
Tyst ljudlös öfver menskohjertats bygder,
Och liksom mejarns lia blomman slår
Bortsopar alla ynglingshjertats dygder.
 
 
Jag kände ej den magt som heter lif
Och den vi alla alla blindvis hylla,
Emot hvars gunst vi sälja hjertats glöd,
Att vårt förstånd med lumpen klokhet fylla.
 
 
Jag kände icke denna dystra magt,
En yngling tändes jag af tidens frågor,
Och hänförd slog mitt unga hjertas eld
Med i den stora menskoandens lågor.
 
 
Det var en eld, det var som skulle nu
Just nu ur flamman menskoslägtet stiga
I en föryngrad och förädlad form,
Att sig med ljusets helga förste viga.
 
 
Der brann min själ – men i den lilla vrå
Af verlden dit mitt öde ställt min boning,
Der drömdes än ej om att genom eld
Och brand och brus nå frihet och försoning.
 
 
Så stod allena med min låga jag
Och ensam som jag stod den mig förtärde.
Tills efter månget år och mången suck
Mig lifvets dämon andra seder lärde.
 
 
Brinn icke, hviskade han lömskt till mig,
Brinn icke fåfäng – låt ej dessa lågor
Förtära all din frid – lyd mina bud,
Lär dig förakta mensklighetens frågor.
 
 
Kom till mitt stånd, du som de andra der
Och handla dig af mig en rolig lefnad,
En lefnad full af lugn – ett fredligt bo,
En maka och med mera till din trefnad.
 
 
Blif som de andra klok – och jag blef klok
Och sålde mina drömmar bort för pengar,
Nu som de andra kan jag räkna mig
Till en af lifvets triviala drängar.
 
 
Men jag föraktar denna usla frid
Köpt med ett offer dyrare än lifvet,
Ty hvarför blef väl detta korta lif
Åt andens, tankens, ljusets söner gifvet.
 
 
Om ej att skönt sig tända och gå opp
Uti din stora helga himla flamman,
Som öfver mensklighetens i äckta verld
Slår sina lågors andevingar samman.
 

Jag tror på Dig

 
Naturen älskar himlahvalfvet,
Som bredt kring den sin blåa pell,
Och stjernan älskas tyst och heligt
Af nattvioln i sommarqväll.
Så älskar jag min himmel äfven
Och stjernan som du skänkte mig,
Och jag bekänner gladt för verlden
Jag älskar dig.
 
 
Min himmel är just sjelfva lifvet,
Jag lefver gerna ty jag vet,
Att sanning finns i lifvets skönhet
Och skönhet i dess verklighet.
Min himmel gaf mig ock en fana
Att troget föJja som en mann;
Jag älskar derför högst i lifvet:
Mitt fosterland.
 
 
Och fosterlandet gaf mig halvor
Att flätas i min lefnads länk,
Så fick jag på min lott i tiden
Den helga sångens sköna skänk.
 
 
I sina skogar, sjöar, dalar
Bjöd det mig läsa och bli klok
Och kärleken till fosterlandet
Det blef min bok.
 
 
Den andra gåfvan fosterjorden
Förlänat mig är skön också,
Det är en rosig Suomi-flicka
Med trofast själ och ögon blå.
Det var en skänk, en skänk så ljuflig,
Så ovärderelig för mig;
Jag älskar fosterlandets gåfva:
Jag älskar dig.
 
 
Och derför, flicka, om i tiden
Min sång höjs klar och ren och sann,
Så tackar jag i första rummet
Derför mitt vackra fosterland.
Men sen, sen stämmer jag min lyra
Till pris och lof, min brud, för dig,
Och sjunger högt min unga glädje:
Hon älskar mig.
 
 
Hon älskar mig, se hennes öga
Det glänser mildt emot min blick,
Och vid dess underbara skimmer
Mitt väsens tvifvel ljuft förgick.
Du älskar mig, så nattviolen
Mot stjernan ler, du älskar mig,
Och derför andas jag och iefver
Och tror på dig.
 
 
Du är min stjerna du i lifvet,
En stjerna på min himmel blå,
Och mötas våra tysta blickar
Sig våra själar ljuft förstå.
Må stormen komma kallt och hopa
Sin vinters skyar framför mig,
Jag ser din nick igenom molnet
Och tror på dig.
 
 
Må lifvets stormar kalla brusa
Och härda hjertats gull till stål,
Må alla mina ungdomsdrömmar
Förbrinna uppå smärtans bål;
Tre ting ändock ej skola svinna,
Mitt fosterland det tillhör mig,
Och hvad det gaf: min sång och kraften
Att tro på dig.