Kitabı oku: «Borta», sayfa 13
Precis när servitrisen slog in hennes smörgås, med bacon, sallad och tomat, i kassaapparaten framför sig så vibrerade Rileys mobiltelefon. Hon tittade för att se vem som ringde men det fanns inget nummer på skärmen. Hon svarade varsamt.
”Är det här Riley Paige?” frågade en kvinna med en auktoritär röst.
”Ja” sade Riley.
”Jag har senator Mitch Newbrough på linjen. Han vill prata med dig. Kan du vänta lite, är du snäll?”
Riley kände ett rus av panik. Av alla de människor som hon inte ville höra från var Newbrough högst upp på listan. Hon funderade på att avsluta samtalet utan ett annat ord, men tänkte efter lite närmare. Newbrough var redan en kraftfull fiende. Att få honom att hata henne ännu mer var inte en bra idé.
”Jag väntar” sa Riley.
Några sekunder senare hörde hon senatorns röst.
”Senator Newbrough här. Jag pratar med Riley Paige, antar jag.”
Riley visste inte huruvida han var arg eller rädd. Han pratade som om hon var den som ringde honom.
”Hur fick du det här numret?” frågade hon.
”Jag får saker när jag vill ha dem” sa Newbrough med sin vanliga kalla röst. ”Jag vill prata med dig. Ansikte mot ansikte.”
Rileys obehag blev mer påtagligt. Vad hade han för anledning att vilja träffa henne? Det här kunde inte vara bra. Men hur kunde hon säga nej utan att göra saken värre?
”Jag skulle kunna komma förbi ditt hus” sa han. ”Jag vet var du bor.”
Riley frågade nästan hur han visste hennes adress. Men hon påminde sig om att han redan hade svarat på den frågan.
”Jag skulle hellre vilja att vi bara tog hand om det här och nu på telefon” sa Riley.
”Tyvärr är det inte möjligt” sa Newbrough. ”Jag kan inte prata om det i telefon. Hur snart kan du träffa mig?”
Riley kände sig själv i greppet av Newbroughs starka vilja. Hon ville vägra, men på något sätt kunde hon inte göra det.
”Jag är inte i stan just nu” sa hon. ”Jag kommer inte komma hem förrän sent. Imorgon förmiddag kör jag min dotter till skolan. Vi kan träffas i Fredericksburg. Kanske på ett kafé.”
”Nej, inte en allmän plats” sa Newbrough. ”Det måste vara någonstans mindre iögonfallande. Reportrar tenderar att följa efter mig överallt. De hittar mig överallt, så fort de får en chans. Jag skulle hellre stanna utanför deras radar. Vad sägs om Quantico, ert huvudkontor?”
Riley kunde inte hålla bitterheten ur sin röst.
”Jag jobbar inte kvar där längre, som du kanske minns?” sa hon. ”Du borde veta det bättre än någon annan.”
Det kom en kort paus.
”Känner du till Magnolia Gardens Country Club?” frågade Newbrough.
Riley suckade åt den absurda frågan. Hon rörde sig verkligen inte i den sortens kretsar.
”Jag kan inte säga att jag gör det, nej” sa hon.
”Det är lätt att hitta, ungefär halvvägs mellan Quantico och min gård. Var där klockan halv elva imorgon bitti”
Riley blev allt mindre förtjust i idén. Han frågade inte, han gav order. Efter att ha tagit hennes karriär ifrån henne, vad hade han då för rätt att ge henne order?
”Är det för tidigt?” frågade Newbrough när Riley inte svarade.
”Nej” sa Riley ”det är bara det—”
Newbrough avbröt ”Var där då. Det är bara för medlemmar, men jag meddelar dem att de ska släppa in dig. Det här är något du kommer vilja höra. Du kommer att se att det är viktigt. Lita på mig.”
Newbrough avslutade samtalet utan att säga adjö. Riley var mållös.
”Lita på mig” hade han sagt.
Riley skulle ha tyckt det var roligare om hon inte var så obekväm. Utöver Peterson och den andra mördaren hon följde efter var Newbrough kanske den person som hon litade minst på i hela världen. Hon litade ännu mindre på honom än hon vad hon litade på Carl Walder. Och det sa verkligen något.
Men hon tycktes inte ha något val. Han hade något att berätta för henne, hon kunde känna det. Något, kände hon, som kanske till och med skulle leda till mördaren.
Kapitel 30
Riley närmade sig Magnolia Gardens Country Club och stoppades vid en liten vit byggnad vid porten. En grön och vit randig barriär blockerade vägen, och en säkerhetsvakt med ett anteckningsblock gick ut ur byggnaden och fram till förarsidan av bilen.
Riley rullade ner fönstret.
”Ditt namn?” frågade vakten.
Riley var inte alls säker på att protokollet var nödvändigt för att komma in på klubben, men Newbrough hade sagt att han skulle låta dem veta att hon skulle komma.
”Riley Paige” sa hon. Då stammade hon: ”Jag är en, uh, gäst till senator Newbrough.”
Vakten tittade igenom listan och nickade sedan.
”Fortsätt” sa han.
Bommen restes och Riley passerade.
Den lilla infarten slingrade sig genom de ståtliga trädgårdarna, vilka var extremt lyxiga, färgglada och väldoftande den här tiden på året. Tillslut tog hon sig fram till en tegelbyggnad med vita pelare. Till skillnad från de på begravningsbyrån som hon hade besökt nyligen var dessa pelare äkta och gamla. Riley kände sig som om hon hade snubblat in på något sorts sydligt plantage från 1800-talet.
En betjänt skyndade sig till hennes bil, gav henne ett kort och tog hennes nycklar. Han körde iväg bilen.
Riley stod ensam framför den stora entrén, och kände sig som att hon inte alls passade in, precis som hon hade känt det i senatorns hem. Klädd i vardagliga jeans undrade hon om hon ens skulle få komma in. Var det inte någon slags klädkod på platser som dessa? Det var bra att hennes jacka hängde löst över hennes axelhölster.
En dörrvakt i uniform gick ut för att möta henne.
”Ditt namn, fröken?” frågade han.
”Riley Paige” sa hon och undrade om han skulle fråga om någon form av identifikation.
Dörrvakten tittade på sin egen lista. ”Där ja, där har vi dig” sa han.
Han eskorterade henne in, längs en lång korridor och till en liten privat matsal. Hon hade ingen aning om hon skulle ge honom dricks eller inte. Men å andra sidan så hade hon ingen aning om hur mycket han ens tjänade. Han kanske tjänade mer än vad hon gjorde som FBI-agent? Att erbjuda dricks kanske inte alls skulle se bra ut. Det verkade bäst att inte ta några risker.
”Tack” sade hon till mannen.
Han nickade, visade ingen besvikelse och gick tillbaka samma väg de kom.
Rummet var litet men överlägset den finaste matsalen hon någonsin vågat sig in i. Det fanns inga fönster, och den enda målningen på väggen var ett original i olja av trädgårdarna som hon hade passerade igenom.
Bordet var dukat med silver, porslin, kristall och linne. Hon valde en stol med dyna som var riktad mot dörren och satte sig ner. Hon ville se Senator Newbrough när han kom in.
Om han kommer, tänkte hon. Hon hade ingen riktig anledning att tro att han inte skulle komma. Men hela situationen verkade så overklig, hon visste inte vad som kunde förväntas.
En servitör kom in och la en bricka med ostar och en mängd olika kakor på hennes bord.
”Vill damen ha något att dricka?” frågade han artigt.
”Bara vatten, tack” sa Riley. Servitören gick ut och inom några sekunder kom han in igen med en kristallkanna med vatten och två matchande glas. Han hällde upp vatten åt henne och lämnade kannan och det andra glaset på bordet.
Riley smuttade på sitt vatten. Hon var tvungen att erkänna att hon tyckte om känslan av det eleganta glaset i handen. Efter en väntan på bara en minut eller två så anlände senatorn, och han såg lika kall och svår ut som vanligt. Han stängde dörren bakom sig och satte sig ner på motsatt sida av bordet.
”Jag är glad att du kom, agent Paige” sa han. ”Jag har något åt dig.”
Utan ytterligare tjafs lade Newbrough en tjock, läderbunden anteckningsbok på bordet. Riley stirrade på den. Hon kom ihåg listan över fiender som Newbrough hade gett henne första gången de hade träffats. Skulle det här bli något lika problematiskt?
”Vad är det här?” frågade hon.
”Min dotters dagbok” sa Newbrough. ”Jag hittade den i hennes hus efter att hon hade… hittats. Jag tog den eftersom jag inte ville att någon skulle se den. Tänk på att jag inte vet vad som finns i den. Jag har aldrig läst den. Men jag är ganska säker på att den innehåller saker allmänheten inte behöver veta.”
Riley visste inte vad hon skulle säga. Hon hade ingen aning om varför han ville att hon skulle ha den här. Hon kunde se att Newbrough övervägde vad han skulle säga därnäst. Sedan första gången hon träffade honom så hade hon varit säker på att han undanhöll information från henne. Det pirrade till av förväntan gällande vad han nu skulle kunna tänkas berätta för henne.
Till slut sa han: ”Min dotter hade problem med droger under sina sista år. Kokain, heroin, ecstasy, alla slags hårda grejer. Hennes man gjorde henne till sådan. Det var en av anledningarna till att hennes äktenskap misslyckades. Hennes mamma och jag hade hoppats att hon hade tagit sig ur det där innan hon dog.
Newbrough pausade och stirrade på dagboken.
”Först trodde jag att hennes död på något sätt var kopplad till allt det” sa han. ”Brukarna och de som sålde i hennes krets var alla ett otrevligt pack. Jag ville inte att tablåerna skulle få reda på det. Du förstår, hoppas jag.”
Riley var inte alls säker på att hon förstod. Men hon blev verkligen överraskad.
”Droger hade inget att göra med din dotters mord” sa hon.
”Jag inser det nu” sa Newbrough. ”En annan kvinna hittades död, inte sant? Och det kommer säkert att bli fler offer. Det verkar som om jag hade fel att tro att det hade något att göra med mig eller min familj.”
Riley var mållös. Hur ofta erkände denna otroligt egoistiska mannen att han hade fel om någonting?
Han klappade dagboken med handen.
”Ta med dig den här. Den kan ha lite information för att hjälpa dig med ditt fall.”
”Det är inte mitt fall längre, senatorn” sa Riley och lät ett spår av hennes bitterhet komma fram. ”Jag tror att du vet att jag blev avskedad.”
”Åh, ja” sa Newbrough och lät sitt huvud falla. ”Mitt misstag, tyvärr. Nåväl, det är inget jag inte kan fixa. Du kommer att återanställas. Ge mig lite tid bara. Samtidigt hoppas jag att du kan dra nytta av detta.”
Riley blev överväldigad av gesten. Hon tog ett djupt andetag.
”Senatorn, jag tror att jag är skyldig dig en ursäkt. Jag var inte på mitt bästa humör förra gången vi träffades. Jag hade precis varit på en väns begravning, och jag var orolig. Jag sa några saker jag inte borde ha sagt.”
Newbrough nickade i tyst acceptans av hennes ursäkt. Det var uppenbart att han inte skulle be om ursäkt till henne, hur mycket hon än visste att hon förtjänade det. Hon var nöjd med hans erkännande att han hade gjort ett misstag. Åtminstone försökte han göra en ändring. Det betydde mer än en ursäkt, i vilket fall som helst.
Riley plockade upp dagboken utan att öppna den.
”Det är bara en sak jag skulle vilja veta, senatorn” sa hon. ”Varför ger du den här till mig och inte till agent Walder?”
Newbroughs läppar vreds i en liten glimt av ett leende.
”Eftersom det finns en sak jag har lärt mig om dig, agent Paige” sa han. ”Du är ingen knähund.”
Riley kunde inte svara. Den här plötsliga respekten från en man som annars bara tycktes ta hänsyn till sig själv förundrade henne.
”Och nu kanske du vill ha lite lunch” sade senatorn.
Riley tyckte det var nog. Hur tacksam hon än var över Newbroughs plötsliga personlighetsförändring så kände hon sig fortfarande långt ifrån bekväm i hans sällskap. Han var en kall och obehaglig man. Och dessutom hade hon jobb att sköta.
”Om du inte har något emot det så tror jag att jag måste ursäkta mig” sa hon. Pekandes på dagboken tillade hon: ”Jag måste börja använda denna direkt. Det finns ingen tid att förlora. Åh, och jag lovar att inte låta något jag hittar här bli offentligt.”
”Jag uppskattar det” sa Newbrough.
Han reste sig hövligt från sin stol när Riley lämnade rummet. Hon lämnade byggnaden och lämnade biljetten till betjänten. Medan hon väntade på att han skulle hämta hennes bil öppnade hon dagboken.
När hon bläddrade genom dess sidor såg hon genast att Reba Frye hade skrivit en hel del om hennes olagliga drogbruk. Riley fick också det omedelbara intrycket att Reba Frye var en väldigt självabsorberad kvinna som tycktes vara besatt av småaktiga förtrytelser och dylikt. Men trots allt, var det inte hela poängen med en dagbok? Det var en plats där man hade all rätt att vara självabsorberad.
Dessutom trodde Riley att även om Reba hade varit lika narcissistisk som sin pappa så förtjänade hon verkligen inte ett så hemskt öde. Riley kände en rysning när hon kom ihåg bilderna hon hade sett av kvinnans lik.
Riley fortsatte att bläddra igenom dagboken. Hennes bil svängde upp på grusvägen, men hon ignorerade betjänten, helt fascinerad. Hon stod där med darrande händer och läste hela vägen till slutet, desperat efter något som kunde peka ut mördaren, någonting, någon liten ledtråd. Men hon hittade ingenting.
Hon sänkte den tunga boken och kände sig förkrossad. Hon kunde inte stå inför ännu en återvändsgränd, inte nu igen.
Just då, när hon sänkte den, började en liten bit papper som satt ingjuten mellan två sidor att glida ut ur boken. Hon fångade den och studerade den nyfiket.
När hon granskade den så tappade hon plötsligt hakan.
I full chock släppte hon dagboken.
Hon höll i ett kvitto.
Till en dockaffär.
Kapitel 31
Här var det. Efter alla värdelösa ledtrådar kunde Riley knappt tro vad hon hade hittat. Överst på det handskrivna kvittot var namn och adress på butiken: Madeline’s Fashion i Shellysford, Virginia.
Riley var mållös. Det lät inte som en dock- eller leksaksaffär.
På sin mobiltelefon hittade hon webbplatsen för butiken. Det var märkligt nog en damklädesbutik.
Men när hon tittade närmare såg hon att de även sålde dockor för samlare. De kunde bara ses om man specifikt bad att få se dem.
En rysning gick längs Rileys ryggrad.
Detta måste vara platsen, tänkte hon.
Hon plockade upp dagboken och bläddrade igenom sidorna för att hitta sidan med datumet på kvittot. Där var det:
Köpte precis den perfekta lilla dockan till Debbie. Hennes födelsedag är inte förrän om en månad, men hon är så svår att handla åt.
Där var det, i klartext. Reba Frye hade köpt en docka till sin dotter på en butik i Shellysford. Riley kände med säkerhet att alla andra offer hade köpt dockor där de också. Och att det var där som mördaren först hade sett dem.
Riley tog fram en karta på sin telefon, och det visade sig att Shellysford var en timmes bilresa bort. Hon var tvungen att komma dit så snart hon kunde. Så vitt hon visste hade mördaren redan hittat ett annat offer.
Men hon behövde få lite information först. Och hon var tvungen att ringa ett smärtsamt telefonsamtal som hon hade avstått från.
Hon tog sina nycklar från den förvirrade betjänten, hoppade in i sin bil och drog iväg så att hennes däck skrek mot klubbens uppfart. När hon susade förbi porten slog hon in Bills mobilnummer och undrade om han ens skulle svara. Hon kunde inte klandra honom om han aldrig ville prata med henne igen.
Till hennes lättnad hördes Bills röst över telefonen.
”Hej” sa han.
Rileys hjärtat hoppade. Hon visste inte om hon skulle bli lättad eller rädd av att höra hans röst.
”Bill, det är Riley” sa hon.
”Jag vet vem det är” svarade Bill.
En tystnad föll. Detta skulle inte bli lätt. Och hon visste att hon inte förtjänade att det skulle vara lätt.
”Bill, jag vet inte var jag ska börja” sa hon. Hennes hals stramade åt med känslor och hon fann det svårt att prata. ”Jag är så, så himla ledsen. Det var bara det att—ja, allting hade blivit så fel, och jag var inte mig själv, och—”
”Och du var full” sa Bill och avbröt.
Riley suckade eländigt.
”Ja, jag var full” sa hon. ”Och jag ber om ursäkt. Jag hoppas att du kan förlåta mig. Förlåt.”
Ännu en tystnad.
”Okej” sade Bill till slut.
Rileys hjärta sjönk. Hon kände Bill bättre än hon kände någon annan i världen. Så för henne betydde det där ordet en miljon olika saker. Han förlät henne inte, och han accepterade inte ens hennes ursäkt – åtminstone inte än. Allt han gjorde var att intyga att han hade förstått att hon bad om ursäkt.
Hur som helst, nu var inte det rätta tillfället för att lösa den typen av problem. Det fanns mycket viktigare saker att ta hand om.
”Bill, jag har en ledtråd” sa hon.
”Va?” frågade han med bedövad röst.
”Jag hittade affären.”
Bill lät orolig nu.
”Riley, är du galen? Varför jobbar du fortfarande med fallet? Walder sparkade dig, för guds skull.”
”Sedan när har jag någonsin väntat på tillstånd? Hursomhelst, det verkar som om jag kommer att återanställas.”
Bill svarade med misstro
”Vem säger det?”
”Newbrough.”
”Vad pratar du om?” frågade Bill och lät mer och mer upprörd. ”Herregud, Riley, du gick inte till hans hus igen, va?”
Rileys tog ett djupt andetag. Det fanns för mycket att förklara. Hon var tvungen att hålla sig till grunderna.
”Nej, och han var annorlunda den här gången” sa hon. ”Det var konstigt faktiskt, och jag kan inte ta det just nu. Men Newbrough gav mig ny information. Bill, Reba Frye köpte en docka i en butik i Shellysford. Jag har bevis. Jag har namnet på affären.”
”Det är galet” sa Bill. ”Vi har haft agenter som kollat hela området. De har varit i varje stad där ute. Jag tror inte att de ens hittade en dockaffär i Shellysford.”
Riley fann det svårare och svårare att kontrollera sin entusiasm.
”Det är för att det inte finns någon” sa hon. ”Det är en klädaffär som säljer dockor, men du får bara se dem om du ber om det. Madeline’s Fashion heter det. Är du på kontoret just nu?”
”Ja men—”
”Få någon att kolla upp stället. Hitta allt du kan på alla som någonsin har arbetat där. Jag åker dit nu.”
Bills röst var hög och häftig.
”Riley, gör inte det! Du har inget tillstånd. Du har inte ens en bricka. Och vad händer om du hittar killen? Han kan vara farlig. Och Walder tog din pistol.”
”Jag har min egen pistol” sa Riley.
”Men du kommer inte att kunna arrestera någon.”
Med beslutsamhet sa Riley: ”Jag gör vad jag måste göra. Ett liv till kan stå på spel.”
”Jag gillar inte det här” sa Bill och lät mer avlägsen nu.
Riley la på och trampade på gasen.
*
Bill satt på sitt kontor och stirrade förstummat på sin mobiltelefon. Han insåg att hans händer skakade. Han var inte säker på varför. Ilska och frustration? Eller var det av oro för Riley, för den dumdristiga saken hon skulle göra?
Hennes berusade telefonsamtal för två nätter sedan hade gjort honom förvirrad och upprörd. Det var något av en cliché att brottsbekämpande partners ofta kände sig närmare varandra än vad de gjorde sina egna makar. Och Bill visste att det var sant. Under lång tid hade han känt mer för Riley än vad han någonsin hade känt för någon i sitt liv.
Men det fanns inget utrymme för romantik i deras karriär. Komplikationer eller tvekan på jobbet kunde få dödliga konsekvenser. Han hade alltid hållit saker professionellt mellan dem och alltid trott att Riley gjorde detsamma. Men nu hade hon brutit det förtroendet.
Eller, hon var uppenbarligen medveten om hennes misstag. Men vad hade hon menat när hon sa att hon skulle återanställas? Skulle de arbeta tillsammans igen? Han var inte säker på om han ville det. Var den dynamiska och bekväma professionella känslan som de länge delat borta för alltid?
Men han kunde inte oroa sig för allt detta nu. Riley hade bett honom att kolla upp de anställda i en butik. Han skulle överlåta den begäran, men inte till Carl Walder. Bill tog sin telefon och ringde numret till agent Brent Meredith. Meredith var inte i helt rätt person för uppgiften, men Bill visste att han kunde räkna med att han skulle få jobbet gjort.
Han planerade att hålla samtalet kort och effektivt. Han var tvungen att köra till Shellysford direkt och han hoppades bara att han kunde komma dit innan Riley Paige gjorde något riktigt dumt.
Som att bli dödad.
Kapitel 32
Rileys hjärta bankade med förhoppning när hon svängde in i den lilla staden Shellysford. Madeline’s Fashion var lätt att hitta. Man kunde se butiken direkt från huvudgatan, och namnet visades över fönstret. Shellysford var lite mer exklusivt än vad hon hade förväntat sig. Några klart historiska byggnader hade hållits i gott skick, och huvudgatan hade mycket elegans. Den ganska snygga klädaffären passade väl in i dess stilrena omgivning.
Riley parkerade vid trottoarkanten framför affären, klev ut ur sin bil och tog in i sin omgivning. Hon märkte omedelbart att en av butikens skyltdockor faktiskt höll i en docka – en prinsessa i en rosa klänning med en gnistrande tiara. Agenterna som kollade den här staden kan dock lätt ha sett det som vanlig fönsterskyltning. Endast en liten lapp i fönstret föreslog annat: Samlardockor visas vid bokning.
En klocka över dörren ringde när Riley gick in och kvinnan vid kassan tittade upp i hennes riktning. Hon såg ut att vara medelålders men anmärkningsvärt ungdomsfull, och hennes grå hår var fylligt och friskt.
Riley övervägde sina alternativ. Utan hennes bricka måste hon vara försiktig. Visst hade hon lyckats få andra återförsäljare att prata med henne utan den. Men hon ville absolut inte mista den här kvinnan.
”Ursäkta” sa Riley. ”Är du Madeline?”
Kvinnan log. ”Jag heter faktiskt Mildred, men jag kallas Madeline. Jag gillar det bättre. Och det låter bättre för namnet på en butik. ’Mildred’s Fashion’ skulle inte rulla på tungan lika bra” Kvinnan skrattade och blinkade med ena ögat. ”Det skulle inte locka samma kundkrets som jag inriktar mig mot.”
Hittills går det bra, tänkte Riley. Kvinnan var öppen och pratsam.
”Härligt ställe” sa Riley och såg sig omkring. ”Men verkar som mycket arbete för en person. Har du någon hjälp? Du gör väl inte allt det här själv?”
Kvinnan ryckte på axlarna.
”Mestadels gör jag det” sa hon. ”Ibland har jag en tonårsflicka som jobbar med kassan medan jag hjälper kunder. Det här är en lugn dag. Det var inte nödvändigt för henne att jobba idag.”
Riley gick bort till en klädhängare och kände på några av varorna.
”Fina kläder” sa hon. ”Inte många butiker har klänningar som dessa.”
Madeline såg glad ut.
”Nej, det är inte troligt att du hittar något liknande någon annanstans” sa hon. ”De är allra senaste modet, men jag köper dem från försäljningsställen när kläderna har gått ur sortimentet. Så enlig storstadens normer är de gårdagens mode.” Hon blinkade till Riley igen och med ett flin tillade hon: ”Men i en liten stad som Shellysford, ja, där kan de lika väl vara det senaste.”
Madeline drog en lavendelfärgad cocktailklänning ur hyllan.
”Du skulle se underbar ut i den här” sa hon. ”Det är perfekt för dina färger – och för din personlighet, misstänker jag.”
Riley trodde inte det. Faktum var att hon inte kunde se sig själv ha på sig något av butikens ganska snygga kläder. Ändå var hon säker på att den här klänningen skulle ha varit mer lämplig på klubben än vad hon nu hade på sig.
”Egentligen” sa Riley ”så hade jag hoppats på att få se några av dina dockor.”
Madeline såg lite överraskad ut.
”Har du bokat ett möte?” frågade hon. ”Om du gjorde det, verkar det som om jag har glömt. Och hur hörde du talas om vår docksamling?”
Riley drog kvittot ur handväskan och visade det för Madeline.
”Någon gav mig det här” sa Riley.
”Åh, en rekommendation” sa Madeline, uppenbarligen nöjd. ”Jo, jag kan göra ett litet undantag då.”
Hon gick till den bakre delen av affären och öppnade en bred hopfällbar dörr, och Riley följde henne in i ett litet bakre rum. Dess hyllor var fyllda med dockor, och ett par ställningar som stod på golvet fylldes med relaterade prylar.
”Jag startade det här småföretaget för några år sedan” sa Madeline. ”Jag fick möjligheten att köpa ut lagret av en tillverkare som gick i konkurs. Ägaren var min kusin, så när de stängde fick jag ett specialerbjudande. Jag är så glad att kunna föra vidare dessa klenoder till mina kunder.”
Madeline plockade upp en docka och såg stolt på den.
”Är de inte vackra?” sa hon. ”Flickor älskar dem. Deras föräldrar också. Och dessa dockor görs inte längre, så de är verkligen samlarobjekt, även om de inte är antikviteter. Och titta på alla dessa kostymer. Alla mina dockor passar i alla kläderna.”
Riley tittade på raderna av dockor. De såg mycket lika ut, även om deras hårfärger varierade. Likaså gjorde deras kläder, som inkluderade moderna klänningar, prinsessklänningar och historiska kläder. Bland tillbehören såg Riley dockmöbler som passade med varje stil. Priserna på dockorna var alla över hundra dollar.
”Jag hoppas du förstår varför jag inte håller den här delen öppen” förklarade Madeline. ”De flesta av mina kunder köper inte dockor. Och bara mellan dig och mig” tillade hon och sänkte sin röst till en viskning ”många av de mindre sakerna är väldigt lätta att stjäla. Så jag är försiktig med vem jag visar allt detta för.”
Medan hon puffade upp en dockas klänning frågade Madeline ”Förresten, vad heter du? Jag gillar att veta namnen på alla mina kunder.”
”Riley Paige.”
Madeline kisade med ett nyfiket leende.
”Och vem var kunden som hänvisade dig?” frågade hon.
”Reba Frye” sa Riley.
Madelines ansikte mörknade.
”Åh, kära nån” sa hon. ”Senatorns dotter. Jag kommer ihåg när hon kom in. Och jag hörde om…” Hon blev tyst ett ögonblick. ”Åh, kära nån” la hon till och skakade ledsamt på huvudet.
Då tittade hon på Riley med intresse.
”Snälla säg att du inte är en journalist” sa hon. ”Om så är fallet så måste jag be dig att gå. Det skulle vara fruktansvärd publicitet för min butik. ”
”Nej, jag är en FBI-agent” sa Riley. ”Och sanningen är att jag är här för att undersöka Reba Fryes mord. Jag träffade hennes far, senator Newbrough, för en liten stund sedan. Han gav mig det här kvittot. Det är därför jag är här.”
Madeline såg mer och mer orolig ut.
”Skulle du kunna visa mig din bricka?” frågade hon.
Riley höll tillbaka en suck. Hon var tvungen att bluffa sig igenom det på något sätt. Hon var tvungen att ljuga åtminstone lite.
”Jag är inte i tjänst” sa hon. ”Vi bär inte brickor när vi inte är i tjänst. Det är rutin. Jag kom bara hit på egen hand för att ta reda på vad jag kunde.”
Madeline nickade sympatiskt. Hon tycktes tro henne, eller åtminstone inte misstro henne. Riley försökte att inte visa sin lättnad.
”Hur kan jag hjälpa dig?” frågade Madeline.
”Berätta bara för mig vad du kan om den dagen. Vem kom till jobbet? Hur många kunder kom in?”
Madeline höll ut sin hand. ”Kan jag få se kvittot? För datumet menar jag”
Riley gav henne kvittot.
”Åh, jag minns det” sa Madeline när hon tittade på det. ”Det var en lite galen dag, för flera veckor sedan.”
Rileys uppmärksamhet ökade.
”Galen?” frågade Riley. ”Varför?”
Madeline rynkade pannan när hon försökte komma ihåg.
”En samlare kom in” sa hon. ”Han köpte tjugo dockor på en gång. Jag blev förvånad över att han hade pengarna. Han såg inte så rik ut. Han såg bara ut som en ganska ledsen äldre man. Jag gav honom ett bra pris. Det var mycket rörigt medan min hjälpreda och jag samlade ihop alla varorna. Vi är inte vana vid den typen av affärsuppgörelser. Allt var rörigt där en stund.”
Riley var med ens uppmärksam.
”Var Reba Frye i butiken samtidigt som den här samlaren?” frågade hon.
Madeline nickade. ”Jajamen” sa hon. ”Nu när du nämner det så var hon här just då.”
”Håller du koll på dina kunder?” frågade Riley. ”Med kontaktinformation?”
”Ja, det gör jag” sa Madeline.
”Jag behöver veta mannens namn och adress” sa Riley. ”Det är väldigt viktigt.”
Madelines uttryck blev mer försiktigt.
”Du sa att senatorn gav dig kvittot?” frågade hon.
”Hur skulle jag annars ha fått det?” frågade Riley.
Madeline nickade. ”Jag är säker på att det är sant, men ändå…”
Hon stannade och övervägde sitt beslut.
”Åh, jag är ledsen” sa hon, ”men jag kan inte göra det – låta dig se den informationen, menar jag. Du har inte ens någon identifiering, och mina kunder förtjänar att få sin integritet skyddad. Nej, egentligen, senator eller ej, jag kan inte låta dig se det utan en fullmakt. Jag är ledsen, men det verkar inte rätt för mig. Jag hoppas du förstår.”
Riley tog djupa andetag medan hon försökte bedöma situationen. Hon tvivlade inte på att Bill skulle dyka upp här så snart han kunde. Men hur snart skulle det vara? Och skulle kvinnan fortfarande insistera på att behöva en fullmakt? Hur mycket mer tid skulle det innebära? Så vitt Riley visste kunde någons liv vara i fara precis denna minut.
”Jag förstår” sa Riley. ”Men är det okej om jag bara tittar här lite? Jag kanske kan hitta några ledtrådar. ”
Madeline nickade. ”Naturligtvis” sa hon. ”Ta så lång tid på dig som du vill.”
En distraheringstaktik tog snabbt form i Riley huvud. Hon började kolla bland dockorna medan Madeline fixade till några av tillbehören. Riley nådde upp mot en hög hylla som om hon försökte hämta en docka. I stället lyckades hon slå en hel rad dockor från hyllan.
”Åh!” sa Riley. ”Gud, förlåt!”
Hon drog sig bort på det klumpigaste sättet hon kunde. Hon kolliderade med en ställning med tillbehör och knuffade omkull allt.
”Åh, jag är så ledsen, förlåt mig!” sa Riley igen.
”Det är okej” sa Madeline med mer än en antydan av irritation. ”Låt mig ta hand om det.”
Madeline började plocka upp de spridda varorna. Riley lämnade snabbt rummet och gick till kassan. Sneglandes för att försäkra sig om att Madeline inte tittade på henne, så dök Riley in bakom skrivbordet. Hon såg snabbt en bok på en hylla under kassan.
Hennes fingrar skakade, Riley bläddrade igenom boken. Hon hittade snabbt datumet, namnet på mannen och hans adress. Hon hade inte tid att skriva ner det så hon la det på minnet.
Hon hade just gått ut från bakom disken när Madeline kom tillbaka från det bakre rummet. Madeline såg verkligen misstänksam ut nu.
”Du borde verkligen gå” sa hon. ”Om du kommer tillbaka med en fullmakt så kan jag hjälpa till. Jag vill verkligen hjälpa senatorn och hans familj på alla sätt jag kan. Jag känner mig otroligt upprörd över allt detta. Men som det är nu så tror jag att du ska gå.”
Riley gick direkt mot ytterdörren.
”Jag förstår” stammade hon. ”Jag är hemskt ledsen.”
Hon rusade till sin bil och klev in. Hon tog ut sin mobiltelefon och ringde Bill.
”Bill, jag har ett namn!” skrek hon nästan när han svarade. ”Hans namn är Gerald Cosgrove. Och jag har hans adress.”
Riley återberättade noga adressen för Bill.
”Jag är bara några minuter bort” sade Bill. ”Jag ringer in hans namn och adress, ser vilken typ av information de kan hitta. Jag hör av mig till dig direkt.”
Bill avslutade telefonsamtalet. Riley väntade otåligt. Hon tittade tillbaka in i affären och märkte att Madeline stod vid fönstret och tittade misstänksamt på henne. Riley kunde inte klandra henne för hennes misstro. Hennes uppförande just nu hade varit mer än lite udda.
