Kitabı oku: «Mitt lif och lefverne», sayfa 4

DALARNE

Underligt, att jag aldrig förut varit i Dalarne! Det är en försumlighet, som jag inte kan förklara.

Men när jag nu reser över de vida fälten och igenom de folkrika byarna och söker förstå den sjungande kraftiga fornsvenskan, får jag ett intryck av att detta är Sveriges hjärta.

Här ligger ett allvar över de blå bergen, som jag aldrig känt annorstädes, och då jag betraktar den av tvåtusenårig kultur modellerade bygden tycker jag mig förstå, varför Moramännen måste höras först av alla, då fara var å färde och pälsklädda bågskyttar skidade genom skogarna för att mötas på kyrkvallarna.

Allvar är just ordet. Bergen, som några mil längre bort övergå till fjäll, ha redan här en aning om fjällets form och färg över sig. Gesundabergets buckla visar de andra bergen, att något i den stilen måste göras för att kunna höja hjässan så att skogen blir efter.

Och i luften ligger det historia på samma sätt som jorden gömmer pilspetsar och järnsvärd.

Vi äro på väg till Färnäs stora by. Siljans is lyser under luckorna i de dragande snömolnen och Sollerön svartnar under ett jättemoln. Vägen slingrar mellan gråa bodar och härbren. Släden svänger in på en gård och om några ögonblick äro vi gäster i en gammal stuga, där en vänlig brasa sprakar i en gammal spis och lyser på vänliga människors ansikten. Men mest lyser den på ett rött förkläde, en gitarr, ett vitt linntyg och en ung flickas ansikte. Bakom flickan famna skuggorna ett hörn av rummet, och ur dunklet där låter en fiol. Och ännu en fiol.

Skuggorna löpa efter brasans ebb och flod och färgen lever och talar till mig. Skuggan slukar ett ansikte här, en gest där för att i nästa ögonblick förvandlas till ljus och hela denna symfoni av livsyttringar, ljusets och människornas, kommer mig att känna den renaste av alla fröjder, målarglädjen.

Hur mycket vill herr konsuln och riddaren betala mig för cirka en kvarts timme av den varan? Jag vill gärna avstå en del av min, ty den räcker till, om jag får lov att säga det själv.

Medan fiolerna låta sitter jag bakom en stor duk. På andra sidan duken står Zorn och målar och talar sitt hemlands tungomål. Jag förstår ännu inte ett dugg, men det ger mig en smak av blod och hedendom i munnen, då jag härmar det.

På en gång fylles stugan av sång och musik och jag gläder mig åt flickans omedvetet vackra grepp på gitarren. Hon sjunger "om sommaren sköna, när marken hon gläds" och den visan sätter mig in i några ögonblicks stark stämning av en art, som jag inte känt sen jag var barn. Och åter får jag en känsla av att jag sitter mitt i Sveriges hjärta.

Och jag kan inte tröttna på att höra omkvädet:

 
Gud glädje och styrke de män som där bo,
Gud glädje och styrke de män som där bo
vid älvom, på berg och i dalom.
 

I skymningen äro vi åter i Mora.

KRÅNGDALEN

Den främling i Dalarne, som icke kommer under Anders Zorns behandling, får icke se mycket av det som är värt att ses.

Jag har att minnas vänliga, vackra ansikten, jag gömmer på melodier och minns hjärtliga, kraftiga handslag. Jag skall söka minnas dem så länge jag lever.

Nu ha vi också varit i Krångdalen. Jag kan icke beskriva vägen dit så noga. Jag minns bara att det snöade tätt och fint och att vi kommo till Gopshus by efter ett par mils färd utmed Dalälven. Till vänster gömde Gopsberget sin skogiga hjässa i ett snömoln och där såg ut att vara björnmark, vilket det också varit. Vid Gopshus mötte oss vägvisaren, Stikå-Anders, en jägartyp i lappskor och med kunskap om ödemarken, vilket kunde behövas, ty från byn till Krångdalens fäbodar skulle vi ha ännu ett par mil att färdas på igensnöade timmervägar genom skogarna. Stikå-Anders står bakpå släden.

– Jag såg ett färskt rävspår i dag! sade han plötsligt. Jägarintresset rann till mig och inom kort var Stikå-Anders i berättartagen. Under vintern hade han tagit två mårdar levande och skjutit tre uttrar i saxen. En flock på trettio stycken tjädrar höll till omkring Krångdalen och järpe var det också gott om. Men de voro förbjudna nu, så det —

Hur han kunnat ta mårdarna levande? Å, man räcker bara fram vanten åt dem, där de sitta i hålet, och drar tillbaka fingrarna tämligen fort. Se, mården är av det slaget, att käften går i lås när han biter och sen är det bara att ta honom om nacken. Man kan också sticka in tummen i halsen på honom och klämma till om strupen med de andra fingrarna. Det hade han gjort flera gånger. Se, mården har så liten munhåla, att den blir alldeles fylld av tummen och då kan han icke bitas. – Hm!

Vi möta en gammal man, ett barn och en ung kvinna. Hon har svarta ögon och svart hår och ser ut som hon hade tattarblod. Hon slår ned ögonen och ler, då vi hälsa. O, min ungdom!

Vägen slingrar fram mellan berg och över tjärnar, där martallar vrida sig i stränderna, medan höjderna runtomkring taggas av torrfuror, som höja sig över den friska skogen. Det mörknar, snön faller alltjämt. Bergen sluta högt uppe bland tunga, snödigra moln.

Det blir kväll och vägspåret försvinner. Stundom springer Stikå-Anders framför hästen och söker i snön. Ibland gör han en lov inåt en tjärnkant och ropar något som jag icke förstår. Men Zorn förstår honom, och plötsligt blixtrar ett ljus därborta, svagt och ibland försvinnande. Det är Krångdalens fäbodar. Men än är det ett bra stycke väg dit.

Zorn talar om sin fiskarstuga, som han håller på att bygga vid älven. Den skall bli färdig till våren. Stikå-Anders faller in: – Då fåmi nug nid prisä å sildn, då du byrå a lådim! Vilket betyder: Då få vi nog ned sillpriset, när du börjar i vår!

Vi tala om vägen och om en del upplysningar vi fått om dess längd, vilka ej överensstämma med verkligheten. Och Stikå-Anders filosoferar: – Vet an int nod sjov, int ä värt fråg nån eller!

Alldeles min filosofi!

Nu svänga vi uppför en backe, förbi några härbren och stanna framför en stuga, där en vänlig eld lyser ur fönstren. Vi äro i högkvarteret för timmerdrivningen omkring Krångdalens fäbodar.

Vad skall jag berätta mera? Hur människor kunna äta, vet ni, men jag vill berätta om Drändj-Karls fiol. Drändj-Karl är en Färnäspojke, som äger en riktig fiol och en konstnärs förmåga att sköta den. Han märker timmer häruppe om dagarna, men på kvällen kommer fiolen fram. Och han spelade för oss.

Nu vet ni, att på dåliga fioler ljuda endast strängarna. En sådan fiol har ingen själ. Men Drändj-Karls fiol hade det. Medan strängarna ljödo, lät det inne i fiolen som sus i talltoppar, fast det klang samtidigt. Vårt svenska furusus håller för resten på att bli omodernt. Skalderna ha glömt det medan de hållit på att dyka omkring i sina egna grumliga själar. Ånej, inte alla skalderna. Lite rättvis skall man väl vara!

Det är som sagt skillnad på fioler. Somliga äro bra nästan genast då man köpt dem på Österlånggatan, men sådana äro räknade. Somliga äro förstås gamla och gjorda av virke ur gamla klockstaplar, där klockringningen och darrningen gjort det omöjligt för trämask att frodas. Andra äro beskaffade som Orsapojkens fiol. Var gång han spelade blev det slagsmål, och vad var då naturligare än att han dängde fiolen i skallen på den närmaste. Den gick sönder och limmades ihop igen och efter varje slagsmål kom det bättre ljud i honom. Men när Orsapojken blivit en gammal man och fiolen så småningom hoplimmats av många hundratusen bitar, spelade gubben en kväll en långdans. Och då slagsmålet började, drev han fiolen i huvudet på närmaste gubbe, men då vart det bara sågspån av fiolen. Ty det finns en gräns även för fioler. För människor finns det också gränser.

Drändj-Karl spelar. Jag kan inte påminna mig ha njutit av några europeiska trollkonstnärers spel så mycket som av hans. Det var några gamla polskor, där rytmen tvingar till dans, medan melodin gömmer skogarnas hela melankoli. Jag tycker att våra gamla polskor äro så beskaffade. Det klang i fiolen, men när han vid något stråkdrag rörde vid fiolens själ, klang det också i stugans furuväggar. Zorn sade: – Det är, som om man sutte i en tunna!

Och han frågade Drändj-Karl: – Om du skulle komma hit i morgon kväll och finna stugan tom och fiolen borta, vad skulle du tänka då?

– I far full emat a di då! Då far jag väl hem till dig!

Varför finns det så mycket musik i Dalarne? Det finns nog musik i hela Sverige, men det tyckes vara en självklar sak häruppe, där alla spela och dansa vackert och som jag inbillar mig att musik och dans böra göras.

Vad överträffar en kväll med musik och visor och muntra historier? Jag tänkte nu närmast på kvällarna däruppe i fäbodarna. Fjärran från konstlade människor och växlar och telefoner, medan snön faller över stugor och härbren, på vilkas dörrar jag läser namnen på kullorna som levde häruppe för 400 år sedan.

Nu är det natt. Elden har slocknat i spiseln och mina kamrater sova. Jag kliver ned från min sängplats under taket och går naken ut på förstubron. Fäbodarna äro tysta och timmerkarlarna sova efter sin arbetsdag. Endast från en stuga lyser det. Jag ser icke fönstret, men bakom en svart knut fladdrar ett sken ut över snön och gnistorna ur skorstenen irra omkring några sekunder som husvilla stjärnor, innan de drunkna i det blå mörkret. Men snön kyler vasst under fötterna och jag går in. Nirvana.

Nu är det morgon och solen kastar gnistor på snön och luften är hög och blå. Nu kokar snart potatisen och medan vi vänta på den ta vi vars ett par av de vackert svängda skidorna som stå mot väggen och vars ett par av de vackert skulpterade stavarna och glida över snön ned mot härbrena och läsa de vackert skurna årtalen på dörrarna och söka tyda minnena som generation efter generation lämnat efter sig på de ännu friska stockarna. Och när vi ätit vår sill komma slädarna fram. Färden går genom skogen ut på tjärnar, där det gula timret ligger vackert i den blå snön och där märkningen pågår. Låt vara att det är något galet med timmerdrivningen och att skogen försvinner, men vackert är det och liv att se på. Jag tror för resten att våra barnbarns barnbarn få igen skog nog för att kunna avverka den. Ifall det kan vara en tröst. Skogen kan nog inte dö.

Uppe i en backe ligger en timmerkoja. Där äta karlarna just middag och där leva de det liv jag föreställer mig att våra förfäder levde, då Ansgarius kom hit och predikade omanlighetens religion. På ungefär samma sätt måste de ha legat omkring härden och sett röken stiga genom fånget. Där på väggen hängde bågarna och yxorna och där uppe på britsen lågo kvinnorna med tvillingar vid brösten och grälade eller skrattade högt, så att de starka tänderna lyste i eldskenet, medan ögonen glänste genom det vilda håret.

Nu sutto bara karlarna omkring härden och stekte kålbullar och drucko kaffe och dricka. Elden och röken och de fladdrande skuggorna i stocktaket göra det hela till en syn för gudar och konstnärer.

Vi gå ut i skogen och se på hur torrfurorna falla. Dånet ger eko bland stammarna, då furan når marken. Det doftar härligt av tjära och hälsa – ty tjära är min bästa symbol för hälsa – och då en fallande fura skrapar mot en granne, går där en fläkt av barrlukt genom luften. Inom några minuter är furan stockar, en häst kommer med en kälke, karlen lassar på och i nästa ögonblick släpas stockarna i väg mellan träden och det doftar åter av hälsa och tjära i en lång strimma efter det bortdragande lasset.

En källbäck sorlade djupt under snön och en dryck ur skogvaktarens hattkull kom oss för ett ögonblick att förakta alla andra drycker.

Nu äro vi åter i slädarna. På myren möta vi två andra slädar och mellan karlarna i varje släde sticker en lodbössa fram. Ty här äro alla jägare och tjädern nog inte säker på vilken gren som helst, fast jakttiden är förbi. Förra vintern satt man i en timmerkoja några mil härifrån och pratade en kväll och en av märkarna sade: – Nu skulle det allt smaka med lite älgkött som ombyte med allt det amerikanska fläsket. En av karlarna svarade: – Är det så att ni verkligen vill ha älg, så skall ni få. På morgonen tog han sin bössa och gick ut, på kvällen var älgen vid kojan. Kronojägarn var där i trakten och kom till kojan dagen därpå. Men han var den enda, som inte fick smaka, tillade berättaren.

Sol över Krångdalens fäbodar, då vi komma ur skogen och hem till stugan! Vi äta och efter hand kommer kvällen med stjärnor mellan drivande snömoln. Bjällror klinga. Folket samlas hem ur skogen. Vi gå in i en stuga, där man naturligtvis äter. Karlen som just står vid kaffekvarnen är Vengbergs-Matts, björnjägaren. – Jag har inte skjutit mer än tre björnar, fan anamma om jag har skjutit flera! säger han. Men en dag för nio år sen fick han en kula genom höften av en som tog honom för en älg. Kulan gick igenom snusdosan och stannade i ryggskinnet och sedan värkte det ut mässingsbitar i mängd och såret går öppet än. Man kan se att Vengbergs-Matts är jägare.

Åter en kväll med Drändj-Karls fiol och sådant som ger livet värde.

Nirvana. Natt med snö. Morgon med sol och kallt.

Nu äro vi på hemväg, en annan än ditvägen. Skogvaktaren tar med skidorna och skall följa oss en mil, ty det finns ingen väg. Slädarna gå sjögång över sten och stock tills vi komma ut på tjärnarna. Där står ett morgonfärskt utterspår från ett bäckhål i tjärnkanten. En tjäder susar över oss. Ett rävspår står rakt in i skogen från en förfallen timmerkoja och ett skidspår från i går skvallrar som jag hoppas om en lycklig jakt. Utterspåret följer oss tills det försvinner söderut. Plötsligt förklarar skogvaktaren, att han anser oss vara kapabla att ta oss fram på egen hand och lämnar oss. Han ställer sig på skidorna och ser helt Cooperaktig ut där han ränner i väg söderut med yxan instucken inom skärpet. Jag hoppas, att han tog an utterspåret.

Nu lämna vi tjärnarnas och myrarnas region och det bär utför en igensnöad timmerväg. Utför och utför tills vi komma ut på Brändan, där elden gått fram. Där går landskapet i mäktiga linjer och i fjärran möter ögat Siljanom.

Snart äro vi i Läde fäbodställe och rasta där. Sedan bär färden på kända vägar tillbaka till Mora.

– Detta är strängt taget ingen resebeskrivning, och ingen torde heller med ledning av min berättelse kunna ta sig fram till Krångdalens fäbodar. Men jag själv skulle med all säkerhet hitta tillbaka dit och jag skulle göra det med nöje. Jag upprepar det: Vad överträffar en kväll med fiolspel och sång och muntra historier? Och var vilar man sig bättre än i Krångdalen? Var är man mera fjärran från allt som gör människor onda och elaka och små och giriga?

Då jag tänker på Krångdalen, blir staden med dess trånga gator ett fängelse med trista korridorer, dit ingen sol når och där folk springer omkull varandra för att komma först till något vederstyggligt.

I Krångdalen är jämlikhet och broderskap och gud vet om inte en god del av Dalarne har en läggning åt det hållet.

Ett vill jag minnas: Människornas ansikten som lyste upp för var gång

Drändj-Karl rörde vid fiolens själ!

LOFOTEN

Commonwealth backar ut från den väldiga Narvikskajen, vrider sig bullrande babord hän, glider mellan pråmar och malmbåtar ut på fritt farvatten, så full speed, och med 11 knops fart svänga vi ut på Ofotenfjorden. Ty gudarna äro vid gott humör, järtecknen äro gynnsamma och jag skall få se Lofoten.

Det är en strålande vintermorgon och de vita bergjättarna som på båda sidor om vår väg resa sig ur fjorden, då och då gömmande hjässorna i solbelysta moln, glänsa och blända. Vilda och sönderrivna, taggiga, förvirrande i sin formlöshet, försvinna de i ett kaotiskt blått och purpurskimrande dis, som består av topp vid topp med evig snö och moln och glaciärer och sol och skuggor – var slutar verkligheten, var börjar sagan? Borta är det befriande lugnet jag nyss njöt bland Lapplandsfjällen inför ödeviddernas mäktiga allvar och stora linjers tigande skönhet. Här tyckas sprängda kraterväggar och stup och obestigliga, spetsiga klippor skrika ut en historia om revolutioner, som ägt rum långt innan människor började flotta sig fram på fjordarna och krypa som löss utmed fjällsidorna. Visserligen vet jag, att vetenskapen lämnat de katastrofistiska teorierna åt sitt värde och att allt detta kaos av granit bildats genom jordskorpans sammankrympning på samma sätt som ett äpple blir skrynkligt, och jag tycker att detta är en mycket ståtligare och vackrare förklaring än även den mest poetiska, men det behöves ändå litet arbete för att helt och hållet kunna frigöra sig från skaldernas fördärvliga inflytande.

– A real hell of toothpicks, is'nt it? säger den engelske kaptenen som för första gången är här uppe efter att förut ha nöjt sig med bogsering mellan Tilbury och London. Hur han tog Commonwealth långt in i Vestfjorden utan lots, är en annan historia, men hans lugna min förklarar det.

Vid horisonten i väst till syd resa sig två violetta stöder ur havet. Det är öarna Store och Lille Molla utanför Vaagö, och därinnanför ligger Svolvær, resans närmaste mål. Utanför Bærö möter oss Atlantdyningen, och en del av sällskapet bleknar av efter hand. Jag kan inte hjälpa det, men en sjösjuk gör alltid ett komiskt intryck på mig. Hans blick blir alltmer profetisk, han ser in i den fjärde eller en ännu högre dimension, tills han plötsligt känner sig kallad och störtar till relingen. Även den lustigaste anekdot gör intet intryck på honom. Jag har stått vid sidan av sjösjuka, och medan deras inälvor efter hand slukats av det giriga havet, har jag sökt ge dem en liten ersättning och en ljusare blick på livet genom att servera dem historier som det verkligen varit humor i, men utan resultat. Det ser snarare ut som om humor skulle äckla dem. Men sådant är förlåtligt häruppe, där till och med glaciärerna kalva.

Medan sjösjukan härjar nere på fjorden, stå fjällen oberörda av de små människornas kval. Där stå Tötta och Skjomtind och Stetind och Tiltornet och många andra jättar så där mellan 2- och 5,000 fot. Trots sina modiga 6 fot känner man sig tämligen liten till växten. Man känner sig nästan tillhöra turisternas fördärvliga och gapande kategori, om man också inte njuter med ledning av röda böcker. Jag vill inom parentes tillägga, att innanför Commonwealths reling fanns ingen turist. Vi voro endast engelska sjömän och folk med hemortsrätt i Nordlanden och Lofotenbor och jag som verkligen har andra än turistintressen. Jag ville se nordlandsbåtarna arbeta i det hav som skapat deras nobla linjer, emedan jag själv äger och värderar en nordlandsbåt. Dessutom ville jag se folket i båtarna. Commonwealth behärskades dessutom av sina passagerare, under det att turister behärskas av båten och traden och tiden och lära sig lika mycket, vare sig de stå på kommandobryggan och störa mannen vid ratten eller man slår en ända om deras magar och låter dem släpa i kölvattnet.

Det är ebb. Ur havet stiga tångbevuxna grund med silverränder omkring, och mot den svartgröna klibbiga grunden lysa de vita ejderhannarna. Skarvarna sitta där också som silhuetter och verka hedendom och fornnordiska ornament. Tejstar nicka och grisslor surra omkring båten. Allt är liv och härlighet och för en man som är van vid Östersjön och tycker om ejdern, är Lofoten ett himmelrike. Motvilligt simma paren ur vår kurs eller lyfta för att slå ned bland flockar på hundratal, som ligga i säkerhet några alnar längre bort. Norge har skött om sin ejder.

Nu äro vi vid Vaagö och gå in i Svolværs hamn. Hela Svolvær är nere på bryggan. Bland hopen av fiskare stå några sjölappar, en bleklagd degenererad ras, som saknar våra lappars intelligenta drag och vackra kroppar. Svolvær är vackert mot Vaagekallens bakgrund med dess fantastiska klippformationer. Det är en hel liten stad med grå och gula och gröna hus och är centralpunkten i Lofoten.

Dit ha målare kommit och sökt måla Lofotens karaktär. Bäst har Gunnar Berg lyckats, ty han var född där och förstod folket och båtarna. För att kunna måla Lofoten är det nödvändigt att vara sund i själ och kropp och stark och förstå vad som menas med en nordlandsbåt, vilket är detsamma som att kunna sköta den. Man måste älska dess linjer och förstå varför man älskar dem. Och därtill måste man förstå fjällens historia för att fatta deras karaktär, ty skönt blir endast det förstådda, ej det märkvärdiga. Gunnar Berg förstod det där, men hans liv blev kort och Lofoten kräver ånyo sin man. Lofoten består av fjäll och nordlandsbåtar och fisk och blonda starka människor och det är vid gud inte lätt att reda ut allt det där.

Nordlandsbåten ja! Den har mycket av en vacker löpskidas karaktär. Dess bord äro tunna och den går snabbt och följsamt som en orm i sjön, då den länsar för sitt råsegel. Så voro våra vikingaskepp inrättade, då vi erövrade England och Frankrike och hela Europa (för att tala skrytsamt). Den kan också kryssa, men den farten är farlig, och man lär sig icke handgreppen och allt det invecklade maskineriet på en dag. Men vacker är seglingen och nordlandsbåten är ädlingen bland båtar, där den snabbare än vilken båt du vill klyver sjön för akterlig vind. I aktern sitter hövitsmannen och styr och för honom gäller det i storm att icke låta seglet slå back, ty det betyder stjälpning. Du förstår att det icke var fega män som sökte sig över till Island och Grönland och Vinland det goda med de båtarna. Förstäven verkar som då en man med av självkänsla höjt bröst går fram mot en fiende och vet att han skall segra.

Havsfisket kräver en serie storlekar av båten för olika ändamål, från den minsta – kjæxen – till den största – femböringen. Mellan dessa ligga halvtredjerummingen, trerummingen, halvfjärderummingen, firerummingen, halvfemterummingen och ottringen allt efter antalet tofter och årtullar. Jag räknar upp detta, emedan det intresserar mig själv.

Men i Svolvær mötte oss också ett annat slags kultur. I stället för fisklevertran flöt champagne och bordeaux i stora floder, och där jag hade väntat att en karg natur skulle medföra försakelser och umbäranden av alla slag, föllo ripor och torsktungor (delikatess) och sydfrukter ned som från himlen. Och älskvärda kvinnor talade om Ellen Key och kåserade om Strindberg, Heidenstam, Hamsun, Ibsen, Björnson, Aanrud, Kinck – medan torsken, kulturbäraren, stimmade runt omkring Vaagö, omedveten om att det i alla fall är han som sätter oss i stånd att äta så, dricka så och tala så.

Och en timme senare somnade jag under en ejderdunsbolster vid läsningen av Lofotpostens underrättelser om fisket:

Onsdag.

Reine: Smaagarn 120 – 700 – 300, tonætters Storgarn 150 – 700 – 250, Natliner 40 – 400 – 180, Dagliner optil 200, Skøiter 150 – 600, Fiskedampskibe 800 – 1,500. Fisk 25 – 27, usløjet 32, Lever 20 – 23.

For Risvær skal der efter Forlydemle være fisket rigtig gott optil 400.

Jag begrep inte ett dyft.

Följande dag ångade vi i väg längre mot sydväst, förbi Vestvaagö med sin Himmeltind och sin Urtind, som gömde topparna i moln, till Flakstadö, där vi lade oss ett par timmar i hamnen vid Sund för att köpa fisk och livnära oss. Runt omkring båten simmade ejder i hundratal, trängdes mellan bryggornas pålar eller klevo ovigt omkring på strandklipporna. Ångbåtar med agn och mat ombord kommo och gingo. Måsarna skreko. Ejder och skarvar flögo omkring nästan inom räckhåll. Två korpar kretsade över en bergudde. Båtar i hundratal kommo hem från fisket länsande med sina bruna segel förbi Commonwealths akter och karlarna i gula oljekläder vinkade hälsningar åt oss. Där var liv och där låg hälsa i luften.

Vi lättade ankar med Reine på Moskenesön som mål. Horisonten var taggig av segel, ty därutanför låg fiskeflottan i fullt arbete, 1,200 båtar med 5,000 man, och fiskade torsk.

Snart lågo vi mitt i fiskeflottan, i ett virrvarr av nordlandsbåtar, listerbåtar och ångbåtar, och om några minuter befann jag mig ombord i Nikolai Pedersens fra Roglen, Harstad, ottring, sysselsatt med unionspolitik. Det var verkligen den gode Nikolai, som började, ty jag skulle aldrig ha hittat på det samtalsämnet. Vårt samtal är min hemlighet, men jag kan berätta att vi kommo utmärkt överens. Och under det vi talade om nordens framtid drog Nikolai in torsklinan, medan en annan Roglenbo högg fångstkroken i torskarna som duggade tämligen glest för tillfället. Så småningom gledo vi ifrån politiken och jag fick en lektion i fiske med storgarn och smågarn, dagliner och natliner och dybsagn, vilken jag belönade med historier om Östersjöålen och vad Grisslehamnsfisket kan inbringa sina utövare.

Vad man kan förälska sig i alla grejorna på en båt och i en båt. När de använts en tid, verka de självväxta genom nötningen och få samma färg. Hela Nikolais båt med årtullar och åror och manskap och tinor och allt såg ut som ett enda redskap blekt av saltvatten och vind och nött till en ändamålsenlig form, och verkade som en skulpterad krok av ben. Sådant är konst, sådant är liv. Farväl, Nikolai!

Vi gå in i Reine hamn, dit alla båtarna samlas i kvällningen. Men där har också samlats en massa slödder, parasiter som suga ut arbetarna och sälja kram, som köpes då akvaviten börjar verka. Där finnas bodar med leksaker och plyschalbum och vykortsalbum. Ägde jag Reine skulle jag förbjuda denna kommers, ty det är fattiga fiskare som bli lidande på den.

Reine är vackert, och där koncentrerar sig fisket och handeln just nu. Allt är torsk och torsklukt. Torskslem och tran ligger som en hinna överallt, man halkar och vadar i torskavfall. Inne på telegrafen luktade det torsk och i den enda salong jag besökte i Reine luktade det torsk. Båt efter båt lägger till vid bryggorna med torsk upp till relingen och karlarna diskutera lastens värde. Där är rop och glam och skratt, mäns djupa bas och pojkars diskant. Pojkarna se helt stolta ut i sina oljekläder, ty den uniformen likställer dem med fäderna och i den fostras de till hjältar på havet. Kvinnor ser man ej. De sitta hemma och vagga de sista tvillingarna. Det är gott om barn i Lofoten, 10 till 15 barn av samma mor är icke ovanligt. Vad beror detta på? Månne på Golfströmmen, ty den inverkar nästan på allt i Norge.

Jag besöker fiskoljefabriken och trankokeriet och inspekterar torkningen av torsken, den saltade klippfisken och den osaltade stockfisken, som hänger i hundratusental på sina torkställningar. Jag förstår att livets mening delvis är torsk. Allt är stort tilltaget här under de vita fjällen. Bara skillnaden mellan ebb och flod är 5 meter.

Vi lämnade Reine och ångade hem till Svolvær. Jag läste Lofotposten en gång till och somnade vid fisketelegrammen.

Vaknade åter och vi satte kurs på Narvik, sedan vi först gjort en titt in till Kabelvaag, som en gång var Lofotens huvudort, där det levdes Klondykeliv under fisket. Där dansades cancan och spelades kort. Akvaviten flöt och båtlaster bytte ägare.

Havet låg vitt som mjölk under den bleka solen. Och då ejdrarna lyfte och slogo ned, sprutade det som av silver i mjölkhavet. Vi gingo in i den beryktade Troldfjorden, "det styggeste sted i Lofoten", säga en del Lofotenbor. Det tycker icke jag. Möjligen hemskt vackert. På en fjällsida stod ett färskt utterspår, om det kan intressera. Och små snöskred stodo som skidspår från fjälltinnarna ända ned i havet.

Strax innan det mörknade passerade vi Skjærvö, ty vi gingo en annan väg hem än bort. Man berättade mig att på Skjærvö ligger en skatt nedgrävd. Den kan upptäckas endast Sankt Hansnatten och endast av en 40 års jungfru. Den blir nog aldrig bragt i ljuset.

Snart glimma ljusen i Narvik, och med ljuskastaren söka vi oss väg till kajen.

Lofoten har tagit mig och jag måste se det en gång till!