Kitabı oku: «Mitt lif och lefverne», sayfa 5

HOS LAPPAR

Med snöglasögon på näsorna och liggande på rygg i våra vargskinnspälsar hade vi åkt ut till lapparna, som höllo till en mil norr om Kurravaara. Det blev liv och rörelse utanför kåtorna, när vi pinglade uppför fjällsluttningen.

Solen sken klart och snön bländade och som glada färger på en vit palett lyste och skimrade lapparnas dräkter. Hundarna skällde, våra hästar stegrade sig och skakade bjällrorna, man ropade hälsningar, barnen pulsade omkring i drivorna. Där var liv och lustighet.

Vi skulle köpa torrkött och ett par färska renstekar. Handeln var snart uppgjord och ett par pojkar gåvo sig av för att hämta en ren. Vi hade passerat hjorden på andra sidan sjön. Under tiden skulle vi vara gäster i kåtorna, där maten just kokades och det starka, gröna kaffet stod på elden. Om några ögonblick lågo vi bekvämt utsträckta på renhudarna bland hundarna, som motvilligt makade åt sig.

Det var i gubben Sarris kåta. Sarri är gammal och rik och hans gumma, som är mörkbrun och har tusen rynkor i sitt kloka ansikte, där ett par svarta, glänsande ögon slugt betrakta främlingarna, rör om i grytan med doftande renkött och renben. Så småningom fylles kåtan alltmera med lappar från andra hushåll. Där rökes och skrattas och vår finske tolk får hundra frågor att besvara. Men han frågar också tillbaka. En av flickorna i kåtan är 25 år gammal och ogift. Hon säger att hon törs inte. Skoj och skratt bland oss och lapparna. En unge kryper omkring på björkrismattan, där snön skiner igenom. Han är naken om ben och mage, men han skrattar och leker som om ingen köld funnes.

Middagen är färdig. Renkött och rentunga, renben och renbuljong! Jag undrar just hur den av oss mår just nu på jaktstigen efter de tre liter buljong han satte i sig utom de kilo kött och de meter renben han lät försvinna. Men härligt är det och passar bland fjällen och buljongen är icke alls gjord på Liebigs köttextrakt eller några slags kapslar, utan är den enda riktiga buljong i världen. Så 4 koppar kaffe och fram med piporna. Mätta luta vi oss bakåt på de mjuka renfällarna och se på hur röken stiger blå genom fånget mot solbelysta moln.

När vi kommo ut ur kåtan, var renen hämtad och stod bunden vid en björk. Litet ackorderande om priset, ett par pojkar draga omkull honom, den ena sticker sin kniv mellan hans framben, tar ett par steg åt sidan och låter honom sköta sig själv, fast han håller fast i grimman. Renen springer upp, gör några kast, vacklar och faller tungt åt sidan. Han är död och om några minuter är han styckad. Sådant är livet.

Ännu dröja vi ett par timmar hos gubben Sarri. Kaffet flödar åter och språklådan är öppen. Men när solen börjar sjunka ta vi avsked, ta på pälsarna och äro inom kort på återvägen.

Moln dragas ihop i söder. Snart börjar snön falla. Det mörknar och i kolsvarta natten åker jag sovande in i Kiiruna. Dess elektriska ljus väcker mig, och vit som en snögubbe stiger jag ur släden. En smak av renben och buljong sitter kvar i munnen, men inom 5 minuter är den borta. Minnet är varaktigare.

ÅTER HOS LAPPAR

För några dagar sedan fick jag ett brev från Luleå. Där stod att solen höll på att komma och att isarna hade gått och att allt var härligt.

Nu när jag sitter på mitt ägande hemman i Grisslehamn, där havet är sommarblått och träden ännu ha vårens unga gyllene grönska, där hundkaksen växer mitt yngsta barn över huvudet och man önskar att man vore oxe för att riktigt kunna njuta av det kraftiga gräset, kommer jag att tänka på Lappland, där snön ligger kvar än. Förra gången jag var där, snöade det midsommaraftonen i Kiiruna, så att landskapet några timmar verkade vinter. Men solen är kraftigare där än här nere, och dagen därpå var det vår igen.

Över myrar, som ångade i solhettan, genom våta drivor på fjällens nordsidor, över bäckar med skvalande isvatten hade jag tagit mig fram till ett lappläger och var gäst i en kåta.

Jag kommer ihåg, hur jag genast kände en stark hemkänsla i tältet. Det föreföll mig som om jag varit borta i främmande land hela mitt liv och först nu kommit hem. Jag njöt så som jag aldrig förut njutit av livet. Ett stort och starkt, medvetet lugn kom över mig, och jag kände som om musklerna knötos hårdare och kraftigare av hälsa och lycka. Det var just lyckokänslan jag kände. Luften var som kyligt vin, och människorna bland vilka jag satt verkade upphöjda över småaktigheter och futtighet. Jag fick klart för mig att denna min känsla av lycka måste bero på någon släktskap med fjällfolket. Jag känner inte till min släkt så värst långt tillbaka i tiden, men med all säkerhet har någon lapp eller annan nomad varit framme och tittat.

Nu, när jag kom upp till Lappland igen i vintras och kom in i en kåta, kände jag denna hemkänsla om möjligt starkare. Jag skulle vilja följa med fjällapparna och leva mitt återstående liv med dem. Jag känner visserligen att jag borde ha tänkt på detta förut och att det är för sent nu, men jag känner samtidigt, att jag har gått miste om den verkliga lyckan i livet, därför att jag icke bröt nog tidigt med den så kallade kulturen.

Det här artar sig tydligen till ett kåseri om mig själv. Min avsikt är emellertid att skriva något om lapparna.

Jag var i Jukkasjärvi på ett stort möte mellan landshövdingen och en massa lappar. Lapparna ha också sin norska fråga. Norrmännen klaga över att renarna göra skada på deras odlingar, då de komma över fjällen ned mot havet. Så snart en norsk bonde hittar en tuss renhår på sina ägor, begär han skadeersättning. Odlingar, som skulle kunna inhägnas, inhägnar han ej, ty då kan han ej begära skadeersättningen, vilken han betraktar som en inkomst. Lapparna, som följa sina renar över gränsfjällen, äro svenska undersåtar. Därav följa konflikter naturligtvis. Men lapparna borde naturligtvis också vara norska undersåtar, ty de måste ju följa sina renar, då dessa gå till Norge. Frågan är svårlöst, men min åsikt är, att vi i det längsta böra undanröja svårigheterna för det folk, vars land vi erövrat och dragit järnvägar igenom och som vi underminera med gruvhål. Lappland är lapparnas land och vi äro inkräktarna. Vi böra åtminstone låta lapparna dö ut så smärtfritt som möjligt, om de nödvändigt måste gå under för den annalkande kulturen.

Om allt detta pratade vi i gubben Sarris kåta, medan kaffepannan sjöng över elden och vi bolmade vår norska tobak. Det var festdag i Jukkasjärvi och solen strålade med värme och glädje över de vita fälten och de grå stugorna. Framför skolhuset hade man slagit upp två kåtor och vi frossade på kaffe med torkad renmjölk i. Vi voro gäster hela dagen. Vi köpslogo med finnarna om bonader och ryor och gjorde storartade affärer med lapparna i knivar och skor. Jag köpte ett par bandskor av min väninna, gumman Prosti, som är absolut säker på att jag har ett stort hus i Stockholm och är en av Skandinaviens rikaste män. Nå, man uppträder ju stundom så! Gumman Prosti och jag kallade varandra du efter landets sed.

Jag fick undervisning i lapparnas sätt att märka sina renar. Jag misstänker att få svenskar söder om Jämtland ha reda på det. Renmärkena inregistreras, och myndigheterna i Lappland ha måst göra studiet av dem till en särskild och ganska besvärlig vetenskap. Om det roar skall jag här nedan lämna ett litet schema över märkningens grundtyper och några prov på renmärken. Mig intresserar detta, och möjligen kan någon annan bli intresserad.

Man påstår, och jag anser det ganska troligt, att en lapp bland sina hundra renar genast upptäcker om någon med en annans märke kommit i hjorden. Han går upp på någon höjd, så att han får en överblick över djuren, och om något har ett hak mer eller mindre i ena örat än hans egna, kommer lasson fram och främlingen avlägsnas.

Vid den femte koppen kaffe börja jakthistorierna. Niia är en stor jägare. Han har skjutit 6 björnar. Vargarna har han inte räknat, och järvarnas antal har han glömt. Men hans svarta ögon lysa, då han talar om, hur han skidat efter vargen, tills han måst slänga av sig alla plaggen utom byxorna och hur svetten blev ispärlor på hans bröst, innan han fick knäcka ryggen på fienden.

I Jukkasjärvi kyrka är det gudstjänst, och det är en stor händelse, ty det är endast en gång om året lapparna kunna komma dit. Då viges det, döpes och begraves. Då är där liikutuksia, den læstadianska extasen med gråt och omfamningar. Framme vid altaret stå kistorna och prästen läser. Lapparna gråta i kör, rytmiskt med stigande och fallande styrka, en underlig låt som av vilsna hundars tjut och skall. De döda i kistorna ha kanske legat där i månader, och sorgen bör ha trätt i bakgrunden, men anständigheten fordrar högljudd klagan.

Jag går in i sakristian och läser på en träplatta verserna av de tre fransmän som år 1681 besökte Jukkasjärvi och Torneträsk:

 
Gallia nos genuit, vidit nos Africa, Gangem
Hausimus, Europam que oculis lustravimus omnem,
Casibus et variis aeti terra que mari que
Stetimus hic tandem. Nobis ubi defuit orbis.
 

Vi lämna kyrkan och gå på stor fest hos gubben Sarri. Renbuljong, renkött, renben. Vi äta såsom de där aldrig ha ätit, och anständigheten fordrar att vi äta mer än vi behöva. Flottet breder ut sig från mungiporna över ansiktet och vi skina av tillfredsställelse, där vi hugga in med slidknivarna på de väldiga köttbitarna. Renmärg med renlever, salt och peppar är en mat för de odödliga gudarna.

Men det börjar skymma och risslorna med sina fällar äro i ordning. Hästarna frusta vit rök, ty på kvällen smäller kölden till. Utanför stugan, där vi ha kvarter, står en säng halvt begravd i snön. Ty en finne dog i den sängen för 14 dagar sen och hans ande kommer varje natt och vilar sig i den. Han kommer inte ensam utan följd av andra dödas andar, och man vill naturligtvis inte ha allt det följet inomhus. Därför skall sängen stå ute minst tre veckor. Efter den tiden komma andarna inte dit. Om man slår någon i ansiktet med den trasa, varmed liket tvättats, får han förmågan att se andarna, både den sist dödes och andra begravdas.

Nu resa vi från Jukkasjärvi i den mörknande kvällen. Det är kallt och vi tala med varandra ur molnstoder. Då det svartnar till natt fara vi över Luossajokki, vars vatten sorlar dovt under snön, och om ett par timmar få vi till ledstjärnor de elektriska ljusen på Kiirunavaaras sluttning.

Tvärs över himlen, från horisont till horisont, står ett norrsken i fyra böljande blåvita band. Det knarrar under medarna och kölden biter i ögonlocken. Hästarna äro vita av rimfrost och min högra mustasch har frusit fast vid vargskinnspälsen, men nu äro vi hemma.

REVAL

Reval den 30/7 05.

Söndagsstillhet nere i Mejts salong. Gastarna spola däcket över mitt huvud och en av dem sjunger:

 
Gråt ej, om på det vida hav en enslig grav jag får. Du kan ej pryda där min grav med rosor och en tår.
 

Genom springan under skylightet ser jag ett virrvarr av master mot den varmblå luften och längst borta Reval med gamla svenska murar och torn.

Men över den gammalvärdiga stadens grå och röda silhuett skrika Alexander-Newskijkatedralens fem barbariskt gyllene lökkupoler, att det gamla svenska Reval vid vårt gamla svenska hav nu är en av trösklarna till Orienten. I väldiga slupar passera ryska matroshopar på väg till staden. På piren mitt emot oss hojta vodkastinkande kuskar, höljda i lumpor av orientaliskt snitt med pärlstickade skärp och låga, på mitten åtsnörda stormar. Estniska bönder med vilda skägg och obarmhärtiga ögon hänga över vedskutornas relingar och bekika de ryska bönderna i röda blusar som ro stenlastade båtar, besläktade med nordlandsbåten och dschonken. På kajen bakom vår blågula fladdrande duk stå Yachtsmän och tala tyska, ryska, estniska och beundra vår båt, ty den är ren och fin, ädlingen bland yachterna i klubbhamnen. Ville jag, som jag nyss gjorde, klättra upp i klubbhusets flaggstång, skulle jag kunna se en rysk eskader ute på redden, farlig att skåda som ett rövarband på en sekundateater, och bakom den utanför sandrevlarna en kappsegling – ty det är söndag och frisk bris.

Sådan är ögonblickets situation.

Det ligger en viss tjusning i att okänd, utan idiotiska guider ströva igenom en gammal stad av Revals valör. Och dess valör är mycket hög. Jag ville smeka de gamla husens buktiga, av århundradena adlade linjer. De växa ej brutalt upp ur gatan utan deras väggar äro en omärklig fortsättning av den. Det nyas, det oanvändas stelhet är borta och hemmets värme och åldringens överseende slår emot dig i varje hörn. Deras kanter äro rundade som i avsikt att ej skada dig. Och gotikens längtan uppåt stämmer dig till poesi. Tag bara kärleksfullt i de gamla dörrhandtagen som nötts av generationer och stig aktsamt på trappstegen, dem århundraden ha slipat med alla slags steg, rädda, djärva, värdiga, sorgsna.

Du stiger in på gamla gårdar, där varje kvadratfot är en dikt, en historia om allt av himmel och helvete som kan rymmas i en själ. Bry dig inte om soporna, om stanken, om trasorna och fattigdomen. Men se in genom något litet fönster, om ditt öga hittar genom geranierna och Kristiblodsdropparna. Bakom vart och ett sitta människor i de små rummen och vänta på döden. Strumpstickorna klirra mot varandra, man älskar, man äter, som man älskat och ätit därinne i många hundra år. Det är som då jag står i skogen och ser på en myrstack, som halvsover. Det sysslas därinne, man släpar på ett gammalt nött barr, en takbjälke eller en gammal kär möbel, alldeles som du flyttar en länstol i ditt rum.

Jag hör icke bullret på gatan bakom mig, där jag står med ansiktet tryckt mot rutan. Jag bryr mig ej om de fulla kuskarna eller småstadseleganternas sladder eller kvinnornas fnitter på trottoaren. Jag lyssnar till tystnaden i själva muren, och till sorlet av skuggorna som jag älskar att skapa därinnanför. Kanske dog någon av min egen släkt därinne. Han slogs som en djävul under den tappre grev Pontus och roffade åt sig så mycket av bytet att han blev en välbesutten man, och blev kär i en halvvild estnisk bondflicka och gifte sig och lade bort soldatmaneren och dog som jämförelsevis hederlig borgare just i den här kammaren. Requiescat in pace!

Med mössan i hand går jag in i den gamla domkyrkan. Under de nötta golvstenarna sova våra gamla slagskämpar, ädlingarna från 1500-talet, som voro gentlemän av sin tid utan näsduk, ty de snöto sig i fingrarna och ströko av på de vackert stickade skörten, medan de höviskt konverserade med sina ädelborna damer, på vilkas spetskragar lössen kröpo i väldiga processioner. Sådan var tiden. Jag tänker mig den gamle fältöversten Karl Horn och hans gemål, som okunniga om vår tids ondska sova under stenen som jag trampar på med mina moderna gummiskor. Jag tänker mig honom med dödmannens stränga och hemlighetsfulla min och de uttorkade ögonhålorna skådande in i det som ännu är gåtor för de nu levande, med handen på det vackra värjfästet och rocken gulnad och skör som fnöske. Och i kistan bredvid hans gemålen, ur vars sköte en ny gren på det gamla stamträdet växte fram, frisk och grönskande. Jag vet ej, varför jag vill stryka hennes döda stenpanna med min levande varma hand – det är ett slags hälsning både till de döda och de ännu ofödda släktena – kanske också en hälsning till min egen mor – vad vet jag?

Här ligger Pontus de la Gardie med kung Johans dotter vid sin sida på sarkofagen. Hon är vacker och mild, han är hård och obeveklig, men med knäppta händer vänta de på samma förintelse. Över dem skymmer det i de grå valven. På väggarna hänga vapensköldar av ätter, vilkas namn nu äro halvt bortglömda i det gamla fosterlandet. Luften är tung av minnen och dammet som virvlar i solskenet är som om det vore upprört av mäktiga vingslag från de gamla seklernas jätteörnar, som osynliga kretsa omkring däruppe under taket med kronor om halsarna och svärd och äpplen i klorna.

Jag är ingen Bædeker och min mening är icke att föra någon staden runt och slösa med gamla minnen, dem jag helst behåller för mig själv. Jag vill endast upplysa om att i Schwarzhäupterhaus finnas goda porträtt av våra svenska regenter från Gustav Vasa till och med Ulrika Eleonora. Två porträtt finnas av Karl XII, av vilka det ena föreställer någon engelsk barnkung. Jag skulle kunna beskriva vaktmästarens suveränt överlägsna min, då jag förklarade att det ena icke är äkta. Men äkta var hans vaktmästarlogik, då han invände: Wenn das Eine echt ist, muss auch das Andere echt sein.

Han var tydligen ein echtes Schwarzhaupt.

Jag går på måfå in genom en vacker femtonhundratalsport i ett vackert hus och går uppför en trappa. Det är kanske ingen trappa, utan en stege, som man slagit sönder och satt ihop igen och vridit i spiral. Det stinker av smuts, det är kolsvart. På små dörrar i våningarna läser jag estniska, gamla svenska, tyska och ryska namn. Sopor fylla hörnen, blecksaker, buteljskärvor, trasor, ben, träbitar, och själva skymningen luktar snusk. Jag har föresatt mig att gå ända upp på vinden, om också en bov står bakom varje dörr. Jag kommer in i en familj, som inte kan mer än estniska utom husmodern, som kan litet tyska. Och genom att använda min tyska och blanda upp den med finska lyckas jag förvärva mig så mycket förtroende, att jag icke blir utkastad. Jag blir till och med bjuden på öl av husfadern, ty jag är svensk, och husmoderns mormor var svenska. Varifrån? Visste icke!

Jag reser ut ur staden till Katharinenthal för att äta middag. Där finns Peter den stores lilla hus och jag beskådar hans sängkammare, där han sov med sina kvinnor och sina tre adjutanter. Jag gråter nästan, icke av rörelse, ty jag är icke ryss, men något av storhet låg i alla fall över sängarnas enkelhet och hans tofflor, som han glömt att taga med sig i graven. Jag skulle gärna ha velat träffa honom personligen.

Jag åt middag med vodka, stäppgräsvodka, som egentligen bör slås på kläderna, ty det luktar av stäppens hö och något masurka, jag åt Borschtschxstswsch, en härlig soppa, och ryska gurkor, med vilka änglarna borde livnära sig. Jag drack kaukasiskt vin och talade ryska med slavarna.

Jag har nu varit i Reval i tre dagar och i natt segla vi till Wormsö.

Jag tror mig ha studerat Revals karaktär tillräckligt för att bilda mig ett omdöme.

På kvällarna, när allt flyter ihop i skuggor mellan husraderna och skymningen lägger sig över de ryska skyltarna och butikfönstrens kram och allt är tyst, kan jag lätt drömma mig sexhundra år tillbaka i tiden. Samma hus som då peka med sina spetsiga gavlar mot stjärnorna, fast ett annat släkte klättrar i deras trappor. Men jag kan, när jag vill, låta fantasin befolka gator och torg med gubbar i snabelskor och uddskörtade rockar och ställa till ett litet medeltidsbråk mellan en vildsint estnisk fiskarpojke och en tungrodd dansk lansknekt.

Vill jag ha sagan tillbaka, går jag upp på Slottsberget, där Lindanissa, esternas gamla fästning, en gång stod, och där dannebrogen föll ned från himmelen. Djupt nere i berget sover Kalev, sagohjälten Kalevipoegs fader, en sömn som kanhända icke kommer att vara i evighet.

ODENSHOLM

Så länge jag lever, skall jag minnas en liten havsvik med solbelyst sandstrand, där små ilskna vågor krossas till skum bland lösryckt tång och glattslipade kalkstenar. Utanför en rad klippor och grund, där vita bränningar dåna, rullar Finska viken mörkblå med fräsande toppar. Det blåser storm, men luften är ljum och på stranden, där havsvinden brett ut enbuskarna som gröna mattstumpar, springa tre män omkring som vilda och glada barn, Zorn och Gallén och jag. Vi ha badat och dricka solen och dofterna från havet med våra munnar och kroppar. Och när vi lägga oss på rygg på den torrbrända marken där små tvinande blommor dofta, sveper blåsten om oss som böljande silke och vi spänna och knyta musklerna i glädje över att vara till. Vi känna oss i släkt med ejdrarna som kretsa utanför näthusen och i släkt med de vita stormmolnen som jaga varandra in mot Estland.

I går kommo vi hit i den börjande skymningen. Under långa timmar av stiltje hade vi sett den lilla öns kapell och fyrtorn hägra i vår kurs från Baltischport, där barbarer i gendarmuniform sökt göra vårt liv surt.

Alltnog – vi närmade oss Odensholm. Ön är skyddad av fästningsverk, byggda av istidens ingenjörer, en ringmur av grund med små kryphål emellan, där inseglingen är hasard, om man inte är i besittning av de hemliga korten, och det voro vi icke. Kvällsbrisen gav fart åt skutan, och plötsligt gulnade vattnet. Mellan de ljusa bottenstenarna vaggade tångruskorna och vi beredde oss på en liten grundstötning, då vi upptäckte en fiskarbåt på väg ut till havs. Vi hissade lotsflaggen, vi varsnade grund överallt. Vi sökte gå ut samma väg vi kommit. Då vänder fiskarbåten, man svänger armarna och pekar. Vi falla av, skutan får fart och vi tro oss klara, då fiskarbåten, rodd av kraftiga armar, är alldeles inpå oss, och en man ropar på svenska: – Fall mera! Det ligger en stor sten framför er! Vi föllo förbi ett grund som annars skulle ha skaffat oss nattarbete, och voro räddade.

Båten lägger till längs Mejt, och lotsen stiger ombord. Hans gång på vårt däck är stolt som en vikings och med sina nakna fötter går han säkert som på sitt eget stugugolv. Lova, falla, lova, falla, och under det han lotsar oss in i hamnen, lär han oss vägen ut därifrån, vårt nästa behov.

– Här på stranden ser ni tre stora stenar. Då ni seglar ut, skall kapellet vara i linje med den mellersta stenen. Strax till vänster om kapellet står en rönn. Tar ni den rönnen i linje med stenen, så går ni på grund.

Så säger han plötsligt: – Är ni svenskar?

– Ja.

– Vi äro av samma stam. Gud välsigne!

Och han räckte fram handen åt oss. Det var, som om vi skulle ha hälsat på någon av våra förfäder tio släktled tillbaka i tiden. Hans tal flöt lugnt och klart utan onödiga ord, värdigt och vackert, och då vi äntligen lågo i hamn och han gått ombord på sin skötbåt, kände vi att vi voro hela öns välkomna gäster.

Det var sent, men vi gåvo oss ej tid att vänta till följande morgon. Vi rodde i land vid ett litet hus med livräddningsstationernas allvarliga röda kors på dörren och vandrade upp mot byn, vars gråa tak skymtade bland gröna träd på halvannan värsts avstånd. Vägen gick över en sandslätt med låga enbuskar och här och där små sävkantade gölar, där ejdrar, måsar och småspovar orädda simmade omkring eller gravitetiskt spatserade på stränderna. Vi komma till det lilla kapellet med sin kyrkogård, över vilkens port en gammal galjonsbild, föreställande en präst i 1700-talets dräkt, tronade.

Kapellet verkar blankslitet av stormarna och gravstenarna se ut som tvinande växter av förhistoriskt ursprung. Det torra gräset frasar under våra steg och jag tänker på de döda gamla svenskarna som trötta av brottningar med havet slumra härnere.

Vi fortsätta vägen och snart äro vi i byn. Askar skugga de grå, sävtäckta husen, och medan skymningen sänker sig får jag en stämning av medeltid. Så här ungefär bör det ha sett ut hemma för 500 år sedan, och jag är viss om att det gjorde det. Ur en ladugård kommer en kvinna tassande i sälskinnsskor och vi tilltala henne. Hon svarar på en underlig gammalsvenska, och medan vi prata, kommer folk till. Om några minuter äro vi förstådda, välkomna, och gäster i en stuga, som snart fylles av byns män och kvinnor. Ty vi äro svenskar, riktiga svenskar från det gamla Sverige och blodet binder.

Varför får jag icke bli sentimental? Låt mig vara omodern och för några ögonblick känna, hur tårarna fylla mina ögon, tårar av glädje över att ha fått komma hit.

I den stora, svartrökta, rena stugan dukas vår kvällsvard upp av kraftiga blåögda kvinnor. På bänkarna bredvid oss sitta våra gamla blonda vikingar med vackert skurna ansikten och fråga oss om Sverige, men vi överväldiga dem med frågor om Odensholm.

Över dörrposten läser jag årtalet 1905 och frågar, varför just det årtalet står där. Varje nyår målas det nya årtalet dit i varje stuga för att öborna skola komma i någon slags kontakt med tiden, som flyr. Ty faktiskt är deras liv inrättat på samma sätt som vårt för ett halvt årtusende sedan.

Sedan många århundraden har Odensholm varit befolkat av svenskar, men för 600 år sedan kom pesten och gjorde ön till en öken. Sedan kom en man från Sandhamn dit med sin familj. Vår värd pekar på en liten pojke och säger: – Den där pojken är tionde ledet från den Erik, som seglade hit från Sandhamn. Vi kalla oss Erkas efter honom.

Efter pesten hade estniska sjörövare sitt tillhåll här, men Gustav II Adolf lät befolka ön med svenskar för att få ordning i trakten. En gång länge efteråt kommo kapare från fastlandet för att röva och plundra. Men dimma kom från sjön, och Odensholmsborna togo sig före att dunka på sina kokkärl, varpå kaparna blevo rädda och lämnade ön. De hade satt sina båtar i land vid ett rev, som därefter kallas Kaparevi.

Sagans ande fyller stugan, och det berättas den ena historien efter den andra.

Ön har privilegier från Gustav II Adolf eller Kristina och lämnar i skatt sedan urminnes tider 4 tunnor salt fisk och 4 tunnor torkad, sammanskott från de 7 familjer med tillsammans omkring 100 medlemmar, som bo där. Men nu vet man icke, till vem det där skall lämnas. En estländsk baron sades ha köpt ön och kom för att förändra villkoren, men öboarna betrakta sig fortfarande som svenskar och i sin goda rätt på grund av de månghundraåriga privilegierna och underkasta sig ingen förändring.

Vi sågo deras ögon glöda, då de talade om baronens försök. De talade om sina sälbössor och försäkrade att de skulle ha gått man ur huse och skjutit så länge krut och bly fanns.

Min själ blev varm.

Vi åto kvällsvard. Brunt bröd, smör, flundra, stekt i svinflott, rökt torsk, Odensholms specialité, rökt flundra, filbunke, hembryggt öl, mjölk – som man ser mat för gudar och hyggliga människor. Sällan har jag njutit av något så mycket som av den rökta torsken och det goda brödet. Så snart ett glas var tömt, påfylldes det genast av den vaksamma värdinnan, ända tills man insåg, att man måste vända det upp och ned. Svensk uppmärksamhet.

Under tiden talades om Odensholm och om Sverige. Med oss talades en noggrant grammatikalisk högsvenska, inlärd ur svenska tidningar och svenska böcker, men sinsemellan och till kvinnorna talades gammalsvenska, vårt och deras fäders språk, fast på en särskild dialekt.

Nu vill jag översätta lotsens, som seglade oss in i hamn, samtal med oss på Odensholmsvenska. Eller kanske det närmar sig Runösvenska. I varje fall är det intressant:

– Fall maira! En storan stain er frafere!

Här oba stråndi sen I tri stor stain. Tåtå ni gå segol, tå ska kappli bli uti räsa mä mittmillastain.

Oba vinstursia kappli står en rauni braiver. Om ni tova hon raunia uti räsa mä han stain, så gå ni på grunne.

Bara uti hit hamne hövan I inga räddoa fer inga vär! (Men här i hamnen behöver ni inte vara rädda för någon storm.)

Mitt i natten gå vi ombord igen för att sova. Skummet ryker över jöllen och stormen tjuter i vanterna. Men vi bara längta till morgondagen och våra släktingar i land.

* * * * *

"Um Geesa givor en vikar, så ska skrävlinga bli tiner!"

Detta är ett ordspråk som användes då man vill underskatta en karl, och betyder fritt översatt: – Om gud låter mej få en säl, ska du få framfötterna!

Framfötterna äro nämligen intet värda. Men Odensholmarna visade oss de riktiga framfötterna, för att nu för en gångs skull göra en ordlek.

Deras stugor stodo öppna för oss, och vid måltiderna bullades allt upp. Vi drucko tremännings öl ur trästånkor, där träet hade insupit ölets själ så att kanten kändes stark och god att suga på. Torsken doftade och brödet doftade.

Vägg om vägg med oss röktes torsken, där den hängde på sina takstänger, jag måste sätta mig där och teckna interiören och låta mina kläder supa in den hälsobringande röken som sedan generationer trängt in i takbjälkarna och gjort dem svarta och vackert blanka.

I stugans fönster står en underlig växt i en kruka. Jag frågar, och får veta att det är kajennpeppar – "för att ha i brännvinet, när karlarna blir livsjuka".

De karlarna, de äro sig lika, till och med på Odensholm! Kvinnan som upplyste mig om kompositionen verkade stenålderskvinna och hade antagligen fått klart för sig att endast karlars sjukdomar kräva brännvin och kajenn!

Vi gå omkring på gårdarna. Plötsligt se vi en levande silhuett mot luften. Det är en pojke som är uppe på stegen för att se efter i havet om någon behöver livräddning. Då får jag reda på, att Odensholmarna i år ha räddat 4 skeppsbesättningar utan att få en kopek för besväret. Det är en herr Gut i Reval, som tydligen kan lämna upplysningar om, vart pengarna tagit vägen.

– Inte begär vi pengar för sådant, men då det betalas ut pengar, varför skulle vi inte få dem?

Jag lovar att påminna herr Gut. Jag hoppas att han får läsa det här.

På väggen i en stuga läser jag följande nyårsgratulation med teckningar: 1905 "Ett gott nitt år, att fiskar får som ingått år.

"Gud må giva lick och hels åt folk å kriar te trivas i år: och än själar och alar mä vintån fås."

Jag går omkring och njuter av allt detta liv. Jag beundrar takens drakhuvuden, som påminna mig om vikingafejder och allt vårt svenska bohemeri som lever kvar hos oss än trots allt.

Jag går upp till fyren och beundrar ryssen som vaktar den och som går omkring ensam och oförstådd och skrämmer urinvånarnas ejdrar genom att spruta hagel över de små gölarna i månskenet.

Jag beundrar kvinnorna som jag möter, magasin för hälsa och sundhet. Jag ser ut över havet och gläder mig åt landskapets fina och förnäma färg, fina grå och gröna och violetta toner. Jag går in i en stuga och beundrar barometern som hänger i taket. Materialet till den har måst hämtas på fastlandet. Jag beundrar de friska barnen och kvinnorna och förvånar mig över att det icke har blivit inavel på en så avsides liggande ö.

– Men vi tar från fastlandet. Sade man mig. Då kan jag förstå.

Vad skall jag säga mera? En gång skall jag komma tillbaka till

Odensholm och bo där. Jag hoppas att de sju familjerna, Brus, Grejs,

Nibondas, Marks, Erkas, Nigårds och Stavas icke betrakta mig som främmande.

Jag ber mina läsare skicka svenska böcker till dem. Adressen är t.ex.

Brus

Odensholm

Estland.

Albert Engström.