Kitabı oku: «Boken om lille-bror: Ett äktenskaps roman», sayfa 9

II

På kyrkogården står en liten sten med inskriften »Vår lille Sven». Den är lagd på kullen, som välver sig under en lind, vilken länge sedan fällt sina blad. Vid lindens stam står en bänk, och på bänken sitter en ensam svartklädd kvinna med långt krusflor som en änkas. Hon sitter där länge, och i höstdagern talar hon med någon, som ingen kan se.

Hon befaller kusken, som håller i närheten av graven, att köra tillbaka till landsvägen. Så böjer hon sig ned och samlar mull från graven i sin näsduk. Därefter tar hon fram ur en syväska svart siden, nål, tråd och sax. Av sidenet klipper hon till och syr en liten påse. Därpå tar hon av mullen och fyller den. Så trycker hon sina läppar mot den mörka mullen, och när hon det gjort, syr hon igen om den. Hon syr tätt och noga, så att icke ett korn kan tappas bort, och i den lilla påsens hörn fäster hon starka snodder. Därefter lägger hon in sina sybehör och sitter länge med den svarta amuletten i hand, tänkande på, att nu är hon vigd vid honom, som ligger i graven.

Därefter böjer hon knä under lindens kala grenar och kysser stenen, som bär hennes älsklings namn. Stilla och högtidligt, som om hon beginge en helig handling i många människors åsyn, hänger hon snodden om sin hals, öppnar sin klänning och lägger den heliga jorden vid sitt bröst.

Under hela tiden är hennes ansikte allvarligt, men lyckligt och ljust, och innan hon reser sig upp, kysser hon jorden under sina fötter och stannar sedan för att kasta en blick på graven. En skog av små krukor blomma omkring den, och friska blommor äro lagda på kullen. Ingen grav är så vacker, ingen så väl skött, ingen är prydd med sådan rikedom just nu, när höstvinden ruskar i träden.

Då ler hon av glädje och talar åter tyst och innerligt till någon, som ingen kan se. Så går hon fram till vagnen, som väntar ute vid kyrkogårdsgrinden, och åker hem.

Men när hon kommer hem, går hon direkt in till mig, tar fram den svarta amuletten och säger mig, vad den innehåller. Därpå håller hon den fram emot mig och ber mig, att jag skall kyssa den. Jag gör så för att icke störa hennes glädje, och med ett lyckligt leende döljer hon den åter vid sitt bröst, i det hon säger:

»Om du visste, hur lycklig jag känner mig, när jag är ute hos Sven, skulle du aldrig vara ledsen, att jag far så ofta. Jag blir lugn för flera dagar, bara jag får komma till honom.»

Så går hon ut igen och lämnar mig ensam. Och när jag efter ett par timmar stiger upp från mitt arbete och söker henne, finner jag henne vid Svens lilla byrå, vändande på de ting, vilka en gång tillhört honom.

III

Så kretsa hennes tankar ständigt kring honom, som är död, och det finns ingenting, som kan störa henne. Hon talar om, att hon snart skall följa honom, och hon gör det i en lugn, sansad och förtrolig ton, som borde detta vara den naturligaste sak för andra, liksom den är det för henne själv.

Ibland brukar hon tillägga:

»Jag ville bara så gärna leva, till dess att gossarna bleve litet större och inte behövde mig längre.»

Då kan hennes ansikte få ett förtvivlat sönderslitet uttryck, som visste hon, att denna önskan vore mer, än hon kunde hoppas eller begära, och hennes panna får ett djupt veck mellan ögonen, som om hennes grubbel vållade henne smärta. Hon känner, att hon måste göra valet mellan liv och död, åtminstone i sin önskan och hon kan icke göra det. Därför vill hon leva en tid först, för att få vara allt vad hon kan för dem som leva, och sedan dö för att få stanna hos den, vilken hon känner sig tillhöra. Hon söker en försoning mellan begäret att dö och behovet att leva, och hon fruktar båda, emedan de slitas om herraväldet i hennes själ och var på sitt sätt pina henne gränslöst. På samma gång anar hon emellertid, vilken av andarna till sist skall vinna seger, och därför omtalar hon detta, icke som en utomordentlig händelse, vilken bör framkalla förvåning och häpnad, utan som något självklart, vilket hon upplevat, och som ingen kan betvivla.

»Minns du, när jag sade, att jag icke trodde på ett liv efter detta?» säger hon. »Det var du, som lärde mig tro så.»

Hennes ansikte förmörkas, när hon säger det och det kommer något av groll i hennes stämma, som gör mig ont. Hon ser det, och försonande lägger hon sin hand på min, i det hon fortsätter:

»Nu tror jag det, och nu vet jag, att man kan börja att leva ett sådant liv redan här på jorden. Det behövs bara, att någon går bort, vid vilken man är så fästad, att det känns, som om själen följde med. Nästan var afton kommer Sven till mig. Han kommer inte, när jag vill, eller när jag ber honom komma. Inte när jag gråter och längtar, sträcker mina armar efter honom och ropar hans namn. Men när jag minst anar det, då ser jag honom sitta bredvid mig. Och när jag då är riktigt lugn och glad, då ler han emot mig och ser lycklig ut. Han ser på mig då, alldeles som han brukade, och innan jag hinner sansa mig, är han borta. Men då är jag lycklig ändå. Ty jag vet, att han varit hos mig. Han har kommit ofta, när du sovit och jag legat vaken. Mer än en gång har jag tänkt att väcka dig. Men jag har icke vågat göra det. Ty jag har varit rädd, att, när du vaknade, skulle han vara borta, och då skulle du kanske inte tro mig, när jag berättade vad jag sett.»

Hon betraktade mig hela tiden med skygghet, som trodde hon, att jag skulle motsäga henne. Jag gör det aldrig. Jag vet ju icke själv, vad jag tror. Jag har genomgått skakningar så förfärliga, att jag icke vågar säga, vad som är verklighet, och vad som är sken i andras erfarenheter. Vet jag det ens i fråga om mina egna? Vet jag, om endast vad jag kan nå med mitt förstånd är verklighet? Är det icke tänkbart, att det finnes en verklighet, som endast kan åstadkommas med känslan eller – varför icke – med inbillningen? Det förefaller mig, som vore det att liksom stympa mig själv, om jag degraderade min känsla och min fantasi till att endast existera för att kuvas av förståndet. I tanken jämför jag det med, om jag ville låta ögat förneka en kroppslig smärta, därför att den vore osynlig, eller örat kritisera möjligheten av en smakförnimmelse, därför att den icke kan höras. Och hur väl jag än känner alla de argument, som anföras mot en dylik tankegång, är det mig dock omöjligt att göra dem gällande i detta fall. Jag varken tror eller icke tror. Jag går liksom i en pinsam väntan att en gång få klarhet i vad jag icke vet.

Och under allt detta växer hos mig en tanke, som spirat i den stund, då jag visste, att mitt barn skulle dö. Jag förstår, att vad allt detta är, om det är inbillning eller verklighet, så skall det dock en dag taga min hustru ifrån mig. Hon har växt samman med mitt eget liv, och jag kan icke mista henne. Mot min egen lycka, som jag en gång tyckte vara så stark, att jag från dess höjd kunde se ned på andras, reser sig den makt, som är allt levandes öde. Döden kommer för mig, som den en gång kom för lille Sven på den tavla, vilkens innehåll han alltid ville ha berättad för sig som en saga. Den ringer i klockan och den, vilken icke borde, blir kallad, men den, som kallelsen icke gäller, får stanna kvar. Skillnaden är blott den, att jag ser döden på avstånd, långt innan han hunnit fram, förstår att hans klocka skall ljuda, och den, för vilken hon ljuder, skall gå med glädje.

Men jag vill icke sitta ensam kvar och förbanna dödens makt. Inom mig växer ett begär, som går högre, än jag själv vet. Det är samma begär, som när vissheten om barnets död tryckte min hustru till jorden, manande henne att säga: »Han skall inte dö. Han får det inte. Jag vet, att han inte skall.». På samma sätt säger också jag till mig själv: »Jag vill det icke. Jag vill icke mista henne. Hon skall leva – trots allt.» Jag märker icke, att jag försöker det omöjliga. Den kritik, som genast var vaken, när det gällde henne, sover, när det gäller mig själv. Jag vill kämpa med döden för att behålla hennes och min lycka, sådan den en gång blommade, icke just när livet log omkring oss, men åtminstone när vi tagit dess tuktan och ändå visste, att livet kunde le. Jag vill göra allt för att vinna henne tillbaka. Som Orfeus vill jag stiga ned i dödsriket, med min kärlek vill jag tvinga henne att komma tillbaka, och följer hon mig, skall jag aldrig vända mig om och snegla mot skuggorna.

Så lovar jag mig själv, och jag väntar aldrig, att lönen skall komma snart. Tvärtom bereder jag mig på en lång och hård prövotid, och jag vet på förhand, att det första jag behöver är konsten att vänta.

Men jag är så viss i min tro, att jag kan le för mig själv, när jag hör hennes tal om döden. Jag kan höra henne säga, att hon längtar bort och känna hennes smekningar, när hon ber mig förlåta sig. Då njuter jag smekningarna och glömmer hennes ord. Som en stor, oändlig visshet känner jag, att segern är oåterkalleligen min och icke hans, som sover i jorden. Jag tager honom till bundsförvant i mina tankar, säger henne till och med, i det jag går in i hennes egen tankegång, att hon skall leva, därför att Sven vill, att hon skall leva, ja, att han viskat det till mig, medan jag sov.

Hon hör på mig med undrande, glänsande ögon, och långt därefter – så långt, att jag först icke kan erinra mig, vad jag själv sagt – berättar hon mig, att Sven suttit på hennes bädd, klädd i sin vita nya dräkt med det blå skärpet och sagt:

»Mamma ska’ inte gråta så mycket efter mig. Det gör så ont i mitt huvud, när mamma gråter.»

Jag hör på dessa ord, och jag tager fasta på dem som på ett omen. Mera förhoppningsfull än någonsin drömmer jag om en framtid, där vårt döda barn skall vara ett starkare föreningsband, än om han hade levat, och jag minns med tårar i ögonen de ord, hon själv en gång lärt mig: Att åldras tillsammans.

IV

Det var ingenting mindre än en kamp med döden jag hade börjat, och den tid, som följde, blev en ständig växling mellan den mörkaste förtvivlan och det ljusaste hopp. Det svåraste vid sådana förhållanden är naturligtvis den rena overksamheten, vilken blott består uti att lugnt vänta på vad som komma skall och tåligt lämna allt åt tiden, medan man samtidigt tycker, att vad som sker blott påskyndar annalkandet av en natt, vilken man hoppas att kunna fördriva. Huru ängsligt jag iakttog min hustru under denna tid! Hur jag följde henne på hennes färder till graven! Och hur jag gladdes, när jag såg henne lugnt och glatt samla gossarna kring sig, berätta och läsa för dem, som endast hon kunde, och jag åter fick höra deras muntra röster, som ljödo om varandra, när det lästa gav anledning till någon av dessa lustiga kommentarier, som göra det till en högtid att läsa högt för barn. Och hur kunde jag icke vid middagsbordet eller aftonlampan spana efter det ansträngda, frånvarande uttrycket i min hustrus ansikte, vilket kunde komma som en sky och göra alla stumma.

Då var det, som om hennes själ plötsligt gick bort från oss och lämnade oss ensamma. Gossarna utbytte blickar med mig, blickar, vilka tydligt nog sade, att, så gott deras ålder det tillät, förstodo de lika väl som jag och ledo även, om de också hade lättare att slå tankarna bort. Svante steg upp och smekte mamma och han blev icke tillbakastött, genom att han icke lyckades att få hennes ögon att lysa upp. Han kunde komma till mig efteråt och säga:

»Det är synd om mamma.»

Det var alltsammans för honom, och därför var han kanske en bättre tröstare än jag.

Olof satt vid sådana tillfällen mera stilla och försökte tala vid mig, som om allt varit som det skulle. Men hans ögon följde modern, och gick hon ut för att vara ensam, vilket ofta hände, när hon märkte, att hon icke längre kunde se och tala med oss, då plägade han smyga sig till hennes dörr och stå där länge och lyssna. Dröjde tystnaden alltför länge, gick han sakta in, och hände det, att han blev avvisad, kom gossen stilla tillbaka och satte sig ned med en resignerad min, som om han visste, att han icke fick begära allt på en gång.

Det var med honom som med mig, att han skulle känt det som en lättnad, om han blott vetat, vad han skulle göra.

Och när vi tre sådana stunder sutto ensamma, tänkte vi alla på, vad som väl försiggick bakom den stängda dörren, där min hustru arbetade sig allt närmare och närmare den gräns, där livet upphör, kämpade sig fram emot döden.

»Vet ni vad mamma lider utav?» sade jag en dag.

Olof såg bort utan att säga något, men Svante svarade:

»Ja.»

Jag hade för övrigt icke behövt fråga. Ty jag visste, att hon berett dem på, vad som komma skulle.

V

Om aftnarna, när jag blev ensam, satt jag ofta och, för att skingra mina tankar eller över huvud kunna företaga mig något, skrev på ett slags dagbok, vilken jag gömde i botten av en skrivbordslåda, så att Elsa icke av någon olycklig tillfällighet skulle få se den.

Jag har läst den ånyo nu, och allt vad däri står förekommer mig att vara skrivet för så länge sedan, att jag knappt kan tro, att icke ens två år förgått sedan dess. Men som jag läser i den blir mig allt som hänt levande och nära, och jag känner åter marterna av den fruktansvärda illusion, vilken då höll mig uppe.

DAGBOKEN

4 September.

Jag sitter här och tänker på lille Sven. Allt omkring mig är så tyst, och jag tycker mig se honom, som han de sista dagarna, han ännu kunde vara uppe, gick omkring på trädgårdens gångar med sin lilla smeksamma hand i min och pratade i ett, medan han såg upp mot mitt ansikte med sina tankfulla barnaögon. Och som jag fördjupar mig i detta minne, blir mig hopplösheten i det att jag aldrig skall se honom igen, så outsägligt bitter. Ty han var, utan att ana det, hemmets medelpunkt. Det var han, som alltid kom springande mot alla oss fyra stora och fyllde rummen med sitt kvitter, när vi kommo hem. Det var kring honom, vi samlades för att utröna, vad han tyckte, vid varje småsak, som bragte glädje. Nu går hans pappa här och måste göra sig hård mot minnet för att räcka till och hålla allt annat uppe. Får icke ens tänka för mycket. Icke ens sörja. Ty då skulle allting brista.

Kom han för att taga sin moder med sig och lämna oss alla i sorg? Eller kom han för att gå, så stilla och vackert, som han gick, och genom sin död lära oss alla livets stora konst?

16 Oktober.

Jag har tänkt på allt och sett allt, och jag vet nu, varom det är som striden står. Dag för dag har jag sett, hur det blott blivit sämre. Och det är ingen glädje att kunna förstå. Det är ett lidande. Under denna tid har jag kunnat följa varje detalj, och ett ord eller ett ögonkast ha kunnat få mig att skälva i hela min varelse, därför att jag visste, vad det betydde. I min och gossarnes närvaro har jag sett henne falla ifrån och hålla samtal med en osynlig. Till det yttersta har jag fått anstränga varje nerv för att i hennes ögon framtvinga den blick, vilken visade, att hon var medveten om, att hon icke var ensam. Jag har sett henne känna och förstå alltsammans själv, ana och veta, vad som lurade inom henne. Hon har kastat sig ned för mig i ångest och bett mig att icke skicka henne bort – utan ha litet tålamod.

Jag lider fruktansvärt av att följa hennes kamp och mitt under alltsammans vet jag dock, att det, som nu är min plåga, är blott en annan sida av just samma egenskaper i en rik och väldig natur, vilkens vågor gå högt som havets – samma egenskaper, som en gång skänkt mig all livets lycka och jubel.

30 Oktober.

Den förfärliga spänningen börjar gå över, och min hustru blir bättre dag för dag. Efter vinterns mörker bli väl en gång dagarna längre och timmarna ljusare.

8 December.

Det är länge sedan jag rört vid min dagbok. Men det kommer sig därav, att jag arbetat. Jag har skrivit ett teaterstycke, och det har gått underligt till. Mitt i korrektur och arbete av alla slag, min hustrus sjuklighet och en nervositet, vilken gjort, att hela min person förefallit mig spänd som en bågsträng, har jag stigit upp om mornarna och stulit tid för att skriva. Jag har skrivit natt på natt till kl. 2. Jag har druckit whisky för att hålla mig vaken. Jag har gått ut och superat mitt under arbetet för att få höra larm och se människors anleten, vara mitt i febrilt liv, känna det bölja omkring mig och bränna mina tinningar.

Men pjäsen blev färdig, och jag känner endast en stor mattighet. Vad jag vill nå, är nu sannerligen varken ära eller författarglädje. Jag känner det, som om min hjärna levde ensam på hela den övriga kroppens bekostnad. Ja, det är skada, att dygnets timmar äro så få, när det gäller att nå det omöjliga.

17 December.

Det förefaller mig som om, utan att jag visste det klart, allt vad jag levat och lever, varit och är, på något underbart sätt ginge till mötes en fullbordan, vilken sker, utan att jag kan röra ett finger. Under allt detta lever jag mitt vanliga liv, och jag tror icke, att någon egentligen finner mig förändrad. Jag är glad, när jag kommer ut och träffar människor, till och med uppsluppen. Ty det lindrar.

Men inomhus har jag mitt egentliga hem, där jag lever mitt verkliga liv. Och oupphörligt känner jag där, som om över henne och mig glede något av det, om vilket jag själv en gång i ett helt annat sammanhang skrivit, att det är »större än lycka och olycka» något av det, som är utan namn.

I allt detta är naturligtvis min hustru medelpunkten. Om hon går till hälsa eller till undergång, vet jag icke. Detta synes mig nu vara något, vari jag icke kan gripa in. Det förefaller mig ibland, som om jag stode utanför, icke hade någon del däri, aldrig kunde få det eller nå det. Och i allt detta finns ingen överspändhet, endast en resignerad längtan, vilken är djupt färglös.

25 Januari.

Min hustru har satt sig till pianot i dag för första gången. Sjunga vill hon väl icke ännu, men jag har dock hört musik igen i mitt hem, och melodierna från fordom ha stämt våra sinnen liksom i en ny och ljusare ton. Över huvud har det på sista tiden kommit något nytt över henne, något, som lovar mera än förut. Hon har vaknat upp till livet, och hon är med oss andra som förr. Icke riktigt ännu kanske. Men jag känner, hur hon med varje dag kommer oss närmare. Ibland tror jag vad hon säger, att allt detta kommer därav, att hon vet, att hon snart skall gå bort, och att detta hopp håller henne uppe. Men ibland tror jag, att om det också är så nu, så är dock allt detta på väg att glida över i något större, vilket hon själv känner med undran och ängslan, men icke vill tro.

Huru härmed är, vet jag icke. Men jag vet, att jag icke är förtvivlad nu, som jag var det förr. Ty nu lever jag under det öde, som är mitt, och som, hända vad hända vill – så som jag nu ser det – icke kan kasta något styggt in i hennes liv och mitt. Detta är det jag fruktat.

19 Februari.

Jag står icke ut med detta längre. Jag har sett svart och svart och svart omkring mig, så jag råkar i raseri bara jag ser mig själv i en spegel. Och det bästa är, att min hustru själv tyckes börja känna en smula av allt detta.

26 Mars.

Jag går bara och väntar att vintern skall försvinna på allvar, så att vi få komma bort härifrån. En apati av högst besynnerlig art behärskar mig, och jag är ibland rädd, att denna vinter knäckt mig. Vad sommaren kan komma att medföra, är kanske heller icke sådant, att man kan vänta därpå. Vi flyttade in till Stockholm, eller rättare: hyrde våning, när vi trodde, att allt skulle bära oss fram, om också långsamt. Som det blivit, hade det varit bättre, om vi stannat på landet, i den avskildhet, som synes vara vårt bästa öde. Här är mera ensamt än där.

Sorgen skrämmer.

31 Maj.

Det är vår bröllopsdag i dag. »Im wunderschönen Monat Mai.» Jag kan icke låta bli att anteckna en sak, hur full av barnslighet jag än själv känner att den är. Det är nämligen 14 år vi varit gifta i dag, och det år, som gått, har varit det tyngsta. Det som gick var ju det 13 :de – olycksåret par préférance. Det är, som om jag trodde, att någon eller något nu höll på att jämna vägen för oss, eller som om jag kände, att något inom mig vore nära att läkas. Och allt detta, för att jag kommit att tänka på en siffra, vilken under normala förhållanden säkerligen gått mig spårlöst förbi.

25 Juni.

Dagarna förflyta, under det att jag går och tänker på, att jag borde börja att arbeta. Men diktens fjärilar flyga blott oroligt fram och åter över något, som är öde och förbränt. Ibland synes det mig, som skulle jag kunna följa deras flykt. Men så erinrar mig verkligheten åter om det som är, och det blir, som när ett ljus blåses ut inne i ett rum om natten.

Kunde jag bara ständigt vara så, att min hustru ingenting märkte. Kunde jag vara jämn och glad eller åtminstone synas så. Men jag kan det icke, och jag vet, att hon sörjer, icke blott över sig själv utan också över den smärta, hon vållar mig. Det måtte vara förfärligt att gå som hon och ingenting orka, ingenting förmå, utan bara sjunka ihop vid det minsta som vållar henne oro eller sorg. Gå och grubbla över döden, som hon tror skall komma, men som icke kommer. Tredubbelt fasansfullt måtte det vara att mitt under allt detta tillfoga den man älskar högst ett oläkligt lidande och icke kunna göra något för att bota det.

Hon kan sitta och se på mig, när hon icke tror att jag märker det, och över hennes ansikte kommer då ett sådant uttryck av förtvivlan, att det skär mig in i själen.

I går kom hon och satte sig bredvid mig och lade sin hand över min.

»Om du bara inte hade mig», sade hon, »vad du då skulle vara mycket lyckligare!»

Jag vet, att hon trodde på sanningen av sina egna ord, och mitt svar kunde väl för ett ögonblick rubba hennes tro och framlocka en glimt av hopp i hennes ögon, men det kunde icke återgiva henne den säkra övertygelsen att hon var oumbärlig och därför behövde leva.