Kitabı oku: «Elsa», sayfa 10

XXI

Följande dag var mönstring med borgerskapet på Barnhusgården. Denna aflopp icke utan mycket stoj och långa deliberationer, tack vare den hetsige mäster Jonas Värme.

Orsaken var följande. Sagde skråhöfvidsman hade nämligen någre qvällar förut anfört en patrull af borgarvakten. I den patrullen voro äfven Olof Abrahamsson, stockmakaren, Olof Fibiger, bagaren, Magnus Grå, karduansmakaren, jemte flere mindre betydande. Det var redan nedmörkt då de lemnade Söderport och mäster Fibiger föreslog derför facklor. Men, som ofta händer när rådet kommer från en underordnad, lemnades det utan afseende.

Visserligen tyckte Jonas Värme att han var mager och tunn som ett gorån, då Fibiger deremot var däst och uppblåst som en skånsk smörlimpa, men hvad kuraget vidkom ville han icke byta. Mången grofväxt gesäll hade fått plikta för sin ringaktning rörande hans armstyrka, och äfven om spökena voro af kött och blod, tyckte han, behöfde han icke låta lysa för sig som giftaslystna baljäntor.

Alltjemt ordväxlande härom, hade de kommit ett stycke uppför Hornsgatan, då de plötsligt fingo höra gälla rop om hjelp. Mäster Fibiger ville nu skynda ner åt berget, för att efterse, hvad å färde var, men som vanligt, då han ville något, ville Jonas Värme motsatsen, ty han tyckte, att ropet kom från andra sidan sjön. Inne i staden var det ofta excess, och dit in kunde de icke löpa. I stället för att, likmätigt sin pligt och i öfverensstämmelse med konungens stadga och plakat, skynda efter våldsverkarne, föreslog han derför att de skulle helsa på gamle Tunnman, krögaren på “Gyllene Råttan”. Som Jonas Värme hade makten, följdes de också dit. Der spenderade han sedan mycket på spanskt och pipor, allt under sitt vanliga skämt öfver mäster Fibigers frodiga hull.

Nu begaf det sig emellertid icke bättre, än att den, som skrikit varit en af enkegrefvinnan De la Gardies frälsebönder, och att de som fått honom att skrika, varit tre anständige värfvare under öfversten Lichtons regemente. Under förevändning att vilja spela “putte” med honom, hade de lockat honom bort till Skinnarviksbergen och der tagit från honom både pengar och kläder, samt dess utom några bref från grefvinnan, hvilka denna höga dam ogerna ville mista.

När gerningsmännen sedermera aktionerades för rätten, hade äfven Jonas Värme måst inställa sig, hvilket åter haft till följd, “att en nästan fullständig rebellion och galenskap varit nära att få makt med hela det vällofliga borgerskapet.”

Under mönstringarna denna tid brukades nämligen att öfverståthållaren “ädel och välboren” befordrade eller degraderade inom borgarvakten efter förtjenst och skicklighet samt skråens betydenhet. Nu hade Jonas Värme i flere år sträfvat efter att från simpel rotemästare, som han var, klifva ett steg högre upp till så kallad “Gefreiter”. Många tunnor öl hade han för den sakens skull spenderat och många dubbla par hjortskinnshandskar hade han skaffat nye egare. Men tack vare hans misstänkta uppförande mot Lichtons värfvare, vardt nu på sjelfve mönstringsdagen hans gamle fiende, mäster Fibiger i stället utsedd till Gefreiter. I Värmes ögon gälde skymfen hela skrået, och hur han pratade härom med sina vänner, fick han dem slutligen att nedlägga vapen, så att, då kompaniet skulle marchera till mönsterbordet, endast fem man utom Fibiger kommo fram. – “Men då röt, – för att nytja Magnus Grås' ord, – Hans Excellens, den nådige grefven och öfverståthållaren, i egen hög person helt anskrämmeligt till borgarne, att de voro pultroner och bönhasar allihop. Jonas Värme – svängde visserligen och cirkulerade vidt och bredt häremot, och sade bland annat till hans höggrefliga nåde, att om det bland spetsmakareembetet fans en och annan skälm och bedragare, voro bagarene icke annat allihop än skälmar och pultroner, som i alle sine da'r borde rida galopp på trähästen för sina falska vigters skull. Men nu vardt den höge herren ännu vredare, förstås, derför att Jonas Värme vågade tala honom till oåtspord, och till sist så förtörnad, att han genast degraderade honom till simpel knekt. Han hade nog, Gud bättre, satt honom ned i sjelfve tjufkällaren, om inte mäster Fibiger sjelf gått i kaution och borgen för, att han ej skulle rymma. – ”

Någre timmar efter detta uppträde suto de gamle vännerne och drucko försoningsskålen i det låga, af gräslök, kumminost och utspildt öl doftande källarrummet på “Tre tunnor” vid Drottninggatan, afvaktande timmen, då de skulle utgå på patrull. Humöret var, af lätt förklarliga skäl, å ömse sidor mer än vanligt retligt och då mäster Fibiger till sluts råkade tala om de gamla goda tiderna, kom Jonas Värme strax i sådant raseri, att ett halft dussin ölmuggar i ett ryck försvann från bordskanten.

– Nehej, bror! – skrek han, i det han vägde mot det rankiga bordet, så att det utslagna ölet rann ned på golfvet mellan hans ben. – Nehej, säger jag, tacka vet jag i salig kungens tid… tacka vet jag då, för det var hufvud det!

– Hvad har väl kungen och kronan att skaffa med käre brors otur i dag? – frågade mäster Fibiger med illparigt småleende. – Inte ett fnatt en gång! Men akta dig vackert, ty håller du på än längre, blir du kanske snart så stark, att hvarken krus eller muggar hålla.

– Kommer inte bror i håg, – inföll nu Magnus Grå, – att hans högvälborenhet talade om, att du skräflar både om flamske hundar, jutehjertan och annat slikt, som är farligt att föra på tungan i dessa tider?

– Ser nog, hvart I syften, – svarade Jonas Värme med en min af sårad värdighet. – Men du kan spara ditt grin till gillet, vän Fibiger, så får du bättre tur hos Sockermaja, hvasa?

– Håll tyst med slikt, – skrek mäster Fibiger, nu i sin ordning krossande några krus, – ty om du än skulle kroma dig värre än hoffröken, som åkte på drottningens släp, ska' jag vrida nacken af dig!

– Nå nå, käre bror – skrek Jonas Värme, en smula häpen. – När man är ute om nätterna och slår sönder gatstenarne med värjan och ställer till excess med spelare och musikanter…

– Tyst, säger jag, – skrek Fibiger, allt ursinnigare, – eller krossar jag din syndiga skalle med detta ölkrus!

Mäster Värme var vid detta tillrop icke heller sen att väpna sig, och de gamle gode vännerne hade helt säkert inom kort ansträngt alla sina krafter, för att tillfoga hvarandre så mycken skada som möjligt, om icke en ny man i det samma inträdt och sällat sig till laget. Det var den fruktade mäster Hvittlock, hvilken, enligt sitt löfte till Schlangenfeld, var på väg åt norr, för att låta slipa justitiesvärdet, för att derigenom skaffa sig en veckas frist med exekutionen.

– Nå, det var rart främmande, – skrålades mot honom. – Vacker förrättning om lördag, kan man se.

Han ombads att taga plats.

Mäster Hvittlock syntes emellertid till en början föga angelägen om att öka laget med sin person. En af hans drängar, sade han, hade dagen förut fått en liten beskedlig handskmakare att dricka med sig ur stora dryckeskannan på “Gyllene Råttan”, och då detta, förstås, hade ansetts nedsättande för hela skrået, hade drängen af höga rätten dömts till dugtig bastonad. Nu tyckte han, att han i sin tur kunde visa sig rar.

Det torde likväl vara sällan, som en föresats hålles, när det vattnas i munnen för ölet, som skummar i fylda stop. Hur det var tyckte mäster Hvittlock snart att Fibiger lemnade en väl rymlig plats på bänkhörnet. Justitiesvärdet, som dinglade i en rem om halsen på honom, flyttades helt oförmärkt till en spik på väggen och snart frågade han icke efter, om det var öl eller mumma, som räcktes honom.

Samtidigt med mäster Hvittlock hade Anders Barberare inträdt i rummet och tagit plats för sig sjelf vid ett ledigt bord. Hans bleka ansigtsfärg och bandet kring pannan tydde på, att han ännu icke var fullkomligt återstäld från det sår, han fått af korpral Tistels bardisan, den qvällen, då Elsa fängslades.

Samtalet mellan borgarene, hvilket han till en början icke tycktes fästa sig vid, vardt småningom allt högljuddare.

– Så mycket du vet, rödgöling, – skrek Fibiger, – att tar du den gången miste, råkar du mine näfvar! – Förstår du det?

– Och mine också! – skrek Jonas Värme, i högsta diskant.

– Nå, nå, go' vänner, – sade mäster Hvittlock undfallande, – skulle jag säga ut min innersta mening, ville jag helst slippa från det der lilla kräket, ty sällan, ska' jag säga, har jag haft en så'n räddhåga.

– Ser man på bara! – skrek Fibiger och torkade med rockärmen bort ölfradgan ur skägget, – har man icke der redan prof då satans spel. Få se om inte något sattyg sker, innan dygnet gått om.

– Alldeles som att hugga i blåner, – återtog mäster Hvittlock med ett hemlighetsfullt grin.

Han sänkte nu rösten och beskref, som det tycktes för Anders, någonting af synnerligt intresse.

– Alldeles som i blåner, – återtog han derpå högt. – Tacka vet jag Smeds-Karin. Det var ackurat det samma som att hugga i det här bordet, så bastant var det. Men nu ska' svärdet slipas om, sen I, och se'n tar det bättre.

Det skratt, som nu följde, bildade en sällsam motsats till den djupa förtviflan, som Anders erfor. Han hade hört tillräckligt mycket, för att förstå att samtalet rörde Elsa, och han ryste vid tanken på hennes öde. Han tyckte sig se henne framför sig, känna hennes hufvud i aningsfull längtan luta sig mot hans bröst.

Hennes ögon voro förtroendefullt fästa mot hans. Han mindes nu så väl en vacker sommardag, då de vandrat till samman utåt Liljeholmen. Vinden susade öfver dem i trädkronorna, fåglarne qvittrade och biet surrade vid dikeskanten.

– Jag skall vara dig så huld och god, – hviskade han i hennes öra, under det han ömt slöt henne till sig. – Alltid skall jag älska dig, våga det bästa för dig. Det är icke stundens hugskott, Elsa, det är en kärlek, mäktig till hvarje uppoffring!

Hon hade smugit sin kind in till hans. – Jag tror det nog, – hade hon sagt, – jag tror att du menar hvad du säger, och jag ville så gerna tro dig – men det är som vore jag rädd för dig… Om ett år få vi se!

Då hade han tryckt en kyss på hennes panna. Hela sin själ hade han önskat kunna lägga i den kyssen. – Sedan den dagen hade ett år gått till ände.

Han reste sig häftigt, liksom för att med ens befria sig från de tankar, som plågade honom. Guds död! Han vore frestad att med ett slag af sin hirschfängare döda den dräglande krämaren der borta, som talade om henne i en så gäckande ton.

Han vinkade skänkflickan till sig, betalade sitt ölstop och närmade sig dörren.

– Ers nåd glömmer sin penningpung! – ropade flickan efter honom med ett skälmskt småleende.

Han mottog mekaniskt sin röda skinnpung, kastade några småmynt på bordet samt gick utan att säga ett ord.

Hon såg helt förvånad efter honom.

– Nej, den var en härlig en ska' I tro, – ropade flickan skrattande åt mor Kerstin, som med de röde armarne i kors öfver bröstet tronade bakom skänkhyllan. – Han såg ut som han spelat “putte” med sjelfve den onde.

Tiden för patrulleringen var nu inne, och mäster Fibiger uppmanade derför sina yrkesbröder att ladda pistolerna och pröfva kolfvarne på sina bardisaner, att det ej komme att hända dem det samma som det hände Erik Lejon, när han ville taga fast Jonas Dunderhake och endast fick halfva skaftet qvar af sin bardisan.

En stund derefter lemnade de “Tre tunnor”, för att tillse ordningen i den sofvande staden.

Det var temligen mörkt, oaktadt månen stod högt, och det var derför icke underligt, att mäster Värme var mindre nöjd med att Fibiger valde, som han tyckte, den mörkaste vägen, för att komma till Ladugårdslandsbron.

– Akta dig magerman, – sade Fibiger skrattande, då han en stund åhört hans mummel. – Akta dig, säger jag, att icke trollpackorna rida i väg med dig!

– Lyd mitt råd, vän Fibiger, – svarade Värme allvarsamt, – och håll inne med slikt prat. Månen går nu i nedan, och det kan lätt gå oss, som det gick med Arboga-Lisa i förra veckan.

– Och hur gick det med henne? – frågade ett tiotal röster.

– Hur det gick med henne? Jo, det var inte bättre än att en vacker natt passade den onde på och brände bort både tunga och gom ur halsen på henne, för hennes onda tals skull.

– Vid Guds blod och lungor var det inte det jag sade, gossen min, – återtog Fibiger skrattande. – Den onde håller sig gerna till käringarna.

Det torde vara ovisst, hvarthän denna anspelning kunnat leda, om icke i det samma höga rop och skrik om hjelp nått deras öron. Ordvexlingen tystnade derför, och de påskyndade sina steg. När de veko om hörnet ned till bron, varseblefvo de tvänne besynnerliga skepnader, hvilka tycktes fäkta på lif och död med hvarandre, medan ur portgångarne på sidorna det ena nyfikna hufvudet stack fram bredvid det andra.

– Nej, stanna här, go' vänner, för Guds skull, stanna här! – ropade Jonas Värme alldeles utom sig åt sina kamrater – se'n I då icke, att det lyser rödt om dem… och se på den enes svärd, hur det blir längre och längre. Snart ska' I få se, att det når kyrktornet der borta.

Hans varningar hade emellertid ingen verkan. Med de nyfikna hufvudena följde nämligen säkre gestalter, med bloss och facklor, och snart voro de stridande omgifne af en talrik skara menniskor, hvilken kände sig föga böjd till mildhet mot desse vilde sällar, som störde nattron.

– Endast sjelfförsvar, endast sjelfförsvar, vän Fibiger – hördes den ene af slagskämparne ropa, då patrullen närmade sig. – Den här gynnar'n ville röfva svärdet från mig, kan tänka!

– Tyst då en gång, – förmanade Fibiger i myndig ton, i det han pustande banade sig väg genom hopen. – Men vid vår Herres död och pina, hvad ser jag? – utropade han förvånad, då han i fridstöraren igenkände sin nyss lemnade dryckeskamrat. – Är det I, vän Hvittlock, som ställen till sådan excess här midt i natten?

– Endast sjelfförsvar! – mumlade denne, sluddrande på målet – endast sjelfförsvar, har jag sagt.

– Sjelfförsvar eller inte, lären I få svårt att sjelfförsvara det inför höga rätten!

– Jaså I viljen också gå till aktion, – sade mäster Hvittlock trotsigt, – hören I då, här församlade, att Fibiger, bagaren, som I nog kännen för hans falska vigters skull, med våld vill taga från mig justitiesvärdet.

– Hvar står det skrifvet, – inföll Jonas Värme, glad att ändtligen få hämd på sin rival, – att borgerskapets vakt ska' lägga hand på stadens embetsmän?

Fibiger kastade en föraktfull blick på talaren. – Hvar det står, vän Jonas? – sade han. – Jo det ska' jag säga dig och det genast. Det står så här i kungens nådiga plakat: Gripes och fasttages någon vid vakt, lös man eller mördare, eho det vara må, eller någor, den der börjat excess på öppen gata, tage man då äfven vapnen till sig.

– Ja lös man, vän Fibiger, eller mördare, – svarade Jonas Värme med ett illparigt grin, – men denne man är ju hvarken lös eller har mördat, ej heller har han öppnat någon excess, ty han säger ju, att det var den här gynnar'n som började.

Fibiger kliade sig bakom örat och såg helt betänksam ut öfver detta qvistiga fall. Han kunde icke neka till, att icke hans rival i viss mån hade rätt. Att hänföra justitiesvärdet till vanligt mordvapen kunde möjligen få allmänna opinionen emot sig. Men nu tog Jonas Värme åter till ordet och utbredde sig vidt och bredt om Fibigers pligt som ärlig borgersman, och detta var mer än Fibiger kunde tåla. Han befalde kort och godt sin trupp att genast ställa upp sig i rotar och led. Han brukade icke låta säga sig, skrek han, huru han skulle bära sig åt, och allra minst af Jonas Värme, hvilken han ju samma dag gått om i graderna. Icke heller var det tid till något gräl på öppen gata, tyckte han, ty detta var rättens sak, och icke heller skulle det nu gå så illa, som den dagen då holländske ministern lät vinet löpa, då ena hälften af vakten kom i slagsmål med den andra.

Han omgjordade sig derefter med justitiesvärdet och befalde sin trupp att sätta sig i marsch.

Anders Barberare – det var nämligen han som öfverfallit den hedervärde mäster Hvittlock – gjorde intet försök till motstånd. Han fördes utan vidare tal till Smedjegårdshäktet. Mäster Hvittlock deremot fick, sedan han stält vederbörlig kaution för sig, gå hvart han ville.

Här efter var vakten slut för dagen. Mäster Fibiger bjöd sine underlydande, med undantag af Jonas Värme, – hvilken utan lof lemnat vakten, för att följa mäster Hvittlock – fri täring af spanskt och pipor, hvarefter de följde honom hem, en hvar bärande i sin tur det dyrbara bytet, för att slutligen under skratt och skrål upphänga det samma i höfvidsmannens bagarbod.

XXII

Det var med allt annat än glada känslor, som Anders följande morgon vaknade på golfvet i sitt fängelse. Detta var ett rum af oregelbunden form. Genom en glugg vid taket silade sig dagsljuset sparsamt ned öfver de fuktiga väggarne och det med rutten halm öfverströdda golfvet.

Han sökte trefva sig fram till något som liknade en bänk, men han hade icke tagit många steg, då en brant afsats kom honom att snafva omkull. Då han reste sig upp, hörde han sig tillropas af en qvinlig stämma:

– Hvem är du, eländige träl, som stör en fattig qvinnas ro? Låt hennes själ fara i frid, om du icke vill att satan skall taga din.

– Är det du, Lisa? – frågade Anders förvånad, då han i den hesa rösten tyckte sig igenkänna Fingerlisas stämma. – Jag är Anders Barberare och vill dig intet ondt.

Han hörde endast ett oredigt mummel, men såg strax derpå en qvinna, som han verkligen igenkände för att vara den han trodde, stiga upp ur halmen bredvid sig.

– Om du är Anders Barberare, – sade hon, – är väl vackra Elsa också med?

– Nej, Lisa, jag är ensam. – Men hvad gör du i detta näste? Har din far, den snålvargen, ledsnat på ditt fagra anlete eller trott, att du skulle äta upp allt hans öfverflöd?

Hon svarade ingenting.

– Är du ond på mig Anders? – frågade hon, efter att en stund hafva betraktat honom.

– Hvad som varit mellan oss är bäst att icke tala om, – svarade Anders godsint. – Hvar och en vitnar efter sitt samvete.

– Lefver hon än?

– Gud allena vet det. I dag på morgonen var det sagdt, att de skulle taga henne från detta jordiska.

– I dag?.. Nu på morgonen? – upprepade Fingerlisa, och det blixtrade till på ett sällsamt sätt i hennes ögon. – Är du säker derpå?

– Så sade slottsfogden i går. Om inte vår Herre i sin nåd, – sade han, – hjelper Elsa Larsdotter, lär ingen mer kunna rädda henne. Men hvarför frågar du så ifrigt? – återtog han och såg henne skarpt i ögonen.

– Lofvar du mig att icke göra mig något ondt om jag säger dig, hvad jag vet? – frågade hon.

Han nickade jakande.

– Din hand derpå!

– Skynda dig, mäster Kinkel kan snart vara här!

– Hvad gör du, Anders Barberare, – återtog hon, efter att hafva funderat en stund, – om jag säger dig, att icke allt var sant om Elsas trolldom… Nej, du lofvade mig, att icke göra mig något ondt, – ropade hon, då hon såg huru det glänste till i hans ögon. – Det var satan, ser du, som frestade mig, när jag såg hur de förnäme kavaljererna fjäsade för henne. Och då han en gång kommer in i en menniskas själ, går han icke ut, förr än han tagit sjufaldt mera godt till baka, än det onda, han förde med sig.

Hon sneglade på honom ett ögonblick. Derefter strök hon håret ur pannan och lutade sig framåt på armbågarne samt sporde med låg röst:

– Känner du honom, Anders? Känner du honom ej, stackars gosse, – fortfor hon, då han betraktade henne med ett uttryck af djupaste afsky. – Det är synd om dig, men då skall jag säga dig, hur han ser ut. Ser du, der borta bakom slottet – hennes röst sjönk ned till en knappt hörbar hviskning – ligger ett hus med stora skorstenar, ur hvilka det ständigt röker, dag och natt. Der bor han, ser du… Der dansar han, ha, ha, ha… menuett och gavott. Tror du kanske att jag är från vettet, efter som jag säger dig det. Nej, du… men jag vore kanske färdig att mista det, när jag tänker på det huset.

Hennes bröst häfde sig oroligt, medan hennes magra händer konvulsiviskt upplockade halmen och kastade honom framåt golfvet.

– I det huset bor en förnäm kavaljer, – fortfor hon efter en stund, – och hans skuld är det att Elsa fått lida. Gif dig till tåls en stund, ska' jag berätta dig något, Anders Barberare. Det är nu några år sedan min mor lefde. Hon sände mig ofta dit ned till staden med tvätt för någon förnäm dam, ty, som du vet Anders, tvättade mor Brita de finaste krås, utan att minsta veck förstördes. Mer än en gång blef jag då stående framför den ståtlige och förnäme herren i det svarta huset, när han, följd af granne betjenter, steg till häst, eller bars bort i sin förgylde bärstol. En dag stälde då satan till, att han kom att se upp i mina förvånade ögon, och se'n, ja, se'n… Du är icke dum, Anders Barberare!.. se'n vet du nog det som kunde hända.

Hon höll åter upp, liksom för att utröna verkan af sin berättelse.

– Ser du, Anders, – återtog hon derefter, – när satan lofvar någonting, gifver han en guldring, hvilken dagen derpå endast är en näfverbit, och så är det ock med de förnäme. Guld och gröna skogar får man löfte på, men när det gäller, får man icke en gång surt paltbröd och svagdricka. En dag – det var den dagen jag vitnade på Elsa – gick jag upp till honom. Han var vresig och arg, ska' du tro, och ville icke alls höra på mig, utan kallade mig för allt ondt. Men då tog jag ölkruset på bordet och kastade det i hufvudet på honom, så att det stänkte högt i taket!.. Bastonera den trollpackan! röt han och svor ursinnigt, och hundar och betjenter föllo nu öfver mig som vilddjur. Ja, han fick sin vilje fram, ser du, men intet ljud fick han ur denna munnen.

Hon tystnade och hennes hufvud sjönk ned mot bröstet. Solen sände genom gluggen vid taket en bredare ljusstrimma, som kom dammet att dansa i underbara färgskiftningar.

– När jag åter kom till sans, – återtog hon, var jag instängd i en mörk källare, der jag fick sitta i dagar och veckor. Jag klagade förstås för höga rätten, men höge herrar hacka inte ut ögonen på hvarandre, och de satte mig i stället hit.

– Om du ljuger ett ord till, – inföll Anders otåligt och knöt handen mot henne, – ska' jag krossa din otäcka skalle mot väggen der, liksom du krossade ölkruset.

– Ha, ha!.. Sämre slut kan man få! – svarade hon skrattande. – Men vill du inte höra mig, gör du dig sjelf största otjensten.

Samtalet tystnade för en stund, och hon såg än på honom än i taket samt började derpå hvissla en bekant soldatvisa, slående takten med händerna.

– Om Elsa skall lida i dag, borde väl klockorna höras från kyrktornet? – sade hon för sig sjelf, då han reste sig upp och ville lemna henne.

– Ja, det har du rätt i, Lisa!

– Och än ha' de hvarken låtit bing eller bång!

– Det qvittar mig nu lika när det sker.

– Förstår du då inte, vackre gosse, att sker det inte i dag, har du ännu tid på dig att hjelpa henne ut!

– Jag?

Han såg förvånad på henne.

– Hvem annars? Sådan förnäm man som du blir nog, när natten är öfver, förd till Gillstu'n, och är du då rapp på foten, lär icke den drönar'n Kinkel löpa fatt dig.

– Sluta med ditt gyckel, Lisa, och tala om, hvad det var, du visste om Elsa?

– Så du hänger läpp, stackars gosse, – svarade hon, härmande honom. – Tro mig, det gör ingen man, att taga sorg på hand.

En aflägsen klockringning hördes i det samma, som kom Anders att häftigt spritta till.

– I dag var det alltså, – utropade Fingerlisa, och hennes ögon glänste. Derefter böjde hon sig hastigt ned och trefvade i halmen.

Anders hörde henne icke mer. Klockornas dofva klang verkade alltför våldsamt på hans tankar. Utom sig af smärta, lutade han sig mot muren.

– Har du fått tofflorna på dig än? – hördes nu mäster Kinkels stämma från dörren, – eller ska' jag rappa dig hit? En så'n vacker gosse som du är inte för slikt qvinfolk!

– Farväl Lisa! – sade Anders sorgset, i det han gjorde sig i ordning att följa honom. – Jag har varit hård mot dig mången gång, men nu är det ju glömdt?

– Det ordet ska' du ha tack för, Anders, – svarade hon med en sällsam darrning i rösten. – Du ska' nog få se, att tiden ger äfven dig tröst för ditt goda hjertas skull… Och Elsa Larsdotter hade du nog i alla fall inte fått.

Han hade gått några steg, men vände sig häftigt om vid dessa ord.

– Ser du ringen här, hur han lyser och blänker? – hviskade hon mot honom. – Det är den samme, ser du, som tyske grefven gaf vackra Elsa i fästegåfva?

– Var det du som tog Elsas ring? – ropade han utom sig och grep henne hårdt i armen.

Hon slog till ett gapskratt och ryckte sig lös.

– Nå skynda på fötterna, latmask! – skrek mäster Kinkel och skramlade med nyckelknippan, – eller ska' jag läsa i hop dem, så att de aldrig mer komma i sär.

– Gå med ringen till tyske grefven, – sade Fingerlisa brådskande, – satan, du vet, han ska' nog för den gifva dig både gods och guld… Säg honom att det är min tack för det han svek mig för Elsa.

Hon hoppade upp med ett hånskratt på en afsats i väggen och började ånyo att gnola sin visa, under det att hon slog med träskorna mot muren, så att det gaf genljud i hvalfvet.

– Du kom dock till sist utan att bråka – sade mäster Kinkel med en anstrykning af godmodighet, då Anders raglade, lik en drucken, mot dörren. – Och rätt gjordt var det, min gosse, och visar, att du icke är någon vanlig krabat, excessmakare, falsk månglare eller hästbytare, som måste fraktas och forslas med hårdhandskarne, alldeles som grannen här midt öfver fraktar sina svin till julmarknaden… med rep, ska' jag säga, både om ben och tryne… Och väl var det också för dig, ska' jag säga, ty mäster Kinkel är icke den, som är släpphändt af sig eller ger sig i första hugget…

Sålunda mumlande, förnämligast om egen förträfflighet, förde denne hedervärde stadens betjent Anders med sig ut på gatan. Här kom han emellertid att närmare granska sin tyste fånges förstörda utseende.

– Se så, inte ska' du hänga läpp för så'n strunt heller, – sade han med ett fryntligt grin, som visade en ojemn rad af fula tänder. – Rapp pojke, som du är, bör icke vara rädd att sitta en vecka eller par på gillstu'n; och längre blir det nog inte, kan jag tro. Men det var nog ölet, som inte ville gå ur skallen på dig, kan jag tro, som var skuld till allt samman.

Anders skakade sorgset på hufvudet. Hvartill skulle väl friheten gagna honom, då all hans lycka gått i qvaf, tänkte han.

– Hör, hvad jag säger… för sämre har du hört förr, – återtog mäster Kinkel, förargad öfver att hans tröstegrunder icke tycktes hafva någon verkan. – Det var ju en sakramenskad bra snäsa, du gaf den der rödgölingen, ja så bra, att han inte kan sköta tjensten på mången god dag.

– Kommer hon då att ligga nere? – frågade Anders lifligt. – Jag tyckte dock, jag hörde klockorna nyss.

– Var det likt, att svartrockarne skulle låta hindra sig af sån't lappri. Nej, de ha både Gudmund Åkesson och så Halte Lars, handtlangaren och hvad de alle heta. Folk som vill hjelpa annat folk till evigheten, ser du, fins det alltid godt om.

Anders ryste till vid detta svar.

– Se der en som presten anammat, – sade en borgare, som mötte dem, i det han försigtigt drog sig tillbaka bakom sin låga bodskärm.

– Åh nej, – hördes hans granne svara, – ser du inte på gehänget, att det är den förrymde myntklipparen, som stal hos Mårten Guldsmed, och som de nu ska' hänga.

– Upp med hufvudet pojke! – skrek mäster Kinkel, som hörde deras tal, och fattade Anders under armen. – Jag vill icke tagas för en rackardräng, hör du, som ska' hänga folk. Upp derför med ögonen och se solen stint i synen, säger jag dig. Vid Guds sargade lekamen! Du skulle varit med i min ungdom! – Der ute på Järfvavägen, just vid vägkorset, kom jag en vacker vinterqväll att vrida omkring två trindskallige roslagsbönder, så att de aldrig mer kommo rätt igen – och den tredje, ty på den tiden tog jag minst tre i taget, råkade jag trampa på så ovåligt, att han icke kunde krafla sig upp ur snödrifvan, förr än snön gått bort. Visst fick jag den här något tilltygad, förstås, – fortfor han, skrattande, och pekade på sin inslagna näsa, hvilken var delad liksom i två hälfter, – men jag har just aldrig behöft stå efter kjortlar och krås i mina dar och har derför varit tillräckligt vacker.

– Ondt som varit är man sällan rädd för, – svarade Anders, – men får mäster Schultz, som är min mästare, höra, att jag varit i excess, lär jag nog bli körd på porten för alltid.

– Skada blott, att du inte värjde för kronans karl, annars hade jag kan hända kunnat lägga ut liksom ett godt ord för dig, men ser du, ingenting är mera farligt än att gripa folk i deras embete.

– Jag har inte velat någon menniska något ondt, och minst af alla mäster Hvittlock.

– Pest och död, tror jag inte att du gråter, – sade mäster Kinkel och ruskade Anders af alla krafter. – Ej har gamle Hvittlock, den gynnar'n, ett hufvud af smördeg heller, som en så'n som du kan bulta sönder. Men se här ser jag ju “Tre tunnor” i skylten, – afbröt han sig och plirade med ögonen. – Har du nu en daler i byxsäcken att kasta “putte” om, kunna vi passa på i förbifarten och känna på mor Kerstins nya mumma.

Anders hade ännu några daler qvar, tillstod han, och ville gerna spendera dem på mäster Kinkel. De veko derför af inåt gränden och stego genom en låg bakdörr in i krogrummet.

Der voro, liksom föregående qväll, månge gäster. Större delen utgjordes likväl nu af äldre borgare, hvilka stodo försjunkne i betraktande af ett brädspel, som två af dem som bäst höllo på att afsluta.

– Två stop mumma, men af bättre sort, mor lilla! – ropade mäster Kinkel från dörren, vinkande åt Anders att följa sig.

– Liten kan han vara sjelf, mäster näslös, – svarade den värdiga matronan bakom skänkhyllan. – Och hvad bättre sort vidkommer, – tillfogade hon med en rynkning på öfverläppen, – borde han veta, att på “Tre tunnor” fins ingenting sämre, märk det till en annan gång.

– Hå kors, så rar mor blifvit på sista tiden! – svarade mäster Kinkel, skrattande, medan Anders tog plats vid bordet. – Annat till käft var det, ska' jag säga, när mor sålde spickefläsk på röda slussen och helsade god morgon på mig för en trestyfversslant.

Han hade sänkt sin röst, när han yttrade de sista orden, dock icke så mycket att icke flere af gästerne hört dem och drogo på munnen deråt.

Mor Kerstin vardt pionröd i ansigtet. De ögonkast, hon då och då sände mot det hörn, der mäster Kinkel tagit plats, medan hon, med sina bara, köttiga armar korslagda öfver den bruna redgarnströjan, vägde af och an på trefoten, voro icke heller de allra mildaste. Det var tydligt, att droppen, som skulle komma hennes vredes kärl att frusta öfver, icke var långt borta.