Kitabı oku: «Drakarnas Gryning », sayfa 14
KAPITEL TJUGOTRE
Alec väcktes bryskt av en spark i sidan och slog upp ögonen. Han var utmattad, desorienterad och försökte förstå var han var. Han drog loss hö från munnen och insåg att han låg med ansiktet mot marken, och så kom han ihåg: baracken. Han hade varit vaken större delen av natten och hållit vakt för sig och Marco i mörkret, bland ljuden av pojkar som slogs och smög fram och tillbaka i skuggorna med hotfulla rop till varandra. Han hade sett mer än en pojke dras ut med fötterna före – död – men inte förrän andra killar kastat sig fram och länsat kroppen på allt som fanns att ta.
Alec fick ännu en spark, men nu var han vaken och rullade runt, beredd på vad som helst. Han tittade upp och blinkade i mörkret, och förvånades över att se att det inte var en annan pojke den här gången, utan två pandesiska soldater. De gick runt och sparkade liv i killar längs hela baracken, slet tag i dem och ryckte dem på fötter. Alec kände själv hur han greps under armarna och slets upp, och sedan knuffades framåt och ut ur baracken.
”Vad är det som händer? Vad står på?”, mumlade han, fortfarande osäker på om han verkligen var vaken.
”Dags för tjänstgöring”, snäste soldaten till svar. ”Du är inte här för nöjes skull, grabben.”
Alec hade undrat när han skulle skickas ut att patrullera längs Flammorna, men han hade aldrig kunnat gissa att det skulle bli mitt i natten och så snart efter den långa resan. Han stapplade fram, ostadig av utmattning och undrade hur han skulle överleva alltsammans. Han hade inte fått någonting att äta sedan han kom fram och kände sig fortfarande svag efter resan.
Framför honom kollapsade en kille, kanske av hunger eller kanske av utmattning. Orsaken spelade ingen roll – soldaterna kastade sig fram och sparkade vilt tills han helt slutat röra sig. Och där lämnades han, död på den frusna marken när de gick vidare.
Alec hade ingen lust att sluta som den där killen och tvingade sig att vakna till liv. Marco kom fram till hans sida.
”Fick du sova något?”, frågade han med ett snett leende.
Alec skakade dystert på huvudet.
”Oroa dig inte för det”, sa Marco. ”Vi får sova när vi dött – och det lär ju inte dröja så länge.”
De kom runt en krök i vägen och Alec bländades tillfälligt av Flammorna, som nu inte var mer än femtio meter bort. Den ofattbara hettan kändes till och med på det här avståndet.
”Om några troll tar sig igenom, ta död på dem”, ropade en imperiesoldat. ”Och i annat fall, se helt enkelt till att inte ta livet av er. I alla fall inte innan morgonen. Vi vill ha den här linjen välbevakad.”
Alec fick en sista knuff, och han och resten av pojkarna lämnades nära Flammorna, medan soldaterna vände om och marscherade bort. Han undrade hur de kunde lita på att de verkligen skulle stå vakt och inte springa iväg – men så vände han sig och såg vakttorn överallt, bemannade av soldater med fingrarna redo på avtryckarna, alla lika ivriga inför utsikten att någon av pojkarna skulle försöka sig på att fly.
Alec blev stående, utan vare sig vapen eller rustning, och undrade hur man förväntade sig att han skulle kunna fungera som vakt. Han tittade bort och såg att några andra killar hade svärd.
”Var fick ni tag på de där?”, ropade han till en kille i närheten.
”När någon dör så tar du det från honom”, ropade killen till svar. ”Om ingen annan hinner före alltså.”
Marco rynkade på ögonbrynen.
”Hur tänker de sig att vi ska kunna stå vakt utan vapen?”, frågade han.
En av de andra pojkarna, med ansiktet svart av sot, hånflinade.
”Nykomlingar får inga vapen”, sa han. ”De förväntar sig att ni ska dö i alla fall. Om ni fortfarande är kvar efter några nätter så hittar ni ett.”
Alec såg in i Flammorna. De sprakade våldsamt och hettan värmde hans ansikte, och han försökte att inte tänka på vad som fanns där på andra sidan och bara väntade på att kasta sig igenom.
”Men vad gör vi så länge då?”, frågade han. ”Om ett troll nu bryter igenom?”
En av pojkarna skrattade.
”Dräp dem med era bara händer!”, ropade han. ”Ni kan ju överleva – fast, å andra sidan, kanske inte. Trollet kommer att ha fattat eld, och du lär brinna med honom.”
De andra pojkarna vände ryggen åt dem och gick till sitt, var och en till sin station. Alec stod kvar där, utan vapen, och vände sig och såg med allt värre desperation mot Flammorna.
”Vi har skickats hit för att dö”, sa han till Marco.
Marco stod ungefär fem meter bort, och även han såg hopplöst på Flammorna.
”Att vakta Flammorna var en gång i tiden ett ärofullt kall”, sa han dystert. ”Innan Pandesien invaderade. Vaktposterna hölls högt i ära och gavs ordentliga vapen och utrustades väl. Det var till det som jag anmälde mig som frivillig. Men det här… det här är något helt annat. Pandesierna vill inte att trollen ska bryta sig igenom – men de vill inte använda sina egna män. De överlåter vaktandet till oss – och döendet.”
”Kanske skulle vi bara låta trollen passera då”, sa Alec, ”och låta dem ta död på allihop.”
”Det kunde vi naturligtvis”, sa Marco. ”Men inte utan att de skulle plundra hela Escalon, och dräpa våra familjer också.”
Alec märkte hur tankarna vandrade och blev allt mörkare, och han visste att han borde tänka på annat istället. Han tvingade sig att titta bort och se sig över axeln mot det mörka skogsbrynet. Skogarna var kolsvarta och såg illavarslande ut, men soldaterna i vakttornen brydde sig inte ens om att se dit. Istället hade de ögonen fästade på rekryterna och Flammorna.
”De är för rädda för att själva stå vakt”, noterade Alec med en blick upp mot soldaterna. ”Men ändå vill de inte låta oss sticka. Fegt.”
Knappt hade Alec yttrat de orden när han plötsligt kände en fruktansvärd smärta i ryggen och knuffades snubblande framåt. Innan han förstått vad som hänt fick han ett klubbslag i revbenen och kände hur han föll ihop med ansiktet i marken.
Han hörde en ondskefull röst i sitt öra, och en som han kände igen:
”Jag sa ju att jag skulle få tag på dig, gosse.”
Innan han fått en chans att reagera kände han grova händer ta tag och släpa honom bort mot Flammorna. De var två stycken, killen från vagnen och hans kumpan. Alec försökte göra motstånd, men det var meningslöst. De hade honom i ett alltför hårt grepp och drog honom närmare och närmare, tills han kände den intensiva hettan från Flammorna.
Alec hörde ljud av någon som kämpade och tittade bort och såg Marco bunden av kedjor och fasthållen av två andra killar. Det här hade planerats väl. De ville verkligen ta död på dem.
Alec slet för att komma loss men fick inget tag. De släpade honom närmare och närmare Flammorna tills han var knappt fem meter ifrån. Hettan var så stark att det redan smärtade i ansiktet och kändes som att det höll på att smälta. Han visste att det räckte med någon meter till för att han skulle bli vanställd för livet – om han överhuvudtaget skulle överleva.
Alec ryckte vilt, men de höll honom så hårt att han inte kunde slita sig.
”NEJ!”, vrålade han.
”Dags att ge igen”, väste en röst i hans öra.
Plötsligt hördes ett fruktansvärt skrik, och det kom som en chock för Alec att höra att det inte var hans eget. Greppet om armarna lossnade, och i samma ögonblick kastade han sig bort från Flammorna. Samtidigt skymtad han något som flammade till, och såg som förhäxad hur en varelse plötsligt kastade sig brinnande ur Flammorna och landade på killen intill och trycke honom mot marken.
Trollet stod fortfarande i lågor när det brottades med killen på marken och satte huggtänderna i hans hals. Killen skrek och dog omedelbart.
Trollet vände om och såg sig vanvettigt omkring, och de stora röda ögonen mötte Alecs. Han var skräckslagen. Trollet brann fortfarande, drog in luft genom en mun med långa huggtänder som nu var täckta av blod. Det såg mordlystet ut, som ett vilt djur.
Alec stod som fastfrusen och kunde inte röra sig, hur mycket han än ville.
Den andre av killarna som angripit honom började springa, och trollet märkte att något rörde sig och vände om och kastade sig efter honom istället, till Alecs stora lättnad. Med ett långt hopp, fortfarande med kroppen i lågor, hann det ikapp, tacklade killen till marken och satte huggtänderna i nacken på honom. Killen vrålade en sista gång när han dog.
Marco lyckades skaka av sig killarna som tagit honom eftersom de nu stod som bedövade, och han fick tag i kedjan och svingade den omkring sig, piskade en i ansiktet och den andre runt benen och fällde dem båda.
Klockor började ringa i vakttornen och rena kaoset bröt ut. Pojkar kom springande från alla håll för att kämpa mot trollet. De stack mot det med spjut, men de flesta avsaknade erfarenhet och var rädda att komma för nära. Trollet sträckte sig fram och fick tag på ett spjut och drog en av pojkarna till sig och höll honom hårt. Pojken skrek och fattade eld han också.
”Nu har vi chansen”, väste någon angeläget intill honom.
Alec vände sig och såg Marco springa fram.
”Alla är distraherade. Det här kan vara vår enda chans.”
Marco tittade bort och Alec följde hans blick med ögonen: han såg mot skogen. Han tänkte fly. Skogsranden var svart och olycksbådande, och Alec visste att det var troligt att ännu värre faror väntade därinne. Men han visste också att Marco hade rätt: det här var deras chans. Och här fanns hursomhelst inget annat än död att vänta.
Alec nickade, och utan ett ord gav de sig av och sprang tillsammans, längre och längre från Flammorna och bort mot skogen.
Hjärtat slog våldsamt i bröstet på honom och han förväntade sig att närsomhelst få ett armborstlod i ryggen. Han sprang för livet. Men när han kikade över axeln såg han att alla andra var distraherade, upptagna av trollet.
Ett ögonblick senare var de i skogen, omgivna av mörkret och på väg mot vad han insåg var en värld av faror som han knappt kunde föreställa sig. Förmodligen skulle han dö där, så mycket visste han. Men ändå. Han var åtminstone fri.
KAPITEL TJUGOFYRA
Kyra stod utanför Volis portar och så ut över vinterlandskapet. Det snöade och blodröda stråk syntes över himlen där solen försökte tränga fram. Hon böjde sig över den nya mur som höll på att ta form, andades tungt och lade till ännu en sten. Kyra hade anslutit sig till andra som hämtade stora stenar från floden för att bygga ännu en mur runt Volis. Muraren bredvid henne strök ut bruket, och hon satte dit en sten efter en annan. Men nu darrade armarna och hon behövde en paus.
Kyra var en av hundratals människor som ställt upp utmed muren för att bygga ännu en ring runt Volis, både högre och bredare. Bortom murarna var andra i färd med att gräva nya diken, medan andra fortfarande grävde gravar för de döda. Kyra visst att inget av det tjänade något till. Det skulle inte hålla tillbaks den väldiga pandesiska armén när den kom. Oavsett vad de gjorde så skulle de dö på den här platsen. Alla visste det. Men de byggde ändå. Det gav dem något att göra och en känsla av att ha kontroll, fastän de stirrade döden i vitögat.
Kyra vilade, lutade sig mot muren och såg ut över landskapet och undrade. Allt var så lugnt. Snön dämpade alla ljud och det tycktes inte finnas annat än frid i världen. Men hon visste att det inte var sant. Pandesierna fanns därute någonstans och gjorde sig redo. Hon visste att de skulle komma tillbaks och med ett öronbedövande muller krossa allt som hon höll kärt under sina fötter. Det hon nu såg var en illusion: bara lugnet före stormen. Det var svårt att förstå hur världen ena stunden kunde vara så lugn, så perfekt – bara för att i nästa stund fyllas av kaos och förödelse.
Hon såg sig om över axeln. Folk höll på att avsluta arbetet för dagen, lade murslevar och spadar ifrån sig när mörkret föll och började röra sig tillbaks till sina hem. Rök steg från skorstenarna, ljus var tända i fönstren och Volis såg så hemtrevligt och tryggt ut, som om det var skyddat från allt ont i världen. Hon häpnade inför illusionen.
När hon stod där kunde hon inte låta bli att tänka på sin fars ord. De ringde fortfarande i öronen på henne, hans begäran att hon genast skulle ge sig av. Hon tänkte på den morbror som hon aldrig hade träffat, på resan som skulle bli nödvändig för att ta sig dit, över Escalon och genom Vitskogen och hela vägen till tornet i Ur. Hon tänkte på sin mor och på hemligheterna som fortfarande hölls dolda för henne. Hon tänkte på träningen under sin morbror som skulle göra henne ännu skickligare – och det lockade.
Men när hon såg sig omkring på alla människor så insåg hon att hon inte kunde överge dem nu i deras svåra stund, även om det skulle betyda att hon räddade sitt liv. Det var inte den hon var.
Plötsligt hördes en dämpad och mjuk hornstöt. Det var signalen för arbetsdagens slut.
”Natten faller”, sa muraren intill henne och lade mursleven ifrån sig. ”Det är inte mycket vi kan göra i mörkret. Resten av oss går för att äta. Kom nu”, sa han, samtidigt som rader av folk vände om och gick tillbaks över bron och genom portarna.
”Jag kommer om en stund”, sa hon. Hon var inte redo att gå in ännu, utan ville ha lite mer tid att njuta av stillheten och tystnaden. Hon var alltid som lyckligast för sig själv och utomhus.
Leo gnällde och slickade sig om munnen.
”Ta Leo med dig – han är hungrig.”
Leo måste ha förstått vad hon menade. Han skuttade efter muraren redan innan hon avslutat meningen, och muraren skrattade och gick tillbaks med honom mot fortet.
Kyra stod kvar utanför och blundade för att stänga ute alla intryck och förlora sig i tankarna. Äntligen, nu när alla hammare hade tystnat, kände hon verklig frid.
Hon tittade upp och granskade horisonten, det mörka skogsbrynet, de böljande grå molnen som täckte den blodröda solen, och undrade. När skulle de komma? Hur stora styrkor skulle de komma med? Vad skulle det vara för typ av här?
När hon blickade ut förvånades hon över att se något som rörde sig långt där borta. Något hade fångat hennes öga, och när hon tittade närmare såg hon en ensam ryttare ta form och närma sig från skogen på den stora vägen, rätt mot fortet. Instinktivt drog hon fram sin båge och gjorde sig redo. Var det en spejare, ett förebud om den stora armén?
Men när han närmade sig kände hon igen honom och slappnade av: det var en av hennes fars män. Maltren. Han kom galopperande, men ledde också en häst utan ryttare i tömmarna vid sidan av sin egen. Det var en märklig syn.
Maltren tvärstannade framför henne och såg ner på henne med oro och brådska i ögonen. Han verkade rädd och hon kunde inte förstå vad som var fel.
”Vad har hänt?”, frågade hon oroat. ”Är pandesierna på väg?”
Han satt kvar och kippade efter andan och skakade på huvudet.
”Det är din bror”, sa han. ”Aidan.”
Hjärtat sjönk i bröstet när hon hörde honom nämnas, namnet på den människa hon älskade mest i hela världen. Hon blev genast på helspänn.
”Vad är det?”, krävde hon att få veta. ”Har något hänt honom?”
Maltren kippade efter andan.
”Han är svårt sårad”, sa han. ”Han behöver hjälp.”
Kyras hjärta slog plötsligt hårt. Aidan? Sårad? Mängder av obehagliga bilder susade förbi – men mest var hon förvirrad.
”Men hur?”, undrade hon. ”Vad gjorde han i skogen? Jag trodde han var i fortet, att han ställde i ordning inför festen?”
”Han följde med dina bröder”, sa han. ”För att jaga. Han föll illa från hästen – han har brutit benen.”
Kyra beslöt sig på ett ögonblick. Adrenalinet flödade och hon stannade inte ens till för att tänka efter, utan rusade fram och kastade sig upp på den ryttarlösa hästen.
Om hon bara väntat ett ögonblick och vänt om och sett efter i fortet så hade hon funnit Aidan, i säkerhet där inne. Men hon greps av panik och tog sig inte tid att ifrågasätta.
”Ta mig till honom”, sa hon.
Tillsammans, ett osannolikt par, gav de sig av, bort från Volis i natten, på väg mot den allt mörkare skogen.
*
Kyra och Maltren galopperade längs vägen, över kullarna på väg mot skogen. Hon andades tungt och satte hälarna i sidan på hästen, orolig för att inte hinna fram till Aidan i tid. Tusentals mardrömsbilder surrade genom huvudet på henne. Hur kunde han ha brutit benen? Vad hade hennes bröder därute att göra och jaga, så sent på kvällen, när alla hennes fars mannar förbjudits att lämna fortet? Det var inte klokt.
De kom till skogsbrynet och Kyra beredde sig att rida in. Men till sin förvåning såg hon Maltren plötsligt hålla in sin häst och stanna. Hon stannade tvärt intill och såg honom kliva av. Hon satt också av. Hästarna flämtade och hon följde förvånat efter när han gick fram till skogsbrynet.
”Varför stannar du?”, frågade hon flämtande. ”Jag trodde Aidan var i skogen?”
Kyra såg sig omkring, och när hon gjorde det fick hon plötsligt en känsla av att något var fruktansvärt fel – och i samma ögonblick såg hon förskräckt hur ståthållaren själv klev fram bland träden, omgiven av ett dussintal av sina män. Hon hörde ett krasande i snön bakom sig och snodde runt, bara för att se att ännu ett dussintal män omringat henne. Alla riktade pilbågar mot henne och en tog tag i hästens tömmar. Blodet frös i ådrorna när hon insåg vad som hänt. Hon hade gått i en fälla.
Hon såg ursinnigt på Malten när hon förstått att han förrått henne.
”Varför?”, frågade hon, äcklad av att bara se honom. ”Du är en av min fars män. Hur kan du göra något sådant?”
Ståthållaren gick bort till Maltren och lade en tung påse guld i handen på honom, medan Maltren skyldigt tittade bort.
”Erbjuder man bara tillräckligt med guld”, sa ståthållaren, som vänt sig mot henne med ett högfärdigt leende på läpparna, ”så kan man få människor att göra vad som helst. Maltren här kommer inte bara att vara rik, betydligt rikare än din far. Han kommer också att undgå den dödsdom som nu vilar över ert fort.”
Kyra såg bistert på Maltren. Hon kunde knappt tro det.
”Du är en förrädare”, sa hon.
Han blängde tillbaks på henne.
”Jag är vår räddare”, svarade han. ”Tack vare dig skulle de ha dräpt hela vårt folk. Men tack vare mig så kommer Volis att räddas. Jag slöt ett avtal. Du har mig att tacka för att de andra får leva.” Han log nöjt. ”Och kan man tänka sig, allt jag behövde göra var att lämna över dig.”
Plötsligt kände hon hur hon greps bryskt bakifrån och lyftes upp i luften. Hon sparkade och slet men kom ingen vart utan bands till händer och fötter och kastades upp på en kärra.
Ett ögonblick senare slog en dörr av järngaller igen bakom henne, och så skumpade vagnen iväg. Hon visste att vart de än förde henne nu så skulle ingen någonsin se eller höra från henne igen. Och när de kom in i skogen och det sista av dagsljuset försvann så visste hon att livet, som hon fram tills nu hade levt det, var över.
KAPITEL TJUGOFEM
Jätten låg vid Vesuvius fötter, bunden av tusentals rep och fasthållen av hundra troll. Vesuvius stod alldeles intill, nära dess huggtänder, och såg beundrande på dem. Odjuret vred på nacken och morrade och försökte nå fram för att döda honom – men kunde inte röra sig.
Vesuvius flinade förtjust. Han gladde sig alltid åt makt över hjälplösa offer, och mer än något annat var han förtjust över att se lidandet hos varelser som gått i fällan.
Att se den här jätten, här i sin egen grotta och sitt eget rike, var förtjusande. Det gav Vesuvius en otrolig känsla av makt att kunna stå så nära, en känsla av att det inte fanns något i världen som han inte kunde besegra. Äntligen, efter alla dessa år, hade hans drömmar besannats. Äntligen skulle han kunna fullborda sitt livs viktigaste mål, att gräva den tunnel som skulle föra hans folk under Flammorna och in i västerlanden.
Vesuvius hånlog mot odjuret.
”Inser du nu att du inte är lika stark som jag”, sa han och böjde sig fram. ”Ingen är lika stark som jag.”
Odjuret vrålade fasansfullt och kämpade för att komma loss, men utan att lyckas. Trollen som höll fast drogs fram och tillbaka och repen gled en aning, men höll. Vesuvius visste att de inte hade mycket tid på sig. Om det skulle göras så skulle det göras nu.
Vesuvius vände sig om och såg sig omkring i grottan: tusentals arbetare hade stannat till för att se på jätten. Längst bort låg den oavslutade tunneln, och Vesuvius visste att det här skulle bli den svåra biten. Han var tvungen att sätta jätten i arbete. På något sätt måste han locka in den i tunneln och få den att slå sig fram genom berget. Men hur?
Vesuvius blev stående och rådbråkade hjärnan, tills han fick en idé.
Han vände sig mot jätten och drog sitt svärd. Klingan blänkte i skenet från eldarna i grottan.
”Jag tänker skära av dina rep”, sa han till odjuret, ”eftersom jag inte är rädd för dig. Du blir fri, men ska lyda min befallning. Du ska slå dig fram genom berget i den där tunneln, och inte sluta förrän du har borrat dig fram under Flammorna till Escalon.”
Jätten röt av trots.
Vesuvius vände sig om och såg ut över hären av troll som väntade på hans befallning.
”När jag sänker mitt svärd”, ropade han med dånande röst. ”så skär ni av alla rep på en gång. Därefter ska ni sporra den framför er med alla vapen tills den kommer till tunneln.”
Trollen såg nervöst på honom, uppenbart skrämda av idén att släppa den fri. Vesuvius var rädd även han, men skulle aldrig visa det. Och han visste att det inte fanns någon annan möjlighet – för eller senare måste det ske.
Han slösade ingen tid, utan tog ett bestämt kliv framåt, höjde svärdet, och högg av det första av de tjocka repen runt jättens hals.
Genast följde hundratals soldater hans exempel och klev fram med höjda svärd och högg av repen och luften fylldes av pisksnärtar när de brast.
Vesuvius tog ett snabbt kliv bakåt, men inte alltför snabbt eftersom han inte ville låta männen se hur rädd han i själva verket var. Han drog sig bakom leden av män, in i skuggan under klipporna och utom räckhåll för odjuret som kom på fötter. Först ville han se vad som hände.
Ett fruktansvärt vrål fyllde grottan när jätten rasande ställde sig upp, och utan att ödsla en sekund högg den omkring sig med klorna. Den svepte upp fyra troll med varje hand och höll dem högt över huvudet och kastade iväg dem. Trollen snurrade bort genom grottan, smällde in i grottväggen och sjönk lealösa och döda till golvet.
Jätten knöt nävarna, höjde dem över huvudet och slog dem som hammare mot trollen som irrade omkring på marken. Trollen flydde för sina liv, men för sent. Jätten krossade dem som myror och grottan skakade med varje slag.
Ett och annat troll försökte springa mellan benen på jätten, men den lyfte bara fötterna och stampade på dem.
Jätten var rasande och dräpte troll i alla riktningar. Ingen undkom dess vrede.
Vesuvius såg på med en stigande känsla av fasa. Han gav sin kapten en signal, och genast hördes en hornstöt.
Hundratals soldater marscherade fram på befallning från skuggorna, med långa pikar och piskor i händerna, redo att stöta besten framför sig. De omringade den och rusade fram från alla håll och gjorde sitt bästa för att stöta den mot tunneln.
Men Vesuvius såg till sin fasa hur planen störtade samman mitt framför ögonen på honom. Besten tog sats och sparkade bort ett dussintals soldater åt gången, som alla slog i väggen med sina pikar. Andra, med piskor i händerna, stampade den ihjäl, så många och så fort att ingen hann komma nära. De hade ingen chans mot den här varelsen, trots sitt stora övertag och trots sina vapen. Vesuvius såg armén upplösas inför sina ögon.
Han tänkte snabbt. Han kunde inte döda odjuret – han behövde det levande, för att utnyttja dess styrka. Och han var tvungen att få den att lyda honom. Men hur? Hur skulle han lura den in i tunneln?
Plötsligt fick han en idé: om det nu inte gick att stöta den framför sig med spjut så gick det kanske att locka den efter sig.
Han vände sig om och slet tag i det närmaste av trollen.
”Du där”, befallde han. ”Spring mot tunneln. Se till att jätten får syn på dig.”
Soldaten stirrade tillbaka med ögon uppspärrade av skräck.
”Men, herre och konung, tänk om den följer efter?”
Vesuvius grinade brett.
”Det är just det som är meningen.”
Soldaten stod kvar, panikslagen och alltför skräckslagen för att lyda – och Vesuvius stack en dolk i hjärtat på honom. Istället klev han fram till nästa soldat och satte dolken mot halsen på honom.
”Antingen dör du här och nu”, sa han, ”uppskuren av den här kniven – eller så springer du mot den där tunneln, och får en chans att överleva. Valet är ditt.”
Vesuvius tryckte bladet hårdare mot strupen, och trollet insåg att han menade allvar och vände om och började springa.
Vesuvius såg honom springa genom grottan, sicksackande genom kaoset, bland alla döende soldater och mellan odjurets ben, och bort mot tunnelöppningen.
Jätten fick syn på honom och svingade mot honom, men missade. Rasande och lockad av den enda soldat som sprang bort från honom gjorde jätten precis vad Vesuvius hoppats på: den följde efter. Jätten sprang genom grottan, och marken och väggarna skakade för varje steg.
Trollet sprang för glatta livet och kom till sist fram till den väldiga tunneln, som förvisso var stor och bred, men inte djupare än att den tog slut efter bara femtio meter, trots åratal av arbete. Trollet sprang efter, och snart hade han kommit fram till bergväggen i slutet.
Jätten sprang rasande efter och anföll utan att ens sakta ner. När den nått fram till trollet slog den till med en väldig rallarsving av nävar och klor. Trollet duckade undan och slaget tog istället i bergväggen. Marken skakade och det mullrade i grottan, och Vesuvius såg med bävan hur bergväggen smulades sönder och rasade samman i en lavin av sten och damm.
Det fick Vesuvius puls att slå snabbare. Precis så! Det var exakt vad han drömt om, precis vad han behövde och vad han tänkt sig från den första dag han fått tanken på att leta reda på odjuret. Jätten slog till igen, och lossade ännu ett stort block, säkert femton meter tunnel med ett enda slag – mer än vad Vesuvius slavar klarat under ett helt år av grävande.
Han var överlycklig, kanske skulle det fungera!
Men då fick jätten tag i trollet till sist, och lyfte det upp i luften och bet huvudet av det.
”STÄNG TUNNELN!”, befallde Vesuvius och rusade fram och gav order åt sina soldater.
Hundratals troll som stått redo rusade fram och började knuffa det block av Altusisk sten som Vesuvius haft i beredskap framför tunnelmynningen, ett block så tungt och hårt att inget, och inte ens den här varelsen, kunde slå sönder det. Ljudet av sten som skrapade mot sten skar genom luften, och Vesuvius såg tunneln långsamt stängas igen.
Jätten såg att ingången höll på att stängas och vände om och rusade mot den.
Men mynningen förseglades ögonblicket innan den hann fram, och hela grottan skakade av smällen när den smällde in i blocket, som lyckligtvis höll.
Vesuvius log. Nu var jätten fångad. Precis där han ville ha honom.
”Skicka in näste man!”, beordrade han.
En människoslav sparkades fram och piskades om och om igen för att ta sig in genom en smal öppning vid sidan av blocket. Mannen förstod vad som höll på att hända och vägrade och sparkade och kämpade emot. Men de slog honom illa, tills de slutligen lyckades skicka in honom genom öppningen med en sista knuff.
Från insidan hördes då dämpade skrik från slaven, som uppenbart sprang för livet och försökte komma undan jätten. Vesuvius stod där och lyssnade glatt på ljudet av den rasande, fångne jätten, som slog vilt omkring sig och på så sätt grävde hans tunnel.
Med ett slag i taget, så skulle hans tunnel grävas – med varje slag kom han närmare Flammorna och Escalon, så mycket visste han. Människorna skulle bli ett folk av slavar.
Äntligen skulle segern bli hans.
