Kitabı oku: «Hjältars Väg», sayfa 15
Kapitel tjugotre
MacGil tvingade upp ögonen, väckt av ett envist bultande på dörren, och önskade genast at han låtit bli. Huvudvärken var fruktansvärd. Bländande sol föll in genom det öppna slottsfönstret och han märkte att han grävt ansiktet in i fårskinnstäcket. Han kände sig desorienterad och försökte minnas. Han var hemma, i slottet. Han försökte minnas gårdagskvällen. Han mindes jakten. Och därefter ölstugan, den i skogen. Han hade druckit alltför mycket. På något sätt hade han lyckats ta sig hem igen.
Han tittade åt sidan och såg sin fru, drottningen, sova bredvid, under täcket men sakta komma till liv.
Bultandet började igen, det helt avskyvärda smällandet av en portklapp i metall.
”Men vem kan det vara?”, frågade hon, irriterad.
MacGil undrade detsamma. Han mindes särskilt att han givit instruktioner till tjänarna om att inte väcka honom – och särskilt inte efter jakten. Det här skulle de få fan för.
Det var säkert hans överhovmästare, men något futtigt problem med finanserna.
”Sluta upp med det där förbannade bultandet!”, dundrade MacGil till sist, medan han kravlade sig upp och stödde sig med armbågarna på knäna och huvudet i händerna. Han drog fingrarna genom sitt otvättade hår och skägg och över ansiktet i ett försök att vakna. Jakten – och ölen – hade tagit på krafterna. Han var inte så smidig som han en gång varit. Åren hade gjort sitt för att slita på honom. Han var utmattad. I det ögonblicket kände han att han inte hade någon lust att dricka, någonsin igen.
Med en kraftansträngning lyckades han lyfta sig från knäna och upp på fötter. Klädd bara i en rock klev han snabbt över rummet, kom till sist till dörren, nästan en halvmeter tjock, och grabbade tag i järnhandtaget och drog upp den.
Där stod Brom, hans högst rankade general, med två underlydande vid sidan. De båda sänkte sina huvuden i vördnad, men generalen såg honom rakt i ansiktet, med en bister min. MacGil avskydde den där minen. Den betydde alltid dåliga nyheter. Det var vid ögonblick som det här som han hatade att vara kung. Han hade haft en bra dag, dagen innan, en lyckad jakt. Den hade påmint honom om när han var ung och utan bekymmer. Särskilt att få slösa bort kvällen så där i ölstugan. Nu, efter det bryska uppvaknandet, hade han inte längre några illusioner om att få lugn och ro.
”Herre, jag beklagar att jag har väckt er”, sa Brom.
”Det är verkligen något att beklaga”, morrade MacGil fram. ”Bäst att det här är något viktigt.”
”Det är det”, sa Brom.
Kung MacGil såg allvaret i hans ansikte och vände sig om och såg över axeln mot sin drottning. Hon hade somnat om.
MacGil tecknade åt dem att stiga in, ledde dem genom det väldiga sovrummet, genom en annan dörr och till en mindre kammare, där han stängde dörren om dem för att inte störa henne. Det var ett litet rum han använde – inte bredare än tjugo steg i sidan, med några få bekväma stolar och ett stort, färgat glasfönster – när han inte hade lust att gå ned till den stora salen.
”Herre, våra spioner meddelar att en trupp av McClouds män rider österut, mot Fabiska havet. Och våra spejare i syd rapporterar att en konvoj med skepp från imperiet är på väg norrut. Helt säkert kan det inte betyda annat än att de är på väg för att möta McClouds.”
MacGil försökte ta in all information, men hjärnan arbetade långsamt i hans bakfulla skalle.
”Och?”, manade han, trött och utan tålamod. Han var oändligt trött på alla ändlösa ränker, spekulationer och dolda motiv vid hovet.
”Om McClouds verkligen är där för ett möte med imperiet, så kan det bara finnas en anledning till det”, fortsatte Brom. ”Att göra planer för att bryta igenom Klyftan och angripa Ringen.”
MacGil såg upp på sin gamle kommendör, en man som han kämpat tillsammans med, sida vid sida, i trettio år. Han såg dödligt allvar i ögonen. Men också rädsla. Det oroade honom: han hade aldrig sett den mannen rädd.
MacGil reste sig till sin fulla längd, som ännu var imponerande, vände sig om och gick genom rummet till fönstret. Han såg ut över borggården där nedanför, tom så här på morgonen, och tänkte.
Han hade alltid vetat att en dag som den här skulle komma. Han hade bara inte trott att den skulle komma så snart.
”Det gick undan”, sa han. ”Det har knappt gått en dag sedan jag gifte bort min dotter till deras prins. Och du tror att de redan nu konspirerar för att få oss på fall?”
”Jag gör det, herre”, svarade Brom uppriktigt. ”Jag ser inga andra skäl. Allt tyder på att det är ett fredligt möte. Inget slag.”
MacGil skakade långsamt på huvudet.
”Men det ger ju ingen mening. De kan inte släppa in imperiet. Varför skulle de det? Även om de på något sätt lyckades sänka kraftskölden på vår sida, vad skulle hända då? Imperiet skulle snart invadera dem också. De skulle inte heller vara säkra. Självklart vet de det.”
”Kanske tänker de sluta ett avtal”, svarade Brom. ”De släpper in imperiet mot att endast vi blir anfallna, så att McClouds kan få kontroll över Ringen.”
MacGil skakade på huvudet.
”McClouds är för klyftiga för det. De är sluga. De vet att de inte kan lita på imperiet.”
Hans befälhavare ryckte på axlarna.
”Kanske är de så ivriga efter makt över Ringen att de är beredda att ta risken. Särskilt nu när de har din dotter till drottning.”
MacGil tänkte på saken. Huvudet värkte. Han hade ingen lust att ta tag i det här nu. Inte så tidigt på morgonen.
”Så vad är ditt förslag?”, frågade han korthugget, trött på all spekulation.
”Vi kan föregå, herre, anfalla McClouds. Det rätta tillfället är nu.
MacGil kunde knappt tro sina öron.
”Omedelbart efter att jag gift bort min dotter till dem? Jag skulle inte tro det.”
”Om vi inte gör det”, kontrade Brom, så låter vi dem gräva vår grav. De kommer att anfalla. Om inte nu på en gång så senare. Och om de går samman med imperiet, då är det slut med oss.”
”De tar sig inte så lätt över Högländerna. Vi kontrollerar alla pass. Det skulle bli rena slakten. Även om de kom med imperiet i släptåg.”
”Imperiet har miljoner man att offra”, svarade Brom. ”De har råd med offer.”
”Inte ens om kraftskölden låg bruten”, sa MacGil, ”inte ens då är det någon lätt sak att marschera miljoner soldater över Klyftan – eller över Högländerna, eller att komma i närheten med skepp. En sådan mobilisering märker vi ju långt i förväg. Vi skulle bli förvarnade.”
MacGil tänkte.
”Nej, vi anfaller inte. Men för tillfället finns ändå några kloka drag att dra: dubbla patrullerna i Högländerna. Förstärk alla fästningar. Och dubbla antalet spioner. Det var allt.”
”Ja, herre”, sa Brom och vände och skyndade med sina löjtnanter och skyndade ut ur rummet.
MacGil vände tillbaka till fönstret, med värken i huvudet. Han anade krig i horisonten, att det kom mot honom, obevekligt som en vinterstorm. Och han kände att han inte kunde göra något för att hindra det. Han såg sig omkring, på sitt slott, stenmuren, den vackra borggården där nere, och undrade hur länge allt skulle stå kvar.
Han skulle göra vad som helst för en återställare.
Kapitel tjugofyra
Thor kände en fot knuffa honom i revbenen och tvingade långsamt upp ögonen. Han låg med ansiktet nedåt, på en bunt hö, och för ett ögonblick hade han ingen aning om var han var någonstans. Huvudet kändes som bly, halsen var torrare än någonsin, och smärtan bakom ögonen och i huvudet var outhärdlig. Det kändes som om han just fallit av hästen.
Han fick en knuff till och satt upp. Rummet snurrade våldsamt. Han lutade sig åt sidan och spydde, hulkade sig om och om igen.
En kör av skratt hördes runtom och han tittade upp och fick se Reece, O’Connor, Elden och tvillingarna stå i närheten och titta ned på honom.
”Aha, Törnrosa vaknar till sist!”, ropade Reece med ett leende.
”Vi trodde att du aldrig skulle ta dig upp”, sa O’Connor.
”Hur mås det?”, frågade Elden.
Thor satte sig, torkade munnen med handens baksida och försökte ta in allt som hänt. Krohn, som legat en bit bort, gnällde och skuttade fram till honom, hoppade upp i hans armar och begravde huvudet i hans skjorta. Thor blev lättad över att se honom och glad över att ha honom vid sin sida. Han försökte minnas.
”Var är jag?”, frågade Thor. ”Vad hände igår kväll?”
De tre skrattade.
”Jag är rädd att det blev en öl för mycket för dig, käre vän. Du tål visst inga mängder. Minns du inte? Ölstugan?”
Thor slöt ögonen, masserade tinningarna och försökte få kvällen tillbaka. Det kom i brottstycken. Han mindes jakten… hur de kommit till värdshuset… krusen. Han mindes att han blivit ledd upp till övervåningen… bordellen. Därefter var det alldeles svart.
Hjärtat slog snabbare. Han kom att tänka på Gwendolyn. Hade han gjort något dumt med den där kvinnan? Hade han förstört sina chanser hos Gwen?
”Vad hände?”, fordrade han av Reece, allvarlig, med ett grepp hårt om hans handled. ”Snälla, berätta. Säg att jag inte gjorde något med den där kvinnan.”
De andra bara skrattade, men Reece såg på honom och insåg hur upprörd han var.
”Oroa dig inte min vän”, sa han. ”Du gjorde ingenting alls. Förutom att spy och tuppa av på hennes golv!”
De andra skrattade igen.
”Så mycket för första gången”, sa Elden.
Men Thor kände en otrolig lättnad. Han hade inte gjort något som kunde stöta bort Gwen.
”Det var i alla fall sista gången jag köper dig en kvinna!”, sa Conven.
”Vilket slöseri med pengar”, sa Conval. ”Och inte ville hon ge dem tillbaka!”
Pojkarna skrattade igen. Thor var kanske förödmjukad, men lättad över att ingenting var förstört.
Han grep Reece i armen och drog honom åt sidan. ”Din syster”, viskade han enträget. ”Hon får väl inte veta något om det här?”
Reece brast ut i ett leende, och lade en arm om hans axel.
”Din hemlighet är trygg med mig, fastän du inte gjort något. Hon vet inte. Och jag kan se hur mycket du bryr dig om henne, och jag uppskattar det”, sa han, och fick en allvarligare min. ”Jag ser nu att du verkligen bryr dig. Om du gått med ludren igår, det hade inte precis varit den typ av svåger jag skulle ville ha. Och faktiskt, jag har blivit ombedd att ge dig det här meddelandet.”
Reece tryckte en liten pergamentrulle i Thors handflata, och han tittade ned, förvirrat. Han såg det kungliga sigillet, det rosa pergamentet, och han visste. Hjärtat slog fortare.
”Från min syster”, fortsatte Reece.
”Aha!”, hördes en kör av röster.
”Någon har visst fått kärleksbrev!”, sa O’Connor.
”Läs upp det!”, ropade Elden.
De andra skrattade gott.
Men Thor skyndade bort till en sida av baracken, bort från de andra, för att få vara för sig själv. Huvudet värkte, rummet snurrade – men det spelade inte någon roll längre. Han rullade upp det tunna bladet och läste med skakande händer.
Möt mig vid skogsåsen vid middagstid. Kom inte sent. Och se till att du inte blir sedd.
Thor tryckte brevet i fickan.
”Vad står det, tjejtjusarn?”, ropade Conval.
Thor skyndade fram till Reece, säker på att han kunde lita på honom.
”Legionen har väl inga övningar idag, eller hur?”, frågade Thor.
Reece skakade på huvudet. ”Självklart inte. Det är ju helgdag.”
”Var ligger skogsåsen?”
Reece log, ”Ah, Gwens älsklingsställe”, sa han. ”Ta den östra vägen bort från Kungsgård och håll till höger. Gå uppför, och där börjar den efter andra kullen.”
Thor såg på Reece.
”Snälla, jag vill inte att någon får veta.”
Reece log.
”Och det vill säkerligen inte hon heller. Om min mor kom på er skulle hon ta livet av er båda. Hon skulle sätta min syster i husarrest och skicka dig i exil till fjärran södern.”
Thor svalde hårt vid tanken.
”På allvar?”, frågade han.
Reece nickade.
”Hon gillar dig inte. Jag har ingen aning om varför, men hon är bestämd på den punkten. Gå, skynda dig, och säg inget till någon. Och oroa dig inte”, sa han, med knäppta händer. ”Det skall inte jag heller göra.”
*
Thor gick snabbt i den tidiga morgonen, med Krohn skuttande vid sidan, och gjorde sitt bästa för att inte bli sedd. Han följde Reeces vägbeskrivning så gott han kunde, upprepade den i huvudet medan han skyndade förbi hovet, uppför en liten kulle och längs randen av en tät skog. Till vänster försvann marken i ett bråddjup, vilket fick honom att gå på en smal stig längs kanten på en ås, med klippbranten till vänster och skogen till höger. Skogsåsen. Hon hade sagt åt honom att möta henne här. Menade hon allvar? Eller spelade hon bara med honom?
Hade den där adelssnobben, Alton, kanske rätt? Var Thor bara någon sorts underhållning för henne? Skulle hon tröttna snart? Han hoppades, mer än något annat, att det inte var så. Han ville tro att hennes känslor för honom var äkta. Men det var svårt att övertyga sig om att det var så. Hon kände honom knappt. Och hon var kunglig. Vad kunde hon någonsin finna för intressant i honom. För att inte nämna att hon var två år äldre, och det hade aldrig hänt att en äldre flicka fattat tycke för honom. Faktum var ju att ingen flicka fattat tycke för honom. Inte för att det funnits så många att välja på i hans lilla by.
Thor hade aldrig tänkt särskilt mycket på flickor. Han hade inte uppfostrats tillsammans med systrar, och det hade inte funnits så många i byn. I hans ålder så verkade inga av pojkarna särskilt intresserade. De flesta gifte sig runt artonårsåldern, i arrangerade äktenskap – förhållanden som mest liknade affärsöverenskommelser. De av fin familj som inte gifts bort innan tjugofem nådde sin valdag, då var de tvungna att antingen välja en maka eller ge sig av för att finna en. Men det gällde inte för Thor. Han var av fattig härkomst, och folk som han giftes oftast bort på olika sätt som gagnade familjen. Det var som boskapshandel.
Men när han träffade Gwendolyn ändrade sig allt det där. För första gången hade han drabbats på allvar, en känsla som var så djup och stark och enträgen att han inte kunde tänka på annat. Båda gånger han träffat henne hade känslan bara blivit starkare. Han förstod det knappt, men det gjorde ont att vara ifrån henne.
Thor ökade takten och gick dubbelt så fort längs åsen, såg överallt efter henne, undrade var exakt hon tänkt att de skulle mötas – eller om hon överhuvudtaget skulle vara där. Den första solen steg på himlen och han kunde känna några första droppar svett i pannan. Han mådde fortfarande illa efter gårdagskvällen. Allt eftersom solen steg högre och hans sökande inte gav resultat började han undra om hon alls skulle komma. Han undrade också om han försatte dem i fara: om hennes mor, drottningen, verkligen hade så mycket emot honom, skulle hon då deportera honom från riket? Ut ur Legionen? Från allt som han lärt sig och kommit att älska? Vad skulle han då ta sig till?
När han tänkte på det beslöt han att det var värt det, för chansen att få vara med henne. Han var beredd att riskera allt för den möjligheten. Han hoppades bara att han inte höll på att göras till åtlöje, genom att inbilla sig något om hur starka känslor hon hade.
”Hade du bara tänkt gå förbi?”, hördes en röst, följd av ett skratt.
Thor hoppade till, helt oförberedd, och stannade sedan och vände sig om. Där, i skuggan av en väldig tall och med ett leende på läpparna, stod Gwendolyn. Det där leendet gav hans hjärta vingar. Han kunde se kärleken i hennes ögon, och all rädsla och oro blåste bort i ett ögonblick. Han bannade sig själv för att han varit så dum att han någonsin tvivlat på henne.
Krohn pep till när han såg henne.
”Och vad har vi här!?”, ropade hon förtjust.
Hon gick ned på knä och Krohn sprang fram till henne och hoppade upp i hennes armar med ett litet gny. Hon lyfte upp honom, höll honom och smekte honom.
”Han är så söt”, sa hon och höll honom tätt intill sig. Han slickade hennes ansikte. Hon fnittrade och pussade tillbaka.
”Vad heter du lille vän?”, frågade hon.
”Krohn”, sa Thor. Äntligen, den här gången kände han inte av tunghäftan från tidigare.
”Krohn”, upprepade hon, och såg in i ungens ögon. ”Reser du alltid med leopardkamrat?”, frågade hon med ett skratt.
”Jag hittade honom”, sa Thor, och kände sig lite besvärad, som alltid bredvid henne. ”I skogen – under jakten. Din bror sa att jag skulle behålla honom, eftersom jag fann honom. Att det var ödet.”
Hon såg på honom, och hennes ansikte blev allvarligt.
”Och det har han rätt i. Djur är väldigt heliga saker. Det är inte du som hittar dem, utan de som hittar dig.”
”Jag hoppas du inte har något emot att han kommer med oss”, sa Thor.
Hon småskrattade.
”Det vore tragiskt om han inte gjorde det”, svarade hon.
Hon tittade åt båda sidor, liksom för att försäkra sig om att ingen såg dem, grep Thors hand och drog in honom i skogen.
”Vi går”, viskade hon. ”Innan någon ser oss.”
Thor blev alldeles upprymd av känslan av hennes beröring, och hon ledde honom upp på skogsstigen. De gick snabbt in i skogen och stigen vindlade fram och tillbaka bland de höga tallarnas stammar. Hon släppte hans hand, men han glömde inte hur den kändes.
Han började känna sig mer säker på att hon verkligen tyckte om honom, och det var uppenbart att inte hon heller ville bli sedd, förmodligen inte av sin mor. Det var tydligt att hon tog det här på allvar, eftersom hon också tog en risk bara genom att träffa honom.
Men å andra sidan, tänkte Thor, kanske ville hon bara inte bli sedd av Alton – eller någon annan pojke som hon var med. Kanske Alton haft rätt, kanske skämdes hon över att bli sedd med Thor.
Thor kände alla dess blandade känslor virvla inom sig.
”Har du tappat tungan, eller?”, frågade hon, och bröt till sist tystnaden.
Thor kände sig kluven: han ville inte riskera allt genom att berätta vad som rörde sig i huvudet på honom – å andra sidan kände han att han måste få ett slut på oron. Han kunde inte gå och tiga om det längre.
”När vi skiljts åt förra gången, jag sprang in i Alton. Han ställde mig mot väggen.”
Gwendolyns ansikte mörknade, det glada humöret var som bortblåst – Thor ångrade genast att han nämnt något alls. Han älskade hennes lättsamhet, hennes munterhet och önskade att han kunde ta det tillbaka. Han ville få stop på det, men det var för sent. Nu fanns det ingen återvändo.
”Och vad sa han?”, frågade hon, med låg röst.
”Han så att jag skulle hålla mig borta från dig. Han sa att du egentligen inte brydde dig om mig, att jag bara var någon sorts underhållning. Att du skulle tröttna på mig efter en dag eller två. Han sa också att det var bestämt att ni skulle gifta er, att ert bröllop redan var arrangerat.”
Gwendolyn utstötte ett ilsket hånskratt.
”Så det sa han?”, fräste hon. ”Den pojken är den mest arrogante, olidlige idiot”, fortsatte hon, ursinnig. ”Han har varit en plåga ända sedan barnsben. Bara för att våra fäder är kusiner tror han att han hör till kungafamiljen. Aldrig har jag mött någon så priviligierad som förtjänat det så lite. Och för att göra det ännu värre har han fått det i huvudet att vi är ödesbestämda att gifta oss. Som om jag skulle gå med på vad än mina föräldrar försökte tvinga mig till. Aldrig. Och helt säkert inte med honom. Jag står inte ut med åsynen av honom ens.”
Thor kände sig oerhört lättad av hennes ord, minst tusen kilo lättare över axlarna. Han ville sjunga från trädtopparna. Det var precis vad han hade behövt höra. Nu var han ledsen att han förstört den goda stämningen, och allt för ingenting. Men helt nöjd var han inte. Han märkte att hon inte sagt något ännu om huruvida hon verkligen tyckte om honom eller inte.
”Och vad gäller dig”, sa hon, med ett ögonkast i hans riktning, följt av att hon tittade bort. ”Jag känner dig knappt. Och jag behöver knappast redogöra för alla mina känslor redan nu. Så mycket kan jag i alla fall säga att jag inte tror att jag skulle tillbringa så mycket tid med dig om jag verkligen avskydde dig. Men jag förbehåller mig rätten att ändra mig som jag vill, och jag kan vara ombytlig – fast inte när det gäller kärlek.”
Det var allt Thor behövde höra. Han imponerades av hennes allvar, och imponerades ännu mer av hennes val av ord: ”kärlek”. Han var helt återställd.
”Och på tal om det, så kan jag fråga dig detsamma”, sa hon och vände på saken. I själva verket har jag väl betydligt mer att förlora än vad du har. Jag är trots allt kunglig, och du hör till allmogen. Jag är äldre, du är yngre. Vore det inte rätt om jag var den som försökte skydda mig? Rykten når mig redan vid hovet om ditt sociala avancemang, om hur du bara använder mig, hungrar efter titlar. Att du vill få favörer hos kungen. Skall jag tro på något av det?
Thor blev alldeles upprörd.
”Nej, min fru! Aldrig! Jag har aldrig tänkt tanken, inte något av det där. Jag är här med dig för att jag inte kan tänka mig att vara någon annanstans. Bara för att jag vill. Bara för att när jag inte är det, så tänker jag inte på annat.”
Ett litet leende spelade i hennes mungipor, och han kunde se att hon började bli lättare till mods igen.
”Du är ny här”, sa hon. ”Ny i Kungsgård, obekant med livet vid hovet. Du behöver tid för att förstå hur saker och ting verkligen fungerar. Här menar ingen vad de säger. Alla har en plan. Alla är ute efter makt – eller titlar, eller ägor, pengar och status. När Alton sa att vårt bröllop redan arrangerats så var det i själva verket ett försök att ta reda på hur nära du och jag står varandra. Han känner sig hotad. Och det är möjligt att han rapporterar till någon. Giftermål har inget med kärlek att göra för honom. Det är bara en förening. Enbart för finansiell vinning, för status. För gods. Vid vårt hov är ingenting vad det ser ut att vara.”
Plötsligt sprang Krohn förbi dem, ned längs skogsstigen och in i en glänta.
Gwen såg på Thor och småskrattade. Hon grep tag i hans hand och började springa med honom.
”Kom nu!”, ropade hon ivrigt.
De sprang tillsammans längs stigen och rusade ut i den stora gläntan, fulla av skratt. Thor blev alldeles tagen av synen: det var en underbar skogsäng, full av vilda blomster i alla tänkbara färger, upp till knäna på dem. Fåglar och fjärilar av alla färger och storlekar dansade i och flög genom luften och hela ängen fylldes av sång. Solen sken klart och det kändes som en hemlig plats, gömd där mitt i den stora, mörka skogen.
”Har du någonsin lekt bödelns blindbock?”, frågade hon med ett skratt.
Thor skakade på huvudet, och innan han hann svara hade hon tagit en näsduk från halsen, dragit den över Thors ögon och knutit den. Han såg ingenting, och hon fnissade högt i hans öra.
”Det är du som är det!”, sa hon.
Sedan hörde han henne springa iväg i gräset.
Han log.
”Men vad skall jag göra?”, ropade han.
”Hitta mig!”, ropade hon tillbaka.
Hennes röst var redan långt bort.
Thor, med ögonbindeln, började springa efter henne, snubblande hit och dit på vägen. Han lyssnade noga efter frasandet av hennes klänning och försökte följa efter i rätt riktning. Det var svårt, och han sprang med utsträckta händer med tanke på att han kunde springa in i ett träd, fastän han visste att de var ute på ängen. Snart var han helt desorienterad och kände det som om han sprang i cirklar.
Men han fortsatte att lyssna, hörde ljudet av hennes skratt, långt borta, fortsatte att justera riktningen, och sprang. Ibland kom skrattet närmare, men sedan blev det mer avlägset igen. Han började bli yr.
Han hörde Krohn springa bredvid sig, gnällande, och började lyssna efter honom istället och följa hans fotspår. Då hörde han Gwens skratt högre, och Thor insåg att Krohn ledde honom mot henne. Han var förbluffad över att Krohn var så klipsk, att han deltog i leken.
Snart hörde han henne bara någon meter bort. Han jagade henne, med sicksackande rörelser över fältet. Han sträckte sig fram och hon skrek av förtjusning när han fick tag på en flik av hennes klänning. Han grep tag om henne, snubblade, och båda föll huvudstupa på den mjuka ängen. Han snodde runt i sista sekund, så att han skulle landa först och dämpa hennes fall.
Thor landade på marken, och hon på honom, med ett rop av förvåning. Hon skrattade fortfarande, sträckte upp armarna och drog undan näsduken.
Thors hjärta bultade när han såg hennes ansikte, bara några centimeter från sitt eget. Han kände vikten av hennes kropp på hans, genom den tunna sommarklänningen, kände hennes alla former. Hela hennes tyngd tryckte mot honom, och hon gjorde ingen min av att flytta sig. Hon såg in i hans ögon, de andades lätt, och hon såg inte bort. Det gjorde inte han heller. Thors hjärta bultade så snabbt, han hade nästan svårt att fokusera.
Plötsligt lutade hon sig fram och tryckte sina läppar mot hans. De var mjukare än vad han någonsin hade kunnat föreställa sig, och när deras läppar möttes, för första gången i livet, kände han sig verkligen levande.
Han slöt ögonen, och hon slöt sina, och de rörde sig inte. Han visste inte hur länge deras läppar möttes. Han ville stanna i det ögonblicket.
Till sist, långsamt, drog hon sig undan. Hon log fortfarande, medan hon sakta öppnade ögonen, och hon låg fortfarande där, med hennes kropp mot hans.
Så låg de en lång stund, och såg varandra i ögonen.
”Var kom du ifrån?”, frågade hon tyst, leende.
Han log tillbaka. Han visste inte vad han skulle svara.
”Jag är bara en vanlig kille”, sa han.
Hon skakade på huvudet och log.
”Nej, det är du inte. Jag känner det. Jag tror att du är betydligt mycket mer än det.”
Hon lutade sig fram och kysste honom igen, och hans läppar mötte hennes, den här gången ännu längre. Han sträckte upp handen och strök den genom hennes hår, och hon sin genom hans. Han kunde inte hindra tankarna från att springa iväg i huvudet.
Han undrade redan hur det här skulle sluta. Skulle de verkligen kunna vara tillsammans, med alla de krafter som ställt sig emellan? Var det möjligt för dem att verkligen vara ett par?
Thor hoppades, mer än något annat i livet, att de kunde det. Han ville vara med henne nu, till och med mer än han ville vara i Legionen.
Medan han tänkte dessa tankar hördes ett plötsligt prassel i gräset. De blev båda förskräckta och vände åt sidan. Krohn hoppade genom gräset, bara någon meter bort, och så hördes ett annat prasslande ljud. Krohn gav upp ett tjut, sedan ett morrande – och därefter hörde ett väsande läte. Slutligen blev det tyst.
Gwen rullade undan från Thor och de satte sig båda och tittade. Thor hoppade upp på fötter, framför Gwen, och undrade över vad det var. Det fanns ingen att se på långt håll. Men någon – eller något – måste finnas där, dold i det höga gräset.
Krohn dök upp framför dem igen, och i munnen, mellan de små rakbladsvassa tänderna, dinglade en stor, lealös, vit orm. Den var säkert tre meter lång, skinnet glänste, skinande vitt, och kroppen var grov som en trädgren.
Thor förstod på ett ögonblick vad som hänt: Krohn hade räddat livet på dem genom att angripa den livsfarliga reptilen. Han hjärta fylldes av tacksamhet mot ungen.
Gwen flämtade.
”En vitrygg”, sa hon. ”Den giftigaste ormen i hela riket.”
Thor stirrade på den, förbluffad.
”Jag trodde inte att den ormen fanns. Jag trodde att den bara var en sägen.”
”Den är otroligt sällsynt”, sa Gwen. ”Jag har bara sett en i hela livet. Dagen min farfar dödades. Det är ett järtecken.”
Hon vände sig och såg på Thor.
”Det betyder att döden är nära. Att någon närstående skall dö.”
Thor kände en kall kåre längs ryggraden. En kall vindil gick plötsligt genom sommarängen, och han förstod, han visste med absolut säkerhet, att hon hade rätt.
